Bidrag till IT-Historia - Minnen från Kreditbanken Vem är jag Jag heter Henric Nordlander och är född 1945, i skrivande stund alltså 61 år. Jag bor och har verkat i Stockholm hela yrkeslivet. Min skolgång var lite trög, men jag lyckades ta mig fram till studentexamen i alla fall. Nu är jag pensionerad. Arbetslivet inom datayrket har varit krävande. Min läggning är att vara generalist och kunna lite om mycket. Det har varit ett ständigt lärande, och till slut ebbbade engagemanget och drivkrafterna ut. Så nu har jag tagit en paus från yrkesarbetet. Så får framtiden visa om det väcks några nya idéer. Mitt yrkesliv har nästan helt varit kopplat till bank och finansvärlden. Jag har varit fast anställd större delen av tiden, men under knappt tio år var jag delägare och partner i ett konultbolag. Senare återgick jag till fast anställning. Det jag berättar om här gäller min tid under anställningen i Kreditbanken / PKbanken, som jag lämnade 1985. Hur jag blev programmerare Under gymnasietiden, omkring 1965, började det talas om datorer, men det var något märkvärdigt och mystiskt. En matematiklärare visade stolt upp en Teletype-utskrift från en demonstration han varit med om. När vi, alltså klasskamraterna, talade om yrken så pratades det om datamaskinprogrammerare (ordet dator var ännu inte uppfunnet då), och att det skulle bli bra betalt. Under tiden i "lumpen" fick jag genom kontakter låna ett par böcker om datorer, bl.a. Rune Brandingers välkända bok men också en eller två andra. En sak som jag minns än i dag från någon av dessa böcker är "Epsilondatorn". Epsilon = Enbart Pedagogiskt Syftande, I Litenhet Oöverträffad Nonsensmaskin! En helt teoretisk datamaskin som förklarade grunderna i programmering för mig. Genom personkontakter fick jag direkt efter lumpen möjlighet till anställning i Kreditbanken för utbildning till programmerare. Detta var år 1968, och programmeringsutbildning då skedde ofta genom maskinleveranternas kursverksamhet. Chef för Kreditbankens EBDavdelning var Kjell Hultman, också välkänd i Dataföreningen. Senare ändrades namnet på avdelningen från EDB till ADB, Det passade bättre med "automatisk" än "elektronisk databehandling". När anställningen börjat skickades jag på en veckas grundläggande datamaskinkurs hos Siemens. Det var nämligen en Siemens 4004 som Kreditbanken hade köpt (se mer nedan). Sedan en andra kurs, en grundkurs i Cobol, och en kurs om filhantering i Cobol. Efter tre veckors utbildning var jag programmerare. Fast det behövdes en hel del erfarenheter innan jag kände att jag kunde yrket någorlunda. Jag hade också tur genom att jag delade rum med två andra något mer erfarna gossar, och vi hade ett väldigt bra samarbete där vi hjälptes åt och utvecklades. IT-historia, Henric Nordlander Sida 1 (5)
Kreditbankens datamaskiner, RCA och Siemens Kreditbanken var ganska tidiga när det gällde datorisering. Jag vet inte när den första datorn anlände, men det var en tillräckligt stor händelse för att SF-journalen skulle åka till Bromma för att filma när flygplanet landade. Den första datorn var en RCA 501 fullspäckad med 32 KB ringkärneminne och stora kretskort med transistorer. Man hade också en mindre RCA 301 som användes för inläsning av checkar. Den hade en jättestor sorter/reader som läste checkarnas magnetskrift. RCA-datorerna hade en oktal teckenuppsättning. Någon gång omkring 1967 beslutades om byte av maskin och system, och då införskaffades den Siemens 4004, som jag senare kom att arbeta med. Maskinen var utrustad med 128 KB primärminne, 8 (om jag minns rätt) bandstationer och 2 st diskenheter. Diskenheterna var IBMs 2311 på 7,25 MB vardera och med utbytbara skivor. Och så var datorn utrustad med ett massminne med magnetkort. Ett monster där lagringen gjordes på magnetiska kort som lagrades i kasetter och transporterades mellan gummiband till en trumma varje gång det skulle läsas eller skrivas på dem. Detta massminne kom att orsaka mycket problem senare, eftersom korten nöttes och skadades i transporten i maskinen. Siemens 4004 var tillverkad av RCA (modell Spectra 70) och var en konkurrent till IBMs 360-maskiner. Maskinen introducerades 1965 och var den första tredjegenerationsdatorn med monolitiska integrerade kretsar (källa: Wikipedia). Mina arbetsuppgifter de första åren När jag anställdes var programmeringen för de nya systemen i full gång. Jag fick arbeta med omläggning från de gamla till de nya systemen. Konvertering av data från ett system till ett annat när strukturen i systemen var helt olika var en utmaning. Jag tvingades lära mig både en massa tekniska saker i två olika maskinmiljöer, och att få förståelse för systemen som helhet. Detta arbete och de utmaningar jag mötte var en väldigt bra skola för att komma in i jobbet. Ett par år efter det jag börjat (omkring 1970) hade båda personerna som konstruerat inläsningsrutinerna slutat, och jag fick överta ansvaret för den delen av systemet. Banken använde hålremsor för det mesta indatat, förutom checkarna som lästes magnetiskt. Inläsningsrutinerna var skrivna i assembler, att skriva program i Cobol för att packa upp, konvertera, kontrollera med mera hade inte varit möjligt. Vi använde en uppsättning macros som kallades SLIM-assembler, där S och L lär ha stått för Steneskog och Loberg, två systemprogrammerare som arbetade på IBM och Siemens. Denna SLIM-assembler var mycket kraftfull då den gjorde det möjligt att använda strukturerad programmering i assembler. Det fanns också ett utvecklat stöd för kodning av beslutstabeller direkt i programmen, vilket passade utmärkt för den logik som krävdes för de omfattande indatakontrollerna. Hålremsorna stansades i ganska primitiva mekaniska maskiner. Det fanns två stansgrupper, en som registrerade transaktioner av typ insättningar och uttag, och en som registrerade saker som hade med registervård som öppningar av konton och ändringar av adresser. Det mesta kontrollstansades, alltså att två operatriser (det vara bara tjejer i början) stansade samma sak så att mycket få fel slank igenom. Remsorna levererades till datahallen där de senare lästes in. Siemensdatorn byttes senare ut mot en IBM 360, som inte var utrustad för att läsa remsor. Banken skaffade då en minidator för att konvertera remsorna till band. Det var en dansk dator från RegneCentralen, datorn hette RC och ett nummer, det kan ha varit RC 3600. Jag fick i uppgift att skriva specar för konverteringen mellan remsa och band och även för att IT-historia, Henric Nordlander Sida 2 (5)
vissa utskrifter skulle göras på den skrivare som denna RC-dator hade. Jag minns att vi hade en hel del problem att komma överens om saker som grundade sig på skillnader i teknik, teckenuppsättningar och koder, konverteringar med mera. Från hålkort till TSO Programmeringen i Siemensdatorn gjordes till en början helt med hålkort. Vi hade en stansoperatris som hjälpte oss att stansa korten, men var det mindre ändringar hade vi en stansapparat där vi kunde stansa själva. Och så sortera in korten i lådan och lämna till datahallen. Ibland fick vi bara en eller två kompileringar per dag och program, så självbevarelsedriften gjorde att man kollade noga. Så småningom började vi lagra programmen på bandrullar och gjorde bara uppdateringar via hålkorten. Då kom vi också bort från det stora hotet med tappade kortlådor, att sortera 2000 kort som åkt i golvet var inte roligt! Kreditbanken var nog ganska sena med att införa terminaler för programmerarna. Jag tror att det var omkring 1974. Då ersatte terminalerna till en början bara hålkortsstansen. Vi hade först bullrande skrivkuleterminaler och senare tystare termoskrivande terminaler. Med TSOs editeringsfunktioner kunde vi ändra i programmen och kunde nu också själva starta en kompilering och köra ett test. Framsteg! Så småningom kom terminaler med bildskärm, men dessa använde vi först bara som ersättning för de skrivande terminalerna. I stället för på papper så rullade texten på skärmen. Det dröjde så klart inte länge förrän vi började använda SPF och ISPF. Terminaler var dyra. Inte bara själva apparaten utan också kommunikationen, modem, ledningar och begränsad kapacitet i datorn. Ännu en bit efter mitten på sjuttitalet hade vi som programmerare inga egna terminaler utan dessa var samlade i ett terminalrum, och där var det kö och tidsbegränsning. Arbetssätten måste ju anpassas efter detta, och allt arbete måste förberedas och planeras för att hinnas med under ett terminalpass. Akuta produktionsrättningar hade givetvis företräde. En växande verksamhet, bättre hjälpmedel, mer datorkapacitet ledde till att terminalerna flyttade in i kontorsrummen. Arbetet förändrades också och blev mycket mer interaktivt. Inte minst genom att också dokumentationsarbetet gjordes i datorn med bl.a. DCF och andra verktyg av typ "data manager". Dataavdelnngens relation till "linjen" Bankarbete på 1970-och 1980-talet var ju inte speciellt välbetalt. Men yrken som programmerare och systemerare var rätt välbetalda. Det var ju specialistyrken med en viss brist. Det gjorde att det uppstod en del spänningar ibland mellan dataavdelningen och resten av banken. Men jag kan inte minnas att det var någon stor fråga utan mer att det fanns lite avundsjuka. På den tiden handlade datoriseringen huvudsakligen om rationalisering, och det var en större fråga. Många medarbetare ville inte ha förändringar, det fanns en stor konservatism i bankvärlden. De svenska bankerna var indragna i en lönekonflikt under dessa år. Bankmannaförbundet drog sig då inte för att också ta med att ny teknik var ett hot mot arbetet och skulle motarbetas. Man kan ju faktisk säga att jag har strejkat för att göra mig arbetslös, men som tur var har utvecklingen blivit en annan. Bankverksamheten fram till början av 80-talet var totalreglerad och myndighetsstyrd ner i detaljer. (Jag är osäker på när regleringarna började släppa.) Möjligheterna att konkurrera IT-historia, Henric Nordlander Sida 3 (5)
var begränsade. De rationaliseringar och moderniseringar av bankarbetet som gjordes ledde, tillsammans med den utveckling av tjänster som ändå fanns, till att en hel del detaljunskaper fördes över från linjen till specialistavdelningar, bl.a. dataavdelningen. Det närde en massa vi vet bäst -attityder och dragkamp mellan avdelningar och kontoren. Detta förstärktes nog av att personalomsättningen var låg. När jag senare tänkt tillbaks på min tid i banken var det dessa saker tillsammans med personberoende och favoritskap som var mina negativa erfarenheter. Mikrodatorernas intåg För oss som var tekniker var utvecklingen på mikrodatorsidan lockande. Före IBMs lansering av PCn såg man i allmänhet ner lite på dessa apparater. Så också i bankvärlden där ju stordatorerna dominerade. En typ av specialiserade mikrodatorer som användes var orbehandlingsmaskiner från t.ex. Wang och Philips, dessa var ju en revolution för sekreterarna. På PKbanken (som bildats genom sammanslagning av Kreditbanken och Postbanken) tror jag den första miktodatorn var en HP eller möjligen Texas Instrument. Alltså vid sidan av orbehandlare. Den var utrustad med en plotter och användes för att rita grafiska diagram. Apple II förekom för något beräkningsändamål. Och Apple II använde vi som första programmeringsmiljö i ett utbildningsprogram för omskolning av banktjänstemän till programmerare. Detta var 1981. När IBM lanserat PCn blev mikrodatorerna mer rumsrena, nu stod ju stordatortillverkaren bakom med sitt namn. Men maskinerna var ju dyra och rätt begränsade i början så de användes rätt begränsat före mitten av 80-talet. Min egen första privata dator var en Sinclair ZX80 som jag köpte som byggsats 1981. Den kostade 1.022 kr, men då fick jag löda ihop allt själv. Den var utrustad med 1 KB minne och ett Basic-ROM på 4 KB. Program och data kunde man lagra på en vanlig kassettbandspelare. Sedan bytte jag ut Basic-ROM:et mot ett kraftfullare på 8 KB (samma som satt i efterföljaren XZ81) och köpte till ett extra minne på 16 KB och en liten skrivare. Säkerhet i bank Säkerheten är ett område som genomgått ofantliga förändringar. När jag började 1968 var rutinen att en vaktmästare öppnade alla dörrar vid 7-tiden på morgonen. Det var fritt fram för besökare att gå in från gatan ända in i datahallen. Även för oss anställda var det helt fritt att röra oss även i datahallen. Säkerhetsarbetet som fanns gällde i första hand att systemen skulle göra rätt och innehålla kontrollfunktioner mot bedrägerier. Kreditbankens dataavdelning låg på Ynglingagatan i Stockholm, granne med IBMs huvudkontor. IBM hade sin datahall i gatuplanet med stora skyltfönster ut mot gatan, så man kunde visa upp sina fina maskiner. Senare täckte man för fönstren då man nog insåg att det fanns en risk att exponera sig på detta sätt. Även Bull hade flyttat sin datahall som från början låg i gatuplanet i ett av Hötorgshusen. Succesivt skärptes säkerheten. Datahallen stängdes och regler för behörigheter utvecklades succesivt. Så småningom infördes behörighetssystem (typ ACF2 och RACF) till stor förtret för många av oss som gärna ville råda över oss själva. Snart insåg jag nyttan av behörighetshantering och ändrade inställning. IT-historia, Henric Nordlander Sida 4 (5)
Datoriseringens betydelse för bankerna (Detta är egentligen inte mitt område, men jag kan väl lämna lite allmänna synpunkter.) 1960-talet. Genom datoriseringen möjliggjordes masshantering och bl.a. att bankerna kunde hantera löneutbetalningar för arbetare och tjänstemän. Vanliga privatkunder hade tidigare bankkontakt främst genom att man hade ett sparkonto eller ett lån. Lönerna betalades då kontant av arbetsgivare till löntagare. Men nu kunde bankerna ta hand om lönebetalningarna, och man fick löntagarna att öppna konton. Och datasystemen hjälpte till att räkna ränta och skriva ut kontoutdrag till exempel. 1970-talet. Rationalisering av bankarbetet genom databasbaserade system och terminalisering. De första systemen var ju egentligen bara kopior av de manuella rutinerna. Men i 70-talets system började man knyta ihop kundens engagemang, och kunden blev ett begrepp också i systemen. Införande av terminaler som kommunicerade med databasbaserade system ökade effektiviteten och kortade handläggningstider drastiskt. Men det var också en ny och sårbar teknik. 1980-talet. Fortsatt rationalisering men också utveckling av nya tjänster, mera konkurrens tillåts. Mina korta studier på KTH Jag och några av mina kollegor tyckte att det skulle sitta fint med universitetsutbildning. På KTH bedrevs utbildning i Informationsteknik, och det fanns också en linje som lästes som kvällskurs. Detta var 1971 om jag minns rätt. Vi anmälde oss till vårterminens början och möttes av en teoretisk värld som inte stämde med mina erfarenheter. Många kvällskursare hoppade av. En föreläsare beklagade sig ungefär med att ni som har yrkeserfarenhet ställer så konstiga frågor. Efter en termin lade jag av. Den fortsatta utbildningen kom i stället att ske genom många av de fackinriktade kurser som hölls av IBM, Siemens, Statskonsult, Studierådet vid affärsbankerna, CAP och många andra. IT-historia, Henric Nordlander Sida 5 (5)