De rätta besluten i svåra situationer - om Kyrkans lära och samvetets roll. Några exempel. Ett föredrag för kristna familjer och enskilda kristna. Kunskapens träd 1 Mosebok 2:9 Det kristna livet handlar om nåden och synden. Helgon som S:ta Thérèse, vår senaste kyrkolärare, är verkligen Kristus trogen i allt vad dagen och natten ställer henne inför, men önskar alltid att hon varit mer trogen, hon är en helig person, men hon gråter ibland över sina synder. Det visar att den kristnes närhet till sin Mästare inte är oproblematisk. Synden kan vara subtil, nåden alltid diskret, men avgörande. Den troende kristne har, för att brottas med sig själv och med Gud i ett högst privat samtalsrum, sitt samvete. Där fälls avgöranden av vikt, med skärpa och tydlighet. Någon har sagt att samvetet är varje kristens Kristi Ställföreträdare, en titel som i Kyrkan bärs av aposteln Petrus vakande herdeämbete. Det är en sanning av högsta betydelse: det finns två Kristi Ställföreträdare, en för Kyrkan, en för den enskilde. Båda talar med en och samma röst.
Det är viktigt att öva samvetet i alla dagliga situationer som ställer oss inför valet att besluta och handla. För alla beslut som fattas har vi ett ansvar inför Gud som kristna. Samvetet kan råda oss innan vi väljer hur vi ska agera. Det kan också göra sig påmint efter handlingen och tala om för oss om valet var gott eller inte gott, rätt eller fel, allvarligt eller mindre allvarligt fel. Man måste börja öva samvetet med de små och till synes mindre viktiga besluten. När de allvarliga frågorna plötsligt dyker upp och ställer oss mot väggen, är vi åtminstone bättre förberedda, än om vi inte vant oss att alls lyssna till vårt samvetes röst. Vårt samvete är en funktion av vårt eget förnuft, vår medfödda av Gud givna förmåga att skilja mellan gott och ont. Gud svarar på vårt beslut som ett eko: Gör det Gör det inte. Han är själv vår hjälp på rättfärdighetens och frälsningens väg. I detta föredrag vill jag med några exempel belysa vad vi menar med människans fria vilja att följa sitt samvete, i förståelsen av Guds visa och meningsfulla ordning. Det handlar om nåden och synden, om moralens subtiliteter. Därför är samvetets rådslag människans viktigaste inre dialog. Jag vill visa att det är möjligt, och därigenom också nödvändigt, att fatta ett gott beslut i varje valsituation. Men det kräver av oss, att vi förstår att både vår vilja och vårt förstånd behöver förstärkas genom Guds nåd, så att inte synden, sedan vi renats i dopet, återigen får överhanden. Det första exemplet på vår svaghet förorsakad av synden som ärvts av Adam och Eva. Jag vill straffa någon. Att vilja straffa någon är allvarligt på många sätt. I allmänhet är det en pågående, upprepad handling som lätt sprider sig och berör fler och fler personer. Det är allvarligt därför att det inbegriper förhastade domslut över en annan eller andra. Det är allvarligt därför att de strider mot Kristi bud om kärleken till nästan och särskilt till bröderna och systrarna. Det är allvarligt för
den som straffar också därför att det förhindrar tillväxt i dygderna. När det sker helt medvetet och inte upphör, är det synd, synd som måste sonas. Om jag nämligen straffar någon syndar jag dubbelt: jag underlåter kärlekens gärningar och jag inkräktar i någon mening på Guds område, han som ensam är den rättvise skiljedomaren. Det är en av de svåraste synderna att bli botad från, därför att de egentligen bottnar i ett eget lidande, som är svårt att bära med tålamod och jämnmod. Det är lätt hänt att man på grund av detta inre sår rättfärdigar beslutet att straffa. Att straffa betyder att man vill att det ska kännas svårt för någon, att det ska göra ont och leda till en annans större eller mindre förödmjukelse. I värre fall eftersträvar man en maktposition i relationen. Någon ska alltså få anledning att vara självkritisk och ändra sitt beteende, det är syftet med att vilja straffa. Man är övertygad om att den andre behöver komma till insikt om sina fel eller sitt irriterande sätt. Det som är svårt att erkänna är att man egentligen tycker synd om sig själv, och att det är den bakomliggande orsaken till det inre tvånget att straffa. Det är viktigt att komma till rätta med sig själv i ett sådant fall, därför att självömkan är en form av självförnedring och en av de farligaste andliga sjukdomarna. Man vill straffa, därför att den andre ska börja tycka synd om sig själv, så som man tycker synd om sig själv. Det är allvarligt kränkande. Kronisk lust att straffa någon leder i extrema fall till ett allvarligt tyranniserande. Det är allvarligt i sig, men också för den straffade, som inte vet hur han eller hon ska försvara sig och kanske väljer att underkasta sig. Personens positiva självbild suddas succesivt ut under inflytande av bestraffningar och rädsla för att bli bestraffad. Den typiske sektledaren utnyttjar andras underkastelse. Det rätta beslutet är att helt avstå från den planerade akten. Ett sådant beslut lyfter bördan från samvetet. En känsla av frihet ersätter den onda lusten att vålla skada. Om man ändå genomför bestraffningen bör det vara ämne för bikt. Som botgöring är någon form av vänlig uppmärksam ett första steg med den goda intentionen att leva i fred med alla människor, särskilt den eller dem man så lätt yttrar sig förklenande om. Det andra viktiga och rätta beslutet är att aldrig återfalla till lusten att bestraffa. Det kräver en allvarlig personlig omvändelse grundad i självkännedom. Om jag tycker att omvändelsen är ett lidande, kan jag tänka på Paulus när han säger, Våra
lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18). Det andra exemplet på vår svaghet förorsakad av synden som ärvts av Adam och Eva. Jag vill utnyttja någons vänskap och förtroende - jag vill berätta om händelser eller andras beteenden som avslöjar fel och brister. Efter en tids övervägande fattar man beslutet att kontakta en viss person för att berätta om vissa obehagligheter man upplever i kontakten med andra: Jag orkar inte bära det jag nu vet inom mig själv. Jag måste anförtro mig åt någon. Innan man faktiskt utväljer en konfident, bör man noga överväga på vilket sätt information om en viss obehaglig handling, eller flera handlingar, som någon utfört kommer att påverka relationen mellan konfidenten och den kritiserade personen. Om det upplevs som nödvändigt att först söka råd för att sedan kunna bistå någon genom samtal eller på annat sätt, bör man vara säker på att ett förtroende inte skadar denna persons anseende och att informationen inte stannar vid informationen som sådan, utan leder till ett personligt ansvarstagande i syfte att konkret hjälpa till. Man måste också fråga sig för vem man egentligen vill agera. För min egen skull eller för den andres? Man behöver offra något själv för att en medmänniskas värdighet inte ska skadas. Om man inte ser någon faktisk möjlighet att personligen underlätta en viss situation i ord eller positiv handling, bör beslutet vara att inte anförtro någon de kritiska synpunkterna. Man bör reflektera inom sig själv och bedöma vilka andra alternativ som finns och som är goda. Samvetet har då
förhindrat mig att bidra till att någons anseende ifrågasätts eller att personen utlämnas till allmänt förakt eller till åtlöje eller manat mig till en medmänsklig gärning. Bön om rena intentioner i alla förtroenden och rådgivning är lämplig. Mitt rätta beslut är att trots allt bära frågan inom mig och uppoffra mina svårigheter. Men det kan också vara att ha modet att ingripa och med all respekt varna eller erbjuda sin hjälp. Under alla omständigheter bör vi som kristna vara medvetna om hur vanligt och lätt det är att tillåta sig skvaller om andra. Det är nog så vanligt att många betraktar det som en normal och relativt oskyldig företeelse. Just därför är det viktigt att bekämpa den och välja en viss andlig disciplin som är en förutsättning för dygdernas förvärvande. Det är rätt att besluta sig för att överlåta allt dömande till Gud och lära sig behärskningens svåra konst. Det är ibland ett bra val att vara tyst - men med ett leende. Det tredje exemplet på vår svaghet förorsakad av synden som ärvts av Adam och Eva. Jag vill tillåta mig en synd för att uppnå ett gott syfte. Låt oss ta ett generellt exempel: jag kommer på idén att skaffa en läsplatta och studera en viss kurslitteratur över nätet i stället för att köpa en dyr bok. Jag listar ut hur jag ska lyckas stjäla läsplattan utan att bli upptäckt. Jag genomför planen. Samvetet säger mig direkt efteråt att jag begick synden mot Guds bud att inte stjäla eller eftertrakta en annans egendom. Min skam är stor och jag ångrar mig. Jag har bara tänkt på mitt eget intresse. Hur ska jag göra bot? undrar jag. Då minns jag att en arbetskamrat har beklagat sig för att han inte har tillräckligt med pengar till en
tandoperation. Han har redan skuldsatt sig och inte berättat allt för sin familj. Han har anförtrott mig sitt problem men inte bett om hjälp. För att inte själv tjäna på stölden av läsplattan vill jag nu sälja den svart och ge hela summan till min arbetskamrat och så göra en god sak. Jag ser det så i efterhand, att jag stulit för att hjälpa en medmänniska i en svår situation. Min handling får ett gott syfte. Jag har försökt rättfärdiga en orättfärdig handling. Men, frågar samvetet mig, har jag rätt att begå en synd för att uppnå ett gott syfte? Snart inser jag hur fel det är. Jag lurar mig själv att rättfärdiga synden att stjäla. Det rätta beslutet är alltså först att betala för läsplattan eller boken med egna pengar eller att inte köpa den vid det aktuella tillfället. Jag avslutar inte kursen och tar konsekvensen. I det andra fallet är det rätta beslutet att erkänna min oförmåga att hjälpa min arbetskamrat med pengar. I äktenskapet anser vi tillsammans att ett barn till innebär mindre pengar för de andra barnen och för oss själva. Vi tänker på det goda vi vill uppnå för familjens ekonomi. Visserligen vet vi att den äktenskapliga akten inte får utesluta tillkomsten av nytt mänskligt liv, men vi anser att vi kan tillåta oss synden mot den etiska normen av ett gott skäl, det vi själva bedömer som ett gott skäl. Vårt beslut att förhindra en graviditet, men genomföra den förenande akten, strider mot en universellt giltig norm inom det kristna äktenskapet och i makarnas intima liv. Samvetet säger oss efter akten, att vi har använt vår sexualitet för vår egen skull enbart, utan att se till dess av Gud givna syfte: barn. Det rätta beslutet i den svåra valsituationen är att acceptera ett nytt barn med kärlek och ansvar eller att avhålla oss från akten. Vi kan inte tillåta oss att säga att en synd mot etiken i äktenskapet är ett mindre ont än det goda vi vill uppnå.
Det fjärde exemplet på vår svaghet förorsakad av synden som ärvts av Adam och Eva. På vilket sätt skiljer sig den etiska frågan i användande av akutpiller och p-piller? Jag har ställts inför en begäran om råd inför en eventuell ofrivillig graviditet. Till att börja med måste man särskilja två olika områden för samvetets bedömning i den här frågan: vilket är det rätta beslutet för den som ombetts att ge ett råd, och vilket är det rätta beslutet för personen om står vid det moraliska vägvalet? Johannes Paulus II säger i encyklikan Veritatis Splendor, 1983 (Sanningens strålglans, 2011), 59: Men medan naturlagen drar fram de objektiva och universella kraven på moraliskt gott i ljuset, är samvetet lagens tillämpning i det enskilda fallet; denna tillämpning av lagen blir således för individen ett inre diktat eller en uppmaning att göra det som är gott i en viss situation. Samvetet formulerar således moraliska förpliktelser i naturlagens ljus. Det är uppenbart för var och en att naturlagen försvarar det spirande mänskliga livet. Den sexuella handlingen mellan en man och en kvinna, oavsett omständigheterna, har potentialen att frambringa nytt mänskligt liv. Principiellt har livet ett eget värde som har en rätt att bli respekterat. Det innebär att den som får ansvaret måste anpassa hela sitt liv till detta nya liv. Det kan då förefalla inverka begränsande för andra viktiga värden, som friheten att forma sitt liv i relationer till andra människor och i yrkeslivet. Den som ska försöka råda måste själv ha full förståelse för de konsekvenser en viss fråga har för den rådssökande, samtidigt som den rådssökande själv måste inse konsekvenserna av ett valt handlande. Jag vill här göra ett försök att belysa det moraliska resonemanget vid en eventuell, ofrivillig graviditet och jämföra det med resonemanget vid planering av graviditeter rent generellt. Målet är att försöka upptäcka de moraliska förpliktelser i naturlagens ljus (VS, 59). De objektiva medlen till förfogande i det tänkta fallet är akutpillret och p-pillret.
Användande av p-piller föregås av ett resonemang som vill utesluta nya graviditeter. På samma sätt som kondomen för män används p-piller av kvinnor för att samlaget inte ska få det resultat som samlaget naturligt pekar mot: nytt mänskligt liv. Även andra preventivmedel, eller metoder, används i samma syfte. Det antikonceptiva utnyttjande av kvinnans infertila tid i den månatliga cykeln har samma syfte: ett barn är inte vad man bestämt sig för att ta emot. Den kristna förståelsen av sexualitetens mening är att barn ska vara en möjlighet, och att mannen och kvinnan är öppna för ett nytt barn, även om de inte haft den uttryckliga avsikten att försöka få ett barn till. Kyrkans undervisning understryker denna principiella öppenhet för nytt liv genom den sexuella akten genom att förklara att människan inte kan ta sig rätten att skilja aktens alstrande mening från den personliga föreningens mening i kärlek (jfr Paulus VI, Humanae vitae, 1968, punkt 10-12). Tillgången på receptfritt akutpiller på apotek i Sverige heter de Norlevo eller Positron ställer en annan fråga än de olika p-piller som kan förhindra en graviditet. Avsikten med akutpillret är att inom minst 24 timmar förhindra en graviditet i situationer som inte är planerade, och där en sexuell handling utförts med eller utan samtycke. Vi bör som kristna inte vara ovetande om dessa ting, som kan vara aktuella bland människor i vår omgivning som har en pragmatisk inställning. Frågar man oss, måste vi kunna stå för vår tro och vår moral. Ett påpekande från oss kan vara av stor betydelse. Vi måste vara tillräckligt informerade om skälen för vår katolska inställning, så att vi till exempel inte tycker att det skulle vara kärleksfullt att visa förståelse för en abort efter en påstådd våldtäkt. Skulle det se ut som om vi godkände det, kan ett barn dö och vi får del i skulden. Vad bör vi då veta om akutpiller och p-piller? Det tar minst 24 timmar för de manliga spermierna att nå fram till det kvinnliga ägget, då X och Y kromosomerna bildar början till det unika embryot. Tas hormonpreparatet före utgången av denna tid efter samlaget, stöts det icke fertiliserade ägget ut tillsammans med spermierna. Tas det efter detta första dygn efter samlaget, kan ett embryo ha bildats och en ny graviditet kommit igång. Kvinnan märker det senare på en utebliven menstruation. Utan akutpillret kommer normalt det befruktade ägget att fästa i livmoderväggen (nidationen). Om akutpillret
däremot används förhindras nidationen, det påbörjade embryot stöts bort och en menstruation är att vänta. En kvinna vet att hon i en viss känslomässig stämning kan känna sig överrumplad och ambivalent inför en erotisk erfarenhet. Hon är på sin vakt och vet hur hon ska bemöta en manlig uppvaktning av sexuell natur. Med vetskapen om akutpillrets existens kan hon vara mindre bestämd och lättare ge vika. Känsloläget får avgöra. Blotta vetskapen om akutpillret kan påverka hennes inställning och hennes sexuella beteende. Därför kan receptfria akutpiller inte vara moraliskt neutrala utan inverkar i förväg på henne som moralisk person. Kvinnan kan besluta att inte ta akutpillret, om hon har anledning att tro att ägglossning överhuvudtaget inte kan ha ägt rum. Om hon omedelbart efter samlaget räknar med möjligheten av ägglossning och befruktning i slutet av det första dygnet efter samlaget, har hon med akutpillret möjlighet att välja mellan en förhindrad graviditet och en påbörjad graviditet. Om hon är rädd för akutpillrets verkningar i den egna kroppen, kan hon skjuta fram beslutet i tiden och då bestämma sig för att behålla barnet eller söka abort. Väntar hon mer än ett dygn med att ta akutpillret, aborterar hon själv medicinskt ett embryo i begynnelsestadiet som bär hennes och mannens arvsmassa. Är omständigheterna sådana att ett embryo kommit till genom samlaget (konceptionen), finns ingen återvändo. Kvinnan (och eventuellt mannen) kommer genom ett beslut att avgöra den nya varelsens liv eller död. Spontan abort kan alltid inträffa och kan inte vara avsiktlig. Lagen i Sverige tillåter selektiv eller terapeutisk abort till och med 18:e graviditetsveckan. Med Socialstyrelsens särskilda tillstånd kan abort av särskilda skäl tillåtas upp till vecka 22 i graviditeten. Längre tid än så kan kvinnan (med eller utan mannens medgivande) inte vänta med sitt beslut att abortera. Om akutpillret tas, finns, eller bör finnas, medvetenhet om risken för kvinnans hälsa. Att av okunnighet ta akutpillrets höga dos mer än en gång under månaden, eller flera gånger under ett år, är förenat med allvarlig risk. Även om komplikationer är ovanliga statistiskt sett, kan de inte uteslutas och allvarliga tillstånd kan uppstå, till exempel blodpropp eller stroke. Har man personens förtroende är det något man kan föra på tal.
Om fertiliseringen sker, kommer det befruktade ägget att stötas bort från livmodern och omärkligt föras ut ur kroppen på grund av hormonet. Objektivt sett har beslutet till följd att det spirande livet avbryts. Om kvinnan fått upplysningen (och mannen eventuellt blivit informerad) att pillret hämmar ägglossningen, kan hon dra slutsatsen att just detta onda (det avsiktliga avbrytande av liv i begynnelsestadiet) inte inträffar som följd av själva akten, eftersom en ny individ i vardande inte kan ha kommit till. Hennes moraliska kompass pekar då bara på den sexuella akten som sådan. Den medicinska upplysningen, som ingår i apotekets information, att dosen hämmar ägglossningen, är i själva verket ett uttryck för att akutpillrets totala effekt inte går att fastställa entydigt. Ägglossningen påverkas av hormonet levonorgestrel som ingår i akutpillret men vad som faktiskt sker biologiskt sägs inte. Kvinnan bör dock räkna med alternativet att ägg frigörs och kan befruktas, om inte ovulationen uteblir eller fördröjs. Kvinnan måste göra sin bedömning av graviditetsrisken snarast efter samlag och besluta sig för att ta akutpiller eller att inte använda det. Känslorna till mannen gör det svårt att samtidigt tänka klart. Om kvinnan däremot är säker på att samlaget ligger utanför den optimala tiden för befruktning, kan hon välja att avstå från pillret, men med en viss oro för att misstolka sin egen ägglossningsrytm och därigenom möjligheten till en graviditet. I fallet med ordinära preventivmedel planerar kvinnan (oftast i samförstånd med mannen) i förväg att inte ta ansvar för ett föräldraskap. Det är redan på det planet ett moraliskt avgörande sker genom ett beslut grundat på ett medvetet val. Objektivt sett är det ett val för att sätta den naturliga meningen med den sexuella akten ur spel. P-pillret har den effekten att livsmiljön för spermierna i livmodern kemiskt förändras så att befruktning inte sker. Om befruktning ändå sker (spermier överlever ), aborterar p-pillrets sammansättning det blivande embryot som dör. Tas beslutet inom äktenskapet, utnyttjas äktenskapet moraliskt för något annat än vad som är dess syfte och mening. Det är i så fall exempel på orättrådigt beslut i en valsituation, som det enskilda samvetet inte kan avgöra på egen hand, eftersom den fulla kunskapen av vad som ytterst är gott och ytterst ont inte är garanterad utan hjälp av den Helige Ande, som upplyser människans förnuft
om helheten. Samvetet behöver Kyrkans undervisning för att undvika en subjektiv och osäker bedömning av vilka grundläggande värden och principer som är universellt gällande och bindande för kristna. Livet är något alltid gott och värdigt enligt kristen uppfattning och kan inte underordnas pragmatiska hänsyn. Om graviditet ändå uppstår, och mannen och kvinnan fortfarande prioriterar valet att inte bli föräldrar, fattas ofta beslutet att begära klinisk abort. Den kan civilrättsligt genomföras kliniskt som en vårdåtgärd och kallas inte vad den egentligen är, ett premediterat mord. För folkets rättsuppfattning är det en allvarlig sak att samhället medger sådana gärningar, eftersom varje form av dödande är objektivt ont. Starka radikala grupper försvarar denna legalisering och vill inte ens ge vårdpersonal inom svenska landsting rätt att säga nej till all medverkan i aborter. Den som väljer att använda akutpiller menar sig sannolikt undvika aborten, vilken alltid förstås som ett uppenbart avbrytande av nytt mänskligt liv. Men, i det fall ägglossning skett, medverkar kvinnan (och eventuellt mannen) ändå till samma resultat, att liv avbryts, men i tidigast möjliga utvecklingsfas, inte kliniskt men medicinskt. För kvinnan kan användningen av akutpillret framstå som ett mindre ont i förhållande till den kliniska aborten. Partnern kan, i den mån han är informerad och ansvarskännande, dela uppfattningen att akutpillret är ett mindre ont och samtycka till valet. I samma grad som kvinnan avsäger han sig föräldraskap och medger att konceptionen inte fullföljs. Akutpiller kan också användas i stabila relationer mellan man och kvinna, då kvinnan gjort paus i p- pilleranvändningen eller då mannen inte använder kondom eller då kondomen brister. I alla dessa fall är alltså den sexuella handlingen, vare sig parterna samtyckt eller inte, en handling som till sin avsikt utesluter graviditet. Mannen och kvinnan kan också uteslutande förlita sig på kondomanvändning. Om kondom används på rätt sätt och inte passerat sitt bäst-före-datum, eller är av sekunda kvalitet, stämmer det att kondomen inte tillfogar något fysiskt ont eller har medicinska biverkningar. Återstår den moraliska frågan. Svaret är då att den totala sexuella meningen med samlaget helt fördunklas. Beslutet är anti-moraliskt för båda eller för den ena parten. När
det gäller p-piller, akutpiller eller spiral, kan inte detsamma sägas. Samtliga har biverkningar, oftast acceptabla men potentiellt fysiskt skadliga. Besluten att använda någon av dem är också i dessa fall anti-moraliska. Återstår den s.k. naturliga preventivmetoden. Den kan inte vara fysiskt skadlig och har inga oacceptabla biverkningar. Återstår dess moraliska implikationer. I den utsträckning den s.k. naturliga familjeplaneringsmetoden till sin intention är anti-konceptiv är metoden också anti-moralisk, då den i verkligheten skiljer den förenande aspekten av den sexuella akten med den alstrande. Bara om allvarliga skäl föreligger, kan utnyttjandet av kvinnans biologiska rytm vara moraliskt rätt som ett försök att undvika en ny graviditet, utan att fullständigt utesluta en konception av nytt mänskligt liv. Bortsett från biverkningar av hormonpreparatet vars hälsorisker är relaterade till olika sjukdomar eller nedärvda genetiska brister som kvinnan bär på, kommer parterna, eller parten, vara medvetna om konsekvenserna av sitt beslut till sexuell handling, vilken i sig har både själsliga och fysiska påföljder. För att en sexuell handling inte ska innebära medverkan till ett objektivt ont, det vill säga avsiktligt avbrytande av mänskligt liv, eller ett indirekt ont, som ånger, skam eller fruktan, måste den äga rum i en relation som redan före beslutet till sexuell handling är inställd på ansvarstagande som förälder. En sådan relation behöver inte brottas med den etiska frågan om ett mänskligt embryos liv eller död. Den brottas enbart med frågan om det gemensamma sociala ansvaret och den ömsesidiga respekten parterna emellan. Det rätta beslutet för mig som rådgivare är att fokusera på personens eget samvete och föreslå ett moraliskt rätt beslut, snarare än att fokusera på de olika antikonceptiva möjligheter som erbjuds. Den kristna grundsynen säger att man och kvinna ska ingå ett trofast förbund för livet. Detta ömsesidiga förbund är ett sakrament som helgar mannen och kvinnan enligt kristen tro. När de i frihet valt varandra för livet, får mänsklig sexualitet sin trygga och meningsfulla miljö. De bildar ett hem. Dessa hem är samhällets viktigaste byggstenar. Radikala grupper i hela västvärlden har gjort denna sociala grundstruktur till måltavla för intensiv motkampanj. Framtoningen av kvinnans makt över sin sexualitet, och kravet på aborträtten som en mänsklig
rättighet, slår igenom i alla samhällsstrukturer och bildar ett nästan helt slutet system. Ett kristet hem kommer till om båda är döpta. Ett naturligt gott hem kommer till om båda verkar i harmoni med naturen och ser barn som en gåva och inte en rättighet. Som icke döpta lever de efter sitt samvetes goda råd med naturlagen som referens. I vår tid blir det kristna hemmet ett särskilt vittnesbörd om Gud. Det är som surdegen i de tre måtten mjöl (Matt 13:33). Sådan är Guds strategi. Den sexuella revolutionen i världen är en annan sak. Den revolterar mot sambandet mellan sexuell förening och förväntan på barn. Jämlikhet mellan könen betyder lika sexuellt beteende för kvinnan som för mannen. Den godkänner fria sexuella relationer och att mänskliga foster förstörs, när graviditet inte är önskad. I den kristna grundsynen finns inga omständigheter som rättfärdigar sådana medvetna handlingar. Kränkningar av sexualitetens etik är aldrig ett acceptabelt mindre ont. Jag kan alltså bara rekommendera ett val, nämligen att varken acceptera akut-piller, klinisk abort eller regelbundet användande av p-piller eller kondom. Jag måste rekommendera varje rådsökande att inte utsätta sig för sexuella risker genom att visa återhållsamhet i stället för att sända signaler om tillgänglighet. Det hör till den mänskliga värdigheten att ta ett sådan klokt ansvar. Ett exempel på nådens inverkan på förnuftet och viljan. Att välja moder-barn relationen på heltid. I äktenskapet är mannen och kvinnan de två som delar allt och har samma mål: hemmet och familjen. All vetenskaplig forskning visar att den kontinuerliga relationen mellan mor och barn aldrig kan ersättas helt av förskolornas omsorg och pedagogik, oavsett god eller mindre god kvalitet. Barnens mor och far har därför ett val att bestämma sig för: ska modern välja att själv fostra sina egna barn på heltid och därför ge upp sin yrkeskarriär under många år och ha hemmafruns arbete som sitt yrke? Det kan förefalla vara en svår situation och
ett svårt beslut av många olika skäl. Det största motståndet är viss feminisms hårda kritik av kvinnans roll i hemmet som framställs som ett slaveri under en patriarkalisk samhällsstruktur. Radikala feminister kallar den viktiga relationen mellan mor och barn en myt. Det senare nittonhundratalets intellektuella våg handlade om att avskala alla etablerade sanningar som myter : litteraturens klassiker, Bibeln, religionen, könsrollerna, familjen, äktenskapet. Men bandet mellan mor och barn är allt annat än en föråldrad konstruktion avsedd att hålla kvinnan isolerad mellan hemmets väggar och utestänga henne från en karriär ute i samhället. Barns trygghet skapas inte under bara de första småbarnsåren utan fordrar ständig kontakt och uppmärksamhet. Barn behöver under hela sin uppväxttid moderns emotionella stöd och pappans närhet. Det ger barnen en trygg självbild som gör dem självständiga och socialt kompetenta under hela deras framtida liv. Det hävdas ofta som ett positivt argument för barns fostran i förskolor att barnen utvecklas bättre och tidigare kognitivt och socialt. Samma eftersträvansvärda utveckling sker i hemmet men på ett lugnare och långsammare sätt. Utvecklingen drivs inte framåt i hemmet, den sker på ett lugnare och naturligare sätt. I hemmet utsätts inte mor och barn från den mångfald infektioner och sjukdomar som är ofrånkomliga i en förskolemiljö där stressade föräldrar lämnar sina barn för att prioritera uppgifterna i arbetet på annat håll i samhället. Barns osäkerhet och tendens till aggressivitet, till och med raseriutbrott, kommer ur den avbrutna kontakten med modern. Att barn bits är ett tydligt tecken på frånvaron av en inre trygghet. Barn förstår inte tid och avstånd. Det hjälper dem inte att veta att mamma inte är långt borta och att hon kommer om några timmar. De är glada och stärkta av pappans engagerade medverkan, men det är alltid modern som har den viktigaste rollen i barns liv. Även om det ibland är stökigt hemma och både gråt och frustration hör till vardagen, är kontakten kontinuerlig och ovärderlig för barnen. Hur viktig den är visar också forskningen på barns erfarenhet av föräldrars skilsmässa. Barn väljer klart påfrestningarna i en kris mellan pappan och mamman framför separationen mellan dem. När barn är sjuka och har feber finns modern hos dem, inte en främmande person. Måste modern hämta sitt insjuknade barn på förskolan, blir hon stressad och frustrerad och njuter inte av tiden med barnet hemma,
eftersom barnets övergående sjukdom skapar så många problem. Ett gift par, som väljer hemmet och modern som hemmets hjärta, kan alltid knyta kontakter med likasinnade par och göra saker tillsammans för att skapa variation i vardagen: gemensamma utflykter, mödrars samtal om sin egen och hela familjens situation som gör hela vardagslivet rikt och meningsfullt. Hemmet och familjen är inte liktydigt med tråkiga uppgifter och kvinnlig depression, som radikala feminister gärna skrämmer de unga kvinnorna med. De radikala är egentligen de största förlorarna på äldre dagar efter avslutad karriär. Banden med ett barn har tänjts ut från början och blir aldrig den fulla lycka som den tillfredsställelse en hemmamor har, när hon blir gammal. Att ha barn, följa dem, se dem bilda egna familjer och skapa hemmets atmosfär är något ovärderligt och oersättligt: det ger livet den mening som många i den moderna världen saknar eller kommer att sakna, om den sociala utvecklingen fortsätter i mytbildningens intellektualiserande spår. Det moderna sekulariserade samhället, som vill att kvinnan ska vara som mannen, gör valsituationen svår. Att i vår tid välja hemmet på heltid under tio-tolv år är att gå mot strömmen och bli utsatt för häcklande på olika nivåer, inte minst i media. Men med utgångspunkt i äktenskapets syfte och mening är det rätta beslutet för kvinnan att, med mannens fulla stöd, välja hemmet och yrket som hemmafru. Det kommer att bli svårt eftersom den sociala grundkursen i samhället förändrats och fått nya målsättningar: tillväxt, ekologisk vatten och jord politik, personlighetsförverkligande, mångfald av samlevnadsformer och könsneutral mänsklig kärlek. Äktenskapets ömsesidiga ansvar gör det möjligt att leva som man och hustru med kompletterande arbetsinsatser för familjens bästa. Äktenskapet har sin lag och sin norm som relation, exklusiv mellan två och oupplösligt i sin sakramentala karaktär. För antalet barn finns ingen absolut norm i Kyrkans undervisning. Men det gudomliga uppdraget är barn (1 Mos 1:28) och barn är alltid gåva och välsignelse. Att förverkliga den kristna kallelsen genom hemmet och familjen är det goda valet, det som ska uppmuntras men aldrig tvingas fram. Familjen och hemmet är nådens verk, när kärleken mellan alla familjemedlemmar är levande och trofast.
Det femte exemplet på vår svaghet förorsakad av synden som ärvts av Adam och Eva. Jag dödar bara med min ironi. Som förälder och lärare inser man snart att ironi är ett mycket olyckligt sätt att inskärpa någonting hos ungdomar. Unga människor har mycket svårt att skilja på den pedagogiska avsikten med ironi och sårande elakhet. Vuxna har mycket lättare att försvara sig mot ironi med skämtsamma repliker. Men också de mår dåligt. Det ironiska är ögonblickets verk. Ett sätt att välja bort det är att följa Jesu råd om någon slår dig på den högra kinden, vänd den andra till. Vi behöver inte besvara det vi tycker är orättfärdigheter med ironi. Det är alltid bättre att bli orättfärdigt behandlad än att behandla andra orättfärdigt. Att följa Jesus är att välja saktmodets och ödmjukhetens väg att inte ge igen, att inte försvara sin värdighet, att vara beredd till olika offer. Att besluta sig för att inte tillgripa ironin är också ett ögonblickets verk. Inom loppet av en sekund kan man se sig själv på distans och avstå. Visserligen handlar dessa situationer inte om grundläggande moraliska normer, men de handlar ändå om den nya lagen i Guds rike som kommer med Jesus Kristus bland människor. Ta emot den helige Ande, säger Jesus till apostlarna efter sin Uppståndelse. Att se Jesus i varje medmänniska måste utesluta också ironiska kommentarer. Lusten att ironisera bottnar i någon form av självförsvar, känsla av otillräcklighet eller till och med avund. Det kan alltså vara till och med viktigare att visa återhållsamhet i utmanande situationer och tala kärlekens språk än att fatta rätt beslut i moraliskt viktiga handlingar, som alltid kan ångras och för vilka man alltid kan be om förlåtelse och bli förlåten. Själva det ödmjuka förhållningssättet till varje människa är den förnämsta möjligheten att förhindra att det större onda sker. Kärleken vill den andres goda och undviker det moraliskt onda. Lär av mig som har ett ödmjukt och saktmodigt hjärta, säger Jesus. Med självdisciplin och sympati för var och en kan man alltså avstå från frestelsen att vara elak och hämndlysten. I Guds rike finns bara en lag: kärlekens. Kärleken är också lag. Det rätta beslutet i vardagens många
ögonblick av konfrontationer är alltså att välja mildhetens och förståelsens anda och inte världens anda av subtila bestraffningar, ironier eller förhastade omdömen. Den helige Paulus anslår tonen för allt umgänge med människor, när han säger Kärleken är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont (1 Kor 13:5). Samtidigt är det så att den affektiva kärleken, viljan att göra de minsta gärningar med stor kärlek, inte ensam förkunnar Guds rike eller arbetar för det utan gör det integrerad i naturlagen, buden och moralen. Den ena kan inte vara utan den andra. Kärleken kan inte existera utan relationer, närhet till andra, tillgänglighet för alla. Ingen kan utföra ett arbete med kärlek i ett isolerat tillstånd utan kontakt med andra, utan intresse för andra. Kärleken kan inte vara steril, den måste bära frukt och expandera. Kärleken och lagen är två sidor av samma gudomliga närvaro i hela tillvaron. Föredragets sjätte och sista exempel på vår svaghet förorsakad av synden som ärvts av Adam och Eva. Jag accepterar inte att en viss person i min familj kommer att dö. Jag minns ett radioprogram om hur svårt det kan vara för en läkare att tala om att en nära anhörig inte kommer att överleva. En gift man drabbades av testikelcancer och sjukdomen fortskred snabbt. Hustrun följde dag för dag sin mans lidande och försökte på alla sätt hålla modet uppe både för sig själv och mannen. Hon frågade varje dag vilka chanser till överlevnad hennes man hade och fick till slut svaret att sjukdomen var obotlig och att ingenting fanns att göra. Läkaren gav den lindrande vård han kunde. Så fick mannen också lunginflammation. Läkaren gav beskedet att lunginflammationen tillsammans med cancern skulle leda till en snar död. Hustruns reaktion var djup och förtvivlad sorg. Varför skulle också detta drabba hennes älskade? Var inte cancern nog svår, skulle nu också detta göra hans sista tid än svårare? I denna situation krävde hon av läkaren att allt skulle göras för att häva lunginflammationen. Läkaren försökte förgäves få förståelse för sitt beslut att
inte behandla lunginflammationen utan bara lindra dess förlopp. Hustrun accepterade inte läkarens uppfattning och läkaren gick med på en viss behandling. Lunginflammationen hävdes, men mannen levde i stället med allt svårare smärtor flera månader innan han till slut dog. I det här fallet kunde inte kvinnan inse att det kärleksfulla beslutet var att ge upp de egna känslorna och acceptera mannens död. Det var sig själv hon skyddade genom sin vädjan att läkaren skulle göra allt som stod i hans makt för att bota lunginflammationen. Om hon var medveten om att hon satt sig själv i centrum och förorsakat mer lidande, måste kvaliteten i hennes kärlek ifrågasättas. Hon var ändå hela tiden fri att välja läkarens rekommendation och förbli troget vid sin mans sida tills dess döden skulle skilja dem åt. I ett annat fall får en nära anhörig beskedet att en äldre persons död är att vänta snart, kanske under den kommande natten. Lugnande morfin har redan getts i minsta möjliga dos. En sjuksköterska förklarar att de sista timmarna kan upplevas som mycket svåra också för vakande närstående. Ytterligare morfin skulle leda till den döendes större lugn och kvalitet i sitt livs sista fas och till att anhöriga inte skulle behöva höra rosslingar och se konvulsioner i kroppen. Vill de anhöriga tillåta ytterligare morfin för att lindra besvär som inte kan beskrivas som svår smärta? är frågan. Den döende kan inte längre svara. Ytterligare dos kan i själva verket betyda att döden skulle inträffa tidigare än utan. Insatsen skulle av ansvarig medicinsk personal kunna beskrivas som tillåten hjälp till assisterat döende. Men den kan också uppfattas som stridande mot principen om rätten till en naturlig och värdig död. I både det första och det andra fallet säger förnuftet och empatin att döden bör få ha sin gång på ett naturligt sätt. Den naturliga döden med den döendes närmaste kring sjukhusbädden är den goda döden, eutanasin, i dess ursprungliga betydelse. I det andra fallet riskerar den palliativa vården att avkorta livet genom en aktiv handling, vilket är att överträda den universella normen att respektera livet och vårda den döende intill slutet. Det rätta beslutet förefaller i första fallet av akut lidande vara att låta döden inträffa med alla tillgängliga resurser för lindrande av smärtorna, i det andra att värdigt stödja livet så länge det går. Man får inte medvetet
medverka till att en gråzon uppstår, där gränsen mellan palliativ behandling och påskyndande av döden suddas ut. En sådan gråzon kan utnyttjas för pragmatiska syften som att, om organdonation medgivits av den sjuka personen, i förtid avlägsna organ ur kroppen. Sammanfattande ord Guds lov är i deras mun och tveeggade svärd i deras händer (Ps 149). Som sammanfattning vill jag säga detta: det finns vägval och beslut i alla människors liv som kräver en moralisk insikt. Det finns situationer som visserligen kräver beslut, men som inte involverar grundläggande mänskliga värden, till exempel inbjudan till bröllop eller uppvaktning av personers högtidsdagar. Man kan tycka att man ibland lyckats mindre bra och att man sedan får leva med andra kvaliteter i sina relationer. Ett förbiseende är inte avsett att skada och är inte en ond gärning. Man behöver inte bikta det som synd, men kan ta det som utgångspunkt för andlig förkovran och större självkännedom. Man kan till exempel också använda sina sparade ekonomiska resurser mer eller mindre väl och ta konsekvenserna. Man kan vara oklok i upptagande av banklån. Ett misstag är inte ett utnyttjande av en viss situation i eget intresse. Man måste inte bikta det. Det finns i sådana fall inte några bindande regler för samvetet. Men så fort det handlar om livets eget värde och andras liv, finns för förnuftet uppenbara gränser som inte får överträdas. I sådana fall måste Kyrkans ord vara klara och fasta. Liksom Guds ord måste de vara levande och verksamma. Normer på dessa områden är absoluta. Det som här blir av betydelse är vilken sorts gemenskap man tillhör. Som samhällsmedborgare är man skyldig att känna till sådana för alla gällande lagar och bestämmelser. Man accepterar ett rättsväsende som har rätt att fria eller fälla i en opartisk domstol. Inom den ram som den sociala gemenskapen tillhandahåller finns friheter och skyldigheter. En kristen människa kan däremot fatta sina beslut på flera olika sätt.
Låt oss ta exemplet med skilsmässa. Den kristna människan vet att civil skilsmässa kan begäras utan att skuldfrågan spelar in för det lagliga upphävandet av förpliktelserna. Det är en rättighet med vissa konsekvenser i vårdnadsfrågan, om det finns barn. Men hon vet också att kyrkans förklaring av äktenskapet som ett förbund mellan två fria människor som sammanfogas för alltid, genom sitt uttalade samtycke, innebär en bindande förpliktelse. Det är som levande medlem i kyrkans kropp som den kristna människan gör sin bedömning och tar hänsyn till den lära som är normen för alla kyrkans medlemmar. Om hon sätter större vikt vid sin egen personliga tolkning av äktenskapets förbund och livets olika omständigheter, är det inte bara en fråga om avvikande uppfattning utan också fråga om det fulla medlemskapet i den gemensamma kroppen, som är Kyrkan, Jesu Kristi kropp. Jag är vinstocken, ni är grenarna (Joh 15: 5). I sådana fall är det rätta beslutet i svåra situationer ett religiöst beslut och inte ett socialt rättsligt beslut eller en på psykologisk analys grundad personlig uppfattning. Det kristna samvetet, format av kyrkans lära, ger viljan förutsättning att ansluta sig helt till kyrkans lära. Lydnaden till kyrkan är då samtidigt lydnaden till Kristus, han som säger Den som tar emot er, tar emot mig. Har Kyrkan förklarat något som en absolut bindande norm vid alla tider och på alla platser, har den kristne en förpliktelse att följa normen, inte för att den åläggs henne utifrån, utan därför att den är inskriven i hennes eget hjärta som en lag. De rätta besluten i svåra situationer har stor betydelse. Varför? Varje kristen har en delaktighet i Kyrkans förkunnelse av Guds rike i världen. Varje kristen ingår i kyrkans enhet och är kallad att göra det Kristus befaller: Förkunna Guds rike. Ord och gärning måste vara ett. Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda (Matt 5:37), säger han som är vår ende lärare, Kristus. Det var det första uppdraget han gav sina lärjungar och sedan till sina tolv apostlar. Under Andens ledning skall Guds rike nu förkunnas för alla människor i hela världen och varje tid, till dess Kristus kommer åter i härlighet. Varje rike bygger på lag. Hemmet och familjen bygger på Guds lag. Guds rike bygger på lagar som Gud själv har fastställt för att bringa hela Skapelsen till sin fullkomlighet. Allt skall återupprättas i Kristus genom vilken allt är skapat från begynnelsen. De rätta besluten står i samstämmighet
med Guds plan och Guds oändliga godhet, som vill omfamna varje skapad varelse. Vi kan alltså inte låta vårt samvete formas av världens värderingar och människors personliga uppfattningar i begränsad mening. Målet för oss alla kan bara vara att ansluta oss till Guds rikes lagar, så som de ges oss i våra hjärtan, på så sätt att Kyrkans förklaring av den gudomliga lagen också blir vår personliga uppfattning utan reservationer. Det är alltid möjligt för oss att vinna dessa insikter, eftersom vi inte är utlämnade åt oss själva utan har Guds hjälp. Även om vår fria vilja har begränsningar, är det ändå en fri vilja. Vi får den hjälp vi behöver. Kristus säger ju dessa ord till apostlarna och till deras efterträdare och till var och en som står i förening med Kyrkan: Men när jag går, skall jag sända Hjälparen till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är (jfr Joh 16: 7b-8). Ur Katolska kyrkans katekes (1992). Människan ställs ibland inför situationer som gör det moraliska omdömet mindre säkert och försvårar ett beslut. Men hon måste alltid söka det som är rätt och gott och urskilja Guds vilja som kommer till uttryck i hans lag ( 1787). För att uppnå detta bemödar sig människan om att tolka fakta som vunnits av erfarenhet och tidens tecken med hjälp av klokhetens dygd och råd av sakkunniga människor. Den helige Ande och hans gåvor ger också sitt bistånd ( 1788). Avslutande diskussion
Vilka moraliska frågor tycker vi att vi ibland ställs inför? Vad tycker vi att vi behöver hjälp med för att förstå moraliska problem? Har vi ofta dåligt samvete? Vad beror det på? Var det något särskilt i föredraget som vi höll med om? Var det något vi inte höll med om? Är det meningsfullt eller inte meningsfullt att diskutera moraliska frågor? Har något av det som sagts i föredraget, eller i den efterföljande diskussionen, fått oss att ändra uppfattning i någon fråga? Vad är rätt beslut och vad är fel beslut? Baserat på egna erfarenheter, ge exempel!