Uddmanska huset en plats för banbrytande vetenskap

Uddmanska huset en plats för banbrytande vetenskap

På vilket sätt angår byggnadsminnena oss? Varför är de mer bevarandevärda än andra byggnader? Vilken historia berättar de och vem representerar de? Byggnadsminnena är en del av vårt kulturarv. De är viktiga pusselbitar för förmedling av kunskap och förståelse om tidigare sociala, kulturella, arkitekturhistoriska, byggnadstekniska skeenden eller platser för viktiga händelser. Borgerskapets boende utgör den största gruppen bland byggnadsminnen. Det skulle vara önskvärt om de på ett bredare sätt representerade fler människors historia. Lagen om kulturminnen ger möjlighet till ett långsiktigt bevarande av byggnadsminnenas fysiska värden. Många äldre byggnadsminnesbeslut har luddiga och otydligt formulerade skyddsbestämmelser. Grunden för urvalet av byggnadsminnen från 1960-1980-talen var att de bevarar gången tids byggnadsskick. Det är ett kriterium som är idag omodernt och otillräckligt som bevarandemotiv. Ett system för kulturhistorisk värdering är sedan länge etablerat. Den historiska betydelsen och sammanhanget kan på olika sätt vara avläsbart i byggnadens/miljöns exteriör eller interiör. Många byggnadsminnen bär på oberättade berättelser och minnen som på olika sätt kan belysa en särskild tid, idé eller epok. Berättelserna ger oss en fördjupad kunskap som levandegör byggnadsminnena och därigenom ges de ett betydelsefullt sammanhang. En byggnad kan på så sätt bära på höga immateriella värden som inte är läsbara eller synliga i byggnaden. De immateriella värdena kan inte skyddas genom en byggnadsminnesförklaring. Inte ens lösöre som är arkitektoniskt eller personhistoriskt sammankopplat med byggnaden går att skydda med nuvarande lagstiftning. När vi i samband Länsstyrelsernas projekt; Kalejdoskop- sätt att se kulturarv diskuterade möjligheterna att lyfta dolda berättelser bland våra byggnadsminnen kom jag att tänka liten skylt på byggnadsminnet Uddmanska huset i Kungälv som jag sett i samband med ett tidigare besök i byggnaden. Skylten informerade kort om en kvinnlig forskare som tillsammans med sin systerson hade gjort en vetenskaplig upptäckt i samband med en vistelse i Kungälv och Uddmanska huset. Kalejdoskop var ett tillfälle till fördjupning om vem hon var och vilken dold berättelse som tidigare inte uppmärksammats. Vid närmare efterforskningar växte en berättelse med närmast filmisk karaktär fram. Uddmanska huset på Västra Gatan i Kungälv är ett exempel på ett byggnadsminne som bevarats som en del i ett miljömässigt och kulturhistoriskt sammanhang. Gatan är känd för sin välbevarade trähusbebyggelse från 1700- och 1800-talet. Bland gatans byggnadsminnen finns en f d telegrafstation, rådhus, handelsbod m m. Uddmanska huset är byggt av liggande timmer, klädd med panel i mörkt rosa. Gavlar och dörrar är ljusgrå, fönstren vitmålade. Fram till år 1924 ägdes huset av familjen Uddman. 1928 flyttade systrarna Anna och Asta Andersson in med sin pensionatsrörelse. I huset fanns då matservering och rum för två resande. Systrarna drev sitt pensionat till 1940-talet och hade av nykterhetsnämnden och stadsfullmäktige rätt att utskänka pilsnerdricka i samband med måltider. Numera har hemvärnet och Lottakåren i Kungälv sina lokaler här. I byggnaden finns också en förskola. Vem var då den kvinnliga forskaren? Det rosa trähuset visade sig ha en koppling till en av 1900-talets mest omdanande vetenskapliga upptäckter, vilket ger byggnaden en helt ny betydelse. Vintern 1938, året före andra världskrigets utbrott, var fysikforskaren Lise

Meitner på besök hos väninnan Eva von Bahr-Bergius, också forskare, bosatt i Kungälv. Lise bodde under besöket på pensionatet (Uddmanska huset). Lise Meitner föddes i en judisk familj i Österrike 1878. Hon började studera fysik vid Wiens Universitet och disputerade 1907 som första kvinnliga forskare på Universitetet. Hon var professor vid Berlins Universitet 1926-1933. Tillsammans med den tyske kemisten Otto Hahn hade hon sedan 1920-talet utfört experiment med kärnklyvning och radioaktivitet i jakten på upptäckten av fission. Kvinnor hade vid denna tid knappt tillträde till laboratorierna och hon arbetade inledningsvis som Hahns oavlönade gästforskare. Sedermera fick hon lön och en egen avdelning. Meitner och Hahn utförde tillsammans framgångsrika experiment fram till dess att hon tvingades fly landet då Hitler förbjöd ickearier att föreläsa. Lise Meitner flydde 1938 till Danmark via Holland och vidare till Stockholm där hon med hjälp av Niels Bohr (som fick nobelpriset i fysik 1922) fick en anställning vid Nobelinstitutet i Stockholm. Meitner och Hahn hade innan Lises landsflykt gemensamt förberett ett experiment med klyvning av urankärnan. Eftersom Lise flytt landet utförde Hahn experimenten på egen hand. Hahn kunde dock inte tolka och analysera resultaten utan frågade efter Meitners tolkningar och analyser via brev. Brevväxlingen pågick hela hösten 1938 utan att upptäckas av nazisterna. Under julen 1938 var Meitner på besök i Kungälv dit även hennes systerson Otto Frisch var bjuden. Otto arbetade då tillsammans med Niels Bohr i Stockholm. I ett av Hahns brev till Lise skriver Hahn följande: Kära Lise, Det är något med radiumisotoperna som är så märkligt att jag tills vidare bara avslöjar det för dig Denna särskilda problematik sysselsatte Meitner under vistelsen i Kungälv och Uddmanska huset. Under en skidtur tillsammans med bl a Otto Frisch (Otto på skidor och Lise promenerande bredvid) resonerade de sig gemensamt fram till att vad de i experimenten egentligen hade åstadkommit var klyvning av urankärnan under stor mängd energi enligt Einsteins ekvation E=mc2. Det Hahn såg men bara Meitner förstod var att de genom experimenten utfört en klyvning av atomkärnor, fission. De hade härigenom lagt grunden till världens effektivaste energi, kärnkraften. De förutspådde att processen, nukleär fission, skulle ge möjlighet till kärnreaktioner med enorm explosiv utveckling av energi. Upptäckterna och förklaringarna till denna process publicerades i början av 1939. Upptäckten av kärnreaktionen och därmed möjligheterna till militär användning av kärnklyvningen spred sig snabbt. I december 1939 levererade den tyska fysikern Werner Heisenberg en detaljerad uppsats till SS om hur en fungerande atombomb skulle kunna byggas. Utvecklandet av atombomben blev en mycket dramatisk och prestigeladdad process. Arbetet inleddes i Tyskland, men vidareutvecklades och fullföljdes av de allierade. När nyheten om atombomben över Hiroshima nådde Sverige visades ett stort intresse för den österrikiska flyktingen Lise Meitner som uppmärksammades som "atombombens mor". Hon hade dock inga kopplingar till utvecklandet av atombomben utan avstod från att ingå i ett sådant samarbete. Hahn kom dock att som fysiker ingå i utvecklandet av atombomben. För upptäckten av kärnklyvning, fission tilldelades Hahn ensam nobelpriset i kemi 1944. Att Lise Meitner inte fick dela detta pris med Hahn har sedermera konstaterats som ett av Nobelkommitténs största misstag. Att Lise var kvinna med judisk bakgrund var säkert en

avgörande bakomliggande förklaring till detta beslut. Att hon inte deltog (eftersom hon var i landsflykt) i de avslutande experimenten är säkert också en förklaring. Under sin livstid kom dock Meitner att få vetenskaplig upprättelse och erkändes med priser och utnämningar för sina upptäckter. Tillsammans med sina forskare mottog hon 1966 det amerikanska Enrico-Fermipriset. Två år senare avled hon i Cambridge, dit hon flyttat för att bo närmre sin brorson. Lise Meitners livshistoria lyfter fram många viktiga frågor och speglar en omvälvande tid utifrån flera perspektiv. Berättelsen om henne ger en bild av ett kvinnligt forskargeni som verkade i en svår samtid Att hon var kvinna försvårade hennes forskning eftersom hon till en början inte ens fick tillträde till laboratorierna. Hennes judiska bakgrund tvingade henne sedermera att lämna landet. Trots dessa förhållanden kom hennes forskning att bli avgörande för den vetenskapliga utvecklingen inom kärnforskningen. I hennes anda har ett särskilt vetenskapligt pris inrättats som årligen utdelas av fysikcentrum på Chalmers till en forskare som under svåra omständigheter gjort banbrytande upptäckter inom fysiken. På Lunds tekniska högskola finns Meitnerprofessuren som ges till någon som kan vara förebild för andra kvinnor vid LTH. Lise Meitner och Otto Hahn i laboratoriet Reflektioner Lise Meitners livsöde som kvinnlig forskare med judisk bakgrund under andra världskriget rymmer en dramatik med en närmast filmisk inramning. Under vistelsen i Kungälv knäckte hon en vetenskaplig kod trots att hon inte var närvarande i själva experimentet. Berättelsen om Lise Meitner sätter fokus på frågor om b.la makt och könsperspektiv. Det var Meitner som tolkade processen i experimenten medan Otto Hahn ensam tilldelades nobelpriset, vilket anses som ett av nobelkommitténs största misstag genom åren. Uddmanska huset har en personhistorisk laddning och har som fysisk plats en betydelse i vetenskapshistorien. Om byggnadsminnesförklaringen hade genomförts idag hade denna sammansatta historia lyfts fram som en av de viktigaste värdegrunderna. Om Hahn också varit på plats i Kungälv hade det sannolikt varit mycket större fokus på byggnadens personhistoriska betydelse eftersom han var man.

Lise Meitner tog avstånd från utvecklandet av atombomben. Trots detta har hennes person och vetenskapliga upptäckter blivit sammankopplade med atombomben. Uddmanska huset är inte bara en del av den välbevarade trähusmiljön utmed Västra Gatan i Kungälv utan också ett exempel på en plats med en svår historia. Inom den svenska politiken under 1940- och 50- talen diskuterades frågan om atomkraften som energikälla och dess eventuella militära användning. Ett viktigt första steg i utvecklingen av svensk atomenergi var den av regeringen tillsatta Atomkommittén. Denna leddes av f.d landshövdingen i Göteborgs och Bohus län Malte Jacobsson, som kände Lise Meitner sedan 1910-talet. En personkoppling som inte är helt ointressant och kanske av betydelse för den tidiga svenska diskussionen om atomkraftens utnyttjande. Urvalet av byggnadsminnena måste förklaras utifrån den samtid då beslut om byggnadsminnen fattades. På 1960- och 1970-talet präglades många svenska städer av att äldre bebyggelse i centrala delar revs i stor skala och det blev viktigt att bevara äldre byggnader och fysiska strukturer. Byggnadsminnena har materiella och immateriella värden. Den fysiska miljön är uppmärksammad genom byggnadsminnesförklaringen och är en viktig inramning för berättelser och händelser som levandegör miljön och ger platsen betydelse i ett vidare sammanhang. Det är en stor och viktig uppgift att lyfta perspektiv med utgångspunkt i befintliga byggnadsminnen samt resonera kring vilka byggnadsminnen och berättelser vi saknar och hur en framtida urvalsprocess av byggnadsminnena ska se ut. Exemplet Uddmanska huset visar med största tydlighet att våra byggnadsminnen har potential att berätta historia som i allra högsta grad kan belysa vår egen tids viktiga samhällsfrågor. Lena Emanuelsson Länsstyrelsen i Västra Götaland Kulturmiljöenheten 031/60 52 12