Japanska influenser i svensk konst och konsthantverk runt sjön Racken

Japan & Racken Tingens Förgänglighet Japanska influenser i svensk konst och konsthantverk runt sjön Racken 1883 1925 Efter 250 år av isolering från omvärlden öppnade Japan 1854 åter sina gränser. Genom framför allt de japanska träsnitten ukiyo-e spreds landets konst och japonismen på världsutställningar och i konsttidskrifter. Med betoning på ornamentik, natur och vardagsmotiv influerade japansk estetik förra sekelskiftet, den stil som i Sverige kom att kallas Jugend, efter det tyska ordet för ungdom. Namnet signalerade en känsla av radikal förnyelse, uppbrott och ungdomlig friskhet. Linjespelet var svepande, oregelbundet och dekorerna bestod oftast av blommor eller insekter. Den nya konstinriktningen dominerade vid början av 1900-talet hela Europa. Stilen var influerad av Arts & Crafts -rörelsen i England, kallades l Arts Nouveau i Frankrike och Sezession i Wien. Man förespråkade en filosofi om en vackrare vardag för alla. I tiden låg också att formgivarna arbetade gränsöverskridande mellan olika konstarter. Runt sjön Racken förenades konst och liv med estetiska och sociala ideal. Som på många andra ställen i Europa uppstod en konstnärskoloni, där vänskapen mellan människor skapade livslånga band och vardagslivet ofta var motiv för skapandet. Gustaf och Maja Fjaestad hade utgjort en förtrupp innan en grupp konstnärer samlades runt Christian Eriksson och Bröderna Erikssons möbelverkstad vid sjön Racken. Christian Eriksson var både möbelornamentsnidare och skulptör, liksom Gustaf Fjaestad och Bror Sahlström. Maja Fjaestad arbetade med textil, måleri och träsnitt. Dessa var starkt inspirerade av japansk konst liksom keramikern Hilma Persson-Hjelm. Utställningen är producerad av Värmlands Museum i samarbete med Rackstadmuseet. Stort tack till Anna Skoglund, Lars Merkel, Irene Heine, Hasse Andersson, Roland Persson, Monica Fjaestad och Bengt Sahlström. Japanska träsnitt ukiyo-e Ukiyo-e betyder bilder från den flytande världen och syftar på vardagsbilder från olika miljöer. Teatrar, skådespelare, kurtisaner, sumobrottare, geishor, barn- och landskapsbilder var vanliga motiv som trycktes som träsnitt. Tekniken kom till Japan från Kina under 700-talet. Den flytande världen handlar också om den buddhistiska melankoliska synen på livets förgänglighet och på den avgränsade nöjesvärld som fanns i staden Edo (Tokyo). Under Edo-perioden (1603 1868) var konstarten ukiyo-e mycket utbredd och det var genom dessa grafiska blad som den japanska konsten snabbt spreds i Europa. Ukiyo-e blomstrade under slutet av 1700-talet med avancerade flerfärgstryck från olika skolor. De främsta ukiyo-e konstnärerna var Kiyonaga, Utamaro, Hiroshige och Hokusai. Betydelsen av de japanska träsnitten för västerlandets konstnärer Men den mäktigaste impulsen till förnyelse kom icke från de tyska eller italienska mästarna. Den spred sig med en elds snabbhet från en konst som kändes mera omedelbart levande därför att den stod i förbund med hela den nya tidens lättrörliga och febrila konstsinne. Det var Österns impressionistiska konst, det var närmast Japans färgträsnitt som gav stöten till det europeiska

träsnittets utveckling i två riktningar: först till skapandet av en färgtryckskonst och därnäst till uppkomsten av träsnittet som konstblad. Öppnandet av de japanska hamnarna för världshandeln är utan tvivel en av de mest betydelsefulla kulturhändelserna under 1800-talet. Japanerna visade västerns konstnärer linjen, icke den beräknande, fasta linjen utan den med nervöst liv laddade, kalligrafiskt svängda linjen; och vidare färgen, den rena färgen lagd i hela plan utan ängsligt aktgivande på naturalistisk modellering och med lätta akvarellartade fördrivningar. ur inledningen till Det Moderna Original Träsnittet av August Brunius, 1917. Japansk estetik Ukiyo-e med dess motiv är bara en av flera parallella stilar i japansk konst. Träsnitten förmedlade helt nya sätt att se på konst. Några kännetecknande drag för den japanska estetiken var: 1. Tvådimensionalitet och platthet Bilden har inget perspektivdjup som i ett klassiskt västerländskt centralperspektiv. Bilden är tvådimensionell, har parallellperspektiv och är stiliserad. Ytan mellan bakgrund och förgrund komponeras med konturlinjer och färger som läggs i fält. 2. Asymmetri Bilden komponeras asymmetriskt, symmetri anses inte spännande och alltför överskådligt. En asymmetrisk komposition fångar en levande spänning mellan form och tomrum, positiv och negativ rymd. Asymmetri blir något oväntat och betraktarens tanke utmanas. 3. Tomrum Mot tomrummet ställs formen eller linjen som träder fram mot bakgrunden och synliggörs det framträder ur tomrummet. Balansen i en bild skapas i relationen mellan tomrum och form. Att hitta denna balans är konsten att komponera en bild. 4. Enkelhet och stilisering I japansk konst stiliseras naturen, den avbildas inte realistiskt. Likt kalligrafins subtila linjespel uttrycks kraften i konturen och linjer i olika riktningar skapar rörelse i bilden. Med tryck och linjeföring kan en enda enkel linje uttrycka olika grader av dynamik. 5. Naturens gåtfullhet en helhet i små delar I Japan ses naturen som en mångfald av olika levande krafter och energier snarare än som former eller en rådande ordning. Man ser naturens gåtfullhet manifesterad, mikrokosmos och makrokosmos står i relation till varandra. Små detaljer ges lika stor uppmärksamhet som större, allt är relaterat i en helhet. 6. Sinnesförnimmelsernas erfarenheter Färger, nyanser, texturer, former och materiella egenskaper är det som ger materian dess specifika karaktär. Att ge uppmärksamhet till sinnesförnimmelser

som sådana, handlar om att uppmärksamma olika stämningar och atmosfärer. Omsorgen om detaljer utvecklar förståelsen för världen. Japanska ukiyo-e konstnärer Ando Utagawa Hiroshige (1797-1858) Hiroshiege är känd för sina landskapsskildringar, främst Tokaidos femtiotre stationer. Det strilande regnet mot de stiliserade skogskonturerna skapar en atmosfär av oväder i bilden. Kompositionen med diagonala riktningar skapar en känsla av strävan. Vincent van Gogh var starkt influerad av japanska träsnitt, bl. a Hiroshiges Plommonträdgården i Kameido. Kitagawa Utamaro (1753 1806) Utamaro gjorde stora diptyker och triptyker med vackra kvinnor. Porträttet var inte stereotypa utan hade individuella drag. Bilderna var stilistiskt komponerade med konturer, platta färgfält och former av draperade kimonos i olika mönster mot balanserade tomrum i bakgrunden. Henri Toulouse-Lautrec lät sig inspireras av de japanska träsnitten i komposition och med linjeföring. Katasushka Hokusai (1760-1849) Hokusai är en av de mest kända ukiyo-e konstnärerna. Träsnittet Under vägen utanför Kanagawa anses vara det mest ikoniska av alla japanska konstverk. Det ingår i serien 36 vyer av berget Fuji. Hokusai började teckna redan som sex-åring. Karaktäristiskt för honom är att han återgav sina egna iakttagelser av verkligheten och inte följde en traditionell stil. Hokusai Manga, hans stiliserade humorteckningar, ligger som grund för dagens manga-tecknande serier. Den franske målaren Claude Monet var starkt influerad av Hokusai och ägde många Hokusaibilder. Kompositören Claude Debussy var också influerad av Hokusais våg, som återgavs på omslaget till noterna för La Mer 1905. Paul Engdahl (1888 1976) målare Paul Engdahl föddes i Kristinehamn. Han studerade måleri för Gustaf Fjaestad. År 1920 reste Engdahl till Tahiti, där han var verksam som konstnär samt drev vaniljplantage. Paul Engdahl hade utställningar i Papeete, Los Angeles, Hollywood, Paris och Prag. År 1935 återvände Paul till Sverige, bosatte sig i Östergötland, och var verksam konstnär. Gustaf Fjaestad (1868 1948) målare, grafiker, konsthantverkare Gustaf Fjaestad var skomakarsonen från Stockholm som under en resa till Amerika insåg att han skulle bli konstnär. Han kom in på Konstakademien 1893. Gustaf var även en framgångsrik idrottsman som tävlade i cykel och skridsko och vann flera nationella och internationella mästerskap.

Fjaestad hjälpte Bruno Liljefors vid dekorationsarbeten på Biologiska museet i Stockholm och Carl Larsson med al frescomålningar (kalkmålning på våt puts) på Nationalmuseum i samma stad. År 1897 träffade han Maja Hallén som blev hans fru. Gustaf Fjaestad tillhörde Konstnärsförbundet och hade sin första separatutställning 1898. Han kallas Rimfrostens mästare och grundade Rackstadgruppen vid sjön Racken i Värmland. Bildkonstnärer som ingick var bland annat Björn Ahlgrensson, Bror Lindh och Fritz Lindström. Gustaf målade inte bara tavlor, han formgav möbler, gobelänger och konstsmide. Gustaf Fjaestad finns representerad på bland annat Nationalmuseum, Thielska Galleriet, Rackstadmuseet och Värmlands Museum. Snömotiv Den vita snön är ett motiv som Gustaf Fjaestad använder mycket. Vad betyder den vita färgen? Är det summan av alla färger i ljuset? Speglar det Gustafs tankevärld om ett sökande efter sanning? Gustaf Fjaestad tänkte kring materians vibrationer och att universums kraft manifesteras i den sinnliga verkligheten. Det som ger ett intryck av vitt är summan av många nyanser som ligger nära det vita. Tillsammans skimrar de som ljusreflektioner. Rinnande vatten Rinnande vatten var ett återkommande motiv hos Gustaf Fjaestad under en längre period. De är varken landskapsbilder eller marina motiv. De är nära studier i vattnets kraftspel, dess urkraft, närvaro, rörelse och subtila krusningar. Han får solljusets reflexer och färgernas olika varma och kalla toner att blandas och bli en djup himmelsk reflektion i en liten avgränsad yta. Naturens kraft var för honom en ordlös gudomlig sinnesnärvaro. Tomheten som motiv Gustaf skaffade sin första kamera 1903, den kostade 21 kr. Han fotograferade till synes tomma motiv, ogräs, snötäcke, is, stenar, vatten, grenar med rimfrost. Det var ovanligt att fotografera sådana obetydliga saker. Det han var ute efter var närbilden, att få syn på materians rörelser och strukturer. Han delade sedan in bilden i rutmönster med diagonaler och flyttade över formerna till duken via ett kolstift. Bror Lindh (1877 1941) målare Bror Lindh föddes 1877 i Frykerud, Värmland. Han kom från släkten Jansson-Lindh som verkat som bondemålare ända tillbaka till 1700-talet. Bondemålarna var mångsidiga hantverkare som kunde blanda färger, måla ornament, möbler, schabloner mm. Hans far var yrkesmålare och efter skoltiden lärde sig Bror dekorationsmålning och började arbeta i en färghandel i Arvika. Han blev elev hos Gustaf Fjaestad i Taserud och kom 1899 in på Konstnärsförbundets skola. Därefter återvände Bror till Värmland och slog sig ner i en stuga ovanför Racken med sin vän författaren Walter Hülphers. Av Gustaf Fjaestad lärde sig Bror Lindh en speciell teknik som påminner om pointillism. Han målade också vintermotiv som sin läromästare. Bror deltog i många internationella utställningar bland annat i Köpenhamn, San Francisco, Oslo, München och Rom. I Sverige ställde han ut på Liljevalchs i Stockholm och hade en separatutställning på Värmlands Museum 1933.

The Studio (1893 1964) The Studio: An Illustrated Magazine on Fine and Applied Art var en tidskrift som grundades 1893 av Charles Holme i England. Charles Holme var verksam i ull- och silkesbranschen och gjorde många resor i Europa, Japan och USA. Han fick idén att skapa en illustrerad konsttidskrift som skulle överbrygga språkbarriärerna mellan olika kulturer och kommunicera visuellt. The Studio kom att bli ett mycket starkt språkrör för att sprida konst och idéer i Arts & Crafts-rörelsen. Vid sekelskiftet innehöll den många artiklar om japansk konst: trädgårdskonst, netsuke (miniatyrskulpturer) och träsnittstekniker. Japonismen o tidens anda I Frankrike spreds influenserna från Japan genom tidskriften Le Japon Artistique som kom ut mellan åren 1888-1891. År 1911 gjordes en stor utställning med japansk konst och konsthantverk i Stockholm. Många svenska konstnärer besökte utställningen och blev influerade av formspråket och estetiken. Konstnärernas bidrag till sekelskiftets konstindustriella reformrörelse märktes bland annat i omslag och dekorativa detaljer till de tidskrifter som spred såväl idéerna som det nya formspråket. Konstnären Nils Kreuger gjorde omslag till Tidskriften Ord och Bild från och med 1898. Christopher Dresser var en engelsk designer som gjorde en omfattande forskningsresa till Japan 1876-1877. Han var gäst hos den japanske kejsaren, och dokumenterade sina intryck i boken Japan- Its Architecture, Art, and Art Manufactures. Dresser var verksam inom den engelska Arts & Craft-rörelsen. Arts & Crafts-rörelsen Arts & Crafts-rörelsen (eg. Konst- och hantverksrörelsen) var en konstriktning och social rörelse i England som fick stor betydelse. Arts & Crafts myntades i London 1887 och rörelsen hade sin storhetstid ca 1890 1910. Författaren John Ruskin stod för en viktig del av rörelsens idéer. Han förespråkade hantverket som en motrörelse till den framväxande industrialismen och de massproducerade industrivarorna. Idealet var en helhetssyn på estetik och liv. Ett liv skulle inte bara omfatta konsten utan även arkitektur, inredning, bruksföremål och mode. Estetiken skulle göras personlig, enkel och tillgänglig för alla. Tongivande var William Morris, Walter Crane och Charles Volsey. I Sverige var Ragnar Östberg och Ellen Key starkt influerade av Arts & Crafts-rörelsens sociala och estetiska idéer. Ellen Keys skrift Skönhet för alla 1899 och uppsatsen Skönheten i hemmet blev ett viktigt ideologiskt budskap som handlade om att var sak skulle ha sitt ändamål med enkelhet och lätthet, finhet och uttrycksfullhet. Key var en författare, pedagog, samhällsdebattör och som spelade en viktig roll i Sverige för kvinnorörelsen. Christian Eriksson (1858 1935) ornamentbildhuggare och skulptör Christian Eriksson var den tredje sonen till Erik Olsson, möbelsnickare i Taserud, Arvika. Vid 17 års ålder reste han till Stockholm för att börja utbilda sig till ornamentbildhuggare. Samtidigt studerade han vid Slöjdskolan.

Efter sex år som modellör i Tyskland reste Christian till Paris. Han skrev in sig vid École des arts décoratifes, parallellt studerade han vid Academie des Beaux-Arts med ett stipendium från Konstakademien. För att försörja sig hjälpte Christian andra skulptörer med modellering och marmorhuggning. Christian får sitt genombrott på Världsutställningen i Paris 1889 med vasen Tjusning (Charmeuse). År 1893 träffade Christian den 17-åriga Jeanne Tramcourt och gifte sig med henne. Efter ett besök hos släkten i Taserud sommaren därpå började Christian göra ritningar till det hus som kom att bli deras hem Oppstuhage. Mot slutet av 1890-talet flyttade paret till Stockholm. Christian Eriksson har gjort en lång rad mycket kända skulpturer som till exempel S:t Göran och Draken på Stadshuset i Stockholm, Bågspännaren på Kornhamnstorg i Stockholm och Jenny Lind, på Kungliga Operan i Stockholm. Genom giftermålet med Jeanne Tramcourt började ett nytt liv för Christian Eriksson. Han färdigställer modellen till fatet Livet som sedan drevs i silver. Fatet bär signaturen Chr. Eriksson Paris 1894. Det är en lycklig man som skapat detta fat, en hymn till livet (ur Helge Kjellins bok om Christian Eriksson, 1953). Fatet gestaltar en livscykel, där små barnkroppar föds ur vågor i högra delen, för att förvandlas till lekande och dansande barn. Så står Kvinnan där som en centralgestalt. Bakom henne famnas man och kvinna hett, moderslyckan är där med barnet vid bröstet. Levnadsloppet avslutas med ålderdomens män och kvinnor, vars kroppar försvinner in i ett uppgående fjärran. Fatet Livet visades på Konst-och Industriutställningen i Stockholm 1897. Tjusning gjordes i gips för att ställas ut på Världsutställningen i Paris 1889 och för denna fick Christian första klassens medalj. En naken ung kvinna i ett höftskynke sitter på kanten och håller en lur mot en skrattande naken pojke som klänger sig fast vid den motsatta vaskanten och lyssnar till hennes låt. Kvinnan bär en frygisk mössa, en frihetssymbol. I brons finns vasen i Nationalmuseums ägo. Ett exemplar finns utfört i silver och några i terrakotta. Hela sitt liv behöll Christian detta levande intresse för småkonsten, hantverket. (ur Helge Kjellins Christian Eriksson, 1953). Maria Hallén/ Maja Fjaestad (1873 1961) textilformgivare, målare, grafiker Maria Hallén var prästdotter från Hörby i Skåne. Hon var tidigt inriktad på den konstnärliga banan. Först skaffade hon sig en textil utbildning och bestämde sig sedan för att gå på Konstnärsförbundets skola i Stockholm. Stockholmsutställningen 1897 blev en vändpunkt för Maja. Hon träffade Gustaf Fjaestad och de gifte sig. Ett år senare kom de till Taserud och fick hyra Oppstuhage av Christian Eriksson. Maja lärde känna Christian Eriksson genom att sitta modell för honom när han arbetade med en skulptur av Jenny Lind. Maja var utbildad textilformgivare och formgav och vävde många mönster. Hon hade en utpräglad självständig stil där hon stiliserade motiven, reducerade detaljer och arbetade med geometriska mönster. Hon var klassiskt medveten vad gäller teknik och material men vitaliserade formerna på ett nytt konstnärligt sätt. I vävningen gick Maja längre med abstraktionen än i sina grafiska tryck. Majas textila produktion innefattar mattor, möbeltyger, draperier, gardiner, kuddar, tyger för kläder och tapetmönster.

Under flera år ägnade sig Maja åt textil formgivning och ledde arbetet vid Fjaestads väveri. När hon sedan tog upp bildkonsten kom det främst att handla om träsnitt. Maja var drivande i bildandet av Arvika konsthantverk 1922, Sveriges äldsta konsthantverkskollektiv. Maja Fjaestads träsnitt Maja började med träsnitt 1915. Hon ville skapa prisvärd kvalitetskonst som många skulle ha råd att köpa och med träsnittsproduktionen blev hon självförsörjande. Maja inspirerades av japanska träsnitt och kinesiska akvareller. Maja och Gustaf hade bland annat sett japansk konst på Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897. De hade även skaffat några japanska träsnitt i original. Det finns över 170 motiv av Maja varav de tidiga träsnitten som palmer och orkidéer är av högre kvalitet. Oftast är serierna tryckta i 50 exemplar och numrerade. De som hon själv har tryckt är signerade med hennes namn. Träsnitten trycktes helst på japanpapper, washi, ett tunt och slitstarkt japanskt handgjort papper. Under kriget användes vanligt silkespapper vilket med tiden har gulnat och blivit förstört. Anna Sahlström (1876 1956) grafiker, målare Anna Sahlström var dotter till hemmansägaren och riksdagsmannen Per Sahlström i Utterbyn norr om Torsby och syster till konstnären Bror Sahlström och textilkonstnären Ida Sahlström. Anna gick på Konstnärsförbundets skola 1905 08 med Karl Nordström som lärare. Hon var en av de första svenska konstnärerna som ägnade sig åt träsnittstekniken. Karl Nordströms hustru Tekla var xylograf och lärde Anna att göra trägrafik. Hon gjorde flera resor i Europa och kom där i kontakt med tidens strömningar genom konstböcker om japanska träsnitt, lackföremål och metallskålar. Anna läste också The Studio som innehöll många artiklar om bland annat japanska konst. Stabbestolar Gustaf Fjaestads stabbestolar är en blandning av fornnordisk stil och jugend. Stolen utgår ifrån en urholkad rotstubbe. Gustafs stabbestolar har ett rikt formspråk av natur som han stiliserat. Ola Eriksson lärde Gustaf ornamentbildhuggningens konst. Gustaf hade 1903 gjort tio stabbestolar med olika motiv. Stabbestolarna ledde till ett stort beställningsuppdrag till finansmannen Ernest Thiels nya hus på Djurgården. Beställningen bestod av textilier, gobelänger och en platsspecifik 8,5 m lång soffa. Möbeln var ett samarbete mellan Bröderna Eriksson, Gustaf Fjaestad och flera medhjälpare. Gustaf gav sedan Thiel fyra stabbestolar i julklapp. Idag kan man se dessa verk på Thielska Galleriet i Stockholm. Utställningens sex stabbestolar och ett bord visades på Baltiska utställningen i Malmö 1914. De visades också på San Fransisco-utställningen året därpå. Fjaestads Väveri och systrarna Amalia (1862 1938) och Anna Fjaestad (1865 1946) Maja och Gustaf startade Fjaestads Väveri vid sjön Racken 1901. De fick beställningar på gobelänger, mattor och textilier och behövde anställa många väverskor.

Amalia och Anna var Gustafs systrar som flyttade från Örebro till Arvika 1905 när Gustaf behövde hjälp med vävning av beställningar från Ernest Thiel. I Örebro hade systrarna drivit syateljé men nu fick de under ledning av Maja lära till konstväverskor. Gustaf ritade vävarna, Maja var produktionsledare för material och teknik. De lät bygga en sex meter bred vävstol för att kunna producera beställningarna från Thiel. Väveriet fick arbetskraft genom att ta emot elever. Under de trettio år som väveriet var i verksamhet kom hundratals flickor från hela Sverige till Rackstad för att lära sig väva. Fjaestads tankevärld i en kosmisk enhet Gustaf, Maja, Amalia och Anna Fjaestad läste och tänkte mycket om livet. Under några år tillhörde de teosoferna i Arvika för att sedan lämna dem och tänka fritt. Teosofi låg i tiden som en alternativ filosofisk rörelse utanför den kristna kyrkan. Teosofin var influerad av många religioner och filosofier, speciellt österländska. Några drag i tänkandet handlar om att kärleken är livets mening och det finns en enhet mellan det makrokosmiska i universum och det mikrokosmiska i människans inre. Varje individ gör en egen resa genom tid och rum och får skörda frukterna av sina egna val karma. Många internationella konstnärer vid sekelskiftet var influerade av teosofin. En älv sjunger sin stolta sång om skaparkraft och arbetsglädje, och vattenfallet dånar fram sin hymn om kampens härlighet för ett ädelt mål. Men det vatten som dämts upp och saknar utflöde har intet av glädje att uttrycka Det gäller alltså att vara som en rännil, en källa, en älv, som aldrig låter vattnet stanna och förlora sin friska livsglädje. Gustaf Fjaestad Carl Gustaf Ericsson (1878 1947) ciselör, konstsmed C G Ericsson Erco var från Bro i Värmland och etablerade sig som urmakare i Arvika 1901. Han gjorde ett stort antal grindar och dörrar i smide till kyrkor, samt silverföremål som smycken och kandelabrar, ofta dekorerade med motiv från djur- och växtriket. Ericsson ställde ut på ett 15-tal stora utställningar, däribland Stockholmsutställningen 1909, Arvikautställningen 1911, Baltiska utställningen 1914 och San Fransisco utställningen 1915, samt i New York och Detroit. CG Ericsson är representerad på Nationalmuseum samt i H.M. Konungens samlingar. Bror Sahlström (1869 1915) skulptör Bror Sahlström var son till hemmansägaren och riksdagsmannen Per Sahlström i Utterbyn, norr om Torsby. Även systrarna Ida och Anna var erkända konstnärer. Bror utbildade sig på Tekniska skolan i Stockholm och gjorde sedan resor till Berlin, München och Wien. Han kom till Paris 1895 och blev där assistent till Christian Eriksson. Bror arbetade som lärare vid Kulturen i Lund och reste senare till USA. Vistelsen där blev kortvarig och han återvände snart till Sverige på grund av sjukdom. Efter en kortare tid som lärare vid Slöjdföreningens skola i Göteborg kom han tillbaka till sina hemtrakter. Bror Sahlström arbetade med olika tekniker, bland annat snidade han ornament till möbler och skapade smycken. Han har gjort flera offentliga verk, bland det mest kända är dopfunten till Trefaldighetskyrkan i Arvika.

Olga Lanner (1884 1961) skulptör, smideskonstnär, målare Olga Lanner var grosshandlardotter född i Karlstad. Hon utbildade sig vid Tekniska skolan i Stockholm och gjorde studieresor till Tyskland, Frankrike och Italien. Hemkommen till Sverige gick hon i lära hos Petter på Myra. Hon deltog vid Stockholmsutställningen 1909, Baltiska utställningen 1914 och Världsutställningen i San Francisco 1915. Under några år drev Olga Lanner smideskonstateljé vid Mäster Samuelsgatan i Stockholm, där hon bland annat tillverkade armaturer för svenska kraftverk. Det var en livlig verksamhet som i långa perioder engagerade upp till trettio personer. Efter att Olga Lanner lagt ner verkstaden arbetade hon själv vidare med offentliga uppdrag och beställningar. Ett av de största uppdragen var för Engelbrektskyrkan i Stockholm, där hon samarbetade med Petter på Myra. År 1938 hade hon en separatutställning på Konstnärshuset. Så småningom övergick Olga Lanner till måleri. Hon hade drabbats av reumatism i händerna som gjorde det svårt att arbeta vidare med smideskonst. Olga Lanner levde ogift och hade ett omtalat originellt hem i de gamla Klarakvarteren. Lisa Morell, Koppar-Lisa (1884 1871) ciselör, grafiker Ester Elise Morell föddes i Grava och kom till Arvika som 15-åring. Fyra år senare reste hon till USA där hon studerade teckning och måleri i New York. Efter konststudier även i Europa kom hon tillbaka till Arvika och rekommenderades av Gustaf Fjaestad att satsa på ciselering. Hon praktiserade hos Petter på Myra och kom sedan att gå i lära hos ciselören Sven Bengtsson i Lund. Lisa deltog i Arvikautställningen 1911 där hon var en av pristagarna. Hon hade då etablerat sig i Rackstad. Senare i livet ägnade sig Lisa Morell åt linoleumtryck och träsnitt. Märta Rockström (1904 1996) ciselör, emaljarbeten Märta Rockström-Lindh var disponentdotter och elev till Koppar-Lisa. Samtidigt som hon tog lektioner hos Lisa gick hon på Tekniska skolan i Stockholm. Märta arbetade i många år tillsammans med Koppar-Lisa. Emaljtekniken lärde hon sig i Wien under en stipendievistelse. Carl Westman (1866 1936) arkitekt Arkitekt Carl Westman arbetade några år i USA talet bland annat med Chicagoutställningen 1893. Tillbaka i Sverige ägnade han sig även åt möbelformgivning. Carl Westman var inspirerad av den engelska Arts & Crafts-rörelsens estetiska och sociala ideal och gjorde bland annat flera möblemang för Arbetarinstitutet. Han ritade flera betydande byggnader som till exempel Stockholms rådhus och Röhsska museet i Göteborg. Petter Andersson (1857 1936) Petter på Myra och sonen Ragnar Pettersson myrsmeden (1889 1989) Petter på Myra var Bröderna Erikssons främste samarbetspartner för smidesarbeten. Alla beslag till möblerna gjordes hos Myrasmedjan. I tidens anda var metallarbetena både funktionella och dekorativa vilket bidrog till möbelns unika karaktär. I smedjan fick många sin utbildning, bland annat Koppar-Lisa och Olga Lanner. Flera av Arvikasmederna var involverade när Stockholms stadshus byggdes, däribland Ragnar Myrsmeden.

Ragnar Östberg (1866 1945) arkitekt, möbelformgivare Ragnar Östberg studerade vid Kungliga Tekniska Högskolan och Konstakademins arkitekturskola. Han gjorde flera studieresor i Europa och USA. Östbergs formspråk influerades av nationalromantik, Arts & Crafts-rörelsens hantverkarideal och sociala ideologi. Östbergs mest kända uppdrag var att rita Stockholms stadshus. Ragnar Östberg, Laurins bokhylla, 1905. Carl G Laurin beställde ett möblemang av sin vän Ragnar Östberg. Nils Kreuger ritade intarsian och Nanna Johansen utförde hantverket i gulpolerad björk. Carl Laurin berättar i sin bok Minnen: Gunilla och jag målades också i akvarell av Carl Larsson. Det var år 1905. Gunilla sitter med vår ettårige son Erik i mitt skrivrum, till vilket Ragnar Östberg samma år ritat en ljus björkmöbel, försedd med inläggningar efter målningar av Nils Kreuger. På bilden av mig står jag vid bokhyllan och tittar ut över Stockholm. Christian Eriksson, Japanskåpet 1897 Christian var väl bevandrad i tidens strömningar på kontinenten. Med all säkerhet hade Christian besökt Samuel Bings affär i Paris med namnet Maison de l Art Nouvaeu, platsen där den japanska konsten presenterades för en västerländsk publik. Till Allmänna Konst- och industriutställningen 1897 skapade Christian ett för tiden och Sverige, mycket ovanligt skåp. Det var gjort i polerad jakaranda med inspiration från japanska lackmöbler. På skåpet hittar man fyra skulpterade barn, symboler för det oskuldsfulla. En pojke rider på en gumse och en på en getabock, ett barn ger sin docka smäll och ett annat petar sin tå. Karl utförde ornamentiken efter Christians gipsmodeller. Lådorna har metallbeslag och handtagen är tillverkade i smidesjärn av Petter på Myra. Tre japaninspirerade målningar av Nils Kreuger pryder skåpets framsida och sidostycken. Samarbetet med Nils Kreuger visar att skulptur och konsthantverk var likvärdiga arbetsområden. Kruppkoncernen i Tyskland köpte skåpet 1897. Hallmanska skåpet, 1897 skapades till samma utställning som Japanskåpet. Christian följer sitt eget program och låter dekoren bestå av en naturalistisk humleranka. I mittsektionens hörn har han dock skapat stiliserade rosor, ett stildrag av jugend. Tillhör Rackstadmuseet. Hilma Persson-Hjelm (1877 1953) keramiker Hilma Persson var snickardotter från Hagaberg i Rackstad. Hon utbildade sig i Stockholm vid Tekniska skolan och arbetade som formgivare under Alf Wallander vid Rörstrand. Hon formgav vaser, jultallrikar, figuriner och ljusstakar. Genom ett stipendium reste hon till Köpenhamn, Paris, Hamburg, Berlin och London. I London köpte hon en japansk mönsterbok, en samling av kamon, familjesigill. Flera av dessa mönster med snurror, ginkgoblad, blommor och trollsländor återkommer i hela hennes produktion. Hilma gifte sig med Rolf Hjelm och bosatte sig i Ålgården, en bygd med en stark krukmakartradition. Rolf skötte viktiga delar av keramikproduktionen med ansvar för glasyrer och bränning. Martin Andersson formade grunderna till föremålen enligt Hilmas instruktioner eftersom hon inte drejade själv. Hilma arbetade sedan vidare genom att lägga till hänklar, öron, dekorelement och

reliefmönster. Makarna producerade hundratals konsthantverksföremål årligen och kanske var 1919 det mest produktiva året med 1086 pjäser. Hilma undervisade dessutom i teckning och modellering vid Arvika lärlings- och yrkesskola. Riborg Böving (1880 1952) keramiker Riborg föddes i Anderslöv i Skåne, hennes far var tysk och hennes mor dansk. Hon visade tidigt intresse för konstnärliga studier och studerade teckning, måleri och keramik i Tyskland, Schweiz och Stockholm. Riborg etablerade sig som keramiker i Arvika och blev en del av Rackstadgruppen. Hon ritade även mönster för Gustavsberg och Rörstrand. År 1914 öppnade hon Ateljé Albråten, där hon skapade och sålde brukskeramik. Riborg anlitade andra keramiker för drejning, oftast Samuel Johansson. Själv ägnade hon sig åt att experimentera fram glasyrer och dekorativa mönster. Hon var med och startade Arvika konsthantverk 1922. Samuel Johansson (1898 1992) keramiker Samuel Johansson föddes i Långvak, Arvika. Släkten hade långa anor som krukmakare. Hans far var keramiker med vidareutbildning inom konsthantverk. I sin dekor använde Samuel urgamla mönster som förts vidare från far till son i flera generationer. Samuel Johansson tillhörde Rackengruppen och drejade många av Riborg Bövings keramikföremål. Han anlitades också som krukmakare på bland annat Skansen och Nordiska Museet. Mingei japansk folkkonst Mingei betyder folkkonst eller konst för vanligt folk, ett begrepp som den japanske filosofen Soetsu Yanagi (1889 1961) myntade. Mingei står för skönheten i handgjorda bruksföremål, ofta gjorda av anonyma eller okända konsthantverkare. Andra kriterier är att föremålen inte är dyra, de ska kunna användas av många, är funktionella och har en regional anknytning. Soetsu Yanagi grundade rörelsen Mingei Movement och Japan Folk Crafts Museum Mingeikan.