...som små ljus. i huvudet. Marika Sjödell

...som små ljus i huvudet Marika Sjödell

Innehållsförteckning Förord 4 1. Ville börjar skolan. 5 2. Julfest i klassen. 15 3. Den första varma vårdagen. 24 4. Ville rycker strömming. 32 5. Finns det spöken på riktigt? 41 6. Ville campar. 51 7. Frökens glädjespridare 62 8. Ville får en ny kompis. 72 9. En hemlig klubb. 83 10. Middag hos farmor och farfar. 96 11. Kojan i skogen 102 12. Att vilja och våga. 111 13. Förändringar i klassen 117 14. Nya intressen. 122 15. Maskrosor och kokosnötter 132 16. Självbild 143 17. En ny vän till Edvin. 157 18. Helg hos pappa. 166 19. Finns det någon gud? 173 20. Avslutning i musikskolan. 182

Förord Tack till Anthony de Mello som samlat tänkvärda historier från olika kulturer och traditioner i flera böcker. Det är i dem som jag har hittat de små historier som finns med i den här boken i kapitel 10,12, 13,15, 16 och 19 och som jag delvis har skrivit om så att de ska passa för barn att lyssna på och fundera över. Tack till Lars-Eric Uneståhl som skapat kursen PUMT, personlig utveckling genom mental träning. Övningar och tankar från den kursen finns också med i den här boken och är för tydlighetens skull markerade med fotnot. Min förhoppning är att den här boken ska inspirera, både den vuxne som läser och barnen som lyssnar, till funderingar över vad som faktiskt kan bli annorlunda och bättre om vi väljer att tänka på ett annat sätt. Marika Sjödell 4

1. Ville börjar skolan. Ville är sju år. Han bor med sin mamma och pappa i en liten stad vid havet. Han har en lillasyster, Lina, som är fyra år och en liten hund som heter Ludde. Ville har precis börjat skolan. Nästan allting är roligt där, tycker han. Klassen som han går i är en ett, två, trea. Det betyder att det går barn i de årskurserna i samma klass. Det tycker Ville är roligt. Det är kul att lära känna barn som är äldre än man själv, och några känner han redan från parken där han brukar leka. Med sig från lekis har han Edvin. Det är han nöjd med. De är nästan aldrig osams. Båda gillar att spela fotboll och att gunga. Edvins storebror Gustav går redan i klassen. Han har börjat tredje årskursen i år. Man kan se att Edvin är stolt över att ha sin storebror i klassen. Han skyndar sig alltid för att få gå bredvid Gustav när klassen ska till gymnastiken eller till matsalen. De har bara gått en vecka i skolan nu så fröken följer fortfarande barnen till matsalen varje dag för de nya ettornas skull. Det tycker Ville är bra. Han håller gärna fröken i handen då. Inte för att han är så särskilt blyg eller så, men han gillar inte de allra äldsta barnen i skolan. De är femteklassare och Ville tycker att de är så stora och långa och låter så högt. När de kommer in i matsalen går de bara rakt fram och det känns som om man måste kasta sig åt sidan. Annars går de rakt på en, tror Ville. Varje morgon när man kommer till skolan ska man stå ute och vänta på trappan tills fröken kommer. Då ska man ställa upp sig på tre led. Ettorna står i ett led, tvåorna i ett, och treorna i ett. Fröken väntar tills det blir alldeles tyst. Då pekar hon på det led som ska få gå in först och viskar i örat på den som står längst fram i ledet hur man ska gå in. Då gäller det att titta noga för att se hur man ska göra. Ibland ska man gå med små myrsteg, ibland med jättelånga kliv och ibland hoppa på ett ben ända fram till klassrumsdörren. En gång skulle man gå baklänges och vissla samtidigt! Ville tycker att det är roligt att fröken är så påhittig. Han tycker att man alltid borde gå på olika vis vart man än ska. Det blir ju så mycket roligare att gå då. Han tänker prova på lillasyster Lina någon gång. Undra 5

om hon kan gå baklänges som bara är fyra år? Det är faktiskt bara en sak som Ville tycker är riktigt jobbigt med att ha börjat skolan. Det är just de där femmorna. Det verkar som om de tycker att de är jättetuffa och bäst bara för att de är äldst i skolan. Särskilt på mornarna när man ska stå ute och vänta på fröken känns det jobbigt. Det är nästan aldrig någon vuxen ute på skolgården då och då passar de på. Flytta på dig lillskit!, kan de skrika med sina höga röster. Skyndar man sig inte att flytta på sig då kan man nog få sig en knuff, tror Ville. Det är faktiskt så otrevligt, tycker Ville, att det känns som om han inte vill gå till skolan på mornarna fast att det egentligen är väldigt roligt där. Mamma, Ville och Lina går tillsammans på mornarna för vägen till Linas dagis går precis förbi skolan. En dag kommer Ville på den perfekta lösningen på problemet. Mamma, frågar han, kan inte Lina och du vänta här med mig tills fröken kommer? Nej, svarar mamma, det går inte. Då kommer jag för sent till jobbet. 6

Ja men jag vill inte stå här själv, säger Ville och känner att gråten trycker på i halsen. Du är väl inte själv? Edvin och Gustav kommer ju också när som helst. Då får du vänta tills de kommer, envisas Ville. Det finns farliga femmor här som slåss! Nu kan Ville inte längre hindra tårarna som tränger sig fram i ögonen. Som slåss? Mamma ser frågande ut. Har någon femma verkligen slagit dig? Nej, men de kommer att göra det när som helst, gråter Ville. Mamma tittar sig omkring. Borta på vägen får hon syn på Edvin och Gustav. Ville, nu kommer Edvin och Gustav. Du får stå och vänta med dem. Vi får prata mer om det här i eftermiddag. Hon tar upp en näsduk och torkar av Ville i ansiktet. Är det okej att vänta med dem? Ville nickar. Det känns tryggare när Gustav är där också. Han springer fram till trappan och vinkar till mamma som skyndar iväg med en bekymrad rynka i panna. Hej Ville!, ropar Edvin. Han ser så glad ut och Ville tänker att det måste vara väldigt skönt att ha en storebror i klassen. Då är man nog aldrig rädd för någonting. De ställer sig i sitt led för nu ser de fröken komma från parkeringen. * Det blir en alldeles vanlig dag i skolan och Ville tänker inte så mycket mer på femmorna. Bara när de ska gå och äta, men då är ju fröken fortfarande med. Men nästa vecka, har hon talat om för barnen, ska de börja gå till matsalen utan henne. Då är det meningen att treorna ska titta till ettorna så att de klarar sig bra där. Blir det något problem så ska de be mattanterna om hjälp. Ville och Edvin sitter bredvid varandra och ser vem som orkar flest köttbullar. Ville får i sig åtta stycken och vinner. Edvin orkar bara fem. Han säger att han tog för mycket makaroner och man får ju inte slänga någon mat. Men på kvällen när Ville ska gå och lägga sig börjar han tänka på de där femmorna igen. Han vet inte hur han ska kunna klara allting. Först vänta ute på trappan på fröken på mornarna och nästa vecka ska de gå själva till matsalen också. Ville rotar fram sin nalle ur högen med överkast och kuddar som han har slängt ner på golvet. Han stoppar ner honom under täcket och kramar honom hårt. Men det hjälper inte alls som det brukade 7

göra när han var lite yngre. Han känner sig lika rädd ändå. Vad skönt det skulle vara att få gå på dagis igen. Där var fröknarna alltid med och själv var han störst, ja åtminstone sista året. Då behövde han aldrig vara rädd. När mamma kommer in för att säga god natt så orkar Ville bara inte längre. Han börjar storgråta. Mamma, jag går bara inte till skolan mer om jag måste stå och vänta själv. Tänk om Edvin och Gustav inte kommer till skolan i morgon. De kan ju vara hemma för att de är förkylda eller så. Jag känner att jag har lite ont i halsen. Fröken säger att många är förkylda nu när det är höst. Mamma trasslar sig ner i Villes säng. Hon bara ligger där och stryker honom över håret tills den värsta gråten har gått över. Då säger hon: Ville, vi är alla rädda för olika saker. Särskilt sådant som är nytt för oss. Men det betyder inte att man kan slippa undan allt som känns jobbigt. Man måste lära sig att stå kvar där och upptäcka att det kanske inte är så farligt. Jaha, säger Ville, så du tycker att jag ska stå där och bli slagen och bli knuffad i matsalen så jag tappar min tallrik? Det är väl klart att jag inte tycker, svarar mamma. Jag menar bara att allt kanske inte är så farligt egentligen. Rädslan är liksom större än faran, om du förstår vad jag menar. Hur ska man kunna veta det då? Oj då, han slog mig! Nu är jag blodig och dör! Ville himlar med ögonen. Han tycker att mamma är ovanligt dum. Ville, lyssna nu! Mamma är ganska bestämd på rösten och har satt sig upp. Om någon verkligen skulle slå dig i skolan så kan du vara helt säker på att jag kommer att gå dit och lyfta den där ungen i öronen och bära iväg den till rektorn. Sen kommer jag vägra att flytta mig därifrån förrän föräldrarna kommer dit och tar itu med sin unge. Man får inte lyfta någon i öronen, säger Ville som har slutat gråta. Nej, men du förstår vad jag menar. Jag kommer att försvara dig. Ingen ska någonsin få skada dig. Men att de här stora barnen låter mycket kanske du ändå får försöka lära dig att tåla. Ju mindre du bryr dig om det desto fortare kommer de att sluta för att det helt enkelt inte är roligt att gapa om ingen bryr sig. De ligger tysta bredvid varandra en stund. Till slut tror Ville att mamma har somnat så han knuffar lite på henne. Sover du? Nej, jag ligger här och tänker på barn i andra delar av världen och vad de kan vara rädda för. En liten indianpojke som bor i en djungel till exempel, vad tror du han kan vara rädd för när han går till skolan? Vet inte. Det kanske finns femmor där också. Kanske det, svarar mamma. Men jag tänkte mer på vägen dit. Jag 8