KORT SAMMANFATTNING TEKNISK HARMONISERING OCH CE EG-rätten De lagar och regler som medlemsländerna antar kallas för EG-rätten och har sin rättsliga grund i EG- fördraget. Det är också främst inom EG-rätten som EGdomstolen får tolka och döma. Enligt EG-domstolen ska EG-rätten gälla framför nationell lag. Det innebär att en nationell lag som strider mot EG-rätten inte ska tillämpas. I EG-rätten ingår: -EG-fördraget och Euratom-fördraget i sina gällande lydelser. -Rättsakter som antagits av EU:s institutioner, till exempel förordningar och direktiv. -Avtal mellan EU och länder utanför EU. -EG-domstolens rättspraxis. EG-domstolen avgör i sina domar hur EG- rätten skall tolkas. Tekniska produktkrav Europeiska unionen har utvecklat nya och innovativa instrument för att undanröja hindren för den fria rörligheten för varor. Bland de främsta av dessa är den nya metoden för produktreglering och helhetsmetoden för bedömning av överensstämmelse till de främsta. Gemensamt för dessa kompletterande metoder är att de begränsar de offentliga interventionerna till vad som är absolut nödvändigt och ger företagen största möjliga frihet att själva välja hur de skall uppfylla sina allmänna skyldigheter. Sedan 1987 har omkring 22 direktiv, grundade på den nya metoden och helhetsmetoden, gradvis trätt i kraft. Den rättsliga harmoniseringen begränsas till väsentliga krav som produkter som släppts ut på den gemensamma marknaden måste uppfylla för att kunna röra sig fritt inom gemenskapen. De tekniska specifikationerna för produkter som uppfyller de väsentliga krav som föreskrivs i direktiven fastställs i form av harmoniserade standards.tillämpningen av harmoniserade eller andra standards förblir frivillig, och tillverkaren kan alltid tillämpa andra tekniska specifikationer för att uppfylla kraven. Produkter som tillverkats enligt harmoniserade standards åtnjuter en presumtion om överensstämmelse med motsvarande väsentliga krav. Tillverkare Med tillverkare avses i direktiv grundade på den nya metoden den person som ansvarar för konstruktion och tillverkning av en produkt i syfte att släppa ut den på den gemensamma marknaden i eget namn. Tillverkaren är skyldig att säkerställa att en produkt som är avsedd att släppas ut på den gemensamma marknaden har konstruerats och tillverkats enligt bestämmelserna i tillämpliga nya metoden-direktiv samt att det skett en bedömning av dess överensstämmelse med de väsentliga kraven i dessa. Tillverkaren får använda slutprodukter, färdiga delar och komponenter, samt anlita underleverantörer. Tillverkaren måste dock alltid bibehålla den övergripande kontrollen av produkten samt ha den kompetens som krävs för att ta ansvar för produkten.
Berörda länder Nya metoden översiktligt
Förfarande för bedömning av överensstämmelse och moduler Tillverkaren skall upprätta en teknisk konstruktionsfil enligt aktuellt/aktuella direktiv och välja ett förfarande för bedömnings av överensstämmelse (modul), modul A betyder självcertifiering medan övriga moduler blir lite mera komplicerade och kan kräva utomstående granskning. Tillverkaren skall upprätta och medskicka en bruksanvsining för aktuell produkt, underteckna och medleverera en EG-försäkran om överensstämmelse alternativt för vissa så kallade halvfabrikat dvs icke färdiga maskiner en sk tillverkardeklaration om förbud att ta idrift. Aktuell produkt skall förses med en tillverkarmärkning (skylt). Minimidirektiv Minimidirektiv är direktiv som slår fast att medlemsstaterna skall tillförsäkra medborgarna vissa rättigheter i något avseende. Minimidirektiven tar i första hand sikte på arbetsmiljön och den yttre miljön. Medlemsstaterna skall sträva mot en förbättrad arbetsmiljö för att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Syftet är att harmonisera villkoren inom detta område på en ständigt stigande nivå. Detta skall bl.a. begränsa möjligheterna för industrin att använda dålig yttre miljö och arbetsmiljö i konkurrenssyfte (s.k. hälsomässig dumping). Avser även då all utrustning tillverkad och idrifttagen före aktuella produktdirektivs ikraftträdande. Standardisering Grundtanken med EU:s inre marknad är att varor, tjänster, kapital och personer ska kunna röra sig fritt över nationsgränserna utan handelshinder. Rörligheten underlättas genom att EU-ländernas produktregler harmoniseras och specificeras av gemensamma europeiska standarder. Standarder flätas allt mer ihop på en global marknad.
Tekniska handelshinder motverkar varors fria rörlighet När varor rör sig på en marknad gäller normalt att de ska uppfylla särskilda regler om utformning eller egenskaper. Detta är så kallade produktregler. När olika länders eller marknaders produktregler skiljer sig åt uppstår tekniska handelshinder. Exempel på sådana hinder är nationella myndigheters tekniska föreskrifter och allmänna råd om varor eller nationella standarder som tvingar tillverkare att anpassa sina produkter till reglerna på varje enskild marknad. I princip tillåts inte några tekniska hinder för den fria rörligheten för varor inom EU. Därför arbetar EU med att harmonisera medlemsländernas produktregler. Den nya metoden underlättar harmoniseringen av produktregler Produktreglerna harmoniseras huvudsakligen genom direktiv. I direktiv enligt den äldre metoden var detaljerade lösningar beskrivna i direktivtexten. Följden blev att det gick långsamt att harmonisera medlemsländernas produktregler. Direktiv enligt den så kallade nya metoden ställer däremot endast upp överordnade krav på hälsa, säkerhet och miljö för ett antal produkter (se tabell nedan). En produkt kan omfattas av flera direktiv eftersom en och samma produkt kan ge upphov till olika risker. De mer detaljerade reglerna finns i stället i gemensamma standarder som utarbetas av andra organ än EU:s institutioner. Standardiseringsorgan utarbetar gemensamma standarder Arbetet med att utarbeta gemensamma europeiska standarder som specificerar nya metod-direktivens krav på hälsa, säkerhet och miljö utförs av de europeiska standardiseringsorganen CEN, Cenelec och ETSI. CEN European Committee for Standardization CEN har hand om så gott som samtliga sektorer inom industrin. CEN, som har sitt säte i Bryssel i Belgien, har 28 medlemsländer samt sex associerade länder. Representanter från Europeiska kommissionen och Efta deltar även i arbetet med att ta fram standarder.
Cenelec European Committee for Electrotechnical Standardization Cenelec bildades 1973 genom en sammanslagning av två organisationer och arbetar med elektroteknisk standardisering. Cenelec är en icke vinstdrivande organisation med medlemmar från 28 europeiska länder samt ytterligare åtta associerade länder från Central- och Östeuropa. Kommittén har sitt säte i Bryssel, Belgien. ETSI European Telecommunications Standards Institute ETSI utvecklar standarder för telekomindustrin samt vissa områden inom etermedia. Beläget i Sophia Antipolis i Frankrike sammansluter ETSI medlemmar i drygt 50 länder världen runt. Tillverkaren är inte tvingad att använda standarderna Det är tillverkarens skyldighet att uppfylla de krav som anges i direktiven, som är tvingande, men det är inget tvång att använda standarderna. Standarderna ger dock tillverkare teknisk information om hur de ska gå tillväga för att uppfylla de grundläggande kraven i nya metoden-direktiven. De produkter som standarden tillämpas på förväntas överensstämma med dessa krav. Tillverkaren ansvarar för CE-märkningen av en produkt Tillverkaren har alltid det fulla ansvaret för sin produkt. Det är tillverkaren eller den som importerar en vara till EU/EES som ska intyga att nya metoden-direktivens grundläggande krav på hälsa, miljö och säkerhet är uppfyllda. Detta kan ske dels genom att en tillverkardeklaration bifogas, dels genom CE-märkning. Tillverkardeklarationen kallas för försäkran om överensstämmelse. En produkt som ska släpps ut på marknaden och som uppfyller kraven i ett nya metoden-direktiv, ska CE-märkas såvida inget annat anges i direktivet. Ett CE-märke fungerar som ett slags pass som ger en produkt fri rörlighet på EU:s inre marknad. Det betyder att produkten kan säljas i hela EU/EES-området utan ytterligare godkännanden, anpassningar eller omprovningar. En produkt som säljs enbart i exempelvis Sverige ska också CE-märkas om den omfattas av ett direktiv med harmoniserade produktregler. För vissa produkter krävs tredjepartscertifiering För produkter som är särskilt farliga eller där säkerheten är extra viktig krävs en strängare kontrollform, som kallas tredjepartscertifiering. De organ, det kan vara ett laboratorium, besiktnings- eller kontrollorgan, som får uppgiften att utföra sådana kontroller måste uppfylla vissa krav på bland annat kompetens och oberoende ställning i enlighet med EU:s direktiv. I Sverige är det Styrelsen för teknisk ackreditering, SWEDAC, som har till uppgift att formellt erkänna ett sådant organ. Om en produkt har kontrollerats av ett anmält organ, åtföljs CE-märket av ett identifikationsnummer. Nationella myndigheter utför marknadskontroller Olika nationella myndigheter ansvarar för att utföra kontroller av att produkter på marknaden uppfyller EU-lagstiftningens krav, så kallade marknadskontroller. Om man i en marknadskontrollen finner att reglerna inte följs för produkter som regleras av direktiv, kan sanktioner riktas mot tillverkare, importörer, leverantörer och brukare.
Exempel på åtgärder är förbud mot försäljning, förbud att ta i drift, återtagande av produkt eller varningsannonsering. Varor från tredjeland måste uppfylla EU:s regler Varor från tredjeland som importeras för att släppas ut på den inre marknaden, måste uppfylla EU:s krav. Det innebär att till exempel reglerna om CE-märkning även omfattar varor från tredjeland. Ömsesidigt erkännande Om en vara är godkänd för försäljning i ett medlemsland så är den också godkänd att säljas inom hela EU. Detta är innebörden i principen om ömsesidigt erkännande, som är en viktig del av den inre marknaden. Genom ömsesidigt erkännande behöver inte samtliga nationella lagstiftningar harmoniseras utan varor kan cirkulera fritt på den inre marknaden ändå. Ofta kallas principen Cassis de Dijon-principen. Namnet kommer från en uppmärksammad och vägledande dom i EG-domstolen. I domen lade man fast principen om ömsesidigt erkännande. Principen om ömsesidigt erkännande efterlevs dock inte alltid på det sätt som är avsikten. Därför arbetar Europeiska kommissionen med att förbättra medlemsländernas efterlevnad av denna. Det är ett sätt att fullt ut utveckla den inre marknaden. Ömsesidigt erkännande säkerställer en fri rörlighet Det är inom områdena hälsa, säkerhet och miljö som EU koncentrerar sina insatser för gemensamma regler för varor. För andra områden gäller principen om ömsesidigt erkännande av medlemsländernas nationella regler. Ömsesidigt erkännande gäller alltså för områden som inte är harmoniserade på EU-nivå. Ömsesidigt erkännande innebär att om en vara är lagligt saluförd i ett EU/EES-land eller Turkiet ska den också kunna säljas fritt i alla andra medlemsländer, utan att behöva anpassas till dessa medlemsländers nationella regler. Denna princip om ömsesidigt erkännande på den inre marknaden säkerställer den fria rörligheten för varor utan att det är nödvändigt att harmonisera medlemsländernas nationella lagstiftningar. EU:s medlemsländer har genom denna princip alltså godkänt och tillerkänt alla andra medlemsländers lagstiftning på berörda område en viss acceptans. Principen grundar sig på artikel 28 i EG-fördraget som förbjuder alla importrestriktioner och regler som har motsvarande effekt, till exempel nationella tekniska krav på varor. I vissa fall är det ändå möjligt för ett medlemsland att införa förbud mot produkter som är tillåtna i övriga EU. Det gäller framför allt åtgärder till skydd för liv, hälsa och miljö. Medlemsstaterna måste också kunna påvisa att de restriktioner man inför är nödvändiga samt att de står i proportion i den risk som sägs föreligga. Detta regleras i artikel 30 i EG-fördraget. Om det uppstår tvister om ett land infört restriktioner som inte är förenliga med fördragen kan frågan föras till EGdomstolen. Ett viktigt och vägledande fall var det som gällde den franska likören Crème de Cassis de Dijon. Cassis de Dijon-principen är ett annat namn på principen om ömsesidigt erkännande Den franska vinbärslikören Crème de Cassis de Dijon har kommit att ge namn till Cassis de Dijon-principen, eller principen om ömsesidigt erkännande.
Detta kommer av ett för den europeiska integrationen och den inre marknaden historiskt rättsfall i EG-domstolen från 1979. Tyska myndigheter förbjöd import till och försäljning i Tyskland av den franska likören, eftersom Crème de Cassis de Dijon inte innehöll den alkoholhalt som likör tillverkad i Tyskland normalt har. EG-domstolen fann dock att Tysklands agerande inte tjänade nödvändigt syfte och dömde alltså till Tysklands nackdel. Sedan dess har denna dom fungerat vägledande för ömsesidigt erkännande. Principen har också fastlagts ytterligare genom fler liknande domar i EG-domstolen. Kommissionen har gett ut ett meddelande om hur principen om ömsesidigt erkännande ska tolkas I slutet av 2003 gav kommissionen ut ett tolkningsmeddelande om principen för ömsesidigt erkännande. Bakgrunden till meddelandet är att man kunnat konstatera att det fortfarande råder okunskap om vad principen om ömsesidigt erkännande innebär i praktiken. Detta gäller såväl marknadsaktörer som myndigheter. För marknadsaktörerna innebär detta inte sällan högre kostnader eller uteblivna marknader. I sitt tolkningsmeddelande klargör kommissionen vilka rättigheter och skyldigheter marknadsaktörerna och de nationella förvaltningarna har i de fall då principen om ömsesidigt erkännande är tillämplig. Tanken med meddelandet är att det ska kunna fungera som en praktisk handledning för att aktörerna ska kunna dra nytta av den inre marknaden även för de näringsgrenar som ännu inte är harmoniserade. T Beäff