Jules Roy Det gröna infernot Slaget om Dien Bien Phu

Jules Roy Det gröna infernot Slaget om Dien Bien Phu Originalets titel: La bataille de Dien Bien Phu Originalets förlag: René Julliard, Paris (1963) Översättning: Claës Gripenberg Omslag: Friedrich Mitterbauer Meijels Bokindustri, Halmstad 1964 Innehåll 1. En myt föds... 1 2. Fällan... 25 3. Nattkärlet... 68 4. Matchen... 116 5. Gudarnas skymning... 176 Requiem över slaget vid Dien Bien Phu... 202 Kommentarer och dokument... 219 Kartor... 219 Kronologi... 219 Diverse uppgifter... 238 Vapen, materiel och teknik... 244 Omdömen och uttalanden... 248 Personuppgifter om några av deltagarna i slaget om Dien Bien Phu... 251

1 ALLA DEM SOM STUPADE VID DIEN BIEN PHU alla som kämpade där och som överlevde inte bara smärtorna, fångenskapen och den vanära som drabbar de besegrade utan också segrarens berusning och triumf, alla som fortfarande tror på rättvisan, på den osjälviska uppoffringen och på kärleken, tillägnar jag denna bok. J. R. Ingen bär i högre grad än jag armén i sitt hjärta. Alla som talar om den har under vår bortovaro utspisat sina barn med de finaste rätter, de har klätt dem i sammet och siden, men jag har sett mina egna gossar, klädda i trasiga filtar och gamla byxor från intendenturen, stilla hungern med rått kött. Och till följd av misstag som hade kunnat undvikas, ligger niotusen av dem i bortglömda gravar. FLORENCE NIGHTINGALE om Krimkriget Det är inte så att det skulle vara förbjudet att ha otur. Vi har ännu inte upplevt Kartago, men innan det går så långt, skulle det vara bra att veta varför en slagen general blev slagen. FURSTEN AV LIGNE KUNG HENRIK: Vad heter slottet här i närheten? MONTJOIE: Det kallas Azincourt. KUNG HENRIK: Nåväl, låt oss i så fall kalla denna strid slaget vid Azincourt. SHAKESPEARE, Henrik V, IV akten 1. En myt föds En överbefälhavare kan inte skylla de fel som han begår i ett krig på en order som han har fått av sin härskare eller sin minister när den som har gett ordern befinner sig långt från operationsområdet och när han är illa underrättad om eller inte alls känner till senaste utvecklingen. Varav följer att varje överbefälhavare som åtar sig att utföra en plan som han finner dålig är skyldig. Han måste lägga fram sina motiv, envist fordra att planen skall ändras, ja, till och med lämna in sin avskedsansökan hellre än att bli det verktyg som orsakar hela arméns förintelse. NAPOLEON, Maximer och tankar om kriget 19 maj 1953 En överbefälhavare anländer inte som en vanlig enkel underprefekt. I den tryckande middagshettan har alla generaler och amiraler i Sydvietnam, uppklädda i vita linneuniformer, begett sig till flygplatsen Than Son Nut i Saigon, och nu står de och väntar på kurirplanet från Paris som är försenat tre kvart för att ge den franske överkommissarien som

2 flyger ner från Hanoi i en Dakota tillfälle att landa först. Ombord på Constellationplanet sitter general Navarre med tankfull min och betraktar de vidsträckta och skräckinjagande kärrmarkerna, ringar av vatten i den låglänta terrängen dit havet skjuter fram sina långa fingrar, en liten del av det väldiga kungarike som han har fått i uppdrag att försvara. Vattnen glittrar i solen och byarna tränger ihop sig under väldiga, yviga bambudungar. Planet girar norr ut igen, flyger över hamnen, över staden och dess trädgårdar, rullar fram längs flygfältets betongbana och stannar. När Navarre uppenbarar sig i Constellationplanets dörr möts han av en kvävande hetta som påminner honom om mellanlandningen i Calcutta. Men en annan man än han skulle också ha haft svårt att hålla god min vid åsynen av det ceremoniel som utvecklades för att ta emot honom. Givetvis känner han till hela ritualen från den tid han bar portföljen åt överbefälhavare och marskalkar, men den här gången är han själv den mäktige som man väntar på, och under vars näsa fanfarerna dånar och rökelsekaren svänger. Dessa raffinerade nöjen som hans företrädare, general Salan, vars avskedsvisiter i Tonkin drar ut på tiden, har avnjutit i ett lyckorus, kommer Navarre endast att avsmaka med dold förtjusning, och han kommer mer än gärna att avstå från dem när han får veta vilket pris de betingar. Genom att samla alla de tre vapengrenarnas stabschefer, de högsta intendenturofficerarna, läkarna, apotekarna och veterinärerna, cheferna för underhålls- och signaltjänsten, fransmän, vietnameser och hoahao, har man fått ihop ett femtiotal képier och skärmmössor med gyllene eklöv som blänker bakom överkommissariens av svett och vigvatten fuktiga, korpulenta och mjuka civila gestalt. Två bataljoner med fanor och musikkår bildar hedersvakten. Navarre ser alla dem som makten har ligga vid sina fötter. Om han så önskar kan han föra ett hus värdigt en kung av Frankrike. Med sin befälsvimpel fladdrande för vinden kan han med en gest eller en underskrift göra mångens lycka eller olycka. Man kommer att väga hans yttranden och hans tystnad, man kommer att vara beroende av de orakelmässiga svar han avger. Man kommer att göra allt för att bespara honom det hårda klimatets besvärligheter, för att skänka arbetsro åt detta geni som skall lösa alla problem. Denna första dag kommer han bara att uppfatta en skymt av Saigon bakom eskortens täta led, men hans öron kommer att nås av det dova sorlet från svartabörsaffärerna, agiot, pengarna som rinner i strömmar, nattkrogarna, utsvävningarna och festen som pågår utan uppehåll. I denna stad utan fåglar har blommorna ingen doft. Under de grälla färgerna är de tunga, köttiga, efterhängsna. Dessa musikkårer, dessa polisvisselpipor, denna kavalkad av bilar fullastade med stjärnor och guldbroderade mössor, firar de en tronbestigning, en ny hertig av Indokina eller början till en likvidering under fanfarer? På kvällen säger Navarre småleende till sin adjutant: Vet ni vad den lilla försening som drabbade monsieur Letourneaus plan kostar republiken? Tvåhundratusen francs. I slutet av den middag som överkommissarien ger till general Navarres ära kommer nyheten om att utposten Muong Khoua, uppflugen på en klippig udde vid Nam Ou- och Nam Pakflodernas sammanflöde, har fallit efter två månaders tappert försvar. Denna utpost var belägen sextio kilometer sydöst om Dien Bien Phu, ett namn som Navarre ännu aldrig har hört. Ett kompani laotiska soldater och ett antal arbetspliktiga har försvunnit. Det meddelas att Vietminh för första gången har använt fosforgranater som de antingen har erövrat av expeditionskåren eller fått från Kina. Denna obetydliga motgång väger inte tungt i det spel som spelas i Saigon, och den devalvering som en vecka tidigare helt överraskande drabbade piastern har långt ödesdigrare konsekvenser. Man gör sig av med realvärden för att köpa dollar, butikerna stänger sina portar, exporten är

3 blockerad och lagren inventerade. Vietnams regering har helt fräckt meddelat att den måste ta sitt medlemskap i Franska unionen under omprövning om Franska unionen försätter landet i ett ofördelaktigt läge. På den svarta valutamarknaden innebär den indokinesiska valutans katastrofala fall en katastrof av helt andra dimensioner än en liten obetydlig garnisons kapitulation. 21 maj 1953 Med hopknipna näsborrar vänder sig Navarre från stanken i Saigon. Angelägen om att så fort som möjligt ta sin förläning i besittning och sammanträffa med general Salan som skall överlämna nycklarna till honom, avreser han till Hanoi i sällskap med monsieur Letourneau. Han måste skrida snabbt till verket, ty så snart de övliga artighetsbetygelserna är utbytta, kommer hela den tidigare högsta ledningen i Indokina att i Salans kölvatten fylla flygplanens och passagerarbåtarnas förstaklassavdelningar. Högste befälhavaren i Tonkin, de förenade vapengrenarnas stabschef i Saigon, högste befälhavaren för flyget, befälhavaren i Laos och tre militärområdesbefälhavare av fem snör till sina ryggsäckar. Självaste monsieur Jean Letourneau bereder sig att sopa rent efter sig, som han själv säger, utan oro för framtiden. Hans hurtiga sätt, hans falska godmodighet, hans skenheliga slughet har inte lett till några resultat. Han har aldrig vågat göra någon besviken, och han har alltid råkat ut för dem som har varit ännu slugare än han. Senare kommer fjärde republiken att få uppbära klander för att de ansvariga på de högsta posterna inte ersattes så småningom. I själva verket tillämpade general Salan fullt medvetet, med överkommissariens faderliga välsignelse, den brända jordens politik i så måtto att han berövade sin efterträdare de sista kvarvarande befattningshavarna från marskalk de Lattres tid. Och Navarre protesterar inte. En viss naivitet kom honom att tro att detta vakuum skall befrämja hans syften. En enda officer med generalsrang gick med på att stanna hos honom, nämligen brigadgeneralen Cogny som förde befälet över en marschdivision i Tonkin. Navarre har tagit reda på allt om honom. Cogny lyckas med allt som han företar sig, han är mannen i Röda flodens delta. Cogny seglar i medvind. Navarre har utverkat av Letourneau att förslag om hans befordran till divisionsgeneral skall föreläggas regeringen. Navarre har redan gissat att det inte kommer att vara någon brist på varggropar i detta väldiga område med en areal av 700 000 kvadratkilometer och trettio miljoner invånare, och han har också klart för sig att det inte är fiendens varggropar som blir farligast för honom. Men hur som helst är detta ett manöverområde som är ojämförligt mycket mera spännande än Mourmelon! Vilket operationsområde är inte detta för den blåa styrkans 375 000 man som Navarre disponerar tillsammans med de förbundna staternas under bildning varande arméer, och som han skall dirigera mot den röda styrkans 125 000 reguljära soldater, 75 000 man lokalförband och 150 000 partisaner! Brännande heta slätter, beströdda med risfält, väldiga djungler med tigrar och elefanter, mäktiga floder som sträcker sina armar mot havet, kaotiska berg, den stora kalkstensavlagringen vid kinesiska gränsen och Kräftans vändkrets där monsunvindarna rasar, och en havskust på 2 500 kilometer vars konturer tecknar en egendomligt träffande karikatyr av en axel, en nacke, en hjässa och en profil. Enslingen i Colombey som kastar sig i havet med näsan och armarna pekande mot Singapore! Navarres tankar börjar röra sig med mera påtagliga realiteter. Maskineriet som han har fått under sitt befäl snurrar inte längre. Expeditionskåren rör sig som en viljelös massa, ackompanjerad av motordånet från stridsvagnar och lastbilar. Den kan inte leva utan en förkrossande överlägsenhet i materiel och soldater. Ställd inför en motståndare som är häpnadsväckande rörlig, som tycks finnas överallt, som har allt han behöver, blir dess slag oftast slag i luften. Männen är trötta och

4 systemet som sätter dem i rörelse är för tungt. Kriget dödar lika blint på en kaféterrass som i utkanten av ett risfält, byar med det mest oskyldiga yttre döljer citadell, ett barn som vaktar bufflar arbetar som spejare, gamla tandlösa gummor lägger ut minor, vanliga lantarbetare skär plötsligt halsen av höga infödda ämbetsmän. För att hålla en landsvägssträcka på tjugo kilometer behövs det flera bataljoner och artilleribatterier och stridsvagnar som på kvällen drar sig inom sina befästa läger och överlämnar vidderna åt motståndaren. Även om man tänker sig att det på sina ställen finns en front, existerar det ingenstans något djup, överallt lurar hot och fara. Vem anar väl detta hemma i Frankrike. Från det närbelägna Kina strömmar vapen och materiel till Giaps divisioner. Sju års krig har slitit ut, inte skärpt det instrument som skulle hemföra segern, kriget där borta är ett krig på entreprenad som underhålls med amerikansk överskottsmateriel. På entreprenad? Kriget kostar ett par miljarder om dagen, och varje fartyg som lättar ankar i Saigon eller Haiphong har lastrummet fullt med likkistor. Av sin adjutant som också är hans personlige vän och som nu återvänder till Indokina för tredje gången, har Navarre fått veta att förräderiet breder ut sig på ett oroväckande sätt. Det finns inte ett samtal, inte ett dokument, inte en gest som inte genast noteras och vidarebefordras. Hur skulle det inte se ut om trashankarna på andra sidan hade stridsvagnar och flyg till sitt förfogande? Man skulle väl kunna tvinga dem till strid, men de skulle kanske slå till, ty dessa trashankar är övertygade om att de förr eller senare kommer att segra, och de känner ingen fruktan för döden. Och hur är det på vår sida, för vad slåss man? Det vet ingen längre. De Lattre var den förste som proklamerade det: det gäller Vietnams frihet. Men det finns ingen som bryr sig om Vietnams frihet, inte ens Vietnam själv som redan har denna frihet, åtminstone nästan. Vietnams armé trevar obeslutsam efter ett mål att kämpa för, och landets regering har beslutat att varken utmärka sig genom auktoritet eller obesticklighet. För 50 000 piaster kan man köpa sig fri från militärtjänst. De unga officerarna som dimit teras från skolorna väljer i första rummet intendenturen och förvaltningstjänsten där man kan fylla fickorna. Det är bara de sämsta som slokörade dirigeras till fälttrupperna. Varför skulle de vilja gå i döden för monsieur Tam, regeringschefen, för general Hinh, monsieur Tams son, eller för Hans majestät Bao Dai som har förstått att Annams kejserliga dynasti ärelöst kommer att dö ut med honom, och att han inte kan tjäna någon annan än sig själv? Marskalk de Lattre har lämnat efter sig en linje av betonggjutna blockhus som är avsedda att bryta udden av anfallsvågorna i mynningen av deltat där de tunga bakdelarna och de reaktionära tänkesätten har sin högborg. Navarre sätter sig till rätta i sin fåtölj. Nåväl, eftersom atmosfären tycks vara ohälsosam och instrumentet i dåligt skick, måste man ty sig till list. Ett litet leende uppenbarar sig i den nye överbefälhavarens ansikte och kommer honom att se ut som en lite bitter buddha. Den sjunde sistlidna maj lät konseljpresidenten René Mayer kalla Navarre som nyss hade återvänt från en inspektionsresa i Tyskland till sitt ämbetsrum vid Rue de Varenne. Navarre som vid den tidpunkten tjänstgjorde som Juins stabschef var förberedd av marskalken och förskansade sig bakom starka skäl för en vägran: han hade aldrig tjänstgjort i Indokina och han hade absolut ingen kompetens för uppdraget. När monsieur Mayer i Palais Matignons miljö av guld, stoppade möbler och trädgårdar föreslog honom att efterträda general Salan, fick Navarre aldrig tid att i full utsträckning framföra de argument som talade mot honom, konseljpresidenten viftade bort dem med en handrörelse. Monsieur René Mayer ansåg honom kapabel att se allt med nya ögon och att snabbt sätta sig in i läget. Han prisade hans försiktighet, hans kalla beräkning och hans sunda förnuft. Med tanke på en så hög befattning var visserligen armékårsgeneralen Henri Navarre rätt lågt placerad i rullan, men denna invändning förlorade sitt värde eftersom det tydligen inte fanns några äldre generaler som var bättre lämpade och det inte heller fanns någon som var självskriven. General Valluy, som var den ende som kände till problemet och som bar ansvaret för bombardemanget av Haiphong 1946, passade inte för det uppdrag som monsieur

5 René Mayer nu ville anförtro Navarre, nämligen att finna en hedersam möjlighet att förhandla och göra slut på kriget. Förstärkningar? Någonting sådant kom inte på fråga, general Navarre skulle inte få några av betydelse. Årets värnpliktskontingent? René Mayer läste upp vad Edouard Daladier samma dag hade skrivit i en eftermiddagstidning: Parlamentet motsätter sig en sådan dumhet. När general Navarre lämnade Palais Matignon, tänkte han om René Mayer: Han är galen... Vid återkomsten till Fontainebleau berättade han om samtalet för marskalk Juin. Ni har möjligheter att hålla mig kvar, tillfogade han. Enligt planerna skulle jag tjänstgöra två år som er stabschef i Centraleuropa. Det är er plikt att acceptera, svarade marskalken till hans stora förvåning. Någon måste ju uppoffra sig. För att uppmuntra honom gav Juin honom rapporten från en nyss företagen studieresa. I denna visade sig marskalken optimistisk, för att klara problemet räckte det med några bataljoner och några månader, men man måste akta sig för en allmän fientlig offensiv i deltat. Sammanfattningsvis var han av den åsikten att Vietminh saknade möjligheter att föra ett rörligt krig, och att de skulle befinna sig i ett besvärligt läge om man ansatte dem. Var inte Navarre kavallerist? Han accepterade. Vem är denne Navarre? Namnet har en lysande klang alltsedan 1915 då två bröder med namnet Navarre utmärkte sig som jaktflygare. Det finns emellertid inga släktskapsband mellan flygarna och generalen som är femtiofem år gammal och härstammar från en lång rad normandiska notarier, domare och advokater. Han är född den 31 juli, alltså i Lejonets tecken. Ty sådan är min vilja, kunde vara hans valspråk. Såväl fysiskt som moraliskt gör han ett kattlikt intryck. Han är inte småväxt, denne kavallerist, men överkroppen är slapp och lite bakåtlutad som om han ständigt satt i sadeln, hans hållning saknar elegans, och han förefaller att finna sig bättre till rätta med kartor och drivband till stridsvagnar än på hästtävlingar. Han är ingen sabelskramlare. Hos honom är det för det mesta hjärnan som arbetar, största delen av sin karriär har han tillbragt i underrättelsetjänsten och i generalstabsbefattningar. Han är samtidigt hjärtlig och reserverad, beskedlig och iskall, han har stor självbehärskning och ett vinnande sätt. Han tycks sitta inne med både kunskaperna och sanningen, till och med när han tvivlar. Han är auktoritativ och bestämd och besitter förmågan att under tystnad lyssna till långa argumenteringar utan att någonsin blotta vad han själv anser om saken. Han är självsäker, han har en flödande svada när det är nödvändigt, han är bestämd och livlig, hans blick, som slår ner som en blixt på dem han talar med för att lika snabbt vändas bort igen, står i skarp kontrast mot rösten som kan vara varm, kamratlig eller bitande. Han ger intryck av att grundligt sätta sig in i problem som han har studerat tillräckligt länge för att inte behöva tåla några hinder för den av honom valda lösningen. Dragen under den bakåtlutande pannan och det grånande, slätkammade håret är skarpa. En av hans biografer har upplyst om att han inte förstod sig på musik och målarkonst och att han tyckte om kattor. I en strävan att vara honom till lags har man för hans nötbruna ögons och de mörka ögonbrynens skull jämfört honom med marskalken av Sachsen, en av sin tids största fältherrar. Man bör akta sig för att gå så långt när man söker likheter i historien och när dramats upplösning redan är känd. Den dagen har monsieur Letourneau inbjudit generalerna i Tonkin till en lunch med general

6 Navarre i Maison de France, överkommissariens residens i Hanoi. I salongen utbyter Salan endast artigheter och tomma fraser med sin efterträdare. Denne kungstiger med de spetsiga tänderna och det breda ansiktet som ibland krusas av snabbt försvinnande rynkor låter i mjugg sina gråa ögon vila på den man som skall fortsätta där han slutar. Den tillgänglige, smärte, elegante Salan som ständigt är på sin vakt drar sina slutsatser och tiger. Gonzalez de Linarés, befälhavaren för styrkorna i Tonkin, som man och man emellan går under namnet Onkel Li, har ett friare sätt, ett vackert kinesiskt halvblod som älskarinna och ett stadgat rykte för frispråkighet. Eftersom han är kurskamrat med Navarre, anser han sig kunna sätta sig på dennes stolskarm och anslå en kamratlig ton: Min käre Henri, vad tusan har du egentligen att göra i den här dynghögen? Jag tänker ge mig iväg. Det var en mycket ovälkommen nyhet för mig att du ska resa, svarar Navarre. Vem ska ersätta dig? Jag har bett att få Cogny. Ta inte Cogny säger Linarés och stöter till honom med armbågen. Han är en skitstropp... Har du nån annan att föreslå? I själva verket finns det ingen annan, och under de långsamt snurrande fläktarna rör sig monsieur Letourneau bland generalerna som en teddybjörn. Navarre vänder sig till Salan. Vad tror ni om saken, general? Salans ögon skjuter blixtar. Cogny är en man med stora förtjänster. Någon har just räckt Letourneau ett papper, och han lämnar det vidare till Navarre. Navarre hör till dem som gärna tar risker. Man har nästan det intrycket att hans kollegers avrådan befäster honom i hans beslut. Här har vi telegrammet med Cognys befordran till divisionsgeneral, säger Navarre. Om några ögonblick kommer jag att utnämna honom till befälhavare för våra styrkor i Tonkin. I samma ögonblick uppenbarar sig Cogny. Det som man först fäster sig vid hos honom är hans längd, en och åttiosju, och hans kraftiga, fyrkantiga gestalt. Hans röst är behaglig, ibland till och med smekande, hans sätt tillgängligt, de grå ögonen har lätt till tårar, handslaget är fast och varmt. Han behöver inte försöka imponera på soldaterna, det räcker att han visar sig för dem med sina rugbyspelaraxlar och det kraftiga ansiktet som skulle kunna tillhöra en korsfararbaron i kungariket Jerusalem. Han är omtyckt för sin enkelhet, han lägger aldrig av sig djungeluniformen och den grova kommiss-livremmen, inga ordensband pryder det breda bröstet. Man har en känsla av att han känner sig som hemma i en krigisk miljö där han uppträder med en välbärgad lantjunkares elegans och artighet. Denne sonson till en bonde, underkuvad av de Lattre, visar tydligt att de Lattre för honom fortfarande är mästaren och modellen, den mäktiga skuggan som alltjämt är förmögen till allt, till och med att uppenbara sig, att gissla, att påtvinga cheferna sin visdom och att intala soldaterna mod. Han är den store ledarens minne trogen på ett sätt som måste verka rörande. Cogny som är avskydd av sina överordnade för sitt kända sätt att diskutera mottagna order och älskad av sina underlydande, har en viss förkärlek för ståt och ceremonier, han för ett stort hus och behandlar de anspråkslösaste gäster med den största uppmärksamhet. Han är mycket förtjust i motorcykeleskort, vilket har förskaffat honom det lite respektlösa öknamnet Coco le Sirène, och man anklagar honom för att hysa planer på att försäkra sig om ett fett baroni i det indokinesiska grevskapet, för att påtvinga ledningen sina åsikter och

7 sina skyddslingar och för att organisera sin privata hemliga tjänst. Cogny, denna mäktiga gestalt med sitt imponerande yttre, är en tjur såväl till massan som till styrkan. Han krossar hänsynslöst allt motstånd, han röjer med kraft undan alla hinder och hans vredesutbrott är lika häftiga som åskvädren i Tonkin. I den rustning, som tycks hölja honom från hjässan till fotabjället, finns det emellertid en svag punkt, och den sitter nära hjärtat: ett enda ord kan såra Cogny djupt. Och när så har skett, förlåter han inte, han känner ständigt av den klinga som har träffat honom. Han är lätt att erövra och lätt att leda, men han kastar sig med sänkt huvud över den på vilken han kastar ansvaret för det sår som har tillfogats honom, och in i det sista försöker han trampa denne under fötterna. I shorts gör han ett ännu monumentalare intryck än vanligt, han förefaller besvärad av sin längd och han böjer sig ibland ner för att lyssna. Navarre tar honom avsides och meddelar honom utnämningen till Linarés efterträdare och att regeringen har beviljat honom den tredje stjärnan. Cogny lyser upp, och en häftig rörelse driver honom till Navarre: Det kommer ni inte att ångra, säger han. Efter middagen samma kväll, vid kaffet och konjaken, säger Salan till Navarre: General, jag råder er att hålla ögonen öppna, Vietminh håller på att organisera sina högre förband och ge dem en europeisk indelning. I så fall är det ute med dem, säger Navarre. 22 maj 1953 Navarre som ännu inte har haft ett allvarligt samtal med Salan, ber sin adjutant göra upp ett program för en resa till operationsområdet i Tonkin. Först och främst vill han se citadellet i Na San vars försvar bekymrar den militära ledningen och vissa medlemmar av regeringen. Under det föregående fälttåget hade Giap, som redan behärskade större delen av norra Tonkin, med trettio bataljoner bemäktigat sig hela området mellan Röda floden och Svarta floden. Vilken taktik skulle nu Salan använda för att motverka hans nya offensiv som utvecklade sig i riktning mot Laos? Dra bort garnisonerna från thaiområdet och låta dem retirera till deltat? Det vore detsamma som att förr eller senare öppna vägarna till Laos. Efter evakueringen av Lang Son och Cao Bai hade fransmännen redan förlorat all kontroll över kommunikationerna mellan det område där rebellerna var obestridda herrar och Kina. En ny reträtt mot deltat skulle vara ett tecken på att man erkände sin svaghet. Salan ville vinna tid och överraska fienden genom att ställa den inför en igelkottställning av dittills okänd styrka. För att spärra vägen från väster och skydda Lai Chau upprättade Salan med hjälp av fallskärmstrupper ett befäst läger i Na San. Framgången av ett företag vars djärvhet hade kommit mig att rysa första gången jag besökte detta citadell där Gilles nyss hade fått befälet baserade sig helt och hållet på att Giap hade otillräckliga medel till sitt förfogande. Man måste räkna med att han varken kunde föra fram eller använda artilleri i denna terräng, och att det låg utom de logiska möjligheternas gräns att underhålla tre fördelningar med tunga vapen på så långt avstånd från baserna. Giap kunde givetvis också kringgå detta hinder, men när han återvände till sitt basområde i Tonkin för att tillbringa regntiden där, löpte han risken att se igelkott-ställningen explodera, skära av vägen för honom och riva upp hans kommunikationslinjer. Logiskt sett måste alltså Giap gå rätt på hindret och undanröja det. Salan trodde att offensiven skulle hejdas där, och att Giap, som inte såg någon möjlighet att underhålla de femtiotusen stridande och de kulier som han behövde för att hålla sig kvar, skulle dra sig tillbaka med svansen mellan benen utan att ha kunnat svälja denna bit som otvivelaktigt var för stor för honom. Salans djärva kupp innebar emellertid en risk. Det kunde ju hända att Giap som ledare av offensiva operationer hade gjort framsteg, och om han utan att bry

8 sig om förlusterna beslöt sig för ett anfall i stor skala, var det inte omöjligt att fransmännens strävan att tillfoga Vietminh förluster kunde förvandlas till ett dundrande nederlag för dem själva. De två fientliga generalerna hade träffats under de förhandlingar som sex år tidigare inleddes med Ho Chi Minh, vid en tidpunkt då Leclerc hade ställt regeringen inför alternativet att antingen mobilisera den värnpliktiga armén för att komma till rätta med resningen eller också komma till en uppgörelse med de upproriska. Av detta slöt man sig till att Salan, som hade fått öknamnet Kinesen, hade tagit mått på sin motståndare, och att han sålunda alltid genomskådade dennes avsikter. Den gåtfulle Salan vars brunbrända ansikte ibland upplystes av ett flyktigt leende, vars gråa ögon var livliga och rörliga, vars bröst pryddes av en uppsättning granna ordensband som gjorde honom till franska arméns mest dekorerade officer, som trivdes som fisken i vattnet med den stora apparat som omgav en överbefälhavare, hade rykte om sig att söka sanningen i opiumruset. Skild från Giap av väldiga, ogenomträngliga vidder och hemligheter, tycktes han spela poker med sin motståndare. Vid den tidpunkt då telegrammen från Na San började flyta in, såg man honom ofta snudda med fingerspetsarna vid en liten elfenbenselefant som han alltid hade med sig i bagaget och placerade på sitt bord. Den egendomliga situationen hade lockat hela kopplet av stora internationella reportrar till Indokina. För första gången under denna konflikt förelåg möjligheten att de båda arméerna skulle mötas på öppna fältet, långt från städerna och människomyllret på risfälten. Man återkallade i minnet antikens krig, Julius Caesar, Scipio Africanus och Jugurta, man tänkte på slaget vid Zama där Hannibal provocerade romarna. Giap hade riktat en proklamation till sina trupper i vilken han framhöll att krigets utgång berodde på deras mod. Efter en lång tvekan beslöt han nämligen, precis som Salan hade förutsett, att betvinga Na San. Två gånger slog hans trupper sina pannor blodiga mot det befästa lägret, de lämnade ett tusental döda i taggtrådshindren, drog sig tillbaka tyst på tå och nöjde sig med att binda garnisonen med några bataljoner. Salan triumferade, men denna taktiska framgång innebar inget avgörande. En del av flyget måste avdelas för att underhålla och stöda det befästa lägret som utsattes för farorna av en ny offensiv om det fortfarande upprätthölls. Na San kunde sålunda sägas utgöra en nyckelpunkt i operationsområdet, och det var därför som Navarre så fort som möjligt ville avlägga ett besök där. Dagen före sin avresa till Indokina hade han, gri pen av aningen att det var ett förgiftat arv som han skulle ta emot, sagt till arméministern, monsieur de Chevigné, En av mina första åtgärder som överbefälhavare kommer att bli evakueringen av Na San, och min avsikt är inte att återuppta operationer av den här typen... För övrigt har han just fått höra av Cogny att Na San inte längre är till någon nytta. För att kunna bedöma det hela med opåverkad blick, vill Navarre inte ens ha någon officer från staben i Tonkin med sig på resan. När piloten frågar honom på vilken höjd han vill flyga, svarar han: På en höjd där jag kan se nånting. Han intar sin plats i besättningens kabin för att se bättre. I trakten av Moc Chau där Vietminh har ställt upp luftvärnsbatterier, vågar piloten inte gå ner på lägre höjd. Dakotan inramas plötsligt av en salva, den följande träffar utan att dock åsamka några allvarligare skador. Planet når Na San och landar med hål i vingarna. På flygfältet tas Navarre emot av en man som verkar lite dyster, torr, misstänksam och självutplånande, nämligen överste Berteil. Berteil är innehavare av alla militära sakrament och alla de högsta diplomen, han använder redan det färglösa och metafysiska språk som visar att han förbereder sig för de högsta befattningarna. Hans yttre talar inte till hans fördel. Han är ingen krigare, han är den typiske stabsofficeren. Han grubblar, kastar fram teorier, tycks vara i besittning av hemligheter som tynger honom, han förefaller att ha stor erfarenhet av vad som rör

9 sig i de högsta kretsarna, och han besitter en självsäkerhet som inte mildras av sinne för humor. Han tror till exempel att Na San har varit till nytta. Kanske därför att det är han som för befälet efter general Gilles avresa, Gilles som var hela företagets själ? Eller kanske för att han inte vill tro att han bara har varit en bifigur? Han ägnar Navarre stor uppmärksamhet och ledsagar honom på inspektionen genom det befästa lägret med en viss respektfull stelhet. Instinktivt känner Navarre att han har en bundsförvant i Berteil. Han imponerar inte på samma sätt som Cogny hos vilken man har en alltför stark känsla av latent snarstuckenhet. Enligt Berteils åsikt är Cogny för övrigt ingen profet. I sinom tid kommer Navarre att minnas Berteil och göra honom till chef för sektion I, med uppgift att samordna underrättelse- och operationsavdelningarnas arbete. Och det dröjer inte länge förrän Berteil blir den mest fruktade officeren i den nye överbefälhavarens närmaste omgivning. Så fast besluten Navarre än är att göra slut på Na San, kan han inte låta bli att ta intryck av det befästa lägret där Giaps bataljoner har bitit i gräset, och av den styrka, sundhet och allvar som tycks vara rådande där. 25 maj 1953 Personerna i dramat beger sig långsamt till sina platser bakom den ridå som döljer dem. Rykten börjar redan löpa om Navarre som man iakttar med kritiska och på ett obestämt sätt oroliga blickar. Det berättas man och man emellan att han har förvånat sig över att det myllrar av vietminhkrigare i deltat, som dock är så starkt besatt av expeditionskåren. Det berättas också att han vid en utdelning av dekorationer har fäst dem på högra sidan av mottagarnas bröst. Vid en sammankomst av officerare inledde han sitt anförande med följande ord: Mina herrar, för att vinna detta krig..., men när han sedan uppfattade ett leende, avbröt han sig och bad om en förklaring som avgavs under största förvirring. Att vinna detta krig tänker ingen på här, och så löd inte heller de instruktioner som Navarre fick i Paris. Att dra sig ur det med minsta möjliga förluster tycks enligt allas åsikt vara den formel som bäst anpassar sig till den rådande situationen. Alltsedan hotet om ett nederlag dök upp vid horisonten har de stora gruvbolagen, cementfabrikerna, väverierna och heveaodlingarna flyttat sina tillgångar och reserver till andra delar av världen. Det som fortfarande finns kvar av fransk egendom i de förbundna staterna motsvarar inte ens kostnaderna för ett års krig, eller sexhundra miljarder och etthundra unga officerare. Vart tredje år offrar man en årskurs i SaintCyr på västerlandets försvar. Sedan kriget i Indokina bröt ut har det i stupade kostat oss 3 generaler, 8 överstar, 18 överstelöjtnanter, 6g majorer, 341 kaptener, 1 140 löjtnanter och underlöjtnanter, 2 683 underofficerare och 6 008 franska soldater. Dessutom 12 019 främlingslegionärer och afrikaner samt 14 093 infödda. Dessa siffror upptar inte de försvunna som uppgår till mer än 20 000, inte heller de sårade, drygt 100 000. Amerika ger visserligen sina dollar, men de är priset för det blod som Frankrike spiller. I vilket korståg? De Lattre var den förste som lanserade detta begrepp. Amerika som kämpar för sitt liv mot Sovjetryssland har givetvis intresse av att sätta tro till det. Men om det verkligen stämde överens med verkligheten, varför reste sig inte då en ny Peter eremiten i hemlandet för att predika vid offentliga sammankomster och kalla folket till vapen? Varför fanns det så få unga män som tog värvning för att tjänstgöra i Fjärran östern, och varför föredrog nationen att betala legosoldater i stället för att ge sina egna söner? I stället skeppas båtlast efter båtlast av dessa legosoldater ut för att försvara en sak som Frankrike inte själv tror på. De enda fransmän som har mod att omfatta den gör det för att det är deras yrke eller för att de har smak för kriget. De eggas av att de är så få till antalet, nationens ljumma inställning är en sporre för deras iver, fallskärmsregementena blir plantskolor för modet, försakelsen och de frivilliga uppoffringarna. Minns, att

10 det som väntar dig är döden, upprepar Bigeard ständigt för de sina när han föreläser för dem om sina trosartiklar. Hos dem slåss man inte för att man råkar vara i tur att kommenderas till Indokina och man ger tusan i att spara för att kunna köpa bil när man återvänder till huvudstaden. Man slåss av militär pliktkänsla eller för att man inte vill acceptera att bli besegrad, varken på slagfältet eller i livet. Nå, hur är det med Bao Dai? För de renhjärtade som i kampen finner det bästa i livet, och vet att detta bästa för dem mot döden, är Bao Dai nationens sak. Inte deras. I fallskärmsregementena och i spetsen för främlingslegionens förband, frågar sig dessa män, som i långa år har varit skilda från sina kära och som står fasta i sin tro, vad de egentligen kämpar för. När Vietnam har fått sin frihet, kommer de att lämna landet, men så snart ett område är befriat, följer skatteindrivarna tätt i deras spår för att driva in de förfallna skatterna, och mandarinernas välde fortsätter att vila tungt på folket. Hur skall man då kunna kämpa mot de förhoppningar som utgör den kommunistiska regimens främsta lockbete? Samma pliktkänsla besjälar flygvapnet och flottan. Officerare som inte är kommenderade till tjänstgöring i Indokina, anmäler sig som frivilliga av ren kamratkänsla. De kan inte sitta vid sina drinkar på kaféerna vid Champs-Elysées när de vet att kamraterna blir nerskjutna. En elit som inte har ett eggande mål att kämpa för gottgör nationens likgiltighet, en nation som inte fattar någonting av detta krig och som misstänker sina regeringar för att låta det fortsätta för att befrämja skumma intressen. Vem vet i själva verket vad som händer i Indokina, och finns det någon av dem som vet som vågar säga det? Ingen tidning skulle ta risken att meddela att general Salan på alla baser och på så gott som alla posteringar har låtit utplantera en klick av agenter som tillgriper tortyr och handlar med det största godtycke. Dessa agenter har inga andra överordnade än vissa tjänstegrenar som står direkt under konseljpresidentsämbetet, vilket inte låtsas känna till dem. Ingen präst skulle i predikstolen våga tala mot ett krig som man för mot ett folk som sedan århundraden har förtryckts av feodalvälde och främmande inkräktare, och proklamera att Frankrikes mission är att vinna det vidsträcktaste imperiet i världen, människornas hjärtan. Följden är att Vietnams män och kvinnor, med undantag för dem som har personligt intresse av att samarbeta med oss för att kanske i ett senare skede förråda oss, eller för dem som fruktar kommunismens seger, inte sluter upp bakom Frankrike. På en informationsresa slogs Adlai Stevenson av att ingen indokines, i skarp motsats mot koreanerna, log när han åkte förbi, och han frågade sig hur expeditionskårens legosoldater kunde få en riktig uppfattning om ett krig som de utkämpade för Vietnam mot Vietminh. En annan amerikan, David Schoenbrun, en berömd journalist som inte kan misstänkas för frankofobi, lade fingret på den koloniala erans skötesynd: denna absoluta rätt som Frankrike, glömskt av läxorna från sin egen revolution, ansåg sig ha att bestämma över Vietnams frihet i ett skede då det förra moderlandet endast hade ekonomiska och militära intressen i detta land. Detta sätt att framställa upprätthållandet av strategiska baser som ett korståg ger upphov till en tvetydighet av stora mått. De bästa förstår inte varför intelligentsian inte stöder dem, och de tror sig vara förrådda. Utan att de själva vet det, är det inte Caesar de följer utan Pontius Pilatus. Navarre vet allt detta, men det verkar som om kontakten med verkligheten långt ifrån att göra honom modfälld i stället skulle mana fram en viss optimism. Vid sin återkomst till Hanoi kompletterar han sitt arbetslag och utnämner överste Revol, tidigare Gilles ställföreträdare i Na San, till chef för sitt militärkabinett. Denne är en flegmatisk man med lång näsa, kal hjässa och en mild blick som kommer honom att se falskt godmodig ut som en stor jakthund. Han har alltid väntat sig att få utföra sin livsgärning i Afrika och vantrivs i Indokina. Men hans brist på konformism och hans egenskap av före detta lärare i vapenbehandling vid krigsskolan i Saint-Cyr

11 tilltalade Navarre som gärna vill ha originella människor i sin närmaste omgivning och som inte har något emot att deras åsikter skiljer sig från hans egna. Varför visade inte Salan för sin efterträdare det direktiv han hade fått av regeringen den 24 april 1953 och som tillhöll honom att hellre underkasta sig territoriella förluster än att inleda operationer som innebar en risk för expeditionskårens trygghet? Det var ju ett synnerligen viktigt dokument som överbefälhavaren ständigt måste ha i tankarna och som tydligt klargjorde vilka risker man absolut inte fick ta, även om man tvekade om hur operationerna skulle fortsättas. Var det så att Salan inte vågade erkänna att hans synpunkter inte hade vunnit gehör, eller trodde han att konseljpresidenten som hade utnämnt Navarre också hade informerat honom? Det var en fullständigt överflödig finkänslighet av René Mayer att inte låta general Navarre läsa det omdöme som regeringen hade avgett om vissa av hans höge företrädare inledda operationer. Han borde i stället ha hjälpt Navarre att modifiera sin uppfattning om det befästa lägret Na San som redan höll på att framföda Dien Bien Phu. Varnade Salan Navarre under deras korta samtal på tumanhand för faran av att förnya erfaren heterna från Na San eller försummade han att varna honom för igelkottsstrategin i den tron att han själv var kapabel att fatta vilket som var det klokaste tillvägagångssättet? Framhöll han med tillräcklig skärpa Giaps anpassningsförmåga när han fick veta att Navarre hade för avsikt att skydda nordvästra delen av sitt område genom att utöka de två baserna Lai Chau och Na San med ytterligare en tredje, Dien Bien Phu, i ett system som redan gick under namnet Salanarkipelagen eftersom Salan sedan ett år tillbaka drömde om att erövra Dien Bien Phu? Vilken frestelse är det inte att utan fara för sig själv låta en rival riskera sina nyförvärvade stjärnor... 16 juni 1953 Vad innebär Navarreplanen? Ingenting annat än det som överbefälhavaren meddelar militärområdesbefälhavarna som han kallar till en konferens i Saigon tre veckor efter sin ankomst. Dessförinnan har han besökt dem alla under den årstid då himlen är het som en glödande masugn. Han lyssnar på dem. Han gör anteckningar. Han rör sig i terrängen. Han inspekterar expeditionskårens förband, de isolerade posteringarna, bataljoner av den vietnamesiska armén. Han hör kanonerna dåna på nätterna, Han ser fiendernas lik i taggtrådshindren, bönder som arbetar på risfälten bakom sina bufflar, dubbelvikta över handtagen till sina plogar eller halvspringande längs vägarna med ett ok på axlarna. Han räknar sina styrkor, placerar ut dem på kartan, vänder och vrider i tankarna på problemet. Han försöker glömma allt som han har lärt sig i Europa. Han har aldrig eftertraktat denna post som ett infall av René Mayer och vapenlyckan gett honom, och det skulle vara orätt att misstänka honom för en strävan att förskaffa sig ytterligare en stjärna, ty Navarre är en hederlig man. Han har också tillräckliga kunskaper om människorna för att veta att han bör frukta sina underlydande mer än fienden. Alla måste tvingas, och han måste också anstränga sig för att segra. Hittills har han aldrig behövt fatta avgörande beslut. Han har innehaft poster som har förpliktat honom att föreslå, inte att besluta, men han är inte omedveten om att många män stupar i onödan när generalerna begår misstag. Men hur som helst, eftersom han utan att intrigera har fått i uppdrag att föra befäl, är det också hans avsikt att föra befäl. Den i 6 juni utlägger han alltså hur han, general Navarre, tänker försöka lösa problemet. Under det kommande fälttåget skall man i första hand iaktta en försiktig tillbakadragenhet för att få tid att reorganisera expeditionskåren, återställa kampandan och samla krafter. Det gäller att undvika att inlåta sig i strid med fiendens huvudstyrkor. De största farorna lurar fortfarande i norr, men detta område befinner sig säkert i erfarna truppers händer. Avsikten är att man där skall fortsätta den verksamhet som med ett blygsamt uttryck

12 kallas pacificering och förhindra motståndarens offensiva operationer genom att riva upp dem redan innan de kommer i gång. Läget i söder riskerar att försämras om det hot som nu skymtar där antar fastare former. I skydd av beslöjande aktioner norr om i8:e breddgraden skall där med relativt blygsamma kostnader inledas en offensiv med avsikt att förinta trupper och materiel i Vietminhs femte militärområde vars naturliga gräns mot Tonkin utgörs av en bergskedja. Denna offensiv går under namnet Atlante. Under det därpå följande fälttåget kommer Navarre däremot att sträva till oupphörliga begränsade aktioner. Först gäller det att anfalla risförråden och de områden från vilka fienden får sin levande kraft, sedan att förinta huvudstyrkorna. Denna tanke som general Salan har lämnat Navarre i arv tillsammans med Dien Bien Phu utgör grundvalen för planen. Vad den vietnamesiska armén beträffar, instämmer Navarre i den refräng som alla ständigt drar för honom för att dölja befälets oförmåga och soldaternas ljumma inställning till kriget: den vietnamesiska armén skall få till uppgift att så småningom avlösa de reguljära ockupationsstyrkorna, vilket ger oss möjlighet att öka vår offensiva potential. Detta är evangeliet enligt kung Jean 1. Men kung Jean är död och styrkebeskeden kan inte föra Navarre bakom ljuset. Den vietnamesiska armén uppträder visserligen klanderfritt på paraderna, men den visar betydligt mindre intresse för att slåss. Men man förstår den, till skillnad från Vietminh vet den inte varför den slåss, men däremot vet den så mycket bättre för vem man vill tvinga den att slåss. Detta är alltså de stora linjer som general Navarre har dragit upp för sin strategi. Det är inte svårt att se att de har en kavallerist till upphovsman. Samtidigt som han håller sig på defensiven för att återställa expeditionskårens fysiska och moraliska hälsa, kommer hans allmänna inställning att vara offensiv, han riktar slag efter slag mot fienden för att hindra honom från att utlösa en samfälld aktion med alla sina fördelningar och han strävar att förinta honom där han är svagare till numerären. Man kan endast segra genom att anfalla, lyder temat i hans första budskap till expeditionskåren. Mina herrar, har ni några invändningar att framföra? Cogny har invändningar att komma med. Den brydsamma situationen i deltat bekymrar honom. Han är rädd för att hans statiska dispositioner skall krossas i händelse av en allmän offensiv, och han fruktar också att överbefälhavaren skall beröva honom rörliga förband och sätta in dem i operation Atlante som kommer att sluka mycket folk. I Tonkin har Cogny förklarat läget för honom med samma kartor, samma tabeller och samma idéer som fyra år tidigare användes för att informera marskalk Juin. Under sina försök att sätta in den nye överbefälhavaren i sina synpunkter var Cogny nästan mild, han visade en överdriven respekt som Navarre tog emot med knappt märkbar ironi. De åsikter som Cogny framförde var enkla, dikterade av sunt förnuft och riktiga: i bergstrakterna borde man undvika att inveckla sig i strider med oviss utgång och endast sätta in partisaner och irreguljära rörliga styrkor som snabbt kunde försvinna från skådeplatsen för sina raider. På slättlandet där den inre upplösningen framskred borde man däremot ständigt gå anfallsvis till väga mot den infiltrerade fienden. Och vid områdets gränser borde man sätta in kraftiga och ofta upprepade raider för att bringa försörjningssystemet i oordning och störa vietminhfördelningarnas territorialorganisation. Navarre lugnar honom. Marskalk Juin har redan varnat honom. Hans avsikt är mycket riktigt att slå sönder motståndarens offensiver innan de har kommit i gång. Han har redan bett Cogny föreslå ett antal operationer av detta slag för att hålla hans entusiasm vid liv. Allt detta utandas sunt förnuft och balans. Man kan givetvis diskutera om den offensiv som 1 Marskalk de Lattre de Tassignys öknamn.

13 Navarre har för avsikt att utlösa söder om 18:e breddgraden inte bör betraktas som rena lyxen, om den är lämplig i detta ögonblick och om den kan göras effektiv, men han får applåder när han meddelar sin innersta avsikt: Mitt första mål är att utrota ingrodda vanor. Expeditionskåren visar inte tillräcklig aggressivitet, den är inte tillräckligt rörlig. Jag skall ägna mig åt att återge den dessa egenskaper. Den föreslagna operationen tycks inte engagera honom alltför hårt, och den kan vara till hjälp för att göra slut på den apati som tycks vinna terräng. Eftersom han ensam bär ansvaret, bör han också ensam få bedöma. Det som förefaller klart och bra är att han beslutar och framhåller att han under det fälttåg som nu skall inledes har för avsikt att undvika ett avgörande slag. 24 juli 1953 Hittills är det endast Vietminh som har lyckats göra upp förnuftiga planer och följa dem. Navarre förhåller sig misstänksam till det uppseende som hans plan väcker. Segra kan man endast om man handlar med kraft efter att först ha undanröjt alla hinder som ställer sig i vägen för denna seger. Det säger han också. Kall och nykter, liksom upplyst inifrån av segern vid Lang Son, en framgång vars eko ännu inte har förtonat, framlägger Navarre för sina lyssnare i Elyséepalatset ledigt och med säker och klar röst den plan som bär hans namn, men för vilken han i själva verket delar faderskapet med general Salan. Ett imponerande auditorium! Republikens president, konseljpresidenten, åtta ministrar, fyra statssekreterare, en marskalk av Frankrike och de fyra stabscheferna. Har Cogny tack vare de lagrar som han har skördat vid Lang Son åstadkommit att Navarre under jubelrop hissas upp på en piedestal? Den som tror detta vet inte mycket om stämningen på sådana politiska möten där var och en gör sitt bästa för att gardera sig mot sina grannar och försvara sitt eget departements intressen. Navarres nyförvärvade ära tycks tvärtom ligga honom i fatet eftersom den utgör ett bevis för att man kan vinna framgångar med de medel som han redan nu har till sitt förfogande. Det blodfattiga landet som alltjämt har att brottas med efterkrigsproblemen och svårigheterna att finansiera de nya produktions- och organisationsprogrammen har ingen annan önskan än att så fort som möjligt göra slut på kriget i Indokina. Den nye konseljpresidenten döljer inte att regeringen hade för avsikt att inleda förhandlingar med motståndaren genast efter undertecknandet av vapenvilan i Korea. Det förefaller inte som om frågan om den kinesiska hjälpen, som Navarre själv med utgångspunkt från antagandet att den inte skulle tillta i omfattning tog upp genast i början av sin sammanfattning, hade gett anledning till några livligare invändningar. Det tar alltid sin rundliga tid för Kina att förändra planer som sätter hundratals miljoner människor i rörelse. Som svar på Navarres avsikt att upprätta en bas för såväl lant- som flygstyrkor i Dien Bien Phu för att skydda Laos, väcktes frågan om hur detta område skulle försvaras, men något entydigt svar gavs inte. Navarre drog härav den slutsatsen att han hade fått fria händer. Och i själva verket förhåller det sig så, att även om stabscheferna har rekommenderat för regeringen att inte ge Navarre det bestämda uppdraget att försvara Laos, vågar regeringen ändå inte avlasta denna börda från honom. Man kunde inte säga, ännu mindre skriva, att vi inte skulle försvara Laos. Detta uttryck är konseljpresidentens. Skulle man inte riskera förbindelserna med de associerade staterna om det blev bekant att ett sådant beslut hade fattats? Och kunde ett sådant beslut över huvud taget fattas i Paris? Resultatet blir att det nationella försvarsrådet sveper in sig i ett ogenomträngligt dis så snart det gäller att ge överbefälhavaren direktiv. Laos? Laos måste försvaras, utan att försvara det, samtidigt som landet försvaras. Man får inte säga att man inte tänker försvara landet och samtidigt uppträda som om man försvarade det utan att dock ta några

14 som helst risker i samband med detta försvar. Vad finansministern beträffar, förklarar han sig vara emot alla förslag som bidrar till att tömma hans kassor. Inte en sou till planen Navarre. General Corniglion-Moulinier, konsultativ minister, uttrycker sig på det pittoreska och bitande sätt som är honom eget. Humorn är Corniglion-Mouliniers starkaste sida, han är en genomgod människa. Som flygare landade han i Dien Bien Phu 1946 tillsammans med Leclerc. Dien Bien Phu? utropar han inför den höga församlingen som först är road, sedan förfärad. Föreställ er ett flygfält på Champ-de-Mars med fienden uppe på Chaillothöj den. Och dessutom är det så långt från både Hanoi och Haiphong att planen nätt och jämnt kan flyga fram och tillbaka. General Navarre invänder att detta är en flygares synpunkt som inte överensstämmer med den uppfattning som han, Navarre har om läget, men det hindrar inte att tvivlet är utsått. General Navarre medger för övrigt också att striderna kan bli mycket hårda, och han har till och med mod att säga att de i värsta fall kan medföra betydande motgångar. Avslutningsvis överhöljer försvarsrådet honom med blomster, men ber honom samtidigt anpassa sin plan till de möjligheter som finns och att framställa nya och ekonomiskt mindre betungande förslag inom en så snar framtid som möjligt. Navarre hävdar visserligen senare att han aldrig har fått se protokollet från detta möte, men inte desto mindre kan han inte vara okunnig om att René Mayer har bett honom om en enda sak, nämligen att finna en möjlighet till en hedersam sorti. Och hur tvetydig Laniels inställning än kan tyckas honom, kan han knappt komma med något nytt, varför hans inställning givetvis måste vara densamma. Finns det verkligen ingen som försöker hjälpa överbefälhavaren och den statssekreterare som har till uppgift att sköta förbindelserna med de förbundna staterna att se klart i denna fråga? Ministern för nationalförsvaret, René Pleven, motsätter sig en utökning av den militära insatsen så länge den vietnamesiska regeringen inte beslutar sig för att sätta upp en verklig armé, och han fordrar att general Navarre skall få ett klart definierat uppdrag, en fordran som dock förblir ouppfylld. Det är detta som monsieur Laniel kommer att betrakta som de klaraste direktiv en regering kan ge en överbefälhavare. I monsieur Laniels mun har detta uttalande en viss fyllig klang. Laniel är en hederlig textilfabrikant från Calvados som tvingades in i den politiska karriären av sin far och som blev minister tack vare sina vänskapsförbindelser och som belöning för utförda tjänster. Omständigheternas makt gjorde att han vid sextifyra års ålder blev konseljpresident, precis på samma sätt som Coty något senare blev republikens president, båda i egenskap av minsta gemensamma nämnare för partierna. Laniel var ingen personlighet, han hade inte heller uträttat någonting, han var en fullkomlig nolla. När han satte ihop sin ministär var saxen och limmet hans förnämsta verktyg, och precis på samma sätt satte han ihop sina tal. I Palais Matignon kallade man honom varken konseljpresidenten eller chefen, utan stackars Joseph. 25 juli 1953 Den 24 juli visar Navarre inte alltför stort missnöje, det är ett ofrånkomligt faktum. Han är kanske inte fullt och fast övertygad om att försvarsrådet har gett hans plan sitt reservationslösa godkännande, men han är säker på att den inte heller är förkastad. Han exploderar inte, han hotar inte med att lägga in om avsked. Han ger inte heller Saigon telegrafiska direktiv att modifiera

15 synpunkterna på de kommande operationerna. Följande dag ger Navarre order om att hans stab med tanke på en eventuell fientlig offensiv vid Mekongflodens övre lopp bör studera utkastet till en förebyggande aktion med syfte att sätta in ett överraskande anfall mot Dien Bien Phu och erövra denna plats. Navarre såg och korrigerade detta utkast före sin avresa från Saigon, och troligen redan i Paris. Eftersom han inte själv befinner sig i Indokina, blir det amiral Auboyneau som undertecknar detta dokument, amiralen är nämligen äldre i graden än överbefälhavarens ställföreträdare, general Bodet. Detta är en militär formalitet som saknar betydelse, upphovsmannen är hur som helst Navarre som på sitt eget sätt tolkar de instruktioner som han aldrig fick. Bör man då betrakta det som brottsligt av Navarre att han fortfarande hoppas på att få de förstärkningar som man nu ville pruta på? Vem vågar väl förebrå honom att han ville göra ett försök att vinna kriget eller att praktiskt taget ställa regeringen inför ett fait accompli, denna regering som aldrig har förpliktat honom att meddela sina avsikter innan han ger sig in i nya företag? När direktiven av den 25 juli når ministrarna och stabscheferna, väcker de ingen uppståndelse, trots att de tydligt visar att Navarre inte har gjort minsta avkall på sina ursprungliga avsikter och att han bereder sig att besätta Dien Bien Phu som Paris, utan att veta vad det i själva verket är, liksom av instinkt inte vill veta av. Vem är det alltså som leder kriget? Svaret på den frågan lyder: ingen. Hur kommer det sig att en operation som erövringen av Dien Bien Phu står i begrepp att inledas? Alltsammans sker lite grann på måfå. General Navarre, vars enda uppdrag är att finna ett hedersamt sätt för nationen att dra sig ur kriget, får handla enligt gottfinnande, förutsatt att han inte ber om några förstärkningar. Som god militär bör han redovisa sina åtgärder. Man förstår att det bär honom emot att sätta in expeditionskåren enligt anvisningar från inkompetenta överkommissarier, ministrar som står i ett inte närmare definierat förhållande till de förbundna staterna, ett optimistiskt uttryck som betecknar pseudoregeringarna i Vietnam, Laos och Kambodja, samt de lokala krigsråden. Om någon minister av en händelse börjar hysa tvivel om det berättigade i de militära operationerna, frågar han konseljpresidenten om dennes åsikt, vilken denne inte vågar ge uttryck för, varför ministern böjer sig. Vad återigen hjälpmedlen beträffar, sorterar männen och vapnen under armé-, flyg- och marindepartementen som är snåla på sitt blod, och pengarna under finansdepartementet som inte vill avstå från en sou. Och under nitton på varandra följande regeringar har situationen ständigt varit densamma. I sju långa år har detta förhållande varit rådande. En enda överbefälhavare, nämligen de Lattre, förlorade tålamodet och armbågade sig förbi de förmedlande instanserna, men inte för att få order som han aldrig skulle ha gått med på att utföra, utan för att tvinga regeringen att foga sig i hans vilja. Hans röst gjorde sig hörd ända borta i Amerika dit han reste för att predika västerlandets korståg. Vid hans död återtog grodorna sina platser och återupptog sin sång, och Salan sökte sig försiktigt fram längs de stigar som ledde genom det hierarkiska träsket. Navarre gick med på att ta emot överbefälet under samma förhållanden. Någon måste uppoffra sig, sade marskalk Juin. Senare skrev Navarre en bok för att rättfärdiga sig. Den analys som han presenterar av det politiska läget, av andan inom expeditionskåren och den vietnamesiska armén, av motståndarens stämning, seghet och segervilja är riktig och måttfull. Men det är en bok som är skriven i efterhand, inte en krigsdagbok. Den sista söndagen i juli 1953, strax före återresan till Indokina, upprepade Navarre på en lunch hos goda vänner samma ord som han redan hade sagt åt monsieur de Chevigné för att lugna honom: Jag ska inte göra mig skyldig till samma misstag som mina företrädare. Detsamma säger han vid återkomsten till Saigon, men ändå bereder han sig att inleda Dien Bien Phuoperationen, precis som Salan satte i gång Na San.

16 Augusti 1953 Cogny tycks i början ha den uppfattningen att bataljonerna från Na San eller motsvarande styrkor skulle förflyttas till Dien Bien Phu. Han skriver till Navarre: Jag tror absolut inte att ett befäst läger har något värde när det gäller att spärra en viss riktning. Luang Prabang ligger tvåhundra kilometer från Dien Bien Phu, och vi riskerar ett nytt Na San under svårare omständigheter. Därpå föreslår han flera olika lösningar för att dra bort garnisonen i Na San, landvägen eller luftvägen ty läget är inte längre detsamma som en månad tidigare. I alla dessa olika fall förutsätter han att en bataljon lämnas kvar på platsen, att den till slut skingras och att de överlevande sluter sig till olika partisanstyrkor. Till slut fattas beslutet om evakueringen i Hanoi den 5 augusti dit Navarre anlänt föregående dag för att närvara vid en parad och dela ut de utmärkelsetecken som beviljats efter Lang Son. Navarre fäster ytterligare en palm till krigskorset på Cogny, på Gilles, på den otålige och hetlevrade överste Ducourneau som förde befälet under raiden, på överstelöjtnant Rabertin som med sin mobila grupp var framme före fallskärmsjägarna och på 6. koloniala fallskärmsbataljonens fana. Denna trupp som förs av major Bigeard uppträder på paraden i stridsutrustning med uppkavlade ärmar, och bataljonschefen själv med sitt snaggade huvud, den röda baretten och ett småleende på läpparna ser ut som en stridslysten tupp. Också Navarre ler ibland, till och med när han fäster utmärkelsen på Cognys breda bröst som han knappt når utan att höja sig på tåspetsarna. Vid denna årstid är det så hett i Tonkin att det känns som om man andades in eld. Svetten tränger fram på männens överkroppar och blöter ner skjortorna. Bomullsbyxorna blir snabbt skrynkliga och hänger som sorgliga trasor. Men mellan småleendena ser Navarre allvarlig, för att inte säga sorgsen ut. Han är ingen vän av stora militära ceremonier. Den läderklädda korta käppen som han håller i vänstra handen besvärar honom. Cogny å sin sida kan inte tänka på någonting annat än Na San. Dien Bien Phu? Denna plan har han för länge sedan skjutit åt sidan och gett Lai Chau prioritet, och det tror han att Navarre också har gjort. För att föra Vietminh bakom ljuset har chefen för det befästa lägret i Na San skickat falska meddelanden i vilka han ber om förstärkningar, uppgående till tre bataljoner. Och för att överlista den fientliga spaningen hoppar fallskärmsjägare ur de första Dakotaplanen, och därpå inleder civilflyget ilastningen som det militära transportflyget bokför på sitt konto och som fortgår med en takt av ett plan var sjätte minut. Evakueringen omfattar också tolvhundra thaibönder och trehundra ansedda medborgare från trakten som har samarbetat med fransmännen. Män, kvinnor och barn hissas upp i flygplanen med bagage, husgeråd, kittlar fyllda med paltor och flaskor, medan B 26-or och jaktplan flyger över de omgivande höjderna, färdiga att öppna eld mot allt som rör sig. Trots de häftiga åskväder som rasar alla nätter och försvårar flygningarna, återstår vid slutet av eftermiddagen den 11 augusti endast några tiotal män att evakuera, och jaktplanen är fullt sysselsatta med att förstöra ammunitionsförråd och lastbilar. Cogny förklarar i en rapport till Hanoi: Jag är lyckligare än kvällen efter Lang Son. Senare frågade Henri Amoureux underlöjtnant Makowiak som var den siste som gick ombord: Vad skulle ni ha gjort om ert plan inte hade kunnat landa? Jag skulle ha återvänt till fots. Det lyckliga förhållandet att Vietminh inte reagerade berodde på en mindre olyckshändelse som antog jättelika proportioner: den fientliga spaningens radiosändare råkade ur funktion. När den äntligen var reparerad, förmedlade radion rapporterna i den ordning som de hade hopat sig, det vill säga i omvänd kronologisk ordning. När ledningen blev informerad om de influtna

17 nyheternas betydelse var det för sent att handla. Cogny hade rätt när han sade att framgången överträffade alla förväntningar. Var det således en fientlig signalists enfald som flygarna hade att tacka för den störtsjö av lyckönskningar som kom deras generaler till del följande dag? När jag tio år senare ställde denna fråga till general Giap, svarade han leende: En av våra strategiska principer är att ständigt försöka behålla initiativet. Navarre talade också vitt och brett om att han ville behålla initiativet. De trupper som inneslöt Na San var svaga till numerären och tidpunkten sammanföll inte med våra stora operationer. Och då tänkte vi, låt gå, om Navarre avlägsnar sin garnison från Na San, så inte oss emot. Det föreföll mig som om denne optimist försökte dölja en viss besvikelse. Taskspelarknepet i Na San blev en ny framgång som Navarre kunde anteckna till sin fördel. På tröskeln till det fälttåg som nu skulle inledas var Giap fast besluten att erövra det befästa lägret, även om det hade betytt att hans anfallsvågor skulle gå fram över högar av lik, ty Giap var fullt medveten om att man inte räknar de stupade när man har segern inom räckhåll, och hans soldater gick mot döden med en entusiasm som kom oss att rysa. Man kan med stor sannolikhet anta att den lyckade evakueringen av Na San hos fienden framkallade en rätt bitter besvikelse som Giap gjorde sitt bästa för att utplåna. På franskt håll var förberedelserna redan i gång, Giap skulle få sin revansch. Första hälften av november 1953 Dien Bien Phu är inte ett företag som igångsätts på måfå. Man funderar på saken. Man talar om den. Tonvis med papper och kilovis av grå hjärnsubstans går åt till att väga fördelarna och nackdelarna mot varandra. Man kan inte säga att det råder någon enighet om saken. Tvärtom, den ger till och med upphov till bittra meningsutbyten. Under tiden har Navarre skickat sin ställföreträdare, general Bodet, till regeringen med en ny promemoria i vilken han vidhåller nödvändigheten att genomföra hans plan utan modifieringar och ännu en gång påpekar att han behöver förstärkningar. Svaret blir undvikande. Planen godkänns utan att någonting slutgiltigt bestäms om försvaret av Laos, och de begärda trupp- och materielförstärkningarna skall levereras i mån av tillgång. Den 11 september upprepade emellertid arméministern Pleven ännu en gång för Navarre att han måste nöja sig med de förstärkningar som beviljats honom den 24 juli, eller med andra ord ingenting. Detta beslut vars ursprungliga text monsieur Pleven envist har vägrat att låta mig ta del av, som om han hade hakat sig fast vid en räddningsplanka, visar alltså klart och tydligt för Navarre vilka styrkor han kan räkna med, det vill säga de som han redan har. Och trots detta undrar man vilka som visar sig oroliga när det står klart att Dien Bien Phuoperationen inte längre är en mer eller mindre godkänd eller klandrad avsikt, utan en verklig plan som går mot sitt förverkligande? Bara några få personer. Vilka protesterar? Ingen. Den minister som har till uppgift att befria Laniel från den omedelbara skötseln av Indokinafrågorna träffar sällan den ansvarige statssekreteraren på grund av att deras ämbetslokaler inte ligger i samma byggnad. Varför arbetar de inte i samma våning? Orsaken är i själva verket den att ingen i regeringen förstår ett dyft av denna fråga. Även om Cogny inte tillerkänner Dien Bien Phu något värde som spärr för en viss riktning, var han den förste som insåg att denna plats var en värdefull stödjepunkt i thaiområdet, en flyg- och landbas som kunde tjäna som utgångspunkt för såväl militära som politiska aktioner. Detta för den indokinesiska jargongen så typiska uttryck innefattar många frestelser. Hos Navarre klingar det inte för döva öron. Om han biter sig fast i Dien Bien Phu, är det i främsta rummet under förevändning att regla inkörsporten till Laos, precis som hans företrädare Salan hade för avsikt att göra.

18 I slutet av oktober avstår emellertid Giap från ett anfall i stor skala mot deltat och dirigerar sin 316. fördelning mot nordväst, i riktning mot Lai Chau. Problemet om skyddandet av Luang Prabang inställer sig återigen med en så mycket mera brännande aktualitet som den franska regeringen den 22 oktober i Paris har undertecknat en överenskommelse med Laos enligt vilken Frankrike åtar sig att försvara sin bundsförvant. Navarre läser ännu en gång igenom en nyckelmening i det testamente som Salan har lämnat honom: Det som ger oss möjlighet att försvara Laos är omöjligheten för fienden att där underhålla mer än 2o- till 25 000 man. Det finns ingen hemlig klausul som förpliktar överbefälhavaren att betrakta Matignonöverenskommelsen som en värdelös papperslapp. Eftersom man lämnar honom i ovisshet, kan han alltså inte utan skäl dra den slutsatsen att den tveksamma tystnaden från sommaren är ett minne blott, och att Laniels regering har valt att försvara Laos. Överkommissarien kan knappast resa några invändningar mot denna tolkning. Den nye överkommissarien i Indokina, monsieur Maurice Dejean, är emellertid inte en diplomat som bygger sina bemödanden på hypoteser. Senare skriver han i en promemoria till regeringen att skyddet av Laos för den militära ledningen endast var en förevändning att döda vietminhsoldater, och han hade kanske inte så orätt. Men för ögonblicket tiger han, han ber inte ens sin minister om några instruktioner, vilket tycks bevisa att också han först i efterhand fattade hela vidden av Dien Bien Phu. Om han hade ansett att detta företag var farligt eller onödigt, skulle han väl ha bemödat sig om att genast krafsa sina egna kastanjer ur elden och i de nyanserade ordalag som röner så stor uppskattning vid Quai d'orsay låtit utrikesdepartementet veta att han inte godkände detta sätt att försvara Laos. Den 2 november antyder överbefälhavaren i ett nytt specialdirektiv sin avsikt att ge sina dispositioner i nordväst och skyddet av Laos större stadga och genomföra en bättre genomtänkt fördelning av de disponibla styrkorna. Han vill beröva fienden risfälten kring Dien Bien Phu och hindra Giap från att i den närmaste framtiden skrida till de kraftiga offensiva åtgärder som skulle bli nödvändiga för att förjaga garnisonen i detta tilltänkta befästa läger. Cogny reagerar. Omsorgen om att också i fortsättningen förbli den starkare i sina kärrmarker kommer honom att frukta att överbefälhavarens Dien Bien Phu skall beröva honom dyrbara bataljoner. Utan att rakt på sak förklara sig vara mot projektet, för det första därför att Navarre kanske sitter inne med upplysningar som han inte har, och för det andra därför att denne hur som helst har en stjärna mer än han, påpekar han blott, lite oklart som han har för vana, att den politiska fördelen med att bevara en bas i thaiterritoriet ansluter sig till den strategiska fördelen med ett skydd för norra Laos, en formulering som givetvis ger Navarre anledning att dra den slutsatsen att det när allt kommer omkring är han, Navarre, som har rätt. Men eftersom Cognys slutledningar rör sig i egendomliga banor, tillfogar han att förverkligandet av Dien Bien Phuplanen befriar honom från det avgivna löftet att hålla deltat med de styrkor som han redan har. Cogny befinner sig i en mycket egendomlig ställning. I slutet av det nämnda direktivet upprepar Navarre att Hanoislätten för honom förblir det viktigaste operationsområdet, att han inte vill känna sig hotad där, och att om Cogny för sin del anser att han omöjligt kan avstå från några förband, kommer Navarre att överlämna områdena i nordväst att försvaras av partisanstyrkor och att han för en inte närmare bestämd framtid avstår från Dien Bien Phu. Ett enastående tillfälle som Cogny inte griper i flykten. Är det för att han trots allt vill hålla fast vid thaiterritoriet? Men vad blir det av denna strävan om Dien Bien Phu förvandlas till en katastrof? Skälet verkar helt enkelt vara att det finns ett militärt språk och en hierarki, och att en chefs önskemål förvandlas till order när han uttrycker dem på ett visst sätt. Cogny är visserligen av den åsikten att det skulle innebära en mycket stor fara om hans styrkor försvagas och han antyder att han till varje pris vill undvika detta, men han vägrar inte kategoriskt, eftersom Navarre

19 tycks anse att det ligger inom möjligheternas gräns. Och om Navarre anser en sak möjlig, kan Cogny inte hävda att den är omöjlig utan att göra sig skyldig till ett flagrant disciplinbrott. Cogny skulle sannolikt trots allt ha gjort sig skyldig till detta majestätsbrott om han inte också hade varit frestad av sitt eget Dien Bien Phu i fickformat, vilket är försvarligt, och om han hade uppfattat vilka faror som det verkliga, det oförsvarliga Dien Bien Phu skulle föra med sig. Måste det inte betraktas som en felbedömning att visa sig så pessimistisk beträffande Navarres planer efter framgångarna vid Lang Son och Na San? Hans svar kan alltså inte betraktas som ett godkännande, men inte heller som en vägran, det flyter fram i ett slags dyster underkastelse. I sin egenskap av underordnad börjar alltså Cogny studera operationen Castor, luftlandsättningen mot Dien Bien Phu. Detta kommer inom hans egen stab att väcka häftiga invändningar som ännu en gång får honom att ändra åsikt, men om operationen lyckas kan det innebära en fjäder i Cognys hatt, om den misslyckas anser han sig skyddad av de förbehåll som han har antecknat till protokollet. Logiskt sett antar fakta alltså detta utseende i historikerns ögon. Kronologiskt sett grips han av svindel. Cognys undvikande svar till Navarre är nämligen daterat den 6 november. Men den av Cognys stab uppgjorda promemorian som fördömer Dien Bien Phu är daterad den 4. Redan denna dag hade Cogny alltså tillräckligt underlag för att säga nej till överbefälhavaren. Han gör visserligen invändningar, men detta nej blir aldrig uttalat. Är det för att överbefälhavaren i tankarna ännu inte rör sig med det befästa lägret Dien Bien Phu, utan med första versionen av Dien Bien Phu? Cogny som ständigt hade varit orolig för Na San, Gilles som förde befälet där och sänkte sin boxarpanna inför Vietminhs rasande attacker har inte rätt att underlåta att förbereda Navarre på vad som väntar honom i Dien Bien Phu. Det som Cogny inte vågar säga öppet, uttrycker han genom förmedling av sin stabschefs penna: Jag är övertygad om att Dien Bien Phu, vare sig man vill det eller inte, blir ett svalg som slukar bataljoner utan att man kan spåra något slut, så snart fienden har satt in ett regemente. (...) Konsekvenserna av ett sådant beslut kan bli mycket allvarliga. Men Cogny underkastar sig därför att disciplinen är arméernas främsta drivkraft, och för att ingen kan klandra honom för att han lyder motvilligt. Hur skulle han för övrigt med sitt rykte som svårhanterlig underordnad redan i detta skede ha tagit risken att visa olydnad mot en man som han ännu inte känner? Generalerna låter sig redan långsamt glida ner i det bataljonsslukande svalg som Cognys stab utan risk för felbedömningar har förutspått, de hakar sig fast vid reglementenas sträva formuleringar, vid direktiv och tolkningar och den hierarkiska rangordningen. För normanden Cogny, som väger sina argument och sina ord om och om igen, är det snarare överbefälhavaren som är den farligaste motståndaren, inte Vietminh. Det är Navarre som Cogny har att tacka för sin tredje stjärna och sitt befäl, men han är inte omedveten om att Navarre har blivit varnad för honom och övervakar hans reaktioner. Mellan dessa båda generaler har ett svårfattbart rävspel redan inletts. Den 6 november har Cogny utan tvivel redan tagit del av sin stabs förkrossande bedömning, men han låtsas att han för ögonblicket inte behöver bry sig om den, eftersom han uppmanar sina officerare att skynda på med förberedelsearbetet. Sedan vädrar han en fälla i sista paragrafen i specialdirektivet av den 2 november, han säger sig att denne Navarre, så godmodig han än verkar, kanske i ett senare skede kommer att göra Cogny ansvarig för att inte allt har gjorts som hade kunnat göras. Därför svarar Cogny inte nej av fruktan för att bli anklagad för klenmod eller för att försitta tillfället till en seger. När allt kommer omkring hör ju det beslut som nu skall fattas till strategins domäner, eller med andra ord till överbefälhavarens, och dessutom kan Cogny ge de begärda förstärkningarna eftersom Giap tycks ha avstått från sitt anfall mot deltat. Och Cogny var ju en av de första som föreslog Dien Bien Phu. Det borde lyckas.