Bankers kreditbedömning av små företag

Högskolan i Halmstad Sektionen för ekonomi och teknik Affärssystemsprogramet 3/Fristående kurser Bankers kreditbedömning av små företag - Med hänsyn till reformen om slopad revisionsplikt Kandidatuppsats i externredovisning Slutseminarium: 31 maj 2012 Författare: Anna Kron 830920 Tobias Öjersson 901021 Examinator: Marita Blomkvist Handledare: Titti Eliasson

Abstrakt Krediter från banker är ett vanligt sätt för svenska företag att finansiera sin verksamhet. Revisionsberättelsen har sedan en längre tid varit en del av de årsredovisningar som granskas vid kreditbedömningen. Sedan slutet av 2010 omfattas dock inte längre alla aktiebolag av revisionsplikten, utan ca 72% av aktiebolagen har rätt att avskaffa revisorn. Syftet med vår studie är att ge en beskrivning av vad som ligger i fokus vid kreditbedömningen av de små företag, samt belysa hur kreditbedömningen har förändrats med avseende på den nyligen slopade revisionsplikten. För att uppnå studiens syfte har kvalitativa intervjuer utförts med banktjänstemän på fyra olika banker i Halmstad. Vidare har agentteorin använts för att analysera det empiriska materialet. Studien visar att bankerna har undvikit att göra förändringar i sina kreditpolicys till följd av den slopade revisionsplikten, utan låter de enskilda kontoren göra självständiga bedömningar. Utifrån intervjuerna förstår vi även att själva kreditbedömningen har fått ett ökat fokus på företagaren. För att bevilja en kredit måste bankerna känna sig trygga med det beslutsunderlag de har att gå på. Tidigare har revisorn stått för en del av denna trygghet, vilken nu går förlorad i vissa företag. I dessa fall behöver banken känna förtroende för företagaren och hans eller hennes förmåga att driva företaget och på så vis säkra återbetalningen av krediten. Studien pekar också på att i takt med att redovisningskonsulter får högre kompetens i och med högre kompetensstandarder, kan redovisningskonsulter komma att stå för en del av den trygghet som revisorn stått för tills nu.

Förord Först och främst vill vi rikta ett stort tack till de fem respondenter som har delat med sig av sin tid och gjort den här uppsatsen möjlig. Vi vill också tacka alla som på något sätt har hjälpt oss i arbetet med den här uppsatsen. Alla i vår opponentgrupp har varit fantastiskt hjälpsamma och givit oss värdefulla åsikter och feedback. Vi vill även tacka vår handledare Titti Eliasson, som i positiv anda har gett oss konstruktiv och tydlig feedback genom hela uppsatsprocessen. Slutligen tack till Marita Blomkvist som även hon har kommit med givande kommentarer under våra seminarier.

Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 1.1 Bakgrund... 1 1.2 Problemdiskussion... 2 1.3 Problemformulering... 3 1.4 Syfte... 3 2. Teori... 4 2.1 Sammanfattning... 4 2.2 Kreditbedömning... 5 2.2.1 Bedömningsvariabler... 6 2.2.2 Källor för kreditinformation... 9 2.2.3 Kreditpolicy... 10 2.2.4 Problem vid kreditbedömning... 11 2.3 Revision... 11 2.3.1 Revisionsplikt... 12 2.4 Agentteori... 12 2.4.1 Informationsasymmetri och revisorns roll som övervakare... 13 2.4.2 Agentkostnader... 14 3. Metod... 15 3.1 Övergripande metod... 15 3.1.1 Kunskapsteori... 15 3.1.2 Induktivt eller deduktivt... 15 3.1.3 Kvalitativt eller kvantitativt... 15 3.1.4 Analys av problemområde... 16 3.1.5 Undersökningsansats... 17 3.2 Datainsamlingsmetod... 17 3.2.1 Primärdata... 17 3.2.2 Sekundärdata... 19 3.3 Analys av empiriskt material... 20 3.4 Metodanalys... 21 3.4.1 Validitet... 21 3.4.2 Reliabilitet... 22 4. Empiri... 24

4.1 Bank 1... 24 4.1.1 Kreditbedömning... 24 4.1.2 Förändring till följd av slopad revisionsplikt... 25 4.2 Bank 2... 26 4.2.1 Kreditbedömning... 26 4.2.2 Förändring till följd av slopad revisionsplikt... 28 4.3 Bank 3... 29 4.3.1 Kreditbedömning... 29 4.3.2 Förändring till följd av slopad revisionsplikt... 31 4.4 Bank 4... 32 4.4.1 Kreditbedömning... 32 4.4.2 Förändring till följd av slopad revisionsplikt... 34 5. Analys... 36 5.1 Kreditbedömning... 36 5.2 Förändring till följd av slopad revisionsplikt... 42 6. Slutsatser... 45 6.1 Slutdiskussion... 45 6.2 Förslag till framtida forskning... 47 7. Källförteckning... 49 Bilaga 1... 52 Figurförteckning Figur 1 Kreditbedömning - Egenarbetad... 5 Tabellförteckning Tabell 1 - Källor för kreditinformation - Egenarbetad... 10 Tabell 2 - Översikt respondenter - Egenarbetad... 19

-Inledning- 1. Inledning I detta kapitel kommer bakgrund till projektet presenteras och diskuteras. Slutligen kommer även problemformulering och syfte presenteras. 1.1 Bakgrund Traditionellt sett anses redovisning vara en viktig källa för banker vid bedömning av företags kreditvärdighet (Svensson, 2003). Kreditbedömningens fokus är företagets fortlevnad, alltså möjligheten för företaget att betala amortering och ränta. Svensson (2003) belyser två delar i bedömningen; en finansiell del och en relationell del. Den finansiella informationen erhålls via redovisningen, med revisionsberättelsen som en del av årsredovisningen, och fokuserar på företagets framtida lönsamhet och betalningsförmåga. Relationsdelen däremot fokuserar på relationen mellan banktjänstemannen och företag, samt i vilket sammanhang företaget verkar. Det finns flera olika sätt för ett företag att finansiera sin verksamhet. I Sverige är bankerna vanliga som externa finansiärer, ett så kallat bankbaserat finansieringssystem. I flera andra länder förekommer till exempel finansiering genom aktier och obligationer i högre utsträckning (Hallin, Sandén & Strenger 2008). Dessutom ökar finansieringen från bankerna. Enligt Svenska bankföreningens (2011) bank- och finansstatistik uppgick svenska bankers utlåning i slutet av 2010 till 2 874 miljarder kronor, varav 37% avser utlåning till näringslivet. Motsvarande siffror från slutet av 2000 var 1 158 miljarder och 47%, en ökning med 518 miljarder av utlåningen till näringslivet på tio år (Svenska bankföreningen, 2001). Enligt Svensson (2003) bygger relationen mellan bank och kreditsökande företag på avtalade förpliktelser. Till följd av dessa förpliktelser fyller företagets redovisning en viktig funktion; först vid kreditbedömning och därefter vid kontroll om hur avtalet följs. Företaget kommer dock alltid ha ett informationsövertag gentemot banken om sin egen verksamhet, detta benämns informationsasymmetri. Med ökad informationsasymmetri har banken svårare att beräkna risken vid utlåning. Det kan innebära att banken inte vågar låna ut, begränsar utlåningen eller höjer räntan. Årsredovisningen är en del av den finansiella information som bankerna tar del av. Den värderas högt på grund av dess lättillgänglighet och trovärdighet, då den tidigare alltid varit reviderad (Bruns, 2004). Företag anlitar en oberoende revisor som granskar företagets redovisning och förvaltning. Syftet med revisionen är att styrka tillförlitligheten hos redovisningen (FAR Akademi, 2011). Från den 1 januari 1988 omfattades samtliga svenska aktiebolag av revisionsplikt (SOU, 2008). På senare år har det dock pågått arbete med att förenkla regler och minska administration för företag, både inom Sverige och inom EU. Europeiska rådet menar att företags kostnader för administration måste sänkas för att europeiska företag ska kunna bli mer konkurrenskraftiga och därmed stimulera Europas ekonomi. Rådets ambition var en sänkning med 25 % till 2012 (SOU, 2008). I Sverige slopades revisionsplikten för små företag från den 1 november 2010. För att omfattas av reformen ska företaget inte överstiga mer än ett av tre gränsvärden, 3 anställda, 1,5 miljon kronor i balansomslutning och 3 miljoner kronor i nettoomsättning (Proposition 2009/10:2004). 1

-Inledning- 1.2 Problemdiskussion Enligt Svensson (2003) är redovisningsinformation en av de viktigaste faktorerna vid en bedömning av ett företags kreditvärdighet. Följaktligen är redovisningens kvalitet av denna anledning av stor betydelse. I 1en undersökning av Svensson (2003) ansåg dock en majoritet av de tillfrågade banktjänstemännen att årsredovisningsinformationen inte är tillräckligt aktuell. Enligt bolagsverket (2012) har företag sju månader på sig att lämna in årsredovisningen till bolagsverket efter utgånget räkenskapsår. Bankerna utnyttjar ofta möjligheten att hämta in mer aktuell information direkt från företagen, till exempel periodrapporter och budgetar, alternativt information från företagens revisorer (Svensson, 2003). I små företag är dock ägare och företagsledare ofta en och samma person, vilket kan leda till att den interna rapporteringen inte blir särskilt utvecklad. Små företag har på grund av detta svårare att förmedla information till en yttre part (Storey, 1994). Skillnaden i informationsinnehav mellan företagaren och yttre part är större i ett litet företag än i ett stort. Detta bidrar till att det för en yttre part är svårare att beräkna vilken risk ett företag innebär (Pettit & Singer, 1985). För banker blir kostnaderna för informationsinsamling och informationshantering, alltså att minska informationsasymmetrin, inte ekonomiskt försvarbart när det gäller lån till små företag (Svensson & Ulvenblad, 1994). Som följd kan bankerna få bristande information och ha svårt att avgöra företagets fortlevnadsmöjligheter (Landström, 2003). Även om banker vid kreditbeviljning till mindre företag ställer avtalskrav, har de sällan möjlighet att kontrollera att kraven följs (Svensson, 2003). Brännström, generalsekreterare i FAR menar att revisionen fyller en viktig funktion vid kreditgivning genom att förtroendet för ett företags finansiella information ökar markant om den har granskats av en opartisk och självständig revisor (FAR, 2008). För att kunna ta väl underbyggda beslut behöver bankerna kvalitetssäkrad information, vilket företaget bidrar med genom att anlita en revisor (Magnusson, 2007). Tillgång på redovisningsinformation spelar en större roll för nya kunder än befintliga kunder. Vilket kan förklaras med att långa relationer mellan bank och företag minskar behovet av redovisningsinformation (Svensson, 2003). Vid förtroende mellan bank och företagsledare ökar enligt Zaheer, McEvily, Perrone (1998) förtroendet också för hela företaget. På liknande sätt ökar förtroendet för företaget om redovisningen är reviderad (Hallin, Sandén & Strenger, 2008). Fertucks (1982, refererad i Svensson och Ulvenblad, 1994) menar att risken att ett företag ska nekas kredit från bank ökar ju mindre företaget är. En möjlig förklaring är att företagen har ett för stort informationsövertag gentemot banken, vilket ökar risken att banken tar utlåningsbeslut på bristfällig information (Svensson, 2003). Enligt 2009 års företagsstatistik skulle ca 72 % av Sveriges 349 000 företag påverkas av revisionspliktsreformen. Enligt Företagarna (2011) hade ca 34 000 företag valt bort revisorn tio månader efter reformen. Revisionen ger tillförlitlighet i redovisningen, vilket leder till att banker kanske vågar låna ut till rimlig ränta utan personliga säkerheter (Magnusson, 2007). Vidare finns det relationer mellan avsaknad av revision och minskade chanser för kreditbeviljning (Landström, 2003; Svensson & Ulvenblad, 1994). Svenska banker verkar dock, inför reformen, inte tro att det kommer bli någon skillnad vad gäller räntor eller krav på trovärdiga siffror (Danielsson, 2010). 2

-Inledning- Det har en längre funnits ett stort intresse för hur kreditbedömning påverkas av en slopad revisionsplikt. Det är först nu som utfallet går att urskilja, och inga undersökningar som vi känner till verkar ha behandlat området. Det är till följd av detta kunskapsglapp som vi finner intresse i att fördjupa oss i bankers kreditbedömning av små företag. I studien som följer kommer definitionen av små företag vara densamma som den som gäller vid avskaffandet av revisionsplikten. 1.3 Problemformulering Hur har bankernas kreditbedömning av små företag påverkats, med hänsyn till den slopade revisionsplikten? 1.4 Syfte Vi vill beskriva hur bankernas kreditbedömning ser ut efter slopandet av revisionsplikten för små företag, med respektive utan revision. Vi avser att beskriva vad banktjänstemännen fokuserar på vid kreditbedömning till små företag. Vi vill vidare analysera huruvida fokus har förändrats efter att revisionsplikten avskaffats. 3

-Teori- 2. Teori I kapitlet presenteras kreditbedömningen, relevanta bedömningsfaktorer och informationskällor. Kapitlet behandlar även agentteorin, informationsasymmetri och revisorns roll som övervakare i relationen mellan bank och kredittagare. Slutligen presenteras revision som begrepp samt vad revisionsplikt innebär och vilka företag som omfattas av den idag. 2.1 Sammanfattning En mängd variabler bedöms innan en banktjänsteman beslutar om att acceptera eller avslå en kreditansökan från ett företag (Bruns & Fletcher, 2008; Svensson & Ulvenblad, 1994). I studien delas dessa in i fyra bedömningsvariabler: Företagare, Affärsplan, Finansiellt material och Säkerheter (se modell 1 över kreditbedömning nedan). De olika bedömningsvariablerna har enligt Bruns och Fletcher (2008) olika hög påverkan på beslutet, och det finansiella materialet är det som har störst betydelse. Det finansiella materialet inkluderar både tidigare resultatrapporter och den aktuella finansiella ställningen. Svensson Kling (1999) beskriver att en analys av det finansiella materialet har som mål att bedöma ett företags förmåga att överleva och återbetala lånet. Bedömningsvariabeln Företagaren innefattar företagarens egenskaper, kompetens och motiv med företagandet. Enligt Svensson och Ulvenblad (1994) värdesätter banktjänstemän att företagaren är entusiastisk och driven. Samtidigt bedöms den kompetens och erfarenhet som finns inom företaget vad gäller affärsområdet (Bruns & Fletcher, 2008). Affärsplanen är en plan för framtiden och kan innehålla företagets affärsidé, budget och omvärldsanalys. Affärsplanen är en del i kreditbedömningen för att bedöma företagets framtid. Bruns och Fletcher (2008) menar att även de säkerheter som ett företag har att erbjuda banken för krediten bedöms. Vanliga säkerheter är pantbrev i egendom och personlig borgen (Svensson & Ulvenblad, 1994). Bruns och Fletcher (2008) beskriver en annan typ av säkerhet för banken: att företagaren själv satsar eget kapital. Säkerheter beskrivs som ett sätt för banken att minska risken för opportunistiskt beteende från kredittagarens sida (Bruns & Fletcher, 2008). Revisorn har till uppgift att granska ett företags bokföring och förvaltning (ABL, 2005). Granskningen ska vara såpass ingående att revisorn med rimlig säkerhet kan utesluta att väsentliga felaktigheter förekommer i bokföringen (FAR Akademi, 2011). Revisionspliktens avskaffande i slutet på 2010 var ett led i att lätta regelbördan för små företag (SOU 2008:32). Jensen och Meckling (1976) menar att agentteorin belyser förhållandet mellan två parter, principal och agent. I den här studien har vi valt att se till agentrelationen som finns mellan banken i form av principal och det kreditsökande företaget i form av agent. Principalen överför i och med krediten beslutsmakten över kapitalet till agenten, där revisorn kan fungera som en form av övervakare. Eisenhardt (1989) menar att det finns två problem kopplade till en agentrelation. Det första problemet är att agent och principal inte har samma mål. Det andra problemet är att agent och principal har olika inställningar till risk. Svårigheten att kontrollera att agenten handlar i enlighet med principalens intresse benämns informationsasymmetri. Informationsasymmetri förekommer i högre utsträckning i relationen mellan bank och små företag än i relationen mellan bank och stora företag (Pettit & Singer, 1985). 4

-Teori- Figur 1 Kreditbedömning - Egenarbetad 2.2 Kreditbedömning 1985 avreglerades den svenska kreditmarknaden, vilket utlöste en kapplöpning inom banksektorn. Den försiktighet som hittills varit standard i kreditpolicyn tappade allt mer mark och bankerna började fokusera på volymökningar av utlåningen. Det drogs likhetstecken mellan lönsamhet och volymer. Fokuseringen på kreditvolymökning fick ett antal konsekvenser; kraven på säkerhet, hållbar affärsidé och siffermaterial minskades medvetet. Detta ledde naturligt nog till att bankerna fick högre kreditförluster, vilket kompenserades med ytterligare ökade volymer. Efter bankkrisen under tidigt 90-tal blev banker allmänt mer restriktiva med sin utlåning. Vissa banker gav små nya företag ett nej direkt eller fick bedömas på regionnivå (Svensson & Ulvenblad, 1994, Svensson 1996). Kreditbedömning handlar inte bara om att acceptera eller avslå en kreditansökan, utan ännu viktigare är frågan om hur mycket som ska lånas ut. Företagare tenderar till att ansöka om för små summor för att senare komma tillbaka igen för mer lån. Det är dock inte säkert att företagaren klarar större lån, varför det är mycket viktigt att ha klart för sig om företagarens lånebehov från början. Det är viktigt att de ekonomiska planerna ser realistiska ut och har verklighetsförankring (Svensson & Ulvenblad, 1994). För banken består kostnaden för en given kredit inte enbart av kapitalbindning av det utlånade beloppet, utan även av administrativa kostnader och eventuella kreditförluster. Om det kreditsökande företaget inte kan fullgöra sin skyldighet att återbetala lånet uppstår en kreditförlust hos kreditgivaren, och ytterligare 5

-Teori- administrativa kostnader tillkommer vid indrivning. För att täcka kreditförluster krävs ett flertal nya affärer, vars marginaler sammanlagt uppgår till kreditförlusten (Sigbladh & Wilow, 2008). 2.2.1 Bedömningsvariabler Vid kreditbedömning analyseras två olika former av risker; risken för att det kreditsökande företaget ska hamna på obestånd och risken vid obestånd (Sigbladh & Wilow, 2008). För att minimera riskerna är enligt Svensson och Ulvenblad (1994) de viktigaste bedömningsvariablerna: Den kreditsökande företagaren, affärsidén, det finansiella materialet och säkerheterna, utöver dessa bedöms även företaget som helhet. De tre första bedömningsvariablerna som Svensson och Ulvenblad (1994) nämner påverkar risken för att ett företag ska hamna på obestånd, medan variabeln säkerheter påverkar risken för utebliven återbetalning vid obestånd. Vilka olika bedömningsvariabler som påverkar vid utlåningsbeslut är dock omstritt. Bruns och Fletcher (2008) har undersökt åtta variabler som de menade kunde påverka kreditbeslutet från bankens sida. Av de åtta variablerna fann undersökningen bara stöd för att sju av dem påverkade beslutet, högst påverkan först: 1. Tidigare resultat 2. Nuvarande finansiell ställning 3. Kompetens inom affärsområdet 4. Säkerheter 5. Företagarens egen del i investeringen 6. VD:s erfarenhet 7. kredittagarens riskbenägenhet Det kreditsökande företagets strategiska plan var den variabel som enligt Bruns och Fletcher (2008) inte påverkade banktjänstemannen vid kreditbedömningen. Anledningen till att det finansiella materialet har hög påverkan tror Bruns och Fletcher (2008) beror på att banktjänstemän är ovilliga att basera sina beslut på vaga och svårbedömda variabler. Svensson och Ulvenblad (1994) menar att det finns skillnader i vad som anses viktigt vid första bedömningen, vissa banktjänstemän anser företagaren och affärsidén viktigast, medan andra ser det finansiella materialet och säkerheterna som viktigast. I den här studien har vi delat upp bedömningsvariablerna i: Företagare, Affärsplan, Finansiellt material och Säkerheter. Ovan diskuterade bedömningsvariabler har placerats in i dessa kategorier. Företagare Svensson och Ulvenblad (1994) nämner tre aspekter utifrån vilka banktjänstemän bedömer företagaren: 1. Egenskaper: då framförallt entusiasm, inre drivkraft och analytisk förmåga. 2. Kompetens: då främst inom teknik, ekonomi, produktion och marknadsföring. 3. Motiv: att starta eget på grund av arbetslöshet var ett motiv som inte gick hem medan motiv som att förverkliga en dröm eller vara sin egen chef var betydligt bättre. En kontorschef sade: En skicklig person kan få en dålig affärsidé att fungera medan en mindre skicklig kan misslyckas även med en unik idé (Svensson & Ulvenblad, 1994, s. 49). 6

-Teori- Humankapital i form av kompetens inom affärsområdet och VD:s erfarenhet är två variabler som Bruns och Fletcher (2008) anser påverkar vid en kreditbedömning. Kompetens är en svårbedömd variabel som i ett litet företag ofta är förknippat med en enstaka person, nämligen ägare/företagsledare (Pettit & Singer, 1985). Kompetensen inom affärsområdet kan bedömas genom att granska hur företaget klarat sig under tidigare perioder, det förflutna tycks vara en bra indikator för framtida utfall enligt banker, menar Bruns och Fletcher (2008). De pekar på att de tre viktigaste variablerna vid kreditbedömning enligt deras studie är beroende av framgång i det förflutna. Riskbenägenheten är ytterligare en variabel som Bruns och Fletcher (2008) har granskat, vilken påverkar vid kreditbedömningen. Om företagaren är riskbenägen föredrar han eller hon högriskprojekt som kan ge väldigt hög avkastning. Banktjänstemän försöker bedöma risken med investeringen och hur investeringen påverkar den risk som företaget står för som helhet. Hög riskbenägenhet kan till viss del kompenseras av en stark finansiell ställning (Bruns & Fletcher, 2008). När det gäller små företag är det dock extra svårt att göra bedömningar på grund av informationsasymmetri (Jensen & Meckling, 1976). Affärsplan För att ett företag ska lyckas krävs det att företaget kan förändras i takt med omvärlden. För detta kan affärsplanen ses som en del i den strategiska planeringen. Företagets affärsplan kan av banken användas för att få reda på VD:s förmåga att kommunicera företagets strategi till externa parter (Sargent & Young, 1991). Men i affärsplanen efterfrågas, enligt Svensson och Ulvenblad (1994), också företagets affärsidé och budgetar för att bedöma företagets framtida ekonomiska utsikter. Budgetarna bygger på företagets förväntningar och åtaganden för kommande perioder, samt de ekonomiska konsekvenser som dessa förväntningar och åtaganden innebär (Ax, Johansson & Kullvén, 2007). Svensson och Ulvenblad (1994) skriver att en affärsidé ska svara på frågorna; Vad, till vem och hur? Den ska vara väldefinierad, men företagaren bör vara flexibel och förändra den om det krävs. Banktjänstemännen försöker skapa en helhetsbild, där affärsidéns originalitet, omvärld och konkurrenskraft analyseras. Affärsidén ska även passa företagarens personlighet, egenskaper och kompetens (Svensson & Ulvenblad, 1994). Van der Heijden (1997) menar att grunden för ett företag är att växa, och att affärsidén är den långsiktiga strategin för att åstadkomma detta. Att växa kräver resurser, vilket gör att företaget måste interagera med andra aktörer och genom interaktionen ge dem ett värde de är beredda att betala för. Priset de betalar måste vara tillräckligt för att dels täcka företagets kostnader, dels ge resurser för fortsätt tillväxt. Med affärsidén ska företaget kunna svara på vem som är kund, och varför kunden köper ifrån företaget istället för ifrån dess konkurrenter. Vidare bör affärsidén behandla hur företaget planerar att bibehålla konkurrenskraften (Van der Heijden, 1997). Everett och Watson (1998) menar att det inte är bara företagsspecifika variabler som påverkar risknivån för ett företag. Den omvärld vari företaget verkar spelar stor roll. Den externa risken kan delas in i ekonomisk risk och branschrisk, och ligger utanför företagarens kontroll. Traditionellt anses grad av risk och förväntad avkastning verka i relation med varandra, men oftast är det bara den ekonomiska risken som ger högre 7

-Teori- avkastning. Ökad risk på grund av bransch eller företag, vilket även kallas osystematisk risk, ökar inte förväntad avkastning. Små företag är särskilt utsatta för den externa risken, då de ofta saknar möjlighet att sprida riskerna (Everett & Watson, 1998). Choo (1999) förklarar att omvärldsanalys innebär att förvärva och använda information om den omvärld som företaget verkar i. Information om till exempel trender och relationer, vilket kan underlätta vid företagets planering av strategier. Omvärldsanalysen innefattar allt i företagets omvärld, från konkurrenter, leverantörer och kunder, till teknologi, politik och ekonomi, men även sociala trender. Finansiellt material Svensson Kling (1999) beskriver analys av det finansiella materialet som en analys av kvantitativt material där mått som soliditet, räntabilitet och kund- och leverantörsreskontra med mera används. Den kvantitativa informationen hämtas generellt från årsredovisningar, balans- och resultaträkning. Målet med den finansiella analysen är att bedöma företagets förmåga att överleva och kunna betala tillbaka lånet. Den finansiella analysen anses dock inte tillräcklig för bedömning av små företag och i synnerhet nya företag. I Svensson Kling (1999) listas flera argument. Bland annat har de finansiella måtten, till exempel soliditet och kundreskontra, svårt att mäta små företag på ett rättvist sätt. Små företags fördelning av tillgångar och skulder samt situation ser annorlunda ut än för stora företag. Små och nya företag saknar ofta kunskap, leverantörer och kunder till följd av att de inte hunnit bygga upp dem på samma sätt som större företag. Finansiell teori är för fokuserad på analys av existerande information. För små och nya företag finns det sällan information och framtiden är ofta osäker. Det gör att den finansiella informationen kan tappa i värde (Svensson Kling, 1999). Bruns och Fletcher (2008) menar att ett företags resultat under tidigare perioder samt den nuvarande finansiella ställningen är de två variabler som påverkar mest vid en kreditbedömning. Den finansiella informationen är lättillgänglig och, eftersom den är kvantitativ, lätt att mäta. Detta kan vara en anledning till varför det finansiella materialet får en sådan viktig roll. Goda resultat under tidigare år kan visa på kompetensen hos företaget. Även om den utmaning som företagets ställs inför inte har något att göra med tidigare projekt, går det ändå att göra en bedömning av eventuell framgång utifrån resultat från tidigare perioder. Den nuvarande finansiella ställningen spelar en annorlunda roll än resultaten från tidigare år, den visar om företaget är solitt nog att betala tillbaka lånet även om investeringen som ska finansieras misslyckas. På det viset kan den nuvarande finansiella ställningen vid en kreditbedömning jämföras med säkerheterna. Den finansiella informationen har dessutom varit pålitlig på grund av att den granskats av en opartisk revisor (Bruns & Fletcher, 2008). Säkerheter De vanligaste typerna av säkerheter är pantbrev i egendom och personlig borgen. Personlig borgen ses, av många banker, som ett sätt att låta företagaren känna personligt ansvar för företaget (Svensson & Ulvenblad, 1994). Enligt Sigbladh och Wilow (2008) ska kreditgivaren göra en bedömning av säkerheternas värde vid risk för obestånd. Risken avser den skillnad som finns mellan förlorad kredit och säkerhetens värde vid försäljning. Säkerhetens värde kan även påverkas av tiden, till 8

-Teori- exempel en anläggningstillgång slits ut och tappar värde, det är därför viktigt för banken att göra en bedömning av säkerhetens värde med hänsyn till tid. Enligt Hand, Lloyd och Rogow (1982) har ett företag, på grund av den informationsasymmetri som föreligger, tillfälle att leda bort resurser från utomstående kreditgivare. Detta minskar chanserna för återbetalning av ett lån. För att skydda sig mot detta kan banken minska företagets handlingsfrihet genom skrivna avtal. Bruns och Fletcher (2008) menar att säkerheter är ett sådant avtal, som minskar risken för opportunistiskt beteende från kredittagarens sida. Även Berger (1997/1998) anser att säkerheter blir extra viktigt vid utlåning till små och medelstora företag, där det annars kan vara svårt att få återbetalning vid sämre tider. Säkerheter i form av personlig borgen är ett sätt för banken att försäkra sig om att företagaren har samma agenda som banken. Vid risk för personlig förlust blir företagaren extra engagerad i företaget och motiverad att arbeta med banken, för att säkerställa att eventuella problem blir lösta (Berger, 1997/1998). En annan typ av säkerhet för bankerna är om företaget själv satsar en stor andel kapital vid investeringen. Om internt upparbetat kapital, eller kapital direkt från ägaren, satsas kan detta ses som ett tecken på att ägaren har stort förtroende för investeringen och dess framgång. Den gemensamma satsningen av kapital för samman ägarens och bankens intressen, vilket minskar risken för opportunistiskt beteende (Bruns, 2004; Bruns & Fletcher, 2008). 2.2.2 Källor för kreditinformation Det finns många sätt för kreditgivaren att erhålla bra och relevant kreditinformation om kredittagaren. Bland annat finns flera offentliga myndighetsregister, till exempel bolagsverket, skattemyndigheten, Statistiska centralbyrån och kronofogden, som alla ger upplysningsbolag och kreditgivare möjlighet att få information om kredittagaren (Sigbladh & Wilow, 2008). Dock menar Ang (1991, refererat i Svensson och Ulvenblad, 1994) att utomstående analytiker och ratingföretag kan ha svårt att finna incitament till att söka information om små företag, då efterfrågan på denna information är liten. Kreditupplysning Säkerställa identifierings- och faktauppgifter om kredittagaren. Undersöka kredittagarens betalningsförmåga och betalningsvilja. Information kring: skuld hos kronofogden, företagets styrelse, nyckeltal, kreditomdöme etc. går att få (Sigbladh & Wilow, 2008). Bolagshandlingar Information från företagaren Årsredovisningar (resultat- och balansräkning samt revisionsberättelse), bolagsstämmoprotokoll och registreringsbevis (Sigbladh & Wilow, 2008). Bokslut innan det nått bolagsverket, budgetar, andra prognoser samt information om företaget; produkter, organisation etc (Sigbladh & Wilow, 2008). Enligt Svensson Kling (1999) är information direkt från 9

-Teori- företagaren av hög aktualitet, men det är viktigt att vara medveten om att företagaren kan ha intresse av att manipulera information. Media Branschorganisationer Expertupplysning Revisorer och redovisningskonsulter Banktjänstemannen Egna kundreskontran Om företaget varit i media, kan handla om nya ordrar, investeringar, personalförändringar eller brottsmisstankar (Sigbladh & Wilow, 2008). Har ofta värdefull information kring branschens utveckling (Sigbladh & Wilow, 2008). Låter externa organisationer, till exempel ett kreditupplysningsföretag, göra en företagsanalys. Det rör sig ofta om att samla in mer aktuell information kring likviditet, budget, rapporter och ägarstruktur (Sigbladh & Wilow, 2008). Kan efter medgivande från kunden lämna information om företaget (Sigbladh & Wilow, 2008). Enligt Svensson Kling (1999) har revisorer och redovisningskonsulter företagsspecifik information, men den är av lägre aktualitet än information från företagaren själv. Genom revisorer och redovisningskonsulter kan banktjänstemannen påverka företagaren (Svensson Kling, 1999). Om kredittagaren är en befintlig kund kan relevant information kring marknads- och lokalkännedom hämtas in från banktjänstemannen (Sigbladh & Wilow, 2008). Även bankens egna kundreskontra innehåller värdefull information om det rör sig om en befintlig kund. Reskontran visar bland annat betalningsvanor, betalsätt samt påminnelse- och kravstatistik (Sigbladh & Wilow, 2008). Tabell 1 - Källor för kreditinformation - Egenarbetad 2.2.3 Kreditpolicy Finansinspektionen har i en författningssamling (FFFS 2004:6) utarbetat allmänna råd om hur banker och andra kreditinstitut bör hantera riskerna kring kreditgivning. Bankernas kreditpolicy, som är en del av vad finansinspektionen benämner styrdokument, har en framträdande roll i författningssamlingen. Kreditpolicyn är ett för bankerna internt framtaget regelverk, som beskriver bankens egen kredithantering. Kreditpolicyn, som bestäms av styrelsen, ska kontrollera bankens kreditriskhantering och verka för en sund hantering av bankens risker. Det bör pågå ett ständigt utvärderingsarbete av kreditpolicyn, som ska vara anpassad till den egna organisationen och det egna arbetssättet. Ett antal punkter bör det interna regelverket åtminstone behandla. Några exempel som Finansinspektionen anger är: olika beslutsinstanser, befogenheter, inställning till säkerheter och hur dessa ska värderas, hur kreditrisken ska identifieras och mätas samt hur omfattande underlaget för kreditbedömning ska vara. De underlag som används vid en kreditbedömning bör ge en god uppfattning om det kreditsökande företagets ekonomiska status. Återbetalningsförmåga bör bedömas, 10

-Teori- och eventuella säkerheter bör prövas för värdeförsämring. Kriterierna för kreditbedömningen bör framgå av kreditpolicyn och uppdateras årligen. Ett kreditbeslut ska överensstämma med den beslutade kreditpolicyn, och bör dokumenteras utförligt (FFFS 2004:6). Banken bör klassificera sina kredittagare utifrån bedömd kreditrisk. Med kreditrisk avses risken för förlust på grund av att kredittagaren inte fullföljer sin betalningsskyldighet. Den samlade kreditrisken som banken utsätter sig för bör identifieras och mätas löpande. Att kreditrisker kan uppträda olika för olika marknader och produkter bör iakttas. En strategi som behandlar den samlade kreditrisken vad gäller omfattning och sammansättning av kreditportföljen bör finnas bland bankens styrdokument. På grund av en ständigt föränderlig omvärld bör banken vid behov ändra i både kreditstrategi och kreditpolicy (FFFS 2004:6). 2.2.4 Problem vid kreditbedömning Svensson och Ulvenblad (1994) menar att det inte alltid går att ta betalt för den beräknade risken. Den största risken, sett i relation till den totala transaktionen, finns oftast hos små företag. Hand, Lloyd och Rogow (1982) anser att informationen om små företag är begränsad. Mediebevakningen är sällan förekommande, kreditupplysningsföretags information om dem är ofta knapphändig och ofta är företagens redovisning av undermålig kvalitet. Den informationsasymmetri som detta innebär medför en ökad risk för opportunistiskt beteende från företagets sida gentemot banken. Svensson och Ulvenblad (1994) skriver att det rationella hade varit att ta ut en ränta i proportion till risken, detta är dock oftast inte möjligt och banker hänvisar detta till att företagaren då skulle titta på andra banker. Ytterligare ett problem uppgavs vara den kompetensbrist inom företagsekonomi som fanns bland företagare. De ekonomiska bitarna lämnas iväg till en revisor, och den egna inlärningen blir lidande. Frikopplingen mellan ekonomin och verksamheten gör att många företagare inser den ekonomiska problematiken alldeles för sent och har därför sällan möjlighet att sätta in åtgärder mot en konkurs. Vissa banktjänstemän ansåg att det borde stiftas en lag om krav på företagarkörkort, alltså ett sätt att säkerställa att företagaren har tillräckliga ekonomiska kunskaper (Svensson & Ulvenblad, 1994). 2.3 Revision Enligt ABL (2005:551) kap. 9, 3 är revisorns uppgift följande: Revisorn skall granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning. Granskningen skall vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. I ramverket ISA, som är den standard som reglerar revisionen, uppges vikten av att skapa ett större förtroende för de finansiella rapporterna bland de som ska använda dem. För att skapa detta förtroende gör revisorn ett uttalande om de finansiella rapporterna. Målet med revisionen från revisorns sida är sålunda att kunna uttala sig i en revisionsberättelse om ifall årsredovisningen har upprättats i enlighet med gällande bestämmelser. För att kunna det måste revisorn med rimlig säkerhet ha uteslutit att det förekommer väsentliga felaktigheter i rapporterna. Med begreppet väsentliga felaktigheter avses sådana felaktigheter i redovisningen som enskilt eller 11

-Teori- tillsammans skulle kunna påverka de ekonomiska beslut som användare av årsredovisningen fattar. Revisorn ska hålla sig kritisk under både planering och utförande av revisionen, och identifiera eventuella risker för felaktigheter (FAR Akademi, 2011). 2.3.1 Revisionsplikt Sverige har haft revisionsplikt för samtliga aktiebolag mellan 1987 och 2010. Avsikten med revisionsplikten var att minska skattebrott, och för att underlätta detta skulle revisorn ha en mer aktiv roll i kampen mot skatteflykt. På senare år har det dock pågått arbete med att förenkla regler för företag, både inom Sverige och inom EU. EU:s gränsvärden för hur stora företag som får undantas från revisionsplikten är företag som understiger mer än ett av följande kriterier: 41 500 000 kr i balansomslutning, 83 000 000 kr i nettoomsättning och 50 anställda. Dessa gränsvärden var utredningens förslag även i Sverige (SOU, 2008:32). De gränsvärden som slutligen antogs var de värden som utredningen angav som minsta möjliga värden för reformen: 1 500 000 kr i balansomslutning, 3 000 000 kr i nettoomsättning och tre anställda (ABL 2005:551; SOU, 2008:32). Ett alternativ och komplement till revisorn som vuxit fram sedan en tid tillbaka är redovisningskonsulter. Redan 2006 började Sveriges Redovisningskonsulters Förbund att auktorisera redovisningskonsulter och har sedan dess även utvecklat en standard för redovisningstjänster ihop med FAR, Reko (SRF, 2012). Gómez-Guillamón (2003) har, i en studie utförd i Spanien, kommit fram till att banker vid kreditbeviljning fäster vikt vid att företag som vill låna har ett reviderat bokslut. Revisionsberättelsens innehåll påverkar såväl beslut om utlåning, som bestämmande av lånebelopp. Banker ger företag med reviderat bokslut lägre ränta, detta på grund av att bankernas egna övervakningskostnader blir lägre när de kan ha förtroende för företagens redovisning (Kim, Simunic, Stein & Yi, 2011 och Blackwell Nolan & Winters, 1989). Kim et al. (2011) menar att företag som har frivillig revision, innan de uppnår de gränsvärden som medför revisionsplikt, får lägre räntenivå än företag som inte har revision förrän de är tvingade. Detta kan ses som ett tecken på att frivillig revision för banker anses vara mer förtroendeingivande än revision på grund av plikt. Ett reviderat bokslut hjälper banker och kreditsökande företag att överbrygga informationsproblem när det gäller företagets kreditvärdighet (Kim et al., 2011). 2.4 Agentteori Jensen och Meckling (1976) definierar agentteorin enligt följande: En överenskommelse där en eller flera personer (principaler) anställer en person (agent) för att utföra en uppgift åt deras vägnar, vilket innebär att viss beslutsrätt överförs till agenten (fritt översatt). Enligt Eisenhardt (1989) belyser agentteorin två problem. Det första problemet är målkonflikten mellan agenten och principalen, och svårigheten för principalen att kontrollera vad agenten faktiskt utför. Det andra problemet är principalens och agentens olika inställningar till risk. På grund av olika riskpreferenser har de kanske olika åsikter om hur företaget ska agera i olika situationer. Agentteorins fokus ligger på att bestämma det mest effektiva sättet att, med hjälp av kontrakt, styra agentförhållandet. Det görs utifrån ett antal antagande om människor, organisationer och information. Alla människor förväntas vara 12

-Teori- begränsat rationella, riskaverta och agera i egenintresse. Organisationer består av medlemmar med olika mål och information är en produkt som kan köpas. Deegan och Unerman (2011) menar att agentteorin bygger på grundtanken att alla människor agerar rationellt och i självintresse. Vid en intressekonflikt mellan principalen och agenten förväntas agenten inte handla i principalens intresse, då han eller hon som rationell person även vill maximera sin egen vinst, såtillvida agenten inte är styrd att agera efter kontrakt. Om agent inte kan visa att han eller hon agerar i enlighet med principalens intressen kommer principalen att ge agenten lägre ersättning för hans eller hennes arbete. Detta är agenten medveten om. Den högre ersättningen, eller för banker lägre ränta, ger agenten incitament att ta fram information som visar att agenten handlar i principalens intresse. Agentteorin kan användas vid flera olika sammanhang, det är agentrelationen som är i fokus. Agentteorin innebär att en agent och en principal har ett gemensamt engagemang, men olika mål och inställningar till risk (Eisenhardt, 1989). Collis, Jarvis och Skerratt (2004) menar att när agentresonemanget, som oftast används på stora företag med externa delägare, appliceras på små företag är principalen alla som inte har direkt insyn i företagsledningens handlande och inte har förmåga att verifiera det. Exempelvis någon som tillhandahåller kapital. 2.4.1 Informationsasymmetri och revisorns roll som övervakare Agenten har ett informationsövertag gentemot principalen. Agenten har bättre insikt i den dagliga verksamheten och principalen tvingas förlita sig på den information agenten ger (Jensen & Meckling, 1976). Informationsasymmetri är dessutom högre i bankers relation med små företag jämfört med den i relationen med stora företag. Anledningen är att små företag är mer flexibla. Ägaren och företagsledaren är ofta en och samma person, vilket underlättar vid beslut om till exempel resursomfördelning (Pettit & Singer, 1985). Principalen kan styra agenten för att han eller hon i mindre grad avviker från principalens intressen genom att använda sig av lämpliga incitament samt övervakning. Övervakning och kontrakt i form av till exempel incitament används för att reducera de agentkostnader som uppstår i och med agentförhållandet. Enligt agentteorin uppstår behovet av övervakning i form av till exempel revision från den ojämna fördelning av information och insyn i verksamheten som finns mellan agent och principal (Jensen & Meckling, 1976). Chow (1982) skriver att den största anledningen för ett företag att ha revisor, som övervakar dess redovisning, är för att kontrollera intressekonflikten som uppstår mellan företagets ledning och dess investerare. Detta gäller framförallt för mindre företag, då banker generellt sett ser en större risk med små företag (Landström, 2003). Chow (1982) fann också att företag tenderade till att få större incitament till att göra en extern revision i takt med att behovet av mer externt kapital steg. Kim et al. (2011) menar att företags årsredovisningar ofta är bristfälliga. En extern revision bidrar till att banken inte har samma behov av en egen övervakning, vilket minskar bankens kostnader. Företagen kan istället se en ökad chans att få lån och dessutom till en lägre ränta. 13

-Teori- 2.4.2 Agentkostnader Det finns enligt Deegan och Unerman (2011) flera sätt att minska intressekonflikten mellan agent och principal. Ett sätt är att principalen använder olika incitament som länkar samman principalens och agentens intresse. Jensen och Meckling (1976) menar att det är omöjligt för agenten och principalen att försäkra sig om att agenten handlar i principalens intresse utan att det uppkommer kostnader. Agentkostnaden definieras av Jensen och Meckling (1976) som summan av: 1. Kontraktskostnader; de kostnader som uppstår för att agenten förbinder sig att agera på ett visst vis, till exempel att låta en revisor granska den finansiella redovisningen. Ett annat exempel är avtalade begränsningar av agentens beslutsmakt. Samtidigt som agenten förhindras att agera i egenintresse, förhindras agenten även att fullt ut handla i principalens intresse, vilket kan leda till vinstbortfall. 2. Övervakningskostnader; dels de kostnader som uppstår för redovisning och mätning av agentens prestation, men även de kostnader som uppstår då principalen försöker att kontrollera agentens beteende genom till exempel budgetrestriktioner och bonussystem. 3. Residualförlust; den kostnad som uppstår på grund av att agenten inte är lika effektiv som principalen i att uppnå principalens mål. Ofta innebär agentkostnader bonussystem som ska reducera målkonflikten mellan agent och principal, men även banker och investerare kan använda sig av olika kontrakt som tvingar det kreditsökande företaget i form av agent att ge avtalad information. Detta minskar agentens informationsövertag (Deegan & Unerman, 2011). Dock föreligger en sned riskfördelning mellan bank och företagare. Investeringar i nya projekt har två möjliga resultat. Om projektet är framgångsrikt, får banken intäkter, om det inte är framgångsrikt riskerar banken kreditförluster. För banken är vinsten begränsad till avtalad ränta. Vid ett misslyckat projekt kan kreditförlusterna bli betydligt större, där banken riskerar att förlora hela det utlånade beloppet. För företagaren ser det annorlunda ut. Företagaren tar en betydligt mindre risk eftersom han eller hon vid lån till ett framgångsrikt projekt endast minskar sin vinst motsvarande räntekostnaden. Vid ett icke framgångsrikt projekt riskerar företagaren nödvändigtvis inte någonting, eftersom banken tar hela risken. För att undvika detta använder banken sig av säkerheter. (Stiglitz and Weiss, 1981). 14

-Metod- 3. Metod I kapitlet redogör vi för våra val av metod, samt bakgrunden till dessa val. Först beskrivs de övergripande metodvalen, som följs av datainsamlingsmetoder, analys av empiriskt material och avslutningsvis behandlas metodproblem och hur dessa har kunnat avhjälpas. 3.1 Övergripande metod 3.1.1 Kunskapsteori Vi har tittat på den lokala situationen för banker i Halmstad. Vi har avsett att på djupet undersöka hur banktjänstemännen upplever sin verklighet. Den kunskap vi har skapat är enligt Jacobsen (2002) lokal och subjektiv för de banker som vi har haft intervjuer med. Med denna kunskapssyn passar den hermeneutiska bäst som kunskapsteori. Hermeneutiken menar att det inte finns en objektiv social verklighet, utan enbart människors olika tolkningar av verkligheten (Jacobsen, 2002; Arbnor & Bjerke, 1994). Den positivistiska kunskapsteorin förespråkar att kunskap är objektiv och påbyggbar, till skillnad från hermeneutiken, som menar att all kunskap är lokal (Jacobsen, 2002). Trots att vi delvis har en hermeneutisk ansats, har vi i vårt teoriavsnitt med teorier som är utvecklade med hjälp av positivistisk ansats. Agentteorin är ett sådant exempel, det är en teori som förklarar och förutsäger val utifrån relationen agent och principal (Eisenhardt, 1989). Vi anser att de olika kunskapsteoretiska ansatserna inte måste utesluta varandra, utan kan fungera som komplement till varandra. 3.1.2 Induktivt eller deduktivt Vi har genom tidigare forskning och teori skaffat oss en överblick över vårt problemområde, vilket enligt Jacobsen (2002) har gjort att ren induktiv ansatts inte varit möjlig. Det skulle vara svårt, om inte omöjligt, att tolka empirin utan att färgas av den förförståelse vi redan besitter. Samtidigt har vi inte haft för avsikt att utifrån befintliga teorier använda deduktion för att lägga fram egna hypoteser och därefter testa dem. Jacobsen (2002) pekar dessutom på att det förekommer kritik mot att forskaren vid en deduktiv ansats lätt blir enkelspårig och inte söker annan kunskap än den han eller hon förväntar sig, vilket kan leda till att viktig kunskap förbises. Det har blivit allt vanligare att, istället för att tala om rena deduktiva eller induktiva ansatser, tala om mer eller mindre öppna ansatser. Med det menas hur pass öppen forskaren är och vilka gränser som sätts innan insamlingen av data inleds (Jacobsen, 2002). Vi har i den här studien haft en öppen ansats. Detta har tillåtit oss att ändra riktning om ny, överraskande information dykt upp. 3.1.3 Kvalitativt eller kvantitativt Den hermeneutiska och öppna ansatsen innebär att studien har utförts med en kvalitativ metod. Motsatsen är en kvantitativ metod, vilket motsvarar en sluten ansats (Jacobsen, 2002). Vi har funnit den kvalitativa metoden lämplig för att vi ska få en tydlig beskrivning och en djupare förståelse av det studerade fenomenet: kreditbedömning efter revisionspliktens avskaffade. Enligt Jacobsen (2002) får studier med kvalitativ metod fram vad han kallar den riktiga förståelsen av det 15

-Metod- fenomen eller den situation som studeras. För att skapa förståelse är ord att föredra framför siffror. Metoden lider dock av generaliseringsproblem, eftersom studien bara når ett fåtal personer blir materialet ofta för litet för att generaliseras (Jacobsen, 2002). Studien har alltså låg extern giltighet, vi kan följaktligen bara uttala oss om uppgiftslämnarna. Revisionsplikten avskaffades nyligen i Sverige, varför kunskapen om fenomenet har varit begränsad. Vi har ansett att en kvantitativ ansats enbart hade gett oss några få hårddata, utan möjlioghet till en djupare förståelse. Eftersom 2011 var det första räkenskapsåret för vilket företag har haft möjlighet att lämna in ett oreviderat årsbokslut, har det inte varit möjligt att göra en kvantitativ studie av årsredovisningarna, de har helt enkelt inte varit tillgängliga då studien utförts. Utöver detta saknade vi nödvändiga kunskaper inom statistik, för att kunna genomföra en kvantitativ studie. 3.1.4 Analys av problemområde Analys av problemställning Hur har bankernas kreditbedömning av små företag påverkats, med hänsyn till den slopade revisionsplikten? Vår problemformulering har en klar karaktär, detta styrs enligt Jacobsen (2002) av hur väl definierade variabler, värden och enheter är. I vår studie var dessa mycket väl definierade. Vi har valt att undersöka variabeln kreditbedömning, vi delade upp begreppet i två värden; hur kreditbedömningen såg ut innan slopandet av revisionsplikten och hur den såg ut efter. Våra enheter i studien var små svenska företag som omfattades av reformen. Vi har valt en problemformulering av beskrivande karaktär. Jacobsen (2002) menar att beskrivande problemformuleringar ofta försöker beskriva skillnader mellan två givna tidpunkter, medan förklarande försöker berätta varför det finns skillnader och likheter. För att undersöka hur bankers kreditbedömning såg ut föll det sig naturligt att vi behövde göra en djupare undersökning. Med en djupare undersökning kunde vi ta reda på hur kreditbedömningen såg ut idag, men även om det har skett någon förändring jämfört med tiden innan reformen. Enligt Esaiasson et al. (2012) ska en fråga kunna kopplas och ge bidrag till både samhället och vetenskapen. Med vår studie har vi kunnat dra tydliga kopplingar till både samhället och vetenskapen. Vetenskapen genom att vi har kompletterat tidigare teori från innan reformen, med ny färsk kunskap efter reformen. Samhället genom att småföretagare kan använda vår studie för att förbereda sig bättre inför kreditbedömningen. Detta har vi hoppats kunna uppnå genom att beskriva vad våra respondenter har ansett vara viktigt och mindre viktigt vad gäller kreditbedömningen. För att lyckas med studien bör forskaren eftersträva en enkel och lättförståelig fråga som väcker intresse. Forskaren bör undvika att försöka avslöja hela sanningen genom många och svåra frågeställningar, eftersom detta ofta är ett säkert sätt till att misslyckas (Jacobsen, 2002). Med detta i åtanke har vi valt att begränsa vår studie och hålla oss till en fråga. Vi har eftersträvat en enkel mening, utan krångliga ord. 16