1. 17 Juli 2000 - Ja du HP, eller förlåt, Hasse menar jag, sa fängelsedirektören. HP var det namn han haft de senaste åtta åren som han tillbringat på den slutna avdelningen på Kumla. HP hette egentligen Hans-Petter Sundblad men en kort tid efter han anlänt till Kumla blev det HP istället då detta var enklare. Åtta år hade gått sedan han gick innanför dörrarna till fängelset och han hade inte varit utanför sen dess. Han hade frivilligt avstått från möjligheten till permissioner under hela tiden då han inte ville riskera att falla tillbaka till det gamla livet och den gamla umgängeskretsen. Allt det hade han tagit avstånd från sedan flera år tillbaka och han förstår inte hur det kunde sluta så illa och hur allt kunde bli så fel. Och nu satt han där, på väg att bli fri, men ändå kände han sig mer instängd än någonsin. Han är
inte alls samma person nu som när han gick innanför de dörrarna, han var nu hårdare, tuffare men samtidigt hade han funnit sig själv och såg på sig själv på ett annat sätt nu. Om någon ser honom nu så har de nog bilden ganska klar för sig, han blir dömd direkt när man ser hans tatueringar, dödskallar, hakkors och flera andra rasistsymboler överallt. Men de var inte hans längre, de bara satt på hans kropp, de lånade lite plats. - Vad har du för planer nu när du kommer ut, har du funderat på det, sa direktören. - Som du vet har jag läst mycket här inne de sista åren och funderade på om jag skulle sätta mig vid skolbänken igen och skaffa mig en riktig utbildning, sa HP. - Klokt val, sa direktören, och ekonomiskt har du ju inga problem efter arvet du fick av din mor. Hans mor dog för fyra år sedan och efterlämnade ett arv till honom på över två miljoner kronor och HP hade lovat sig själv att han skulle börja ett nytt liv och att de pengarna inte skulle gå till droger
och annat skit och förstöra hans liv. Hans mor hade också skrivit i testamentet att kravet för att han skulle få ut arvet var att han varit helt drogfri i två år och han hade nu varit helt ren i nästan fyra år. - Men det första jag ska göra är att spendera några hundratusen på min kropp, sa HP. - Hur menar du, sa direktören? - Jag skall få tagit bort en del av mina tatueringar med hjälp av laser, jag vill inte ha dem kvar längre, de är inte jag längre, sa HP. - Klokt val, mycket klokt, sa direktören, det verkar som du kommit till insikt om dig själv under tiden här inne. - Det låter kanske dumt, sa HP, men dessa år här inne var nog det bästa som kunde hänt mig annars hade jag säkert varit död för länge sen. - Då får jag hoppas jag slipper se dig igen, sa direktören, och reste sig upp och sträckte fram handen, i alla fall inte här inne. - Tack, sa HP, och tog hans hand, det ska du inte, det lovar jag. - En sak till, sa direktören, lämna det med din bror bakom dig nu, det är över.
HP s bror hade blivit misshandlad till döds för åtta år sedan och det var därför HP hamnade på Kumla. Han ville hämnas sin bror och den som var misstänkt för att ha mördat hans bror ligger förlamad efter att HP fick tag i honom. Nu stod HP där utanför grindarna och bara andades in den friska luften, bara njöt av solens strålar och att vara ute i friheten igen. Han stod säkert där i minst tjugo minuter innan han började gå bort mot en busshållplats som skulle ta honom in till stan.
2. Två År Senare HP vaknade tidigt denna morgon, det var ju idag han skulle bli invald i den innersta kretsen efter att ha jobbat sig upp i över ett år. Den innersta kretsen bestod bara av ett fåtal väl utvalda och nu äntligen hade HP fått förtroendet att bli en del av dem, han hade aldrig träffat de andra så det såg han fram emot. När HP kom till huset där de skulle ha mötet så blev han förvånad, han hade aldrig varit här tidigare. Det var en vanlig villa i förorten och utanför stod en Volvo V70 och en Volvo XC90. Han kunde inte låta bli att fundera över varför de skulle träffas här eller vem som bodde här. Han ringde på dörren och kvinnan som öppnade kunde vara i femtioårsåldern och var ganska uppklädd. - Hejsan, är det du som är HP, frågade hon och sträckte fram handen. - Ja, det är jag, sa HP och tog hennes hand. - Jag heter Marianne, kom in, de andra har redan kommit, sa kvinnan.
HP gick innanför dörren och tittade sig omkring, det var verkligen ett flott hus han kommit till. - De andra är därinne, sa Marianne, och pekade mot en dörr till höger. HP knackade på dörren och öppnade den sen och gick in. - Men hallå HP, vad kul att se dig, sa Pierre. Pierre var den som HP hela tiden sett som ledaren i gruppen, eller den som han trodde var ledaren. - Mina herrar, detta är HP som jag berättat om tidigare, sa Pierre. Förutom HP och Pierre så befann sig 4 andra herrar i rummet, ja HP ville benämna dem som herrar för de var inte som han och Pierre. De var mer välklädda med kostym, slips och allt. En efter en kom de fram och hälsade på honom och sen slog de sig alla ner runt det stora bordet som stod mitt i rummet. - Pierre har talat mycket gott om dig, sa mannen mittemot honom.
- Det var ju kul att höra, sa HP. - Nå vad tror du, är du redo för större uppdrag och mer ansvar nu? Pierre har sagt att du är den mest pålitliga han har just nu och hans ord räcker för oss, sa mannen till HP. - Jag är redo, sa HP. - Bra, då när det är avklarat så måste jag kolla så du förstår reglerna, sa mannen. Allt som sägs och görs i detta rum stannar här, och vad oss fyra beträffar så finns vi inte, du har aldrig träffat oss, förstår du? - Javisst, sa HP, det är lugnt. HP tyckte han kände igen en av männen som en av de högre som jobbade inom kommunen, och en annan som han sett i tidningen någon gång i samband med något om polisen. Det gick mer och mer upp för HP att det fanns starka människor bakom deras lilla grupp som han innan trott det var. Deras värderingar och deras verksamhet fanns i alla olika samhällsskikt och yrkesgrupper, och med såna kontakter var det inte konstigt att det var sällan någon som åkte fast för något. Mötet var över ganska snabbt och det märkliga var att HP inte kände det som att han fått mer information om varför de ville ha med honom i
ledningen. Det verkade nästan som om de inte var säkra på honom än utan bara ville känna honom på pulsen lite för att se om han var pålitlig. På vägen hem körde HP inom den lilla tvåan han bodde i för det mesta, den lägenheten var hans officiella hem, han gillade inte med att skylta med var han egentligen bodde. Med arvet efter sin mor behövde han ju inte bo i en sån liten lägenhet men det kunde sticka i ögonen på en del i hans närhet om de visste var han bodde och att han hade gott om pengar. Och i denna bransch var det ju viktigt att ha en plats att känna sig säker på, det var ju inte precis det pålitligaste klientelet han umgicks med. Han öppnade handskfacket och tog fram fjärrkontrollen till grinden, sen gled han uppför uppfarten till huset han köpte när han blev frigiven. Han körde in bilen i garaget och slog sen av larmet och gick in i huset, slog sig ner i soffan med en kall öl och bara tog det lugnt. - Hej älskling, sa Ranja som kom in genom dörren. Ranja var HP s flickvän och de hade bott tillsammans i snart ett år nu.
- Hejsan, sa HP, hur har din dag varit? - Bara bra, sa Ranja, men bättre nu när jag är hemma hos dig igen. Det har varit så stressigt i affären idag så jag behöver lite lugn och ro. - Kom och sätt dig här, sa HP, och gjorde plats för henne. Plötsligt ringde det i hans mobil som låg på bordet och HP svarade. - Ja det är HP. - Detta är Peo, hur gick mötet? - Det gick bra, sa HP, men jag fick ingen direkt information om vad som kommer att ske, det kändes lite märkligt. - Bara lugn, sa Peo, bara fortsätt med ditt och hör av dig när du vet mer, kom ihåg, lita inte på någon och ha bara kontakt med mig. - Det är kanske en sak, sa HP, eller nej, jag berättar när jag vet mer. - Vadå, sa Peo? - Nej, vill inte säga mer förrän jag är säker, måste kolla upp några saker först. - Okey, sa Peo, gör det och återkom sen till mig.
Peo var HP s kontakt till den normala världen, inte den världen och de människor han umgicks med just nu. Peo var nog en av de få personer han litade på just nu. - Vem var det, frågade Ranja? - Det var bara Peo, en arbetskompis, sa HP. Ranja visste om HP s förflutna men hon visste också att han lagt det bakom sig nu sen de träffades och hon älskade honom för den han är, inte för den han varit. HP lade ner mobilen och tog fram datorn för att kolla upp de personer han träffat på mötet. Och mycket riktigt, den ena av dem är ordförande i kommunfullmäktige och en annan var vice polischef i Stockholm. De andra två visste han inte vem de var men de var säkert några högt uppsatta personer de också. Nu förstod han lite mer varför de var så försiktiga, det hade ju inte varit speciellt bra om någon fick reda på att dessa personer hade samröre med en rasistisk och nationalistisk organisation.
Några dagar senare kallades han till möte igen och de skulle vara på samma plats. När han kom dit var de andra redan där och det diskuterades livligt därinne. - Vad bra att du kom nu HP, du som är mer kunnig inom detta område, kan man placera ut sprängladdningar så de bara sprängs inåt, frågade Pierre? - Sprängladdningar? Nu förstår jag inte, sa HP. - Ja just det, sa Pierre, jag skall kanske först förklara våra planer. Jo vi skall slå till på flera platser samtidigt, vi ska nu visa dem att vi menar allvar och att vi inte vill ha dem i vårt land. Och var visar man tydligast att de inte är önskvärda, jo man slår till mot deras religion. HP förstod att det var något stort på gång och eftersom han var sprängämnesexpert när han tidigare gjorde militärtjänsten så var det självklart därför de ville ha med honom. De ville slå till hårt men inte så att någon kom till skada eller dog, jakten på förövarna skulle bli enorm om någon kom till skada. Men lyckades de klara detta med bara materiella skador så skulle de lätt kunna
komma undan för att fortsätta sin kamp för sitt land. HP skulle tillsammans med Pierre åka ner till Göteborg om en vecka för att träffa ledarna för de olika celler de hade ute i landet. Där skulle HP få ansvar för att träna upp dem i hur de skulle hantera sprängladdningarna för att de skulle få den verkan de ville ha. Veckan flöt på och nu var det dags för dem att åka iväg och Pierre skulle plocka upp HP vid hans lägenhet hade de bestämt. HP packade sin väska och var på väg från huset och körde ut genom grindarna för att vara i lägenheten när Pierre kom. När han svängde ut från uppfarten kom det en bil som han kände igen och han hukade sig snabbt ner för att inte bli sedd. Det var Pierre som kom susande förbi där, HP undrade vad han hade gjort ute på detta håll, vad han kunde minnas så bodde Pierre i andra ändan av stan. När HP kom fram till lägenheten var Pierre redan där och väntade på honom. - Tjena HP, jag skulle precis gå upp och ringa på, sa Pierre.
- Tjena, sa HP, jag var tvungen att lämna mina nycklar till min syster så hon kunde se till lägenheten när jag är borta. - Snygg bil du har, sa Pierre, såna ser man inte många här i stan. - Jag vet inte, sa HP, och kunde inte låta bli att fundera på om Pierre kände igen bilen från när han skulle köra ut från uppfarten. De satte sig i bilen och begav sig mot Göteborg och HP tänkte inte på det med bilen mer, utan försökte istället få så mycket information som möjligt av Pierre var de skulle slå till med sprängladdningarna och när. - Hur många platser skall vi slå till mot, frågade HP? - Det blir nog en tio stycken, sa Pierre. - Vet du vilka, frågade HP? - Nej, sa Pierre, det är bara ledarna för de olika cellerna som vet och så naturligtvis våra ledare i Stockholm. Ingen annan behöver veta så är risken för att det kommer ut minimerad. - Men jag måste ju veta hur byggnaderna ser ut för att räkna ut hur mycket sprängladdning som behövs och var den skall placeras, sa HP.
- Du får se ritningarna på byggnaderna sen när vi är i Göteborg, sa Pierre, mer behöver du inte veta. Pierre började låta lite irriterad över alla frågor som HP ställde så han tyckte det var dags att sluta fråga en massa. Det är ju inte bra om Pierre börjar bli misstänksam mot honom nu när han är så nära målet, han ville ju ingå i den innersta kretsen och där var han ju nästan nu.