Har du sett herr Kantarell Bär- och svampplockning, skattjakt eller barnarbete? Bengt Edqvist Sommar för barn är sol och bad, men ett personligt minne av sommaren var när den började lida mot sitt slut och det var dags att ge sig ut i skogen med föräldrar och syskon för att plocka bär och svamp. Min inställning var inte helt positiv, det var med mycket blandade känslor vi gav oss ut i skogarna i Stockholms inre skärgård. Kul var det att bygga ladugård med hjälp av stenar, mossa, kottar och kvistar. Att hitta kantareller upplevde jag som höjden av lycka. Men blåbärsplockning För en barnfamilj i mitten av 1960-talet var bärplockningen ett inte helt oviktigt inslag för att förbättra ekonomin. Hushållet fick sylt och saft till vinterförrådet, medan svamp mer var något att njuta av, lite lyx till kvällsmålet. I äldre tider hade emellertid inte bären den betydelse som vi idag skulle kunna tro, bönder kunde se på bären med viss ringaktning, som lite näring under arbetet, som godsaker eller kanske som barnmat. Detta berodde delvis på att plockningen var tidsödande men också på att det rådde viss brist på konserveringsmöjligheter, det vill säga socker. För småbrukare och torpare var bärskörden av större vikt och en del sålde bland annat blåbär till städernas borgerskap. Bärplockning är också en genusfråga; det var framförallt männen som ansåg att bären inte låg inom deras ansvarsområde, men de åt förmodligen gärna av dem. Detta gällde dock inte i lika hög grad inom sämre lottade hushåll där gränsen mellan manligt och kvinnligt var mer flytande. Svampen hade allmogen en motvilja mot eller likgiltighet inför. Svamp betraktades mer som herrskapsmat, kanske för att det krävdes bildning att kunna skilja på ätliga och oätliga svampar. De högre stånden åt svamp redan på 1700-talet, troligtvis som ett resultat av franskt kulturinflytande, vilket fortfarande syns i våra populäraste svampars namn, 339
Institutet för språk och folkminnen Foto: Katarina Saltzman. kantarell och champinjon. Viss förändring har skett under 1900-talet, men fortfarande är det så att det finns en dubbel inställning till bärplockning och att svampplockning i viss mån kräver utbildning och artkännedom. I svaren på frågelistan ges exempel på att denna akademiska syn på svampplockning finns kvar under 1900-talet. Flera berättar om plockningen ur undervisningssynpunkt. Hur viktigt det är att kunna svampen, så man inte står där 340
med den champinjonliknande men ack så giftiga vita flugsvampen i stekpannan. Så svamparna, jag är utan att skryta bra på svampar. Mycket böcker, praktiskt ute, utställningar, någon kurs och så. Jag brukar säga till de som bara plockar kantareller att försöka lära sig i alla fall två nya sorter per år, eftersom det finns så mycket bra som bara står där och ändå blir förstört. Men den jag lärde mig mest av var min moster. Hon hade inga egna barn men tog mig med på svamputflykter. Redan som liten kunde jag tack vare henne en mängd svampar och växter.[ ] Vi hittade så mycket svamp att vi knappast kunde bära den med hem. Bland annat var det champinjoner och det var då jag fick lära mig skillnaden mellan flugsvamp och champinjon. Att leta kantareller kunde vara som att gå på skattjakt med möjlighet att tjäna pengar på de guldglänsande kantarellerna. En informant berättar att hon en gång sålde till en producent av svamp på burk. 1960-talets somrar var regniga. Följaktligen fanns det mycket svamp i skogarna. Farmor kände till svampställena. Vi plockade endast kantareller. Några år plockade vi så mycket att vi sålde lådvis till en konservfabrik. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag följde med farmors yngre bror Melcher för att hämta hem korna som gick på skogsbete. Rätt som det var kom vi på en glänta som var alldeles gul av kantareller. Melcher hade inget med att bära i, så han tog av sig skjortan som vi fyllde med svamp och använde som en säck. I sin avhandling om det svenska jordbrukssamhället sett ur kvinnors perspektiv skriver Pia Götebo Johannesson att arbetet i skogen i stort sett var mannens arena. Undantagen var bland annat bärplockning (och förmodligen även svampplockning) och man kan se vissa tecken på denna syn även i dagens samhälle och i det till projektet inlämnade materialet, även om undantag finns. En informant berättar om hur hon och barnen ger sig ut på ett lustfyllt svampäventyr, men mannen undrar över hemfärd och tillhör den kategori plockare som minns den ändlösa plockningen med fasa. Jag skulle vilja lära mig mer om svampar. Jag tycker mycket om att äta svamp och egentligen vill jag ut i skogen och leta svamp. Tänk att komma hem och steka några kantareller och lägga på en smörgås eller kunna torka några och ha mitt i vintern! Vi gjorde ett försök för några år sedan. Jag och barnen var klädda till tänderna; långkalsonger, varma strumpor och skor, tröjor i lager och varmaste jackorna. Det var i oktober. Min make däremot, som inte är så trakterad av att promenera i skogen hade lågskor, bomullssockar och en tunn skinnjacka. Gissa vad han muttrade hela tiden Vi hittade ingen svamp men fikakorgen gick åt helt och hållet. Maken frågade hela tiden om vi kunde åka snart Det har inte blivit några fler skogsutflykter efter det. 341
Min dotter föreslog häromdagen att vi skulle gå ut och plocka svamp. Ja! En som kanske tycker om det lika mycket som jag. leksakspann med bär, och på detta sparade de ihop till kläder inför skolstarten på hösten. Själv sålde jag till mina mostrar och tjänade lite mer). När det gäller bärplockning är bilden också sammansatt, 1700-talets storbönders syn kan anas i barnens inställning. Där finns flera som suckar inför kravet på att åtminstone plocka en deciliter blåbär. I mitt eget barndomshem gick det rykten om att min bror en gång fyllt hinken med älgspillning och över det blåbär. Sant eller inte så verkar det vara ett beprövat knep att föra in humorn som ett redskap för att klara av det trista arbetet. Det hände väl också någon gång att vi var ute med familjen och plockade bär. Jag minns en gång då vi fuskade och fyllde hinken med annat och lade bär på toppen bara för att lura andra hur mycket bär vi hittat. Även när det gällde bären gick det både för vuxna och barn att tjäna pengar, men det var inte säkert att barn kunde använda belöningen fritt. En informants berättelse tyder på att hon och hennes barndomsväns familj hade olika ekonomiska förutsättningar, något som påverkade lönen vid plockningen. För att hjälpa till med försörjningen var familjen stora bärplockare under sommaren. Eftersom de var mina lekkamrater, fick jag följa med på detta och det var på så sätt jag verkligen lärde mig att hitta och ta mig fram i även ganska okänd natur. (Barnen fick 5 öre för varje En informant beskriver i målande ordalag hur hon som barn var mindre road av bärplockning men fann stort nöje i plockningen som vuxen. Blåbär och hallon är skatter och fyra-liters-hinken är en barndomens skattkista som fortfarande finns kvar och används. Vilken frihet att själv ta bilen ut till någon skog där jag visste att det fanns både blåbär och hallon att ta för sig av. Vi har ju vår unika allemansrätt som gäller för var och en. Jag hittade ganska snart ställen ute vid Skryllegårdens friluftsställe med gångar och stigar för alla som vill motionera. Vid sidan om spåren fanns hallonsnår med de finaste hallon. Lite längre in i skogen utbredde sig blåbären. Tänk vilken underbar känsla, att få sjunka ner vid en tuva helt blå av bär och bara repa ner bären i min hink. Går inte att beskriva med ord. Kan tillägga, att jag än i dag år 2010 har min plasthink kvar, fullt brukbar, den rymmer ca fyra liter. Det går inte att räkna de otaliga gånger som jag fyllt den med blåbär och hallon. När jag plockade hallon band jag en rem runt midjan och hängde hinken där fram på magen, båda händerna fria för att ta bären. Ibland hade jag en mindre hink inuti som fylldes fort och ställdes i snåret där jag höll till. Att lära för livet, så går det att sammanfatta dessa berättelser om plockning av svamp och bär. Som barn är det visserligen ofta en lek, en skattjakt, 342
där kantarellerna är lekens guldpengar, men barnen blir undervisade av de äldre för att i vuxen ålder kunna ta till vara skogens frukter av ekonomiska skäl. De som avskyr bärplockning ser den kanske som näst intill barnarbete men ändå går det att inse att detta är något nödvändigt, om än emellanåt trist. Men vid oförutsedda fynd av svamp kan vuxna till och med tolka minsta trattkantarell som en riktig guldklimp, minnas barndomens mer lekinriktade plockning. En informant ser den underbara upplevelsen att få frossa i blåbär med socker och mjölk som En underbar lyx. Förmodligen förstärks lyxen av att informanten själv hittat bären i skogen. Det är som att finna en skatt. Att köpa bären i affären ger inte alls samma lyckokänsla, kanske också för att det då inte längre är gratis. Referenser Citaten är hämtade från svar på frågelistan Naturen för mig. Materialet finns vid Folklivsarkivet i Lund, Institutet för språk och folkminnen (Göteborg, Umeå, Uppsala) och Nordiska museet. I uppslagsverket Människan och naturen: Etnobiologi i Sverige 1 (red. Börge Pettersson, Ingvar Svanberg och Håkan Tunón, 2001) skriver biologen Börge Pettersson om bär- och svampplockning i Sverige, framför allt ur ett hushålls- och samhällsekonomiskt perspektiv. Etnologen Pia Götebo Johannesson tar i sin avhandling Mjölk, bär och eterneller. Om genus och tillvarons mångtydighet. Lantbrukarkvinnor i Mark under 1900-talet (1996) upp jordbrukssamhället med lantbrukarkvinnan i fokus. 343