EUROPAPARLAMENTET 1999 2004 Utskottet för utveckling och samarbete PRELIMINÄR VERSION 2003/2133(INI) 9 december 2003 FÖRSLAG TILL BETÄNKANDE om befolkning och utveckling - 10 år efter Förenta nationernas konferens i Kairo 1994 (2003/2133(INI)) Utskottet för utveckling och samarbete Föredragande: Karin Junker PR\505120.doc PE 326.776
PR_INI PE 326.776 2/15 PR\505120.doc
INNEHÅLL Sida PROTOKOLLSIDA...4 FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION...5 MOTIVERING...12 YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR KVINNORS RÄTTIGHETER OCH JÄMSTÄLLDHETSFRÅGOR... PR\505120.doc 3/15 PE 326.776
PROTOKOLLSIDA Vid plenarsammanträdet den 4 september 2003 tillkännagav talmannen att utskottet för utveckling och samarbete i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen hade beviljats tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande om befolkning och utveckling - 10 år efter Förenta nationernas konferens i Kairo och att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor hade utsetts till rådgivande utskott. Vid utskottssammanträdet den 9 juli 2003 hade utskottet för utveckling och samarbete utsett Karin Junker till föredragande. Vid utskottssammanträdet den 29 oktober 2003 beslutade utskottet att återge följande resolutionsförslag i sitt betänkande: Vid utskottssammanträdet/utskottssammanträdena den... behandlade utskottet förslaget till betänkande. Vid detta sammanträde/det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet (enhälligt) förslaget till resolution med... röster för,... röster emot och... nedlagda röster. Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen:... (ordförande/ordförande för sammanträdet),... (vice ordförande), Karin Junker (föredragande),...,... (suppleant för...),... (suppleant för... i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen)... och.... (Yttrandet/Yttrandena från utskottet för... (och utskottet för...) bifogas detta betänkande.) (Utskottet för... beslutade den... att inte avge något yttrande.) Betänkandet ingavs den... PE 326.776 4/15 PR\505120.doc
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION om befolkning och utveckling - 10 år efter Förenta nationernas konferens i Kairo 1994 (2003/2133(INI)) Europaparlamentet utfärdar denna resolution med beaktande av åtgärdsprogrammet från den internationella konferensen om befolkning och utveckling, vilken hölls i Kairo mellan den 5 och 13 september 1994; ett program som antogs av 179 deltagande stater, med beaktande av de viktigaste åtgärderna för fortsatt genomförande av åtgärdsprogrammet från den internationella konferensen om befolkning och utveckling, vilka antagits vid FN:s generalförsamlings 21 specialsession mellan den 30 juni och 2 juli 1999 i New York, med beaktande av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, i vars artikel 25.1 hälsan räknas som en av de mänskliga rättigheterna, med beaktande av de strategiska målen för hälsa, i den form de antogs vid världskvinnokonferensen i Peking 1995 och bekräftades vid FN:s generalförsamlings 23:dje specialsession mellan den 5 och 9 juni 2000 i New York med temat Kvinnor 2000: jämställdhet, utveckling och fred för det 21 århundradet (Peking + 5), med beaktande av millenniemålen för utveckling, vilka antogs vid FN:s millennietoppmöte mellan den 6 och 8 september 2000, med beaktande av den överenskommelse som antogs vid konferensen i Monterrey om utvecklingsfinansiering den 22 mars 2002, med beaktande av konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor (Cedaw) av den 7 november 1967, med beaktande av Johannesburgförklaringen om hållbar utveckling, vilken antogs den 4 september 2002 av konferensen om hållbar utveckling, med beaktande av konventionen om barnets rättigheter, vilken antogs och öppnades för undertecknande, ratificering och anslutning genom FN:s generalförsamlings resolution 44/25 av den 20 november 1989, med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1567/2003 av den 15 juli 2003 om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna 1, med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1568/2003 av den 15 juli 2003 om stöd för att bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids, tuberkulos 1 EUT L 224, 6.9.2003, s. 1. PR\505120.doc 5/15 PE 326.776
och malaria) i utvecklingsländer 1, med beaktande av artikel 25.1 c och d och artikel 31 i partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och EU, undertecknat i Cotonou i juni 2000 2, med beaktande av sin resolution av den 4 juli 1996 om uppföljningen av den internationella Kairokonferensen om befolkning och utveckling 3, med beaktande av den resolution som antogs vid AVS-EU:s möte i Togo den 29 oktober 1997 och handlade om den betydelse som FN:s världskonferenser mellan 1990 och 1996 har för samarbetet mellan Europeiska unionen och AVS-länderna mot bakgrund av Lomé-konventionen 4, med beaktande av resolutionen om uppföljning av fjärde världskvinnokonferensen (Beijing 1995), vilken antogs i Abuja (Nigeria) 5 den 23 mars 2000 av den gemensamma parlamentariska församlingen för partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, med beaktande av sin resolution av den 18. maj 2000 om uppföljningen av åtgärdsplattformen från Peking 6, med beaktande av den resolution om resultaten från det extraordinarie sammanträdet i Förenta nationernas generalförsamling den 5-9 juni 2000 på temat Kvinnor 2000: Jämställdhet, utveckling och fred för 2000-talet, vilken antogs i Bryssel (Belgien) 7 den 12 oktober 2000 av den gemensamma parlamentariska församlingen för partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, med beaktande av den resolution om import och lokal tillverkning av generiska läkemedel, vilken antogs i Libreville (Gabon) 8 den 22 mars 2001 av den gemensamma parlamentariska församlingen för partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, med beaktande av de resolutioner om hiv/aids, vilka antogs den 23 mars 2000 i Abuja (Nigeria) 9 liksom den 1 november 2001 i Bryssel (Belgien) 10, av den gemensamma parlamentariska församlingen för partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, med beaktande av den resolution om funktionshindrades och äldre personers rättigheter i AVS-länderna, vilken antogs den 1 november 2001 i Bryssel (Belgien) 11 av den 1 EUT L 224, 6.9.2003, s. 7. 2 EGT L 317, 15.12.2000, s. 3. 3 EGT C 211, 22.7.1996, s. 31. 4 EGT C 96, 30.3.1998, s. 19. 5 EGT C 263, 13.9.2000, s. 41. 6 EGT C 59, 23.2.2001, s. 258. 7 EGT C 64, 28.2.2001, s. 49. 8 EGT C 265, 20.9.2001, s. 24. 9 EGT C 263, 13.9.2000, s. 44. 10 EGT C 78, 2.4.2002, s. 66. 11 EGT C 78, 2.4.2002, s. 64. PE 326.776 6/15 PR\505120.doc
gemensamma parlamentariska församlingen för partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, med beaktande av sin resolution av den 7 februari 2002 om Europeiska unionens politik gentemot partnerskapsländerna i Medelhavsområdet för att främja kvinnors rättigheter och lika möjligheter i dessa länder 1, med beaktande av den resolution om smittsamma sjukdomars inverkan på hälsa, ungdomar, äldre och funktionshindrade, vilken antogs den 21 mars 2002 i Kapstaden (Sydafrika) 2 av den gemensamma parlamentariska församlingen för partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, med beaktande av sin resolution av den 25 april 2002 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet - handlingsprogram för integrering av ett jämställdhetsperspektiv i gemenskapens utvecklingssamarbete 3, med beaktande av sin resolution av den 20 september 2001 om kvinnlig könsstympning 4 samt sin resolution av den 3 juli 2002 om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa 5, med beaktande av sin ståndpunkt av den 13 februari 2003 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna 6, med beaktande av den resolution om barns rättigheter och framför allt om situationen för barnsoldater, vilken antogs den 11 oktober 2003 i Rom (Italien) 7 av den gemensamma parlamentariska församlingen för partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, med beaktande av artikel 163 i arbetsordningen, med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor (A5- /2003), och av följande skäl: A. Åtgärdsprogrammet från den internationella konferensen i Kairo 1994 om befolkning och utveckling antogs av 179 deltagande stater. Detta program och den samsyn som nåddes vid konferensen bekräftades på nytt fem år senare i samband med granskningen av programmet. B. Vid konferensen i Kairo kom för första gången tyngdpunkten att vila på den enskilde individens behov och rättigheter på reproduktionens område i stället för på abstrakta befolkningspolitiska målsättningar. 1 EGT C 284 E, 21.11.2002, s. 337. 2 EGT C 231, 27.9.2002, s. 57. 3 EUT C 131 E, 5.6.2003, s. 153. 4 EUT C 77 E, 28.3.2002, s. 126. 5 EUT C 271 E, 12.11.2003, s. 369. 6 P5_TA(2003)0060. 7 Ännu ej offentliggjord i EUT. PR\505120.doc 7/15 PE 326.776
C. Alla par och alla enskilda individer måste ha rätt att fritt och på eget ansvar bestämma om hur många barn de vill ha och när de vill få dem. Alla måste också få tillgång till upplysning om familjeplanering och förebyggande av graviditeter samt medel för detta ändamål 1. D. Enligt åtgärdsprogrammet skall alla människor i de åldrar som det berör så snabbt som möjligt och senast fram till 2015 tillförsäkras reproduktiv hälsa via systemet för bashälsovård 2. E. Åtgärdsprogrammet för uppnåendet av millenniemålen måste ovillkorligen genomföras i praktiken, också med tanke på tillförsäkrandet av reproduktiv hälsa, eftersom tre av dessa mål står i direkt samband med den reproduktiva hälsan (minskad barnadödlighet, bättre mödrahälsovård och bekämpning av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar). Det är accepterat i vida kretsar att det råder ett sammanhang mellan fattigdomsbekämpning och sexuell och reproduktiv hälsa och därför är satsningar på detta område särskilt givande. F. Det är beklagligt att de sammanlagda utgifterna (inberäknat krediter och betalningar från FN) under 2000 dock uppgick till endast 45,6 procent av det mål som uppställts för detta år i programmet. Givarländerna betalade endast 45 procent av den andel ekonomiska resurser som kom an på dem enligt åtgärdsprogrammet från Kairo, medan utvecklingsländerna nådde upp till hela 76 procent. G. Alla givarländer upplever inte i lika hög grad detta tema som förpliktande. Därför råder det en påfallande brist på ekonomiska resurser för området sexuell och reproduktiv hälsa, trots att Europeiska unionen spelat en nyckelroll, både genom att på kort sikt ställa medel till förfogande och även genom att stödja åtgärdsprogrammet med lagstiftningsåtgärder. H. Vid den internationella parlamentsledamotskonferensen i Ottawa 2002 om genomförandet av åtgärdsprogrammet från Kairo förband sig parlamentsledamöterna att arbeta för att mellan fem och tio procent av de nationella budgetarna skall gå till frågor som har med befolkning och sexuell och reproduktiv hälsa att göra. I. Numera är det ganska allmänt accepterat att jämställdheten inte är en fråga bara om god styrelse utan i allt högre grad också handlar om ekonomisk effektivitet, eftersom jämställdhet ofta har en positiv inverkan på samhällets välbefinnande överlag. J. Det är beklämmande att män i vissa delar av världen tillmäts ett avsevärt högre värde än kvinnor. Detta leder till aborter av kvinnliga foster samt till att nyfödda flickor sätts ut att dö eller säljs bort. Det här framgår till exempel av att man vid folkräkningen i Kina 2000 noterade ungefär 120 födda gossebarn på 100 flickebarn. Efter vad Unicef kommit fram till kommer det om några år att finnas ungefär 50 miljoner män i landet som aldrig får någon hustru. K. Överallt i världen faller flickor och kvinnor offer för mångahanda slag av manligt våld i hemmet eller för militärt eller samhällsstrukturellt våld. Det tar sig uttryck till exempel i form av att aborter tvingas fram på grundval av det ofödda barnets kön, att flickebarn i späd ålder dödas och att våldtäkter förövas i krigs- och krissituationer, samt i form av 1 Åtgärdsprogrammet från Kairo, princip 8. 2 Åtgärdsprogrammet från Kairo, punkt 7.6. PE 326.776 8/15 PR\505120.doc
påtvingade graviditeter, sexuellt utnyttjande, tvångsprostitution av flickor och kvinnor i alla åldrar, könsstympning, tvångsäktenskap och så vidare. Gemensamt för allt detta är att det är fråga om kränkningar av självbestämmanderätten i sexuella frågor och en allvarlig risk för kvinnors reproduktiva och psykiska hälsa. L. Enligt undersökningar från FN är var tredje graviditet över hela världen oönskad eller oplanerad och över 300 miljoner par saknar tillgång till preventivmedel, något som ofta leder till att kvinnor låter göra abort under otrygga betingelser, vilket ofta får grava konsekvenser för hälsan och rentav kan leda till döden. M. Graviditeter och barnafödande är huvudorsakerna till död och funktionshinder bland kvinnor i utvecklingsländerna och kostar årligen omkring 500 000 kvinnor livet. N. För närvarande går en miljard ungdomar in i den reproduktiva fasen av livet och hälften av alla hiv-infektioner berör ungdomar, bland dem flickor och unga kvinnor med särskild hög risk. O. Det är oroväckande att en stor del av infektionerna med hiv/aids förorsakas av smutsiga injektionssprutor. Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen görs hela 75 procent av alla injektioner runtom i världen med osterila nålar och i sju kinesiska provinser har uppskattningsvis 370 000 människor smittats med aids till följd av brister i hygienen vid blodgivning. P. I dag är 80 procent av alla flyktingar runtom i världen kvinnor och barn. I flyktsituationer är mödradödligheten till följd av dålig kost och täta graviditeter ofta högre och till följd av oskyddat sex och könsspecifika våldtäkter uppträder sexuellt överförbara sjukdomar oftare. Q. Världshälsoorganisationens plan om att utbilda tiotusentals barfotaläkare för att skapa möjligheter för hälsovård också på landsbygden och i fattiga områden, innebär ett steg i rätt riktning. R. Det är att beklaga att man från konservativt håll fått till stånd en begränsning eller rentav nedskärning av anslagen till familjeplanering och upplysning så att t. ex. Förenta staterna från och med 2002 frusit in sina anslag till FN:s befolkningsfond. S. Sådana åtgärder från industri- och utvecklingsländernas sida som tjänster inom bashälsovården eller program för grundläggande utbildning får inte räknas med bland utgifterna för befolkningspolitik ens i de fall att de bidrar till denna politik. T. Det civila samhället har en viktig och kompletterande roll att spela vid genomförandet av åtgärdsprogrammet. Kommissionen bör ha ett närmare samarbete med grupper från det civila samhället, framför allt kvinnogrupper och kvinnoföreningar och olika folkrörelser på det sociala området. Detta är särskilt viktigt med tanke på landsstrategidokumenten. 1. Europaparlamentet förväntar sig en heltäckande översikt av hur åtgärdsprogrammet från Kairo uppfyllts, med tanke på att det 2004 gått tio år sedan den internationella konferensen om befolkning och utveckling. Denna översikt bör sammanställas av alla ansvariga organ inom FN, men framför allt också av regeringarna i EU:s medlemsstater, kommissionen och institutionerna inom AVS och de av saken berörda PR\505120.doc 9/15 PE 326.776
frivilligorganisationerna. 2. Europaparlamentet yrkar på att Europeiska unionen och dess medlemsstater helt och fullt skall fullgöra sina skyldigheter i fråga om finansieringen av åtgärdsprogrammet från Kairo, alltså också inom områden som grundläggande utbildning, fortbildning och tjänster inom bashälsovården, samt för att alla unga och alla kvinnor och män under hela den tid de är i reproduktiv ålder lätt och till överkomligt pris skall få tillgång till hälsovårdstjänster av hög kvalitet för att slå vakt om sin sexuella och reproduktiva hälsa och födelsekontroll enligt eget val. 3. Europaparlamentet yrkar på att kommissionen skall ta upp åtgärdsprogrammet som ett tema för sitt samarbete med tredje länder och på internationella forum samt utveckla strategier för ett gemensamt genomförande av det. 4. Europaparlamentet yrkar på att Europeiska unionen och dess medlemsstater skall låta sexuell och reproduktiv hälsa ingå som ett led i sin utvecklingspolitik och inom denna ram verkar för minskad dödlighet bland spädbarn, barn och mödrar. 5. Europaparlamentet yrkar på att Europeiska unionen och dess medlemsstater skall ha en bättre samordning av sin verksamhet som givare och ställa ökade anslag till förfogande för sexuell och reproduktiv hälsa, för att på det sättet kunna fullgöra de skyldigheter de påtagit sig i Kairo 1994. 6. Europaparlamentet förväntar sig att Världshälsoorganisationen och alla andra i ansvarig ställning skall göra allt för att med hjälp av lämpliga åtgärder till förmån för bättre hygien stoppa hiv-infektioner till följd av smutsiga sprutor. 7. Europaparlamentet yrkar på att Europeiska unionen och dess medlemsstater skall genomföra brett upplagda informations- och rådgivningskampanjer i utvecklingsländer, med följande mål: - sexualupplysning och undervisning i sexuella frågor redan för barn och ungdomar, i en form som är anpassad efter deras ålder, - arbete mot sexuellt utnyttjande och undertryckande och hjälp till offren för sådant, - betoning av att var och en har rätt till självbestämmande i sexuella frågor, - tillräckligt utbud av preventivmedel, - bättre hälsovård överlag, - tillräckligt utbud av överkomligt prissatta läkemedel mot sexuellt överförbara sjukdomar, framför allt hiv/aids, varvid läkemedelsindustrin skall åläggas hjälpa till och utbud av generiska läkemedel göras möjligt, - möjligheter till abort under medicinskt trygga betingelser. 8. Europaparlamentet yrkar på att utvecklingsländerna skall ställa till förfogande de medel som de redan anslagit för hälsovårdsändamål. 9. Europaparlamentet yrkar på att alla regeringar skall förbjuda sådana skadliga traditioner och sedvänjor som kvinnlig könsstympning och ordna med informationskampanjer för att göra klart att detta innebär en oacceptabel kränkning av kvinnors kroppsliga integritet som kan leda till svåra skador för hälsan och rentav döden. PE 326.776 10/15 PR\505120.doc
10. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, AVS-EU-rådet, medlemsstaternas regeringar, FN:s generalsekreterare, FN:s befolkningsfond (UNFPA) samt FN:s gemensamma program mot hiv/aids. PR\505120.doc 11/15 PE 326.776
MOTIVERING Den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo den 5 13 september 1994 är en i raden av internationella konferenser som anordnades av FN mellan 1990 och 1996 och som gett många nya impulser till det internationella samarbetet, särskilt när det gäller förhållandet mellan fattiga och rika länder. Kairokonferensen är en av 1990-talets viktigare internationella konferenser. Konferenserna sträcker sig från världskonferensen om utbildning för alla i Jomtien i Thailand och världstoppmötet för barn i New York 1990, FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992, Wienkonferensen om mänskliga rättigheter 1993, världstoppmötet för social utveckling i Köpenhamn och internationella kvinnokonferensen i Peking 1995, Habitat II-konferensen i Istanbul till världslivsmedelstoppmötet i Rom 1996. Dessa konferenser kan delvis anses ha banat vägen för uppställningen av millenniemålen. När det gäller det övergripande målet att bekämpa fattigdomen kan man sammanfatta resultaten från 1990-talets FN-konferenser i form av några grundläggande krav som också återfinns bland millenniemålen, nämligen att respektera de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnors och barns rättigheter, säkra livsmedelssituationen, värna miljön genom hållbar utveckling och resursanvändning, främja social utveckling, särskilt ett människovärdigt boende för alla, och möjlighet till utbildning för alla genom att främja skol- och utbildningssektorn. När världssamfundet övertog dessa mål fick konferensen om befolkning och utveckling i Kairo en särskild ställning eftersom den både behandlade viktiga förutsättningar för den globala utvecklingen och grundläggande övergripande frågor. Befolkningsutvecklingen är avgörande för den utvecklingsprocess som sker runtom i världen och på nationell nivå. Konferensdeltagarna har dragit slutsatsen att en befolkningspolitik som enbart syftar till att begränsa befolkningstillväxten är dömd att misslyckas. Åtgärdsprogrammet från den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo godkändes av 179 stater. Det innehåller bland annat följande centrala målsättningar som på sikt skulle kunna leda till en välbalanserad och hållbar befolkningsutveckling: Utrotning av fattigdomen. Hållbar ekonomisk tillväxt inom ramen för en hållbar utveckling. Möjlighet till utbildning för alla befolkningsgrupper, särskilt flickor och kvinnor. Jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Skydd, stöd och främjande av familjen. Allmän tillgång till reproduktiv hälsovård, familjeplanering och sexuell hälsovård. Minskning av dödligheten bland spädbarn, barn och mödrar. Rätten till reproduktiv hälsa och familjeplanering står i centrum för en ny tolkning av befolkningspolitiken. De befolkningspolitiska åtgärder man strävar efter omfattar inte bara familjeplaneringsåtgärder i snävare bemärkelse utan även grundläggande tjänster när det gäller reproduktiv hälsa, omsorg före och efter förlossning, program för att förebygga och bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar, bl.a. hiv/aids, samt forskningsverksamhet och PE 326.776 12/15 PR\505120.doc
uppbyggnad av nationell analyskapacitet. I åtgärdsprogrammet från konferensen i Kairo fastställdes årliga belopp som ansågs nödvändiga för att kunna genomföra programmet. Dessa uppgår till 17 miljarder US-dollar för 2000, 18,5 miljarder för 2005, 20,5 miljarder för 2010 och 21,7 miljarder US-dollar för 2015. Utvecklingsländerna skall stå för cirka två tredjedelar av de nämnda beloppen och de industriländer som antagit programmet skall inom ramen för utvecklingssamarbetet stå för en tredjedel. Uppgifterna för år 2000 är inte särskilt positiva: sammanlagt ställdes mindre än 50 procent av de totala medel man åtagit sig att betala ut till förfogande. Utvecklingsländerna höll sig närmare målet än industriländerna. Sedan dess har situationen inte blivit bättre. Under 2000 investerades totalt 10,9 miljarder US-dollar i befolkningspolitiska åtgärder. År 2001 sjönk denna siffra till 9,4 miljarder US-dollar, varav 2,3 miljarder härrörde från industriländerna och 7,1 miljarder från utvecklingsländerna själva. Ett problem är bland annat att Bush-administrationen 2001 på nytt började tillämpa den så kallade Mexico City-politiken, vilken innebär att inga statliga bidrag får betalas ut till organisationer som stöder abort. Detta har lett till en betydande minskning av bidragen till världsomspännande frivilligorganisationer och internationella organisationer som FN:s befolkningsfond och Världshälsoorganisationen inom området för befolkningspolitik. Europarådets parlamentariska församling uppmanade i september 2003 Europarådets medlemsstater att kompensera för de uteblivna anslagen från Förenta staterna. Naturligtvis kan man inte enbart mäta Kairokonferensens effekter och framgångar med utgångspunkt från de finansiella medel som för närvarande anslås till befolkningspolitiken. Den första effekten av konferensen i Kairo var antagligen själva åtgärdsprogrammet som kom till stånd först efter en hård kamp mellan merparten av staterna och en grupp fundamentalistiska stater kring Vatikanen och några islamiska stater beträffande frågan om abort och födelsekontroll, och som tidigare nämnts sätter reproduktiv hälsa och familjeplanering i centrum. Det skedde alltså en övergång från ett traditionellt synsätt till en befolkningspolitik som behandlar de viktigaste orsakerna till och följderna av befolkningstillväxten och förändringarna av befolkningsstrukturen. I det hänseendet innebar redan avslutandet av konferensen en första framgång i och med att 179 deltagande stater lyckades enas. För övrigt kan stödet för en rad åtgärder, t.ex. grundläggande hälsovård eller program för grundläggande utbildning, som har ett omedelbart samband med befolkningspolitiken inte tas med i beräkningen. I det hänseendet ger uppgifterna när det gäller genomförandet av åtgärdsprogrammet ingen fullständig bild av situationen. Inom befolkningspolitiken på internationell nivå koncentrerar man sig ofta på utvecklingsländerna eller ännu mer begränsade områden. Det tycks då genomgående vara befolkningsutvecklingen i de afrikanska länderna söder om Sahara och de asiatiska länderna med höga befolkningssiffror, t.ex. Kina, Indien, Indonesien och Bangladesh, som väcker särskilt intresse. Man får emellertid inte glömma bort situationen i industriländerna. Den demografiska utvecklingen i länderna i norr kännetecknas av låga födelsetal och en allt mindre inhemsk befolkning, vilket delvis kan kompenseras genom invandring. Befolkningens sammanlagda genomsnittsålder särskilt i Europa blir samtidigt allt högre, vilket leder till en upp- och nedvänd befolkningspyramid. Detta medför en ökad belastning på de sociala trygghetssystemen (t.ex. sjukförsäkring, pensionskassa) och konflikter till följd av befolkningens åldersstruktur och ökad invandring. Dessa frågor får inte glömmas bort även PR\505120.doc 13/15 PE 326.776
om problemen med befolkningsutvecklingen i många utvecklingsländer är betydligt mer dramatiska. Det finns några samband mellan orsak och verkan, och dessa bör uppmärksammas inom ramen för en översyn av befolkningskonferensen tio år efter det att den hölls. Befolkningstillväxten leder till exempel i många utvecklingsländer till att varken bruttonationalinkomsten eller inkomsten per capita stiger. De ekonomiska förbättringarna äts så att säga upp av befolkningstillväxten. Å andra sidan kan befolkningstillväxten inte enbart förklaras med höga födelsetal. I Indien har till exempel medellivslängden fördubblats sedan landet blev självständigt för 50 år sedan från cirka 30 till över 60 år (64,6 år för kvinnor och 63,2 år för män). Denna positiva utveckling avspeglas naturligtvis tydligt när det gäller befolkningsutvecklingen. Befolkningstillväxten beror alltså inte bara på höga eller högre födelsetal utan även på att medellivslängden har blivit högre. Den här utvecklingen kräver dessutom nya åtgärder i de länder som hittills inte varit inställda på en hög andel äldre: det saknas lämpliga infrastrukturer för denna befolkningsgrupp och det gäller allt från omsorgsmöjligheter till ålderdomshem. Redan nu kan man konstatera en långsam förändring i utvecklingsländerna, nämligen att skaffa många barn inte längre automatiskt betraktas som en livförsäkring. Antalet barn per kvinna sjunker även i vissa afrikanska länder som fortfarande har höga födelsetal. I vissa afrikanska länder söder om Sahara sker ingen ekonomisk tillväxt på grund av att antalet sjukdomar och dödsfall till följd av hiv/aids ökar alltmer. Sjukdomarna drabbar främst den arbetsföra befolkningen eftersom den är mer sexuellt aktiv, medan barn och äldre inte drabbas i lika stor utsträckning. Detta leder i vissa länder till en ekonomisk katastrof som kan utmynna i en försörjningskatastrof (det finns inte tillräckligt många arbetsföra människor för livsmedelsproduktionen) eller i en utbildningskatastrof på grund av att lärarna faller ifrån. Det är uppenbart och allmänt erkänt att det finns ett direkt samband mellan fattigdomsbekämpning, kvinnors rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa. Man tar emellertid inte alltid konsekvenserna av denna insikt. Arbetet med att värna kvinnans rättigheter måste ske parallellt med åtgärder inom området för reproduktiv hälsa (tillhandahållande av produkter, information och upplysning). Detta kan leda till att man med säkerhet når framgång inom området för reproduktiv hälsa, vilket i sin tur får positiva effekter för bekämpningen av sexuellt överförbara sjukdomar, framför allt hiv/aids. I vissa länder i Afrika är nästan 40 procent av kvinnorna mellan 15 och 24 år smittade av hiv (Swaziland, Lesotho, Botswana). I Tyskland uppgår antalet smittade till 0,05 procent och i Frankrike till 0,18 procent. Den ekonomiska utvecklingen i ett land förbättras också betydligt genom att man ökar möjligheterna till utbildning, särskilt för flickor och kvinnor. En positiv effekt utöver den omedelbara effekten av en bredare och mer kvalificerad bas för ett lands arbetsmarknad är att välinformerade och utbildade kvinnor är mer uppmärksamma när det gäller hälsovård, exempelvis förebyggande av aids. Kvinnor med utbildning har dessutom en tendens att gifta sig och skaffa barn senare och att skaffa färre barn, vilket påverkar födelsetalen. För närvarande är utbildningsmöjligheterna runtom i världen mycket ojämnt fördelade. Medan PE 326.776 14/15 PR\505120.doc
analfabetismen i de västeuropeiska länderna är låg, uppgår den ofta till mer än 30 procent i de afrikanska och asiatiska länderna. Analfabetismen är nästan alltid högre bland kvinnor än bland män, t.ex. i Etiopien 69 procent (53 procent bland män) och i Pakistan 70 procent (43 procent bland män). Särskild uppmärksamhet måste också ägnas åt kvinnor och barn på flykt. Den absolut största delen av alla flyktingar runtom i världen utgörs av kvinnor och barn. Flyktingsituationen är förknippad med många problem, t.ex. dåliga hygieniska förhållanden och en bristfällig försörjningssituation vilket resulterar i fler sjukdomsfall. Antalet sexuella övergrepp och våldtäkter är över genomsnittet i flyktinglägren. Detta leder bland annat till fler fall av hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar och till att livssituationen i flyktinglägren försämras ytterligare. Målindikatorerna från konferensen i Kairo visar även 2003 på enorma skillnader mellan de fattiga och rika länderna och regionerna. Spädbarnsdödligheten i vissa afrikanska länder är ofta betydligt högre än 100 dödsfall per 1 000 födslar (t.ex. Sierra Leone 177, Liberia 147, Angola 140, Niger 126, Moçambique 122). I Europa är motsvarande siffra nio. Även mödradödligheten är skrämmande hög i vissa afrikanska och asiatiska länder, t.ex. 1 936 dödsfall bland kvinnor per 100 000 levande födda på grund av graviditet, förlossning och påföljande komplikationer i Malawi, 1 564 dödsfall i Kenya och 1 276 i Afghanistan. I de europeiska länderna Tyskland och Frankrike inträffade emellertid endast 11 respektive 22 dödsfall. PR\505120.doc 15/15 PE 326.776