Det miljörättsliga ansvaret för förorenad mark inom fastigheterna Norrbyn 4:136 och 4:143 i Umeå kommun

ANSVARSUTREDNING 1 (16) Det miljörättsliga ansvaret för förorenad mark inom fastigheterna Norrbyn 4:136 och 4:143 i Umeå kommun Innehållsförteckning 1. Inledning 1.1 Kartskiss 2. Bakgrund 2.1 Verksamheter och dess upphörande 2.2 Föroreningar från verksamheter 2.3 Verksamhetsutövare 2.4 Fastighetsägare 2.5 Kommunal planering 3. Allmänt om ansvar 3.1 Verksamhetsutövarens ansvar 3.2 Fastighetsägarens ansvar 3.3 Skälighetsregeln 3.4 Solidariskt ansvar 4. Bedömning i det aktuella fallet 4.1 Avgränsning 4.2 Verksamhetsutövare 4.2.1 Sågverksamhet 4.2.2 Båtunderhåll pråmvarv 4.2.3 Båtunderhåll Slipen 4.2.4 Galvanisering 4.2.5 Rivnings- och schaktningsarbeten 4.3 Fastighetsägare 4.3.1 Värdeökning 4.4 Samlad bedömning

ANSVARSUTREDNING 2 (16)

ANSVARSUTREDNING 3 (16) 1. Inledning Länsstyrelsen i Västerbotten genomförde en så kallad MIFO-inventering som bland annat resulterat i ökade kunskaper om förekomsten av förorenade områden i länet. Länsstyrelsen fick vid denna inventering uppgift om att träskyddsmedel innehållande pentaklorfenol hanterats vid Norrbyskärs sågverk. Länsstyrelsen gav Statens geotekniska institut (SGI) i uppdrag att genomföra en översiktlig provtagning på Norrbyskär avseende förekomsten av pentaklorfenol och dioxiner i ytliga jordlager i vissa områden. Länsstyrelsen i Västerbotten bedömde utifrån SGIs undersökning Norrbyskärs f.d. sågverk tillhöra riskklass 1 MIFO fas 1, det vill säga mycket stor risk för hälsa och miljö. Umeå kommun ansökte om och beviljades statligt bidrag för undersökningar motsvarande förstudie. Denna förstudie blev klar våren 2010. Hösten 2008 togs prover med avseende på branschtypiska föroreningar från båtunderhåll. Detta arbete skedde såsom examensarbete vid Umeå universitet. Dessa prover har visat förekomst av PAH och metaller. Därefter har staten beviljat ytterligare statliga medel för genomförande av huvudstudie vilken blev klar vid årsskiftet 2012/13. Med utgångspunkt i dessa kunskaper och med anledning av Umeå kommuns tillsynsansvar enligt 26 kap miljöbalken har kommunen upprättat denna ansvarsutredning. Denna ansvarsutredning har utförts i syfte att ligga till grund för ansökan om statliga medel rörande sanering och baseras på idag kända omständigheter. Ansvarsutredningen utgör en uppdatering av den utredning som är daterad 2011-10-07 och som togs fram inför ansökan om statliga medel för huvudstudie. Ansvarsutredningen har utförts av Ulrika Sundin Bonnedahl, fastighets- och miljöjurist inom Umeå kommun och Anna Pallin, miljö och hälsoskydd i kommunen.

ANSVARSUTREDNING 4 (16) 1.1 Kartskiss (1) Sågverket (2) Långgrundets brädgård (3) Tannskärs hyvleri (4) Stuguskär flisupplag (5) Stuguskärs brädgård (6) Båtslip och varv (7) Galvanisering (8) Pråmvarvet (9) Tannskärs kolningsområde

ANSVARSUTREDNING 5 (16) 2. Bakgrund 2.1 Verksamheter och dess upphörande Johan Carl (JC) Kempe köpte år 1830 Mo vattensåg, i Moliden, belägen någon mil väster om Örnsköldsvik vid Moälven. Det sågade virket från Mo vattensåg flottades nedströms till hyvleriet i Domsjö. Han förvärvade sågen i Håknäs på 1870-talet varigenom han kom över stor avverkningsareal ända upp i Lycksele och hela dalgången till Bjurholm. Efter att JC Kempe avled år 1872 bildade hans barn år 1873 bolaget Mo och Domsjö AB. Då flödet i älven inte längre räckte till för det vattendrivna sågverket vid Mo samt Håknässågen hade problem med utskeppningen så långt upp i älven i kombination med den virkestillgång man erhållit, anlades år 1895 en ny ångsåg på ön Norrbyskär som även ersatte hyvleriet i Domsjö. Anläggningen på Norrbyskär kom att bli norra Europas största sågverk. Sågverksamheten startade i mars 1895 och nådde sin produktionstopp någon gång under 1920-talet. Kring och efter sekelskiftet växte verksamheten för att även innefatta bland annat massatillverkning i Domsjö, Hörnefors och Husum. 1915 förvärvades också Sandviks Ångsågs AB utanför Umeå. En större treetexfabrik anlades 1929 på Hörneborgsområdet i Domsjö. På 30- och 40-talen utökades industrianläggningarna vid Domsjö ytterligare med en klorfabrik (1936), en spritfabrik (1940) och en trähusfabrik (1942). Pappersbruksepoken för Mo och Domsjö inleddes 1951 då Hörnefors finpappersbruk togs i drift. Mo och Domsjö var i Norrbotten ägare till industrin i Töre, vid Ångermanälven ägde man Dals och Sandö sågverk och i Öviksområdet hade man sågverk i Mo, Domsjö och Husum. Mo och Domsjö AB hade alltså varierande verksamhet inom träindustrin i större delen av Norrlands kustland. År 1948 togs beslut att koncentrera Mo och Domsjös verksamhet till Domsjösågen. Sågverksamheten på Norrbyskär lades ned år 1952. Såg- och hyvelspån från Norrbyskär mellanlagrades på skären för att transporteras till i vart fall Hörneborg och Husum för förbränning i energisyfte. En del av dessa spånlager finns fortfarande kvar på Stuguskär och Tannskär. På Norrbyskär fanns förutom en såg och hyvleri även kolningsverksamhet, en båtslip, ett pråmvarm och en galvaniseringsverkstad som allt inledningsvis var en del av sågverksamheten (se Länsstyrelsens ansvarsutredning 2008-10-28). Vidare fanns en skjutbana på Blågrundet för fritidsskytte. Kolningsverksamheten på Tannskär bedrevs fram till 1920-talet. På pråmvarvet på Stengrundets norra udde tillverkades pråmar där bland annat beck, trätjära och impregneringsolja användes. På båtslipen på Stuguskär byggdes och underhölls bogser- och hamnbåtar samt färjor genom slip och blästring av trä- och stålskrov samt målades med båtbottenfärg. Såväl båtslipen på Stuguskär som pråmvarvet på Stengrundet anlades på 1890-talet och användes under hela

ANSVARSUTREDNING 6 (16) sågverksepoken, men även efter avvecklingen. Pråmvarvet på Stengrundet ska enligt uppgift från Holmen ha varit i drift till början av 1960-talet. En galvaniseringsverkstad har funnits på Långgrundet, något sydöst om sågverket, där förzinkning utfördes. Galvaniseringen låg i en mindre verkstadsbyggnad i sluttningen ner mot viken mellan Långgrundet och Stengrundet. Det saknas uppgifter om när verksamheten upphörde, men det finns ingen uppgift om att sådan verksamhet bedrivits efter år 1952. Byggnaden revs omkring år 1980. Holmen (Mo och Domsjö har numera bytt namn) anför 2008-10-01 att fram till mitten av 1970-talet underhölls mindre båtar vid båtslipen, främst genom påsvetsning av plåtar och viss målning. Mellanlagring av virke från Öre älv förekom vid Norrbyskär efter sågverkets nedläggning och fram till omkring 1980, då virket buntades och transporterades till fabriken i Hörnefors. Holmen anför 2009-01-12 att båtsliperiet var i drift till mitten av 1960-talet, att större bogserbåtar inte underhållits på Norrbyskär efter sågverkets nedläggning, att pråmvarvet sysselsatte f.d. medarbetare till början av 1960-talet samt att mindre varpbåtar för den skogliga verksamheten och hade ingen koppling till den tidigare sågverksamheten pågick fram till mitten av 1970-talet. Samtal med Aldor Östman maj 2010 ger att när sågverksamheten lades ned år 1952 var det mycket virke kvar och inom de närmaste åren skeppades allt ut därifrån. År 1960 var i vart fall allt borta. Aldor Östman är född och uppvuxen på Norrbyskär, arbetade i unga år på sågverket och har haft kvar anknytning till skären därefter. Han berättar att MoDo hade en ångbåtsflotta ( StorErik, FransMikael ) för att bogsera timmer längs kusten; såväl kustgående transporter i allmänhet som till Norrbyskär. Denna flotta servades på slipen där det fanns 4-5 uppdragsramper och en verkstad. På slipen servades även s.k. varpbåtar ( Nisse, Mo ). På ön fanns även pråmar av olika typer; anordningar som drogs av annan båt. Det var träkonstruktioner. Två typer var trillbopråm som var öppen och tog flis, spån och s.k. hamnpråm som var i princip fyrkantig och transporterade virke från brädgården och ut till lastfartygen. Hela Norrlandskusten satt ihop och alla båtar användes i verksamheten. I mitten av 1970-talet revs hyvleribyggnaden på Tannskär. Det finns uppgift om att militären ombesörjde rivningen, men det är oklart på vems uppdrag det skedde (se Förstudie 2010-03-26) Mo och Domsjö AB var alltjämt fastighetsägare. Vid rivningsarbetet av sågverkshuset år 1987 försökte man att återvinna material, men stora delar av rivningsresterna fick dock utgöra utfyllnad i området. Mo och Domsjö AB ägde då fastigheten. År 1992 gavs fastigheten som utgörs av själva sågverket (Norrbyn 4:136) till Stiftelsen Mo Ångsåg. Resterande fastighet (Norrbyn 4:143) såldes till Umeå kommun år 1997. Av Svevias utredning 2010-08-16 avseende ansvar för båtverksamheten (färja) framgår att före år 1939 hade Mo och Domsjö AB (i utredningen står det Mo Ångsåg AB men det måste vara en felskrivning eftersom närmare kännedom om ett sådant bolag inte går att hitta) viss färjetrafik för de anställda till och från ön.

ANSVARSUTREDNING 7 (16) Färjetrafiken Norrbyn Norrbyskär anlades år 1939 och trafikerades av en vägtrafikfärja. Verksamheten bedrevs fram till år 1944 av Umebygdens Vägdistrikt. Under andra världskriget låg färjan på båtslipen och istället trafikerades färjelinjen av en ångbåt. Slipen var verkstad för främst Mo Ångsågs båtar, men även för färjelinjens fartyg. Vägverket tog över färjeverksamheten 1944 och drev denna fram till år 1975. Ansvaret för färjeverksamheten togs då över av Umeå kommun och åren 1975-1990 bedrevs verksamheten av HB Olofsson & Sandström och sedan år 1991 av Norrbyskärsfärjan AB. Underhållet av färjorna under åren 1944-75 har skett på Slipen; varje år målades skroven om och har underhållet i övrigt bestått av lättare reparationer. I slutet av 1980-talet bildade KFUM Stiftelsen Mo Ångsåg och man fick år 1992 en fastighet av Mo och Domsjö AB (f.d. sågverket) inom vilket ett museum anlades i gamla maskinhuset och år 1998 startade ett projekt med syfte att utveckla Norrbyskär som besöksmål. Projektet bestod av fyra huvuddelar; basutställning Livet på Norrbyskär 1892-1952, information (skrift i serien sevärt i Västerbotten), personalutrymmen och förråd samt Lilla Norrbyskär. Finansiärer till projektet var Landstingets kulturnämnd, Umeå kommun, Länsstyrelsen i Västerbotten samt EU Mål 1. 2.2 Föroreningar från verksamheter För- och huvudstudien har visat att sågverksamheten har orsakat föroreningar i form av dioxinföreorening på en rad olika platser på Norrbyskär; framför allt på platsen mellan sågverket och virkessorteringsbyggnaden där själva träskyddsbehandlingen skedde, men även i brädgårdarna och spånlagren. En delverksamhet inom sågverksamheten var timmerupplag. Det har inte framkommit något i undersökningarna som tyder på att dessa gett upphov till föroreningar. Det virke som behandlades med dioxin var sågat. När det gäller båtunderhåll har platsen för Pråmvarvet på Stengrundet i MIFO fas 1 inventering hösten 2008 visat sig förorenat av PAH. Platsen för Varvet på Stuguskär har genom samma utredning visat sig förorenat av koppar, zink, bly och kvicksilver. Av huvudstudien framgår att det vid pråmvarvet finns höga till mycket höga halter av PAH:er. Beträffande galvaniseringsverkstaden på Långgrundet är det en verksamhet som typiskt får anses innebära risk för metallförorening. Huvudstudien visar också att det förekommer mycket höga halter av zink och kadmium i slagg på marken, men även bly, koppar, kvicksilver och arsenik. I marken finns förhöjda halter av arsenik, kadmium, koppar, bly och zink där halterna överstiger platsspecifika riktvärden. Det förekommer även barium och kvicksilver i förhöjda halter. Beträffande den kolningsverksamhet som bedrevs på Tannskär framgår av huvudstudien att det finns föroreningar i form av PAH:er. Halterna varierar från under riktvärdet för känslig markanvändning (KM) till halter högre än KM men betydligt under framtagna platsspecifika riktvärden och mindre känslig markanvändning (MKM).

ANSVARSUTREDNING 8 (16) Skjutbanan på Blågrundet har halter över generella riktvärden för KM avseende bly, men området har i huvudstudien bedömts så litet och så pass lite förorenat att några åtgärder inte är motiverade. 2.3 Verksamhetsutövare Sågverksamheten liksom pråmvarvet har under hela verksamhetsperioden (1895-1952) bedrivits av Mo och Domsjö AB, som år 2000 bytte namn till Holmen AB (556001-3301). Såväl galvaniseringsverksamheten som kolningsverksamheten bedrevs av Mo och Domsjö AB. Verksamheten båtunderhåll (förutom pråmvarv) bedrevs inledningsvis av Mo och Domsjö AB, men den del av verksamheten som bestod i färjetrafik togs över av Umebygdens Vägdistrikt som bedrev verksamheten fram till år 1944 då Vägverket tog över verksamheten. År 1975 tog Umeå kommun över ansvaret för färjedriften som anlitade HB Olofsson & Sandström för verksamheten och sedan år 1991 av Norrbyskärsfärjan AB. Själva båtunderhållet bedrevs av såväl Mo och Domsjö AB som respektive färjetrafikerare. Mo och Domsjö AB upphörde med sitt underhåll av varpbåtar under mitten av 1970-talet. De olika färjetrafikerarna upphörde med respektive verksamhet enligt ovan. Det har inte kunnat utredas vem som bedrivit skjutbanan, men sannolikt har det varit en fritidssysselsättning för de boende på Norrbyskär som var anställda av Mo och Domsjö AB. 2.4 Fastighetsägare Fastigheten Norrbyn 4:136 ägs av Stiftelsen Mo Ångsåg (894002-2455), c/o Norrbyskärs Museum, Järnvägsallén 20, 903 28 Umeå, sedan 1992-06-30. Norrbyn 4:143 ägs av Umeå kommun (212000-2627), 901 84 Umeå, sedan 1997-09-08 2.5 Kommunal planering Områdesbestämmelser för fastigheten Norrbyn 4:143 m.fl., Västerbottens län Stadsbyggnadskontoret i juni 2002, reviderad i september 2002. I områdesbestämmelserna anges områden för bebyggelse av bostäder, fritidshus och byggande av småbåtshamn med byggnader för rörligt friluftsliv. På vissa fastigheter inom det riksintressanta kulturområdet kan ny bebyggelse och kompletteringsbyggnader vara möjligt efter särskild prövning.

ANSVARSUTREDNING 9 (16) 3. Allmänt om ansvar De offentligrättsliga reglerna om ansvaret för gamla miljöskador finns dels bland de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap miljöbalken och dels i 10 kap. Det senare ska tillämpas när det är konstaterat att ett mark- eller vattenområde, byggnader eller anläggningar är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller för. Där regleras såväl vem som ansvarar för utredningar och efterbehandling som omfattningen av detta ansvar. Vid bedömningen nedan tillämpas 10 kap miljöbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2007. 3.1 Verksamhetsutövarens ansvar Av 10 kap 2 miljöbalken följer att den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en förorening som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (verksamhetsutövaren) är ansvarig för efterbehandling av det förorenade området. Det solidariska ansvaret omfattar inte bara den som har bidragit till föroreningsskadans eller den allvarliga miljöskadans uppkomst genom en verksamhet utan kan aktualiseras också för den som har vidtagit endast en enstaka åtgärd (10 kap. 2 MB, prop. 1997/98:45 del 1 s. 359 ff. och del 2 s. 474 samt prop. 2006/07:95 s. 127). Enligt 8 lagen om införande av miljöbalk skall bestämmelserna i 10 kap 2 tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten fortfarande pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande. Om verksamhet har bedrivits även efter den 30 juni 1969 så är verksamhetsutövaren ansvarig för samtliga föroreningar som har uppstått såväl före som efter 1969, i den utsträckning det är skäligt att framställa krav på efterbehandlingsåtgärder. Verksamhetsutövaren är ansvarig även om den del av verksamheten som har orsakat föroreningen har upphört före den 1 juli 1969 (MÖD 2005:30 Kloster), dvs även om den förorenande produktionslinjen upphört (MÖD 2006:36 Balticgruppen), om verksamheten i stort pågått efter nämnda tidpunkt. Vid bedömningen av när en verksamhet har upphört får man normalt se till hela den industriella verksamhet som verksamhetsutövaren har bedrivit på platsen. Miljööverdomstolen har (i MÖD M 9298-08, 2010-06-08, Forsbacka Bruk) i fråga om en järnbruksverksamhet som bestått av ett antal delverksamheter (martinverk, oljelagring, valsverk, skrothantering och deponier) vilka bedrivits inom olika delar av ett område under olika tidsperioder, konstaterat att verksamheten skulle ses som en integrerad helhet då de olika delverksamheterna haft ett sådant tekniskt och miljömässigt samband att de tillsammans utgör en verksamhet. MÖD lyfter fram skillnaden mot MÖD 2009:36 (Stora Enso) i vilken det varit fråga om sådana fristående verksamheter att bestämmelserna i 8 införandelagen ska tillämpas var för sig. I det senare fallet

ANSVARSUTREDNING 10 (16) rörde det sig om sulfitmassatillverkning och spånskivetillverkning som, trots att det var fråga om samma plats, bedömdes vara två skilda tekniska processer vilka medför skilda typer av föroreningar. I MÖD 2005:32 (Nyströms tunnor i Hörnefors) har åkeriverksamheten ansetts skild från den deponiverksamhet som de nedgrävda tunnorna fick uppfattas utgöra. Efterbehandling av ett industriområde är ofta att betrakta som miljöfarlig verksamhet då åtgärderna som genomförs kan medföra att föroreningar frigörs och sprids till omgivningen (NJA 2012:13). Genom att vidta sådana åtgärder kan den som utför arbetet ha bidragit till att belastningen av föroreningarna ökat och därmed är att anse som verksamhetsutövare enligt definitionen i 10 kap 2 (jfr MÖD 2006:26). När verksamhetsutövaren har bedrivit verksamhet på annan plats efter den 30 juni 1969 torde utgångspunkten vara att det inte anses att den faktiska driften pågått på den aktuella platsen. Om det finns ett starkt samband mellan verksamheterna på de olika platserna torde det förehålla sig annorlunda, se Koncessionsnämnden B 265/96 där delverksamheten låg i nära anslutning till övriga områden som disponerades. Då det var fråga om samma typ av verksamhet (vinterförvaring av båtar) som på den plats där det alltjämt bedrevs, så fick det sammantaget anses som att den förorenade platsen var en del av den samlade verksamheten som bedrevs. Vidare får genom MÖD 2008:11 (Tarkett) anses ha fastslagits att då bolagets huvudsakliga verksamhet alltjämt består innefattar ansvaret alla mindre sidoverksamheter som kan ha tjänat produktionen och detta oberoende av att den begränsade verksamheten upphört före den 1 juli 1969 och varit förlagt till annan plats; i det fallet åtta kilometer från produktionsplatsen. På samma sätt har impregnering av järnvägssyll ansetts vara en naturlig del av järnvägsverksamhet som gör att en fortsatt drift av järnväg- och bussverksamhet gör att den faktiska förorenande verksamheten ansetts fortsatt (se MÖD 2010:19). 3.2 Fastighetsägarens ansvar I två fall kan en fastighetsägare betraktas som verksamhetsutövare. Det första är det s.k. förvaringsfallet, d v s en markägare förvarar avfall eller kemikalier på sin fastighet även efter det att den aktiva verksamhet som genererade detta har avslutats. I praxis har det bland annat rört sig om avslutade avfallsdeponier, gruvhögar samt kemikalieförvaring i tankar, cisterner och brunnar. Det här ansvaret är bara preventivt och innefattar alltså bara förebyggande åtgärder. Det är också subsidiärt den egentliga verksamhetsutövarens ansvar och inträder först när denne inte längre finns tillgänglig. Enbart skadad/förorenad mark har inte betraktats som förvaringsfall och då har markägaren heller inte betraktats som verksamhetsutövare i lagens mening. Praxis för vad som är att betrakta som förvaringsfall är att det har varit fråga om avfall eller material som varit väl avgränsat från omgivningen. Det har legat i en urinbrunn (RÅ 1997:12) eller inneslutet i tunnor (MÖD 2009:31). Miljööverdomstolen har även ansett att väl avgränsade högar kan vara förvaringsfall (se resonemang i MÖD 2010:10). Föroreningar som ligger inblandat i andra massor (MÖD 2010:10) är inte att betrakta som förvaringsfall utan då kvarstår ansvaret hos den som lagt upp föroreningarna.

ANSVARSUTREDNING 11 (16) Det andra fallet är när fastighetsägaren varit personligt eller ekonomiskt engagerad i den förorenande verksamheten. Det är osäkert hur omfattande engagemanget ska ha varit eftersom praxis saknas om detta. Mer än bara upplåtande av lokaler och aktieägande krävs dock sannolikt. Även en fastighetsägare som efter den 1 januari 1999 förvärvat en förorenad fastighet och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem, kan ha ett ansvar. Det förutsätter dock att ingen verksamhetsutövare kan utföra eller bekosta efterbehandlingen. Helt oberoende av ovanstående har fastighetsägaren alltid ansvar att i skälig omfattning svara för kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som efterbehandlingen medför. 3.3 Skälighetsregeln När en eller flera ansvariga identifierats ska omfattningen av deras samlade ansvar avgränsas. Det innebär att en avgränsning görs av hur stor del, av de åtgärder som behövs, som skäligen ska falla på de ansvariga enligt ovan å ena sidan och på det allmänna å andra sidan. Här vägs in hur lång tid som förflutit sedan föroreningarna ägde rum, företagets följsamhet med dåtidens lagar och normer, kunskap om föroreningarnas verkan m.m. Vilka åtgärder som behövs eller med andra ord som är miljömässigt motiverat bedöms bland annat utifrån föroreningarnas typ, grad och farlighet, förutsättningarna för spridning, omgivningens känslighet samt nuvarande och tänkbar framtida markanvändning. Efterbehandlingsansvar preskriberas inte. Däremot avgränsas det i tid på så sätt att om verksamhetens faktiska drift helt avslutats före den 1 juli 1969 kan inte något reparativt ansvar utkrävas. 3.4 Solidariskt ansvar Av 10 kap 6 följer att om flera verksamhetsutövare är ansvariga för en förorening ska de solidariskt svara för efterbehandlingen. Det innebär att en myndighet kan rikta sina krav till vem som helst av dem. Denne måste då förskottera och kan sedan återkräva hos övriga ansvariga. Enligt 20 kap 1 7 p MB kan sådan fördelning även ske efter att talan väckts i miljödomstolen. Denna regel om solidaritet gäller dock inte om en verksamhetsutövare visar att dennes bidrag till föroreningen är så obetydlig att det inte ensamt motiverar efterbehandling, utan denne ska då ansvara endast för den del som motsvarar bidraget. Var gränsen för denna obetydlighet går framgår inte av förarbetena. I kommentaren har som exempel nämnts att en fiberbank i ett vattendrag utanför en massafabrik är kontaminerad med PCB. Av utredningen framgår att ett företag som drivit massafabriken inte använt PCB i sin produktion eller i mycket liten omfattning. Utifrån denna uppgift bör ansvaret kunna begränsas enligt kommentaren.

ANSVARSUTREDNING 12 (16) 4. Bedömning i det aktuella fallet 4.1 Avgränsning I nedanstående bedömning har utelämnats kolningsverksamheten samt skjutbanan då det i huvudstudien gjorts bedömningen att det ur en hälso- och miljömässig bedömning inte finns behov av efterbehandling till följd av dessa verksamheter. 4.2 Verksamhetsutövare Enligt 8 införandelagen ska reglerna i 2 kap 8 och 10 kap 2 miljöbalken tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet var faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969. På Norrbyskär har under olika tidsperioder förekommit olika verksamheter som i större och mindre utsträckning hört ihop och som orsakat olika typer av förorening. I fråga om ansvar måste därför bestämmas på vad sätt de olika typerna av verksamhet ur ett rättsligt perspektiv kan anses ha pågått efter nämnda datum. 4.2.1 Sågverksamhet Det råder ingen tvekan om att den faktiska sågverksamheten på Norrbyskär, som har orsakat dioxinföroreningarna, har upphört före den 30 juni 1969; sågverksamheten upphörde år 1952. Frågan är då vilken betydelse det faktum att ön användes för timmerupplag därefter har, liksom att byggnaderna revs först i mitten av 1970-talet respektive år 1987. Fråga är även om den sågverksamhet som pågått på andra platser längs Norrlandskusten eller de övriga delverksamheter som pågått på Norrbyskär innebär att sågverksamheten får anses ha pågått efter den 30 juni 1969. Den rivning och utschaktning som genomförts på de olika områdena får i sig anses innebära en miljöfarlig verksamhet. De föroreningar som härrör från sågverksamheten har därigenom spritts över ett större område och då det handlat om arbete avseende samma typ av föroreningar skulle omständigheterna därför tala för att verksamheten fortsatt efter 1969. Den verksamhet som bestått i rivning och schaktning får dock anses ha varit en i tid och utförande så från sågverksamheten fristående verksamhet att sågverksamheten inte utifrån rivningen kan anses ha fortsatt efter 1969; se vidare nedan. Att Norrbyskär varit en del av en större verksamhet bedriven längs hela Norrlandskusten kan inte ensamt anses innebära att den faktiska verksamheten bedrivits på Norrbyskär efter 30 juni 1969. På Norrbyskär har efter sågverkets nedläggning och efter 30 juni 1969 verksamhet fortsatt i form av timmerupplag och båtunderhåll av varpbåtar. Holmen har gjort gällande att denna verksamhet inte har samband med sågverksamheten utan rör den skogliga verksamheten. Bedömningen av vad som ska anses utgöra en integrerad helhet får ses i ett sammanhang och till hela den industriella verksamheten som verksamhetsutövaren bedrivit på platsen. För Norrbyskär och Mo och Domsjö ABs verksamhet innebar

ANSVARSUTREDNING 13 (16) det att timmer kom till öarna genom egna båtar och lades upp inför sågning, timret sågades, behandlades och i vissa fall hyvlades samt lastades för leveranser. Vidare levererades spån som blev över till andra egna industrier och olika båtar som användes i olika delar av verksamheten underhölls på öarna. Ur ett verksamhetsperspektiv får all verksamhet som bedrevs på Norrbyskär anses vara en helhet. De delar i form av båtunderhåll och timmerupplag som fortsatt efter såväl år 1952 som år 1969 får anses utgöra mindre sidoverksamheter som har tjänat den huvudsakliga produktionen. Detta talar alltså för att den faktiska verksamheten har fortsatt efter den 30 juni 1969. Mot detta talar att dessa verksamheter var just sidoverksamheter till huvudverksamheten som var sågverk. Vidare får underhållet av båtar, oavsett storlek och båttyp, förvisso ha ett funktionellt samband med den övriga verksamheten, men var till sin tekniska process och dess miljömässiga samband i förhållande till sågverksamheten en fristående verksamhet. Sammantaget får de olika formerna av båtunderhåll, i vart fall efter det att sågverksamheten lagts ned, anses vara en i förhållande till sågen fristående verksamhet. Att båtunderhåll förekommit efter år 1969 kan därför inte anses innebära att sågverksamheten fortsatt efter 1969. Timmerupplaget däremot hade en direkt koppling till sågverksamheten. Den bedrevs på Norrbyskär fram till år 1980, dvs. i närmare 30 år efter att sågverket lades ned. Timmerupplaget får betraktas som en sidoverksamhet i förhållande till den huvudsakliga verksamheten sågverk. Praxis får uppfattas så att om en sidoverksamhet förorenat men upphört emedan huvudverksamheten består så anses ansvaret omfatta sidoverksamheten. Fråga är då om en kvarvarande ickeförorenande sidoverksamhet gör att ansvaret för den upphörda förorenande huvudverksamheten förlängs. Miljööverdomstolens domar i Stora Enso och Nyströms tunnor får dock anses ge stöd för att så inte är fallet eftersom man framför allt i Stora Enso just betonat att det varit fråga om olika typer av miljömässig påverkan. Mot bakgrund därav får verksamheten timmerupplag efter sågens nedläggning anses vara en fristående verksamhet. Sammanfattningsvis får sågverksamheten anses ha upphört före år 1969. 4.2.2 Båtunderhåll pråmvarv Underhållet av pråmar på Stengrundet har medfört föroreningar i form av PAH. Såvitt kunnat utredas upphörde pråmunderhållet under 1960-talet. Efter 1969 har underhåll av färjor skett på Norrbyskär, men i enlighet med resonemanget ovan får denna verksamhet anses vara av en annan teknisk karaktär och har även gett upphov till helt skilda föroreningar. Annat båtunderhåll (av varpbåtar) har skett antingen på Långgrundet eller annan plats. Inte heller denna verksamhet kan medföra att den faktiska pråmvarvsverksamheten kan anses ha fortsatt efter 1969. Sammanfattningsvis får pråmunderhållet anses ha upphört före år 1969. 4.2.3 Båtunderhåll Slipen Båtvarvet/Slipen på Stuguskär har gett upphov till olika typer av metallföroreningar. Av utredningen framgår att det båtunderhåll som förekommit bestått i byggnation

ANSVARSUTREDNING 14 (16) jämte ombyggnation av bogser- och hamnbåtar, båtar (däribland färjor) underhölls genom slip och blästring av trä- och stålskrov samt målades med båtbottenfärg. De båtar som underhölls på Stuguskär var framför allt de färjor som före år 1939 trafikerades av Mo och Domsjö AB för sina anställda, och av Vägverket åren 1944-1975. Ansvaret för färjetrafiken togs därefter över och bedrivs alltjämt av annan. Uppgift finns även att Mo och Domsjös varpbåtar underhållits på platsen fram till mitten av 1970-talet. Då färjetrafiken likväl som att varvet i vart fall delvis använts efter år 1969 får det anses utrett att denna verksamhet pågått efter år 1969. Såsom konstaterats ovan är dock denna verksamhet till sin tekniska karaktär och dess miljömässiga konsekvenser i form av föroreningar skild från andra delverksamheter som berörs i denna ansvarsutredning. En separat ansvarsutredning bör därför upprättas avseende denna del. Sammanfattningsvis får båtunderhåll Slipen anses ha fortsatt efter år 1969 och kan finnas verksamhetsutövare att utkräva ansvar för, men ska handläggas i särskilt ärende. 4.2.4 Galvanisering Den galvaniseringsverksamhet som Mo och Domsjö AB bedrev på Långgrundet har gett upphov till metallföroreningar. Verksamheten har bedrivits under samma period som den faktiska sågverksamheten och upphörde i samband med denna år 1952. 4.2.5 Rivnings- och schaktningsarbeten Efter att sågverksamheten upphört har vid två tillfällen genomförts omfattande schaktningsarbeten inom sågverksområdet, dels år 1987 när sågverket revs och massorna schaktades ut och dels under början av 2000-talet när sågverksområdet förbereddes för anläggningen Lilla Norrbyskär. Byggnaden där galvanisering bedrivits revs omkring år 1980 och hyvleribyggnaden på Tannskär i mitten av 1970- talet. Uppgift finns om att Mo och Domsjö rev anläggningarna inom sågverksområdet, däremot saknas säkra uppgifter om vem som rivit hyvleri- och galvaniseringsbyggnaden. Rivningen av de båda sistnämnda skedde dock under den tid som Mo och Domsjö AB alltjämt var ägare av fastigheten och utgångspunkten är därför att de har varit ansvariga för åtgärderna. Såväl att riva en byggnad som att schakta ut förorenade massor och rivningsmaterial är miljöfarlig verksamhet. Beträffande rivningen av hyvleribyggnaden på Tannskär visar utredningen att de högsta föroreningshalterna finns i spånområdet och inte alls där hyvleriet var beläget. Därigenom kan inte rivningen av byggnaden anses ha bidragit till föroreningssituationen. På samma sätt framgår av utredningen att föroreningarna från galvaniseringen är knutet till slaggrester, vilka inte kan anses komma från rivningen av byggnaden utan verksamheten som sådan. Förvisso finns även höga halter av framför allt zink även i skogsmark, men inget tyder på att detta härrör från rivningen. Rivnings- och schaktningsarbetena inom sågverksområdet år 1987 torde däremot, i enlighet med bedömningen i NJA 2012:13, ha bidragit till föroreningssituationen inom sågverksområdet i så måtto att föroreningarna inom

ANSVARSUTREDNING 15 (16) området spridits mer än vad som annars skulle ha varit fallet, se bl.a. Förstudie 2010-03-26 s 27. De arbeten Stiftelsen Mo Ångsåg gjort år 2000 har inte inneburit att massorna schaktats om och följaktligen inte heller spridit föroreningarna. Däremot har ytterligare massor tillförts, vilket i och för sig sannolikt försvårar eventuell sanering. I den tidigare gjorda ansvarsutredningen (2011-10-07) gjordes bedömningen att Mo och Domsjö AB (numera Holmen AB) fick anses genom rivnings- och schaktningsarbetena på 1980-talet ha bidragit till föroreningarna och därigenom är de att betrakta som verksamhetsutövare enligt 10 kap 2. Mot bakgrund av att Mo och Domsjö ABs bidrag till föroreningen inte bestått i något tillskott av föroreningar utan spridning därav bedömdes att åtgärden inte ensamt motiverar efterbehandling; utan ursprunglig förorening hade inte funnits något behov av efterbehandling över huvud taget. Mo och Domsjö ABs får därigenom inte anses vara solidariskt ansvariga för de föroreningar som sågverksamheten orsakat. Däremot ansågs i den utredningen rimligt att de ansvarar för den del som motsvarar det bidrag som rivning och schaktning år 1987 medfört. Dess bidrag därigenom kunde dock inte bedömas utan en jämförelse mellan hur spridningen av föroreningen ser ut och en bedömning av hur föroreningssituationen skulle ha sett ut annars och det fanns en förhoppning att fakta därom skulle framkomma i den kommande huvudstudien. Huvudstudien har inte bidragit med några sådana fakta. Istället har huvudstudien visat att inom brädgården på Långgrundet är dioxinföroreningarna mer utbredda än vad som kan förklaras, vilket i sig bidrar till en oklar bild över användningen av dioxin. Denna bild är inte olik den på många andra sågverk där föroreningar spritts utanför den egentliga platsen för behandlingen. Huvudstudien visar dock att även området som var bebyggt med intaget till sågverket och verksamhetens första led att sortera och såga numera är förorenat, dock mindre än resterande mark. Numera är rivningsmaterialet och övriga förorenade massor kraftigt sammanblandade vilket kommer att fördyra saneringen. Däremot är byggnaden nedmonterad och enligt uppgift i förstudien har visst material återvunnits. Kostnaden för sortering ska därför ställas mot om byggnaden stått kvar med nedmontering till följd. Det bedöms att Mo och Domsjö AB genom de utförda arbetena sannolikt spritt föroreningarna mer än vad som skulle ha varit fallet annars. I hur stor omfattning det skett och på vilket sätt detta fördyrar saneringen har inte kunnat utredas och det förefaller tveksamt om så kan ske annat än med stora ytterligare utredningsinsatser. Mot en sådan utredningsinsats ska ställas att Mo och Domsjös åtgärder inte påverkat den totala föroreningssituationen och att följaktligen det torde handla om en begränsad ersättningsskyldighet för Mo och Domsjö. Sammanfattningsvis får Mo och Domsjö AB (numera Holmen AB) anses genom rivnings- och schaktningsarbetena på 1980-talet ha bidragit till föroreningarna. Det kan inte i en samlad bedömning anses utrett att de åtgärder som MoDo vidtagit i en samlad bedömning kommer att fördyra saneringen, varför något ansvar kan därför inte utkrävas av Mo och Domsjö. Stiftelsen Mo Ångsåg kan inte anses vara sådan ansvarig verksamhetsutövare då deras arbeten i sig inte kan anses ha bidragit till föroreningarna.

ANSVARSUTREDNING 16 (16) 4.3 Fastighetsägare Inom Norrbyskär finns två områden med vad som betraktats som spåndeponier. Med deponier avses traditionellt det som lagts upp för kvittblivning. I förstudien har framkommit att de högar som finns kvar lagts på platsen som mellanlagring inför leverans och får därigenom anses utgöra en del av sågverksamheten och inte en fristående deponiverksamhet. Fråga är om förvaringen av dessa massor jämväl är att betrakta som en egen verksamhet. I de så kallade förvaringsfall som förekommer i praxis enligt miljöskyddslagen och miljöbalken har ansvaret gällt att vidta försiktighetsmått vid förvaring av avfall eller annat material som skulle kunna påverka omgivningen. Förvaringen har setts som en sådan pågående användning av mark eller byggnader som omfattas av definitionen av miljöfarlig verksamhet. Det är den som haft rådighet över förvaringsverksamheten ofta fastighetsägaren som betraktas som verksamhetsutövare. Gemensamt för förvarade avfallet eller materialet är att det har varit väl avgränsat från omgivningen. De förorenade spånhögarna finns på två platser. Tannskärs spånområde har en areell utbredning om cirka 2 000 till 4 000 m 2. Området består av spån och förmultnad spån, och är delvis beväxt med hög slyskog. Spånområdet på Kalmar n har en areell utbredning om cirka 3 000 till 5 000 m 2. Området består av spånblandad jord och är beväxt med delvis tät slyskog. Inget av områdena kan anses vara så fysiskt väl avgränsade att det medför ansvar för fastighetsägaren utan ansvarig är den som lagt massorna på platsen, vilket är densamma som den som utövat sågverksamheten, dvs. Mo och Domsjö AB, numera Holmen. Ansvaret för dessa högar följer med det ansvar avseende sågverksamheten som beskrivits ovan. Fastigheten Norrbyn 4:136 ägs av Stiftelsen Mo Ångsåg sedan den 30 juni 1992. Då den förvärvats före 1 januari 1999 kan det subsidiära ansvaret inte bli aktuellt för dem. Även fastigheten Norrbyn 4:143 förvärvades av Umeå kommun före den 1 januari 1999 och inte heller där kan det subsidiära ansvaret komma ifråga. 4.3.1 Värdeökning Enligt 10 kap. 9 miljöbalken kan en fastighetsägare trots frihet från ansvar enligt 10 kap. miljöbalken förpliktas att svara för den värdeökning av fastigheten som följer av en avhjälpande åtgärd. Norrbyn 4:143 Umeå kommun förvärvade fastigheten Norrbyn 4:143 av Mo och Domsjö AB år 1997 för en krona. Enligt avtalet övertar Umeå kommun ansvaret för åtgärder av återställandekaraktär dock inte eventuella förelägganden föranledda av kemiska föroreningar. De åtgärder som avsågs och som enligt uppgift motiverade köpeskillingen var de omfattande städåtgärder som behövdes på ön. Norrbyn 4:136

ANSVARSUTREDNING 17 (16) Mo och Domsjö AB gav år 1992 fastigheten Norrbyn 4:136 till Stiftelsen Mo Ångsåg. Vid tiden för såväl stiftelsens som Umeå kommuns förvärv saknades kännedom om att det pågått någon verksamhet som skulle kunna ha medfört föroreningar i större utsträckning. Detta blev känt först år 2008. Planer för området Umeå kommun arbetade under senare delen av 1990-talet med planering av Norrbyskär. Områdesbestämmelser antogs år 2002 för fastigheten Norrbyn 4:143 m.fl., och överprövades av Länsstyrelsen år 2003, i vilken huvudsakligen den pågående användningen som natur- och kulturområde befästs. Bestämmelserna anger att ny bebyggelse är inte lämplig, med undantag för två fastigheter (4:122 som inte är förorenad) och 4:136 där ytterligare bebyggelse kan tillåtas efter särskild prövning, men alltjämt med användning anpassad till kulturmiljövårdens riksintresse. Inom två områden (södra Stuguskär och nordvästra Långgrundet) läggs vidare till att det är möjligt att anlägga småbåtshamn samt byggnader med inriktning mot rörligt friluftsliv; området kräver dock detaljplaneläggning. Efter att det blivit känt att det finns omfattande föroreningar på Norrbyskär har all planering av åtgärder på Norrbyskär lagts på is. Åtgärdsmål Norrbyskär är ett mycket populärt friluftsområde för allmänheten sommartid och har mycket höga kulturhistoriska värden. Den nu förestående saneringen syftar till att säkerställa att Norrbyskär ska kunna användas för sommarboende, frilufts- och fritidsändamål samt arbetsplats för de som arbetar vid de publika anläggningarna samt att läckage av föroreningar av dioxin från Norrbyskär inte ska orsaka negativa effekter på vattenlevande organismer i recipienten. För området har tagits fram platsspecifika riktvärden (se huvudstudien s 24ff) såväl för ytlig jord ovan 0,5 meter som jord liggande djupare än så. De föreslagna åtgärdsmålen innefattar inte arbeten i mark, vilket sannolikt kommer att krävas för att uppföra anläggningar och byggnader. Sammanfattningsvis Mot bakgrund av att fastigheterna förvärvades utan beaktande av att de var förorenade och att saneringen inte möjliggör annan användning eller tillskott av anläggningar och byggnader med mindre än att ytterligare åtgärder vidtas, så kan fastigheterna inte anses öka i värde på grund av de planerade efterbehandlingsåtgärderna. 4.4 Samlad bedömning Enligt vad som bedömts ovan har sågverksamheten upphört före år 1969 innebärande att ingen verksamhetsutövare kan ställas till ansvar för dioxinföroreningar. Av samma orsak saknas ansvarig verksamhetsutövare för

ANSVARSUTREDNING 18 (16) föroreningar i anledning av pråmvarv, kolning och galvanisering. Det saknas kännedom om att timmerupplag har gett upphov till föroreningar. Beträffande de föroreningar som kommer av båtslipen har i utredningen framkommit att det bedrivits underhåll av båtar på nämnda plats efter år 1969 varför det i dagsläget inte kan uteslutas att det finns verksamhetsansvarig som kan ställas till ansvar därför. Då det rör sig om från nämnda sågverksamhet skilda såväl tekniker och arbetsmetoder som föroreningar är det en så avskild verksamhet att fortsatt ansvarsutredning bör handläggas i särskilt ärende. Beträffande dioxinföroreningarna från sågverksamheten har ovan konstaterats att det inte kan uteslutas att dessa spritts och förorenings- respektive saneringssituationen förvärrats genom de grävnings- och schaktningsarbeten som förekommit under 1980-2000-talen. Det är dock endast Mo och Domsjö ABs arbeten under 1980-talet som kan anses ha bidragit till föroreningarna. Utifrån att det är okänt i vilken mån

ANSVARSUTREDNING 19 (16) åtgärderna förvärrat föroreningssituationen bedöms dock inte kunna utkrävas ens ett begränsat ansvar. Inte heller kan fastigheten med nu kända förutsättningar förväntas öka i värde. Umeå den 10 december 2013 Ulrika Sundin Bonnedahl Fastighets- och miljöjurist