Tydlighet och demokrati

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 1 Tydlighet och demokrati Erfarenheter och framåtblickar kring det regionala självstyret

2 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI Best.nr 1986, ISBN 91-7188-608-7 Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet Produktion: Landstingsförbundet informationsavdelning Stockholm 2000

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 3 Innehåll 5 7 9 10 12 16 18 21 24 25 28 28 32 35 37 Förord Inledning Regionernas ansvar för regional utveckling Regional utvecklingsplanering De regionala utvecklingsmedlen Arbetet med regionala tillväxtavtal Planering av regional och nationell transportinfrastruktur Regional kulturverksamhet Andra områden där regionalt ansvar kan aktualiseras Arbetsmarknadspolitiken Demokrati och regional utveckling En ny regional demokratisyn Självstyrelseorganens insatser för ökad demokratisk förankring Slutsatser och förslag Förslag

4 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 5 Förord Försöksverksamhet med en ny regional samhällsorganisation har nu pågått i drygt två och ett halvt år, och försökslänen har börjat få erfarenheter av att arbeta med den förändrade ansvarsfördelningen. En del fungerar bra, medan annat ännu inte funnit lämpliga former. I denna skrift har erfarenheter av de första åren med utvidgat regionalt självstyre ställts samman. Initiativet till skriften togs av regiondirektörerna i försökslänen i slutet av 1999. Förutom att beskriva erfarenheterna av de uppgifter som fördes över till självstyrelseorganen genom riksdagens beslut 1996, diskuterar skriften även möjligheterna att föra över nya frågor till det regionala självstyret. Regionernas ansträngningar att förstärka de demokratiska processerna i det regionala utvecklingsarbetet beskrivs också kortfattat. Vår förhoppning är att skriften skall bidra till diskussionen om utformningen och omfattningen av det framtida regionala självstyret i Sverige. För försökslänens företrädare kan den tjäna som en avstämning av vilka erfarenheter som är gemensamma i de fyra länen oberoende av varje försöks särskilda förutsättningar. Vi tror också att den kan innehålla intressant material för de län som idag inte har regionalt självstyre, men som diskuterar hur det regionala utvecklingsarbetet ska organiseras i framtiden. Rapporten har utarbetats av Sten Franzén, Regionförbundet i Kalmar län, Lena Johansson, Gotlands kommun, Yngve Johansson, Västra Götalandsregionen, Janerik Majewski, Region Skåne, Åsa Ehinger Berling, Landstingsförbundet och Bengt Westman, Svenska Kommunförbundet. Dokumentet är inte politiskt behandlat i vare sig förbunden eller försöksregionerna. Stockholm i april 2000 JAN-ÅKE BJÖRKLUND, regiondirektör Västra Götalandsregionen KENNETH HOLMSTEDT, regiondirektör Region Skåne HÅKAN BRYNIELSSON, regiondirektör Regionförbundet i Kalmar län JOHAN TRÄFF, kommundirektör Gotlands kommun MARTIN ANDREAE, direktör Landstingsförbundet SUSANNE LINDH, direktör Svenska kommunförbundet

6 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 7 Inledning Fram till och med utgången av år 2002 bedrivs försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i Västra Götalands, Skåne, Kalmar och Gotlands län. Försöksverksamheten innebär huvudsakligen att ansvaret för länets regionala utveckling flyttas från länsstyrelsen till ett regionalt självstyrelseorgan. Försöksverksamheten har inneburit mycket positivt för det regionala utvecklingsarbetet i de fyra länen. Regionernas politiker har engagerat sig på ett nytt och aktivare sätt i de regionala utvecklingsfrågorna. Samverkan mellan kommuner och det regionala självstyret har funnit nya och effektivare former. Självstyrelseorganen har också haft ett i huvudsak gott samarbete med de regionala statliga myndigheterna. Även om försöken till största delen upplevs ha fungerat över förväntan, finns det emellertid områden där det finns utrymme för förbättringar. Självfallet återstår mycket innan självstyrelseorganen själva har funnit sina optimala arbetsformer. Dock finns det också ett antal punkter på vilka staten kan förbättra situationen för självstyrelseorganen. Det gäller framförallt den centrala statsförvaltningens förhållningssätt gentemot självstyrelseorganen, en tydligare rollfördelning och gränsdragning mellan statliga regionala myndigheter och självstyrelseorganen, samt ökat lagstöd för att ge självstyrelseorganen reella möjligheter att göra egna politiska prioriteringar i det regionala utvecklingsarbetets olika delar. Motivet till försöksverksamheten var enligt propositionen att få till stånd både en demokratisering och en effektivisering av det regionala utvecklingsarbetet. Effektiviteten handlar i mycket om i vilken mån självstyrelseorganen på ett bra eller bättre sätt lyckas gynna den regionala utvecklingen. Demokratin å sin sida handlar om att föra besluten närmare medborgarna genom att lägga dem på regionens egna folkvalda, men också om att skapa en struktur som på ett tydligare sätt fördelar ansvaret mellan olika samhällsnivåer.

8 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI Som framgår av nedanstående material är emellertid ansvarsfördelningen mellan staten och självstyrelseorganen långt ifrån tydlig. Många gånger framstår regionernas nya ansvarsområden som bara till hälften överförda. Sedan propositionen lades och försöken inleddes har staten också på olika vis naggat självstyret i kanten, och successivt tagit tillbaka ansvar för olika frågor inom området regional utveckling. Även Demokratiutredningen har identifierat problemet med bristande tydlighet i gränsdragningen mellan staten och de underliggande nivåerna. Utredningen förespråkar i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) ytterligare ansträngningar för att bringa ökad klarhet i ansvarsfördelningen mellan statliga organ och självstyrelseorgan, såväl kommunala som regionala. Den oreda som medborgarna ofta upplever måste tas som tillräcklig skäl att intensifiera arbetet med att skapa genomskinliga strukturer av befogenheter och ansvar. Regelverken måste vara tydligare, spelreglerna klarare och styrningen konsekvent. Nedan följer en genomgång av de olika områden för vilka självstyrelseorganen fått överta ansvar från staten/länsstyrelserna, samt vilka avgränsningsproblem man stött på i dessa sammanhang. Därefter följer ett resonemang om möjliga nya ansvarsområden, några tankegångar kring demokrati ur ett regionalt perspektiv samt en redovisning av försöksregionernas arbete när det gäller den demokratiska förankringen av det regionala utvecklingsarbetet. Slutligen förs en allmän diskussion kring hur ansvarsfördelningen mellan stat och självstyrelseorgan borde se ut från och med nästa mandatperiod.

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 9 Regionernas ansvar för regional utveckling Begreppet regional utveckling kan tolkas på olika sätt. I sitt slutbetänkande (SOU 1995:27) menar Regionberedningen att en regions utveckling i allt väsentligt beror på att dess näringsliv förmår utvecklas på ett gynnsamt sätt, så att sysselsättningen tryggas, att den ekonomiska avkastningen blir godtagbar och att regionen ter sig attraktiv för nya investeringar. Det allmännas uppgifter i detta sammanhang blir att på olika sätt stödja en utveckling i denna riktning, och att ta tillvara varje regions förutsättningar. Konkreta frågor för den som ansvarar för regional utveckling är då enligt Regionberedningen bl.a. näringsliv och sysselsättning, fysisk planering, miljö, kommunikationer, hälso- och sjukvård, högre utbildning och forskning, kultur, turism samt att vara regionens företrädare. I propositionen (prop. 1996/97:36) om lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning talar regeringen om åtgärder som stimulerar tillväxt och sysselsättning och har betydelse för näringslivets struktur och utveckling, men framhåller också andra faktorer som har betydelse för regionens långsiktiga utveckling. Det kan t.ex. röra sig om hushållningen med naturresurser, tillgången till god samhällsservice, högre utbildning och forskning samt ett aktivt kulturliv. När det gäller det regionala utvecklingsansvar som i försökslänen förts över från länsstyrelserna till självstyrelseorganen, fastslår regeringen i propositionen att det konkret handlar om att utarbeta ett regionalt utvecklingsprogram med ovan nämnda inriktning. För detta ändamål får de regionala självstyrelseorganen också disponera vissa statliga resurser. Mycket av de problem som ändå finns idag kommer sig av en oklar gränsdragning mellan staten (främst representerad av länsstyrelserna) och självstyrelseorganen. Enligt propositionen om försöksverksamheten ska länsstyrelserna behålla uppgifterna att verka för att statlig verksamhet i länet samordnas och anpassas efter övergripande miljö- och regionalpolitiska mål,

10 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI samordna de olika sektorerna inom länsstyrelsens ansvarsområde, följa upp och utvärdera olika insatser i länet, vidta lämpliga åtgärder för länets utveckling, samt informera regeringen om tillståndet i länet. Varken självstyrelseorganen eller länsstyrelserna har emellertid renodlat sina nya respektive roller enligt intentionerna bakom lagstiftningen. Exempelvis har länsstyrelsen i vissa fall tagit på sig företrädarrollen, så att det i olika officiella sammanhang fortfarande är landshövdingen som framträder som regionens främsta företrädare. I andra fall har gränsdragningsproblemen sannolikt sin grund i en otillräcklig analys av konsekvenserna av försökslagstiftningen och de förordningar som är kopplade till den. Regional utvecklingsplanering Det regionala utvecklingsansvaret är den principiella grunden för det nya regionala självstyrets arbete med de regionala utvecklingsfrågorna. Ansvaret för de regionalpolitiska medlen, för den regionala transportinfrastrukturen och för fördelningen av de kulturpolitiska medlen motiveras alla av och kan härledas till detta grundläggande ansvar. Regelverk Enligt lagen om försöksverksamhet med ny regional samhällsorganisation (1996:1414) ska det regionala självstyrelseorganet överta ansvaret för det sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets långsiktiga utveckling. Detta regionala utvecklingsprogram ska särskilt inriktas på sysselsättning, tillväxt och inomregional balans, och ska beaktas av alla statliga myndigheter som bedriver verksamhet i länet. Självstyrelseorganen ska dessutom besluta om användningen av regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel enligt vad som närmare föreskrivs av regeringen. Enligt lagen ska självstyrelseorganet också samverka med kommuner, landsting och länsstyrelse, och samråda med företrädare för organisationer och för näringslivet. Arbetet med regional utveckling regleras närmare i förordningen (1998:1634) om regionalt utvecklingsarbete. Förordningen förnyades 1998. Det innebar dock ingen särskild anpassning till den pågående försöksverksamheten.

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 11 Syftet med det regionala utvecklingsarbetet sägs vara att samordna det statliga och inomregionala utvecklingsarbetet för att de av riksdagen fastställda regionalpolitiska målen ska uppfyllas. Förordningen reglerar vidare hur den regionala utvecklingsstrategin ska se ut. Strategin ska särskilt användas som ett medel för att förbättra den inomregionala balansen och för utveckling av gles- och landsbygden. Nutek ges mandat att lämna föreskrifter om hur den regionala utvecklingsstrategin ska redovisas. Den femte avdelningen behandlar länsstyrelsens regionala utvecklingsarbete. Paragraferna i denna avdelning gäller inte automatiskt för de regionala självstyrelseorganen, utan i slutet av förordningen preciseras vilka uppgifter som tillkommer dessa. Förordningen ålägger också alla statliga myndigheter att i sin planering av verksamheten beakta den regionala utvecklingsstrategin. Kommentar Förordningen är skriven i ett statligt perspektiv och ett länsstyrelseperspektiv. Självstyrelseorganet betraktas därmed som ett undantag från det normala, där länsstyrelsen har det fulla ansvaret för regionens utveckling. Decentralisering och hänsynstagande till de unika förhållandena i varje region, som är motivet för försöksverksamheten, har inte getts någon framträdande plats. Det kan därför vara svårt för t.ex. andra statliga myndigheter som har att följa förordningen att inse självstyrelseorganets roll. Det är också en brist att utvecklingsarbetets syfte beskrivs i regionalpolitiska i stället för utvecklingspolitiska termer. Regionalpolitiken är i första hand en statlig utjämningspolitik. Självklart ska staten inom ramen för sin regionalpolitik fördela de regionalpolitiska medlen mellan länen. Däremot kan det inte vara det primära för en region att i sin egen utvecklingsplanering tillgodose nationella regionalpolitiska mål, som har till uppgift att utjämna skillnaderna mellan regioner. Huvudsyftet med det fördjupade regionala självstyret måste vara att de regionala politiska företrädarna ska ha utrymme för att forma och genomföra en egen regional utvecklingspolitik. Förordningen om regionalt utvecklingsarbete tar inte tillräcklig hänsyn till det regionala självstyret och dess möjligheter. Detaljerade anvisningar lämnas om vad den regionala utvecklingsstrategin ska innehålla. Statliga myndigheter ges mandat att föreskriva hur utvecklingsstrategin ska redovi-

12 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI sas. De statliga myndigheter som ska fatta beslut av betydelse för den regionala utvecklingen ges inga tydliga indikationer på att det i vissa län är självstyrelseorgan som har ansvaret för det regionala utvecklingsarbetet. För län som genomför försök med en ändrad regional ansvarsfördelning bör därför förordningen ändras så att det klart framgår att självstyrelseorganet har huvudansvaret för den regionala utvecklingsplaneringen. De undantag från självstyrelseorganens ansvar som finns idag bör ses över, och Nuteks rätt att utfärda föreskrifter för redovisningen av den regionala utvecklingsstrategin bör utgå i län med regionala självstyrelseorgan. Det bör dessutom övervägas om det i viss speciallagstiftning som berör frågor av betydelse för den regionala utvecklingen bör införas en direkt hänvisning till den regionala utvecklingsstrategin, i stället för den allmänna regel som säger att statliga myndigheter inom ramen för sina instruktioner ska följa den regionala utvecklingsstrategin. Den oklara rollfördelningen smittar av sig också i regeringens eget arbete. I regleringsbrev och andra meddelanden uttrycker sig regeringen olika från gång till gång om vad som är länsstyrelsens uppgift i förhållande till självstyrelseorganen. Detta skapar en motsägelsefull bild av hur ansvarsfördelningen mellan dessa instanser ser ut. Staten måste komma till insikt om att en reform som denna måste innebära att de regionala politiska företrädarna ska ha utrymme för att forma en egen regional politik i stället för att administrera en statlig regionalpolitik. De regionala utvecklingsmedlen För att förverkliga den regionala utvecklingsstrategin förfogar självstyrelseorganen över egna medel och, enligt försökslagstiftningen, vissa medel från staten som länsstyrelserna tidigare förfogade över. I Västra Gätalands län hanteras vissa medel gemensamt av regionen och länsstyrelsen. Liksom vad gäller för den regionala utvecklingsstrategin måste självstyrelseorganens hantering av de regionala utvecklingsmedlen kunna ske med de regionala särdragen och den regionala utvecklingsstrategin som utgångspunkt och med så liten detaljstyrning som möjligt från nationellt håll.

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 13 Regelverk Användningen av regionalpolitiska medel regleras i förordningen (1998: 1634) om regionalt utvecklingsarbete med förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd som specialförordning. I förordningen om regionalt utvecklingsarbete regleras bland annat stöd till projektverksamhet. Självstyrelseorganen ges här beslutanderätt över projektstödet utom projekt för statlig samordning för ekonomisk tillväxt, projekt för servicelösningar i glesbygd och projekt för jämställdhet. I förordningen om regionalpolitiskt företagsstöd parallellställs de regionala självstyrelseorganen i huvudsak med länsstyrelserna. Regleringsbreven klargör att medel för allmänna regionalpolitiska åtgärder fördelas dels till länsstyrelser, dels till självstyrelseorgan. Självstyrelseorganen svarar med andra ord inte för hela den regionalpolitiska kakan i försökslänen. De regionala självstyrelseorganen parallellställs i övrigt med länsstyrelserna, med samma krav på hantering, rapportering och anpassning till de nationella prioriteringarna. Användningen av EG:s strukturfondsstöd i Sverige regleras, för mål 1 och 3 samt gemenskapsinitiativen Leader+ och Equal, av förordningen (1999: 1424) med förvaltning av EG:s strukturfonder 1. I förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion har förvaltningen av mål 1 reglerats närmare. Förslag till ändringar i dessa förordningar finns där förfaringssättet för Mål 2 är likartat det som gäller för Mål 1. Den svenska tillämpningen måste i sin tur stödjas av EU:s regelverk. Den viktigaste förordningen på unionsnivå är rådets förordning (EG) nr 12601999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonder. Vissa regionala utvecklingsmedel ligger helt utanför de regionala självstyrelseorganens inflytande. Det gäller t.ex. stödet till landsbygdsutveckling. EU använder detta stöd som ett sätt att minska det direkta stödet till jordbruksproduktion till förmån för stöd inriktad på en ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar utveckling av landsbygden. I Sverige hanteras hela stödet till landsbygdsutveckling, som i vårt land till en helt dominerande del används för miljöåtgärder, av Jordbruksverket och länsstyrelsernas lantbruksenheter, på samma sätt som de olika stöden till jordbruksproduktionen. 1 Någon sådan förordning för mål 2 samt gemenskapsinitiativen Interreg och Urban har ännu inte godkänts (april 2000)

14 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI Kommentar Riksdag och regering har i flera sammanhang på senare år betonat vikten av att utvecklingsarbetet utgår från lokala och regionala förhållanden och bygger på regionens egna förutsättningar. Som en del av försöksverksamheten ingår att självstyrelseorganen övertagit fördelningen av de regionala utvecklingsmedel som tidigare hanterades av länsstyrelsen i respektive län. Det är dock olyckligt att en del av de medel som används för att stödja utvecklingsinsatser i regionerna hållits utanför självstyrelseorganens inflytande. Det gäller bland annat för delar av projektstödet. En del av de regionala utvecklingsmedlen utgår som direkta ekonomiska stöd till små och medelstora företag. För självstyrelseorgan gäller, på samma vis som för länsstyrelser, att hanteringen av dessa medel är omgärdat av många regler. Detta är i sig inget anmärkningsvärt, med tanke på alla de svårigheter det innebär att med offentliga medel stödja vissa företags och näringsgrenars verksamhet. Ett aktivt arbete med frågor som rör regional utveckling innebär emellertid oftare finansiering av gemensamma nyttigheter som inte riktar sig till ett enskilt företag. En utredning som nyligen presenterats (Nygårds/Annell: Statens åtgärder får att främja små och växande företag) ifrågasätter starkt effekterna av det direkta företagsstödet, och förespråkar en ökad fokusering på stöd till sådana kollektiva nyttigheter. Ur självstyrelseorganens perspektiv är det angeläget att det också finns medel att kunna genomföra projekt som understödjer en positiv utveckling ur ett i första hand regionalt perspektiv. I det närings- och regionalpolitiska utvecklingsarbetet är EU:s strukturpolitik en mycket viktig del. EU:s insatser måste harmoniera med regionala strategier och åtgärder och med det lokala utvecklingsarbetet, för att ett regionalt nationellt och europeiskt mervärde ska uppnås. De förstärkta möjligheter som det regionala utvecklingsansvaret skulle kunna innebära för ett mer framgångsrikt resultat av EU-insatserna, tillvaratas inte genom den nya organisationen för EUs olika målprogram. Att beslut som gäller strukturfondsverksamheten läggs utanför självstyrelseorganen framstår i detta sammanhang som principiellt högst olyckligt. Regeringen har för innevarande strukturfondsperiod förstärkt statens inflytande över EU:s strukturfondsmedel inom mål 1 och mål 2, på bekostnad

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 15 av lokalt och regionalt politiskt inflytande och ansvar. Den decentralisering nya Mål 2 från centralt håll sägs innebära, kan närmast översättas i termer av decentralisering inom den statliga sfären. Det statliga inflytandet har också ökat genom att endast länsstyrelser, dvs. inga självstyrelseorgan, har utsetts till förvaltningsmyndigheter. Försökslänen upplever att de har kunnat agera effektivt och obyråkratiskt (exempelvis inom Swebaltcop-programmet 2 ) när de själva har ansvarat för programmet, utan direkt inblandning av vare sig svenska staten eller EUkommissionen. Det har också varit en fördel att smidigt kunna samordna EU-finansierade insatser med andra regionalpolitiska initiativ. Det gäller också för Gotlands kommun som under perioden 1995 99 var ett eget strukturfondsområde, med eget program och beslutsgrupp. Inom ramen för regionförsöken gavs Gotlands kommun ansvaret för sekretariatsfunktionen till beslutsgruppen. Denna regionalt förankrade modell visade sig effektiv för att bedriva den typ av utvecklingsarbete som strukturfondernas målprogram innebär, bl.a. innefattande programförslag, projektberedning, projektbeslut, genomförande och uppföljning. Detta gällde särskilt som arbetet grundade sig på demokratiskt förankrade och politiskt antagna målsättningar. Det aktuella återförstatligandet av strukturfondsmedlen måste alltså ses som inkonsekvent och mycket olyckligt. Jordbruksstödet är till sin konstruktion kraftigt centraliserat och styrt av gemensamma regler för hela EU. I och med att en del av stödet förvandlas till ett stöd till landsbygdsutveckling borde också formerna för stödets hantering diskuteras. Även om den svenska regeringen valt att lägga en stor del av pengarna på ett ekologiskt hållbart jordbruk, finns det delar som är inriktade på allmän landsbygdsutveckling där det regionala inflytandet över medelsanvändningen borde kunna stärkas, liksom kopplingen till den regionala utvecklingsstrategin. 2 Swebaltcop är ett samarbetsprogram i Östersjöområdet för östra och södra Sverige för finansiellt stöd till samarbetsprojekt med Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland.

16 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI Arbetet med regionala tillväxtavtal Regelverk I propositionen (1997/98:62) Regional tillväxt för arbete och välfärd läggs fram förslag till mål och riktlinjer för en ny regional näringspolitik. Utgångspunkten är att den ekonomiska tillväxten i landet som helhet kan öka genom att näringspolitiken regionaliseras och anpassas till lokala och regionala förutsättningar. I enlighet med detta har samtliga län tagit fram regionala tillväxtavtal. Arbetet med regionala tillväxtavtal beskrivs närmare i en promemoria från Närings- och handelsdepartementet daterad 1998-05-06. Självstyrelseorganen ges där en roll som motsvarar länsstyrelsernas i andra län. Inget i promemorian visar på att självstyrelseorganen skulle ha en annan roll eller exempelvis ett annat ansvar för att demokratiskt förankra arbetet med de regionala tillväxtavtalen. Regeringen tillför inga nya resurser för genomförandet av avtalen, utan tanken är att statens och andra aktörers resurser istället ska samordnas på ett mer effektivt sätt, samt få en mer efterfrågestyrd inriktning. Begreppet regionalt tillväxtkapital definierades i prop. 1997/98:62 som resurser som mer direkt syftar till att förbättra förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning. I ett regeringsbeslut från den 16 september 1999 (N1999/2497/ IRT) redovisas villkoren för statlig medverkan i finansiering och genomförande av regionala tillväxtavtal. I detta beslut likställs självstyrelseorganen med länsstyrelserna. I beslutet redovisas också villkoren för användningen av statliga pengar i finansieringen av de regionala tillväxtavtalen. Villkoren framstår som synnerligen strikta och lämnar mycket litet utrymme för regionala avvikelser från nationella kriterier. Kommentar Den regionala utvecklingsplanen/-strategin är det långsiktiga politiska måldokumentet och länets samlade utvecklingsstrategi. De regionala tillväxtavtalen måste ses som ett verktyg av flera inom ramen för denna, och på inget sätt överordnat detta. Det är därför märkligt att regeringen sedan försökslagens tillkomst med något enstaka undantag aldrig hänvisat till de regionala utvecklingsprogrammen/-strategierna som regleras i 5 i lagen om försöksverksamheten.

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 17 Processen med tillväxtavtal har varit värdefull genom att samarbetet kring utvecklingsfrågorna stärkts på många håll. Långsiktigt kommer detta att vara viktigt. Men det är en utbredd uppfattning att staten successivt har backat när det gäller möjligheterna för regionala prioriteringar att slå igenom i medelsanvändningen. I denna del har statens aktörer inte levt upp till den inriktning som uttalades i proposition och riksdagsbehandling. De regionala tillväxtavtalen verkar snarare syfta till att ge staten inflytande över andra intressenters resurser än att ge ett regionalt inflytande över användningen av statliga medel. I län där resurserna i form av A1-medel är små, blir länsarbetsnämndens s.k. otraditionella medel en viktig resurs. Det skulle vara önskvärt att de regionala självstyrelseorganen hade ett större inflytande över dessa medel, så att de kunde användas i tillväxtarbetet. De centrala direktiven kring tillväxtavtalet har hela tiden varit otydliga eller motsägelsefulla. Självstyrelseorganens hantering av de statliga regionalpolitiska medlen är därtill omgärdad av ett betydande regelverk. Anslagskonstruktionen är svåröverskådlig och återrapporteringskraven omfattande. Dessutom minskar det statliga anslaget med ca 20% år 2000. Risken är stor att det kommer en besvikelse när det visar sig att det regionala självstyrelseorganet inte har tillräckliga resurser att bidra med i projekten. Det statliga ramverket måste tydligare spegla att syftet med försöket med regionalt självstyre är att utvecklingsarbetet ska bedrivas utifrån regionala förutsättningar och behov, och att det är självstyrelseorganens prioriteringar som ska slå igenom när det gäller att ta vara på tillväxtmöjligheter lokalt och regionalt. Kommunikationen med den centrala nivån måste förbättras vid en eventuell ny omgång av tillväxtavtal, liksom de ekonomiska förutsättningarna för central medverkan. Medverkan från central nivå har i de flesta fall varit dålig; man har därifrån ofta visat ett svagt intresse, medverkat utan löften och utan att säga någonting konkret. Vissa centrala myndigheter har inte ens vetat om att det finns något som heter regionala tillväxtavtal. Också från regeringskansliet har det varit svårt att få entydiga svar. Självstyrelseorganen har inte heller samma upparbetade kanaler för information och påverkan som de statliga länsledningarna i normallänen. Genom arbetet med tillväxtavtalen har processen och arbetsmetoden resulterat i att förankringen av utvecklingsarbetet har ökat. Samtidigt råder

18 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI oklarhet om partnerskapets förhållande till självstyrelseorganet. Inför fortsättningen måste det klarläggas om partnerskapet ska vara rådgivande eller beslutande. Om det senare blir fallet så kommer det i så fall att ske på bekostnad av de enskilda parternas rätt att disponera sina egna resurser. Bitr. näringsminister Mona Sahlin noterar problemet i ett brev till SydSam daterat 1999-11-03. Hon framhåller där att partnerskapet ska vara underordnat de etablerade demokratiska beslutsprocesserna. Det vore önskvärt att andra skrivelser och uttalanden från regeringskansliet är lika tydliga på den punkten. Planering av regional och nationell transportinfrastruktur Regelverk Planeringen av regional och nationell transportinfrastruktur handlar om att fördela statliga medel till främst de statliga väg- och järnvägssystemen. Detta görs i tre olika planer: nationell väghållningsplan, stomnätsplan för järnvägar och länsplaner för regional transportinfrastruktur. Arbetet med planerna bedrivs parallellt. De är 10-åriga och revideras vart fjärde år. När nya planer beslutats och börjar genomföras påbörjas förberedelsearbetet inför nästkommande revidering. Nu gällande planer avser tiden 1998-2007. En ny plan ska gälla 2002-2011, och beslut om den fattas 2001. Planeringsarbetet pågår. I Skåne, Kalmar och på Gotland fattade självstyrelseorganen beslut 1998 om den nu gällande planen. I Västra Götaland fattades det beslutet av länsstyrelsen. Den kommande planen blir den första där samtliga försökslän är med hela vägen. Enkelt uttryckt omfattar den nationella väghållningsplanen investeringar i de nationella vägstråken, dvs. europavägar och större riksvägar. Stomnätsplanen avser investeringar i större järnvägar. Båda dessa planer beslutas av staten. Länsplanen omfattar investeringar i vägar (utom de nationella stråken), länsjärnvägar, kollektivtrafikterminaler, miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder mm. Självstyrelseorganet (länsstyrelsen i övriga län) beslutar om länsplanen. Regionens ansvar för planeringen av regional transportinfrastruktur regleras i SFS 1997:263. Enligt denna förordning övertar det regionala

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 19 självstyrelseorganet ansvaret för att bl.a. upprätta och fastställa den s.k. länsplanen från länsstyrelsen. Länsplanerna ska samordnas mellan grupper av län där också företrädare för trafikverken deltar. Skåne utgör en egen grupp. Västra Götalandsregionen har skrivit till regeringen om att också få bilda en egen grupp. Enligt förordningen (SFS 1997:262) om nationell väghållningsplan och förordningen (SFS 1997:260) om plan för stomjärnvägar ska Vägverket respektive Banverket inhämta yttrande från de regionala självstyrelseorgan som tagit över ansvaret för länsplanen. Eftersom planering, information m.m. bedrivs parallellt för regional och nationell planering, innebär detta i praktiken att självstyrelseorganet också blir den viktigaste remissinstansen vad gäller de nationella planerna. Förarbetet på den nationella nivån inför regeringens proposition i vår om transportinfrastrukturen, har skett med viss delaktighet från regionerna (remissvar samt underlag för den strategiska analysen och inriktningsalternativet regional utveckling). Självstyrelseorgan och länsstyrelser deltar i nationella analysgrupper, i den s.k. SAMPLAN-gruppen och i SIKA:s (Statens Institut för Kommunikationsanalys) verksgrupp. I vissa avseenden har den regionala nivån i denna planeringsomgång därmed kommit in bättre än tidigare i de nationella fora där planeringsprocessen och planeringsunderlaget diskuteras. SIKA och RRV har utvärderat den föregående planeringsomgången och har bland annat kommit fram till att det politiska engagemanget i den regionala infrastrukturplaneringen ökat avsevärt i de län där självstyrelseorgan tagit över ansvaret. Dialogen med kommunerna i planeringen upplevs överlag ha fungerat bra. Kommentar Infrastrukturplaneringen har stark nationell prägel och utrymmet är begränsat för regionala prioriteringar och anpassningar, trots att huvuddelen av transportarbetet är lokalt och regionalt. Planeringsunderlaget är delvis mycket tekniskt. Centrala direktiv och anvisningar binder upp en stor del av handlingsutrymmet regionalt. Det finns också en ryckighet vad gäller årliga medelsramar som ändrar förutsättningarna för de ställningstaganden som gjorts med demokratisk medverkan i självstyrelseorganen.

20 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI Samtidigt bör framhållas att självstyrelseorganen upplever att de blivit väl bemötta under planeringsprocessen, och att de har fått en ökat tyngd och respekt i planeringsarbetet i egenskap av regionalt förankrade självstyrelseorgan. Det politiska engagemanget regionalt har ökat, och möjligheterna att påverka den centrala politiken har blivit större. Dock finns det utrymme för ytterligare förbättringar. Regionernas deltagande i arbetet inför propositionen om transportinfrastrukturen har hittills givit magert resultat. Inte mycket tyder hittills på att förutsättningarna kommer att förändras (mer än ekonomiskt) inför kommande plan. Man kan i det perspektivet ifrågasätta SIKA:s omfattande planeringsunderlag. Analyser och prognoser görs exempelvis på en generell nationell nivå utan hänsyn till regionala dimensioner. Vad gäller t.ex. ökningen av den tunga trafiken på väg finns mycket stora regionala skillnader som inte speglas i det nationella underlaget. Det regionala inriktningsalternativ som tas fram i planeringen ger för kort tid för politiska diskussioner och prioriteringar. Man kan också fråga sig om det är meningsfullt att föra ned statliga sektorsmål till regional nivå om man inte kopplar det till regionernas ekonomiska utveckling och egna förutsättningar. Genom att komplettera de nationella politiska målen med mer konkreta regionala mål, anpassade till respektive regions förutsättningar, kan styrningen av planeringsprocessen bli mer samordnad och målinriktad. Det ansvar som ges till självstyrelseorganen är ofullständigt. Exempelvis är det för Gotland andra områden (som flyg och färjetrafik) än de som ingår i planeringen som är avgörande för regionens utveckling. Planeringsprocessen har en så teknisk inriktning att det är svårt att göra planeringen begriplig för medborgarna, och därmed minskar också möjligheterna att föra en öppen dialog med dessa. För det regionala självstyret, där en fördjupad demokrati är ett väsentligt intresse, är möjligheterna att föra en sådan dialog viktig. Trafikfrågorna har stor betydelse både för människors vardagsliv och för näringslivets konkurrenskraft. Det är därför avgörande att planeringssystemet är upplagt så att en sådan debatt regionalt och lokalt underlättas. Bara ett år efter beslut om en tioårsplan börjar arbetet med en ny plan, och utrymmet är begränsat för att följa upp den beslutade planen. En inriktning där uppföljning och utvärdering har större plats, så att man inte börjar

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 21 om från början varje gång, underlättar såväl dialogen med medborgarna som den regionala politiska processen. Beslut om investeringar i de nationella stråken, t.ex. stamvägar och stomjärnvägar, sker på nationell nivå. Planeringsprocessen för dessa investeringar sker till stor del nationellt. De nationella aspekterna måste självfallet ha tyngd, men samtidigt har de nationella stråken en avgörande betydelse för den regionala trafikförsörjningen och utvecklingen i regionen. Från självstyrelseorganen finns ett intresse att ta ett större ansvar för prioriteringar även av det nationella systemet. Det är från flera utgångspunkter angeläget att diskutera genomgripande förändringar av såväl planeringssystem som formerna för finansiering av infrastrukturens utbyggnad. Ett väsentligt inslag i den diskussionen måste gälla hur en ökad regionalisering vad gäller planering/utbyggnad av både nationell och regional transportinfrastruktur ska kunna åstadkommas. Som en av de viktigaste regionala utvecklingsfrågorna bör den i ökad omfattning höra till självstyrelseorganens ansvarsområde. Regional kulturverksamhet Regelverk I propositionen om regional försöksverksamhet 1996/97:36 konstateras att kulturell utveckling ska ses som en del av den regionala utvecklingen, och att det därför finns skäl att pröva nya former för ansvarsfördelningen inom kulturområdet. För självstyrelseorganen i Gotland, Kalmar och Skåne län ingår därför vissa statliga kulturbidrag i den regionala försöksverksamheten. Västra Götalandsregionen har inte övertagit denna del av det regionala utvecklingsansvaret. Efter det att riksdagen fattade beslut om lagen, har regelverket för statsbidraget för kulturverksamhet i försökslänen förtydligats. I 1998 års budget fastslås att regeringen även fortsättningsvis fastställer vilka regionala kulturinstitutioner som ska vara bidragsberättigade. Flera viktiga områden undantas uttryckligen från självstyrelseorganens ansvar, bl.a. medel för riktade, tidsbegränsade insatser, hälften av bidraget till de regionala museerna, liksom medel för verksamhet med länskonstnärer, regionala resurscentra för film och video samt regionala arkivinstitutioner.

22 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI En lista över vilka institutioner som är bidragsberättigade fastslås varje år i regleringsbrev från regeringen. Enligt regleringsbreven ska anslaget användas till sammanlagt tjugoen namngivna institutioner. Anslaget disponeras fortfarande i första hand av Statens kulturråd, som på angivna datum betalar ut medel till självstyrelseorganen. En högsta summa som får användas för självstyrelseorganens administrationskostnader anges för respektive län. I 1999 års budget noterade regeringen självstyrelseorganens kritik mot systemets stelbenthet och önskemål om att få göra friare prioriteringar. Som svar pekade regeringen på möjligheten för självstyrelseorganen att be Statens kulturråd göra ändringar i listan över stödberättigade institutioner. Budgeten för år 2000 berör inte frågan om hur detaljerad regleringen av medelsfördelningen bör vara. I samband med en aviserad medelshöjning nämner regeringen dock en enskild institution och indikerar därmed tämligen tydligt vart ökningen är destinerad. I övrigt styrs kulturdelen av regionförsöken av förordningen (SFS 1998: 305) om försöksverksamhet med ändrad fördelning av statsbidrag till regional kulturverksamhet. Statsbidragets ändamål och syfte preciseras för de olika institutionsslagen i förordningen, som också preciserar hur bidragets storlek ska bestämmas, samt fastställer att de regionala självstyrelseorganen årligen ska rapportera till Statens kulturråd hur medlen har använts. Kommentar Den generella bilden på det kulturella området är att regeringen, sedan propositionen om försöksverksamheten lades 1996, successivt tagit tillbaka inflytandet över stora delar av de kulturella statsbidragsfrågorna från de regionala självstyrelseorganen. Regeringen har framförallt inskränkt möjligheten att göra regionalt grundade prioriteringar, genom att så noggrant precisera vilka institutioner som kan komma ifråga för bidrag. Möjligheterna att föra en enhetlig kulturpolitik i en region försvåras även av att ett stort antal områden undantas från självstyret. Särskilt anmärkningsvärt är att just de kulturbidrag som reserveras för utvecklingsåtgärder inte tillåts ingå i den regionala utvecklingsplaneringen. För kulturverksamheten gäller naturligtvis, liksom för all annan verksamhet som självstyrelseorganen övertagit ansvaret för, att nationella regler och mål ska efterlevas inom ramen för det regionala självstyre som försöksverk-

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 23 samheten omfattar. Samtidigt ger regeringens detaljreglering intryck av en mycket stor misstro mot de regionala politikernas vilja och förmåga att bedriva en seriös och långsiktig kulturpolitik. Regeringens övergripande inställning framstår som en önskan att snarare begränsa manöverutrymmet för det regionala självstyret än tvärtom. De möjligheter till påverkan av vilka institutioner som ska vara bidragsberättigade, som regeringen hänvisar till i budgetpropositionen för 1999, är mycket begränsade. Det är en avsevärd skillnad mellan att förhandla med en statlig myndighet om möjliga förändringar, och att göra egna avvägningar och prioriteringar. Nuvarande system där regeringen i regleringsbrev fastställer vilka institutioner som kan få statsbidrag är konserverande och oflexibelt. Den inskränkning som det nuvarande regelsystemet utgör, gör det i praktiken omöjligt för självstyrelseorganen att få genomslag för de egna kulturpolitiska prioriteringar som det regionala självstyret syftar till. Handlingsfriheten är i själva verket mycket begränsad. Samtidigt är det viktigt att betona att ett friare regelverk inte kan ges under statlig misstänksamhet. Då riskerar man att de regionala självstyrelseorganen senare missgynnas när staten fördelar sina kulturpolitiska medel. Man bör pröva nya modeller för ansvarsfördelning och samverkan mellan stat och region, där det regionala självstyrelseorganets uppgift inte begränsas till att fördela statliga medel. En väg kan vara att självstyrelseorganen har ett tydligare ansvar för den kulturella infrastrukturen, medan Kulturrådets roll kan inriktas mer mot stöd till forskning och utveckling. Även övriga statliga organ, t ex Filminstitutet, kan involveras i sådana diskussioner. Västra Götalandsregionen deltar alltså inte i försöket med nya former för fördelning av statens medel för regional kulturverksamhet. Men relationerna stat region kommuner har samma dimensioner i Västra Götaland som i övriga län, och det bör därför vara naturligt att inför nästa mandatperiod ge Västra Götalandsregionen samma ansvar som övriga självstyrelseorgan även på detta område.

24 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI Andra områden där regionalt ansvar kan aktualiseras Det är naturligt att det i samhällsutvecklingen kontinuerligt uppkommer nya frågor, som av olika skäl anses behöva få regional prägel eller en strategi fastlagd på regional nivå. Med tanke på att de regionala självstyrelseorganen ansvarar för övrigt strategiskt planeringsarbete i länen, borde det vara en självklarhet att man i sådana fall utgår från att det är dessa som ska ansvara för och utforma de regionala strategierna. Idag är upplevelsen snarare att man från olika departement av slentrian eller okunskap lägger detta ansvar på länsstyrelserna, oavsett om det finns självstyrelseorgan i länet eller inte. Ett aktuellt exempel är uppdraget till länsstyrelserna att regionalisera de nationella miljömålen. Om regeringen hade önskat stödja och vidareutveckla försöksverksamheten, borde man diskuterat mer aktivt redan i uppdraget på vilka sätt de regionala självstyrelseorganen kunde involveras. Som tidigare nämnts har försöksverksamheten pågått kort tid, och ännu kan inte de redan ändrade ansvarsförhållanden sägas riktigt ha satt sig. Ändå kan det finnas skäl att diskutera ytterligare områden där regionala självstyrelseorgan kan ta över ansvar från statliga organ. Detta gäller inte minst eftersom denna fråga diskuteras i flera av de län utanför försökslänen där man förbereder eventuella nya självstyrelseorgan. Framförallt har man aktualiserat frågan om den roll som vissa delar av arbetsmarknadspolitiken spelar för regionens utveckling, varför denna utreds närmare nedan. Andra områden där det kan finnas anledning att se över rollfördelning och gränsdragning mellan staten och självstyrelseorganen är exempelvis frågor som rör miljö, kulturturism och viss form av näringspolitik. Inom dessa områden har länsstyrelsen ett otvetydigt myndighetsansvar. Just därför är det viktigt att man gör en tydlig åtskillnad mellan vad som är statliga myndighetsutövning och vad som är regionalt utvecklingsarbete, och som därmed alltså bör åligga de regionala självstyrelseorganen.

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 25 Arbetsmarknadspolitiken För arbetsmarknadspolitiska åtgärder fördelas betydande belopp till regionerna. För att kunna bedriva en fullständig regional utvecklingspolitik, är det av intresse för de regionala självstyrelseorganen att ha inflytande över dessa medel eller delar av dem. Samma krav på friare användning av de arbetsmarknadspolitiska medlen framförs i de regionala tillväxtavtalen i flera län. Nuvarande arbetsmarknadspolitik och organisation Arbetsmarknadspolitiken består av tre huvuduppgifter: platsförmedling, arbetsmarknadsutbildning/kompetensutveckling för att möta efterfrågan i bristyrken, samt åtgärder för långtidsarbetslösa som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. På grund av konjunkturläget är arbetsmarknadspolitiken för närvarande tämligen tillväxtorienterad. Platsförmedling och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning prioriteras, dvs. det är företagens behov som styr. De regioner som har svagast sysselsättningsökning ska bli mer uppmärksammade. De regionala tillväxtavtalen skapar goda förutsättningar för en bättre samverkan och ett bättre resursutnyttjande kring den regionala näringspolitiken, där arbetsmarknadspolitiken har en stor betydelse. För en lyckad arbetsmarknadspolitik sägs att det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken samverkar med olika parter på central, regional och lokal nivå. Inom A2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder i budgeten för år 2000 anser regeringen att arbetsmarknadspolitiken fortfarande är för reglerad, varför man fortsätter arbetet med att reducera det arbetsmarknadspolitiska regelverket så att det blir bättre fokuserat på huvuduppgifterna. Genom arbetet med tillväxtavtalen lämnades ett flertal förslag om regelförändringar/regelförenklingar. Om dessa säger regeringen att de är analyserade, och att de i många stycken kommer igen i de förslag till förändringar som regeringen vill se. Arbetsmarknadspolitiken ska i högre grad styras genom att regering och riksdag utformar ett tydligt regelverk, anger prioriteringar, ställer upp tydliga och uppföljningsbara mål samt anvisar medel. Reglerna ska utformas så att de bidrar till att uppfylla de nationella målen för arbetsmarknadspolitiken. Den ska anpassas till den enskildes behov och de lokala förutsättningarna, samt möjliggöra samverkan med andra aktörer.

26 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI I regeringens proposition 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt har arbetsmarknadspolitikens uppgift att stödja grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden särskilt behandlats. Där konstateras att arbetsmarknadspolitiken är en statlig uppgift men att arbetet med svårplacerade grupper måste ske i nära samverkan med kommunerna. Kommentar Inom det arbetsmarknadspolitiska området har målen och uppgifterna hittills varit så speciella att det varit svårt att se samband med tillväxtpolitiken. Arbetsmarknadspolitiken är i första hand nationell. Även om konstruktionen med länsarbetsnämnder innebär en viss regionalisering, borde regionens egna förutsättningar och den regionala utvecklingspolitiken spela en större roll vid utformningen av arbetsmarknadspolitiken. När det gäller kompetenshöjning/utbildning finns ett klart samband med den regionala utvecklingsstrategin och regionerna uppgift att ansvara för det regionala utvecklingsarbetet. Arbetsmarknads- och utbildningspolitik närmar sig här varandra. En arbetsmarknadspolitik som tar sikte på arbetskraftens kompetensförnyelse är en central del i en tillväxtpolitik för regionerna. Arbetsmarknadspolitikens uppgift att stödja svårplacerad arbetskraft har ett lika klart samband med kommunernas uppgift att säkra goda levnadsförhållanden för sina invånare. För att arbetsmarknadspolitiken på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de regionala och lokala kraven bör ett regionalt helhetsperspektiv prägla insatserna. Friare insatser än idag bör tillåtas. Hela kedjan mål, prioriteringar, utformning av åtgärder och genomförande bör hanteras på regional nivå i ett nära samspel mellan berörda parter i regionen. En samordning av det regionala utvecklingsarbetet och arbetsmarknadspolitiken är då nödvändig. Självstyrelseorganen borde därför ges ett tydligt inflytande över delar av arbetsmarknadspolitiken på länsnivå och även ges en central roll i de regionala kompetensråden. Man kan med andra ord sammanfatta det som att arbetsmarknadspolitikens platsförmedlande uppdrag är en fråga i första hand för den nationella nivån, att frågor som rör kompetensutveckling primärt hör hemma på den regionala nivån, medan uppgiften att ta hand om långtidsarbetslösa och andra svårplacerade personer på arbetsmarknaden främst kan kopplas till kommunernas verksamhet.

TYDLIGHET OCH DEMOKRATI 27 Tidigare var arbetet med EU:s mål 3 decentraliserat till länsarbetsnämnden, medan mål 4 hanterades inom regionala partnerskap utan koppling till arbetsmarknadsverket. Regionalt har man positiva erfarenheter av den senare ansvarsfördelningen. Nya mål 3 innebär emellertid ett minskat inflytande för de regionala partnerskapen, och en centralisering av medelshanteringen, som riskerar att fokusera arbetsmarknads- och socialpolitiken på bekostnad av kompetensutveckling för de anställda inom privat och offentlig sektor inom hela regionen. Om den nya arbetsmarknadspolitiken ska syfta mer till att åstadkomma tillväxt i olika regioner i landet, är det mycket viktigt att nya mål 3 har en stark koppling till de regionala utvecklingsprogrammen och tillväxtavtalen. I det regionala utvecklingsansvar som överförts till de regionala självstyrelseorganen bör hanteringen av sådana utvecklingsmedel vara ett naturligt inslag.

28 TYDLIGHET OCH DEMOKRATI Demokrati och regional utveckling De regionala självstyrelseorganen har som en del av regionförsöken fått ett uppdrag att utveckla den demokratiska förankringen av det regionala utvecklingsarbetet. När man värderar självstyrelseorganens insatser på detta område, leder det emellertid fel att jämföra med ett ultimat demokratiskt ideal om helhjärtat engagerade och kunniga medborgare som ger sig in i den regionala utvecklingsdebatten. Framsteg på det demokratiska området måste i stället sökas i jämförelse med den tidigare ordningen: Var det bättre förr, med statlig tjänstemannamakt? Det bästa får inte bli det godas fiende. I det följande förs dels ett resonemang kring demokratifrågor på regional nivå, dels presenteras ett antal exempel på hur de regionala självstyrelseorganen hittills under försöksperioden arbetat med just demokrati och förankring i sitt regionala utvecklingsarbete. En ny regional demokratisyn En viktig utgångspunkt för den pågående försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning är det allmänt erkända behovet av en starkare demokratisk förankring av det regionala utvecklingsarbetet. I prop. 1996/ 97:36 uttrycktes det på följande sätt: Samhällsutvecklingen har successivt ökat den lokala och regionala nivåns betydelse inom det svenska folkstyret. En decentralisering av ansvar och befogenheter har skett till framför allt kommunerna. Därigenom har medborgarnas möjligheter till inflytande över samhällsverksamheten ökat. Enligt regeringens mening bör nu ytterligare åtgärder vidtas för att ge medborgarna vidgade möjligheter att utöva ett inflytande över den regionala samhällsverksamheten. Det offentliga samtalet på regional nivå i vårt land har varit och är svagt. Den nya ordningen med politiska församlingar som ansvariga för regionala utvecklingsfrågor skapar förutsättningar för ett regionalt offentligt rum där det kan föras en öppen demokratisk debatt i utvecklingstermer. Denna upp-