NORHLANDS förhistoria har, i.jämförelse med det övriga Sveriges,

Några norrländska gravfynd från äldre folkvandringstid.. NORHLANDS förhistoria har, i.jämförelse med det övriga Sveriges, förhållandevis få fynd att uppvisa. I och för sig äro dock de förhistoriska fynden, vilka antingen rent tillfälligtvis påträffats vid odlingsal'betene. d. eller kommit fram vid systematiska undersökningar av boplatser och gravar, tillräckliga för att visa, att även Norrland från uråldrig tid varit befolkat och i verkligheten följt med i den allmänna kulturutvecklingen vida påpassligare, än man kanske i allmänhet är böjd att tro. Redan under. det äldsta skedet i vårt lands förhistoria, stenåldern, har, enligt vad hittills gjorda fynd utvisa, största delen av Norrland varit befolkad. Det därpå följande skedet, bronsåldern, vilket omkring 1800 f. Kr. avlöser stenåldern och till tiden sträcker sig fram till omkring 500 f. Kr., är betydligt svagare representerad i de norrländska fynden. Märkvärdigt nog ha de flesta bronsåldersfynd i Norrland blivit gjorda i Medelpad. Av de till något över ett dussin till antalet uppgående fynden falla enhart 10 st. på detta landskap, dämven del av rätt märklig art. Medelpad synes alltså redan tidigt ha hildat ett norrländskt kulturcentrum, ett förhållande. som tvivelsutan Ull stor del torde ha sin grund i att två stora älvar, Ljungan och Indalsälven, här ha sitt utlopp, och vilka bevisligen ända sedan stenåldern ägt stor betydelse för samfärdseln. Den del av den förhistoriska tiden, som följer närmast efter bronsåldern, och som omfattar de fem århundradena närmast före Kr. f., den äldsta järnåldern, bildar ett fullständigt tomrum i Norr-

2 ARVID ENQVIST. lands förhistoria. Från denna tid finnes härifrån ännu ej ett enda fynd. Detta är i och för sig dock icke så oförklarligt, då vi även i det övriga Sverige från denna epok ha betydligt färre fynd än från någon annan i hela vår svenska förhistoria. En ytterligare förklaring till denna lucka i de norrländska fynden från äldsta järnåldern torde ligga i den klimatförsämring, vilken geologerna konstaterat genom studiet av torvmossarna och vilken skulle ha varit så betydande, att stora delar av Norrland vid denna tid blivit avfolkade. - Det därpå följande skedet av vår hednatid däremot, som omfattar årtusendet efter Kr. f. och som får siu avslutning i och med den historiska tidens början omkring år 1000, har, i jämförelse med närmast föregående fyndlösa.~ århundraden, att uppvisa rätt talrika fornfynd även för Norrlands vidkommande. Kasta vi en blick på förhållandena inom Västernorrlands län, så finna vi, att de tidigare århundradena av detta skede äro rikast representerade i Medelpad, under det att för slutet av hednatiden, den s. k. vikingatiden, en förskjutning i fyndens antal tyckes ha ägt rum till Ångermanlands fördel. De fyra första århundradena av vår kristna tideräkning sammanfattas numera under benämningen romersk järnålder på grund av det inflytande från den romerska kulturen, som gör sig gällande i fynden även här uppe i Norden. Det är nu de ofta invid själva byarna belägna gravfälten, som lämna oss de viktigaste upplysningarna om järnålderns befolkning i d(~ssa trakter. Från denna tid ha i Medelpad flera gravar blivit undersökta och lämnat goda resultat. Så undersökte för en del år sedan lektor Adlerz i Sundsvall åtskilliga gravar vid Vattjom och Rude byar i Tuna socken, vilka att döma av gravgodset tillhöra denna tid.. Alla de undersökta gravarna voro brandgravar med för denna tid karaktäristiska föremål, såsom remsöljor och dräktspännen av brons, spjutspetsar, sköldbeslag och knivar av järn samt av ben pilspetsar och kammar, de. senare delvis rätt vackert ornerade. I flera av gravarna påträffades också bland de brända henen björnklor, vilka antagligen utgjort rester av den björnhud, på vilken den dödc vid bränningen vilat eller också möjligen hört till den avlidnes dräkt. På romersk järnålder följer med början omkring år 400 c. Kr.

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGS'IID, 3 en ny epok, som i historien går under namnet folkvandringstiden. Det är en tid full av brytningar, då de germanska folken på kontinenten riktade sina anfall mot det romerska väldet och företogo sina härjartåg in på romerskt område. Skandinavien förblev inte heller oberört av dessa omvälvningar i södern. Helt säkert drogo många av nordmännen söderut för att bistå sina germanska fränder där nere i deras strider mot romarväldet. Dessa förhållanden avspegla sig i viss mån också i de nordiska fynden från denna tid, särskilt i den ström av guld, som under det femte århundradet går hit upp till Norden, och vilken med sina utlöpare även når upp till Norrland. Så har i Medelpad vid olika tillfällen hittats trenne romerska guldmynt, som höra till denna tid. Det ena av dessa. till vilket jag senare återkommer, är funnet i en gravhög i Njurunda socken. De två övriga mynten, vilka båda höra till 400 talet, äro hittade på samma åker på Timrå Skottsgårds ägor i Timrå socken ehuru vid olika tillfällen. (Det första av dem inkom till statens samlingar redan år 1866). Båda dessa guldmynt äro försedda med öglor av samma metall och ha varit avsedda att häras som prydnader. - Ett annat fynd från samma gårds ägor inkom till statens historiska museum redan på 1840-talet och består aven halsring av silverblandat guld, s. k. elektron, med instämplade sirater. Även denna ring torde att döma av form och ornering få hänföras till samma tid som de ovannämnda guldmynten. - Ett ytterligare guldfynd från denna tid gjordes för några år sedan på Hornön i Nora socken. Här påträffades vid plöjningsarhete dels en hopböjd guldten, dels en massiv fingerring av guld och ett par pärlor av guldtråd. Det hela vägde nära 200 gram. Dessa fynd, mynten och halsbanden från Timrå samt guldsakerna från Nora, härröra ej från gravar utan äro tydligen gömda skatter, vilka lagts ned utan att några märken övan jord ange deras förefintlighet. Beträffande gravar från folkvandringstidens äldsta skede, dess håda första århundraden, känna vi från Sverige förhållandevis få och i regel fattiga sådana. För dess senare del däremot, sjunde och åttonde århundradet, bli de allt talrikare och även med rikare utstyrsel. Det är då av så mycket större intresse att vi från

4 ARVID ENQVIST. Medelpad äga en del gravfynd, vilka med säkerhet kunna dateras till folkvandringstidens allra äldsta del. Våren 1916 hade jag tillfälle att på särskilt uppdrag utföra en undersökning aven större gravhög i Kvitsl~by, Njurunda socken i Medelpad. Jag skall här nedan lämna en kort redogörelse över grävningsarbetets förlopp och resultat samt därjämte en beskrivning av ett par liknande gravfynd från samma plats samt vidare genom jämförelse med analoga gravfynd från annat håll lämna en antydan om, i vilken riktning de norrländska kulturförbindelserna under dessa tidiga skeden gå. Den närmaste orsaken till undersökningen bestod däri, att den under byggnad varande Ostkustbanans utstakade linje kommit att skära en del av gravhögen. Då schaktningsarbetet sattes i gång i närheten, gjordes anmälan om graven samt begäran om undersökning av densamma. Arbetet påbörjades den 2G maj med ~ ~l. 10 arbetare från järnvägsbygget och pågick med denna arbetsstyrka i 6 dagar. Omkring 2 km. norr om Njurunda kyrka gör Ljungan en skarp krök mot norr. Landsvägen Njurunda-Sundsvall går bär över älven med en större bro, fortsätter sedan på östra sluttningen av Dingersjöberget, varpå den följer den här på sina ställen mycket branta och höga älvstranden fram till Kvitsleby. Vid avvägen till Tuna går landsvägen över en c:a 300 m. lång i öster-väster gående sandås, av befolkningen kallad "Tingstajarlabacken", efter ett på åsens norra sluttning liggande gärde, Tingstagärdet. Strax söder om vägskälet ligga på själva åsen 3 större gravhögar i en linje västerut från landsvägen räknat. Avståndet mellan de olika högarna är c:a 10 m. Den östligaste, till vilken jag senare återkommer, synes. ha varit den minsta av de tre. Den förstördes vid byggandet av landsvägen. Den västligast liggande högen, som är den största, är ännu orubbad; den mellersta är den av mig undersökta. Dessa tre högar bilda en grupp för sig i ett större gravfält på sju gravar. De återstående fyra högarna, av vilka en senare skall behandlas, ligga alldeles intill varandra c:a 500 m. sydväst om de här nu nämnda tre gravarna. Den av mig undersökta gravhögen (Grav I) var, som framgår

NÄGRA NORRL. GRAVFYND FRÄN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. c!' """" "o.f1'#----.,.'13 :' :... il... /. \,. / C~~J) Fig. 1. Plan oeh profiler av gravhög vid Kvitsleby, Njurunda socken.

6 ARVID ENQVIST. av planen (Fig. 1), rund med en diameter av 22 a 2:3 meter. Dess sidor sluttade åt norr, väster och söder tämligen.iämnt. Däremot var sluttningen i öster mera brant (se profil A--B). I högens östra kant fanns en utgrävd grop av ung. 2 meters djup, ett minne av någon påbörjad grävning (angiven på planen genom en prickad linje). Likaså hade i högen& topp funnits en omkring 1,f' m. djup grop, vilken emellertid av nuvarande markägaren sommaren 1915 igenfyllts, så att toppen av högen nu bildade en tämligen plan yta med 5 a 6 meters diameter. Högens n~varande hö,id uppgick till 3,5 meter, men torde dock ursprungligen ha varit omkring 1 meter högre. Baslinjen för grävningen utlades i öster-väster med nollpunkten i västra kanten av högen på punkt ~74!qOf' av den utstakade järnvägslinjen. Den ursprungliga marknivån, på vilken högen blivit lagd, torde emellertid ha legat 1,\ 1,5 meter högre än den utlagda nollinjen. Grävningen utfördes så att från högens nordvästra kant upptogs ett schakt till en början med en bredd av;'),\ () meter, men vilket sedan vidgade sig inåt högen och så småningom nådde en bredd av 11 a 12 meter (på planen äro gränserna för detta schakt angivna med en prickad linje). I högens mitt påträffades ett av ganska stora stenar lagt ovalt röse av tämligen regelbunden kägelform. Dess längd i norr-söder utgjorde c:a 5 meter, dess bredd i öster-väster 3,25 meter. Rösets högsta höjd i mitten var 2,5 meter. Runt omkring detta röse jlå ett avstånd varierande mellan 0,6-1 m. följde en regelbunden stensättning a v på kant ställda stenar. Stensättningens längd var 8 meter och dess bredd 5 meter (se planen). Fyllningen i högen bestod, under ett täckande jordlager av c:a 3 dm. mäktighet, nästan helt och hållet av fin sand, på sina ställen uppblandad med smärre kullerstenar. Här och där i högens fyllning fanns smärre kolanhopningar. Närmast över stenröset var sanden ganska starkt lerblandad. Detta lager hade en tjocklek av 25 a 30 cm. På södra sidan av stenröset, m(;\l~n detta och den omgivande stensättningen påträffades inbäddat i detta lerlager ett större obränt djurben (häst?) Tämligen centralt i stenröset låg själva gravkammaren. Den

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 7 hestod aven liten stenkista av nästan kvadratisk form (O,50XO,GO m), vars sidor bildades av sju på kant ställda stenar. Gravkammarens höjd var omkring O,flO meter. Golvet i densamma utgjordes av tvänne med plana sidorna uppåt lagda hällar av 1 dm:s tjocklek. Kistan täcktes aven 2 dm. tjock hälla av fyrsidig form (längd 1 m.). I denna kammare stod, vilande direkt på golvhällan, en kittel av brons, nästan till hrädden fylld med brända och väl rengjorda ben (Fig. 2). Den var ovanligt väl bibehållen, frånsett en liten bräcka på ena sidan av bukkanten. Kitteln hade ursprungligen som,>kydd haft ett ganska tjockt lager av björknäver, av Fig. 2. Bronskitte1 (med ännu delvis kvarsittande näver) från grav l, Kvitsleby, Njurunda socken. ('/4) vilken en del ännu var väl bevarad. Nävern hade tydligen skurits i remsor, vilka sedan flätats runt om kitteln. Golvet i kammaren liksom också väggarna buro spår aven liknande näverbeklädnad, vilken dock nu till största delen var förmultnad. Stenröset såväl som den omgivande stensättningen vilade på elt hrandlager, vars tjocklek varierade mellan 1 och 2 dm. Dess mäktighet var stb'ht i mitten, d. v. s. under själva gravkammaren, och avtog så småningom u tåt periferien. Brandlagrets längd i norr-söder g meter, dess bredd i öster -väster () meter. I detta

ARVID ENQVIST. lager påträffades utom spridda brända ben en del krukskärvur, delvis ornerade, två, pilspetsar av ben, vilka blivit krökta av bränningen, samt en del smärre klumpar av SI/tält färgat glas. Det märkligaste av de i graven funna fornsakformerna utgöres av bronskitteln (Fig. 2), vilken här fått göra tjänst som gravurna, behållare för den dödes ben. Kitteln~ form framgår tydligt av bilden, å vilken man också till vänster ser en del av det ursprungliga omhöljet av näver, som täckt kärlet helt och hållet. Kitteln Fig. 4.1Lcrkärl och björnklor ur grav I, KviLsleby, Njurunda socken. har upptill en 4 cm. bred utvikt rand, vilken på två ställen direkt fortsätter i ett par uppåtstående trekantiga öron, som äro försedda med nyckelhålformade genomborrningar för fästande av hanken. Från den utvikta mynningsranden fortsätter kärlväggen vertikalt nedåt till ett stycke nedanför milten av kärlet, varefter den svänger utåt till den tämligen skarpa bukkanten. Gränsen mellan de båda ytorna markeras aven inpunsad lin,lc, vilken är det enda ornamentala hos kitteln. Bottnen är svagt välvd. Godset CM

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 9 är stadigt och fast. Kittelns största diam. 37 cm, dess höjd utom öronen c:a 20 cm. Som ovan nämnts, var kitteln nästan ända upp till randen Fig.:3. Pilspetsar av ben ur gm" I, KvitsJeby, Njurunda soeken. ('/1)

10 ARVID ENQVIST. fylld med brända ben, vilka, sedan de hopsamlats från hålet och blivit väl rengjorda, nedlagts i densamma. Bland benen påträffades också J1ågra pilspetsar av ben, en hel och fem fragment av sådana, (Fig. 3), vilka utgjort en del av den dödes utrustning. Pilspetsarna ha en tresidig genomskärning och ena ändan utbild~d till en tånge. Den enda fullständiga av spetsarna har en längd av 14 cm. (Fig. 3 längst till vänster. De tvänne å samma plansch längst upp till höger avbildade härröra från brandlagret under röset). - Utom benspetsarna lågo också bland flenen i kitteln 5 st. björnklor, hos vilka genom bränningen endast den inre kärnan är kvar. (Fig. 4). Dessa björnklor utgöra förmodligen lämningar av den björnhud, på vilken den avlidne vilat på bålet. De i brandlagret liggande krukskärvorna synas ha tillhört två olika lerkärl, varav emellertid endast det ena kunnat någotsånär åter hopfogas. (Fig. 4 övre bilden). Kärlets form och ornering framgå tydligt av bilden. Halsen är hög och vidgar sig uppåt mot mynningsranden. Gränsen mellan hals och kärlkropp markeras aven runtgående med snett ställda fördjupningar försedd vulst. Kärlets "skuldra" är genom parvis ställda vertikala fördjupningar indelad i fält, vilka äro ornerade med omväxlande grupper av horisontella linjer och båglinjer. Ornamenten äro instämplade. Kärlets höjd är omkring 30 cm., dess diameter vid mynningsranden omkring 20 cm. Kärl av denna form och ornering förekomma i stort antal i norska fynd från folkvandringstiden, varför det här funna är av betydelse för fyndets datering till denna tid. l samma riktning peka också de i brandlagret funna bitarna av smält, färgat glas, vilka utgöra resterna av ett glaskärl. Hurudan formen på detta glaskärl urspj ungligen varit, är naturligtvis nu omöjligt att bestämma. Glaskärl av olika former äro vanliga i folkvandringstidens gravar. - De i denna grav funna fornsakerna bära i Statens Historiska Museum Inv. n:r 15,74G. Under landsvägsbyggnaden 1889--90 bortschaktades, som jag ovan nämnde, en stor del av den öster om föregående grav liggande högen. (Grav II). Vid mitt besök på platsen återstod ej mycket av den ursprungliga högen - det är egentligen endast dess 5ydligaste kant, som förblivit orubbad, och som nu ligger alldeles på

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 11 randen av den höga och brant sluttande strandbrinken. Att så litet återstår av den ursprungliga högen, torde delvis bero därpå, att högens fyllning ända sedan landsvägsbygget blivit använd som grustag. Vid grävningen i högen påträffades, enligt uppgift av personer, som varit närvarande, "i mitten av högen "jordagods", som bestod aven kopparkittel (bronskittelj, kol, aska och brända ben. Kitteln var väl inbäddad och ommurad av sten", alltså ett stenröse. Bronskitteln skänktes, sedan den under många år gått genom flera händer, år 1908 till Statens Historiska Museum (Inv. n:r 13,477), varemot lerkärlet förkommit. Några närmare upp gifter om gravens anläggning saknas, men av allt att döma torde även denna ha varit fullt analog med den av mig undersökta högens, alltså en liten stenkista i ett röse, vilande på ett lager av bålmörja. Uppgiften om att kitteln varit "väl ommurad av sten" synes närmast kunna avse förekomsten av ett mindre, särskilt uppmurat gravrum, men kan ju också tänkas endast syfta på det omgivande gravröset. I högens skärning kunde man ännu (1916) iakttaga omkring 2 meter under högens yta ett lager av sten och därunder ett brandlager, vilket här hade en mäktighet av omkring 1 dm. Vad som fanns kvar, utgjorde tydligen ytterkanten av det ursprungliga gravröset. Inga fornsaker påträffades i detsamma. Fyllningen i högen bestod här liksom i den föregående graven av sand, och under brandlagret grus. Den i graven funna kitteln (Fig. 5) är av samma grundform som den föregående av mig framgrävda, ehuru den ej är så bibehållen som denna. En stor del av bottnen saknas. Aven hos denna kittel felas hanken. Den tämligen skarpa profilering, som utmärkte den i grav I funna kitteln, är hos denna senare betydligt utjämnad. De trekantiga öronen och den skarpt utvikta mynningsranden finna vi även här, men kittelväggen går hos detta kärl från randen i en mjukt svängd linje ned till den lågt liggande bukkanten, som här är betydligt mera avrundad. Även i orneringen visa de båda kittlarna rätt stora skiljaktigheter. Medan hos den förra kitteln gränsen mellan den övre vertikala och den nedre utåt sluttande ytan markeras aven inpunsad ornamentslinje, är den senare kitteln rikare ornerad. Å nedre delen när-

12 ARVID ENQVIST. mast över bukkanten och upp till ett stycke över kärlväggens mitt är den prydd med fem paralelit löpande grupper av 2 till 4 inpunsade horisontella linjer, vilka med jämna mellanrum gå runt kitteln. Huruvida även bottnen haft sin särskilda ornering, vilket ofta förekommer hos kittlar av denna form, kan numera ej längre avgöras. Godset hos denna kittel är, i likhet med den förra kittelns, ganska tjockt och fast; vid mynningsranden har det en tjocklek av omkring H a 7 mm. Kittelns diameter är in,:> cm., dess höjd oberäknat öronen c:a 16 cm. Fig. 5. Bronskiltel ur grav II, Kvitsleby, Njurunua socken. ('/') Utom dessa båda nu nämnda kittelgravar ha vi ytterligare ett fynd från samma gravfält med ungefär liknande inventarium (Grav III). Detta gravfynd, som är det betydligaste av de tre, är i likhet med den närmast föregående beskrivna graven tyvärr icke heller sakkunnigt upptaget. (Inv. n:r H,772). Några hundra meter sydväst om de två nu omtalade gravhögarna ligga ytterligare, som jag ovan nämnt, fyra gravhögar av betydande dimensioner. År 1881, då.iordfyllningen i en av de största högarna bortgrävdes av markägaren, påträffades i dcn-

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 13 samma "mellan och under tre uppresta stenhällar" en kittel av hrons, ungefär till hälften fylld med brända och väl rengjorda hen. Vidare uppgifter om anläggningen av graven har man icke, men man har skäl att antaga att den även i denna hög i huvudsak är överensstämmande med de båda föregående. Uppgiften om att kitteln stod "mellan och under tre uppresta stenhällar" torde få tolkas så, att en särskild liten gravkammare uppbyggts för upptagande av gravurnan. Den funna bronskitteln, vilken har en diam. av 32,5 cm. och en höjd av J5 cm, är mycket tillbucklad och i illa medfaret skick (Fig. 6). Isynnerhet är kittelns övre parti mycket söndrigt. Godset, som är tunnare än hos de båda andra kittlarna, har på flera ställen erhållit mer eller mindre stora bräckor. På ett par ställen (på bilden längst upp till höger) har kitteln före nedläggningen i graven blivit lagad genom att skivor av hronsbleck blivit fastnitade på utsidan. I stort sett är denna kittel aven ålderdomligare prägel än de tvänne andra i Njurl1nda funna. Den avviker också i någon mån vad formen beträffar från dessa. Den utvikta mynningsranden finnes även här. Däremot saknas här de för de föregående kittlarna så karaktäristiska trekantiga öronen. I stället för sådana har denna kittel haft särskilt pånitade öron (av järn), ett drag, som är karaktäristiskt för bronskärl, vilka höra till närmast föregående skede, den romerska järnåldern. l samma riktning pekar också den omständigheten, att kitteln har en tvär avsats på mitten. Ej heller är den yta, som från avsatsen går ned till hukkanten, så starkt utåtsvängd som hos de båda andra kittlarna. Denna kittel torde alltså till tiden ligga något före de båda övriga. En antydan därom ger också det övriga gravgodset. På de i kitteln bevarade brända benen låga en fingerring av guld och ett guldmynt. Dessutom påträffades i graven en remsölja av brons, 37 st. delvis smälta, på ytan iriserande glasklumpar samt en bit björknäver. Redan remsöljan vittnar om fyndets nära samband med ett äldre skede. Själva s~ljan, som är väl bibehållen, är till grundformen rektangulär med svagt inbuktade sidor, vilket för med sig att de främre hörnen gå ut i spetsar, som äro avtrubbade. Aven

14 ARVID ENQVISr... Fig. 6. Fynd ur grav III, Kvitsleby, Njurunda "Oeken. (Bronskitteln '/4; bronssöljan, guldringen och guldmyntl"t i naturlig storlek).

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÅLDRE FOLKVANDRINGSTID. 15 bakåt finnes antydan till dylika hörn. Söljan har en torne vilken baktill vid omfattningsstället är bredare. Bakåt går söljan ut i ett längre remfäste. Gränsen mellan detta och själva söljan markeras aven tvärgående med tvänne längsgående fåror försedd list. ~et bakåtgående remfästebeslaget är genombrutet på så sätt, att åtta parvis med spetsarna mot varandra ställda trianglar uttagits, varigenom det återstående bildar fyra liggande romber inom en ram, vilken bakåt är öppen. Remfästet smalnar sakta av bakåt. Söljans längd utgör 8,3 cm. (Fig. ()). Den i graven funna fingerringen av guld (Fig. ()), har en inre diameter av 1,9 cm., dess yttre diam. 2,2 cm. Den är på insidan slät och på utsidan kullrig, av ungefär samma form som vår moderna tids vigselringar. Guldet är blekt och har en halt av 88 proc. Ringens bredd är ung. 0,5 cm och dess vikt omkr. 7,5 gram. Jämte guldringen låg, som ovan nämnts, i kitteln också ett romerskt guldmynt, en s. k. solidus, med ännu väl bibehållen prägling. Myntet är mycket litet nött och synnerligen väl bevarat, dess enda felaktighet utgöres aven kort spricka i underkanten (Fig. () nedtill). Myntet, såväl som guldringen och remsöljan, synas ej ha varit med i bränni.ngen utan nedlagts i kitteln först sedan de brända benen rengjorts och hopsamlats. Guldmyntets vikt är omkring 4,32 gram (1,04 ort) och guldets halt 98 proc. På åtsidan av myntet: kejsarens bild i profil åt vänster, huvudet prytt med ett diadem; omskrift: D.N VALENS. P. F. AUG (dominus Valens pius felix Augustus). Frånsidan: kejsarna Valens och Valentinianus sittande på en tron, vända en face; den ena av kejsarna håller i handen en bok, den andre en spira. Kejsarnas huvuden äro omgivna aven gloria. Vid vardera kejsarens fötter ligger en fånge på knä med bakbundna händer. Inskription under kejslubiiderna: S. M. I. Omskrift: VOTA. PUBLICA. Myntet är alltså präglat för den romerske kejsaren Valens, vilken regerade åren 364-378 och var samregent dels med kejsar Valentinianus (364-375) och dels med kejsar Gratianus (375-383). För dateringen av gravfyndet utgör alltså guldmyntet en kronologisk hållpunkt. Den tid, som har åtgått för dess hitförande till Norden, torde ej behöva uppskattas till så många år.

16 ARViD ENQv IST. Det är troligt, att vi här endast ha alt räkna med några få årtionden. Då myntet därtill är synnerligen väl bibehållet och tydligen mycket litet använt, är det all sannolikhet för, att det kommit att följa sin ägare i graven ganska snart efter sin hitkomst. Som vi sedan skola se genom jämförelser med analoga gravfynd från annat håll, torde man alltså med en viss säkerhet kunna hänföra detta gravfynd till tiden omkring år 400 e. Kr. eller i varje fall de allra närmaste årtiondena därefter. Gravskicket i den av mig undersökta högen är av ett visst intresse. Som jag förut påpekat, har den döde blivit bränd på bålet, varefter de brända benen omsorgsfullt rengjorts och nedlagts i ett gravkärl, vilket sedan nedsatts i en särskilt uppbyggd kista. Över det hela har därefter på själva brandplatsen uppförts ett röse och en större gravhög. Detta hegravningssätt utgör till en del en direkt fortsättning av gravskicket under närmast föregående skede, i det att under denna tid de brända benen också i regel uppsamlats i ett särskilt gravkärl, (en urna, ett träspann, ett brons. kärlo. d.) utan någon blandning av hålmörja från själva brandplatsen. I stort sett är anläggningen av denna grav byggd på denna princip, men samtidigt utvisar dock gravskicket en avvikelse från det föregående skedets, i det att de övriga resterna från bålet ligga spridda i ett lager på bottnen av högen. Graven har alltså blivit lagd på den plats, där man bränt den döde. På så sätt ha vi här en blandningsform mellan tvenne olika begravningsskick: å ena sidan den nedärvda gravseden med dess krav på att henen skulle sättas ned i graven väl rensade och frigjorda från kol, bålmörja o. d., alltså den rena urnegraven, å andra sidan en påverkan av nya gravseder, vilka fordra, att alla rester från bålet och hränningen därjämte skola ha sin plats i själva graven. Även de tre i Njurunda funna bronskittlarna äro värda en viss uppmärksamhet. I stort sett äro de alla av samma grundform, ehuru de i detaljerna skilja sig från varandra. Den äldsta av de tre torde vara den i grav III framgrävda, vilket också det övriga gravgodset ger en antydan om. Genom jämförelser med gravar från andra håll, där dylika bronskärl förekomma i stort antal och till vilka jag senare återkommer, torde denna kittel typo-

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÄN ÄLDRE FOLKvANDRINGSTID. 17 logiskt kunna anses vara prototyp för de båda andra Njurundakittlarna. Med utgångspunkt från kittlar av denna form med särskilt pånitade öron och en tvär avsats på mitten samt i regel av tunnt och dåligt gods, torde utvecklingen närmast ha fört över till en kärlform av samma typ, som den av mig i Kvitsle framgrävda kittelns. Den tvära avsatsen försvinner, men de båda 'ytorna. den övre verlikala och den undre utåtsluttande, kvarstå som skilda element, och gränsen mellan dem markeras genom en ornamentslinje (Grav 1). En ytterligare utveckling av denna form visar den tredje av de här funna kittlarna (Grav II). Här ha de båda ytorna smält ihop och kärlväggen från mynningsranden ned till bukkanten fålt en mjuk svängd profil. Samtidigt har orneringen också blivit rikare. Kittlar av denna typ äro synnerligen vanliga (särskilt i Norge), medan däremot de två förstnämnda formerna äro sällsynta eller i varje fall icke så ofta förekommande. Vi skulle alltså i de tre här i Njurunda funna bronskittlarna ha en typologisk utvecklingsserie av bronskärl, som äro karaktäristiska för folkvandringstidens äldsta del, och där de olika formerna även kronologiskt torde ha följt på varandra i nu nämnd ordning. Fynd av bronskärl från de närmaste århundradena efter Kristi födelse äro ej så ovanliga i norra Helsingland och Medelpad.,Från det förra området ha vi ett par fynd av dylika kärl från Finnflo i Tuna socken och Bäling i Jättendals socken, vilka båda kittlar förvaras i Hudiksvalls museum (resp. n:o 187 och fil). Dessa båda kittlar höra till den romerska järnåldern. Från Medelpad ha vi utom Njurundakittlarna ytterligare en dylik funnen i Tuna socken, vilken, ehuru till formen något avvikande, torde vara samtidig med dessa. Från Timrå socken har också till Statens Historiska Museum för åtskilliga år sedan en bronskittel inkommit (Inv. n:r 10,740), funnen i en gravhög. Kitteln är av ung. samma form som den i grav II i Kvitsleby funna, med den skillnad dock, att Timråkärlet synes ha haft särskilt pånitade öron, vilket framgår av ett nithål nedanför den utvikta mynningsranden på ena sidan. Kittelns kullriga botten är ornerad med koncentriska kretsar. Diam. 3:',8 cm, höjd omkr. 15 cm. - En grav från Harf i Attmars socken, vilken utgrävdes redan år 1810, innehöll bl. a. ett prydligt

18 ARVID ENQVIST. fat av brons, som här använts som gravurna samt ett lerkärl med instämplade ornament och av ungefär samma form som det i Kvitslegraven I funna. Lerkärlet med sådan ornering är tillräckligt för dateringen av hela fyndet till folkvandringstiden. Norra Helsingland och Medelpad utgjorde redan tidigt ett enhetligt kulturområde och voro ej som nu avgränsade från yarandra. Att denna del av södra Norrland varit av särskild betydelse framgår av flera förhållanden. Särskilt pregnant visar detta sig under slutet av hednatiden genom den i jämförelse med Gestrikland och södra Helsingland ovanligt stora rikedomen på gravar. Förhållandena under historisk tid lämna oss också antydningar i samma riktning. Att den södra delen av Helsingland varit mindre befolkat eller i varje fall av jämförelsevis mindre betydelse, framgår klart och tydligt av den omständigheten, att vi här ej ha mer än ett Uppsala-ödsgods, under det att vi för Nordhelsingland och Medelpad för samma tid ha ej mindre än tre. Sydhelsingland bär under medeltiden namnet Alir, den norra delen av landskapet kallas Sundedhe. Understundom får dock den sista benämningen gälla även för hela Helsingland, ett förhållande, som måste innebära en antydan om den nordliga delens större betydelse 1). Denna del av södra Norrland, närmare angivet landet omkring Ljungans nedre lopp och närmast söder därom, utgjorde i forna tider Norrlands huvudbygd. Detta har sin naturliga förklaring däri, att just i dessa trakter utmynnade en av de stora stråkvägarna för samfärdseln och handeln, som efter Ljungan förband Norge med Bottniska viken. Till detta förhållande återkommer jag senare. De nu funna kittelgravarna i Njurunda, belägna som de äro just i närheten av Ljungans utlopp i Bottniska viken, ge ett ytterligare stöd för de uråldriga kulturförbindelser, som ägt rum mellan Norge och Norrland. Det visar sig nämligen, att det just är i Norge, som vi ha att söka analogierna till denna. gravform. H. Schetelig har i sitt arbete: "Vestlandske graver fra jernalderen" 2) lämnat en översikt bl. a. av gravarna och gravskicket på Vestlandet från romersk tid och folkvandringstid. Det framgår ') Styffe: Skandinavien under unionstiden, sid. 293. 2) Bergens museums skrifter. Ny nckke. Bd II, n:o 1. Bergen 1912

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGS'lID. 19 av hans framställning, att en hel del av gravarna på Vestlandet från den senare perioden, vilket särskilt i föreliggande fall intresserar oss, äro fullt analoga med de medelpadska kittelgravarna såväl i själva anläggningen som till stor del också i fyndinventariet. Den övervägande delen av de i Norge funna och som gravurnor använda bronskittlarna från denna period är av ungefär samma form, som kittlarna från Njurundagravarna I och II. Gravar med bronskärl av sådan form har man på Vestlandet funnit i rätt stort antal. Schetelig upptar 24 säkra exemplar. - Jag återger här enligt Schetelig (o. a. a.) i huvuddrag beskrivningen på ett par dylika norska gravar, vilka visa en närmare överensstämmelse med Njurundagravarna. Ett stort röse på Prestegaards egor, Jondal, utgrävdes 1883. Det var 15,5 m. i diameter och omkring 2 m. högt med en fotkedja av stora stenar. Rös~t var jordfritt men täckt med ett lager av mull och bestod särskilt i de djupare partierna av stora stenar. Själva graven var byggd som en liten kista, vars botten var belagd med små stenar, under det att väggarna voro bildade av större stenar och det hela täckt med en hälla. Kistan låg i öster-väster och var 0,52 m. lång och 0,47 m. bred. I kistan stod en väl bevarad bronskittel, fullständigt ompackad med näver och till 3/4 fylld med brända ben utan :qågon blandning av bålmörja. Bland benen hittades 6 stycken björnklor, fragment av två benkammar, stycken av bennålar, c:a 15 spelbrickor av ben, en liten gröngul glasskärva och tre små krukskänor. - Schetelig framhåller, att denna grav i hela sin anläggning är fullständigt analog med fynd från yngre romersk tid. Det kan endast i gravgodset nämnas ett enda drag, som går utom det som tidigare var allmänt, nämligen det på bålet brända lerkärlet och glasbägaren. - De i denna grav funna funna fornsakerna framgå av Fig. 7. Bronskitteln är av samma form som den i Njurunda i grav II funna, ehuru den saknar ornering.. Ett annat liknande gravfynd omnämner Schetelig från Sreb0 på Borgund0en i 'Sondhordland, Fjelberg pgd, den s. k. Loptshaugen. Den var omkring 12 meter i diameter. Högen var lagd direkt på berggrunden och bestod av ett inre röse, täckt med ett

20 ARVID ENQVIST. tjockt lager av stenblandad jord. Ett stycke innanför högens kant fanns en ring av stora stenar, helt dolda av högens fyllnad. På stenbottnen under röset fanns två tämligen vidsträckta lager av bålmörja (kol, brända stenar o. d.), vilka nästan stötte samman i. l Fig. 7. Fynd ur grav på Prestegaards egor, Jondal (efter Sehetelig o. a. a.)

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 21 mitten av högen. Mitt i det södra lagret, som var det största, stod en liten kista bygd av fyra stenar och täckt med en stor hälla. Kistan mätte invändigt omkring O,BOXO,45 m. Rummet var fyllt med samma bålmörja som i lagret omkring. Fullständigt begravd i detta stod en bronskittel, inpackad i näver och fylld med rengjorda brända ben. Kitteln stod i en rund, särskilt i stengrunden uthuggen grop, över vilken sedan kistan var byggd. På benmassan i kitteln låg ett romerskt guldmynt, präglat för kejsar Gratianus (375-383) och försett med en ögla. Myntet var mycket slitet. Det är obrändt och, frånsett själva gravkitteln, det enda stycke av gravgodset, som icke har varit med på bålet. Bland benen i kitteln kunde man också, utom människoben, påvisa If) björnklor, många fågel ben, fragment aven benkam och en benplatta med ornament. Spridda i kollagret lågo ytterligare åtskilliga rester av fornsaker, som alla hade varit brända på bålet, nämligen spelbrickor av ben, två brottstycken av ett förbränt silverbeslag till ett remspänne, dessutom en bronsring, en järnspik, ett järnbeslag, några ohestämbara järnfragment och skärvor av tre förbrända lerkärl, nämligen ett "spandformet" och två lerkärl med öron (av samma huvudform som kärlet i Kvitslegraven I). Vidare kan det nämnas, att det i röset, alltså utan direkt förbindelse med själva graven, hittades åtskilliga hästtänder och andra obrända hästben. - En del av gravgodset återges efter Schetelig i Fig. 8. Bronskitteln är av samma form som den från Kvitslegraven II. Liksom denne har också den i Sreb0 funna kitteln utsidan ornerad med grupper av runtgående horisontella linjer. Även kittelns botten tir, som framgår av bilden, (upptill till höger) ornerad. Ehuru fyndinventariet i dessa tvänne norska gravar är rikare än det i Njurundagravarna, så äro dock överensstämmelserna i själva gravanläggningen mycket iögonenfallande. I synnerhet är likheten mellan Sreb0graven och Kvitslegraven I mycket stor. Själva gravkammaren, omslutande en i näver inpackad kittel, gravröset, stenringen runt om röset, lagret av bålmörja på högens botten, de obrända djurbenen på röset, allt har sin motsvarighet i den av mig undersökfa graven i Kvitsle. Endast en omständighet tycks tyda på ett något yngre och mera utvecklat gravskick i Sreb0-

22 ARVID ENQVIST. graven, nämligen bålmörjan i själva gravkammaren, vilket saknas i Kvitslegraven. Graven från S&b0' har även ur en annan synpunkt sitt särskilda intresse i föreliggande fall, nämligen genom det i densamma funna guldmyntet. Detta var, som nämnts, präglat för kejsar Gratianus, Yilken i tre år var medregent till kejsar Valens, för Fig. 8. Fynd ur Loptshaugen, Srebo (efter Schetelig o. a. a.). vilken det i Njurundagraven III funna guldmyntet var präglat. Emellertid måste Njurundagraven anses vara åtskilligt äldre än S&b0graven. Den där funna bronskitteln torde, som jag ovan framhållit, både typologiskt och kronologiskt stå på ett tidigare

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 23 stadium än S~b0kitteln. En jämförelse mellan de båda ungefär samtidigt präglade mynten pekar i samma riktning. Sreb0myntet är, som framgår av fyndberättelsen, försett med en ögla, alltså avsett att bäras, och mycket slitet, vilket visar, att det en längre tid varit i användning. Njurundamyntet däremot har ännu kvar sin utmärkta prägling och befinner sig i så gott som ofelbart skick, varför det förmodligen, som jag vid behandlingen av gravfyndet påpekade, rätt snart efter sin ankomst hit upp till Medelpad kommit att följa sin ägare i graven. Av denna orsak hänförde jag Kvitslegraven III till omkring år 400 e. Kr., alltså på gränsen till yngre romersk tid eller i varje fall folkvandringstidens allra första årtionden. För att ytterligare belysa detta återger jag efter Scheteligs ovan anförda arbete till jämförelse en kort redogörelse över ett par norska gravar från yngre romersk järnålder, där dylika kittlar använts som gravurnor och vilka kunna ge oss en antydan om dessa kittlars kronologiska ställning. Den ena av dessa gravar är en sedan gammalt känd från Stadeim, Vik pgd. i Sogn 1). Fyndberättelsen för denna är dock ej riktigt tillförlitlig. Så mycket tycks em~llertidframgå av densamma, att hronskitteln stod i en liten hällkista nära bottnen i ett runt röse. I kitteln hittades en guldfingerring,.en Lältesten med bronsinfattning, remspänne och bältebeslag av brons och en bältering av brons med två remhållare. Sakerna äro delvis skadade av eld och ge alltså själva ett bevis för att de kommit ur en brandgrav. En del av de ur gravell upptagna fornsakerna återges här i Fig. 9. En annan liknande grav, ehuru med ännu rikare utstyrsel är funnen i Vinje, Stranden pgd., S0ndm0r. Ytterligare ett tredje gravfynd med bronskittel av denna karaktär har man från Aar0ien, Sogndal pgd., Sogn. I ett röse av stora stenar hittades, inpackad i näver, i en liten rund gravkammare, som var täckt med en hälla, en kittel av denna form. Kitteln var fylld med brända ben, varibland hittades några björnklor; för övrigt funnos inga fornsaker. Vad det första av dessa tre gravfynd, det från Stadeim i Vik, ') Schetelig o. a. a. sid. 35.

24 ARVID ENQVIST. beträffar, är likheten mellan detta och Njurundagraven III (Fig. ö) ganska slående. Det är icke endast formen på bronskitteln med den karaktäristiska tvära avsatsen på mitten och frånvaron a v de trekantiga öronen, som är densamma, även det övriga gravgodset är, till en del åtminstone, analogt i båda gravarna. Detta gäller såväl fingerringarna av guld, som framför allt dc båda remsöljorna, Fig. 9. mr........."....,...:.., '., Fynd ur grav från Stadeim, Vik (efter Schetelig o. a. a.l. vilka äro av samma karaktäristiska grundform, ehuruväl den norska är rikare utstyrd. Vid behandlingen av dessa gravar påpekar också Schetelig, att kittlar av denna form måste anses vara prototyper för de

NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 25 bronskittlar med trekantiga öron, som senare bli så allmänna under folkvandringstiden. Vad dessa gravars närmare kronologiska ställning beträffar, framhåller han vidare, att man att döma av vissa i dem funna fornsakstyper såsom fingerringarna av guld och vissa former av lerkärl torde få hänföra dem till den romerska järnålderns allra sista skede, övergången till den följande perioden. Sjäh:a gravskicket kan också enligt honom tydas i samma riktning. I de tvänne här senast återgivna gravarna har bronskärlet varit aven yngre typ än föregående av honom upptagna kittlar från romersk järnålder och samtidigt är gravgodset också i påfallande grad rikare, en tendens, som i förhållande till föregående period alltmer gör sig gällande under folkvandringstiden. Genom jämförelser med de norska gravarna av samma karaktär som Njurundagraven III torde man alltså kunna närmare fixera tidpunkten för denna senare grav till övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid, alltså omkring år 400 e. Kr. Njurundagravarna I och II, vilka båda innehålla kittlar av något yngre typer, torde alltså med viss sannolikhet kunna hänföras till mitten eller senare hälften av det femte århundradet. Fynden av dessa kittelgravar i Njurunda och deras motsvarigheter såväl i gravskick som gravgods i Norge utvisa tydligt, att förbindelserna mellan Skandinaviens västra och östra kusttrakter redan under dessa tider varit ganska livliga. Just dessa gravars läge vid Ljungans utlopp bestyrker det förut omnämnda förhållandet, att vi här ha en urgammal färdeied, som förbinder Norge med södra Norrlands kustområden, enkannerligen Nordhelsingland och Medelpad. I en uppsats: "Hur gammal är bygden i Helsingland?"l) har professor Oscar Montelius vid behandlingen av de helsingska fynden f.rån folkvandringslid ytterligare understrukit detta faktum. Han skriver där (sid. 21): "Särskild uppmärksamhet förtjänar det förhållande, att många i Helsingland funna föremål från nu i fråga varande århundraden visa stor likhet med de samtida norska arbetena och således vittna om, att förbindelsen mellan Trondhjems- ') Helsinglands Fornminnessällskaps årsskrift 1901.

26 ARVID ENQVIST. trakten och Bottniska vikens kust genom Jämtland och uppefter Lj ungan redan vid den tiden var a v stor betydelse". Detsamma gäller i lika hög grad för Medelpad som för Helsingland. Utom de nu omnämnda kittlarna, vilka oförtydbart stå i intim förbindelse med norska bronskärl från samma tid, har man i Medelpad flera gånger påträffat föremål, vilka tillhöra fornsaksformer, som nästan uteslutande återfinnas i Norge, Till sådana former höra bl. a. vissa spännen av brons som fig. 10, av vilka ett exempfar är hittat även i Njurunda, vid byn Helgom. Det torde alltså kunna anses säkert fastslaget, att förbindelserna mellan Norge å ena och Medelpad-Helsingland å andra sidan, varom de här beskrivna gravarna lämna oss vittnesbörd, redan under folkvandringstid varit ganska starka. Från senare tider av vår förhistoria, hednatidens slut, ha vi redan skriftliga belägg för dylika förbindelser i de gamla kungasagorna. Vi veta av dem, att genom.jämtland förde från dessa trakter av Bottenhavets kuster en väg upp mot Norge, som ofta blivit använd. Så förtäljer sagan om Olaf Helge1), att han från Gårdarike for till Norge genom Jämtland. -- Likaså Harald Sigurdsson, vilken efter slaget vid Stiklastad genom Jämtland for till Svitiod. - Om Magnus Fig.l0. Bronsspänne fr. Helgom. Njurunda s:n. den gode berättar sagan 2), hur han från Svitiod drog landsvägen till Helsingland och sedan därifrån öster om Kölen till Trondhjern. - Hösten 963 3 ) kom Håkan jarl Sigurdsson "ur le<)ungsfärd; till Helsingland, satte där upp sina skepp och drog landsvägen genom Helsingland och Jämtland och vidare i väster över Kölen, tills han kom ne!l till Trondhjem". Sedan satt han oftast I) Snorres Konungabok, Olof helges saga, kap. 2, 11. 2) Magnus godes saga kap. 2. il) Harald gråfälls saga, kap. 13 (Hildebrands översättning r. s. 156, 157\. '.

NÅGRA NORRL. GRA'v FYND FRÅN ÄLDRE FOLKvANDRINGSTID. 27 om vintrarna "uppe i Trondhem, men om sommaren drog han stundom österut till Helsingland, där han tog sina skepp och for i öst.erväg att härja". Vi ha alltså flera tydliga bevis för dylika färder från Norge genom Jämtland till helsingekusten, färder, som av allt att döma, fört från Kölen över Storsjöområdet i Jämtland och därifrån vidare mot sydost längs vattendragen, huvudsakligen då Ljungan, ned mot kusttrakterna i Medelpad och norra Helsingland. Visserligen kan den invändningen göras, att dessa av sagorna omtalade färder tillhöra en vida senare tid än den, till vilken de här återgivna gravfynden höra. Men å andra sidan synas dessa färder, när de i sagorna omtalas, ha betraktats såsom helt naturliga och ej förenade med några oöverkomliga svårigheter, varför de helt säkert redan då vilat på gammal tradition. Då ytterligare fynden från folkvandringstid och tiden därförut äro rätt vanliga i den del av det gamla Tröndelagen, de inre delarna av de här inträngande fjordarna, till vilka trakter vägen från Jämtland närmast ledde, så är det intet hinder för det antagandet, att även under det femte århundradet, alltså folkvandringstidens äldsta skede, samfärdseln följt samma vägar, som den sedan bevisligen gjort. De här i allra största huvuddrag behandlade gravfynden från Njurunda äro alltså av betydelse genom den fingervisning de lämna oss om de norrländska kulturförbindelserna under dessa tidiga tider och kunna därför ge ett - om också ringa - bidrag till kännedomen om Norrlands äldre kulturhistoria. Arvid Enqvisl.