Kritik och kris. Reinhart Kosellecks tes om modernitetens tillblivelse

Bo Isenberg Kritik och kris. Reinhart Kosellecks tes om modernitetens tillblivelse Reinhart Koselleck's thesis of the genesis of modernity Published 18 May 2012 Original in Swedish First published in Fronesis 36-37 (2011) (Swedish version); Eurozine (English version) Downloaded from eurozine.com (http://www.eurozine.com/kritik-och-kris-reinhart-kosellecks-tes-om-modernitetenstillblivelse/) Bo Isenberg / Fronesis Eurozine Kritik uttrycker mjligheten att allt ocks hade kunnat vara p annat stt. Kritik frstter sledes tingen och tingens ordningar i kris institutioner, betydelser, relationer, mentala och kulturella dispositioner. Verkligheter trder fram som mjligheter, och som en gng realiserade mjligheter. Kritik r med andra ord uttryck fr att det mjliga r lika viktigt som det verkliga. Eller viktigare nd: Robert Musil talar i Mannen utan egenskaper om hur mjlighetssinnet existerar sida vid sida med verklighetssinnet, och om hur mjliga verkligheter, inte verkliga mjligheter, r det som r verkligt intressant. [1] Det lter sig sgas, att kritik r en genuint modern disposition, liksom att kris r ett genuint modernt samhlleligt och mentalt tillstnd. Urbansociologen Robert Ezra Park skrev att storstaden modernitetens manifestation framfr andra, bde vad gller social ordning och mentalitet befann sig i, eller till och med vsentligen utgjorde, ett kroniskt kristillstnd. [2] Kritik och kris r sledes avgrande kategorier i varje frstelse av den moderna kulturen. Begreppen ger ett gemensamt etymologiskt ursprung. Det handlar om tillstnd dr inget nnu avgjorts men dr avgrandet vntar, om beslut, srskiljande och omdme. Grekiskans krínein betydde svl subjektiv kritik som objektiv kris. Verkligt betydelsefulla, och fyllda med mjligheter, optioner, potential, blir begreppen under den nya tiden, allts frn renssansen och reformationen och framt. Nrmare bestmt blir de betydelsefulla eftersom de terspeglar, frklarar och gestaltar frhllanden som under den nya tiden och Page 1/16

moderniteten, allts frn tiden fr franska revolutionen, blir av fundamentalt och konstituerande slag: sociala och politiska relationer, materiella och immateriella institutioner, vrderingar, normer, mening. Det handlar inte minst om modernitetens sjlvfrstelse alltid tminstone latent kritisk och utmynnande i en betraktelse dr mnniska och samhlle och relationerna dem emellan knnetecknas av ambivalens och mngtydighet, eller kort och gott kris. Den kritiska, vill sga moderna dispositionen betraktar och gestaltar allt den tar sig an och den tar sig an allt, praktiskt, teoretiskt, ideologiskt, tekniskt som krisartat, som kritiskt. Och alltings krisartade eller kritiska karaktr medger, frammanar kritiska omdmen. Moderniteten griper omkring sig och har gjort grekernas krínein till sitt eget signum. Koselleck Uppkomsten av moderniteten i termer av kritik och kris r motivet i Reinhart Kosellecks halvsekelgamla underskning Kritik und Krise. [3] Studien tar sin brjan i de blodiga, frvirrande religisa krigen och det svar p dessa som den absolutistiska staten utgjorde, och slutar i franska revolutionen, i utopierna och terrorn. Den tidiga nya tiden brjar och slutar i existentiell, social och politisk kris, och den innebr kritikens mjlighet, utveckling och allmnna genomslag. Annorlunda uttryckt: Kritikens historiska ursprung finns i krisen och det historiska svaret p denna, och krisen r kritikens utfall. Kritik och kris r vsentligen historiska kategorier. Koselleck gestaltar modernitetens tillblivelse, dess inkubationstid, under rhundradena fre 1789. Men han tolkar och gestaltar ocks vsentliga inslag i det samhlle och den mentalitet som nnu ger giltighet. Kritiken, som begrepp, erfarenhet, disposition och praktik, r en historisk storhet, uppkommen i, formad av och sjlv avgrande fr det historiska sammanhang vars utveckling nnu r vr, alldeles oavsett om vi uppfattar oss som postmoderna eller senmoderna. Koselleck blev en av de tongivande historikerna under 1900-talets andra hlft. Pluralitet knnetecknar hans arbete i olika bemrkelser. Religionshistorikern Jacob Taubes kallade honom partisan. Han sprang inte ur ngon skola och lmnade heller ingen srskild efter sig. Historieteori och ikonografi r tv terkommande arbetsflt. Mest framtrdande r Kosellecks mentalitetshistoriska och srskilt begreppshistoriska framstllningar. Page 2/16

Tillsammans med Werner Conze och Otto Brunner gav han ut uppslagsverket Geschichtliche Grundbegriffe som i ofta nrap boklnga artiklar bearbetar ett antal fr den moderna epoken prglande begrepp revolution, stat, kapitalism, samhlle, framsteg, kris, kritik och s vidare. [4] Begreppshistorikern betraktar begrepp som indikatorer svl som faktorer, vittnande om typiska och signifikanta sakfrhllanden och idéer. Modernitetens historiska grundbegrepp utgr sammantagna ett slags mental kllkod. Pluralitet knnetecknar ocks Kosellecks syn p historiens natur. Historiska skeenden undflyr historiefilosofernas pretentioner. De bildar oreducerbara pluraliteter, rymmer olika betydelseskikt och tidsskikt och implicerar en perspektivisk brutenhet d de tolkas och terges. Samtidigt r historikern bde fri och frpliktigad att gestalta de hndelser och frlopp som analyseras. Historieskrivning innebr allts sakliga beskrivningar av stora och sm ting, men ocks teoretiska arrangemang, ja poetiska gestaltningar. Sammanhang, strukturer, betydelser, alla dessa stumma, osynliga, mest obevisbara betingelser mste extrapoleras och frlnas form. Frst d kan hndelser och handlingar framst som begripliga. Koselleck bedriver historisk hermeneutik. Och han bedriver historisk heuristik. Kritik und Krise r Kosellecks frsta bok och en av hans f monografier. Spren av hans lrare r uppenbara Martin Heidegger, Hans-Georg Gadamer, Karl Lwith, Carl Schmitt. Underskningen utfrs av historikern som suvern uttolkare av ett komplext historiskt frlopp. P de mest suggestiva stt dras den nya tiden samman till tv nrmast idealtypiska begrepp, tv erfarenheter, tv dispositioner i ett dialektiskt spel, samt frlnas en ondlig, motsgelsefull, mngtydig mngfald mening och riktning. Kritik och kris Hur utvecklas kritik och kris som grundlggande element i den nytidsliga respektive moderna kulturen? [5] Den nya tidens begynnelse bestod i kristendomens sndring och de konfessionella krigen. Hobbes statslra respektive individualistiska antropologi r vsentligen uttryck fr en historiskt outhrdlig situation. (P motsvarande stt blir Descartes strvan efter en solid metod begriplig.) Appetitus och fuga, begr och fruktan, framstod som fatala mnskliga karakteristika. Kriget var urtillstndet, freden en nskan. Hobbes lanserade Page 3/16

staten som fredsstiftare, neutral och obeveklig infr den religisa fanatismen. Leviathan materialiserade frnuftet, vilket krvde staten och hade sin genes i fruktan fr dden. Den absoluta, absolutistiska staten hos Hobbes en vldig maskin, en konstgjord mnniska vars sjl r suverniteten eliminerade samvetet som politicum. [6] Men den medgav, eller skapade, samtidigt ett privat rum fr tro, betnksamheter, frhoppningar. Hr, i denna underordnade, fr suvernen ointressanta sfr kunde den troende, reflekterande mnniskan tro och reflektera som hon ville. Hr var ocks kritiken mjlig. Den var bara nnu inte pkallad, inte formulerad, gde inget sjlvmedvetande. Hobbes var tidsenlig. Hans utkast blev generalplanen fr den nytidsliga staten varstans, dr det ocks fanns en latent kritik mot den stat som tills vidare innebar ett vrn mot allas krig mot alla. Suvernens makt upphvde krisen genom politiken och gjorde politiken till konst. Men i absolutismen lg ocks fret till nsta betydande kris. Mellan kris och kris utvecklades kritiken. Den absolutistiska staten som freds- och ordningsstiftare var funktionell. Efterhand som freden normaliserades frlorade suvernen emellertid sin legitimitet. Oumbrlighet vergick i umbrlighet. Och mer n s: den avgrande frgan gllde inte lngre skyddet genom staten utan skyddet mot staten. [7] Det privata rummet expanderade och ndrade karaktr. Harmlsheten frsvann. Det kunde vara enskilt och innebra individens daning och det kunde vara kollektivt. Det var moraliskt och det var moraliserande. Moralen den kritiska moralen, den moraliska kritiken kom att uppfatta sig som verlgsen den uttryckligt moraliskt neutrala staten. Moralen och kritiken blev den konst som lrde mnniskorna att furstar och stater r umbrliga blev en konkurrerande konst och ett konkurrerande politicum. Moralens ort var hemligheten. Hr utvecklades nya idéer kring friheter och rttigheter: Mnniskan r fri i det hemliga; endast d hon r hemlig r mnniskan mnniska. [8] Och: Friheten i det hemliga blev till frihetens hemlighet. [9] Det frborgade var illuminaternas och frimurarnas vsen. Frimurarlogerna uttryckte det nya borgerskapets sociala intressen, men viktigare nd upplysningens idéer. Logen utgjorde bde genom sin kritik och genom sin sjlva existens en moralisk dom ver den suverne fursten; fursten sin sida sg sina rjonger dras samman och framstod som despot. Page 4/16

Moralens frihetens, kritikens orter var ocks andra. Frestllningar om samhllet (la société, die Gesellschaft) trdde fram en utomstatlig, motstatlig sfr befolkad av borgerskap, oppositionell adel, domare, filosofer, frfattare. Teatern antog domstolens roll. Konsten kunde eller borde vara kritisk och moralisk och opponera sig mot staten. Den underkastar det politiska sin strnga, aldrig avslutade dom, men drar sig samtidigt undan. Schiller, som mjligen var frimurare, skrev en ess om Teatern betraktad som moralisk institution. [10] 1700-talet var upplysningens rhundrade. Och kritiken blev en central kategori och disposition explicit, sjlvmedveten, oavvislig, uttrycket fr hur den frnuftiga tanken skred fram mot sanningen, kunskapens och frihetens. Kritikern trdde fram och var klagare och domare i ett. Kritiken var ocks frenlig med olika stndpunkter, eller snarare frutsatte olika stndpunkter. Absolutismen hade gjort slut p det religisa inbrdeskriget; nu dk kriget upp igen, ett intellektuellt krig, dr politiken var gemensam fiende men dr moralens och frihetens anleten annars var mnga. En fundamental ambivalens behftade kritiken: till synes opolitisk och verpolitisk, var den i alla fall politisk. [11] Vetenskapen och konsten blev bda, direkt eller indirekt, vapen i kritiken av det politiska liksom d kritik stlldes mot kritik. Och kritiken underkastade sig allt, skrev Diderot: Tout est soumis à sa loi. [12] Uppkomsten av frst en apolitisk, sedan en ppet politisk kritik r inget mindre n uppkomsten av en hel epok, nmligen den borgerliga vrlden. Den borgerliga vrlden gde i sin tur offentlighet (Jürgen Habermas skriver parallellt med Koselleck om den borgerliga offentlighetens tillkomst och beskaffenhet). [13] Och offentligheten gde sin egen mnniskotyp (Richard Sennett talar om den offentliga mnniskans beskaffenhet och senare fall). [14] Den borgerliga vrlden var ocks sekulariseringens epok. Religionen ersattes av den kritiska moralen, den moraliska kritiken. Teologin ersattes av historiefilosofin. Och som centralt element i historiefilosofin tog framstegstanken den kristna eskatologins plats och funktion. [15] Historia var liktydigt med framsteg frnuftets, moralens, frihetens, kritikens. Omvnt var frnuftet och moralen, kritiken och friheten framstegets omedelbara garanter. Historiefilosofin samlade differentierade, pluralistiska verkligheter i ett kollektivt singularis. [16] Och var frnuftet och moralen de komponenter som frskrade framsteget, s var historiefilosofin den yttersta, terfrskrande instansen. Historisk frndring var ndvndig, lagbunden, pkallad och gjorde likvl Page 5/16

existerande verkligheter disponibla fr frndring. De kunde, skulle, mste komma att bli annorlunda. Historiefilosofi och kris trder fram som msesidiga kategorier. Ömsesidigheten har sitt ursprung i den kritiska process som det borgerliga intellektet drivit mot staten. Kritiken formeras historiefilosofiskt; kritiken frebdar krisen, vilken r historiefilosofiskt ndvndig. En alltigenom evident historia, upplyst, frnuftigt betraktad. Franska revolutionen lg frborgad i det privata innanrum som absolutismen frambringade och som skulle utveckla sig som moral, kritik, frnuft, frihet, hemlighet, offentlighet. Kris skulle leda till kris. Till revolution: en kris som drivits till tv absoluta, absolut motsatta alternativ, nmligen friheten eller slaveriet, frnuftet eller etatismen. Revolutionens ansprk var absoluta och universella och stlldes mot fursten som srintresse. Upplysningens moral och frnuft gllde frn Kina till Amerika, frn Paris till Peking, underlt att gra skillnad mellan yttre och inre, mellan stater eller mellan stat och individ, mnniska och medborgare. [17] Den absolutistiska, numera despotiska politiken hade vilat p dessa tskillnader och ifrgasattes nu frn alla sidor. Det finns endast en moral, liksom det bara finns en geometri, skrev frimuraren Voltaire. [18] Den nya krisens, vill sga revolutionens politiska verklighet var inbrdeskriget. Ur frvirringen steg diktaturen. Diktaturen perverterade upplysningens ideal genom att politisera moralen, hypostasera allmnviljan och upplsa tskillnaden mellan stat och samhlle, stat och mnniska nrmare bestmt i form av en villkorsls underkastelse. Det samvetets rum som Hobbes generalplan lmnade fredat blev diktaturens brnnpunkt: Den mest absoluta auktoriteten r den som penetrerar mnniskans inre, skrev Rousseau. [19] Fruktan fr dden var fruktan fr staten. Denna stat var krisens sammandragning, inte dess neutralisering. Krisen 1789 utgjorde slutet p den lnga kritiska process vars begynnelse var det privatiserade samvetet, och som accelererat under 1700-talet, kritikens och krisens rhundrade, och srskilt dess senare hlft, die Sattelszeit, d allt kom att te sig oterkalleligt och tiderna blev moderna: krisen ligger frborgad i kritiken. [20] Omvnt hade kritiken legat dold i krisen, den kris som manifesterades i de europeiska konfessionella krigen. Den nya tiden brjar i kris, fortstter i etatistisk ordning liksom i en tilltagande kritik, och avslutar Page 6/16

sin tidiga, nnu inte moderna fas i en ny kris. Liksom i en kris fr kritiken sjlv kritiken bliven diktatur: 1700-talets senare hlft r inte blott état de crise, utan ocks la crise de l état, frst den absolutistiska statens kris, sedan diktaturens (eller snarare: diktaturen som kris). [21] Kommentar Kosellecks gestaltning av modernitetens tillblivelse r frttad. Kritik och kris r konstituerande, reglerande, signifikanta och typiska element. Patogenetisk r tillblivelsen inte eftersom det skulle handla om en frfallshistoria. Patogenetisk r den snarare eftersom den r behftad med lidanden genom religisa och revolutionra krig, genom de erfarenhetsfrluster och frlusterfarenheter som blir fallet d moderniteten satts i rrelse. Modernitet, skriver Koselleck, r ett tillstnd av permanent kris, kris r den nya tidens signatur, det modernas elastiska verbegrepp. [22] Koselleck skriver ocks, att krisen genom sitt diagnostiska och prognostiska innehll blir till en indikator p ett nytt medvetande, vilket i sin tur korresponderar med ett samhlle vsentligen knnetecknat av Herrschaftslosigkeit, av frnvaro av legitim politisk och social ordning. [23] Det var denna fundamentala samhlleliga oordning som Nietzsche s ovedersgligen gav gestalt t i sin frestllning om Guds dd ; han beskrev ocks den moderna existensen som hngande i drmmar ver ryggen p en tiger. [24] Nietzsches bilder r nnu urbilder. Det moderna krismedvetandet, eller det moderna medvetandet ver huvud som krismedvetande, r det medvetande som latent eller manifest stller sig kritiskt till vrlden. Kritiken sveper och gr allt disponibelt fr kritik, fr mjligheten att frst och gra annorlunda. Kan allt frsts och gras ocks p annat stt, r krisen verklighet. Och ter blir det kritiska sinnelaget ndvndigt och mjligt. Dialektiken mellan kritik och kris r bestmmande fr moderniteten, fr dess patogenes men ocks fr dess frihet. Frihet uttrycker och frutstter att allt ocks hade kunnat vara p annat stt, att allt ocks kan frsts annorlunda. Modernitetens frihet r alltid en mjlighet. Den manifesterar emellertid ocks ett tvng. Den moderna mnniskan kan och mste omstta frihet i mening en mening som alltid ocks kan vara en annan. Utfallet moderniteten r ett samhlle som knnetecknas av allt mindre ordning och verklighet, sanning och mening, och allt fler ordningar och verkligheter, sanningar och meningar. Kritik och kris ska frsts historiskt eller historiskt-sociologiskt. Som Page 7/16

erfarenheter, dispositioner och begrepp bildas de i specifika historiska, sociala sammanhang. Likas kan de inte tnkas och erfaras tskilda frn varandra, bortom den historiska dialektik som de uttrycker. Hri ett helt avgrande element i Kosellecks framstllning. Historiska sammanhang r i sin tur freml fr historikerns teoretiska begrepp och fantasi. Bevisas kan de inte ndvndigtvis, men deras beskaffenhet kan gras plausibel. Knnetecknande fr den tid som Koselleck undersker, vill sga den tidigare nya tiden och ingngen till moderniteten, r en allmn historisering av tid, mnniska och samhlle. Tiden framstr som egen kraft, som historisk tid, som historia, den accelererar och rymmer olikheter, uttrycker framsteg och utveckling och av och till stiltje. Olika kulturer och livsfringar terfinns p samma stlle, samtidigt. Nuet r en permanent vergng, frvntningshorisonterna emanciperar sig frn de erfarenhetsrum som tidigare omslutit dem. [25] Kunskaper frlorar sina absoluta, eviga, tidlsa egenskaper till frmn fr det historiska, subjektiva perspektivet. Kort sagt, livet ndrade gestalt, inget tedde sig ndvndigt och allt mjligt. Allt kunde vara ocks p annat stt en (kritisk) misstanke som blev en (kritisk) visshet vilken i sin tur antog formen av en egendynamik enligt vilken allt stndigt blev annorlunda, allt var underkastat historien och sledes befann sig i ett tillstnd av permanent kris. Paul Valéry talar om det provisoriskas epok. Modernitet: permanens och provisorium i blott skenbar ofrenlighet. Prototyp, exempel Kritik innebr kritik av den egna samtiden, skriver Koselleck. [26]Det r en slutsats ur det historiska material han anvnder filosofiska och historiska betraktelser av Hobbes, Vattel, Locke, Lessing, Boyle, Voltaire, Diderot, Turgot, Rousseau, Raynol, var och en paradigmatisk fr sin tid, ett slags stllfretrdande mentalitet. Kritik som kritik av nuet var pkallad och ibland programmatisk. Det skulle bli en terkommande och vital disposition i den moderna kulturen. Kant var prototypisk. Foucault blev ett senare exempel. Kant diskuterade kritik i olika bemrkelser. Det fanns en kritik som skte det ahistoriska och det fanns en kritik som gnade sig t det historiska. Den frra kritiken resonerade kring frnuftets och omdmets grnser, kring vad vi kan veta och inte veta. Kanske kan man sga, att Kants strvan hrvidlag anslt till Page 8/16

Hobbes och Descartes: de skte alla visshet, ndlighet, soliditet i en vrld som genomgick en fundamental frvandling. Kritik i historisk bemrkelse, kritik som samtidskritik, kallar Kant inte kritik utan upplysning. Upplysning r mnniskans uttrde ur hennes sjlvfrvllade omyndighet, r hennes tillblivelse som autonomt och suvernt vsen, heter det i den bermda artikeln som besvarar frgan vad upplysning r. [27] Upplysning r, annorlunda uttryckt, mnniskans och frnuftets emancipation frn kyrkliga och andra trossatser. Upplysning r ocks mod modet att veta, modet att lra knna sjlvet, modet att erknna frnuftets kritiska grnser. Och upplysning r kritik av samtiden och dess betydelse fr hur livet lter sig levas, jmte insikten att allt str till frfogande fr filosofisk och annan reflexion svida det nu inte faller under den metafysiska kategorin tinget i sig, om vilket vi inget kan veta men vl tro. Mnniskan frsts av Kant bde filosofiskt-antropologiskt och historisktantropologiskt. Hon r konstant och hon r variabel. I Anthropologie in pragmatischer Hinsicht, som ocks kallas den fjrde kritiken, och som sker svaret p frgan vad mnniskan r, framstller Kant ett mnskligt vsen som varierar med den historiska belgenheten. [28] Kant betonar hur mnniskan inte r underkastad naturliga drifter och inte heller r gudalik, utan en alldeles egen form av liv, den mnskliga nmligen, dmd att uppfostra och utveckla sig sjlv. Kants antropologi r en frstelse och en kritik av samtiden, en modern, kritisk antropologi, som ansluter till hans egen lra liksom till Kosellecks historiska bestmning av kritik som kritik av nuet : ska jag frst mnniskan, mste jag frst hennes belgenhet och tillstnd, och denna historiska situation r frutom faktisk och verklig ocks en mjlig annan, en situation som kommer att bli annan och som kommer att frambringa en annan form av mnskligt liv. Moderniteten r ett enda lngt vittnesml om hur Kants samtidskritiska ansats ger giltighet och relevans. Foucault anslt till Kant. Kants bestmning av upplysningen liksom av filosofens, men ocks allmnt den moderna mnniskans uppgift och emanciperade frmga att reflektera kring sina livsbetingelser, kallar han msom kritik, msom upplysning. Upplysning, skriver Foucault, innebr en permanent kritik av aktualiteten. [29] Och filosofi, eller upplysningens filosofi, en upplyst filosofi, har till uppgift att faststlla nuets ontologi. [30] Aktualiteten, eller nuets ontologi, r den samtid som utgr en bestndig frvandling i varje gonblick, ett stndigt frnderligt resultat av historiska skeenden. Den utgr betingelserna fr mnniskans tillblivelse i termer av makt, vetande, subjektivitet. Aktualiteten, eller varje ny aktualitet, r ett flt av mjligheter, som gr den omkastbar. [31] Kritik och upplysning faller Page 9/16

vsentligen under samma kategori. Det gr ocks moderniteten. Modernitet r fr Foucault i frsta hand en attityd en permanent kritisk attityd av den provisoriska beskaffenhet som knnetecknar livsbetingelserna. Kant var fr Foucault det modernas frste filosof, ett exempel p modernitetens attityd. [32] Det finns ocks en i trngre mening politisk frestllning om kritik hos Foucault. Nrheten till Koselleck r uppenbar. Övergngen till moderniteten, den moderna mnniskans formeringsmoment [33], innebr en vergng frn suvernens makt till disciplinr makt respektive biomakt. [34] Mnniskor grs till individer och hopen eller de som rkar leva inom ett visst territorium grs till en population. Nya rationella praktiker och mentaliteter vxer fram och differentieras. De r svar p historiska predikament och p historiska optioner, vilka tillflligtvis sammanfaller: ett samhlle vars ontologiska disposition r diffus r ett vsentligen ppet samhlle, det uttrycker svl en otillrcklig existerande ordning samhllet i kris, samhllet som kris som en uppenbar konstruktiv potential och sledes nya mjliga ordningar. Foucault talar om gouvernementalité. [35] Staten stller sig frgan: Hur kan och br man styra, rationellt, optimalt? Mnniskan, den enskilda och den kollektiva, stller sig frgan, den kritiska frgan, krnfrgan i all politisk filosofi: Hur och p vilka villkor ska jag lta mig styras? Vad r rimligt med hnsyn till samhllets funktioner, vad r oacceptabelt med hnsyn till mina egna rttigheter? Kritik blir fr Foucault konsten att inte lta sig styras p detta stt, den frivilliga ickeunderkastelsens konst, den reflekterade olydnadens konst. [36] Kritik blir ocks en frga som stndigt aktualiseras eftersom disciplinerna och biomakten oavbrutet differentieras: kritik som styrningsrationalitetens partner och vedersakare. [37] Det r en relation, en kamp som terfinns nda in i den enskilda mnniskans sjl, denna storhet som frsts som det mest personliga, som maktens eller det socialas nav, som kroppens fngelse, allt beroende p. [38] Styrning och styrning av styrning r komplementra storheter. [39] Och kritik, en kritisk livsfring, r alltigenom en komplex, problematisk, frihetlig frga, en oscillering mellan underkastelse och vgran, mellan autonomi och suvernitet. Kritisk skiss Koselleck skriver historien om hur den nya tiden vecklar ut sig och moderniteten blir till. Det r en historisk och historiserande syn p vad kritik r, Page 10/16

p dess betydelse och sammanhang. Kritik r intimt frbunden med kris som verklighet, ideal, option, utfall, drivkraft och som vital modern disposition. Den kritiska dispositionen r ocks frbunden med upplysningen, med frnuftet, med autonomi och suvernitet. De kan inte frsts utan varandra. De kan ocks identifieras med varandra. Slutligen visar Koselleck, liksom Kant och Foucault, p hur kritik r en frga om distans eller om exterioritet. Den absolutistiska staten frpassade samvetet och tron till det privata rummet. Ur detta privata rum utvecklades kritiken, moralen, frnuftet, upplysningen, det civila samhllet. Genom den tilltagande kritiken vxte en ny krisartad situation fram, en allmn erfarenhet som sade att det som r inte mste vara just s, och inte heller borde vara det; en allmn erfarenhet av svl ovisshet som frvntan revolutionr frvntan, nrmare bestmt. Kritik och moral var ocks en frga om individuell autonomi och suvernitet. Eller om individualitet ver huvud. Indivudualitet r vsentligen ett uttryck fr att livet lter sig levas p olika stt. Individualitet innebr allts alltid ocks kritik. Individualisering r en modern antropologisk tendens. Totalisering r en annan. (Det r ett av modernitetens verkliga karakteristika att vara det ena och det andra samtidigt.) Analyserna av modernitetens totaliserande strmningar strcker sig frn Tocqueville, Nietzsche och Simmel via den kritiska teorin och Arendt till Sennett, Baecker och Bauman. Social immanens, massa, konformitet, standardisering r terkommande stickord. Tocqueville iakttog i sin underskning av den demokratiska kulturen i Amerika hur mnniskorna individualiserades men ocks hur de underkastades konforma strmningar. Massan utvade sitt eget tyranni : var och en individ har rtt till sina egna stndpunkter och uttryck, men i samma stund som den konforma, legitima normen bryts, mste hon rkna med en stilla frkastelse. [40] Richard Sennett skriver nstan tvhundra r senare om hur flexibla mnniskor och flexibla organisationer krvs inom ramen fr ett samhlle som reduceras till en flexibel kapitalism flexibilitet r bde hgsta ideal och mest ptagliga realitet, och uttrycker visserligen att saker kan gras och frsts p olika stt, att mnniskor kan leva p olika stt, men vsentligen endast s lnge den kontinuerliga konformiteten efterfljs. [41] Kontinuiteten fortstter och stegras genom det som blivit samtidens signum, nmligen kommunikation. (Kommunikation r samtidens egen religion och ntverken vra gudomligheter, skriver Norbert Bolz. [42]) Mnniskor vistas i olika verkligheter virtuella, materiella, konventionellt immateriella (normer, vrderingar) och avkrvs ett det sociala livets multi-tasking. Allt upprtthlls genom kontinuerlig, accelererad Page 11/16

kommunikation, det ena r kompatibelt med det andra. Allt frstts i ett flytande tillstnd, p en och samma gng ndlst, konturlst och immanent, skriver Zygmunt Bauman. [43] Modernitetens totaliserande tendenser undergrver upplysningens antropologiska karakteristika moral och frnuft i kombination med individualitet, autonomi, suvernitet. De undergrver ocks det kritiska fundament som upplysningen manifesterade, och som innebar mjligheten att tnka verkligheten ocks p annat stt, eller att mjlighetssinnet r lika viktigt som verklighetssinnet, som Musil skriver. Eller viktigare nd. Fr Musil sger ocks att allt som mter honom ter sig som om det vore fullkomligt. Han anar att denna ordning inte r s orubblig som den synes; ingenting, intet jag, ingen grundsats r bestende, allt r statt i en osynlig, men aldrig upphrande frvandling, i det obestndiga ligger mer av framtiden n i det bestndiga, och nuet r inget annat n en hypotes, ur vilken man nnu inte kommit ut. [44] Page 12/16

Footnotes 1. Robert Musil, Mannen utan egenskaper, band 1 (1998), s. 17-19. 2. Robert Ezra Park, "The City as Social Laboratory", i Park, Human Communities. The City and Human Ecology (1952), s. 32. 3. Reinhart Koselleck, Kritik und Krise. Eine Studie zur Pathogenese der bürgerlichen Welt (1959). 4. Otto Brunner, Werner Conze och Reinhart Koselleck (red.), Geschichtliche Grundbegriffe. Historisches Lexikon zur politisch-sozialen Sprache in Deutschland, 8 band (1972-1997). 5. Kronologiskt lper den nya tiden frn 1500-talet och framt. Den avskiljs av franska revolutionen i den tidigare nya tiden och moderniteten. Kosellecks framstllning gller vsentligen den tidigare nya tiden; upplysningen fregr sledes moderniteten och strcker sig sedan in i denna. 6. Koselleck, Kritik und Krise (1992), s. 167. 7. Ibid., s. 58. 8. Ibid.,s. 30. 9. Ibid., s. 60. 10. Friedrich von Schiller,Die Schaubühne als eine moralische Anstalt betrachtet (1784). 11. Koselleck, Kritik und Krise (1992), s. 95. 12. Denis Diderot, Oeuvres complétes de Diderot, band 8 (1821), s. 84. 13. Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället (2003). 14. Richard Sennett, The Fall of Public Man (1977). 15. Karl Lwith diskuterar detta i Weltgeschichte und Heilsgeschehen. Die Page 13/16

theologischen Voraussetzungen der Geschichtsphilosophie (1953); filosofen Hans Blumenberg, som tematiskt och p annat stt ligger nra Koselleck, gr det likas, men annorlunda, i Die Legitimität der Neuzeit (1966). 16. Koselleck, "Historia Magistra Vitae. Om frestllningens gradvisa upplsning under den nya tiden", i Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik (2004), s. 53-85. 17. Koselleck, Kritik und Krise (1992), s. 32. 18. Voltaire, citerad i ibid., s. 169, not 90. Koselleck citerar Julien Benda (red.), Dictionnaire Philosophique (1954), s. 325. 19. Rousseau, citerad i ibid., s. 138. Koselleck citerar Julien Benda (red.), Dictionnaire Philosophique (1954), artikeln om Économie, avsnitt 1. 20. Ibid., s. 86. 21. Ibid., s. 140. 22. Ibid., s. 1; Koselleck, "Krise", i Brunner, Conze och Koselleck (red.), Geschichtliche Grundbegriffe, band 3 (1982), s. 627, 631. 23. Koselleck, Kritik und Krise (1992), s. 134. 24. Friedrich Nietzsche, "Om sanning och lgn i utommoralisk mening", i Nietzsche, Samlade skrifter, band 2, Otidsenliga betraktelser I-IV / Efterlämnade skrifter 1872-1875 (2005), s. 504. -- Kosellecks studie av absolutismens uppkomst och fall har pendanger hos exempelvis Michel Foucault, François Furet, Gerhard Oestreich, Roman Schnur, Nicolaus Sombart och Alfred Weber. 25. Koselleck,"ErfarenhetsrumochfÖrväntningshorisont -- tv historiska kategorier", i Koselleck, Erfarenhet, tid och historia (2004), s. 165-195. 26. Koselleck, Kritik und Krise (1992), s. 1. 27. Immanuel Kant, "Svar p frgan: Vad r upplysning?", i Brutus Östling (red.), Vad är upplysning? (1989), s. 27. Page 14/16

28. Immanuel Kant, Anthropologie in pragmatischer Hinsicht (1988). 29. Michel Foucault, "Qu'est-ce que les Lumières?", i Foucault, Dits et Ecrits 1957-1988, band 4 (1994), s. 571. -- Denna text om upplysning finns inte versatt till svenska. Se vidare Leila Brnnstrm, "Den reflekterade olydnadens konst", Fronesis nr 36-37, not 1, s. 116. Red. anm. 30. Foucault, Övervakning och straff. Fängelsets historia (1987), s. 41; jmfr Foucault, "Qu'est-ce que les Lumières?" (1994). 31. Foucault, "Vad r kritik?", i Fronesis nr 36-37, s. 143. 32. Foucault, "Qu'est-ce que les Lumières?" (1994), s. 568. 33. Foucault, "Vad r kritik?", i detta nummer, s. 137. 34. Foucault, Säkerhet, territorium, befolkning. Collège de France 1977-1978 (2010). 35. Det har lagts olika bud p hur Foucaults begrepp gouvernementalité br versttas, men "styrningsrationalitet" framstr som bttre n alternativen. Red. anm. 36. Foucault, "Vad r kritik?", i detta nummer, s. 131. 37. Ibid., s. 130. 38. Foucault, Övervakning och straff (1987), s. 35. 39. Foucault, Säkerhet, territorium, befolkning (2010). 40. Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika, band 1 (1997), kapitel 15. 41. Richard Sennett, När karaktären krackelerar. Människan i den nya ekonomin (2000). 42. Norbert Bolz, "Tele! Polis!", i Stefan Iglhaut, Armin Medosch och Florian Rtzer (red.), Stadt am Netz. Ansichten von Telepolis (1996). Page 15/16

Powered by TCPDF (www.tcpdf.org) 43. Zygmunt Bauman, Liquid Times. Living in an Age of Uncertainty (2007). 44. Musil, Mannen utan egenskaper, band 1 (1998), s. 289. Ändrad versttning. Page 16/16