Riktlinjer för samlingen vid Stockholms stadsmuseum: tillägg FOTOSAMLINGEN

2008-06-01 Dnr 2006/1040-50 Sid 1 (19) Riktlinjer för samlingen vid Stockholms stadsmuseum: tillägg FOTOSAMLINGEN 2 Stadsmuseets samling...3 2.3 Museisamlingens innehåll... 3 2.3.3 Rörlig media... 3 2.3.4 Fotografier... 3 3. Riktlinjer för bevarande...5 3.2 Dokumentation av museisamlingen... 5 3.2.0.3 Rörlig media... 5 3.2.0.3.1 Registrering av rörlig media... 5 3.2.0.3.2 Märkning av rörlig media... 5 3.2.0.4 Fotografier... 5 3.2.0.4.1 Registrering av fotografier... 5 3.2.0.4.2 Märkning av fotografier... 5 3.2.2 Digitalisering... 6 3.2.2.3 Digitalisering av rörlig media... 6 3.2.2.4 Digitalisering av fotografier... 6 3.3 Förebyggande vård... 7 3.3.1 Särskilda anvisningar för rörlig media... 7 3.3.2 Särskilda anvisningar för fotografier... 8 3.3.2.1 Direktpositiv... 8 3.3.2.1.1 Daguerreotyp... 8 3.3.2.1.2 Ambrotyp... 8 3.3.2.1.3 Pannotyp... 9 3.3.2.1.4 Ferrotyp... 9 3.3.2.1.5 Chrystoleum... 9 3.3.2.2 Negativ på glas... 9 3.3.2.2.1 Silverbromidgelatinglasnegativ... 9 3.3.2.2.2 Våt kollodiumplåt/kollodiumnegativ... 10 3.3.2.2.3 Autokromer... 10 3.3.2.3 Negativ på papper... 11 3.3.2.6 Negativ på plast... 11 3.3.2.6.1 Cellulosanitratnegativ... 11 3.3.2.6.2 Cellulosaacetatnegativ... 12 3.3.2.6.3 Polyesternegativ... 13 3.3.2.7 Positiv på plast... 13 3.3.2.8 Positiv på papper... 14 3.3.2.8.1 Fotoalbum... 14

Sid 2 (19) 3.3.2.8.2 Originalkopior, monterade eller passpartouterade... 14 3.3.2.8.3 Grå ark... 15 3.3.2.8.4 Originalsamlingen och Fotografsamlingen... 15 3.3.2.9 Digitala original... 15 3.4 Förvaring i magasin... 16 3.4.6 Riktlinjer för material i magasinen... 16 3.4.6.2 Fotografiskt material och rörlig media... 16 3.4.7 Riskmaterial... 16 3.4.7.1 Fotografiska riskmaterial... 16 3.4.9 Exponering av museiobjekt i utställning... 17 3.4.9.1 Tillägg avseende hantering av originalfotografier... 17 3.7.1 Transport av museiföremål... 17 3.7.1.0.1 Tillägg avseende hantering av fotografiskt material vid tranport... 17 5. Riktlinjer för förvärv...18 5.7.2 Externa intag av fotografiskt material och rörlig media... 18 5.7.3 Interna intag av fotografiskt material och rörlig media... 18 6. Riktlinjer för gallring...19 6.0.2 Förutsättningar för gallring av rörlig media och fotografier... 19

Sid 3 (19) 2 Stadsmuseets samling 2.3 Museisamlingens innehåll 2.3.3 Rörlig media Mer än hälften av Stadsmuseets filmer är från 1930-talet. År 1936 väckte författaren och kommunalpolitikern Fredrik Ström en motion angående upprättandet av ett stadens filmarkiv och år 1943 bestämde stadsfullmäktige att alla filmer i kommunal ägo skulle överlämnas till museinämnden för förvaring. Här ingick ett antal mer eller mindre färdigredigerade upptagningar från Stockholms hamn, Elektricitetsverk, Gasverk, Reningsverk, Vattenverk, samt dokumentationer av många brobyggen. Av den lilla broschyren Filmer, Stadsmuseet från 1947 framgår att museet då - utöver de 19 hantverksfilmerna - tillhandahöll ett tjugotal filmer om stadens utveckling, renhållning och skolväsen. Åren 1965-1981 gjorde Stockholms stad en ganska omfattande filmdokumentation av Järvafältets utbyggnad som senare överfördes till Stadsmuseet. Ett stort antal filmer mottogs från Gatu- och fastighetskontoret år 1997. Det finns också bildspel och filmer som producerats för museets utställningar. Videofilm har även använts i anslutning till projektet Värt att minnas. Under 2004 och 2005 har sammanlagt 28 filmade intervjuer mottagits från detta projekt. Filmerna i Stadsmuseets samlingar är idag registrerade och sökbara delvis via museets accessionsregister, delvis via andra manuella förteckningar. Från 1981-1982 finns en förteckning om ca 170 titlar. De upphovsrättsliga frågorna är i många fall inte klarlagda. Den huvudsakliga sökvägen till Stadsmuseets filmer är för närvarande den omfattande inventeringen av stockholmsfilmer hos stadens arkiv, företag och institutioner som utfördes inför kulturhuvudstadsåret 1998 under rubriken Filmen i Stockholm ett kortfilmsregister. 17 filmer ur museets samlingar överfördes till DVD år 2006. De är 11-43 minuter långa och speglar yrkesliv och fritid i staden t ex Från Djurgårdslivet och Djurgårdsstaden, 1936, Från 5-17. Dagligt liv på Nedre norrmalm, 1935, Hässelbyfilmen, 1923, Sophämtning i Stockholm, 1939, samt Stockholms brandkår, 1923. 2.3.4 Fotografier De äldsta fotografiska bilderna i Stadsmuseets samlingar är från 1840-talet. Totalt uppgår antalet fotografier idag till ca 3,5 miljoner och av dessa är ca 2,3 miljoner registrerade på olika sätt.

Sid 4 (19) En stor del av fotosamlingen utgörs av tjänstefotografier, dvs bilder producerade inom museet. Uppskattningsvis ca 20 % av de fotografiska samlingarna är producerade av museets egna tjänstemän. Stadsmuseets förste heltidsanställde fotograf, Lennart af Petersens, arbetade på museet mellan år 1942 och 1978 och hans produktion omfattar omkring 100 000 negativ. Vid Stadsmuseets tillkomst överfördes från Stadsarkivet en stor mängd glasnegativ med motiv från seklets början. Det finns också samlingar som inkommit från kommunala förvaltningar som stadsbyggnadskontoret, gatu- och fastighetskontoret, hamnförvaltningen och idrottsförvaltningen. Fotografierna har stor bredd ämnesmässigt men visar främst stadsmiljöer med gatuliv, folkliv och byggnader i Stockholm med omgivningar. Geografiskt dominerar innerstaden. Stadsmuseet har 33 daguerrotyper i samlingarna. Merparten är porträtt från 1840-50- talen. Bland annat finns två mansporträtt av daguerreotypisten J W Bergström samt en vy från hans trädgård. Ytterligare en daguerreotyp med Stockholmsmotiv är Christian Eduard Littmans daguerreotyp med motiv av Stockholms slott, Storkyrkan samt en del av Skeppsholmen från tidigt 1840-tal. Huvuddelen av den fotografiska samlingen består av enskilda samlingar eller enstaka fotografier som fortlöpande förvärvats till museet, exempelvis miljöer, porträtt och pressbildsamlingar. Bland enskilda fotosamlingar kan nämnas: Johannes Jaegers (1832-1908) fotografier som består av panoramabilder och stadsvyer. Ett fåtal fotografier ur hans produktion finns i Stadsmuseet. Johannes Jaeger flyttade tillbaka till sitt hemland Tyskland 1890, men ateljén kvarstod och övertogs år 1908 av porträttfotografen Herman Sylwander. Civilingenjören och amatörfotografen Gustaf Wernersson Cronquists (1878-1967) samling innehåller drygt 600 autokromer (glasdiapositiv i formatet 9x12 som kunde betraktas på en ljuslåda eller visas i en skioptikonapparat) från 1910-1930-talet. Cronquist var en av pionjärerna inom färgfotografiet i Sverige. Axel Malmström (1872-1945) är Sveriges mest kände tidiga pressfotograf som skildrat människor och händelser under första världskriget och krisåren med stort socialt patos. Stadsmuseet har mer än 10 000 negativ av Axel Malmström i sina samlingar. Svenska Dagbladet-samlingen består av bilder som tagits av Svenska Dagbladets pressfotografer under åren 1928-1960 och omfattar över 100 000 negativ. Samlingen speglar viktiga händelser i Stockholms historia och ger samtidigt en unik inblick i dagspressbildens utveckling under ett intressant skede av 1900-talet. Se även Fakta om fotografisamlingarna vid Stadsmuseet

Sid 5 (19) 3. Riktlinjer för bevarande 3.2 Dokumentation av museisamlingen 3.2.0.3 Rörlig media 3.2.0.3.1 Registrering av rörlig media De filmer som ingår i samlingarna ska accessionsföras och registreras i databas. Vid registrering ska filmen förses med geografiska, biografiska, kronologiska, innehållsliga och upphovsrättsliga uppgifter. Filmens innehåll kan också klassificeras via ämnesord. Varje enskilt analogt och/eller digitalt exemplar av filmen ska sedan förses med uppgifter gällande egenskaperna för just det exemplaret. 3.2.0.3.2 Märkning av rörlig media Filmer som ingår i Stadsmuseets samlingar ska märkas med ett unikt inventarienummer. 3.2.0.4 Fotografier 3.2.0.4.1 Registrering av fotografier Allt fotografiskt material ska accessionsföras och efter hand registreras i databas med sitt unika bildnummer. Vid registrering beskrivs först fotograferingsögonblicket, Klicket, där motivet förses med geografiska, biografiska, kronologiska, innehållsliga och upphovsrättsliga uppgifter. Motivet kan också klassificeras via ämnesord. Varje enskilt fotografiskt objekt, analogt och/eller digitalt, förses sedan med uppgifter gällande egenskaperna för just det exemplaret. 3.2.0.4.2 Märkning av fotografier Alla analoga bilder ska märkas med ett unikt bildnummer. Märkning av negativ och diapositiv ska alltid ske på emballaget med mjuk blyertspenna och vara väl synlig. Märkning direkt på negativ och diapositiv får aldrig ske! Emballage som innehåller negativ på nitratbas ska vara märkta med ett N. Positiv på papper kan märkas på baksidan med mjuk blyertspenna. Papperspositivens emballage ska vara märkta med motsvarande nummer.

Sid 6 (19) CD-R och DVD-skivor ska märkas på den transparenta ytan närmast mitten samt på emballaget; märkning på informationsskiktet får ej ske. Alla digitala bildfiler ska fildöpas enligt principen SSM<serienummer><unikt bildnummer><filtyp><filtillägg> t ex SSMF119725B.tif. Se även Stadsmuseets vanligaste negativnummerserier 3.2.2 Digitalisering 3.2.2.3 Digitalisering av rörlig media Stadsmuseet ska sträva efter att digitalisera filmsamlingarna. Ofta efterfrågat material och material som riskerar att bli förstört ska prioriteras. Vid uttag ur klimatmagasinen för skanning och registrering, ska film ligga minst 6 timmar i slussen för acklimatisering. 3.2.2.4 Digitalisering av fotografier Stadsmuseet ska sträva efter att digitalisera de fotografiska samlingarna. Ofta efterfrågat material, material som riskerar att förstöras och/eller förstöra annat fotografiskt material och material som utsätts för störst risker vid hantering ska prioriteras. Det material Stadsmuseets Fotoenhet framställer till fotografidatabasen Fotoklick samt till externa och interna kunder ska sparas på museets server i högupplöst format och fildöpas och registreras enligt ovan. Vid skanning av bilder ur samlingarna ska minst två filer skapas: en högupplöst, obearbetad basfil (B) samt en lågupplöst skissfil till fotografidatabasen (S) och fildöpas enligt principen SSMFA<serienummer><unikt bildnummer><filtyp><filtillägg> t ex SSMA119725B.tif Från år 2007 ska dessutom högupplösta s k leveransfiler, dvs bearbetade bildfiler framställda för externa eller interna kunder för bestämt ändamål, sparas på server och betecknas <L>, till exempel SSMFA119725L.tif. Vid uttag ur klimatmagasinen för skanning och registrering, ska fotografierna ligga minst 6 timmar i slussen utanför magasinet för acklimatisering.

Sid 7 (19) 3.3 Förebyggande vård 3.3.1 Särskilda anvisningar för rörlig media Den förebyggande vården av film på acetat- och nitratbas ska främst ske genom identifiering av skadat och/eller skadligt material, samt avskiljning av skadligt material. För att undvika s k acid trapping ska locket tas av på de askar spelfilmerna av cellulosaacetat förvaras i. Locken ska förvaras bredvid filmen. Filmerna ska fortlöpande konverteras till nya optiska databärare, exempelvis DVD. Härvid ska minst två exemplar av varje DVD, ett arkivexemplar och ett bruksexemplar, framställas. De digitaliserade filmerna ska föras över till Stadsmuseets server. Kontinuerlig backup ska ske och därutöver ska ett exemplar sparas på hårddisk eller optisk skiva. De äldre 35mm originalfilm av cellulosanitrat som Stadsmuseet har producerat tillsammans med Svensk Filmindustri (SF) är överförda till annat format. Originalen förvaras nu i SFarkivet hos Sveriges Television. Övrig nitratfilm förvaras i Svenska Filminstitutets Rotebrolaboratorium. De filmer som förvaras i Stadsmuseets magasin är huvudsakligen 16mm-film av cellulosaacetatplast. Cellulosaacetatplast i film bryts ner på samma sätt som cellulosaacetat i fotografiska negativ. De VHS-filmer och äldre s k U-matic-band som finns i samlingarna består dels av kopior av äldre filmer och tv-program, dels av videoinspelningar som tjänstemän på museet eller andra förvaltningar har gjort. De informationsbärande delarna i videofilmerna består av magnetband på en bas av polyester. Magnetskiktet som är pålagt på polyesterbasen, innehåller ett bindemedel som är mycket problematiskt. Videotekniken har mycket stora brister vad gäller beständigheten. Informationsbäraren, magnetbandet, åldras snabbt. Bandens skikt har alla olika livslängd. Själva bandet av polyester har en livslängd på 1000 år och magnetskiktet en livslängd på 100 år, medan bindemedlet i magnetskiktet däremot bryts ner på 20 30 år. Bandens livslängd är alltså maximalt 30 år. Uppgifterna om livslängd gäller endast videoband som förvarats i bra klimatförhållanden. Nedbrytningen av magnetbandet gör att bilden försämras, att bandet kärvar i kassetten, att de olika skikten i magnetbandet lossnar och orsakar signalbortfall. Magnetband är mycket känsliga för ultraviolett ljus. De unika videobanden ska därför konverteras till nya optiska databärare, exempelvis DVD. Härvid ska minst två exemplar av varje DVD, ett arkivexemplar och ett bruksexemplar, framställas. De digitaliserade videofilmerna ska också föras över till Stadsmuseets lagringssystem.

Sid 8 (19) En del av museets filmer och videor är redan överförda till DVD, som är känsliga för ljus och värme. Skivorna innehåller bland annat polymeren polykarbonat. Plaster utvidgas och krymper i takt med variationerna i klimatet. Klimatfluktuationer kan medföra att optiska skivor blir skeva och att de olika skikten skadas. 3.3.2 Särskilda anvisningar för fotografier Stickprovskontroller för att identifiera skadat material, t ex acetatnegativ drabbade av vinägersyndrom, ska genomföras minst 1 gång per år. Negativ som befinns vara starkt påverkade av nedbrytningsprocesser ska avskiljas från övrigt material. Olämpligt negativemballage, t ex pergamynkuvert, ska bytas ut mot emballage av ren cellulosa. Vid uttag ur klimatmagasinen för skanning och registrering ska negativ ligga minst 6 timmar i slussen för acklimatisering, sommartid helst 12 timmar. Negativen ska inte ligga i rumstemperatur längre än absolut nödvändigt. 3.3.2.1 Direktpositiv Daguerrotyper, ambrotyper och pannotyper bryts ned av luftföroreningar, ljus, felaktig luftfuktighet och felaktiga temperaturer. Både ambrotyper, ferrotyper och pannotyper innehåller kollodium som avger nitrösa gaser. Dessa gaser är skadliga för både direktpositiven själva och omgivande material. 3.3.2.1.1 Daguerreotyp Daguerreotypi är en av de äldsta fotografiska metoderna och användes under perioden 1839 1860. En daguerreotyp består av en kopparplåt, antingen sammansatt med en silverplåt eller belagd med ett silverskikt. Den är svartvit, med en negativ bild som framträder positivt när man betraktar den i ett visst ljus, en typ av speglingseffekt. Stadsmuseet har 33 daguerrotyper. 3.3.2.1.2 Ambrotyp En ambrotyp består av ett glas preparerad med kollodium och silver. Den är preparerad så att den negativa bilden framträder som positiv mot mörk bakgrund. Metoden användes åren 1852 1890. Stadsmuseet har 11 ambrotyper.

Sid 9 (19) 3.3.2.1.3 Pannotyp Pannotyp är ett svartvitt positiv med kollodium och silver på vaxduk. Metoden användes åren 1853 1865. Stadsmuseet har 9 pannotyper. 3.3.2.1.4 Ferrotyp En ferrotyp består av en järnmetall preparerad med kollodium och silver. Metoden användes åren 1852 1930. Stadsmuseet har 10 ferrotyper. 3.3.2.1.5 Chrystoleum Chrystoleum är ett färg positiv som består av ett svart-vitt bildskikt uppklistrat på från baksidan av ett välvt glas som kolorerats. Metoden användes åren 1880 1930. Stadsmuseet har 1 chrystoleum. 3.3.2.2 Negativ på glas Större glasnegativ, framförallt av C- och D-storlek, ska ligga i s k fyrflap-kuvert för att minska det mekaniska slitaget som uppkommer när man tar fram negativet. Det blir spänningar och belastningar i glaset när man tar i plåten och finns där minsta tendens till spricka kan glasplåten knäcka. Det kan dessutom uppstå skador på emulsionen. Museets ambition är att glasnegativ av denna storlek omemballeras efter hand som de digitaliseras. Förvaring av glasnegativ i för hög relativ luftfuktighet (RF) medför följande skaderisker: emulsionen sväller och blir klibbig, nedbrytningen av eventuella restkemikalier kan påskyndas och glasplåten kan få s k glassjuka. Förvaring av glasnegativ i för låg RF innebär risk för att emulsionen blir spröd och porös. Bindningen mellan glasplåten och emulsionen kan också försämras vilket resulterar i emulsionsavlossning. Nedbrytningsprocesserna påskyndas av för höga temperaturer. Glasnegativ är, liksom allt fotografiskt material, känsliga för ljus. Luftföroreningar bidrar starkt till glasnegativens nedbrytning. Vårdslös hantering av glasnegativ orsakar krosskador. LÄNK TILL STADSMUSEETS VANLIGASTE NEGATIVNUMMERSERIER 3.3.2.2.1 Silverbromidgelatinglasnegativ

Sid 10 (19) En mycket stor del av museets bildsamling utgörs av negativ med en bas av tämligen tunt glas med fint skurna kanter. På glaset finns ett bildskikt av gelatinemulsion med silver. Metoden brukades under en lång period, åren 1880 1975. Glasnegativ med albumin (ett äggviteämne) och silver som bildskikt användes under perioden 1848 1885. Museet har ca 1 700 000 silverbromidgelatinglasnegativ. Observera att bland dessa kan s k albuminplåtar finnas. 3.3.2.2.2 Våt kollodiumplåt/kollodiumnegativ På en bas av relativt tjockt glas med grovt skurna kanter lades en kollodiumemulsion. Negativet måste exponeras innan emulsionen hunnit torka. Metoden användes perioden 1851-1890. Stadsmuseets enda samling våtplåtar är fotografen Wilhelm Lundbergs samling om ca 3 000 plåtar. Enstaka våtplåtar kan finnas i andra samlingar men har till dags dato inte identifierats. Kollodiumskiktet är känsligt för uttorkning och torrt klimat medför att bilden krackelerar. Kollodium avger, som ovan nämnts, nitrösa gaser som orsakar nedbrytning av både kollodiumnegativen och omgivande fotografiskt material. 3.3.2.2.3 Autokromer Autokromer är uppbyggda av flera skikt som är limmade på varandra: silvergelatinemulsion, fernissa, raster, fernissa och en glasplåt som bas. En svartvit bild exponeras på silvergelatinemulsionen. Emulsionen är fäst på rastret med fernissa för att förhindra att fukt och kemikalier ska påverka de känsliga och vattenlösliga rasterfärgerna. Rasterskiktet är uppbyggt av små potatisstärkelsekorn som färgats i rött, grönt och blåviolett. Mellanrummen mellan färgkornen är fyllda med kolpulver. Rastret är fäst i basglasplåten med fernissa. Ytterligare en glasplåt, som är fäst med en limmad pappersremsa, läggs över alla skikt som ett skydd mot fysiska och kemiska skador. Bröderna Lumière utvecklade metoden 1907, som medförde att amatörer kunde fotografera i färg. Agfa vidareutvecklade pigmentfotograferingen 1923. Metoden fick minskad betydelse under 1950-talet. I Stadsmuseets samlingar finns ca 800 autokromer, varav merparten av dessa kommer från ingenjör Gustaf W:son Cronquists samling och de flesta är framställda 1915 1930. De färgämnen som finns i autokromernas rasterlager är mycket känsliga för ljus. Autokromer är särskilt känsliga för växlingar i det omgivande klimatet. Skador i kanternas pappersremsor medför risk för att flerskiktstrukturen påverkas då autokromen inte längre är lufttät. Autokromer skadas också mycket lätt av ovarsam hantering. Detta gäller särskilt de autokromer som saknar skyddsglasplåt.

Sid 11 (19) 3.3.2.3 Negativ på papper I Stadsmuseets samlingar finns fyra negativ på papper som preparerats så det blivit ljuskänsligt och kan användas i kameran som negativ, s k kalotypi. Samtliga är från slutet av 1850-talet. Museet har också ett hundratal mellannegativ i form av pappersnegativ av Henry B Goodwin. 3.3.2.6 Negativ på plast Negativ på plast delas in i tre huvudgrupper efter basmaterialet: cellulosanitratnegativ, cellulosaacetatnegativ och polyesternegativ. Alla filmnegativ som kan dateras till tidsperioden mellan 1889 och 1955 har antingen en bas av cellulosanitrat eller cellulosaacetat. Acetatnegativ har använts i mycket stor utsträckning även efter 1955, men ersätts idag mer och mer av polyesterfilm. Det finns alltså acetatnegativ även i modernt fotomaterial. Det är avgörande för bildsamlingens bevarande att man skiljer nitratnegativ och acetatnegativ från övrigt fotomaterial. Många gånger har man endast negativens datering som hjälpmedel i arbetet att någorlunda säkert genomföra en identifiering av basmaterialet. I Stadsmuseets samlingar finns minst 150 000 plastnegativ med en bas av cellulosanitrat. Minst 500 000 negativ är cellulosatriacetat i museets samlingar. Främst museets stora pressbildsamlingar Svenska Dagbladets samling och Saxon & Lindströms samling har denna filmbas. Merparten av de ca 6 000 rullfilmer tagna av museets fotografer och handläggare mellan 1981-2007 är antingen av polyester eller triacetat. Alla cellulosabaserade filmmaterial, vare sig det är nitratnegativ från 1890-talet eller färgnegativ från 1900-talet, har i princip samma nedbrytningsprocess. Filmnegativ producerade före mitten av 1950-talet är särskilt problematiska. 3.3.2.6.1 Cellulosanitratnegativ År 1889 började Kodak tillverka plastfilm på nitratbas. Hos framför allt amatörfotograferna, men så småningom även de professionella fotograferna, ersatte den snabbt glasnegativen. Alla plastnegativ som kan dateras till tiden mellan 1889 och mitten av 1920-talet har en bas av cellulosanitrat. Bladfilm på nitratbas är ovanliga efter 1940. Rullfilm från 1890 fram till mitten av 1940-talet är också av cellulosanitrat. Från mitten av 1940-talet fram till 1950 användes rullfilmer av cellulosanitrat och cellulosaacetat parallellt. Kodak avslutade tillverkningen av cellulosanitratfilmer 1950. Cellulosanitratnegativ bryts ner av hög luftfuktighet, höga temperaturer och av de nitrösa gaser plastmaterialet utsöndrar. Nedbrytningsprocessen är autokatalytisk, vilket innebär att

Sid 12 (19) nedbrytningsprodukterna förorsakar ytterligare nedbrytning av negativen. Nitratfilm består till största delen av nitrerad cellulosa, som kemiskt liknar bomullskrut. Under den relativt snabba och accelererande nedbrytningsprocessen utsöndras nitrös syra, nitrös oxid och nitrogen dioxid som alla är skadliga för omgivande bildmaterial. Den nitrösa syran skadar silvret i både positiv på papper och i negativ, medför att gelatinlager i negativ mjuknar, korroderar de lådor av metall som negativen förvaras i och skadar papperskuverten. Cellulosanitratnegativ är mycket lättantändliga och kan under vissa förhållanden självantända. Cellulosanitratnegativens nedbrytningsstadier: 1. Bärnstensliknande missfärgning av filmbasen. Bildmotivet bleknar. 2. Filmbasen blir skör. Negativet blir kladdigt, fastnar lätt i fotokuvert eller andra negativ. 3. Filmbasen blir extremt skör, bubblor utvecklas, avger en skadlig odör. 4. Filmbasen mjuknar, klibbar lätt fast i omgivande material. Stark skadlig odör. 5. Filmbasen sönderfaller i ett brunt skarpt luktande pulver. Använd brandtestet för att identifiera cellulosanitratnegativ; klipp en 2,5 cm lång remsa. Håll provet med en metalltång. Tänd provremsan i toppen. Det är endast cellulosanitratfilm som brinner neråt. Detta test får endast göras under särskilt luftutsug eftersom de nitrösa gaser som bildas är hälsofarliga. Bildernas datering och text på negativens kanter är också hjälpmedel vid identifiering av nitratnegativ. Se vidare: Fischer & Robb, 1993 3.3.2.6.2 Cellulosaacetatnegativ 1923 utvecklades ytterligare en filmbas av plast: cellulosaacetatnegativ. Den benämndes Safety Film eller Safety Base, då den var ett mindre lättantändligt alternativ till nitratfilmen. 1937 ersatte cellulosadiacetat den tidiga acetatfilmen. Efter 1940 är nästan all bladfilm på acetatbas. Acetatbasen utvecklades och ansågs vara mer eller mindre stabil. 1947 kom cellulosatriacetat som idag är en av de vanligaste plasterna till filmbaser. Större delen av all rullfilm som produceras idag har fortfarande cellulosatriacetat som bas. Cellulosaacetatnegativ, liksom nitratnegativ, bryts snabbt ner av höga temperaturer och hög luftfuktighet. Den tidiga acetatfilmen, diacetat, har ingen formstabilitet. Basen krymper och emulsionen lossnar. Under senare år har man uppmärksammat att även tri-acetatfilmen är instabil. Det s k vinägersyndromet drabbar materialet. Under nedbrytningsprocessen frigörs ättiksyra ur acetatfilmen och den avger en vinägerodör.

Sid 13 (19) All acetatfilm har en autokatalytisk nedbrytningsprocess. Därför är det mycket viktigt att se till att acetatnegativen inte utsätts för s k acid trapping, d.v.s. undvika att ättiksyran stängs inne i förvaringskuvert och lådor. Om ättiksyran inte ventileras bort från negativen accelererar nedbrytningsprocessen mycket kraftigt. Cellulosaacetatnegativ under nedbrytning är även skadligt för omgivande bildmaterial. Cellulosaacetatnegativens nedbrytningsstadier - vinägerodör är en varning som visar att kemisk nedbrytning pågår i filmbasen: 1. Skörhet plastbasen bryts sönder vid minsta böjning av negativet. 2. Krympning filmbasen krymper. Emulsionen blir bucklig, channeling. Drabbar särskilt bladfilm. 3. Kristaller eller bubblor kristalliknande avlagringar och bubblor på emulsionen. Nedbrutet acetatmaterial kan visa en blå eller rosa ton. Detta orsakas av att antihaleringslagret, som finns i gelatinet på negativets baksida för att förhindra reflexer vid exponeringen, har brutits ned av ättiksyra och återgått till sin ursprungliga rosa eller blå färg. Den för närvarande bästa metoden att identifiera cellulosaacetatnegativ är att ta hjälp av bildernas datering samt de texter som kan finnas på negativens kanter, exempelvis texten Safety. 1 I den omfattande materialgruppen cellulosaacetatnegativ ingår även färgnegativ. Se vidare om nedbrytningsfaktorer som är specifika för färgbilder under avsnittet Positiv på plast. 3.3.2.6.3 Polyesternegativ Negativ och film på bas av polyester introducerades 1955. Under de drygt 50 år som de har funnits på marknaden har polyesternegativen visat exceptionell kemisk stabilitet. Tester med accelererat åldrande visar att negativ på polyesterbas bevaras fem till tio gånger längre tid än acetatnegativ i liknande förvaringsförhållanden. Men cellulosaacetat har produktionstekniska fördelar jämfört med polyester. Det var därför först under 1960- och 1970-talen som polyester gradvis ersatte acetat som bas för många typer av bladfilm. Endast en liten del av de rullfilmer som finns på marknaden idag har en bas av polyester. Polarisationstestet som beskrivs av Fischer & Robb, är ett icke destruktivt och billigt hjälpmedel vid identifikationen av polyesternegativ. 3.3.2.7 Positiv på plast 1 Se vidare Fischer & Robb, 1993.

Sid 14 (19) Diabilder på en bas av cellulosaacetat och polyester. I Stadsmuseets samlingar finns drygt 67 000 färgdiapositiv på plast. De färgdiapositiv som har en bas av cellulosatriacetat bryts ner på samma sätt som beskrivits ovan i avsnittet Negativ på plast. Dessutom påverkas färgen starkt av ljus. Vid ljusblekning påverkas magentaskiktet som resulterar i att bilden får en blå ton. Färgbilder bryts också ner av s k mörkerblekning, som huvudsakligen beror på felaktig relativ luftfuktighet och temperatur. Vid mörkerblekning påverkas cyanskiktet, bilden får en varmröd ton. 3.3.2.8 Positiv på papper I Stadsmuseets samlingar finns uppskattningsvis sammanlagt 500 000 positiv på papper. Några tekniker som kan nämnas är albumin, kollodium, salt papper, färg, platina och cyanotyper. Albuminfotografier med bildskikt av albumin och silver bör förvaras i s k fyrflap-kuvert för att inte påverkas av de kemiska ämnen som ingår i de buffrade kuverten. Höga temperaturer påskyndar nedbrytningen av bildmaterial. Luftföroreningar och felaktiga förvaringsmaterial bidrar starkt till nedbrytningen av positiv på papper. Detsamma gäller hög relativ luftfuktighet och ljus. Delar av materialet, framförallt kollodiumbilderna, har under lång tid använts som påsiktsbilder vilket har ökat den mekaniska förslitningen. 3.3.2.8.1 Fotoalbum I Stadsmuseets samlingar finns cirka 300 fotoalbum. Det är allt från album med så kallade visitkortsfotografier till album från arbetsplatser och Stockholms stads småstugebyrå, SMÅA. De är ordnade geografiskt eller efter ämnesord. 3.3.2.8.2 Originalkopior, monterade eller passpartouterade De monterade originalfotografierna omfattar ca 15 000 bildnummer och består av bl. a porträtt av skådespelare och kungligheter från Jaegers ateljé, Stockholms malmar av Lars Larsson i uppdrag av Stockholms stad, gatubilder av Oscar Heimer och Kaspar Sahlin, inventering av Stockholms innerstad av Samfundet S:t Erik, Marjorie Lundins cibachromebilder samt fotografier från Gatukontoret och Stadsbyggnadskontoret.

Sid 15 (19) I de fotografiska samlingarna ingår även ca 200 passpartouterade fotografier: Andreas Feiningers fotografier från 1930-talets Stockholm, barnbilder av Benno Hermes Movin samt nakenakter, porträtt och växtbilder av Henry B Goodwin. 3.3.2.8.3 Grå ark Den så kallade Grå arksamlingen är en geografiskt- och ämnesordnad samling med både originalfotografier och kopior uppklistrade på stora grå ark. Det finns drygt 62 000 grå ark med 1-8 fotografier på varje ark. Grå arksamlingen digitaliserades i sin helhet 2006 är nu sökbar via SSM Dokument och Faktadatabasen. 3.3.2.8.4 Originalsamlingen och Fotografsamlingen Den s k originalsamlingen härrör från den ursprungliga Grå arksamlingen och består av originalfotografier uppordnade efter geografi eller ämne. Samlingen omfattar ca 3 500 ark med 1-4 fotografier på varje ark. Den s k Fotografsamlingens innehåll är svår att överblicka. En uppskattning är att den består av tusentals fotografier som är ordnade efter upphovsman. Samlingen är i stort behov av genomgång. 3.3.2.9 Digitala original Digitala original produceras på två sätt; dels genom fotografering med digitala kameror, dels vid högupplöst skanning av original ur museets samlingar, både positiv på papper eller plast och negativ av olika slag. Digitala bildfiler som producerats av Stadsmuseet och lagrats på CD-R, DVD och hårddiskar ska föras över till Stadsmuseets server. Kontinuerlig backup ska ske och därutöver ska ett exemplar sparas på extern hårddisk. Stadsmuseets handläggare har producerat en stor mängd digitala bilder av varierande upplösning. Den totala mängden är idag svår att uppskatta. De högupplösta bildfiler som skapas av museets fototekniker genom skanning från negativ eller originalkopior ur museets samlingar uppgår till mer än 35 000 filer. Bevarandeproblematiken kring digitala original gäller till stor del vilka media de lagras på och hur dessa media hanteras. En plan för fortlöpande migrering av material på CD och DVD ska tas fram.

Sid 16 (19) LÄNK TILL STADSMUSEETS VANLIGASTE NEGATIVNUMMERSERIER 3.4 Förvaring i magasin 3.4.6 Riktlinjer för material i magasinen 3.4.6.2 Fotografiskt material och rörlig media Svart-vita positiv på papper kan förvaras i arkivlokal med ett stabilt klimat på högst 18 C, där luftfuktigheten ska ligga mellan 30-35%RF. Övrigt fotografiskt material och film ska förvaras i ett klimat som ej överstiger 8 C och där luftfuktigheten ska vara 35 % RF. Förvaring av VHS ska utredas närmre. Fotografier och film på optiska skivor, t ex CD-R och DVD, är känsliga för ljus och värme och ska förvaras mörkt och svalt. Vid uttag ur klimatmagasinen för skanning och registrering ska fotografiskt material ligga minst 6 timmar i slussen för acklimatisering, sommartid helst 12 timmar. Negativen ska inte ligga i rumstemperatur längre än absolut nödvändigt. 3.4.7 Riskmaterial 3.4.7.1 Fotografiska riskmaterial De nedbrytningsprodukter som de instabila polymererna cellulosanitrat och cellulosaacetat avger kan utgöra fara för material som förvaras i samma magasinslokal. När nedbrytningsprocessen startat hos nitratnegativ utsöndras nitrös syra, nitrös oxid och nitrogen dioxid som alla är skadliga för omgivande bildmaterial. Cellulosanegativ under nedbrytning avger ättiksyra som smittar omgivande bildmaterial. Plastnegativ av cellulosanitrat och cellulosaacetat i bild- och filmsamlingarna ska identifieras. De negativ där nedbrytningsprocessen påbörjats ska avskiljas och placeras i utrymme med låg temperatur som bromsar nedbrytningsprocesserna. Utrymmet ska även vara försett med avancerad luftrening och gasvarnare.

Sid 17 (19) All hantering av dessa negativ ska ske i lokaler med god luftväxling. Långvariga arbeten ska ske under utsug eller med användning av friskluftsmask. Filmer av cellulosanitrat får p.g.a. brandrisk ej förvaras i Stadsmuseets magasin. F n är dessa filmer placerade i Svenska Filminstitutets Rotebrolaboratorium. 3.4.9 Exponering av museiobjekt i utställning 3.4.9.1 Tillägg avseende hantering av originalfotografier Stadsmuseets Foto- eller Samlingsenhet monterar och ramar allt material som ska exponeras. Ramarna får endast öppnas av personal från Foto- eller Samlingsenheten. Temperaturen i utställningslokalen ska vara stabil, dvs inte variera mer än +/-2 o C under 24 timmar. Temperaturen får inte överstiga 21 o C. Luftfuktigheten i lokalen ska vara stabil, dvs inte variera mer än +/-5 % under 24 timmar, och ligga mellan 30-40 % RF. Vid externa utlån av särskilt känsligt material ska överenskommelse göras angående klimatrapport, t ex från datalogger. Belysningen ska ha en ljusnivå på max 50 lux. Vid externa utlån av särskilt känsligt material ska närmare överenskommelse göras angående belysningstyp. I utställningslokalen bör inte målningsarbete ske senare än 3 månader före utställningen. Om så ändå sker, måste åtgärder vidtas för att skydda originalfotografierna från skador. Nymålade ytor avger gaser som är skadliga för fotografiskt material. De skadliga gaserna kallas VOC (volatile organic compounds) och leder till en kemisk nedbrytning av det fotografiska materialet. Fotografier kan t ex blekas ut eller få fläckar redan efter några dagar i ett nymålat rum. Vid målning i utställningslokaler skall man därför undvika oljebaserad färg och istället använda produkter som utsöndrar minsta möjliga mängd VOC. Samråd med konservator ska alltid ske inför exponering av originalfotografier. Vid externa utlån ska personal från Stadsmuseet lämna och hämta fotografierna samt efter hängning kontrollera att de uppställda kraven är uppfyllda. 3.7.1 Transport av museiföremål 3.7.1.0.1 Tillägg avseende hantering av fotografiskt material vid tranport

Sid 18 (19) Glasnegativ, daguerrotypier och liknande ska hanteras mycket varsamt. Dessa föremål packas helst i trälådor konstruerade för detta ändamål. Originalfotografier transporteras i för detta ändamål konstruerade pärmar eller portföljer. Transporten ska ske med taxi eller budbil. I möjligaste mån ska egen personal följa med transporten. 5. Riktlinjer för förvärv 5.7.2 Externa intag av fotografiskt material och rörlig media Allt inlämning av fotografiskt material och film ska föregås av kontakt med Fotoenheten. Fotografiskt material och film som tas emot för påseende ska vara försett med information om inlämnaren/givaren/säljaren, dess åtkomst eller lagliga ägarrätt till föremålet, syftet med gåvan/försäljningen, datum för inlämnandet samt noggranna uppgifter om föremålets proveniens (t ex datering, tidigare ägare och brukare, funktion och annan kontext). Givaren/säljaren ska alltid erhålla ett kvitto från emottagande tjänsteman att föremålet har inlämnats och datum för inlämningen. På kvittot ska även stå att museet återkommer till givaren/säljaren när beslut om förvärv eller avslag till förvärv är gjort, samt givarens/säljarens skyldighet att återhämta material som inte förvärvas av museet. Dessa skriftliga dokument ska diarieföras som förvärvsärenden. I sådana fall där fotografierna respektive filmerna omfattas av upphovsrättslagen, ska ett avtal upprättas innan beslut om förvärv kan ske. Museet ska inte förvärva fotografiskt material och film vars användning är förenade med villkor från givarens sida om det inte finns speciella skäl. Digitala bildfiler ska levereras på CD-R eller DVD med motsvarande uppgifter och markeringar som beskrivs ovan. De ska vara i TIF- eller JPG-format och motsvara minst Fotoenhetens nivå 3, dvs i utskrift 300 dpi 24x30 cm (3 543 pixlar på längsta sidan), filstorlek ca 9 MB sv/v, 28 MB färg, om ej särskilda skäl föreligger. 5.7.3 Interna intag av fotografiskt material och rörlig media Till allt fotografiskt material som framställs i ett ärende (byggnadsinventering, samtidsdokumentation etc.) ska ansvarig tjänsteman skriva diarienummer på filmprotokollen.

Sid 19 (19) Uppgifter om geografisk benämning, motivbeskrivning, tidpunkt för fotografering och fotografens namn ska alltid anges. På kontaktkartorna ska fotografen/tjänstemannen markera de negativ som är av bäst teknisk kvalitet samt motivmässigt bäst motsvarar ärendets innehåll. Allt material som levereras till Fotoenheten för arkivering ska vara förpackat i emballage av ren cellulosa. Digitala bildfiler ska registreras i DIBIS. Bilder som ska ingå i samlingen registreras som allmän handling. I avvaktan på att s k RAW-filer kan sparas, ska dessa lagras på externa hårddiskar och levereras till Fotoenheten. Till varje ärende bör finnas ett antal representativa bilder för arkivering. Det är också viktigt att alla bilder som publiceras i rapporter arkiveras så att de blir återsökningsbara för museets tjänstemän och allmänheten i framtiden. Fotoenhetens rekommendation är att de digitala bilder som ska ingå i samlingarna som arkivbilder levereras helt obearbetade direkt från kameran. De ska vara i TIF- eller JPG-format och motsvara minst Fotoenhetens nivå 3, dvs i utskrift 300 dpi 24x30 cm (dvs 3 543 pixlar på längsta sidan), filstorlek ca 9 MB sv/v, 28 MB färg. 6. Riktlinjer för gallring 6.0.2 Förutsättningar för gallring av rörlig media och fotografier Stadsmuseet har omkring 3,5 miljoner fotografier i sina samlingar. Idag sker förvärv av fotografier och film alltid enligt vissa urvalsprinciper - en gallring vid källan, alternativt tas samlingarna emot med villkoret att de får begränsas genom gallring. Dock finns det sen tidigare stora fotografiska bestånd i Stadsmuseets samlingar, där en begräsning av antalet fotografier på sikt kan behöva genomföras. Gallring av fotografier, som ofta har ett starkt emotionellt innehåll och föreställer människor, måste dock genomföras med största försiktighet, respekt och proffessionalitet. En begräsning av en redan emottagen fotografisk samling ska aldrig överstiga 75 %, dvs minst 25 % ska sparas. Tjänstefotografier och -filmer, dvs bilder tagna av museets fotografer och tjänstemän med koppling till museets verksamhet och ärenden, får gallras endast efter framställan hos Stadsarkivet. Ovanstående kriterier ska beaktas vid en begränsning av en fotografisk samling. Bedömningarna görs av behörig antikvarie i samråd med Fotoenhetens chef. Där så krävs konsulteras fotokonservator.