SFS Kvalitetsmanifest Vad är kvalitet? SFS kvalitetssyn utgår från studenten. En utbildnings kvalitet ska i första hand bedömas efter hur väl den klarar att utbilda sina studenter. Eftersom det är statens och lärosätenas uppgift och befogenhet att avgöra hur många studenter som utbildas samt hur antagningen ska ske, måste det vara dessas ambition och ansvar att varje student som antagits också ska kunna fullfölja sina studier. Därför är varje ofrivilligt avhopp ett misslyckande i kvalitetsarbetet. Lärosätets roll är att utforma sina utbildningar och tillhandahålla adekvat stöd så att varje student ska kunna fullfölja sin utbildning. Statens roll är att tillhandahålla resurser för att detta ska vara möjligt, samt utforma resurstilldelningen på ett sådant sätt att detta mål för lärosätena sätts i förgrunden. Den stora expansion som den svenska högskolan genomgått har skapat problem, men framför allt möjligheter. När högre utbildning är en reell möjlighet för nära hälften av en generation innebär det goda förutsättningar för en stor mångfald i studentgruppen - så stor mångfald att högskolan kan komma att få en studentgrupp som återspeglar samhällets sammansättning. Därmed är en framtid inom räckhåll där det är individens intresse, inte individens bakgrund, som avgör om man studerar vidare. Detta rymmer en enorm förändringspotential och kan vara den hävstång som moderniserar och utvecklar kvaliteten i svensk högre utbildning mer än något annat. Det kommer också att kompetensutveckla samhället eftersom människor med olika erfarenheter och perspektiv kommer att vara representerade på fler delar av arbetsmarknaden. För att vi ska kunna tillvarata möjligheterna i denna nya högskola krävs dock två saker. För det första krävs betydande resurstillskott för att upprätthålla kvaliteten. Sådana tillskott bör framför allt gå till de faktorer som tydligast stärker studentens möjlighet till studieframgångar och gör studieframgång mer oberoende av studentens bakgrund. För det andra krävs det ökad samverkan mellan högskolan och det övriga samhället. Kontakterna mellan högskolan och framför allt arbetsmarknaden bör stärkas inom alla studieområden. Uppfattningen att yrkesinriktade utbildningar och forskarförberedande utbildningar har essentiellt olika behov, där studenter förväntas utbilda sig antingen för sin framtida yrkeskarriär eller för sin bildnings eller vetenskapens skull beroende på vilken studieinriktning man
valt, har ingen plats i en modern högskola. Motstånd mot bildning, breddning och arbetsmarknadsanknytning, där sådana inslag i utbildningen inte är naturliga idag, måste brytas. Det är utifrån denna kvalitetssyn SFS ställer krav inom nedanstående områden. Grundutbildningsstuderandes rätt Den största och mest påtagliga kvalitetsbristen i svensk högre utbildning är bristen på kontakt mellan lärare och studenter. Antalet grundstudenter per lärare har ökat kraftigt det senaste decenniet. För de flesta studenter är antalet lärarledda timmar ett stort problem, där huvuddelen av studierna utgörs av enskilda självstudier med svag handledning eller återkoppling. Andra studenter har en utbildningssituation med gott om lärarledda timmar, där det snarare är mer utrymme för reflektion och återhämtning som behövs. Gemensamt för alla utbildningsområden är att man behöver fler lärare per student, till fler föreläsningar, seminarier och laborationer samt för att minska grupperna i dessa. Studenter behöver också mer handledning i enskilda arbeten och uppsatser och mer tid för meningsutbyten, frågor och ifrågasättande. Detta problem berör alla studenter, men det slår hårdast mot studenter som saknar akademisk bakgrund. En mer heterogen studentgrupp kräver mer resurser per student, inte mindre. Därför är kravet på fler lärare viktigt ur jämlikhets- och mångfaldssynpunkt. Det är också viktigt att alla studenter får en fullgod utbildning oavsett vilken typ av utbildning man läser. Idag förekommer att subjektiva kriterier som en utbildnings status, längd eller målgrupp påverkar hur stora resurser och kvalitetsarbete som tillägnas den. SFS ser det som särskilt angeläget att distansutbildningar inte förfördelas vid resurstilldelning och kvalitetsarbete. Studenter har rätt att i större utsträckning än idag få veta vad de kan förvänta sig av sig av sin utbildning. SFS tror på lärartäthet också som ett argument i konkurrensen mellan lärosäten. Därför bör lärosätena uppdras att tydligt redovisa lärartäthet och vilken omfattning på föreläsningar, seminarier och handledning kurser ger. att lärartätheten ökar kraftigt. att alla studenter har rätt till minst 15 timmars undervisning eller handledning per poäng. att studenter har rätt till samma dygns- och veckovila som arbetstagare. att högskolor i informations- och rekryteringsmaterial tydligt redovisar lärartäthet samt hur många timmars veckoundervisning och enskild handledning studenten kan förvänta sig.
att utbytesprogrammen mellan olika svenska och svenska och utländska lärosäten byggs ut, så att alla studenter har en reell möjlighet att studera minst en termin vid annat svenskt eller utländskt lärosäte. Bildning och kritiskt tänkande Ett av målen med högre utbildning är att studenter ska kunna förstå och analysera sin egen situation och det samhälle de verkar i, i syfte att kunna förändra dessa. Därför är det viktigt att kunna sätta in inhämtad kunskap och sina egna perspektiv och erfarenheter i ett större sammanhang. Därför har bildning en central plats i den högre utbildningen. Högre utbildning bör inte endast vara utbildande, utan även bildande. Studenter måste ges tillfälle att reflektera kring och kritiskt granska den inhämtade kunskapen. För att uppnå bildningsmålet måste flera förändringar och förbättringar till inom högskolan. En förutsättning för bildning är att den akademiska friheten är grund inom högre utbildning. Avgörande för den akademiska friheten är att studenten själv kan välja inriktning för sin forskning eller sina studier. Studenten ska själv kunna välja inriktning i självständiga arbeten utan att detta avgörs av institutionens inställning. Studenten ska ges möjlighet att överklaga till högre instans om institutionen inte vill ge stöd åt självständiga arbeten med viss inriktning. De institutioner som främst använder egen kurslitteratur bör få kurslitteraturlistan godkänd av utomstående, för att säkra kvaliteten och öka möjligheterna att utbildningsinnehållet präglas av olika perspektiv. Kunskap inom andra områden än huvudämnet kan vara lika viktig för studenten som sakkompetens i just huvudämnet för att senare kunna lyckas i arbetslivet. Det är inte endast relevant med tanke på hur väl studenten har chans att lyckas inom ett eventuellt kommande yrkesområde. Det är minst lika viktigt med tanke på att det kan vara ett ändamål i sig att utbilda sig, för att utvecklas som person och för att bättre kunna förstå omvärlden. Därför slår SFS vakt om högskolans rätt att ge nybörjarkurser inom olika områden, till exempel språk, och hävdar att dessa utmärkt kan genomföras på ett akademiskt sätt. All utbildning syftar inte till att studenten ska ta en akademisk examen. Det finns andra mål, som att främja ett demokratiskt samhälle, uppmuntra det livslånga lärandet och ge människor chansen att utvecklas. Sådana målsättningar måste ha samma status som målet att ta examen med sikte på ett visst yrke. att samtliga utbildningsprogram ska innehålla obligatorisk kurs/kurser om sammanlagt minst 10 poäng med tvärvetenskaplig och/eller bildande inriktning.
att det inom samtliga utbildningsprogram ska vara möjligt att tillgodoräkna sig upp till 10 poäng i valfritt ämne för sin examen. att kurser på nybörjarnivå, t.ex. inom språk, fortsatt ska erbjudas inom högskolans ram. att lärare som i stor omfattning vill använda egna publikationer i undervisningen ska ha den litteraturlista de föreslår godkänt av utomstående. att studenter ska kunna överklaga till högre instans om denne blir nekad stöd och handledning för uppsats eller annat större arbete på grund av att institutionen inte anser inriktningen relevant för utbildningen. Doktoranders rätt Forskarutbildningen syftar till att utveckla doktorandens förmåga och färdighet att självständigt bedriva forskning. De förmågor och färdigheter som krävs för att självständigt bedriva forskning tränas dels genom att doktoranden medverkar i och bedriver forskning och dels genom kurser som kompletterar doktorandens forskningsarbete. För att uppnå utbildningens syfte måste utbildningen anpassas till det aktuella forskningsarbetet och till den enskilde doktorandens förutsättningar och behov. För att få en fullständig bild av ett forskningsområde är det viktigt att vetenskapliga frågeställningar belyses ur en mångfald av perspektiv. Ett sätt att få problemen belysta ur flera olika perspektiv är att forskare med olika erfarenheter och bakgrunder studerar problemen. Bland annat därför är det viktigt att bryta den sociala snedrekryteringen även till forskarutbildningen. En del i att självständigt kunna bedriva forskning är att ha förmåga att undervisa inom sitt område. Därför bör doktorander utveckla sin förmåga att undervisa under forskarutbildningen. För att kunna undervisa måste doktoranderna dels ha goda ämneskunskaper och dels ha en god pedagogisk utbildning. Relationen mellan doktoranden och handledaren är oerhört central för en lyckad forskarutbildning. För att kunna diskutera och lösa de problem som kan tänkas uppkomma måste det finnas ett förtroende mellan handledare och doktorand. Naturligtvis är det svårt för en enskild handledare att ha fullständig kunskap om alla aspekter av vad det innebär att självständigt bedriva forskning i sitt område. Handledaren bör därför alltid kompletteras med en biträdande handledare som kan bidra med andra perspektiv och erfarenheter. Doktoranden måste också ha rätt att byta handledare. Idag fungerar inte detta tillfredsställande då det ofta tar lång tid att byta handledare. Forskningsprojekten är ofta direkt knutna till handledaren och ett byte av handledare kan medföra stora svårigheter för doktorandens forskning.
Vetenskapen utvecklas oftast i ett internationellt sammanhang. Vi har mycket att lära av att besöka andra och se hur de bedriver forskning. Erfarenheter från andra lärosäten kan inte bara utveckla forskningen utan även forskaren. Det är också viktigt att delta i små vetenskapliga miljöer där problem och frågeställningar diskuteras och där doktoranden kan få sitt arbete kritiserat och belyst. Därför är det viktigt att doktoranden har rätt till utbyte med andra lärosäten men också rätt till en kreativ vetenskaplig miljö där det går att få återkoppling från självständiga forskare på sitt arbete. att doktorander har rätt till god pedagogisk utbildning innan institutionstjänstgöring i undervisning inleds. att doktorander har rätt att byta handledare samt ha biträdande handledare. att alla handledare för doktorander ska ha genomgått handledarutbildning. att alla doktorander har rätt till minst en termins utbyte vid annat svenskt eller utländskt lärosäte. att alla doktorander har rätt till att vistas i en vetenskaplig miljö. Anställningsbarhet Det främsta målet med sin utbildning är för många studenter att få det arbete man önskar. Detta gäller både för de som läser fleråriga examina inom eller utom ramen för högskolornas program, och för dem som läser en eller flera fria kurser för att komplettera sin tidigare utbildning eller kompetensutveckla sig inom sitt arbete. Det är långt ifrån det enda skäl som finns för att studera vidare, och det vore olyckligt att utforma alla utbildningar efter detta. Men eftersom det är ett mål för så många måste det vara av hög prioritet för högskolornas kvalitetsarbete. SFS tror inte på att mäta utbildningskvalitet efter hur stor andel av studenterna som får arbete efter sin utbildning. Möjligheten att få ett arbete beror på många faktorer, inte minst vem du är och vilket lärosätet är. Det finns en tydlig strukturell diskriminering på arbetsmarknaden - vem man är spelar roll för ens möjligheter att få ett arbete. Det finns också skillnader i status och omvärldens kunskap om olika lärosäten som medverkar till att arbetsgivare anställer studenter på andra grunder än sakliga bedömningar av utbildningens kvalitet. Att rangordna lärosäten efter i vilken grad deras studenter får arbete eller efter medellön efter examen skulle missgynna de lärosäten som arbetar aktivt för att nå icke-traditionella student-
grupper, men gynna de lärosäten vars studenter bäst motsvarar den akademiska normen. Det skulle riskera att på ett osakligt sätt favorisera de klassiska och mest etablerade högskolorna, på bekostnad av yngre, innovativa lärosäten som arbetar hårt för att utveckla sina utbildningars kvalitet. Däremot ser SFS anställningsbarhet som ett viktigt kvalitetsmål. I utformningen av varje högskoleutbildning ska det finnas en tydlig koppling till arbetsmarknadsrelevans, och närvaro av representanter från olika arbetsmarknader. Studenten ska redan från början av sin utbildning få god kunskap om vilka framtida arbetsmöjligheter som finns, och anställningsbarhet ska vara en röd tråd som följer genom utbildningen. Praktik och verksamhetsförlagd utbildning bör finnas inom alla former av utbildningar. Teori och praktik bör integreras bättre än idag, såväl i upplägg och metoder för undervisning och examination. Mötesplatser mellan studenter och arbetsgivare ska öka. Entreprenörskap och viljan att använda sina kunskaper inom otraditionella arbetsfält ska uppmuntras. Det kan inte nog understrykas att behovet av detta måste gälla för alla utbildningsområden, såväl teknisknaturvetenskapliga som samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar. I strävan efter ökad anställningsbarhet finns lösningen på ett annat problem, som är av central vikt för studenternas inflytande över sina studier. Sveriges högskoleutbildningar är i hög grad dimensionerade efter studenternas intresse. Denna princip är mycket viktig att slå vakt om. Det gäller den individuella studentens inflytande över sin situation och det är en central faktor i den akademiska friheten. En stark konkurrens mellan högskolor och utbildningar om studenternas intresse leder till utveckling och är positivt för såväl samhället, studenterna som högskolorna. På senare år har alltfler röster höjts om att dimensioneringen i alltför hög grad utgår från studenterna. Det har talats om överutbildning av studenter, och överskott inom olika utbildningar, inte minst humanistiska. För att bättre kunna bemöta denna felsyn och värna studentens fria val, är det av stort värde att fler studenter verkligen är anställningsbara inom ett brett fält på arbetsmarknaden. Ökad anställningsbarhet har därför både ett praktiskt och ett strategiskt värde. Ambitionen ska vara att studenter får ett arbete där man har användning för sin utbildning. Att inskränka sig till att endast räkna de studenter som får arbete inom de yrkeskategorier som traditionellt ligger utbildningen närmast leder dock fel. Det måste uppvärderas att fler studenter får arbete inom områden som är ovanliga för utbildningen - det visar ofta på att studenten förmår att använda sin utbildning på ett innovativt och nytänkande sätt. att all högskoleutbildning ska leda till ökad anställningsbarhet för den enskilde studenten.
att alla studenter som läser på program erbjuds poänggivande praktik som kan tillgodoräknas inom det program de läser. att högskolan i samarbete med arbetsmarknadens parter erbjuder alla studenter grundläggande kunskap om entreprenörskap. att högskolan intensifierar sitt samarbete med näringsliv och offentliga sektor i syfte att ge fler forum för möten mellan studenter och framtida arbetsgivare. Lärarnas roll God kvalitet för studenterna kräver goda arbetsvillkor för lärarna. Lärarnas kompetens och vetenskapliga förankring är inte något av de större kvalitetsproblemen i svensk högre utbildning. Problemet att studenter inte får träffa sina lärare, och att det finns för få lärare per student, är större. Men för att kunna lösa de problemen, måste läraryrket vara attraktivt. Lärare ska ha stöd och incitament för att utveckla sin pedagogiska och vetenskapliga kompetens. Alla fast anställda lärare ska ha rätt att bedriva egen forskning. Möjligheten att få erfarenhet av undervisning och forskning på andra lärosäten - inom eller utom Sverige - bör stärkas. Ett stort problem i sig är dock att undervisning har låg status i jämförelse med forskning. Därför måste undervisningserfarenhet och pedagogisk skicklighet ges ökad tyngd både vid anställning och i den akademiska karriären. Sverige behöver en ökad mångfald inom lärarkåren. Dels i betydelsen personlig bakgrund. Högskolan ska vara jämställd på varje steg i sin hierarki. Dels i betydelsen arbetserfarenhet. Högskolan behöver både lärare som verkat inom och utom akademin. Vår uppfattning är att särskilt andelen lärare som har erfarenhet av yrkesarbete utanför den högre utbildning behöver höjas. Att fler lärare än idag ska vara disputerade är ett viktigt krav. Det stärker den vetenskapliga förankringen i undervisningen, och det stärker den enskilde lärarens ställning och utvecklingsmöjligheter i sitt yrkesliv. Men detta krav får inte gå ut över högskolans ambitioner att rekrytera lärare utanför akademin. Det gäller för såväl yrkesförberedande som forskningsförberedande utbildningar. Sverige har alltför vattentäta skott mellan högre utbildning, näringsliv, offentlig förvaltning och ideell sektor. Traditionen att gå mellan olika sektorer inom sitt yrkesverksamma liv är för svag, och detta sänker kvaliteten i den högre utbildningen. Kompetensutveckling är viktigt för alla lärarkategorier. Alla lärare bör därför uppmuntras till att höja sina kunskaper och förmågor så väl pedagogiskt som vetenskapligt. För att adjunkter som inte disputerat ska ha möjlighet att utvecklas vetenskapligt är det viktigt att det finns möjligheter för adjunkter att disputera. Det får dock inte innebära att det normala antagningssystemet sätts ur spel genom att adjunkter får förtur till platser på forskarutbildningen.
att pedagogisk och vetenskaplig erfarenhet och skicklighet ska ha samma tyngd vid beslut om anställning av undervisande personal. att vid befordran ska lika stor vikt fästas vid pedagogisk som vetenskaplig meritering. att de lärare som inte har disputerat ska ges möjlighet att ansöka om antagningen till forskarutbildningen under sin anställning. att högskolan aktivt ska rekrytera lärare från näringsliv och offentlig förvaltning. att pedagogisk utbildning för lärare ska vara obligatorisk och återkommande. Mångfald Ökad mångfald medför en ökad utbildningskvalitet genom en breddning av studentgruppen och högskolepersonalen samt genom ett ifrågasättande av den akademiska normen, vem som förmedlar kunskap, vilken kunskap som förmedlas där och hur vi måste vara för att passa in i högskolevärlden. En förändring som krävs av högskolan för att bredda studentgruppen är ett utökat samarbetet med olika parter i samhället i syfte att nå ut till grupper som är underrepresenterade. Men för att öka mångfalden räcker det inte med att arbeta för att få in underrepresenterade grupper, lika viktigt är att skapa en miljö där goda förutsättningar finns för alla att fullfölja sina studier, ta examen och fortsätta sin akademiska karriär oavsett vem man är och vilken bakgrund man har. Högskolorna bör därför se till att erbjuda olika stödfunktioner för studenter. Det är också viktigt att högskolorna jobbar med att förändra den norm som utestänger och osynliggör vissa studentgrupper. Högskolorna behöver en handlingsplan för att förändra verksamheten med målet att olika studenter måste ska ha likvärdiga möjligheter. En god utbildningskvalitet är avhängig vad som förmedlas i undervisningen. Forskning och utbildning som inte utgår från olika erfarenheter och livssituationer från studenter med olika bakgrund blir mindre relevant, och håller därför lägre kvalitet. Utbildningarna bör därför innehålla flera olika perspektiv och förmedlas av olika människor samt innehålla normkritiska inslag. Detta för att främja det kritiska tänkandet hos studenterna och synliggöra begränsande normer, i syfte att eliminera kränkande inslag i utbildningsinnehåll i allmänhet och kurslitteratur i synnerhet. Undervisande personal måste därför ges de pedagogiska redskap som krävs för detta.
Utbildningskvaliteten kan också mätas genom att se till vad som händer med studenten när denne har tagit examen. Förutom att se till om studentens examen leder till ett arbete bör man också se till om studenten fått med sig rätta verktyg för att klara av sitt arbete. Om normer inte synliggörs i utbildningen minskar chansen att bli framgångsrik i arbetet och att kunna möta olika människor med olika behov. att undervisande personal ska genomgå utbildning i mångfald som en del i sin pedagogiska fortbildning för att kunna bemöta olika studenter. att lärosätena genom retentionsplaner granskar varför studenter inte fullföljer sin utbildning, samt arbetar för att minska avhoppen. att lärosätena bygger ut sin samverkan med arbetsmarknadens parter, arbetsförmedlingar, yrkesinriktade gymnasieskolor och kommunala vuxenskolor för att bredda rekryteringen till högre utbildning. att jämn könsfördelning ska råda på varje nivå inom högskolan bland såväl anställda som studerande. Arbetet mot detta mål ska följas upp och utvecklas kontinuerligt av lärosätena. att lärosätena bör erbjuda språkverkstäder och andra stödfunktioner till alla nya studenter, som en introduktion till den akademiska språket och miljön. att varje högskola granskar att den kurslitteratur som används är fri från kränkande inslag. Resurstilldelning Dagens resurtilldelningssystem belönar utbildningar med många studenter, få lärare och låga krav. Allra mest tjänar ett lärosäte på att ha stora utbildningar där alla blir godkända. Det främsta problemet med sänkta krav är att studenter får godkänt, istället för att få det stöd de behöver för att klara sina uppgifter. Sänkta krav är ett pedagogiskt misslyckande som studenterna kommer att få betala för när de läst färdigt men inte kan det de borde. att staten tar sitt ansvar och förändrar systemet så att lärosätena inte har incitament att sänka kvaliteten i utbildningen och kraven på studenterna. Vi kräver också att rektorer och andra ledare inom akademin tar sitt ansvar och inte utnyttjar möjligheten att sänka kvaliteten för att säkerställa sina inkomster. Beräkningsgrunderna för ersättningsivåerna i resurstilldelningssystemet är inte förankrade i utbildningarnas faktiska kostar och andra krav som ställs på högskolan. Exempelvis märks detta genom att ingen särskild ersättning utgår till den högskola som anordnar praktik på ut-
bildningen, vilket skulle kunna vara ett incitament för att hålla en hög kvalitet på praktiken och utveckla inslagen av praktik i den högre utbildningen. Resurstilldelningssystemet ska uppmuntra till en ständig strävan efter höjd utbildningskvalitet. SFS vill se ett system som premierar lärosäten som utvecklar arbetet med frågor som breddad rekrytering och examinering, mångfald, kritiskt tänkande, studentinflytande och pedagogisk förnyelse. Ett av många konkreta exempel detta kan göras på, är att ge incitament för ökad jämställdhet vid anställning av professorer. Resurstilldelningssystemet ska också göra det möjligt för högskolorna att profilera sig. SFS anser att ett nytt system måste bygga på enkla och tydliga kriterier för hur resurserna fördelas. Det behövs en stabil och långsiktig bastilldelning av resurser. Det är av särskild vikt att fakultetsanslagen höjs. Utöver bastilldelning kan man använda en del av resurserna för en mer kvalitativt inriktad fördelning. SFS åsikt är att en del av pengarna ska gå till incitament för kvalitet. SFS förespråkar här en kontraktslösning. Det skulle fungera så att lärosätet förhandlar fram en flerårig överenskommelse med departementet. Det ska vara möjligt att få ersättning både för utvecklingsarbete och befintligt arbete. En viktig aspekt är att kvalitetspengarna är konkurrensutsatta inget lärosäte ska kunna vara säkert på att få full ersättning. att resurstilldelningssystemet ger tydligare ekonomiska incitament för kvalitetsutveckling och samverkansuppgiften. att andelen pengar som fördelas efter antal godkänt måste minska. att det finns ekonomiska incitament för en ökad mångfald av både studenter och anställda. att resurstilldelningssystemet får starkare inslag både av långsiktighet och av konkurrens.