Styrelseledamöters rättsliga ansvar

Torsdagen den 20 augusti 1981 kl. 14 Sektionsmöte 363 Styrelseledamöters rättsliga ansvar Referat, se bilaga 15 (del II, s. 221) Debattledare: Presidenten i Högsta domstolen CURT OLSSON, Finland Referenten, professor LARS ERIK TAXELL, Finland: I mitt tryckta referat har jag endast behandlat skadeståndsansvaret. Jag menar då styrelseledamots ansvar för skada som han orsakat i utövandet av sitt uppdrag som medlem i en styrelse i ett aktiebolag, en förening, en stiftelse eller en annan association som utgör ett särskilt rättssubjekt. Kanske borde man hitta på någon lämpligare benämning än association, men den termen har ju ändå en viss hävd; jag tänker på Håkan Niais "Associationsrätt". Att jag har begränsat mig till skadeståndsansvaret betyder att jag inte tar upp ledamöternas eventuella ansvar för associationens förbindelser. Principen i det avseendet är ju att endast associationen ansvarar, inte de enskilda styrelsemedlemmarna. Likaså har jag förbigått det straffrättsliga ansvaret då det till stor del faller utanför min kunskapsgräns. Här möter annars många problem, bland annat ett av legislativ natur: är det ändamålsenligt att stipulera straff för överträdelse av bestämmelser i associationslagarna, såsom skett till exempel i fråga om vissa stadganden i de nya aktiebolagslagarna? En annan fråga är denna: under vilka förutsättningar kan en styrelseledamot bli straffrättsligt ansvarig för att han försummat att övervaka anställda som handlat kriminellt? Det skadeståndsrättsliga ansvaret är inte i alla nordiska länder lagreglerat med avseende på samtliga associationstyper. När stadganden förekommer är de sällan uttömmande. De viktigaste och mest tidsenliga föreskrifterna finns i de nordiska aktiebolagslagarna, som har tillkommit under 1970-talet

364 Lars Erik Taxell på basen av en samnordisk beredning. Dessa lagar framhäver styrelsens ledande ställning i bolagets organisation och verksamhet, vilket i sin tur påverkar ansvaret. Aktiebolagslagarnas reglering av ansvaret i överensstämmelse med nyare skadeståndsrättsliga principer kan anses normgivande även för andra associationstyper, om inte annat uttryckligen har föreskrivits rörande dessa. Skadeståndsansvaret innefattar många delproblem. Jag har nämnt dem på sidorna 3 och 4 i det skriftliga referatet, och som Ni kanske vet så behandlar referatet endast ansvarsgrunden och ansvarsfördelningen. När det gäller dessa problem så är det både vanskligt och mindre ändamålsenligt att försöka formulera fasta och detaljerade regler i lag, praxis eller doktrin. Ansvarsbedömningen måste i stor utsträckning bygga på överväganden in casu, utgående från de faktiska förhållandena. Rättsläget i de nordiska länderna är enhetligt i det avseendet att styrelseledamöternas ansvar genomgående bygger på culpa. Culparegeln erbjuder en grund och en utgångspunkt för bedömningen, men knappast så mycket därutöver. I fråga om det interna ansvaret, dvs. ansvaret mot associationen, bör enligt min tanke ansvarsbedömningen utgå från den organisation i vilken styrelseledamöternas verksamhet är inordnad och de uppgifter som följer av organisationsstrukturen. En bestämd associations organisation bestäms främst av två faktorer, vilka sålunda också påverkar ansvarsbedömningen. Den första är den rättsliga organisationen, dvs. det organisationsschema som lag eller praxis uppställer för respektive associationstyp och som kompletteras av föreskrifter i bolagsordning eller stadgar. Den andra faktorn är den faktiska organisationen, alltså den konkreta organisationen inom den rättsliga ramen, utformad med beaktande av verksamhetens art och omfattning, kapitalresurser, ägareinflytande och så vidare. I överensstämmelse härmed kan de uppgifter som tillkommer styrelsens ledamöter växla avsevärt från association till association. Även inom en och samma styrelse kan ledamöterna ha uppgifter av olika slag och olika omfattning. Därtill kommer att styrelsens medlemmar ofta har olika personliga kvalifikationer och att de engagerar sig i styrelsens verksamhet med olika intensitet. Det finns aktiva styrelsemedlemmar och passiva styrelsemedlemmar och hela skalan däremellan. Alla dessa faktorer är relevanta för såväl culpabedömning som ansvarsfördelning inom en styrelse. Jag vill här bara understryka att ledamöternas ansvar är individuellt. Styrelsen har inte ett kollektivt skadeståndsansvar och varje ledamot, även den mest passiva, har åtminstone ett övervakningsansvar.

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 365 Svaret på frågan om en styrelseledamot har ådagalagt culpa i en konkret skadesituation måste ges på grund av en helhetsbedömning av den rättsliga och faktiska situation som gäller i den ifrågavarande associationen och inom dess styrelse och med hänsyn till rådande förhållanden. Detsamma gäller i fråga om fördelningen av ansvaret mellan styrelsens ledamöter. Det externa ansvaret, det vill säga ansvaret mot delägare, medlemmar, borgenärer och övriga tredje män, skall prövas utgående från tesen att det är associationen, inte styrelsens ledamöter, som är ansvarig för skada uppkommen i associationens verksamhet. Ett skadeståndskrav mot styrelseledamöter är motiverat endast huvudsakligen i de fall då associationen saknar ekonomiska möjligheter att betala ett skadestånd. I den mån ett ansvar för ledamöter i styrelsen aktualiseras är det fråga om ett personligt skadeståndsansvar, inte ett ansvar för associationens förpliktelser. Det är knappast möjligt att exakt och uttömmande ange under vilka förutsättningar externt ansvar bör eller kan ifrågakomma. Också det externa ansvaret är bundet till culpa, och ibland har man uppställt ytterligar begränsningar. Sålunda stadgar aktiebolagslagarna i Danmark, Finland och Sverige att ansvaret är bundet vid överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Motsvarande begränsning finns inte i Norges aksjeselskapslov. Tillämpningen av en sådan restriktiv regel kan bereda svårigheter och man kan i vissa situationer ifrågasätta dess lämplighet. I mitt referat har jag på sidorna 23 och 24 formulerat några frågor som enligt min mening är värda en diskussion. Urvalet är i viss mån godtyckligt, det omfattande ansvarsproblemet inrymmer många olika delproblem som inte är alldeles lätta att lösa. Intet torde hindra att andra frågor än de jag här berör med herr ordförandens samtycke upptas till behandling. Mitt referat har närmast karaktären av en principiell utredning som en bakgrund för bedömning av konkreta frågor. Till sist vill jag bara nämna att jag för mötet har utarbetat en sammanställning av aktuella lagstadganden rörande styrelseledamöters skadeståndsansvar i de nordiska länderna i fråga om olika associationer. Korreferenten, professor BERNHARD GOMARD, Danmark: Hr. ordstyrer. Referenten har klart og præcist skildret den gældende retstilstand i de nordiske lande, og jeg vil på det udmærkede grundlag, som referenten har skabt, forsøge at fremsætte nogle uddybende bemærkninger.

366 Bernhard Gomard Mit udgangspunkt er altså, at den almindelige culparegel gælder om bestyrelsesmedlemmers (styrelseledamöters) ansvar. Jeg sætter mig som opgave at undersøge, hvordan denne regel fungerer. Lad os først vende os mod det praktiske retsliv og spørge, i hvilke tilfælde og i hvilket omfang ansvar faktisk gøres gældende mod bestyrelsesmedlemmer? Ja, da vil man se, at der både i de nordiske lande og i de fleste lande uden for Norden kun sjældent rejses erstatningssager af denne art. Retspraksis kan allerede på grund af det beskedne antal domme ofte ikke give nogen sikker vejledning på dette område. Underslæb eller anden grov kriminalitet er naturligvis ansvarspådragende for de skyldige også i civilretlig henseende; men i andre tilfælde er ansvarsbedømmelsen usikker, bl. a. fordi der sjældent rejses og endnu sjældnere pådømmes sager om bestyrelsesansvar. Det falder i øjnene, at tendensen i retning af et skærpet professionsansvar, ansvaret for advokat, revisor, ingeniør, arkitekt, læge, og i retning af at afdække dette ansvar ved en special-ansvarsforsikring eller på anden måde ikke har gjort sig gældende for så vidt angår erstatningsansvaret for bestyrelsesmedlemmer. Culpaansvaret for bestyrelsesmedlemmer har ikke udviklet sig til et strengt ansvar af professionelt tilsnit, og det er ikke almindeligt i de nordiske lande, og vist heller ikke i andre lande bortset fra USA, at dække bestyrelsesmedlemmers ansvar ved ansvarsforsikring. Et ansvar, der gøres gældende mod et bestyrelsesmedlem og som gennemføres, er en direkte økonomisk belastning, og opleves af domfældte og hans omgivelser som en alvorlig bebrejdelse. Ansvaret kan fa karakter af en personlig ulykke for den domfældte. Det er herefter nærliggende at spørge, hvorfor mon vore aktieselskabslove har undergivet den professionelle indsats som direktør og revisor og indsatsen som bestyrelsesmedlem den samme erstatningsregel, uagtet ansvaret i bestyrelseshverv ikke er præget af professionalismens stregene ansvar? Ja, tanken har vel været, at culpareglen er en erstatningsregel af en almengyldig karakter, og at variationer i reguleringen af tjeneste i de forskellige organer i et aktieselskab kan opfanges af denne regels overordentlige fleksibilitet. Culpareglen i Aktieskabsloven siger blot, at ethvert hverv i et selskabs ledelse skal udføres ordentligt; men det er overladt til kræfter uden for lovgivningen at tage stilling til, hvilke præcise krav indehaverne af de forskellige hverv skal opfylde for at undgå ansvar. Den første og væsentligste faktor af betydning for fastsættelsen af disse krav for udformningen af en stillingsbeskrivelse svarende til Aktieselskabslovens mindstekrav, om man vil, er, at det ikke er bestyrelsesmedlemmernes opgave at tage del i den direkte styring og løbende administra-

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 367 tion af virksomheden. Bestyrelsens opgave består i at planlægge og i at deltage i den overordnede styring. Et bestyrelseshverv kan både røgtes godt og dårligt, men et retsligt ansvar for udøvelsen af en virksomhed af denne art er vanskeligt at gennemføre, fordi et retsligt ansvar ikke er en egnet sanktion over for en dårlig indsats, over for adfærd, der f. eks. er karakteriseret ved, at bestyrelsesmedlemmet har savnet fremsyn, ikke har evnet at inspirere selskabets daglige ledelse eller har været en dårlig planlægger. Også i den offentlige sektor og det politiske liv kendes eksempler på, at virksomheder og myndigheder ikke har fungeret godt. Reaktionen over for uheldige ledere har bestået i kritik og et beskadiget omdømme; undertiden også et parlamentarisk ansvar, men kun såre sjældent i et retsligt ansvar. Den normale og adækvate reaktion over for dårlig varetagelse af private og offentlige tillidshverv, hverv hvis sigte er planlægning og overordnet styring, er, at indehaveren af hvervet må træde tilbage. Retsligt ansvar er i almindelighed ikke en egnet sanktion. I de nuværende vanskelige tider for næringslivet må adskillige virksomheder give op, standse betalingerne, søge rekonstruktion eventuelt gennem en konkurs eller blot falde fra hinanden i stilhed. I enkelte tilfælde skyldes en virksomheds sammenbrud imidlertid i første række en dårlig overordnet styring. Kan der i sådanne tilfælde gøres et retsligt ansvar gældende mod bestyrelsens medlemmer? Svaret har både i de nordiske og i de fleste andre lande været, at der i almindelighed ikke er blevet gjort noget retsligt ansvar gældende. Nogle bestyrelsesmedlemmer har sikkert følt, at de har et moralsk ansvar, og også en sådan byrde kan være tung at bære. Den næste særegenhed ved bestyrelseshvervet, som jeg vil nævne, har sammenhæng med den opfattelse, som stadig flere i den senere tid har gjort gældende, og som går ud på, at private virksomheder, navnlig store virksomheder, bør inddrage samfundshensyn og overordnede hensyn i det hele i tilrettelæggelsen af deres firmapolitik. En realisering af dette ønskemål kan stille ledelsen og navnlig bestyrelsen over for vanskelige spørgsmål. Under hvilke omstændigheder bør en virksomhed drives på en anden måde, end hensynet til maksimering af økonomisk udbytte tilsiger? Kan ejerne af foretagendet, dvs. aktionærerne, kræve erstatning af en bestyrelse, der har godkendt, at virksomheden længe har produceret til lager, længe har opretholdt et omfattende apparat, når det viser sig, at de velmente beslutninger fører til ruin og konkurs, fordi virksomheden ikke kan overleve med den indtjening, som den efter en nøgtern forretningsmæssig vurdering kunne vente at opnå under sådanne omstændigheder. Der er en pris at betale for de smukke ord om samfundshensynene. En bestyrelse, der også leder virksom-

368 Bernhard Gomard heden udfra andre motiver end udbyttemaksimering, bør være ansvarsfri, når det viser sig, at dens velmenende politik ikke førte til et godt resultat, men til ulykke for virksomheden. Hvad jeg hidtil har sagt har peget i retning af at dæmpe ansvaret for bestyrelsesmedlemmer ned i forhold til det egentlige professionsansvar. Det er derfor naturligt at spørge, hvor meget da ansvaret bør dæmpes ned, og omvendt i hvilke tilfælde ansvar bør pålægges. Den første selvfølgelige sætning om ansvar, der kan opstilles, er, at en bestyrelse ifalder ansvar, hvis den ikke handler redeligt og hæderligt. Ansvar ifaldes således for ved misbrug af mandat og majoritet at udnytte selskabets ressourcer til egen fordel, sml. Aktieselskabslovens 63 (Sv. ABL 8: 13). Det er let at se, at anvendelsen i praksis af denne sætning ikke altid er let. Er f. eks. en bestyrelse, der ved siden af indsatsen som bestyrelse tillige yder selskabet konsulenttjenester, ansvarlig, dersom den måske begunstiget af sin dobbeltstilling opnår en rundelig honorering? Hvornår er samarbejde med nogle men ikke alle i aktionærkredsen rimeligt, og hvornår er en sådan selektivitet utilbørlig? Udtrykket utilbørlig eller uredelig adfærd peger på forhold, som klart adskiller sig fra almindelig, god praksis i forretningsforhold. I USA er antallet af ansvarssager mod bestyrelsesmedlemmer også efter korrektion for forskellene i forretningsvolumen her og hisset vistnok væsentligt større end på vor side af Atlanterhavet. Det synes, som om en væsentlig del av de amerikanske sager angår tilfælde, hvor der som led i et selskabs virksomhed er udført handlinger, der er blevet fundet ulovlige og med den følge, at selskabet har lidt et tab være sig i form af bødestraf, konfiskation af ulovlig fortjeneste og/eller erstatning til forurettede. I sagerne har aktionærerne i de fleste tilfælde vistnok enkelte aktionærer i et derivative suit (sml. Aktieselskabslovens 14, stk. 3; Sv. ABL 15:5) søgt at gøre bestyrelsen ansvarlig for sådant tab som følge af den ulovlige aktivitet i selskabet. Hos os er sådanne sager ikke almindelige, men problemet fortjener ikke desto mindre overvejelse. Det er åbenbart, at den rette forståelse af den stadig mere omfattende og komplicerede lovgivning, såsom prislovgivning, monopollovgivning, miljølovgivning og skattelovgivning, ikke sjældent volder tvivl, og at et selskab ikke altid kan undgå at udøve virksomhed udfra en forståelse af lovgivningen, som kan risikere senere at blive tilsidesat. Hvordan er bestyrelsens stilling i tilfælde, hvor aktiviteten har været kendt og eventuelt er blevet godkendt af betyrelsen? Svaret kan ikke findes ved at påkalde sig maximer om ignorantia juris neminem excusât eller lign. Bestyrelsens ansvar er på grund af dens særlige stilling begrænset. Det kan ikke forlanges, at bestyrelsesmedlemmer selvstændigt undersøger,

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 369 hvilke handlinger selskabet faktisk foretager på områder, der er intenst lovreguleret, og på egen hånd og på egen risiko tager stilling til den rette forståelse og rækkevidden af denne lovgivning. Bestyrelsesmedlemmets opgave er den overordnede styring af "hans" selskab. Det er selskabets daglige ledelse om fornødent støttet af juridiske rådgivere, der må finde ud af, hvordan virksomheden kan tilrettelægges, således at alle lovgivningens krav er opfyldt. Situationen er naturligtvis en anden, hvis bestyrelsen positivt beslutter, at selskabet skal tilsidesætte prislovgivning, skattelovgivning, etc. I så fald foreligger der uredelig adfærd, og bestyrelsen ifalder ansvar. Den afdæmpede eller tilbageholdende bedømmelse af bestyrelsens ansvar, som jeg har gjort mig til talsman for, slår ikke til, for så vidt angår overholdelsen af de centrale selskabsretlige forskrifter, navnlig regler i Aktieselskabsloven og i selskabets vedtægter. Bestyrelsen har her en særlig opgave og derfor også et særligt ansvar. Optager for eksempel et aktieselskab en ny aktivitet, der falder uden for selskabets formål, og viser denne aktivitet sig at blive tabbringende, ifalder bestyrelsen, hvis den har godkendt eller været opmærksom på forholdet, efter min mening i almindelighed ansvar. Et andet eksempel: Udlåner et selskab med bestyrelsens vidende og vilje midler til aktionærer på betingelser, som ikke opfylder Aktieselskabslovens krav til aktionærlån, og lider selskabet tab, er bestyrelsen ansvarlig. Et tredie eksempel: Aflæggelse af et årsregnskab, som indeholder åbenbare fejl, forstået som fejl i forhold til regler i Aktieselskabsloven eller regnskabslovgivningen, kan føre til tab for leverandører, fordi de er blevet vildledt i deres bedømmelse af selskabets kreditværdighed. Indtægtsfører f. eks. en entreprenørvirksomhed den fulde kalkulerede avance på langvarige arbejder straks i kontraheringsåret uden at afvente udførelsen af arbejdet, vil der kunne blive tale om ansvar både for en revisor, som ikke har gjort antegnelse, og for den bestyrelse, der har godkent regnskabet vidende om selskabets uheldige og ulovlige praksis. Medlemmerne af et selskabs bestyrelse har ofte deres sagkundskab på forskellige områder, og ikke alle bestyrelsesmedlemmer er lige sagkyndige. Nogle er uden egentlig viden om den retlige indretning af aktieselskaber og om regnskabsaflæggelsen i sådanne selskaber. Hvordan skal der tages hensyn til denne forskelligartethed? Hvordan for eksempel bedømme ansvaret for et familiemedlem, der alene er valgt ind i bestyrelsen på grund af familieskabet? Hvordan bedømme ansvaret for en medarbejder, der er blevet indvalgt af sine kolleger, fordi han nyder deres tillid og har mange gode kvalifikationer, men savner elementær viden om virksomhedsledelse, 24-23-636

370 Bernhard Gomard om selskabslovgivning og regnskabsvæsen? Jeg tror, at man i det lange løb står sig ved principielt at bedømme alle bestyrelsesmedlemmer ens, i hvert fald for så vidt angår erstatningsansvar, og at foretage den naturlige, menneskelige hensyntagen til et svagere bestyrelsesmedlem ved hjælp af reglen i Aktieselskapslovens 143 (Sv ABL 15:4) om lempelse af erstatningsansvaret. Der er en væsentlig interesse i at fastholde ikke et skærpet professionsansvar, men en overordnet målsætning om en professionalisme i bestyrelsesarbejdet, i hvert fald større erhvervsvirksomheder. Den medlidenhed, som vi alle må føle med den, der er kommet i vanskeligheder, må, i hvert fald så længe forsikringsdækning af bestyrelsesansvaret ikke er blevet almindelig, ske ved lempelse af ansvaret. Det diskuteres undertiden i bestyrelsesansvarssager, om bestyrelsen har taget sig sin opgave for let. Jeg vil hertil gerne pege på, at bestyrelsens indsats i mange små selskaber utvivlsomt er og naturligt må være ganske begrænset i henseende til tidsforbrug. Men hvor meget kan indsatsen som bestyrelsesmedlem begrænses? Kan bestyrelsen f. eks. nøjes med at gennemse og underskrive det årlige regnskab og i øvrigt ikke befatte sig med selskabet? Det er nok muligt, og det er i hvert fald utvivlsomt, at sligt forekommer i mange mindre selskaber. Navnlig i små selskaber må bestyrelsens kontrol og tilsyn i almindelighed kunne begrænses til at følge revisors arbejde. Det er et vanskeligt spørgsmål, hvad der kan akcepteres som undergrænsen for et bestyrelsesmedlems indsats. Det sidste punkt, jeg gerne vil omtale, er spørgsmålet om bestyrelsen er ansvarlig for kredit, som selskabet har modtaget i den sidste tid før sin konkurs. Påhviler der bestyrelsesmedlemmer et selvstændigt ansvar for, at en nødlidende virksomhed standser, så snart det bliver klart, at den ikke er levedygtig, i hvert fald ikke uden en rekonstruktion, der ikke kan gennemføres uden tab for kreditorerne. Dette spørgsmål har i et par tilfælde været forelagt den danske Højesteret. Retten synes at have fulgt den linie kun at pålægge ansvar i tilfælde af en uredelig adfærd og således bl. a. give arbejdsro til en bestyrelse, der kæmper for at redde et selskab i nød. En variant af problemet om, hvorvidt en mindre kreditværdig virksomhed ansvarsfrit kan modtage kredit, foreligger i tilfælde, hvor selskaber med meget ringe egenkapital påtager sig betydelige opgaver, således at disse opgaver, om det skal gå godt, må løses med en ren fremmedfinansiering. Går det godt, ja så hører ingen om sagen, i hvert fald ikke i erstatningsretlig sammenhæng. Går det galt, melder sig det spørgsmål, om selskabets handlemåde har været så optimistisk, at uforsigtighed eller uforsvarlighed i virkeligheden er en mere rammende beskrivese end optimisme. Der har både i Danmark og i andre

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 371 lande været rejst sager om bestyrelsesansvar i med et i Tyskland gangbart udtryk "underkapitaliserade" selskaber. I Danmark har man forladt sig på de formelle kapitalkrav i selskabslovgivningen om selskapet er stiftet med en registreret og indbetalt kapital, de opfylder lovens krav. Domstolene har ikke indladt sig på at foretage en forretningsmæssig vurdering af, om selskabets egenkapital havde en rimelig størrelse i forhold til balance og til de opgaver, det har påtaget sig. Dette standpunkt har da også gode grunde for sig. Det ville ikke være en let opgave at skulle foretage en forretningsmæssig vurdering af mindstestørrelsen af en tilstrækkelig egenkapital. Der findes optimister, og der findes pessimister. Nogle er heldige, og andre er uheldige, men det er ikke let at udtale sig om, hvad der er det rette mindstekrav til en forsvarlig egenkapital. Jeg er også på dette punkt tilhænger af en tilbagetrukken linie, den linie som retspraksis har indtaget. Professor CARL MARTIN ROOS, Sverige: Först vill jag säga några ord om hur torftiga de svenska rättskällorna är när det gäller styrelseansvar och vad det kan tänkas bero på. Sedan vill jag något beröra ett par problem i anknytning till professor Taxelis diskussionsinledning. Jag uppehåller mig endast vid aktiebolag. I svenskt material är det förfärligt ont om konkret underlag för bedömning av ansvarstvister i aktiebolag. Lagtexten är kortfattad, nästan kryptisk. Förarbetena är fåmälda och väldigt abstrakt hållna. Den svenska litteraturen, slutligen, innehåller väldigt litet därutöver. Det sammanhänger såvitt jag förstår med en nästan total brist på vägledande refererade rättsfall om ansvar för styrelse och verkställande direktör. Hur har denna för rättsutvecklingen och för den praktiska tillämpningen så besvärande rättsfallstorka uppkommit? Professor Gomard har redan varit inne på detta när han pekat på att reglerna har så stora osäkerhetsmarginaler, att man undviker att pröva dem. Ett annat skäl kan vara att rättsliga sanktioner inte är de bästa i just de fallen. Om jag fattade professor Gomard rätt så menar han att det ofta är ett moraliskt problem och inte ett juridiskt. Att det här rör sig om opraktiska problem tror jag inte. Enligt min begränsade erfarenhet är det inte alls ovanligt att styrelseledamöter och särskilt verkställande direktörer gör sig skyldiga till handlingar som i och för sig kan medföra skadeståndsskyldighet mot deras bolag. Men en hel del kommer inte upp till ytan och där är det en annan sak som jag tror kan spela

372 Carl Martin Roos in. Vem är det som i första instans avgör ansvarsfrågan? Jo, det är väl såvitt jag förstår revisorn. När vi nu har sett av inledningen hur pass osäkra, komplicerade och nyanserade de här ansvarsreglerna är, och när vi jurister har så svårt att klara dem, hur skall då revisorerna kunna klara dem? Men om nu ansvarsfrågan kommer upp och blir en juridisk fråga så kommer den tydligen ändå inte till domstol, och jag tror inte att det bara beror på att man genom skiljedom eller förlikning vill undvika onödig tidsåtgång och offentlighet. I de fall som jag har kommit i kontakt med har det i stället förefallit som om tvister om skadestånd i aktiebolag alltid dras in i större uppgörelser. Om, för att ta ett exempel, en verkställande direktör som har misskött sig skall sluta sin anställning, så sker uppgörelsen i form av en paketlösning, ofta i samband med att bolaget eller koncernen går i konkurs eller skall rekonstrueras. Detta är alltså situationen för den svenska juristen. Han eller hon har ett svårt utgångsläge med sitt knappa material. Det är därför naturligt att han eller hon vänder sig till sina grannländer för att söka bättre information där. Utmärkt ledning kan t. ex. hämtas ur professor Taxells bok "Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag" (1963). Där far man god hjälp att konkretisera problemen. Sedan ett par detaljfrågor från inledningen. Först culpabedömningen när det gäller styrelseledamöters och verkställande direktörers ansvar. Jag har fått intrycket av inledningen att culpabedömningen är väldigt enkel i de fall då en styrelseledamot eller en verkställande direktör har överträtt en klar regel i lag eller bolagsordning. Då menar professor Taxeli, om jag har förstått honom rätt, att man presumerar culpa och det är såvitt jag vet vanligt att det förhåller sig på det sättet. Många skadeståndsfall beror på kompetensöverskridande av verkställande direktören och då skulle alltså bolaget ganska enkelt kunna nöja sig med att grunda sitt skadeståndskrav på att verkställande direktören har överträtt lagens kompetensregel och därmed varit culpös. Någon särskild utredning om culpa skulle alltså primärt inte behövas. Den här lösningen, som jag tycker mig ha fatt bekräftelse på i diskussionsinledningen, framgår inte klart av det svenska materialet. Så till omväxling ett praktiskt fall. Det rör sig om en person A. Han äger ett företag i vars styrelse han sitter. Han blir emellertid gammal och sjuklig och säljer därför företaget till några anställda. Av sentimentala skäl från både de anställdas och hans sida står han kvar i styrelsen. På grund av sitt hälsotillstånd och andra orsaker så deltar han dock inte alls i styrelsearbetet utan nöjer sig precis som Bernhard Gomard antydde med att skriva sin namnteckning på de papper där det behövs. En av handlingarna som han

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 373 skriver på visar sig medföra att bolaget far ett skadeståndskrav mot sin styrelse. Blir A ansvarig eller inte? Det är ett exempel på den första av professor Taxeils diskussionsfrågor, det här om de subjektiva momenten. Ett annat fall rör arbetsfördelning inom ett aktiebolag. I en kommun finns ett elektricitetsverk, verket driver ett ångkraftverk som eldas med kol. A har vid det kommunala elektricitetsverket ställning som helt självständig inköpschef och är ansvarig för alla kolinköp medan B är administrativ chef för elverket. Nu omvandlas elverket till aktiebolag och adminstratören B blir verkställande direktör. Inköpschefen A blir vice verkställande direktör och arbetsfördelningen mellan de bägge blir fullständigt oförändrad. A, som helt självständigt står för inköpen och rapporterar dem till styrelsen gör nu en klart vårdslös affär som medför skada för bolaget. Kan då verkställande direktören B, som svarar för den löpande förvaltningen enligt aktiebolagslagen, göras ansvarig? Detta är ett exempel på problem med arbetsfördelning, vilket är nästa delfråga. Jag är mycket osäker på hur de här båda fallen bör lösas och jag har velat ta upp dem för att de är exempel på att det här även i praktiken är fråga om väldigt fina nyanser. För att fullständiga denna bild av praktiska ansvarsproblem vill jag bara nämna att det för svenskt vidkommande ofta i sammanhanget också uppkommer frågor om beviljande av ansvarsfrihet och om betydelsen därav. Jag har inte funnit något om det i referatet och det kanske beror på att de olika nordiska länderna har litet olika regler i detta hänseende. Slutligen ett exempel som anknyter till den tystnadsplikt som professor Taxell också har berört. Exemplet gäller ansvar och tystnadsplikt och jag har knyckt det från Krister Mobergs avhandling Företaget och sekretessen. Vi tänker oss X som är en representant för de anställda i styrelsen för ett aktiebolag. Styrelsen fattar beslut om att viss information inte får föras utanför styrelsekretsen. Det uttrycker man ju fint på så sätt att styrelseledamöterna binds till en viss tystnadsplikt och det är väl också vad som anvisas i förarbetena till den svenska lagen om styrelserepresentation för anställda. Senare visar det sig att X har rapporterat informationen till sitt fackförbund och det får styrelsen i bolaget reda på. Information har alltså kommit ut men bolaget har inte drabbats av någon skada. Vilket värde för bolaget har då egentligen X:s tystnadsplikt och vilket värde har styrelsens beslut om tystnadsplikt? Ser bara vederbörande styrelseledamot det behöver inte vara en representant för de anställda utan det kan också vara en annan styrelseledamot till att skada inte uppkommer så kan han, såvitt jag förstår, rapportera till sin uppdragsgivare precis som han vill. Jag undrar om man i bolagen är medvetna om detta tystnadspliktens tvivelaktiga värde?

374 Sven Avail Direktoren vid Ackordscentralen Stockholm SVEN ÅVALL, Sverige: I mitt arbete får jag ofta bedöma situationer där fråga uppstår om ansvar för styrelseledamöter. Jag vill då säga att det är ytterst sällan, om ens någonsin, som jag under de 25 år som jag har haft detta arbete har kunnat påvisa ett ansvar som verkligen också har kunnat utkrävas. Däremot så finns det ett annat ansvar, som jag med herr ordförandens tillstånd får lov att nämna, även om det kanske går något utanför ämnet. Det gäller det så kallade ställföreträdaransvaret för skatter, gällande såväl personalskatter och varuskatter som arbetsgivaravgifter. Vad jag kunnat förstå så gäller motsvarande eller liknande regler i åtminstone Norge och Finland. Mätt i pengar så innebär det ansvaret i Sverige i dag ca 8 miljarder svenska kronor. Jag har försökt att klara ut en så enkel fråga som vad detta är för ett slags ansvar. Är det ett ansvar som föranleder skadestånd, eller är det ett ansvar som har samma karaktär som borgen? Jag har i dag på morgonen prövat denna fråga på tre olika personer. Den ena var chef för kronofogdemyndigheten i Stockholm, han sade "både och". Den andre var den ansvarige sektionschefen i justitiedepartementet. Han svarade att det alldeles uppenbart är fråga om skadestånd. Den tredje var en här närvarande rättslärd som svarade att han var alldeles säker på att det är borgen. Jag tror att det skulle vara lämpligt och tacknämligt om man i denna församling kunde få svar på frågan: är det skadestånd eller är det borgen? Ordföranden i arbetsdomstolen, hovrättslagman JOHAN LIND, Sverige: Med begränsning till aktiebolag vill jag ta upp en fråga som professor Gomard var litet inne på, nämligen: när är egentligen en styrelseledamot culpös? Jag gör det mot bakgrund av en debatt i Sverige kanske mer intensiv för ett par år sedan då man uppfann något som man efter vår industriminister brukar kalla för Asling-doktrinen. Den innebär i allmänna ord att företagen ska besinna sitt sociala ansvar, och har jag förstått debatten rätt så betyder det att det sociala ansvaret utsträcks mycket långt. Man kan därför iaktta en spänning mellan den s. k. Asling-doktrinen och den formella grunden för aktiebolagslagen. En grundläggande tanke bakom aktiebolagslagen är att bolaget drivs i aktieägarnas intresse, och man brukar säga att styrelsen har ett sysslomannaansvar, dvs. att styrelsen skall på ett

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 375 rimligt sätt ta tillvara sin huvudmans, i detta fall aktieägarnas, intresse. Om nu ett aktiebolag har en förlustgivande verksamhetsgren, är det då i aktieägarnas intresse att låta det här tillståndet fortgå kanske i flera år? Låt säga att det kanske är ett stort foretag som i och för sig kan bära detta att viss enhet med t. ex. 200 anställda ger förlust 3 4 år i sträck. Detta pekar väl på vad aktiebolaget egentligen är till för. För egen del vill jag påstå att saken inte alls är så enkel att bolagets organ i alla väder bara ska se till att man maximerar vinsten för aktieägarna. Det är en massa olika hänsyn som måste tas, och det sades redan i förarbetena till den svenska lagen från 1944 att aktiebolaget fyller många ändamål i det svenska samhället, det är många intressen som måste beaktas. Därför kan man, om man vill vara litet extrem, hävda att det är inte riktigt rätt att säga att styrelsen har ett sysslomannaansvar i den meningen att den har bara en huvudman. Det finns några andra huvudmän i bakgrunden, det finns fordringsägare, det finns samhället, det finns anställda. I det lagstiftningsärende där man behandlade förhållandet mellan medbestämmandelagen och aktiebolagslagen sade lagrådet jag vill minnas i en not någonting om att bolaget hade att uppträda som en god arbetsgivare. Och för egen del vill jag hävda att det är ganska osannolikt att en svensk domstol skulle komma till att det är culpöst att en företagsledning i mycket stor utsträckning försöker undvika friställningar och hålla en rörelse gående. Var den exakta gränsen går är svårt att säga bortsett från det självklara att om bolaget börjar närma sig likvidationsgränsen till följd av ett stort öppet blödande sår, då inträder en skyldighet att agera. Det här är frågor som egentligen borde vara väldigt centrala och som man enligt min mening inte tillräckligt har uppmärksammat vare sig i lagförarbeten eller i juridisk doktrin och debatt. Ett lagrum finns faktiskt som kan ge en viss vägledning och det är en bestämmelse i likvidationskapitlet i den svenska aktiebolagslagen. Jag tror inte den har motsvarighet i de tre övriga nordiska aktiebolagslagarna. Det är en regel i 13: 11 som säger att likvidator kan fortsätta med bolagets rörelse om det behövs för att de anställda skall få skäligt rådrum för att skaffa sig ny anställning. Mot den bakgrunden kanske man kan hävda att den svenska lagstiftaren har sett några av kollisionsintressena framför sig och att han velat ge utrymme för ett betydande hänsynstagande till de anställdas intresse och därmed också av samhällets intresse av att företag drivs vidare. Naturligtvis inte in absurdum och var gränsen går det kan man som sagt diskutera. Jag går därmed över till en annan fråga som har ett visst släktskap med det som jag nu har berört. Någon nämnde tystnadsplikt, jag tror att det var

376 Johan Lind professor Roos. Det finns en annan lag som innehåller regler om rätt till information och det är medbestämmandelagen, som har en bestämmelse som i stort sett går ut på att arbetsgivaren fortlöpande skall lämna information till de anställdas fackliga organisationer om hur företaget utvecklar sig. Då kommer vi naturligtvis in i problemet: men om det nu är fråga om känsliga saker? Ja, då innebär väl lagen i huvudsak att det hindrar inte att man skall lämna information, men man kan kräva tystnadsplikt. Det gjordes vissa uttalanden vid utskottsbehandlingen i riksdagen om att det här kanske inte gäller om det är synnerligen hemliga och känsliga saker, men vad det exakt innebär, det har ännu inte ställts på sin spets i rättspraxis. Men vad händer nu om en verkställande direktör ställs inför det här problemet och lämnar ut en information till en representant för fackklubben med förbehåll om tystnadsplikt? Nu är det så att fackklubbens styrelse utan hinder av tystnadsplikten har rätt att ta del av det här, och det är ju en allmän mänsklig erfarenhet att vad många känner till, det blir ingen hemlighet hur mycket tystnadsplikt man än kräver. Sedan läcker informationen ut och det blir till skada för företaget. Låt oss säga att det går miste om en order som man hade räknat på, eller ett entreprenadanbud eller någonting sådant. Kan man tänka sig att styrelsen eller bolagsstämman då kastar sig över verkställande direktören och säger att det här borde Du ha förstått var förenat med risker? Ja, då skulle jag för min del vilja ställa upp den tesen, att det kan väl i princip aldrig vara culpöst att ett bolagsorgan följer bestämmelser i annan lag. Eftersom jag är uppfostrad i hovrätten så säger jag för säkerhets skull i princip, men egentligen undrar jag om jag behöver göra den reservationen. Fast naturligtvis: sett från bolagsledningens eller aktieägarnas synpunkt så hade det kanske varit bättre att bryta medbestämmandelagen och ta det skadestånd som kunde bli följden. Det hade kanske varit betydligt billigare än vad utvecklingen senare blev. Som jurist och domare vill jag dock slå vakt om tanken att lagar är till för att följas och då är det svårt att tänka sig att man skulle klippa till den som följer en lag med att säga att han varit culpös. Avslutningsvis tycker jag att det egentligen fordras en ganska inträngande analys och debatt i frågan om hur man skall göra de här mycket svåra avvägningarna som i dagens Sverige är högst påtagliga mellan aktieägarintresse, samhällsintresse och anställdas intresse och frågan om hur de här aktuella skadeståndsreglerna fungerar i det sammanhanget.

Debattledaren, presidenten CURT OLSSON, Finland: Styrelseledamöters rättsliga ansvar 377 Det skulle vara intressant för oss att fa höra också någon norsk synpunkt. Professor Taxell har bland annat påpekat att den norska aktiebolagslagen just när det gäller skadeståndsreglerna på en punkt avviker från de övriga nordiska ländernas. Är detta en reell skillnad eller är skillnaden mera formell? Det är en fråga man kan ställa. Advokat GUNNAR BERG, Sverige: Det har redan i inledningsanförandet sagts att det inte har uppställts några särskilda kompetenskrav på styrelseledamöter, till skillnad från vad som gäller i fråga om revisorer. Ett skäl till att man inte driver processer mot styrelseledamöter kan vara det, att betalningsförmågan är ganska ringa hos en privatperson. Då inställer sig frågan om möjligen den som har utsett ledamoten kan ådra sig ett ansvar för det han har ställt till med genom att utse en helt inkomptent person att leda företaget. Frågan gäller alltså om man kan återföra skadeståndsansvaret på den som kan anses ha gjort sig skyldig till culpa in eligendo eller liknande. Den som utser en företrädare för sig i en rättslig angelägenhet får ju stå för vad ombudet, sysslomannen, gör. Det har naturligtvis ett mycket stort intresse, om man i vissa lägen skulle kunna hävda att det i själva verket är aktieägarna som far ta ansvar för styrelsens åtgärder därför att de inte har tillgodosett kravet på en rimlig kompetens i styrelsen. Då skulle ju aktieägarna få betala för vad som har ställts till av släktingar med honorarposter i styrelsen eller av den här äldre mannen som professor Roos nämnde och som sitter kvar i styrelsen av sentimentala skäl. Det har också ett stort intresse när det gäller arbetstagarledamöterna. Jag återför nu diskussionen till tystnadsplikten. Låt oss anta att en sådan här icke av bolagsstämman utsedd ledamot i styrelsen gör sig skyldig till ett brott mot tystnadsplikten och att det verkligen föranleder skada. Om nu den fackliga organisation som har utsett honom till den här posten ställer sig bakom hans åtgärder, kan då den fackliga organisationen därigenom ådra sig skadeståndsskyldighet i förhållande till bolaget? Det är naturligtvis av mycket stort intresse framför allt därför att arbetstagarledamöterna har ju mycket sällan någon betalningsförmåga och det i sin tur leder till att man inte driver sådana här processer mot dem. Det kan ju också vara av ett visst

378 Gunnar Berg intresse eftersom vi har av staten utsedda styrelseledamöter i vissa bolag. I vilken utsträckning skulle staten kunna ådra sig ett ansvar för vad de kan ställa till med på grund av bristande kompetens eller bristande uppföljning av bolagets verksamhet? Det här är inte belyst närmare i aktiebolagsrätten därför att man systematiskt har byggt upp aktiebolagsrätten efter den modellen att det hela tiden är styrelsens ansvar man diskuterar. Men det är väl nu snart dags att börja diskutera om inte den som utser en styrelse också far bära del av ansvaret för de åtgärder som de utför, som har styrelseuppdraget. Debattledaren, presidenten CURT OLSSON, Finland: Min fina provokation har lett till att høyesterettsdommer Jan Skåre har anmält sig som talare. Jag kan avslöja att høyesterettsdommer Skåre var sekreterare i den norska aksjeselskapsutredningen, vars arbete ledde till den nu gällande norska aksjeselskapsloven. Høyesterettsdommer JAN SKÅRE, Norge: Antallet tilfeller i Norge hvor det reises rettssak mot styret med krav om erstatning, har i de senere årene vært meget lite. Grunnene til dette kan være mange. Jeg tror som professor Gomard at også sosiale hensyn kan komme inn i bildet. I en liten by hvor et selskap var gått konkurs konkluderte bobestyreren med at det burde reises erstatningskrav mot styrets formann. Men bostyrets medlemmer og kreditorrepresentantene sa at han er en mann som vi omgås i selskapslivet og hvordan skal vi kunne omgås ham fortsatt hvis vi reiser erstatningssøksmål? Så meget om praksis og holdninger. Jeg fikk et konkret spørsmål om en forskjell mellom norsk aksjelovgivning på den ene side og de andre lands aksjelovgivning på den annen. Denne forskjell består i at i Sverige har ansvaret overfor tredjemann som forutsetning at det er skjedd en overtredelse av "lov eller bolagsordning". I den norske lov finnes ikke denne referanse til lov eller bolagsordning. Det oppstilles en generell culpanorm, og culpa kan være til stede uanset der ikke kan påvises noen krenkelse av en norm nedfelt i en rettsregel. Det innebærer for å ta et eksempel at det kan bli et ansvar for uriktige informasjoner

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 379 om selskapets økonomiske stilling selv om det ikke er skjedd i den form at man har tilsidesatt aksjelovens årsoppgjørsregler. Jeg synes jo at dette er et sunt og enkelt utgangspunkt og det har forbauset meg litt at man i Sverige har den begrensningen at det må være skjedd overtredelse av lov eller bolagsordning. Jeg har stilt meg det spørsmål om ikke den svenske aksjelovens regler på dette punktet suppleres av alminnelige erstatningsrettslige regler. Men her må jeg spille ballen videre til svenske kollegaer. Når jeg først er provosert vil jeg gjerne knytte noen ord til spørsmålet om arbeidstakerrepresentantenes ansvar og om ansvaret for de personer som er utpekt av offentlige myndigheter. Vi har hatt en utredning i Norge av spørsmålet om rett for kommunene til å utpeke styrerepresentant. Vi har også i en rekke tilfeller sett, at i forbindelse med at det er bevilget penger til støtte til foretak i nød, har det vært gitt uttrykk for at det er en naturlig forutsetning for statsstøtten at staten velger en eller flere styrerepresentanter. Det er bemerkelsesverdig at det ikke ved noen anledning er gitt en analyse av hvilken rolle vedkommende skal spille. Og i praksis ser man forskjellige modeller anvendt. Noen statsinstitusjoner, særlig kredittinstitusjonene, vil gjerne finne en trouble-shooter en ekspert som skal bidra til å redde bedriften. Han vil selvsagt gå inn som et fullverdig medlem av styret med plikt og rett til umiddelbart å sette seg inn i alle ting vedrørende bedriftens økonomi. I en rekke andre tilfeller, og det er kanskje flertallet, så blir det gjerne en politiker som går inn som medlem av styret. Forutsettes det da at han skal ha en bestemt funksjon? Skal ha være en slags politisk kommissar eller skal han ha en forbindelsefunksjon mellom det offentlige og vedkommende selskap? Seiv om loven i utgangspunktet stiller samme krav til styremedlemmene, kan kombinasjonen av uerfarenhet og uklarhet om rolleoppfatning fa betydning for et eventuelt ansvar. Man kan enten se det slik at det ikke foreligger culpa hvor en slik representant ikke har oppdaget det en mer profesjonell burde ha sett, eller man kan, som professor Gomard, bruke lempningsregelen. Det man gjør på denne måten er å lage et A og B-lag innen styret hvor man plasserer politikerne på B- laget. Hva så med de ansattes representanter? Da spørsmålet om de ansatte i styret kom opp ble spørsmålet reist om det skulle sies noe nærmere om rollen og om spørsmålet om erstatningsansvar. Det ble ikke gjort jeg tror man anså dette for å være et følsomt spørsmål. Men hvis spørsmålet var blitt tatt opp og noe satt på papiret, er jeg sikker på at ville man ha sagt, at de ansattes representanter skulle være fullverdige representanter A-lagsspillere med generelt ansvar og vi ville ikke fatt noen lempningsregel i loven

380 Jan Skåre spesielt for dem. Men dette er situasjonen på lovgivningstrinnet. I den konkrete ansvarssituasjon tror jeg man vil differensiere og plassere de ansattes representanter på B-laget. Länsåklagare KLAS LITHNER, Sverige: Som åklagare handlägger jag givetvis endast straffrättsliga frågor, men under många års sysslande med gäldenärsbrott i aktiebolag har jag gjort vissa iakttagelser även när det gäller den aktiebolagsrättsliga och skadeståndsrättsliga sidan. De erfarenheterna kanske kan ge en viss sidobelysning av dagens ämne. Inledningsvis vill jag konstatera att aktiebolagslagens omsorgsfullt uppbyggda kontrollsystem inte fungerar i två typer av bolag. Den ena är enmans- eller famansbolagen och den andra är de kommunala bolagen. För den första kategorin är anledningen självklar. När det gäller den andra kategorin har jag under lång tid sysslat med ett speciellt bolag där förhållandena säkerligen har varit mycket belysande för vad som förekommer i den här kategorin. Det är alltså fråga om ett kommunägt, ganska stort bolag som går med regelbundna stora förluster. Likvidationsskyldigheten och det eventuella skadeståndsansvaret för styrelseledamöterna undvikes genom att kommunfullmäktige på framställning från bolaget regelbundet beviljar anslag till bolagets fortsatta verksamhet. I dessa beslut deltar de ledamöter av kornmunfullmäktige som är styrelseledamöter i bolaget. Revisorerna har ingen praktisk funktion att fylla därför att det är en ren slump om en kommunal förtroendeman väljs till styrelseledamot eller till revisor i bolaget. Vid bolagsstämmorna utser kommunen som enda aktieägare ett antal representanter som då röstar för vardera till exempel 72 aktier. Av dessa representanter är en del sedan med om att fastställa balansräkningen och bevilja sig själva ansvarsfrihet. När en kommun av olika skäl beslutar att bedriva en kommunal verksamhet i bolagsform, då är ju inte längre JO behörig att ingripa, och som jag har tidigare framhållit, så fungerar inte aktiebolagslagens kontrollsystem. Då återstår alltså tidningspressen och i varje fall här i Sverige Skattebetalarnas Förening som ju ägnar ett mycket starkt intresse åt kommunala bolag. I sista hand, när det är misstanke om brott, kan åklagare och kriminalpolis ingripa med hjälp av brottsbalkens regler. När det gäller frågan om skadeståndstalan så har jag väl under årens lopp sysslat med mellan 100 och 200 förundersökningar i bolag där det har varit

Styrelseledamöters rättsliga ansvar 381 misstanke om gäldenärsbrott. Jag kan inte påminna mig ett enda fall där skadeståndsfrågan över huvud taget varit aktuell, trots att det i många av dessa fall på grund av materialet i konkursutredningen och förundersökningen har framstått som ganska klart att det borde ha funnits lagligt underlag för en skadeståndstalan. Anledningarna är förmodligen för det första att det i många fall är identitet mellan aktieägare och styrelse. I många andra fall är det utsiktslöst därför att det är fråga om ett enmanseller famansbolag där styrelseledamoten/aktieägaren har ruinerats genom bolagets konkurs på grund av borgensförbindelser. I vissa fall, slutligen, känner aktieägarna säkerligen inte till denna möjlighet. Möjligen så har den någon enstaka gång nämnts i en förvaltarberätteise, men mitt subjektiva intryck, som alltså är grundat på ett snedvridet urval av svenska aktiebolag, är att detta är en död bokstav. Förbundsjurist Toivo ÖHMAN, Sverige: Jag är arbetsrättsjurist och kan ingenting om aktiebolagslagen. Eftersom professor Roos talade om rättsfallstorka så vill jag emellertid nämna ett nu aktuellt rättsfall som kan belysa de här problemen. Det gäller en arbetstagarledamot utsedd av Svenska Industritjänstemannaförbundet som jag företräder. Han valdes in i bolagsstyrelsen någon gång fram på vårkanten och var med om ett sammanträde. Han trodde och hade alltid trott att företaget hade god ekonomi men fick till sin förvåning uppleva att man gick i konkurs vid årsskiftet. Det fanns naturligtvis inte tillgångar så det räckte till utdelningar till de oprioriterade och man hade för länge sedan passerat likvidationsgränsen. En av konkursborgenärerna har nu stämt denna arbetstagarledamot på drygt 100000 kronor. Där står vi nu. Han har över huvud taget inte haft en aning om någonting, kan man sammanfattningsvis säga om hans agerande i bolagsstyrelsen. Advokat Berg talade om frågan huruvida man kan rikta skadeståndsanspråk mot den som har utsett en ledamot, till exempel en facklig organisation. Resonemanget kändes för mig litet långsökt, men ett för oss mera praktiskt problem just nu är att vi naturligtvis tycker väldigt synd om denna medlem. Om han falls så skulle vi ju helst vilja gå in och hjälpa honom ekonomiskt. Det är en fruktansvärd smäll för honom. Dessutom råkar han såvitt jag har förstått, ha tillgångar i form av en villa som inte är belånad, Men om vi träder in och hjälper honom, så kommer ju varenda konkursborgenär i framtiden att stämma just arbetsta-

382 Toivo Öhman garledamoten i styrelsen, eftersom man kommer att tro att där finns det pengar. Förbundsjurist ANDERS LMER, Sverige: Även jag vill tala litet om arbetstagarledamöternas ställning, trots att Toivo Öhman kom in på en del av de frågor som jag hade tänkt ta upp. Den första biten som jag skulle vilja beröra det är frågan om de olika ledamöternas ansvar när det gäller styrelsens agerande. Det är ju ofta på det sättet att olika styrelseledamöter har olika möjligheter att arbeta med och tillgodogöra sig det material som presenteras i styrelsen. Vi har väl tyvärr den erfarenheten från den fackliga sidan att de ordinarie styrelseledamöterna, de bolagsstämmoutsedda styrelseledamöterna, många gånger har andra möjligheter att bearbeta styrelsematerialet. Det är inte helt ovanligt att det förekommer underhandskontakter mellan styrelseledamöter, med bortseende då från styrelserepresentanter från den fackliga sidan. Det kan vara material som kanske utdelas på styrelsesammanträdet eller någon dag innan, men som redan tidigare har cirkulerat bland andra ledamöter. Detta visar att i praktiken styrelseledamöter från de fackliga organisationerna många gånger inte arbetar på samma villkor som de bolagsstämmovalda ledamöterna. Dar tycker vi, eller i varje fall jag, att detta kanske bör avspegla sig i synen på frågan om ansvaret för styrelsens agerande. Man får lätt intrycket att man, när man diskuterar styrelsens agerande betraktar styrelsen som helhet. Nu har vi visserligen här kommit in på detta, och i professor Taxeils referat står det att man skall ta hänsyn till att en styrelseledamot kan representera en utanförstående organisation. Detta skulle närmast vara betingat av att den kan ha ett motstående intresse eller i vart fall inte företräder samma intresse som övriga ledamöter, och det är väl riktigt. Men jag tror också man inte bör glömma bort den här detaljen, nämligen att de många gånger inte arbetar under lika villkor. Jag vill så ta upp några frågor om tystnadsplikt. Professor Roos ville där antyda att bolagsledningarna, om man spetsar till hans uttalande, inte skulle veta om att en given tystnadsplikt inte är någonting värd. Nu tror jag väl inte att det förhåller sig riktigt på det sättet utan man känner nog i och för sig till vad som gäller. Och den första frågan man kanske bör ställa i det här sammanhanget är väl ändå, vilken skada som bolaget kan anses ha lidit i det fallet som professor Roos skisserade och som ju gick ut på att läckaget