Denna rapport är en av 21 underlagsrapporter för Folkhälsopolitisk rapport 2010: Framtidens folkhälsa allas ansvar, som Statens folkhälsoinstitut presenterade för regeringen i november 2010. Rapporten ger en fördjupad kunskap och information inom folkhälsans målområde 2 ekonomiska och sociala förutsättningar. Syftet med denna rapport är att visa hur förutsättningarna för hälsa inom målområde 2 med fokus på perioden 2004 2009 har utvecklats, vilka åtgärder som har genomförts inom målområdet samt att ge rekommendationer till framtida åtgärder. Målområde 2: Ekonomiska och sociala förutsättningar Det övergripande målet för folkhälsan är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Statens folkhälsoinstitut har därför regeringens uppdrag att analysera och följa upp den nationella folkhälsopolitiken samt att föreslå framtida satsningar och prioriteringar. Resultatet presenteras i en regelbundet återkommande folkhälsopolitisk rapport. Rapporten vänder sig i första hand till sakkunniga och praktiker inom området ekonomiska och sociala förutsättningar men även politiker, som genom denna skrift får ett fördjupat underlag för att följa upp genomförda åtgärder och göra prioriteringar för framtidens folkhälsa inom målområde 2. Statens folkhälsoinstitut utvecklar och förmedlar kunskap för bättre hälsa. målområde 2 Ekonomiska och sociala förutsättningar Kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk rapport 2010 R 2011: 24 Statens folkhälsoinstitut Distributionstjänst 120 88 Stockholm R 2011:24 fhi@strd.se www.fhi.se ISSN 1651-8624 ISBN 978-91-7257-862-3 (pdf) ISBN 978-91-7257-863-0 (print)
Målområde 2 Ekonomiska och sociala förutsättningar Kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk rapport 2010
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2011, R 2011:24 ISSN 1651-8624 ISBN 978-91-7257-862-3 (pdf) ISBN 978-91-7257-863-0 (print) OMSLAGSFOTO: Matton.se GRAFISK PRODUKTION: ab typoform TRYCK: Strömberg, Stockholm 2011
Innehåll 5 Förord 6 Sammanfattning Utbildningsnivå 6 Arbetsmarknadsposition 6 Ekonomiska villkor 7 Boendemiljö 7 Folkhälsoinstitutets förslag 7 9 Summary 13 Del 1. Inledning 17 Del 2. Analysmodell för faktorerna utbildning, arbetsmarknadsposition och ekonomiska villkor 21 Del 3. Utbildningsnivå Samband mellan utbildning och hälsa 22 Utveckling av utbildningsnivå 23 Skillnader mellan olika grupper 25 Genomförda åtgärder 29 Analys av övergripande mål 34 35 Del 4. Arbetsmarknadsposition Samband mellan arbetsmarknadsposition och hälsa 36 Utvecklingen av arbetsmarknadsposition 37 Utveckling av arbetsmarknadsposition för olika grupper i befolkningen 39 Utveckling av ohälsotalet 51 Genomförda åtgärder 53 Effekter av arbetsmarknadspolitiska program på sysselsättningen 59 Analys av övergripande mål 60 61 Del 5. Ekonomiska villkor Samband mellan ekonomiska villkor och hälsa 62 Utveckling av inkomstspridning 64 Utveckling av låg ekonomisk standard 68
Barnfamiljers ekonomi 68 Äldres ekonomi 71 Ekonomin för långtidssjukskrivna och personer med sjukersättning och aktivitetsersättning 73 Utveckling av långvarigt ekonomiskt biståndsbehov 76 Genomförda åtgärder 80 Analys av övergripande mål 84 85 Del 6. Analysmodell för boendemiljön 89 Del 7. Boendemiljö Samband mellan tillgång till bostad och hälsa 90 Utveckling av tillgången till bostäder 91 Samband mellan bostadsutrymme och hälsa 94 Utveckling av trångboddhet 95 Utveckling skolbarn med eget rum 100 Samband mellan trygghet i närmiljö och hälsa 102 Utveckling av trygghet i närmiljön 103 Genomförda åtgärder 108 Analys av övergripande mål 110 111 Del 8. Rekommendationer till framtida åtgärder Förstärka åtgärderna för personer med högst förgymnasial utbildning 113 Förstärka de ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för långtidsarbetslösa 114 Förbättra de ekonomiska förutsättningarna för ensamstående med barn 115 Se över tremånadersregeln i jobbgarantin för ungdomar 115 117 Bilaga 1 Arbetsmarknadspolitiska program 117 120 Referenser 4 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
Förord År 2003 antog Sveriges riksdag den nationella folkhälsopolitiken i propositionen Mål för folkhälsan (2002/03:35). År 2008 presenterade regeringen sedan propositionen En förnyad folkhälsopolitik (2007/08:110). Det övergripande målet för hälsa är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Statens folkhälsoinstitut har regeringens uppdrag att analysera och följa upp den nationella folkhälsopolitiken. Den första rapporten gavs ut år 2005 och den andra i november 2010. Den folkhälsopolitiska rapporteringen har två huvudsyften. Det första är att ge regeringen en överblick över hur folkhälsan har utvecklats och över resultatet av genomförda åtgärder. Det andra är att rekommendera framtida satsningar på ett sådant sätt att regeringen lättare kan göra strategiska val och prioritera bland de föreslagna åtgärderna. Underlaget för Folkhälsopolitisk rapport 2010 är omfattande och presenteras i flera olika rapporter. Dessa underlagsrapporter ger bland annat en fördjupad bild av varje enskilt målområde för folkhälsa. Den här rapporten innehåller underlagsmaterial inom målområde 2: Ekonomiska och sociala förutsättningar. Rapporten har arbetats fram av Bodil Edler, Chatrine Höckertin och Bernt Lundgren vid Statens folkhälsoinstituts avdelning för analys och uppföljning. Värdefullt bistånd har lämnats av Federica Calidoni, Miaomiao Zhu och Mikael Nordberg vid Statens folkhälsoinstitut. Docent Richard Ahlström vid Mittuniversitetet i Östersund har bistått med underlag om skuldsättning, och Mats Blid, verksam vid Statens folkhälsoinstitut och Mittuniversitetet i Östersund, med underlag om hemlöshet. Rapporten har granskats av institutets interna sekretariat för den folkhälsopolitiska rapporten. Följande externa aktörer har lämnat underlag till rapporten: Arbetsförmedlingen, Boverket, Försäkringskassan, Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), Statistiska centralbyrån, Skolverket och Ungdomsstyrelsen. Paul Nystedt, docent i nationalekonomi vid Linköpings universitet, har varit vetenskaplig granskare för avsnittet om utbildning. Avsnittet om arbetsmarknad har granskats av Jonas Olofsson, docent i ekonomisk historia och verksam vid Umeå universitet. Per-Olof Östergren, professor i socialmedicin och verksam vid Lunds universitet, har granskat avsnittet om ekonomiska villkor och boendemiljö. Detta avsnitt har även granskats av Sven Bremberg, expert på barns och ungas hälsa vid Statens folkhälsoinstitut. Östersund, oktober 2011 Sarah Wamala Generaldirektör E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 5
Sammanfattning Denna rapport är ett kunskapsunderlag till Folkhälsopolitisk rapport 2010: Framtidens folkhälsa allas ansvar. Rapporten behandlar målområde 2: Ekonomiska och sociala förutsättningar. Rapporten går igenom följande faktorer som påverkar människors hälsa: utbildningsnivå, arbetsmarknadsposition, ekonomiska villkor och boendemiljö (boende och trygghet i närmiljön). Utbildningsnivå Det finns ett starkt samband mellan utbildningsnivå och hälsa. Siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att lågutbildade betydligt oftare än högutbildade lider av ohälsa i form av värk från rygg, nacke och leder eller besvär av ängslan, oro och ångest. Utbildningsnivån i Sverige har dock höjts under senare tid, vilket innebär att allt färre personer har enbart förgymnasial utbildning. Kvinnor utbildar sig allt längre, och i dag har fler kvinnor än män eftergymnasial utbildning. Men fortfarande finns en social snedrekrytering till högre studier. Många av utbildningsåtgärderna de senaste åren har därför vänt sig till svaga grupper på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsposition Sysselsättning och möjligheter till arbete är centrala för vårt välbefinnande, och sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa är väl belagt. Personer med högst förgymnasial utbildning är oftare arbetslösa jämfört med befolkningen i stort. Vidare är kvinnor något mindre sysselsatta än män, liksom personer med funktionsnedsättning är mindre sysselsatta än personer utan funktionsnedsättning. I åldersgruppen 55 64 år finns den största andelen långtidsarbetslösa. Ohälsotalet är högre för kvinnor än för män. Det är också betydligt högre för personer med högst kort gymnasial utbildning än för personer med högre utbildning. Ohälsotalet minskar dock i alla åldrar, och även de regionala skillnaderna minskar. Under perioden 2004 2009 har många åtgärder genomförts för att stimulera arbetsgivare att anställa. Åtgärder har också vidtagits för att göra det lättare för sjuka att återgå i arbete och att göra det lönsammare att arbeta. Även framöver behövs åtgärder för att öka anställningsbarheten för dem som är eller riskerar att bli arbetslösa. 6 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
Ekonomiska villkor Löpande inkomster och ekonomiska tillgångar är viktiga för hälsan. Ekonomin har betydelse för individers och familjers möjligheter att kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor. Inkomstspridningen har länge ökat, men i och med finanskrisen 2008 minskade den. Ensamstående med barn har oftare låg ekonomisk standard än sammanboende med barn. Sammanboende med fler än tre barn har låg ekonomisk standard under längre perioder än personer med färre barn. Andelen pensionärer med goda pensioner ökar visserligen, men kvinnliga pensionärer har det sämre än manliga. Andelen personer med låg ekonomisk standard har ökat bland långtidssjukskrivna och bland dem som får sjuk- och aktivitetsersättning. Cirka 6 procent av hushållen fick ekonomiskt bistånd under 2009. Det långvariga biståndsmottagandet ökade under 2003 2008, liksom utbetalningen av introduktionsersättning för invandrare. Att ta emot bistånd länge är vanligast bland personer i åldern 18 24 år som inte hunnit eller kunnat etablera sig på arbetsmarknaden. De flesta åtgärder inom området ekonomiska villkor har riktats mot barnfamiljers ekonomi barnbidragen har till exempel höjts. De nationella åtgärderna inom den ekonomiska äldrepolitiken har framför allt handlat om att förbättra ekonomin för de pensionärer som har det sämst ställt. Framtida åtgärder bör inriktas på att förbättra den ekonomiska situationen för vissa grupper, främst ensamstående med barn. Boendemiljö Boendet har en grundläggande betydelse för människors hälsa och välbefinnande. Att ha en bostad är att ha en egen plats dit man kan dra sig tillbaka för att hämta kraft och få vara privat. De flesta i Sverige har tillgång till en bra bostad, även om tillgången varierar över åren och det råder bostadsbrist i vissa regioner. Unga har också svårt att få tag i en egen bostad. Många unga vuxna och storstadsbor bor dessutom trångt, och trångboddheten är stabil över åren. Även ensamstående med två eller fler barn bor ofta trångt. Vidare känner sig allt fler otrygga i sin boendemiljö, framför allt kvinnor och äldre. Fler känner sig också otrygga i storstäderna än på andra ställen i landet. Åtgärderna inom området boendemiljö har främst inriktats på att öka tillgången till bostäder. Folkhälsoinstitutets förslag Statens folkhälsoinstitut föreslår fyra framtida åtgärder i denna rapport. Här följer de i prioriteringsordning: 1. Statens folkhälsoinstitut och Arbetsförmedlingen föreslår förstärkta satsningar med ökade ekonomiska resurser på grundutbildning och yrkesinriktad utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet för personer som har arbetsmark- E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 7
nadsproblem och saknar fullständig grundskole- eller gymnasieutbildning. Statens folkhälsoinstitut föreslår även att regeringen inför en utbildningsgaranti för personer upp till 25 år som ger dem möjlighet att fullfölja sin gymnasieutbildning. 2. Statens folkhälsoinstitut och Arbetsförmedlingen föreslår att personer som är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa får förstärkta ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgärder från kompletterande aktörer. Personerna bör erbjudas mer praktik, instegsjobb och nystartsjobb. 3. Statens folkhälsoinstitut föreslår att ensamstående med barn ges bättre ekonomiska förutsättningar, så att antalet och andelen barnfamiljer med låg ekonomisk standard minskar. 4. Statens folkhälsoinstitut och Ungdomsstyrelsen föreslår att reglerna ändras så att unga får tillgång till alla arbetsmarknadsåtgärder som ingår i jobbgarantin direkt när de anmäler sig som arbetslösa. De unga bör inte som i dag behöva vänta i tre månader på en fördjupad kartläggning och coachning, och sedan i ytterligare tre månader för att få en praktikplats eller en utbildning. 8 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
Summary Objective domain 2: Financial and social conditions Knowledge base for the Public Health Policy Report 2010 This report provides a knowledge base for the Public Health Policy Report 2010: Public health of the future everyone s responsibility. This report concerns objective area 2, Financial and social conditions. The report groups the factors into two parts that are addressed separately. The first part comprises level of education, position on the labour market and financial conditions, and the second part comprises the living environment, i.e. housing and security in one s immediate surroundings. There is a strong connection between health and level of education. Figures from Statistics Sweden indicate that illness in the form of back, neck or joint pain or symptoms of nervousness, unease or anxiety are significantly more common among those with a lower level of education than those with a higher level of education. Chapter three of this report illustrates the development of the level of education in recent years. The level of education in Sweden is on the rise, which means that less people have only a pre-upper-secondary education. Women acquire an increasingly higher level of education and, today, more women than men have a post-uppersecondary education. However, there is still a socially uneven recruitment to higher studies. Many of the measures that were implemented during the period 2004 2009 targeted weak groups on the labour market and future efforts should continue to focus on groups with weak ties to the labour market. Employment and work opportunities are of central importance to our wellbeing and the connections between unemployment and health are well established. Among those with no more than a pre-upper-secondary education, it is more common to be unemployed compared with the population in general. Chapter four of this report presents the development of the figures on employment, unemployment and long-term unemployment as well as illness statistics. Women and those with disabilities are employed to a somewhat lesser extent than men. The largest proportion of those in long-term unemployment is in the 55 64 year age group. Women s illness statistics are higher than men s, but are decreasing in all ages. Illness statistics are significantly higher for those with no more than a short upper-secondary education than those with more extensive education. Regional differences in illness statistics are decreasing. Many efforts were conducted in the period 2004 2009 to stimulate hiring among employers. Measures were also undertaken to make it easier for the ill to return to work and to make it more profitable to work. Future measures should continue to be aimed at increasing the employability of those who are, or are at risk of becoming, unemployed. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 9
Financial resources in the form of readily disposable income and financial assets are important to health. Financial resources are significant to the possibility of individuals and families to control and consciously influence their living conditions. Chapter five of this report presents the development of income distribution, low financial standards and long-term needs for financial assistance. On the long term, the distribution of income has increased, but the 2008 financial crisis entailed a decrease. Single parents often have a low financial standard compared with cohabitating parents. Cohabitating parents with more than three children have a low financial standard for longer periods of time than households with fewer children. There are growing numbers of pensioners with good pensions, but women pensioners have a worse situation than men. The proportion with a low financial standard has grown among those who are absent from work due to long-term illness and those who receive sickness or activity benefits. Approximately 6 per cent of all households received financial assistance in 2009. Long-term assistance recipients increased in the period 2003 2008, as did the disbursement of introduction allowances for immigrants. Long-term assistance recipients are most common among young people aged 18 to 24 who have not had time or been able to enter the labour market. Most measures targeted the finances of families with children, such as the increase of child benefits. National measures in financial elderly policy were mainly directed at improving the finances of the pensioners in the worst financial situation. Future measures in this objective area should be focused on improving the financial situation of certain groups, mainly single parents. Housing is of fundamental significance to human health and well-being. Having a home means having somewhere of one s own to retire to in order to gain strength and have a private life. Chapter seven of this report presents the development of the supply of housing, living space and security in one s immediate environment. Most people have access to good housing although the supply of housing has varied over the years since some regions suffer from a housing shortage. Young people have difficulty finding their own housing, however. Overcrowding has been stable over the years and the proportion of young adults and people living in metropolitan areas that live in overcrowded conditions is high. The situation is the same for single parents with two or more children. Growing numbers of people feel unsafe, mainly women and the elderly. More people feel unsafe in metropolitan areas. Measures in the housing environment area have mainly focused on the access to housing. The Swedish National Institute of Public Health presents four proposals for future measures in this report. They are as follows by order of priority: 1. The Swedish National Institute of Public Health and the Swedish Public Employment Service propose greater investment in basic education and vocational education within the ordinary education system for those who have problems on the labour market and have not completed compulsory school or upper-secondary school. The Swedish National Institute of Public Health also proposes that the Government introduce an education guarantee for young adults up to the age 10 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
of 25 that guarantees them the possibility of completing their upper-secondary education. 2. The Swedish National Institute of Public Health and the Swedish Public Employment Service propose that those who are, or are at risk of becoming, long-term unemployed receive greater regular labour market policy intervention and efforts from supplemental actors. 3. The Swedish National Institute of Public Health proposes that the financial conditions for single parents be improved in order to reduce the number and proportion of families with children with a low financial standard. 4. The Swedish National Institute of Public Health and the Swedish National Board for Youth Affairs propose that regulations be changed so that young people can be offered access to all of the labour market measures that are included in the job guarantee programme as soon as they register as jobseekers. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 11
12 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
1 Inledning
Denna rapport är ett kunskapsunderlag till Folkhälsopolitisk rapport 2010: Framtidens folkhälsa allas ansvar. Folkhälsopolitisk rapport 2010 beskriver vikten av tidiga och förebyggande åtgärder för att skapa goda livsvillkor, livsmiljöer och levnadsvanor. Det övergripande folkhälsomålet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Detta mål med tillhörande elva målområden (faktaruta 1) är en kompassriktning för att nå social hållbarhet (Regeringens proposition 2002/03:35; Regeringens proposition 2007/08:110). Vi ser därför uppdraget med att skriva Folkhälsopolitisk rapport 2010 och dess kunskapsunderlag som en del av arbetet med att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Faktaruta 1. Folkhälsans övergripande mål och de elva målområdena MÅL FÖR FOLKHÄLSAN Det övergripande nationella folkhälsomålet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Målområden: 1. Delaktighet och inflytande i samhället 2. Ekonomiska och sociala förutsättningar 3. Barns och ungas uppväxtvillkor 4. Hälsa i arbetslivet 5. Miljöer och produkter 6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård 7. Skydd mot smittspridning 8. Sexualitet och reproduktiv hälsa 9. Fysisk aktivitet 10. Matvanor och livsmedel 11. Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel Denna rapport behandlar målområde 2: Ekonomiska och sociala förutsättningar. Det omfattar faktorerna utbildning, arbetsmarknad, ekonomiska villkor, boende och trygghet. Studier visar att alla dessa faktorer kan kopplas till hur människor mår och därmed till folkhälsan. Att till exempel ha ett arbete och känna sig behövd har betydelse för en persons psykiska hälsa. Åtgärder inom målområde 2 är därför viktiga för att vi ska nå det övergripande målet för hälsa. När Statens folkhälsoinstitut tog fram Folkhälsopolitisk rapport 2005 tog vi också fram indikatorer för att kunna följa utvecklingen av faktorerna utbildningsnivå, arbetsmarknadsposition, ekonomiska villkor och boendemiljö. I denna rapport följer vi upp dessa indikatorer. 14 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
Utbildning Utbildningsnivå Arbetsmarknadsposition Sysselsättning Arbetslöshet Långtidsarbetslöshet Ohälsotal Ekonomiska villkor Inkomstspridning Andel som saknar kontantmarginal Andel med låg ekonomisk standard bland Barnfamiljer Personer 65 år och äldre Personer med sjuk- och aktivitetsersättning Andel hushåll med långvarigt ekonomiskt bistånd Boendemiljö Bostadsmarknadsläget per kommun Andel trångbodda Andel skolbarn med eget rum Andel som avstått från att gå ut på kvällen av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad Rapporten delar in faktorerna i två grupper som behandlas var för sig. Den ena gruppen består av utbildningsnivå, arbetsmarknadsposition och ekonomiska villkor och den andra av boendemiljö, det vill säga boende och trygghet i närmiljön. Först presenterar vi en modell för att analysera sambanden mellan faktorerna och hälsa. Därefter följer en mer ingående beskrivning av respektive faktor och de underliggande indikatorerna. Vi presenterar också utvecklingen över tid och för specifika grupper. Dessutom redovisas ett urval av genomförda åtgärder. Avslutningsvis föreslår Statens folkhälsoinstitut fyra framtida åtgärder som bedöms ha positiv effekt på folkhälsan. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 15
16 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
2 Analysmodell för faktorerna utbildning, arbetsmarknadsposition och ekonomiska villkor
Europeiska miljöbyrån har tagit fram modellen DPSIR för att beskriva orsakssamband i samspelet mellan samhälle och miljö (European Environment Agency [EAA], 1999). DPSIR står för Driving forces, Pressure, State, Impact och Response (drivkrafter, påverkansfaktorer, tillstånd, hälsoutfall och andra effekter samt åtgärder och styrmedel). Statens folkhälsoinstitut har valt att använda modellen inom folkhälsoområdet för att beskriva orsakssamband i samspelet mellan samhälle och hälsa. Modellen ger en förenklad beskrivning av möjliga samband, inte en komp lett vetenskaplig beskrivning av orsakssamband mellan drivkrafter och påverkansfaktorer för de studerade tillstånden och effekterna. Det stora värdet med modellen är att den illustrerar vilka faktorer som har betydelse för levnadsvanor och livsvillkor, och i nästa steg folkhälsan. Det är dessa drivkrafter och påverkansfaktorer som politiker och andra beslutsfattare kan påverka med olika åtgärder och styrmedel. Modellen hjälper till att ge en tydlig struktur för åtgärdsanalysen. Figur 1 beskriver översiktligt tänkbara orsakssamband för olika faktorer som påverkar utbildning, arbetsmarknad och ekonomiska villkor. I respektive avsnitt ger vi en mer detaljerad beskrivning av orsakssambanden för varje faktor. Figur 1. DPSIR-modellen Drivkrafter Ekonomisk utveckling Teknisk utveckling Normer och lagar Värderingar Utbildningsnivå Transfereringssystem Skattesystem Påverkansfaktorer Arbetskraftsutbud Arbetskraftsefterfrågan Arbetsmarknadens flexibilitet och öppenhet Lönenivåer Åtgärder och styrmedel Ekonomiska, administrativa och informativa styrmedel Tillstånd Arbetsmarknadsposition Ekonomiska villkor Hälsoutfall och andra effekter Fysisk och psykisk ohälsa 18 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
En drivkraft för de ekonomiska och sociala förutsättningarna kan till exempel vara den ekonomiska utvecklingen. I en lågkonjunktur riskerar många att förlora sina arbeten, och då kan det bli svårare att uppfylla det övergripande målet för hälsa: att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor i hela befolkningen. Statens inkomster kan också minska då färre sannolikt arbetar, och därmed kan skattebasen minska. Fler behöver dessutom antagligen ekonomiskt stöd, till exempel a-kassa. Teknisk utveckling är en annan drivkraft som kan öka arbetskraftens produktivitet. Normer och lagar påverkar också de ekonomiska och sociala förutsättningarna. När lagar ändras kan arbetsmarknaden börja fungera på nya sätt, och därmed kan sysselsättningsgraden påverkas. Lagar som till exempel reglerar anställningsvillkor eller villkor för företagande kan påverka arbetsmarknaden på både kort och lång sikt. Värderingar som till exempel gäller att anställa personer oberoende av kön, etnicitet, ålder och funktionsnedsättning påverkar de ekonomiska och sociala förutsättningarna för dessa grupper. Människors utbildningsnivå är en viktig komponent som kan påverka ekonomiska och sociala förutsättningar. Högutbildade har större möjligheter än lågutbildade att få ett välbetalt jobb, Transfereringssystemet är viktigt för personer med relativt låga inkomster och hög försörjningsbörda. Skattesystemet påverkar bland annat om människor finner det lönsamt att arbeta jämfört med att till exempel vara ledig. Påverkansfaktorer är arbetskraftsutbud, arbetskraftsefterfrågan, arbetsmarknadens flexibilitet och öppenhet samt lönenivåer. En ekonomi är optimal när arbetsmarknaden är i jämvikt, det vill säga när arbetskraftsutbudet och arbetskraftsefterfrågan matchar varandra, och alla arbetsgivare som vill anställa hittar personal med rätt kompetens samtidigt som alla arbetssökande kan finna ett arbete som matchar deras kompetens. Denna situation är dock ovanlig. Förändringar i omvärlden kan till exempel snabbt förändra arbetsmarknadens behov, medan arbetskraftsutbudet är betydligt mer trögföränderligt. Detta försämrar oftast ekonomin och ökar arbetslösheten. Arbetsmarknadens flexibilitet och öppenhet kan också förändra de ekonomiska och sociala förhållandena. Arbetsmarknaden behöver vara flexibel för att kunna möta de behov som uppkommer och de behov som försvinner. Lönenivåerna kan påverkas av konjunkturer och ekonomins strukturella utveckling. Människors utbildningsnivå påverkar också deras inkomster, men även andra aspekter spelar roll, till exempel vilken bransch en person arbetar i och om det finns lönediskriminering eller annan diskriminering på arbetsmarknaden. Viktiga tillstånd är arbetsmarknadsposition och ekonomiska villkor. Dessa tillstånd beror av både drivkrafterna och påverkansfaktorerna. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 19
Hälsoutfall och andra effekter är den fysiska och psykiska hälsan som är relaterad till arbetsmarknadsposition och ekonomiska villkor. Sambandet är dubbel riktat: personer med sämre hälsa kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, samtidigt som en osäker arbetsmarknadsposition och osäkra ekonomiska villkor kan medföra ohälsa. Åtgärder och styrmedel är instrument som regeringen kan använda för att förändra den rådande situationen. Åtgärder används framför allt för att förändra drivkrafterna, vilket i sin tur påverkar påverkansfaktorerna, tillstånden och hälsoutfallet. I de kommande tre kapitlen redovisas befolkningens utbildningsnivå, arbetsmarknadsposition och ekonomiska villkor. 20 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
3 Utbildningsnivå
I det här kapitlet beskriver vi först sambandet mellan utbildningsnivå och hälsa. Därefter följer en beskrivning av hur indikatorn utbildningsnivå har utvecklats över tid och för olika grupper i befolkningen. Vi delar upp redovisningen efter kön, ålder, utbildningsnivå, ursprung och funktionsnedsättning. När det är möjligt redovisar vi också eventuella regionala skillnader. Samband mellan utbildning och hälsa Det finns ett starkt samband mellan utbildningsnivå och hälsa. Siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att ohälsa i form av till exempel värk från rygg, nacke och leder eller besvär av ängslan, oro och ångest är betydligt vanligare bland lågutbildade än bland högutbildade (Statistiska centralbyrån, 2003). De största skillnaderna finns mellan dem som enbart har förgymnasial utbildning och dem som har eftergymnasial utbildning. Liknande skillnader går även att se i dödlighetsrisker (Lundström, Nilsson, & Qvist, 2004). Dödlighetsrisken är genomgående lägst för personer med eftergymnasial utbildning och högst för personer med förgymnasial utbildning. Lägst risk har personer med forskarutbildning. Men skillnaderna i dödlighetsrisker mellan olika utbildningsgrupper minskar med stigande ålder. Män och kvinnor har ett liknande grundmönster, men skillnaderna är något större bland yngre män (Lundberg, 1998). Utbildning kan påverka hälsan genom flera mekanismer, såsom lägre hälsorisker i arbetslivet, högre inkomster och mindre ekonomisk utsatthet och stress. Utbildning kan också påverka hur människor beter sig privat, och göra dem bättre rustade att hitta och tillgodogöra sig information om till exempel hälsorelaterat beteende. Mycket talar alltså för att högre utbildning faktiskt kan leda till en bättre hälsa. Det är dock svårt att fastställa säkert vilken effekt utbildning verkligen har på hälsan, då det finns alternativa tänkbara förklaringar till effekten på individnivå. För det första kan faktorer som genetiska förutsättningar eller uppväxtförhållanden påverka både människors utbildningsnivå och hälsa genom livet i samma riktning. För det andra skulle orsakssambandet kunna vara det omvända: att den grundläggande hälsan faktiskt påverkar vilken utbildning en person väljer att investera i. Allt enligt devisen att barn och ungdomar med god hälsa är mer benägna att skaffa sig högre utbildning samtidigt som de behåller sin goda hälsa högre upp i åldrarna, men att detta alltså inte beror på deras utbildningsnivå. Studier av norska enäggstvillingar (som ju har samma genetiska och familjespecifika förutsättningar) har till exempel visat att tvillingen med högst födelsevikt vanligen också skaffar sig något högre utbildning (födelsevikten antas spegla näringstillförseln och därmed hälsan under graviditeten) (Black, Devereux, & Salvanes, 2007). Detta indikerar att hälsorelaterade förutsättningar spelar roll redan mycket tidigt i livet. Endast ett fåtal internationella studier angriper systematiskt om utbildning faktiskt leder till bättre hälsa eller lägre dödlighet. De flesta utgår från olika typer av utbildningsreformer som förlänger den obligatoriska skolgången (Albouy & 22 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
Lequien, 2009; Arendt, 2005; Lleras-Muney, 2005; Oreopoulos, 2006). I korthet analyseras då personer som är födda i brytpunkten för att omfattas av det nya regelverket. Forskarna jämför hälsan senare i livet för de personer som är födda så att de precis slipper gå igenom den högre utbildningen med de personer som är födda precis efteråt. Därmed får forskarna ett mått på vilken effekt utbildning har på hälsan. Studierna har dock dragit olika slutsatser om effektens storlek: några finner att utbildning faktiskt påverkar hälsan senare i livet betydligt (till exempel (Lleras-Muney, 2005) för USA), medan andra finner att så inte är fallet (till exempel (Albouy & Lequien, 2009) för Frankrike). En nackdel med dessa studier är att effekterna endast gäller de personer vars utbildning faktiskt påverkas av reformen. Dessa personer är oftast ganska få och kan inte anses vara representativa för befolkningen. Sammanfattningsvis finns relativt få publicerade studier som har kontrollerat om utbildningen i sig eller andra mekanismer förklarar skillnader i hälsa. Den forskning som finns visar dock att utbildning ger individen ett antal samhälleliga fördelar på olika områden, som i sin tur kan förväntas ge en bättre hälsa. Utbildning ger möjlighet till bättre jobb och högre lön, vilket kan minska fysiska och psykosociala risker. Utbildning kan också ge människor bättre förmåga att skaffa, tolka och använda information om till exempel hälsa och olika risker (Bremberg, 2003); (Lundberg, 1998); (Hammond, 2002; Lindbladh & Lyttkens, 2002) (Lindbladh & Lyttkens, 2003). I målområde 2 behandlas utbildning på eftergymnasial nivå, vuxenutbildning, folkhögskola och högskola. Förgymnasial utbildning behandlas i målområde 3, Barn och ungas uppväxtvillkor. Utveckling av utbildningsnivå Sammanfattning Allt färre personer i Sverige är lågutbildade. Fler kvinnor än män har eftergymnasial utbildning. Den sociala snedrekryteringen till högre studier fortsätter. Unga möter ett större utbud av utbildning än vad dagens äldre gjorde när de studerade. Det gäller både gymnasiet, som de allra flesta numera går igenom, och den högre utbildningen. I statistiken ersätter yngre högutbildade kontinuerligt äldre lågutbildade, vilket gör att utbildningsnivån successivt stiger (se figur 2) (Statistiska centralbyrån [SCB], 2009b). E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 23
Figur 2. Befolkningens utbildningsnivå 25 64 år, 1990 2008, procent 50 40 30 20 10 0-90 -91-92 -93-94 -95-96 -97-98 -99-00 -01-02 -03-04 -05-06 -07-08 -09 Förgymnasial utbildning Gymnasial utbildning Eftergymnasial utbildning Källa: SCB I Folkhälsorapport 2009 visar Socialstyrelsen att skillnaderna i medellivslängd är betydande och ökar med tiden mellan grupper med olika lång utbildning. 1986 skilde det 2 år i förväntad återstående medellivslängd vid 30 års ålder mellan kvinnor med enbart grundskoleutbildning och kvinnor med eftergymnasial utbildning. 2007 hade den siffran stigit till cirka 5 år. För män hade skillnaderna ökat från 3 till 4 år under samma tid. Samtidigt förändrades dock andelen av befolkningen som genomgick olika typer av utbildningar kraftigt, och det är svårt att dra någon slutsats om att utbildningen i sig skulle ha kommit att påverka hälsan alltmer. Det har till exempel blivit mycket ovanligare att avsluta sina studier redan efter grundskolan. Om människors grundläggande hälsa påverkar ifall de går igenom högre utbildning kommer den genomsnittliga hälsonivån bland lågutbildade per automatik att sjunka jämfört med andra grupper när den allmänna utbildningsnivån stiger i landet. Utbildningsnivå och utbildningsinriktning verkar dock vara mycket viktigt när det gäller att etablera sig på arbetsmarknaden. Analyser från Högskoleverket visar att personer med doktorsexamen eller högskoleexamen på grundnivå är mest etablerade på arbetsmarknaden, medan personer med enbart gymnasieutbildning är den klart minst etablerade gruppen. Personer som avslutat vissa yrkesinriktade gymnasieutbildningar är dock nästan lika etablerade på arbetsmarknaden som examinerade från högre utbildningar (Wiberg, 2008). 24 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
Skillnader mellan olika grupper Kvinnor drar ifrån utbildningsmässigt Andelen personer med gymnasial utbildning har varit relativt konstant mellan 2004 och 2008, medan andelen personer med förgymnasial utbildning har minskat (se tabell 1). Andelen högutbildade kvinnor har ökat med 8 procent, medan andelen högutbildade män enbart har ökat med 3 procent. Enligt SCB är för närvarande drygt 50 procent fler kvinnor än män registrerade vid svenska universitet och högskolor, vilket innebär att kvinnor sannolikt kommer att dra ifrån männen ytterligare i utbildningsnivå. Fortfarande har visserligen fler män än kvinnor forskarutbildning: endast en tredjedel av alla med forskarutbildning är kvinnor. Det blir dock allt vanligare att kvinnor forskar: i åldersgruppen 25 34 år utgör kvinnorna 43 procent av de forskarstuderande (Statistiska centralbyrån [SCB], 2009b). Tabell 1. Mäns och kvinnors utbildning 2004 och 2008, 25 64 år, procent Förgymnasial utbildning Gymnasial utbildning Eftergymnasial utbildning År 2004 2008 2004 2008 2004 2008 Kvinnor 18 14 47 45 33 41 Män 20 17 48 48 30 33 Källa: Befolkningens utbildning 2008, SCB. Bearbetningar av Statens folkhälsoinstitut. Allt fler har eftergymnasial utbildning Andelen personer med högst gymnasial utbildning har minskat mellan 2004 och 2008 för alla åldersgrupper, utom för personer i åldern 16 24 år som ännu inte är färdigutbildade. Samtidigt har andelen högutbildade ökat (se tabell 2). Kvinnor i åldern 25 34 år är en särskilt högutbildad grupp. Här är också skillnaderna jämfört med männen störst. Hälften av kvinnorna i denna åldersgrupp har någon form av eftergymnasial utbildning, medan 37 procent har minst treårig eftergymnasial utbildning. Motsvarande andel bland männen är 39 respektive 25 procent. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 25
Tabell 2. Befolkningen 2004 och 2008 fördelad efter ålder och utbildningsnivå, 16 74 år, procent Förgymnasial utbildning Gymnasial utbildning Eftergymnasial utbildning Ålder 2004 2008 2004 2008 2004 2008 16 19 77 77 18 18 0 0 20 24 13 12 58 60 25 24 25 34 10 10 47 42 42 44 35 44 12 10 53 49 35 38 45 54 19 16 47 49 33 33 55 64 29 25 43 45 27 30 64 74 46 39 35 39 18 22 Källa: Befolkningens utbildning 2004 och Befolkningens utbildning 2008, SCB. Bearbetningar av Statens folkhälsoinstitut. Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning fortsätter Vid 25 års ålder hade cirka 45 procent av en årskull födda i början av 1980-talet påbörjat högskolestudier. Det finns en betydande social ärftlighet i utbildningsnivå. Endast 22 procent av alla med högst gymnasieutbildade vårdnadshavare hade en påbörjad högskoleutbildning, medan hela 86 procent av alla med forskarutbildade vårdnadshavare hade det. Skillnaderna mellan grupperna har varit relativt konstant över tid, även om övergången till högskolan ökat. Andelen nybörjare med högutbildade föräldrar var högst på utbildningar som kräver höga betyg för antagning (Statistiska centralbyrån [SCB] & Högskolverket, 2008). Fler utrikes födda har enbart förgymnasial utbildning Utrikes födda har något lägre utbildning än personer som är födda i Sverige. När det gäller eftergymnasial utbildning är skillnaden dock liten: 37 procent av de inrikes födda och 35 procent av de utrikes födda har eftergymnasial utbildning (se tabell 3). En högre andel utrikes födda har dock enbart förgymnasial utbildning. Skillnaderna är också stora mellan olika grupper av utrikes födda, sannolikt för att åldersstrukturen och skälen att invandra varierar. Generellt har de som invandrat under senare år en högre utbildning än både dem som invandrat tidigare och befolkningen i stort (Statistiska centralbyrån [SCB], 2009b). 26 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
Tabell 3. Befolkningen 2008 fördelad efter utbildningsnivå och födelseregion, 25 64 år, procent Totalt 2008 Förgymnasial utbildning Gymnasial utbildning Eftergymnasial utbildning Inrikes födda 14 48 37 Födda i Norden utom Sverige 23 43 29 EU 27 (utom Norden) 10 34 43 Europa utom EU 27 och Norden 26 44 26 Födda i Europa utom Norden 18 39 35 Afrika 26 36 29 Nordamerika 8 25 59 Sydamerika 17 43 37 Asien 25 31 37 Oceanien 6 23 58 Sovjet 6 26 65 Födda utanför Europa 23 33 37 Utrikes födda 21 37 35 Källa: Befolkningens utbildning 2008, SCB. Anm: I de fall de tre utbildningsnivåerna inte summerar till 100 beror det på att uppgift om utbildning saknas för vissa individer i befolkningsgruppen. Personer med funktionsnedsättning har lägre utbildningsnivå Personer med funktionsnedsättning har en lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. En större andel har kort utbildning och en mindre andel har lång utbildning. När det gäller mellanlång utbildning är dock skillnaderna små (se figur 3 och 4). Andelen kvinnor med lång utbildning är högre bland kvinnor med funktionsnedsättning än bland män med funktionsnedsättning, vilket stämmer väl överens med mönstret hos befolkningen i stort. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 27
Figur 3 och 4. Utbildningsnivå bland män och kvinnor med respektive utan funktionsnedsättning, 16 84 år, 2005 2007, procent Kort utbildning Män Mellanlång utbildning Lång utbildning 0 10 20 30 40 50 60 70 80 % Med funktionsnedsättning Övriga befolkningen Kvinnor Kort utbildning Mellanlång utbildning Lång utbildning 0 10 20 30 40 50 60 70 80 % Med funktionsnedsättning Övriga befolkningen Källa: Boström, 2008 Anm: I dessa två figurer är utbildningsnivån indelad på ett annat sätt än i resten av kapitlet. Kort utbildning innebär att individen har högst 2-årig gymnasieutbildning eller motsvarande. Mellanlång utbildning innebär minst 3-årig gymnasieutbildning och högst 2,5-årig högskoleutbildning. Lång utbildning innebär minst 3-årig universitets- eller högskoleutbildning. Många är högutbildade i storstadskommunerna Knappt 40 kommuner, oftast storstadskommuner och residensstäder, har en större andel högutbildade än riksgenomsnittet. Majoriteten av kommunerna där utbildningsnivån är allra högst ligger i Stockholms län. Många högutbildade väljer alltså att bosätta sig i storstäder och residensstäder, till stor del på grund av arbetsmark- 28 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
nadens struktur och utbudet av högre utbildning. Mellan 2004 och 2008 ökade andelen invånare med minst treårig eftergymnasial utbildning i de redan mest högutbildade områdena (Statistiska centralbyrån [SCB], 2005); (SCB, 2009b). Vidare finns stora regionala skillnader när det gäller påbörjade högskolestudier. I vissa kommuner hade 75 procent av ungdomarna eller de unga vuxna påbörjat en högskoleutbildning vid 24 års ålder 2008, i andra kommuner bara 25 procent (Wiberg, 2010). Statistiken tar dock inte hänsyn till om personen är behörig till högskolan eller inte. En person kan med andra ord ha ett par icke godkända betyg som diskvalificerar från högre studier samtidigt som den har avgångsbetyg från 3-årigt gymnasium. Andelen gymnasieelever som uppnått slutbetyg inom fyra år var 76 procent läsåret 2008/2009. Under perioden 2005 2009 hade ungefär 90 procent av dem som fullföljt sin gymnasieutbildning också fått grundläggande behörighet till universitet och högskola. Genomförda åtgärder Förslag i Folkhälsopolitisk rapport 2005 Inget av Statens folkhälsoinstituts förslag om utbildningsåtgärder från Folkhälsopolitisk rapport 2005 har genomförts i sin helhet, men Skolverket och Statens skolinspektion arbetar med några av frågorna. Skolverket arbetar till exempel kontinuerligt med förslaget om flexibla och individanpassade studieformer, exempelvis distansutbildning, genom att betona betydelsen av olika studieformer i möten med kommunrepresentanter. Genomförda åtgärder 2004 2009 En mängd utbildningsrelaterade åtgärder genomfördes under perioden 2004 2010. I tabell 4 listas några av dem, som kan tänkas höja befolkningens utbildningsnivå och därmed påverka folkhälsan. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 29
Tabell 4. Urval av genomförda åtgärder 2004 2010 Åtgärd Nivå Aktör Faktor som påverkas Förändrad examensstruktur Internationell Högskoleverket Utbildningsnivå Yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning Nationell, kommunal Skolverket, kommunerna Utbildningsnivå, arbetsmarknadens flexibilitet Sfi bonus Nationell Skolverket Arbetskraftsutbud Nya slutprov Sfi Nationell Skolverket Arbetskraftsutbud Sfi för personer med funktionsnedsättning Särskilda stödåtgärder för personer med funktionsnedsättning Nationell Regeringen Arbetskraftsutbud Nationell Universitet och högskolor Arbetskraftsutbud Student direkt Nationell Regeringen Arbetskraftsutbud Specialpedagogiska skolmyndigheten Myndigheten för yrkeshögskolan Nationell Regeringen Arbetskraftsutbud Nationell Regeringen Arbetskraftsutbud, arbetsmarknadens flexibilitet Fler högskoleplatser Nationell Högskoleverket Arbetskraftsutbud Jämställdhetsdelegation Nationell Regeringen Arbetskraftsutbud, värderingar Breddad rekrytering till högskolan Nationell Universitet och högskolor Arbetskraftsutbud, värderingar Folkbildning Regional Folkbildningsrådet Utbildningsnivå Sfi med yrkesanknytning Regional Kommunerna Arbetskraftsutbud Rekryteringsbidrag till vuxenstuderande Kommunal Kommunerna Arbetskraftsutbud Internationellt Examensstrukturen förändras Den 1 juli 2007 förändrades den svenska utbildnings- och examensstrukturen ganska genomgripande, då Sveriges deltog i den så kallade Bolognaprocessen. Den nya examensstrukturen ska främja rörlighet, anställningsbarhet och konkurrenskraften hos Europa som utbildningskontinent. I och med reformen infördes tre nivåer i den högre utbildningen i Sverige: grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå. Därmed tillkom en ny examen, masterexamen. Den nya strukturen ska göra den svenska högskoleutbildningen jämförbar med utbildning i andra europeiska länder. När 30 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r
studenterna har avslutat sin utbildning på en nivå ska de kunna fortsätta till nästa nivå i antingen det egna landet eller något annat europeiskt land, eller söka sig ut på arbetsmarknaden. Högskoleverket har gjort en första analys av den nya examensordningens effekter, men kommer inte att kunna beskriva några tydliga och stabila förändringar förrän om några år (Eriksson, 2009). Nationellt Yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning År 2009 2011 satsas extra mycket på yrkesinriktad vuxenutbildning, och under 2010 även på teoretiskt behörighetsgivande kurser. Satsningen innebar drygt 5 000 årsstudieplatser under 2009 och 18 000 årsstudieplatser under 2010 respektive 2011. Detta ger kommunerna möjlighet att utöka antalet platser på sina kurser och att bredda kursutbudet. Flera studenter kan dela på en årsstudieplats, vilket innebär att antalet studenter är fler än antalet platser. Syftet med satsningen är att motverka brist på arbetskraft med yrkesinriktning och att nå de grupper som saknar gymnasieutbildning eller har en gymnasial yrkesutbildning som behöver kompletteras. Den som har läst en studieförberedande utbildning ska också kunna växla om och skaffa sig en gymnasial yrkesutbildning. Viktiga utgångspunkter är att arbetslivet bör kunna påverka utbudet och genomförandet av utbildningar, och att utbildningen ska kunna ske under lärlingsliknande former. Främst satsar kommunerna på vård och omsorgsyrken. Satsningen innebär också ett avsteg från den urvalsprincip som vanligtvis råder inom den kommunala vuxenutbildningen, där de med lägst utbildning prioriteras i första hand. I stället ska nu de som har svagast ställning på arbetsmarknaden prioriteras (Regeringens proposition 2008/09:1; Skolverket, 2010). Sfi 1 -bonus Sedan den 1 oktober 2009 har 13 kommuner drivit en försöksverksamhet med sfibonus. Syftet med bonusen är att fler ska påbörja och slutföra studier i svenska som andraspråk (sfi) snabbare, och därmed etablera sig i Sverige snabbare. Kommunerna har kunnat betala ut max 12 000 kronor till den som lyckats. Bonusen kommer att införas i hela landet den 1 september 2010. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har fått i uppdrag att utvärdera satsningen, och avser att lämna en rapport till regeringen i december 2012 (Regeringens proposition 2004/05:1; Skolverket, 2010). Nya slutprov i sfi I samband med att sfi-bonusen infördes tog Skolverket fram nya slutprov. Syftet var att säkerställa en likvärdig bedömning och betygsättning. Skolverket har dessutom infört slutprov även på nivå B och C, för att lärarna ska kunna dokumentera 1 Sfi är en förkortning av Svenska för invandrare E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r 31
elevernas framsteg under utbildningen och därmed lättare kunna sätta betyg på den avslutande D-nivån (Regeringens proposition 2009/10:1; Skolverket, 2010). Sfi för personer med funktionsnedsättning År 2008 ändrades regelverket för sfi-undervisningen, för att personer med funktionsnedsättning skulle kunna få godkänt betyg även om de inte kunnat uppfylla alla betygskriterier. Särskilda stödåtgärder för studenter med funktionsnedsättning i studiesituationen År 2004 höjdes medlen till särskilda pedagogiska stödåtgärder för studenter som funktionshindras i sin studiesituation. Medlen höjdes från 0,15 procent av lärosätenas anslag till 0,3 procent. Nästan varje universitet och högskola har också en särskild kontaktperson och samordnare för studenter med funktionshinder (Regeringens skrivelse 2009/10:166). Student direkt För studenter med lässvårigheter finns en särskild tjänst kallad Student direkt. Studenter som är anslutna till tjänsten kan låna talböcker genom att ladda ner dem direkt från Talboks- och punktskriftsbibliotekets (TPB:s) digitala bibliotek. Högskolebiblioteket ansvarar för informationen till studenterna och ansluter nya låntagare till tjänsten. Detta har ökat litteraturtillgången för universitetsstudenter med lässvårigheter väsentligt. Tjänsten täcker hela Sverige och ingår i TPB:s ordinarie utbud (Talboks- och punktskriftsbiblioteket [TPB], 2011). Specialpedagogiska skolmyndigheten Den 1 juli 2008 inrättades Specialpedagogiska skolmyndigheten för att statens specialpedagogiska stöd skulle bli tydligare för elever, vårdnadshavare, skolor och kommuner. Tidigare var det svårt att dra gränsen mellan skolmyndigheternas arbete med utbildning för elever med funktionsnedsättning. Specialpedagogiska skolmyndigheten erbjuder råd och stöd till kommuner och andra huvudmän, betalar ut statsbidrag samt stöder produktion och anpassning av läromedel för elever med funktionsnedsättning (Regeringens skrivelse 2009/10:166). Myndigheten för yrkeshögskolan Den 1 juli 2009 inrättades Myndigheten för yrkeshögskolan för att säkra kvaliteten i de eftergymnasiala yrkesutbildningar som inte är högskoleutbildningar. Efterfrågan på kvalificerad yrkesutbildning har ökat inom de flesta branscher, och yrkeshögskolan kan öka effektiviteten och den nationella prioriteringen av utbildningar inom systemet (Regeringens proposition 2009/10:1). 32 E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r u t s ät t n i n g a r