det venetianska arvet Maria Bjuhr Reserapport Hawermans stipendie 2016
Hur mycket man än studerar en arkitekts verk i bild och ord kommer man aldrig i närheten av hur det upplevs i verkligheten. Det var något som verkligen gick upp för mig under min resa i den italienska regionen Veneto. Arkitekten Carlo Scarpa (1906-1978), var verksam i Venedig större delen av sitt liv och undervisade dessutom på Instituto Universitario di Architettura di Venezia (IUAV) från slutet av 40-talet fram till hans död. I regionen Veneto, där majoriteten av hans byggda verk finns, blev resans mål Venedig, Verona, Possagno och San Vito di Altivole. Men varför just Scarpa? Få arkitekter har arbetat lika ingående med material och detaljer som honom. Venedigs historia och dess kultur, som starkt särskiljer sig från andra städer, är något man måste ha stor kunskap om och ta ställning till när man gör tillägg och förändringar i staden. Scarpas arbete, som ofta ägde rum i gamla byggnader, innebar också att han arbetade i gränslandet mellan nytt och befintligt. Och trots att större delen av hans verk är från 50- och 60-talet känns de ändå högst aktuella att studera och inspireras av. Possagno San Vito di Altivole Verona Venedig Besökta platser Università Ca Foscari (1935-56), Venedig Gallerie Dell Accademia (1945-59), Venedig Venezuelas Pavilion, La Biennale di Venezia Giardini (1954-56), Venedig Museo Canova (1955-57), Possagno Museo di Castelvecchio (1956-64), Verona Negozio Olivetti (1957-58), Venedig Fondazione Querini Stampalia (1961-63), Venedig Tomba Brion (1969-78), San Vito di Altivole Banca Popolare di Verona (1973-78), Verona (endast exteriört) Università IUAV di Venezia (1985), Venedig
Detaljering och material Något som kännetecknar allt Scarpa har lagt sin hand vid är detaljeringen. Detta var något jag förstod redan innan jag hade besökt något av hans verk, och nu efter resan kan mer än bekräfta är sant. Samtliga av hans verk andas noggranna materialval kombinerat med ett genomgående arbete med detaljer. Och välarbetade detaljer råder det ingen brist på, tvärtom kan det nästan bli för mycket av dem emellanåt. Snudd på överväldigande, på något sätt. Att varje hörn, varje materialmöte och varje liten infattning är planerad in i minsta detalj är något man sällan upplever idag, i en värld av standardlösningar. Att se det så minutiöst planerat är fantastiskt och, ärligt talat, utmattande på samma gång. Halvvägs in i studien började jag dock se vissa mönster. Att det fanns ett visst sätt Scarpa ritade detaljer på och att många element och detaljer återkommer. Däremot märks det att han ser varje situation som unik, och även om vissa detaljer återkommer är helheten alltid skräddarsydd för att passa rummets eller platsens karaktär. Och allt detta är gjort med en otrolig förståelse och respekt för hantverket. Banca Popolare di Verona Museo Castelvecchio Tomba Brion
I hans olika verk är det vanligtvis ett fåtal utvalda material som kombineras och behandlas på olika sätt. Flera likheter syns i hans sätt att använda material i de olika byggnaderna. Vad som framförallt är iögonfallande är hur han använder materialen på otraditionella vis, och hur enkla material behandlas på ett sätt som gör att de snarare upplevs som exklusiva. Olika typer av sten är ett material som dyker upp i, i princip, alla av Scarpas byggnader. Det är ett material som förekommer i flera olika miljöer, både som detaljer och som stora ytor. Vad som är anmärkningsvärt här är hur sten används som beklädnadsmaterial på väggar på ett sätt som kanske trä egentligen skulle användas på. Man får nästan känslan av att väggarna är klädda med stenskivor på samma sätt som man skulle klä väggar med träpanel. Stenskivor används också som dörrar, vilket man kan se både i Querini Stampalia och Negozio Olivetti. Att använda sten på detta sätt är inte bara ovanligt utan dessutom avancerat och oerhört raffinerat, samtidigt som det vilar en primitiv känsla över det. Det är någonting som är svårt att sätta fingret på i känslan av att trycka en skiva travertin åt sidan och kliva in i ett rum helt klätt i detsamma. Det är tungt och taktilt, och otroligt Scarpa-eskt. Han går från traditionella konventioner inom material och utmanar materialet genom att testa gränserna för vad det kan göra och hur det kan användas. Querini Stampalia Negozio Olivetti Negozio Olivetti Querini Stampalia
Banca Popolare di Verona Tomba Brion Tomba Brion Ett av de material som Scarpa använder frekvent är betong. Betong, ett material som traditionellt förknippas med ett brutalt och rått intryck, förfinas och används här på ett delikat sätt. Det brutala intrycket bryts ner dels genom Scarpas karaktäristiska trappningar, som återfinns i majoriteten av hans projekt. Här ger Scarpa betongen en detaljering även den bestående helt av betong. Genom att gjuta den mot specialbyggda formar ges materialet en helt annan omtanke. Och istället för att som besökare mötas av massiva betongskivor bryts skalan ner och intrycket blir snarare att varje trappning är en del i en helhet. Dessa trappningar, som blev ett av hans signum, gjorde han även i andra material, som i sten i fasaden på Banca Popolare di Verona. En annan teknik Scarpa använder för att minska den råa och brutala känslan är att smycka betongen med infattningar av bland annat glasmosaik, marmor och mässing. Dessa infattningar ger betongen ett helt annat uttryck, ett exklusivt uttryck tack vare sin utsmyckning. Glasmosaiken används exempelvis som vackra bårder på betongskivor, som man kan se i Querini Stampalia och Tomba Brion. Scarpa låter också glasmosaiken kanta betongen, en vacker avslutning på betongen som annars lätt blir väderbiten i kanterna. Att Scarpa använder sig en hel del av glasmosaik är ingen slump. Innan sin arkitektkarriärs start arbetade Scarpa med Muranoglas, en glaskonst som är en stor del av den venetianska kulturen.
Querini Stampalia Ett annat material som får en mer exklusiv känsla än det vanligen sammankopplas med är sjöstensplattor. Detta är ett material man kan se mycket av i Querini Stampalia, både ute som inne. Interiört låter Scarpa sjöstensplattorna täcka golvet och klättra upp på väggarna, där det möter de travertinklädda väggarna. I trädgården går sjöstensplattorna upp och täcker trappstegen som dekoreras med stenkanter. Detta är ett typiskt venetianskt sätt att kanta trappsteg som man kan se genom hela staden, och med hjälp av det gör han ett oglamoröst material helt plötsligt upplevs glamoröst. Det spiller av på hela känslan av rummen, och alla hans verk upplevs oerhört genomarbetade och eleganta. Jag börjar undra, kanske är det detaljerna som gör rummet? Querini Stampalia Tomba Brion Querini Stampalia
Gallerie Dell Accademia Museo Canova Museo Castelvecchio Då majoriteten av Scarpas verk är byggnader som huserar utställningar, bland annat Fondazione Olivetti, Querini Stampalia, Museo Castelvecchio, Accademia och Museo Canova, har han ägnat mycket tid åt att rita olika typer av upphängningsanordningar och ställ åt utställningar. För de permanenta utställningarna märker man att Scarpa noga har tänkt ut hur varje objekt ska ställas ut. Varje enskilt objekt, vare sig en skulptur eller en tavla, får en anordning eller ett ställ som nästan blir en del av objektet. Detta gör att hans tillägg inte tar över utställningen utan istället underlättar för besökaren att uppleva utställningen till fullo. Det lyfter fram varje enskilt objekt och förstärker det genom dess höjd och placering i rummet.
Università Ca Foscari Museo Castelvecchio Restaurering och transformation Museo Castelvecchio Venedig, en stad som både kulturellt och historiskt sett är väldigt speciell, är minst sagt utmanande att ta sig an som arkitekt. Scarpas ingående kunskap om dess kultur och historia avspeglar sig i hans verk i staden. Samtliga av hans verk i Venedig, med undantag för Venezuelas paviljong, hanterar mötet mellan det befintliga och det nya. Om det så är hur man adderar nya element och skapar nya rum i befintliga strukturer, som i Negozio Olivetti och Querini Stampalia, eller hur man resonerar kring mötet mellan det nya och det existerande i gatumiljön, som i entrén till IUAV. I själva verket så är flertalet av hans projekt rena restaurerings- och ombyggnadsprojekt, som Castelvecchio och Ca Foscari, även om man kanske inte först och främst tänker på honom som restaureringsarkitekt. Vid närmare studier kan man se olika principer efter vilka Scarpa arbetar med restaurering och tillägg till befintliga miljöer. I Aula Baratto på Università Ca Foscari ser man ett tydligt exempel på hur han valt att addera sina nya tillägg. Ca Foscari, är ett palats i venetiansk gotisk stil vars pampiga fasad vetter mot Canal Grande. Scarpas nya fönster adderades bakom balkongen och utformades på ett sätt så fokus fortfarande hamnar på de typiskt venetianskt gotiska pelarna. Från kanalen, vilket är palatsens ursprungliga framsida och huvudentré, uppfattas palatset som oförändrat då inga av hans tillägg är synliga i fasad. I Castelvecchio arbetar Scarpa på samma sätt med adderandet av sina nya fönsterpartier på insidan vilket inte gör någon visuell påverkan utifrån. Han låter pelarna stå fritt framför det fönstret, samtidigt som det nya adderas som ett lager ovanpå det gamla och förstärker det. Rutnätet i det nya fönstret ramar in och förstärker de ursprungliga detaljerna.
Querini Stampalia Museo Castelvecchio Negozio Olivetti Adderandet av nytt i äldre miljöer gör Scarpa på ett finkänsligt men samtidigt okonventionellt sätt. Han räds inte av att ta in moderna detaljer eller moderna material, men gör det alltid på ett sätt som både samspelar med och kontrasterar det gamla. Negozio Olivetti I Negozio Olivetti är det beundransvärt hur Scarpa lyckats göra denna lilla lokal precis vid Venedigs mest folktäta och turistsvärmande plats så mångsidig. De nya strukturerna som lades till som lager ovanpå det befintliga. En mezzaninvåning adderades, mer introvert än den nedre våningen som vänder sig utåt mot det livliga torget. Nedervåningens olika delar definieras av olika färg på mosaikgolven, bland annat den röda mattan i mosaik som leder besökaren in i lokalen. Trappan står centralt i rummet och blir det direkta blickfånget i rummet, den leder en upp mot mezzaninvåningen med sina vackra trädetaljer. De nya väggarna adderas som lager ovanpå de gamla väggarna, och detta är ett motiv som man kan se i samtliga av Scarpas verk i äldre byggnader. Som ett genomgående tema ser man alltid tydligt vad som är nya tillägg, då de antingen kontrasteras mot det befintliga på olika sätt eller att Scarpa låter det gamla synas och sticka fram under det nya lagret. Lagerprincipen blir i vissa fall extra effektfull, som i trappan upp till andra våningen i Querini Stampalia. Där ser man tydligt den nedgångna trappan som ligger under de nya skarpa trappstegen som lagts som ett skyddande lager över trappan. Släppet kring trappan är en viktig detalj och ger en känsla av att vilja visa upp det gamla istället för att täcka över och dölja. Det är en detalj som berättar en historia. Det är med en vågad finkänslighet som Scarpa tog sig an befintliga byggnader och miljöer. Trots att det ofta är finns en stark kontrast i de nya tilläggen är det med en samstämmighet som de läggs till, de pratar med det gamla och det gamla pratar med dem.
Atmosfär och plats Mellanrummen verkar också haft en stor betydelse för Scarpa. I mötet mellan det nya och det gamla. I mötet mellan två material, eller bara i mötet mellan delar. Han spelar ofta med släppen, att skapa mellanrum och lämna luft mellan delar. Han leker med detta i verk som huvudentrén till IUAV. Entrén skärmar av innergården och ska fungera som en barriär från utsidan, från gatan. Från gårdssidan är den allt annat än en mur, snarare en ramp som övergår i olika nivåer, ner till gatunivån. Från gatusidan får man ett ganska brutalt intryck medan man får en mjukare övergång från gårdssidan. Här finns även ett spel med tyngd taket ovanför dörren ger ett tungt intryck, det vilar endast på en punkt på sidorna. Under taket känns det tryckt och tungt, men samtidigt lätt och nästan svävande. Här är det släppen mellan delarna som ger den känslan. Men det handlar inte endast om möten och detaljer. Oftast handlar det om att fånga en stämning, att fånga platsens atmosfär och göra besökaren uppmärksam på den. För trots Scarpas otroliga arbete med material och detaljer var nästan det som fascinerade mig allra mest hans arbete som en rumslig arkitekt. I verken, alla unika från varandra, hade Scarpa en förmåga att fånga in platsens karaktär och skapa otroliga rumsliga upplevelser. IUAV IUAV
En plats där det för mig blev extra påtagligt var i Querini Stampalia. Genom sin förståelse för Venedigs kultur och historia lyckas han skapa en miljö som andas hela Venedigs atmosfär. Här flödade ljuden från kanalen in genom metallportarna, som endast var som ett tunt nät mellan den livliga kanalen och palatsets lugna insida. Vattnet kluckade mot trappan när gondolerna gled förbi utanför. Så mycket känsla av Venedig i ett så litet rum. Det är ett rum som både är ute och inne. Palatset blir ett med kanalen och kanalen blir ett med det. Det är ett föränderligt rum precis som de offentliga rummen i Venedig. Staden, och detta rum, lever i samband med vattnet. Trappsteg som döljs och exponeras i vattnet. Vattnet går in under gången och ger den intrycket av att vara flytande ger illusionen av att gå som på en bro över vattnet. Från detta rum kommer man gradvis in i trädgården, som även den präglas av vatten som tema. Ett ständigt porlande vatten flyter genom trädgården och kopplar den till kanalen som löper parallellt på andra sidan palatset. Här går det verkligen upp för mig att Scarpa var så mycket mer än bara detaljer. Han var en rumslig arkitekt som tänkte på ordningen av rum och hur de upplevs. Han destillerade Venedig och skapade rum och detaljer som andades det traditionella Venedig men på ett nytt sätt.
Venezuelas paviljong Att han arbetade i ett samspel med omgivningen är också påtagligt i Venezuelas paviljong. Paviljongen är belägen i Giardini på biennalen-området, en oerhört grönskande plats för att vara i Venedig. Det är en byggnad som ger ett relativt enkelt intryck, med sina ytor av betong med grov, synlig ballast. Interiört är det helt släta, vita väggar med ett svart och gult innertak som ligger som en skiva på innertaket. Högt upp är det fönster som går från vägg och över tak, och de känns nästan mer som hål än som fönster. Genom fönstren ser man de högvuxna träden utanför och ljudet från syrsorna utanför flödar in i byggnaden och omger den. Samma typ av fönster återkommer i Museo Canova, som är uppförd under samma period som Venezuelas paviljong. Men om jag i Venezuelas paviljong framförallt tänkte på omgivningen tänkte jag i Museo Canova framförallt på ljuset. Det var det första jag lade märke till när jag kom in i byggnaden. Ljuset som strålar in över de vita gipsskulpturerna som står utplacerade i rummet. Venezuelas paviljong Museo Canova
Museo Canova 1 Museo Canova 1 I texter brukar det nämnas hur Scarpa här har arbetat med naturligt ljus som ett material, men det var inte förrän jag stod i rummet och såg ljuset falla in snett ovanifrån som jag faktiskt förstod innebörden av det. Det infallande ljuset gjorde rummet, skulpturerna blev belysta som av strålkastare och det naturliga ljuset filtrerades medvetet in. Det är ett rum där fönsterna är inskjutna som boxar antingen in eller ut ur byggnaden. Museo Canova 1 De olika nivåerna som utbyggnaden består av, åtskilda av ett par trappsteg, gör att den upplevs större än den faktiskt är. Som besökare leds man nedåt mot vattendammen som är placerad utanför en uppglasad vägg, och återigen för Scarpa in vatten som ett material i sin arkitektur. I Possagno blir jag medveten om hur viktiga både vatten och ljus är som material för Scarpa, och hur han i sina verk experimenterar med både vatten och ljus på olika sätt. Särskilt i Tomba Brion är vattnet ett huvudmaterial i arkitekturen och något som är ständigt närvarande. 1 Interiöra foton från boken Carlo Scarpa, Museo Canoviano, Possagno av Stefan Buzas och Judith Carmel-Arthur. Använda på grund av fotoförbud.
Och när man pratar om platsens karaktär är det oundvikligt att inte prata om Tomba Brion. Att besöka denna plats blev en så otroligt mycket starkare upplevelse än jag kunde förställa mig att det skulle bli. Gömd mellan majsfält döljer Tomba Brion sig tills man helt plötsligt står mitt framför. Framför betongentrén tystnar jag, trots att vi är helt ensamma och det lilla kapellet är tomt. Eftermiddagssolen strilar in över majsfälten och i bakgrunden ser man de grönklädda bergen torna upp mot himlen. Och förutom grönskan och vattnet så är allt i betong, en betong som har åldrats och fortfarande åldras. Det vilar något oerhört fridfullt över denna plats. En gammal kvinna går runt och vattnar växterna på gravarna bredvid, solljuset glittrar i vattendammarna och allt är tyst och stilla. Betong, betong, betong. Men denna betong är inte brutal, tvärtom är den lugn och fridfull. Med sina fönstergluggar, sin infattade glasmosaik och sina mässingsdetaljer blir den alldeles delikat. Det grova i betongen står mot det släta och sköra i allt annat runt omkring.