Frankrike Frankrikes nuvarande författning kallas för femte republiken och antogs vid en folkomröstning 28 december 1958 med 80 % majoritet. I och med femte republiken så stärktes presidentens makt avsevärt. Dock krävde partierna att vissa parlamentariska drag skulle kvarstå, vilket gör att femte republiken blev en kompromiss och kan kallas för semipresidentialism. Det är presidenten som utser premiärministern och den övriga regeringen. Nationalförsamlingen kan visserligen framtvinga regeringens avgång genom ett misstroendevotum. Dock kan presidenten upplösa församlingen och utlysa nyval. Förutsätt att presidenten stöds av en betydande gruppering i församlingen, som har majoritet eller kan antas få det vid ett upplösningsval, har han den avgörande makten. Presidenten väljs direkt av folket på en period av 5år. Presidentvalet sker i två omgångar, förutsatt att ingen av kandidaterna får absolut majoritet i första omgången. Om ingen av kandidaterna får absolut majoritet i första valomgången så går det till en andra valomgång. Där ställs de två kandidaterna som fått flest röster mot varandra. Det är inte längre ledamöterna i nationalförsamlingen som på egen hand avgör vart regeringsmakten hamnar. Detta har bidragit till att folket betraktar presidentvalet som viktigare val än valet till nationalförsamlingen. Detta märktes tydligt under valet 2007 då valdeltagandet till nationalförsamlingen låg på 60,44 % och valdeltagandet till presidentvalet låg på 84 %. Japan Statsskicket i Japan är parlamentariskt. Den dömande makten har i japan lagprövningsrätt dvs. den kan ogiltigförklara lagar och förordningar som strider mot författningen. I konstitutionen är maktdelningsprincipen i lag fastställd. Den japanska författningen lägger den verkställande makten hos regeringen, den lagstiftande makten hos parlamentet, och den dömande makten hos högsta domstolen och övriga domstolar. Det lagstiftande organet, parlamentet, har enligt konstitutionen den formella makten. Parlamentet utser premiärministern, som får i uppdrag att bilda regering. Liksom i andra länder med parlamentarisk styre, skall regeringen ha stöd hos en majoritet i folkrepresentationen och ha ansvar för denna. Konstitutionen frånsäger kejsaren all makt då det gäller rikets styrelse. Hans uppgifter så som att utnämna premiärminister är rent ceremoniella och detta utför han först efter regeringens godkännande. Den japanska förvaltningen är centraliserad och de lokala myndigheternas svaga ställning framhävs ytligare av det starka finansiella beroendet av statsmakten. Dock pågår en decentralisering av beslutsfattandet från central till lokal nivå.
Partier och intresseorganisationer I Frankrike ställer presidentvalet vissa krav på enighet inom det block som står bakom någon av de två kandidaterna i andra valomgången. Det medförde länge ett särskilt problem för vänstern, som var uppdelad på två partier vilka intill 1981 var ungefär lika stora och var av det ena var kommunistiskt. Det var givet att endast en socialist hade en chans att vinna tillräkligt många röster för att ta hem andra valomgången mot det andra blockets kandidat. Kommunisterna måste därför stödja den socialistiske kandidaten i den andra valomgången om vänstern skulle ha en rimlig chans. Men det ville kommunisterna som regel bara göra, om denne kandidat hade lovat att bereda kommunisterna plats i sin kommande regering, och som tog hänsyn till några av kommunisternas önskemål. Samtidigt var det ett faktum att misstron mot kommunistpartiets avsikter alltid varit utbrett i Frankrike. Många fruktade att partiet genom sin starka organisation och sitt grepp om den största fackföreningsorganisationen skulle få den verkliga makten i en vänsterregering, även om presidenten var socialist. Dessa problem har bidragit till att vänstern inte vann något av de tre presidentvalen 1965, 1969 och 1974. Detta märktes även under presidentvalet 2002 som blev ett nytt exempel på den avgörande betydelsen av splittringen hos vänstern. I första valomgången fick Le Pen 17 %, tätt efter Chirac med 20 %. Vänstern hade ingen utpräglad kandidat utan en rad småkandidater som plockade några få procent var av det normala väljarunderlaget för socialisternas Jospin. Resultatet blev ett obehagligt uppvaknande för vänsterväljarna. Le Pen kom före Jospin och fick möta Chirac i slutomgången, där vänstern alltså inte alls var företrädd utan måste råda sina väljare att rösta på Chirac. Som i och med detta vann andra valomgången med hela 82 %. På den icke-socialistiska sidan är partimönstret mer flytande. Partierna ändrar ofta namn, upplöses och nybildas. Ofta är de bara etiketter för en skara av enskilda politiker och deras väljare, och präglas ofta av dålig sammanhållning. Det finns franska statsvetare som hävdar att 20-25 % av landets väljare under efterkrigstiden alltid velat rösta i protest mot systemet och det som skiftar är om de är på yttersta högern eller yttersta vänstern. Även fackföreningsrörelsen är svag, splittrad och starkt decentraliserad. Man kan säga att dess utveckling har präglats av plötslig expansion vid sociala kriser för att sedan i många fall splittras. Bristen på väl förankrade partier och intresseorganisationer innebär att fransk politik saknar ett viktigt kontaktnät mellan medborgarna och statsmakten. Det finns inte samma kanaler för att förmedla olika samhällsgruppers krav eller reaktioner till de styrande. När större politiska stridsfrågor uppstår, brukar tillfälliga comités d action(en typ av ensaksrörelser ) bildas för att samordna stora kampanjer och demonstrationer mot ex.
globalisering, miljöförstörning, krig mm. Detta kan bero på att fransmännen som regel hyser ett starkt misstroende mot de partier och intresseorganisationer som säger sig företräda dem. I likhet med frankrike har flera av japans politiska partiers historia präglats av splittring. 1993 splittrades det största partiet i japan, det liberaldemokratiska partiet, och detta ledde till att tre nya partier bildades och LDP förlorade regeringsmakten. De tre nybildade partierna bildade en koalitionsregering tillsammans med de tidigare oppositionspartierna, med undantag från kommunisterna. Dock hade denna regering bara makten i mindre än ett år. Det japanska partisystemet tog ytligare ett steg mot omstrukturering 1994 då 9 befintliga partier slogs ihop och bildade det nya progressiva partiet, shinshinto. Denna hopslagning var en effekt av det nya valsystemet som delvis är baserat på enmansvalkretsar, vilket gynnar stora partier. Dock existerade detta parti endast i tre år. Som ett resultat av interna motsättningar så splittrades japans största oppositionsparti och gav upphov till sex nya partier. Flera faktorer bidrog till denna utveckling, bl.a. var partiet redan från början en lös sammansättning av politiker från olika partier, med olika intressen. Denna tendens kan vi även se i det franska partisystemet där partier ofta ändrar namn, upplöses och nybildas. Till skillnad från den splittring som råder inom franska intressegrupper så kännetecknas det japanska politiska systemet av många och välorganiserade intressegrupper. I stort sätt har varje kategori en organisation för att ta tillvara på deras intressen. Antalet intressegrupper har ökat markant under de 4 senaste decennierna. Arbetstagarnas organisationer har haft en svag ställning i det politiska systemet. En anledning till detta kan vara att japan fram till 1993 styrts av konservativa regeringar som har haft stöd från fackförbund inom näringslivet. Medans arbetstagarnas organisationer alltid stött vänsterpartier som stått utanför den konservativa regeringen. Jordbrukarna är, till skillnad från arbetarna, välorganiserade och har mer inflytande i den politiska processen. Den största och politiskt mest inflytelserika huvudorganisationen för jordbrukare i japan, Nokyo, räknar till sina medlemmar till så gott som varje lantbrukarfamilj i landet. Nokyo har haft nära relationer med framförallt LDP men även det socialdemokratiska partiet. Anledningen till deras starka ställning var att man fram till 1993 tillämpat ett system med flermansvalkretsar som bidrog till att man var starkt överrepresenterad i parlamentet. Frankrikes största huvudorganisation för jordbrukar har inte alls lika stort inflytande. Detta kan delvis bero på att man endast har ¼ av landets totala jordbrukare som medlemmar. En annan faktor kan vara som vi skrev innan att fransmännen som regel hyser ett starkt misstroende mot de partier och intresseorganisationer som säger sig företräda dem.
Till skillnad från japan så är den viktiga länken mellan medborgare intresseorganisation - parti betydligt svagare i frankrike. Effekten av detta är att medborgarna i frankrike är mer benägna att gå ut i landsomfattande strejker gällande specifika sakfrågor. Försök att rationalisera eller privatisera har utlöst vilda strejker som tvingat regeringen till att backa när samhället satts i gungning. I och med att man i japan har ett fungerade samarbete mellan intresseorganisationer och partier så finns inte samma behov av landsomfattande strejker. Utan deras hjärtefrågor drivs istället av intresseorganisationerna. Diskussion Vilka möjligheter har fackförbund i Japan och Frankrike att bedriva sina frågor? Detta kan man vetenskapligt undersöka genom att göra en fokuserande jämförelse mellan fackförbunden i japan och frankrike. Där man gör en djupgående undersökning enskilt på båda länderna men man jämför även länderna med varandra. Syftet med att göra en fokuserad jämförelse är att förtydliga likheter och skillnader mellan länderna. Man skulle även kunna ta fram vilka oberoende och beroende variabler som finns i dessa länder. Exempel på beroende variabler kan vara antalet fackförbund som finns i länderna. Även antalet medlemmar fackförbunden har. Och i vilken utsträckning fackförbunden representeras i det politiska systemet. Oberoende variabler kan vara att undersöka medborgarnas attityd till fackförbunden och även kolla på ländernas politiska kultur och hur den har sätt ut över tid. Referenser Lindahl, R. Utländska politiska system; SNS Förlag (Stockholm) 2009
Politisk opinionsbildning - En jämförande analys av partier och intresseorganisationer i Frankrike och Japan Daniel Hedström Daniel Gustafsson Statskunskap A, dlk 3 Thomas Sedelius VT 2010