C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 1 Mellan bolsjevism och socialdemokrati. Den kommunistiska rörelsen i Sverige och Komintern. 1 Lars Björlin, Södertörns högskola Inledning Den kommunistiska rörelsen i Sverige 2 var under de knappt 25 år som Kommunistiska Internationalen 3 utövade sitt inflytande i världen en del av den kommunistiska världsrörelsen. Inträdet i KI ägde emellertid rum vid en tidpunkt då den svenska rörelsen ännu inte kunde karaktäriseras som kommunistisk. Rörelsen var vänstersocialistisk, med rötter i den svenska socialdemokratin. Huruvida rörelsens medlemmar i större utsträckning drogs till kommunismen är tveksamt. Men en gruppering inom partiets ledning hade redan våren 1918, politiskt och ideologiskt börjat orientera sig bort från vänstersocialismen och mot kommunismen, kanske mer mot den tyska spartacismen och den holländska tribunismen än mot den ryska bolsjevismen. I mars 1919 hade Otto Grimlund, den svenske representanten vid det möte i Moskva som skulle mynna ut i konstituerandet av Kommunistiska Internationalen, tillsammans med de ryska bolsjevikerna samt ytterligare någon icke-ryss, medverkat till att ställa Tredje Internationalen på fötter. Det kan diskuteras om Grimlund hade den svenska vänstersocialistiska partiledningens mandat för att lägga sin röst för ett sådant beslut. 4 Grimlund hade vid kongressen emellertid inte bara representerat det svenska partiet. Han hade också tillsammans med den rysk-italienska socialisten Angelica Balabanova företrätt Zimmerwaldkommissionen, exekutivorganet för den gruppering av europeiska socialister som strävade efter att bringa Första världskriget till ett slut och få till stånd en fred och 1 Detta arbetspapper presenterades vid De svenska historikerdagarna i Uppsala, 24.4.2005, sessionen Komintern och Norden 2 Jag väljer att i sammanhanget tala om den kommunistiska rörelsen i Sverige. Kommunismen var inte uteslutande en partipolitisk företeelse. Kommunismen i Sverige utövades i rad olika sammanhang, i politiska, i fackliga, som kvinnorörelse, som ungdoms- och pionjärrörelse, i olika hjälporganisationer, i ett kultursammanhang innefattande musik, konst, litteratur, dans samt inom vad vi skulle kunna karaktärisera som turism. Kommunismen var en rörelse som på en rad av livets olika områden försökte nå fram till och påverka den enskilde individen. 3 Kommunistiska Internationalen 1919-1943 i fortsättningen också Komintern, KI och Tredje Internationalen. 4 Se ex W. Schmidt, Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum. En studie kring arbetarrörelsens historiska misslyckande (Symposion förlag 1996) s. 199ff.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 2 återupprätta det internationella samarbetet mellan de socialistiska/socialdemokratiska partierna som före krigsutbrottet verkat inom Andra Internationalen. För Lenin och de ryska bolsjevikerna hade emellertid Zimmerwaldrörelsen 1919 spelat ut sin roll. Genom att ge sitt fulla stöd till de ryska bolsjevikerna hade Otto Grimlund därvid också medverkat till att avsluta Zimmerwaldrörelsen. Det var ett beslut som han sannolikt inte heller kan ha haft mandat att delta i. Angelica Balabanova, nära vän till de ledande personerna i det svenska vänsterpartiet, hade vid Kominterns konstituerande kongress av allt att döma andra tankar kring sitt engagemang för Zimmerwaldrörelsen. Inget tyder på att hon skulle vara beredd att ge de ryska bolsjevikerna makten i den nyupprättade Tredje Internationalen. Tvärtom, mycket tyder på att hon, när hon lotsade in Zimmerwaldrörelsen i Tredje Internationalen, ville ge just Zimmerwaldrörelsen en framträdande plats i Komintern, något som emellertid stod i strid med Lenins tankegångar. 5 Otto Grimlund å sin sida fullföljde sitt stöd till de ryska bolsjevikerna när han gav Lenin närmast ett reservationslöst stöd för en ny international, och näst intill utlovade en svensk anslutning till den nya internationella sammanslutningen. Sommaren 1919 fattades det formella beslutet om Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti anslutning till Komintern. Drygt ett år senare, efter KI:s II världskongress sommaren 1920, hade i den svenska pressen debatten stormat kring de då publicerade villkoren för medlemskap i Komintern. Ledande personer i det svenska partiet var inte beredda att acceptera villkoren. De motsättningar som uppstod mellan den svenska sektionen och KI till följd av kraven som ställdes för medlemskap fick emellertid en skandinavisk dimension. Både norska och svenska representanter förhandlade med Internationalens ledning vid ett möte i Halle i Tyskland i oktober 1920 men utan att egentligen få klara besked. I mars 1921 beslutade den fjärde vänstersocialistiska partikongressen, tillika den konstituerande kongressen för Sveriges Kommunistiska Parti. Sektion av Kommunistiska Internationalen, att utan reservationer ansluta till Komintern. Vid samma tidpunkt fattade Det Norske Arbejderparti vid sin partikongress ett liknande beslut. Under hela 1920-talet prövade både Komintern och den svenska sektionen av KI olika former för hur Kominterns politik skulle kunna föras ut i Sverige. Sedan den revolutionära vågen ebbat ut vid ingången till 1920-talet avlöstes arbetet för revolutionen av en period av agitation och organisation som siktade mot att knyta partierna/sektionerna närmare 5 Se mitt diskussionsinlägg i debatt med A. Kan I Kremls tjänst. En kommentar i Arbetarhistoria 1-2/2004 s 84 ff.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 3 världsrörelsens centrum. I den process som inleddes för att öka centralismen inom Komintern med ett ökat maktinnehav i Kominterns Exekutivkommitté (EKKI), växte en spänning fram mellan å ena sidan grupperingar som såg en kommunism på svenska, dvs en kommunistisk politik som tog sin utgångspunkt i svenska förhållanden som det bärande alternativet och å den andra grupperingar som hävdade Kominterns överordnade roll. I EKKI:s politik var denna konflikt med SKP emellertid inte endast en konflikt mellan den svenska sektionen och Komintern. Konflikten var, betraktad med EKKI:s ögon, ett skandinaviskt problem, i vilket Det Norske Arbeiderparti intog en nyckelroll till följd av partiets relativt starka numerära och politiska ställning och där det svenska partiet fick betydelse genom att den karismatiske ledargestalten Zeth Höglund tidigt förordade en kommunism på svenska i nära samarbete med de övriga skandinaviska partierna inom Kominterns organisation. Det lilla danska partiet spelade ännu en tillbakadragen roll. Till följd av motsättningarna inom den skandinaviska kommunistiska rörelsen, splittrades det norska partiet hösten 1923. Krisen i DNA återverkade omedelbart på situationen i det svenska partiet. 6 I augusti 1924 ställdes en minoritet av det svenska partiets medlemmar utanför Internationalen i en process som senare skulle komma att benämnas Höglundiaden. I slutet av 1920-talet var den s k bolsjeviseringsprocessen avslutad. I november 1929 lämnade majoriteten av medlemmarna i SKP världsorganisationen. De djupa konflikterna i den svenska kommunistiska rörelsen grep in i den kommunistiska rörelsen i hela Skandinavien. Motsättningarna och kriserna var inslag i den process som Jan Bolin menar att bl a det svenska kommunistiska partiet genomgick under 1920-talet och början av 1930-talet i sin utveckling från rörelse till vad han kallar ett hårt parti. Det var en process i vilken det vänstersocialistiska rörelseinslaget efter hand ersattes av ett parti av ny typ som trädde fram i början av 1930-talet. 7 Man kan diskutera hur hårt det svenska partiet blev efter den djupa krisen hösten 1929. Men till problemen hör också hur relationerna upprätthölls efter 1929, efter den s k vändningen, mellan partiet och Kominterns ledning i Moskva fram till Kominterns upplösning 1943. Vidare infinner sig frågan vad dessa kontakter betydde för den svenska kommunistiska rörelsens möjligheter att arbeta politiskt. Jan Bolins forskningar kring hur det hårda kommunistiska partiet formades är ett viktigt bidrag till kunskapen om svensk 6 Om konflikten i DNA se Å.Egge, Komintern og krisen i Det norske Arbeiderparti (Universitetsforlaget AS 1995), om kopplingen mellan konflikten i DNA och utvecklingen av situationen i SKP se L.Björlin, Röd skandinavism i Komintern. SKP:s kris och splittring 1924. I Arbetarhistoria 1/1994. Uppsatsen är inte i alla avseenden aktuell. 7 J. Bolin, Parti av ny typ? Skapandet av ett svenskt kommunistiskt parti 1917-1933. (Almqvist och Wicksell 2004)
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 4 kommunism. Jan Bolin har emellertid avstått från att mer ingående diskutera det svenska partiets roll i Kommunistiska Internationalen. Samtidigt reser Jan Bolins resultat frågor om hur de mer rörelseinriktade kommunistiska verksamheterna, den del av den kommunistiska rörelsen som vi brukar benämna front- och sidoorganisationer, skall förstås i det sammanhang han själv beskriver, processen från rörelse till hårt parti. På vilket sätt fogar sig exempelvis den kommunistiskt inspirerade idrottsrörelsen till det hårda partiet, hur knyter vi den växande kulturella rörelsen med kommunistiska förtecken till det hårda partiet? Dessa organisationer var enheter i vad vi skulle kunna kalla den svenska kommunistiska rörelsen, en rörelse i Sverige som, liksom partiet, åtnjöt stort stöd i olika former från Komintern, men där de olika organisationerna hade helt andra uppgifter än partiet. Det fanns i Kominterns arsenal många alternativa tillvägagångssätt för att utöka kontakterna mellan centrum och periferi och där själva grundtanken var, så vitt jag kan förstå, att låta just den här typen av mjuka sammanslutningar få förbli mjuka, visserligen underordnade det kommunistiska partiet, och understödda av Komintern och dess sido- och underorganisationer, men utan krav på att träda fram som kommunistiska sammanslutningar. Den italienske kommunisten Wraco uttryckte saken med orden Wir müssen auch versuchen, in gewissen Massenorganisationen Fuss zu fassen ohne selbst Mitglied zu sein... 8 Den här typen av sammanslutningar, de som brukar benämnas front- och sidoorganisationer, var alltså inte avsedda att i allt arbeta för de ändamål som stadgar och andra ramdokument föreskrev. Jag skall återkomma till problemet. Men det förefaller mig som om front- och sidoorganisationernas viktigare uppgifter var att, med stöd i de massor som man förväntade sig skulle sluta upp bakom frontorganisationerna, främja sovjetiska politiska intressen. Det är idag väl belagt att Komintern på olika sätt gav stöd åt sektionerna. Och det är vidare väl belagt att man från Moskvas sida kunde tvinga fram beslut och åtgärder som den nationella sektionen inte utan påtryckningar var beredd att realisera. 9 Vilka motiv som döljer sig bakom agerandet att från Moskva sida driva fram beslut och åtgärder som sedan endast med stora uppoffringar kunde realiseras kan diskuteras. Man skall möjligen ställa frågan vilka de övergripande politiska motiven var för att stödja ett parti, som det svenska, med sido- och underorganisationer, ett parti som periodvis var placerat i den svenska inrikespolitikens periferi. Den utveckling som ägde rum inom svensk kommunism under mellankrigstiden 8 Protokoll der Sitzung der Massenkommission vom 17 Februar 1926. I RGASPI 495-164-271. 9 I det lilla perspektivet se ex min uppsats om den röda idrottsrörelsen i Sverige.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 5 skedde i nära samspel med Kominterns ledning bakom vilken vi finner Sovjetunionens kommunistiska parti. Det finns, som jag antytt, goda skäl att anta att de nationella kommunistiska organisationerna från mellankrigstiden var intressanta för Komintern och Sovjetunionens Kommunistiska Parti, VKP(b), kanske främst i syfte att tjäna Sovjetunionens utrikespolitiska intressen. Sveriges Kommunistiska Parti. Sektion av Tredje Internationalen Sedan Otto Grimlund fört in den svenska vänstersocialistiska rörelsen i Komintern knöts ledningarna för de skandinaviska partierna på olika vägar närmare Kominterns ledning. I april 1919 placerades de svenska vänstersocialisterna Zeth Höglund, Karl Kilbom och Fredrik Ström i ledningen för den vid tidpunkten nyupprättade Skandinaviska Byrån. Skandinaviska Byrån var en organisation inom KI som, liksom de vid samma tidpunkt upprättade byråerna i Berlin och Amsterdam, hade till uppgift att företräda KI i Västeuropa. 10 Efter propåer från norsk sida fick byrån en mer allsidig sammansättning. Fredrik Ström och Karl Kilbom lämnade byrån till förmån för Det Norske Arbeiderpartis ordförande Kyrre Grepp. 11 Samtidigt knöts den finske kommunisten Yrjö Sirola till byrån med landsmannen Allan Wallenius som ersättare, två personer som stod de ryska bolsjevikerna nära. Vid samma tidpunkt upplöstes emellertid Amsterdambyrån till följd av motsättningar med Kominterns exekutivkommitté (EKKI). EKKI:s Lilla byrå övertog Amsterdambyråns funktioner. 12 I ett tidigt skede knöts också ledande svenska vänstersocialister till Komintern som kurirer och i andra typer av förbindelsefunktioner. Den svenske partisekreteraren Fredrik Ström fungerade som rysk konsul i Sverige (utan kreditiv) från januari 1919, då personalen vid den ryska legationen utvisades. 13 Och från detta år fungerade det svenska partiets ordförande som kurir för att överföra stora penningsummor från Ryssland till Västeuropa. 10 A.Kan, 11 RGASPI 495-1-4. 12 RGASPI 495-2-3. Om Amsterdambyrån se G.Voerman, From Lenin s comrades in arms to Dutch donkeys : the Communist Party in the Netherlands and the Comintern in the 1920s. I T.Rees and A. Thorpe (ed), International Communism and the Communist International 1919-1943 (Manchester University Press 1998) s. 127 ff. 13 A.Kan har i uppsatsen Der bolschewistische Revolutionsexport im Jahre 1920 und die schwedischen Linkssozialisten i Jahrbuch für Historische Kommunismusforschung årg. 1994 givit en bild av Fredrik Ströms verksamhet under Kominterns tidigare skede.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 6 Under den tid som brukar betraktas som Kominterns revolutionära period, drogs svenska vänstersocialister in i Kominterns verksamhet. 14 De kontakter som upprättades mellan de skandinaviska partierna och Kominterns ledning är närmast att betrakta som en förutsättning för att partierna skulle kunna bygga upp en verksamhet. Men detta till trots, redan i ett mycket tidigt skede anar man motsättningarna mellan sektionerna och EKKI. Sensommaren och hösten 1920, då debatten var intensiv i frågan om villkoren för anslutning till Komintern och inför det förhållandet att det svenska partiet förberedde en omröstning om medlemskapet i KI, överfördes till det svenska partiet över 160.000 svenska kronor. Senare under året tilldelades också det norska partiet ett ekonomiskt stöd, hela 130.000 norska kronor, varav 50.000 utan dröjsmål kunde kvitteras ut. 15 Det ekonomiska stödet till sektionerna i Skandinavien blev under hela mellankrigstiden en viktig förutsättning för deras verksamhet, men också ett instrument för EKKI, dess budgetkommission och Avdelning för Internationella förbindelser, att binda partierna och deras front- och sidoorganisationer till ledningen i Moskva. 16 Jag skall inte gå in i detaljer kring med vilka medel EKKI utökade sitt inflytande över sektionerna. 17 Jag skall bara konstatera att EKKI tidigt använde ekonomiska medel för att få gehör för den politik kring Sverige som formades i Moskva. Från 1921 stod det svenska partiet, liksom många andra, på Kominterns budget, och i de djupa partikriserna 1924 och 1929 svarade Kominterns Avdelning för internationella förbindelser, OMS, för finansieringen. Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund fick extra anslag till verksamheten i ett skede när den svenska gick in i ett djupare skede och Karl Kilbom räddades med medel från Sovjetunionens Kommunistiska Parti från personlig konkurs sedan krisen 1924 var överstånden. Vid återuppbyggnandet av partiet efter krisen 1929 pumpades stora pengar in i SKP, bl a för att finansiera ett huvudorgan för partiet. I Kominterns organisationsstruktur behandlades partierna/sektionerna i Skandinavien som en regional enhet. Detta låter sig förstås redan i det faktum att en skandinavisk byrå tillsattes i april 1919, må vara under svensk ledning. Den strukturen kom också att gälla för de kommunistiska ungdomsförbunden. Även för ungdomsförbunden tillsattes ett 14 Ang. kurirverksamheten mellan Ryssland och Västeuropa, innefattande även Skandinavien, se ex J.Gordons rapport till EKKI, odat. men sannolikt 1919 RGASPI 495-18-3. J.A.Berzin t. G.Sinoview 18/8 1919 RGASPI 495-18-5. 15 Lilla Byråns protokoll 25/8 och 10/12 1920, 16 Till frågorna om finansieringen av sektionerna i Norden se M.Thing,(red.) Guldet fra Moskva. Finansieringen af de nordiske kommunistpartier 1917-1990. (Forum København 2001).
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 7 skandinaviskt sekretariat som formellt leddes av medlemmar ur förbunden men vid sina sammankomster stod under kontroll av från EKKI och EKKIM utsända kurirer. 18 Sedan ungdomsinternationalens ledning från hösten 1920 förlagts till Moskva knöts också dess ledning närmare EKKI och VKP(b). Under hela mellankrigstiden prövade EKKI olika arbetsformer för att föra ut sin politik i Skandinavien. I denna arsenal ingick också den klassiska diplomatin samt handelsutbyte, formellt åtskilt från Kominterns verksamhet. EKKI gjorde tidigt försök att föra samman de kommunistiska partierna i Skandinavien under någon form av paraplyorganisation, under ledning av en utomstående person, hämtad från något av de större partierna eller direkt från Kominterns ledning. Sedan Skandinaviska Byrån upplösts 1921 och EKKI:s Avdelning för Internationella förbindelser i Stockholm, Stockholmsbyrån, under den svenske kommunisten Oskar Samuelsons ledning, rekonstruerats och erhållit formen av som man uttryckte det en teknisk byrå som skötte transaktionerna från öst till väst av det revolutionära kapitalet och de illegala transporterna av människor och agitationslitteratur, inrättades den Tyska språkgruppen under ledning av den tyske kommunisten Hugo Eberlein sommaren 1922. Språkgruppens arbete i Skandinavien känner vi endast i begränsade delar. Men det är rimligt att anta att en viktig uppgift för Hugo Eberleins var att samordna EKKI:s politik i Skandinavien sedan såväl det danska som det svenska det norska partiet börjat föra en politik som inte i allt överensstämde med de direktiv som partierna fick motta från Exekutivkommittén. Hugo Eberlein tycks emellertid inte ha spelat någon mer framträdande roll i detta sammanhang. Den danska frågan, här handlade det om att ena två fraktioner och föra ett enat parti in i Komintern, sköttes för EKKI:s räkning av den finske kommunisten Kullevo Manner. De svenska och norska frågorna handlades från hösten 1921 av Otto Wille Kuusinen, 19 Nicholai Bucharin, Vasil Kolarov och Karl Radek. 20 Tyska språkgruppens tycks på det hela taget ha ebbat utefter en förhållandevis kort tid. Det källmaterial som ger oss en uppfattning om den övervakning från Moskva som de svenska och norska partiledningarna från 1920 var utsatta för återfinns i respektive partis opis. Behovet av en samordning i Skandinavien kvarstod emellertid och tycks ha ökat 17 När det gäller ekonomin som ett politiskt instrument se uppsatser rörande de nordiska länderna i M.Thing (red), Guldet fra Moskva (2001). 18 Kommunistiska Ungdomsinternationalens exekutivkommitté. 19 RGASPI 495-1-46. 20 A.Kan, Nikolai Bucharin und die skandinavische Arbeiterbewegung ( Decaton 1993), Å.Egge, a.a.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 8 aktualitet i anslutning till att motsättningarna inom partierna i Skandinavien tilltog, samtidigt som man i Moskva planerade för en revolution i Tyskland. Den Skandinaviska Federationen inledde sin verksamhet sent under hösten 1923. Initiativet togs i Moskva, Otto Wille Kuusinen, Nikolai Bucharin och Grigorij Sinowiev stod bakom förslaget, och Federationen var avsedd att bli en mellaninstans mellan sektionerna och EKKI - med full beslutanderätt över de nationella sektionerna. Ledningen hade placerats i Oslo och samordningen sköttes av den norske kommunisten Arvid G. Hansen. Motivet bakom tillkomsten av Federationen var emellertid alltför uppenbart för att den svenska partiledningen skulle vara beredd att medverka. Det förslag till beslutsordning som tagits fram i Moskva, men formellt var ett förslag från det norska kommunistpartiet, skulle, om det antogs, inskränka den svenska partiledningens möjligheter att agera - med Zeth Höglund som ordförande. Mycket tyder på att Federationen skulle bistå det nybildade Norges Kommunistiska Parti. Men tanken bakom Federationen var uppenbart också att försöka få till stånd ett modus vivendi med den svenska partiledningen, som vid denna tidpunkt intog en mycket kritisk hållning gentemot Kominterns handläggning av de skandinaviska frågorna och därmed möjligen hindra en splittring av Sveriges Kommunistiska Parti. Sedan konflikten i det svenska partiet briserat, och EKKI, med stöd av Kommunistiska Ungdomsförbundet, gått ur striden med huvuddelen av partiets medlemmar kvar i Internationalen, hanterades emellertid rekonstruktionen av partiet inte inom Federationen utan av EKKI:s egna representanter i Stockholm. 21 De omedelbara ekonomiska konsekvenser för det svenska partiet som följde i konfliktens efterdyningar hanterades som jag redan nämnt av VKP(b). Fastare former för att hantera de skandinaviska frågorna fick EKKI i Skandinaviska Ländersekretariatet. Sekretariatet inledde sin verksamhet 1926 och upphörde 1936, då verksamheten fördes över till den enhet som benämndes Wilhelm Florins sekretariat. Någon mer ingående forskning kring sekretariatens inre arbete och relationerna till Sovjetunionens kommunistiska parti finns ännu inte. Det finns emellertid ingen anledning att tro att sekretariaten skulle ha en friare ställning än andra organ inom KI i en tid då Sovjetunionens Kommunistiska Parti skärpte sitt inflytande över Komintern. Mot bakgrund av denna brist i våra kunskaper om Komintern finns det knappast någon anledning att närmare diskutera sekretariatens arbetsformer. Jag får här inskränka mig till att konstatera att Ländersekretariatet uppenbart i större utsträckning hade en policyskapande funktion. 21 Se ex. RGASPI 495-25-1174.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 9 Utredningar, också rörande partierna i Skandinavien, kring verksamhet och arbetsformer låg, så långt jag kan bedöma under 1920-talet ännu under EKKI:s egen administration. 22 Det fanns under 1920-talet olika dimensioner av spänningar inom den svenska kommunismen. 1920-talet var ett övergångsskede, en period av genomgripande förändringar som emellertid, vilket Jan Bolins visat, tog ett decennium i anspråk att stabilisera. Arvet från socialdemokratin och vänstersocialismen fanns kvar i den svenska kommunismen under denna övergångstid. Den svenska politiska traditionen kolliderade med kraven från bolsjevismen. Vad som var politiskt önskvärt i Moskva var inte alltid politiskt möjligt i Stockholm. En 1920-talets kommunism på svenska kolliderade med en kommunism med ryska/sovjetiska förtecken. Den första generationen svenska kommunister bar med sig arvet från socialdemokratin, med dess förankring i ett demokratiskt och parlamentariskt styrelseskick, med dess arbets- och organisationsformer, formade just efter den demokratiska och parlamentariska processen i Sverige. Under 1920-talets andra hälft växte partiet. Innan den djupa krisen i november 1929 redovisade partiet drygt 17.000 medlemmar. Under samma tid hade inflytandet ökat, inte minst i den fackliga rörelsen 23 och de avgörande stegen togs mot att bilda Arbetarnas Idrottsförbund, en rikstäckande idrottsorganisation under kommunistisk ledning. Ett tidigt försök att bilda ett svensk-sovjetiskt vänskapsförbund var vid slutet av 1920-talet inne i en rekonstruktionsfas. Den kris partiet genomgick under 1920-talets sista år, med kulmen i november 1929 ställde partiet vid sidan om den politiska huvudfåran i svensk inrikespolitik. Medlemstalet sjönk katastrofalt, enligt egna uppgifter tappade partiet mer än 75% av medlemmarna. Den ekonomiska krisen i landet slog hårt mot SKP och det förefaller ha varit närmast omöjligt att möta SAP:s program om en expansiv ekonomisk politik för att implementera folkhemmet med argumentet att socialdemokrati var liktydigt med socialfascism och i stället för expansiv ekonomisk politik påskynda revolution. I skuggan av folkfrontspolitiken och Sovjetunionens starka positionering mot den framväxande nazismen, kunde SKP emellertid långsamt återta sina positioner på den inrikespolitiska arenan. 1935 lanserade partiet ett program för 22 Som exempel kan nämnas att det var EKKI:s organisationsbyrå som ställde samman underlaget inför bedömningen av vilka förutsättningar EKKI hade att föra den politik man ville se genomförd i den svenska frågan 1928-1929. RGASPI 495-25-140. 23 Enhetskommittén, formellt initierad av Metalls avdelning 41 i Göteborg i januari 1926, men reellt av KI:s ledning i Moskva, räknade ca 80.000 medlemmar strax innan upplösningen 1929.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 10 långtgående sociala reformer 24 och för att bredda den politiska basen diskuterades med stöd från Moskva i en anda av enhetsfrontspolitik, ett närmande till Socialistiska partiet. 25 Fram till tidpunkten för överenskommelsen mellan Sovjetunionen och Tyskland i augusti 1939 ökade partiets medlemstal påtagligt. Pakten mellan Sovjetunionen och Tyskland i augusti 1939 och hållningen i konflikten mellan Finland och Sovjetunionen i samband med finsk-ryska vinterkrigets utbrott skakade emellertid partiet på nytt. Den roll som det svenska partiet hösten 1939 intog måste betraktas som påtvingad av VKP(b). I direktiven från Moskva krävdes att agitationen lades om. Agitationen mot Tyskland skulle tonas ned och udden skulle riktas mot England och Frankrike. 26 Vilken betydelse det svenska partiet hade för Sovjetunionen i denna opinionsbildning kan diskuteras. För partiet följde en katastrof. Huruvida partiets medlemmar kände till att omorienteringen i partiet utrikespolitiska hållning var dikterad i Moskva är oklart. Men medlemmarna reagerade häftigt och lämnade partiet i stor mängd. Sveriges Kommunistiska parti hamnade åter i den politiska periferin. Denna process speglar om än onyanserat, de problem den svenska kommunismen ställdes inför under mellankrigstiden i försöken att finna former för sin verksamhet. Problematiken låg inte bara i det förhållandet att den kommunistiska rörelsen i Sverige på den inrikespolitiska arenan mötte en stark och väl etablerad socialdemokratisk rörelse, från 1929 också ett svenskt kommunistiskt parti som stod utanför Komintern. Problemet låg också i att SKP, med sido- och frontorganisationer, löpande konfronterades med den kommunistiska världsrörelsens centrum som inte bara materiellt stöttade den svenska rörelsen utan också ställde krav på anpassning, underordnande och följsamhet. Kampen mot socialdemokratin på den inrikespolitiska arenan måste föras i bl a Sveriges riksdag. En social reformpolitik var ett många medel. Men för att kunna tränga tillbaka socialdemokratin i inrikespolitiken krävdes reformer som var mer långtgående än dem som socialdemokratin förde fram. Men med den politiken trängdes den revolutionära retoriken tillbaka. På den inrikespolitiska arenan hamnade SKP i det politiska rummet mellan socialdemokratin och bolsjevismen. Betraktat med Moskvas ögon ser vi ett annat perspektiv. I spåren av dessa motsättningar prövade man från rysk sida olika möjligheter det framgår tydligt i de många förslag till organisatorisk uppbyggnad som fördes fram. Men det handlade också om att bryta ned den 24 L.Björlin, Ett aktionsprogram för enhet kring SKP och enhetsfrontspolitiken under 1930-talet. I Av kärlek till arkiv. Festskrift till Erik Norberg (Lund 2002) s. 489 ff. 25 Se ex. W.Florin t. G.Dimitrov 10/11 1936. I RGASPI 495-15-207.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 11 socialdemokratiska mentaliteten, att forma den svenska kommunismen till ett instrument för andra ändamål än för kampen till stöd för det svenska proletariatet. Den process, som också inkluderar frågorna om de s k tjistka-processerna, de förhörsliknande och kontrollerande samtalen som fördes mellan representanter för sektionerna och utvalda representanter för EKKI, saknar vi ännu när det gäller svenska kommunister kunskap om. 27 Det är symptomatiskt att man i Moskva vid flera tillfällen under perioden 1920-1924 diskuterade med den svenska partiledningen om formerna för hur Kominterns politik skulle implementeras i Sverige. Man dröjde i det längsta med att tvinga ut den oppositionella fraktionen i SKP ur Komintern trots att två av partiets ledande män redan från 1921 var närgånget kontrollerade och betraktade som socialdemokrater. 28 En liknande diskussion fördes mellan representanter för Komintern och svenska kommunister under våren och sommaren 1929 i akt och mening att nå en lösning på konflikten mellan den svenska sektionen och EKKI en lösning som emellertid bara kunde mynna ut i ett ställningstagande. De temporära kompromisslösningarna i partikriserna i såväl Norge som Sverige i början av 1920-talet var, så långt jag kan se, aldrig en aktuell lösning i konflikten mellan SKP och EKKI under 1929. 1920-talet var i detta avseende ett tentativt decennium som 1929 hade funnit sin form. Vid övergången till 1920-talet synes sektionen SKP ha varit underordnad EKKI utan större möjligheter agera utifrån en självständig position. 29 Från hösten 1929 och fram till Kominterns upplösning var situationen i SKP:s förhållande till Komintern i grunden alltså annorlunda. Sprängningen av Sveriges Kommunistiska parti tycks ha varit väl planerad. Exekutivkommittén hade inhämtat information om styrkeförhållandena mellan fraktionerna i det svenska partiet. Det förefaller också som om man från Moskva sida mobiliserat front- och sidoorganisationer i den interna kampen i Sverige under den tilltagande konflikten hade Röda Sportinternationalen hårt drivit frågan att bilda ett rikstäckande Arbetarnas Idrottsförbund och från Allryska Sällskapet för Kulturella 26 Se ex RGASPI 495-15-17. 27 Se ex B.Unfried, Foreigt Communists and the Mechanisms of Soviet Cadre Formation in the USSR. I B.Mcloughlin&K.Dermott, (eds) Stalin s terror. High Politics and Mass Repression in the Soviet Union (2003) 28 RGASPI 495-182-111 ff. 29 Denna problematik kräver mer forskning än vad som hittills varit möjlig att genomföra. Min ståndpunkt är här en smula tillspetsad. Vid den s k vändningen 1929/1930 var SKP ständigt hänvisat till att ta stöd från Komintern. Men jag vill också framhålla att partiets ordförande Sven Linderot i ett samtal i Moskva klart markerade att det svenska partiet hade en position som gav politiska möjligheter oavsett den hårda kritik som vid denna tid drabbade det svenska partiets ledning.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 12 förbindelser (VOKS) arbetade man vid den aktuella tidpunkten för att förstärka det svensksovjetiska sällskap som bildats några år tidigare. 30 Utan att ännu ha en tillräcklig kunskap om de kommunistiska frontorganisationerna som politiska instrument i Sverige för Sovjetunionens räkning tycks det mig som om dessa mjuka sammanslutningar fick en viktigare roll i en tid då den politiska organisationen brottades med stora svårigheter. Det finns här inte förutsättningar att tränga djupare in i problematiken. Men en kort presentation kan vara på sin plats. Förbindelserna mellan centrum och periferi i den kommunistiska världsrörelsen har, tillsammans med forskning kring Kominterns centrala organ och dess funktioner, varit återkommande teman i studiet av kommunismen under hela 1990-talet. 31 Ansatserna har riktat intresset på de nationella partierna/sektionerna och deras förhållande till världsrörelsens centrala ledning i Moskva. I det sammanhanget har man pekat på de organisatoriska och strukturella förändringarna i Kominterns ledande organ och hur Kominterns ledning efter hand kom att domineras av Sovjetunionens kommunistiska parti och formas till ett instrument för Sovjetunionens politiska intressen. 32 Den politik som formades i Komintern var emellertid av väsentligt bredare omfattning än förbindelserna mellan centrum och periferi. I uppbyggnadsprocessen och i den politiska roll som Komintern därefter kom att forma på den internationella arenan har utan tvekan de kommunistiska front- och sidoorganisationerna spelat en betydande roll. Vi kani konstatera att när den revolutionära perioden i Kominterns politik var på väg att ebba ut och man gick in i en agitations- och organisationsfas som i första hand sträckte sig fram till 1928, så konstituerades också en rad front- och sidoorganisationer med särskilda funktioner inom den kommunistiska världsrörelsen. Redan hösten 1919 bildades Kommunistiska Ungdomsinternationalen som så småningom kom att kompletteras med pionjärrörelsen. Och under de första åren av 1920-talet bildades Röda Fackföreningsinternationalen, Bondeinternationalen, Internationella Kvinnosekretariatet, Röda Sportinternationalen, Röda Hjälpen, Internationella Arbetarhjälpen, Allryska Sällskapet för kulturella förbindelser och andra internationellt verksamma kulturorganisationer, samtliga med direkt förbindelse med 30 Flerstädes i Garf 5283-1a. 31 M. Narinsky & J.Rojahn (ed.) Centre and Periphery. The History of the Comintern in the Light of New Documents. (Amsterdam 1996) Sektion IV World Party and National Sections. T. Rees & A. Thorpe, (ed.) a.a. Forskningen kring sektionerna i Skandinavien har varit omfattande.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 13 och underställda Kommunistiska Internationalens ledning. De kommunistiska front- och sidoorganisationerna har emellertid inte tilldragit sig samma intresse som forskningen kring de traditionellt politiska organisationerna. 33 I frågan om förbindelserna mellan den kommunistiska rörelsen i Sverige och Komintern blir frontorganisationerna av intresse som stödorganisationer och som just frontorganisationer med uppgift att, utifrån organisationens speciella inriktning, vinna arbetarklassen för kommunismen. Mer konkret handlade det om att förbereda medlemmarna i organisationerna för revolutionen och för kriget. Och efter hand vävdes specialorganisationernas verksamheter samman till ett finmaskigt nät, dör facklig verksamhet kunde koordineras med traditionella kulturella aktiviteter och idrottsutövning. 34 Problemen kunde emellertid vara stora när man skulle gå från ord till handling. Vad som var önskvärt i Sovjetunionen var inte alltid möjligt i Västeuropa. 35 Just det förhållandet att frontorganisationerna inledde sina olika verksamheter vid ungefär samma tid, strax före men huvudsakligen strax efter ingången i 1920-talet, tyder närmast på att denna breddning av de kommunistiska kontaktytorna i någon mening var samordnad. Som forskningen kring Kominterns inre och yttre förändringar visat, och som jag ovan preciserat vad avser just svenska förhållanden, så kan man möjligen hävda att uppbyggandet av front- och sidoorganisationerna löpte parallellt med Kominterns inre konsolidering. Sammantagna representerade sidoorganisationerna en bred front av aktiviteter som täckte olika delar av den enskilde människans liv. De var avsedda att, med den tyske kommunisten Willy Münzenbergs ord, vinna inflytande bland massorna. 36 Med frontorganisationerna skapades ett nät av förbindelser mellan partiet/sektionen och Kominterns ledande organ. Och detta nät av sammanslutningar blev, i likhet med förbindelserna mellan det nationella partiet och Kominterns ledning, instrument i den sovjetiska politiken riktad mot omvärlden. Med några exempel ur min egen forskning kring de vänstersocialistiska och kommunistiska rörelserna i Sverige skall jag illustrera sambandet. 32 Se ex. Inessa Iazhborovskaia, The Logic of the Developement of the Organisational Structure and Mechanisms of Administration in the Comintern. I M.Narinsky & J.Rojahn, a.a. s. 57 ff. 33 Kring Röda Sportinternationalen se A.Gounot, Die Rote Sportinternationale 1921-1937. Kommunistische Massenpolitik im europäischen Arbetiersport (Lit Verlag 2002) och där angiven litteratur. Kring Röda Fackföreningsinternationalen pågår forskning i Tyskland och Frankrike, Röda Hjälpen i ett skandinaviskt perspektiv behandlas av??? vid Oslo Universitet, Allryska sällskapet för Kulturella Förbindelser för norskt vidkommande av Ingunn Rotihaug, Sambandet Norge-Sovjetunionen 1945-1970. Kulturambassadør eller politisk reiskap? (Hovudfagsoppgåve i historie. Universitetet i Oslo Hausten 1998), för Sverige min uppsats Kultur och politik. Kommunistiska frontorganisationer i Sverige, i H.Blomqvist & L.Ekdahl, Kommunismen hot och löfte. Arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917-1991 (Carlssons förlag 2003) 34 Se ex. RGASPI 534-3-91 och 186. 35 Se ex. Protokoll från Röda Sportinternationalens konstituerande möte den 19/7 1921samt protokoll från RSI:s andra konferens i Berlin den 29-31/7 1922. I RGASPI 537-1-1, 3. 36 Protokoll der Sitzung der Massenkommission vom 17. Februar 1926. RGASPI 495-164-271.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 14 Den fackliga rörelsen har för de partier som förankrat sin verksamhet i arbetarklassen spelat en mycket framträdande roll. I september 1919 bildades Fackliga Propagandaförbundet (FPF) som ett uttryck för oppositionen inom den fackliga rörelsen under Landsorganisationens ledning. FPF knöts till Socialdemokratiska Vänsterpartiet, efter 1921 till Sveriges Kommunistiska Parti, men kom att inta en mycket självständig ställning gentemot de politiska organisationerna. Organisationen fick inte det stöd som man förväntade sig och den upphörde med sin verksamhet 1923. 37 Förbindelser upprättades omedelbart mellan Röda fackföreningsinternationalen och det svenska förbundet. Ledningen för propagandaförbundet höll RFI:s ledning informerad, Rapporterna från 1920-talets början är förhållandevis detaljerade. 38 Vid samma tid som den fackliga frågan aktualiserades inom den svenska vänstersocialistiska rörelsen, ställdes också frågan om en kommunistiskt ledd idrottsrörelse på dagordningen. Initiativet togs av vänsterpartiets ledning, men från 1922, sedan man från Moskva börjat finansiera verksamheten, 39 var det svenska Arbetarnas Idrottsförbund, AIF, en av många nationella idrottsorganisationer inom Röda Sportinternationalen. 40 Under hela 1920-talet, med variationer, utövade man från RSI påtryckningar på AIF:s ledning för att få till stånd en nationell rörelse för Arbetaridrott. Först 1928/29 bildades den rikstäckande svenska organisationen. Den inordnades under RSI:s ledning, erhöll därifrån ekonomiskt stöd för sin verksamhet, och blev under 1930-talet ett instrument för Komintern i kampen mot den växande nazismen. Utöver detta kan vi konstatera att det kulturella samarbetet mellan företrädare för den vänstersocialistiska rörelsen och dess ryska motparter fick en fastare form med tillkomsten av det svensk-sovjetiska sällskapet vid 1920-talets mitt. Inledningsvis hade sällskapet till sin uppgift att arbeta för att återuppta de ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen. Efter hand gled verksamheten mot det kulturella fältet med ömsesidiga organisationer för kulturellt utbyte. Som paraplyorganisation för denna verksamhet verkade Allryska Sällskapet för Kulturella förbindelser (VOKS), vars uppgifter formellt var orienterade mot kulturellt utbyte. 38 RGASPI 543-7-624. 39 RGAPSI 543-3-84. 40 Uppgifterna om Arbetarnas Idrottsförbund och Röda Sportinternationalen bygger på min uppsats från 1998, Arbetarnas Idrottsförbund (AIF) och Röda Sportinternationalen-några synpunkter med anledning av ett nytt källmaterial, i Idrott Historia och Samhälle SVIF-Nytt 4/1998. Det skall villigt medges att denna uppsats inte är helt up to date.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 15 VOKS:s roll i Sverige under mellankrigstiden är dåligt utforskad, 41 men så långt vi idag känner till blev VOKS, sedan det 1926 inordnats under Kominterns ledning, också ett instrument för sovjetisk utrikespolitik. 42 Sammanfattning Forskningen kring den svenska kommunismen och dess relationer till Moskva bär fortfarande på en rad öppna problem. Två mer övergripande frågor infinner sig omedelbart. För att kunna förstå och förklara den svenska kommunistiska rörelsen utveckling är det min bestämda uppfattning att utvecklingen, eller kanske snarare de organisatoriska och ideologiska, realpolitiska och agitatoriska, förändringarna i Komintern får en fylligare genomlysning. Men kontaktytor och andra vägar för påverkan ligger inte endast i organisationen eller agitationen. Den mentala process inom svensk kommunism som så småningom ledde fram till en slags bekännelse till Sovjetunionen och till Josef Stalin som en övermänniska, närmast att likna vid en disciplineringsprocess med religiösa drag är en process som är svårare att gripa tag i. Men problemet kräver en förklaring. Det andra problemet, som vi har bättre kunskap om rör frågor om den kommunistiska rörelsen på den svenska inrikespolitiska inrikespolitiska arenan. Centralt är i vilken utsträckning förbindelserna med Sovjetunionen också påverkat partiets ställningstaganden i inrikespolitiken. Frågorna bör formuleras på ett sådant sätt att de konstruktivt ger oss en kunskap om SKP och inrikespolitiken. Jag menar att utgångspunkten kan vara att den kommunistiska rörelsen företrädde en kommunism på svenska redan under tidigt 1920-tal något som inte utesluter att Komintern och ytterst Sovjetunionens Kommunistiska Parti också biträtt med synpunkter på den svenska inrikespolitiken. En sådan ansats förutsätter emellertid också att partiets politik under 1930-talet tas till förnyad prövning. Ett tredje problemområde som vi emellertid i forskningen ännu bara snuddat vid gäller den svenska kommunismen som rörelse en central, sammanhållande partiapparat som också har ett antal front- och sidoorganisationer att förankra sin politik i. 41 Jag har snuddat vid problemet i den ovan nämnda uppsatsen i H.Blomqvist & L.Ekdahl, s 30 ff. 42 Den tyske historikern Günter Rosenfeld har pekat på behovet av forskning kring denna kulturorganisation, särskilt dess roll i den sovjetiska utrikespolitiken under mellankrigstiden. Se densamme il.thomas & V. Knoll (ed) Zwischen Tradition und Revolution. Determinanten und Strukturen sowjetischer Aussenpolitik 1917-1941 s. 23.
C o W o P a C o m i n t e r n W o r k i n g P a p e r 2 / 2005 16 Jag har antytt att jag menar att dessa organisationer spelat en roll i den kommunistiska politiken de ställs på fötter i en tid då partiet brottades med stora svårigheter. Stöd i olika former kom från Sovjetunionen. Men här finns ett intressant problem som aktualiserats under de senaste åren. Jag menar att med frontorganisationerna för man in ytterligare en form för hur kommunistisk politik kunde bedrivas under mellankrigstiden. Kulturen i vidare mening blev också ett politiskt instrument i den kommunistiska politiken. Sist men inte minst viktig infinner sig frågan vilka motiv man från sovjetisk sida, via Komintern och Sovjetunionens utrikesförvaltning, hade för att å ena sidan försöka böja in den svenska kommunismen under sovjetisk ledning och å den andra generöst understödja en rörelse som periodvis hade små möjligheter att påverka svensk politik. Jag menar att man skall söka svaret på Sovjetunionens utrikespolitiska arena.