DEN SANNA HISTORIEN OM SITTING BULLS DÖD Edmond G. Fechet översättning Bertil Thörn Kapten Fechet var befälhavare för den skvadron ur 8:e Kavalleriet som sändes ut som stöd åt Indianpolisen natten till den 15 december 1890, efter att indianagenten, major McLaughlin, hade beordrat Sitting Bull arresterad. Det här är kapten Fechets egen historia av hur det gick till, när polisen gjorde sitt ingripande. Ett ingripande som resulterade i ett våldsamt upplopp, under vilket Sitting Bull mördades. Kaptenens historia publicerades i tidningen Cosmopolitan, i mars 1896. Det här är den historien. Mera än fem år har nu gått sedan den mest kände indiankrigaren i sin tid förlorade livet när han motsatte sig myndigheternas beslut att arrestera honom. Trots det har allmänheten ännu aldrig fått veta vad som låg bakom denna händelse och vad det var som ledde fram till att Sitting Bulls och flera av hans medlöpares död. Många historier har publicerats, av vilka få haft ens ett uns av sanning i sig. De olika versionerna har varit många och de flesta fyllda av absurditeter. James McLaughlin när han var agent viddevils Lake Foto: North Dakota Historical Society Under Siouxupprorret 1890 91 var undertecknad kapten i 8:e Kavalleriregementet, stationerad vid Fort Yates, Nord Dakota. Postkommendant var överstelöjtnant William F. Drum, 12:e Infanteriregementet. Garnisonen bestod av två kompanier ur 12: Infanteriet och två kompanier ur 8:e Kavalleriet. Standing Rockreservatets agentur ligger endast några hundra meter norr om posten. Major James McLaughlin var agent och hade innehaft den posten de senaste åtta till nio åren. Sommaren 1890 blev allt mer uppenbart att indianerna på reservatet blev alltmer inblandade i den pågående Messiasgalenskapen. Major McLaughlin, tillsammans med sin hustru och understödd av den välkände krigaren Gall och andra lojala ledare, gjorde sitt yttersta för att få stopp på den ökande fanatismen. Sitting Bull,
som hade utropat sig själv till överstepräst, var därmed i direkt konfrontation med sin agent. Den senares ansträngningar hade dock så långt isolerat sjukdomen till bebyggelsen längs Upper Grand River, vilken alltså i huvudsak bestod av Sitting Bulls följe. I ett brev till Mr. Herbert Welsh i Philadelphia säger major McLaughlin: Sitting Bull har alltid haft ett negativt inflytande på sina följeslagare och i samband med den här senaste galenskapen har de blivit ett lätt offer för hans slughet, litande blint på de absurditeter han predikade för dem, om uppkomsten av ett indianskt årtusende. Han lovade dem att deras avlidna förfäder skulle återvända, att det gamla indianska livet skulle återuppstå och att de vita skulle förgöras. Han predikade att de vitas eldvapen inte skulle förmå att kasta sina kulor med tillräcklig kraft, för att kunna skada de troende. Och även om någon av indianerna skulle komma att bli dödad, skulle de ju bara ännu fortare komma att återförenas med som tidigare släktingar, som nu redan hade återvänt från molnen, för att under våren komma att återuppstå i mänsklig skepnad igen. De som Sitting Bull på så sätt lyckades övertyga gav nu upp allt civiliserat arbete, övergav sina hem, samlades kring honom och reste sina tipier omkring hans hus, som låg vid Upper Grand River, knappt sju mil från Fort Yates. Här fördrev de sin tid med ett frenetiskt andedansande och med ständiga reningsbad. Avtalsstadgade matransoner delades ut vid agenturen varannan lördag. Fram till oktober hade Sitting Bull sällan missat att i egen hög person komma till agenturen för att ta emot sin andel. Men därefter sände han alltid någon annan i familjen att hämta hem tilldelningen och inget av agentens alla lockknep kunde längre förmå hövdingen att uppenbara sig vid agenturen. Det här innebar att myndigheternas strävan att neutralisera hövdingen hade försvårats. Överste Drum hade annars redan hyst planer på att vid något lämpligt tillfälle, när hövdingen befann sig vid agenturen, omringa byggnaderna. Samtliga truppenheter hade redan sina order om vad de skulle göra, var de skulle befinna sig och skulle på en given signal slå till. Men Sitting Bull, genom att helt enkelt avhålla sig från att komma till agenturen, vägrade därmed att gå i den fälla som var gillrad för honom. Den 14 november, 1890, hade major McLaughlin fått ett telegram som sade att: presidenten hade beordrat krigsministern att ta det militära ansvaret för ett undertryckande av ett hotande krigsutbrott bland siouxindianerna och den 1 december, 1890, fick McLaughlin instruktioner att: i händelse av alla beslut
att med våld försöka att undertrycka upproret, alltid samarbeta med och lyda militärkommendantens order. Dessa direktiv underställde i praktiken Major McLaughlin helt och fullt överste Drum. Men han och översten var hela tiden ense om alla åtgärder. I själva verket kan man inte vid något tillfälle inom den civila och militära servicen finna två andra män bättre lämpade att handlägga detta delikata och svåra uppdrag, som nu förelåg. Efter hand blev det alltmer uppenbart, att ju tidigare Sitting Bull kunde avlägsnas från Standing Rockreservatet, dess färre upproriska krigare skulle man ha att göra med om och när krigsutbrottet kom. Under tiden hade alla tänkbara förberedelse gjorts för en snabb och effektiv insats av en militär skvadron. De soldater och hästar som skulle ingå i styrkan var utsedda, 50 man från vardera kompaniet, en artillerienhet som tjänstgjorde som service för de båda Gatlingoch Hotchkisskanonerna tränades regelbundet och en dags ransoner för män och djur, buffelskinnspälsar och hästtäcken, extra ammunition allt var packat i väntan på att lastas. Förnödenheterna skulle transporteras i en lätt fjädervagn, dragen av fyra hästar, samt en arméambulans. Under tiden hade major McLaughlin skickat ut sitt kompani av indianpoliser i små grupper till olika platser, såväl ovanför som nedanför Sitting Bulls by, vid Grand River. De var nu utspridda på över ett område av några kilometers radie runtom Sitting Bulls by, sysselsatta med till syner oskyldiga sysslor som att hugga ved och liknande, medan de i själva verket hade order om att hålla strikt uppsikt på vad som skedde runt Sitting Bulls stuga. Väl inkommen i december blev McLaughlin allt mera angelägen om att gripa upprorsmakaren utan någon längre tidspillan. Han gjorde upp med överste Drum att arresteringen skulle ske den 6 december. McLaughlin hade valt det datumet då det var det närmaste tillfället då matransoner på nytt delades ut vid agenturen. Tanken var att de flesta av Sitting Bulls anhängare då befann sig vid agenturen och han ansåg att arresteringen ute vid Sitting Bulls stuga därmed skulle kunna ske med minsta möjliga risk för att motstånd skulle uppstå. Men när det utsedda datumet närmade sig blev McLaughlin bekymrad över att hans beslut kanske kunde stå i strid med de besked han tidigare fått och som underställde honom militärens beslut. Han valde därför att telegrafera Indiankommissionens ordförande för att få direktiv. På kvällen, dagen innan den beslutade arresteringen, fick han så ett svarstelegram i vilket han uppmanades att: inte vidta någon arrestering utom i händelse av en direkt militär order eller från Inrikesdepartementet. Överste Drum, som inte hade fått några sådana direktiv från sin befälhavare, ansåg inte att han kunde ta på sitt ansvar att be-
ordra arresteringen. Därför fick hela arrangemanget avblåsas. Såväl Drum som McLaughlin kände sig frustrerade över förseningen, då de båda insåg att varje ytterligare dag bara innebar en ökad risk och förvärrade situationen. Till slut stillades dock deras oro av ett telegram till överste Drum på eftermiddagen den 12:e. HEADQUARTERS DEPARTMENT OF DAKOTA ST. PAUL, MINN.; December 12, 1890 To Commanding Officer, Fort Yates, North Dakota: Befälhavaren för Divisionen har begärt, att Ni ser det som Er speciella uppgift, att försäkra Er om Sitting Bulls person. Kontakta indianagenten i syfte att samarbeta och erhålla sådan assistans som bäst befrämjar uppdraget i fråga. Bekräfta mottagandet av detta direktiv och om något skulle uppfattas som oklart, rapportera tillbaka. På uppdrag av General Ruger, Undertecknat M. BARBER Assistant Adjutant General Efter att ha konsulterat major McLaughlin, som höll fast vid att det bästa vore att agera på en dag då ransoner utdelades, gick överste Drum med på att vänta till den 20:e, som skulle vara nästa utdelningsdag. Eftersom jag hade utsetts att föra befäl över den trupp, som tillsammans med Indianpolisen, skulle utföra uppdraget, beordrade han mig att göra mina förberedelser, men på ett sådant sätt att det inte skulle väcka någon misstänksamhet bland indianerna. Detta eftersom han misstänkte att Sitting Bull hade sina spioner som bevakade såväl militärposten som agenturen. Nu var det inte så mycket att göra då det mesta redan var förberett. Men en händelse inträffade, som skulle komma att få oss att agera före den 20:e december, som följande beskrivning vill visa. Den 14:e, omkring klockan sex på kvällen, när vi som bäst avnjöt våra middagscigarrer i den behagliga spisvärmen, ljöd plötsligt officers call! Några minuter senare var alla officerare samlade i överste Drums kontor. Han informerade oss kortfattat att arresteringen av Sitting Bull skulle ske den kommande natten. Så vände han sig till mig och upprepade att jag skulle föra befäl över den styrka som skulle sändas ut och att jag inom kort skulle få mina order skriftligt. Min styrka skulle vara klar att lämna fortet vid midnatt! Jag beordrade omedelbart lastning av vagnen och en varm måltid förbereddes och serverades till mannarna klockan elva på kvällen. Sedan, efter att ha sett till
polislöjtnant Henry Bullhead att mina order var under utskrift, gick jag över till överste Drums hus för att få förklarat situationen och orsaken till varför de tidigare planerna nu ändrats. Tillsammans med överste Drum fann jag major McLaughlin och fick då veta att polislöjtnant Henry Bullhead, som var den som förde befäl över Indianpolisstyrkan vid Grand River, hade skickat ett meddelande till agenten, med innebörden att Sitting Bull stod i begrepp att lämna reservatet och han hade utrustat sina hästar för en lång och snabb ritt : Kurirer hade skickats tillbaka till löjtnant Bullhead redan klockan sex, på kvällen, med order för honom att dra samman sina män runt Sittting Bulls stuga och bereda sig på att arrestera hövdingen i gryningen. Därefter skulle de placera honom i en lätt vagn och snabbast möjligt föra honom till vägövergången vid Oak Creek, där min styrka skulle möta upp och ta över ansvaret för fången. Bullhead hade också beordrats att sända en kurir till övergången vid Oak Creek, som skulle bekräfta att Indianpolisen hade fått sina order och samtidigt ge mig alla informationer om situationen, som jag kunde behöva. Under tiden hade jag fått mina skriftliga order. Jag konstaterade då att jag var beordrad att ta mig till Oak Creek och där invänta Indianpolisens ankomst samt ta hand om den fånge de då förväntades ha med sig. Det här kändes ologiskt och otillfredsställande för mig, då Oak Creek låg nästan tre mil från Sitting Bulls by och min styrka skulle därmed inte alls vara i läge att vara till någon assistans för polisstyrkan, om något skulle gå snett. Dessutom, om Sitting Bull skulle lyckas fly från polisen, och det då var min uppgift att direkt ta upp förföljandet och förhindra hövdingen från att nå fram till de andra andedansarnas tillhåll i Bad Lands, så skulle han ha ett närmast ointagligt försprång på nästan fem mil! Efter en diskussion med överste Drum och major McLaughlin kom vi överens om, att jag skulle avancera till en punkt ungefär 2 mil bortom Oak Creek, på väg ner mot Grand River. Min skvadron bestod av kompanierna F och G, 8:e Kavalleriet, 48 respektive 51 man under befäl av löjtnanterna L. H. Slocum och M.F. Steele för F, samt E.H. Crowser och E.C. Brooks för G. Vår läkare var kapten A.
R. Chapin, som till sin hjälp hade sjukvårdare August Nickel. Vi hade två indianska spejare med oss. Smell the Bear och Iron Dog och som tolk och vägvisare tjänstgjorde Louis Primeau. Vårt artilleri bestod av en Gatlingkanon i kompani G och en Hotchkisskanon i kompani F. Allt under befäl av löjtnant Brooke. Utrustningen transporterades i en lätt fjädervagn, dragen av ett fyrspann, samt en arméambulans. Den första milen avverkades i en snabb marschtakt, varefter en kort halt gjordes. Manskapet beordrades att spänna sadelhjordar och försäkra sig om att vapen och packning satt säkert, då jag avsåg att nu öka takten ordentligt. Ritten ner till Oak Creek avverkades därefter i skarpt trav, med ytterligare några korta pauser för att kontrollera packningar och sadlar, samt att växla ledarstyrkor. Väl framme vid Oak Creek, omkring klockan 4.30 på morgonen, blev jag överraskad och något bekymrad över att den budbärare, som Bull Head skulle ha sänt mig, fortfarande inte hade anlänt. Även om det var ett orostecken insåg jag att det enda raka var att omedelbart fortsätta mot Grand River så fort som möjligt och ta saken som den kom. Därför beordrades nu galopp. Vi drev på hästarna, men inte hårdare än att vi skulle kunna ta upp jakten bortom Grand River, om det skulle visa sig att Sitting Bull hade lyckats fly undan. Just när det första gryningsljuset bröt fram såg vi en ryttare närma sig med stor hast. Det visade sig vara en av Bull Heads Indianpoliser, som med andan i halsen rapporterade att alla de andra poliserna hade blivit dödade. Jag sände genast ett meddelande tillbaka till överste Drum innehållande polisens berättelse i korthet. Samtidigt meddelade jag, att jag avsåg att så fort som möjligt ta mig till stridsplatsen för att kunna understödja de poliser som eventuellt ännu kunde vara i livet. Denne kurir (Hawk Man) hade, som en kuriositet, kommit ridande på den berömda, vita cirkushäst, som Sitting Bull fått i present av Buffalo Bill. Mannarna började nu genast förbereda sig för vad som förestod, genom att ta av sig överrockar och handskar, vilka stuvades undan i transportvagnen. Medan det pågick red jag runt och inspekterade varje man, för att förvissa mig om att de alla var beredda att göra vad som förväntades av dem. Det intryck jag fick stärkte mig till fullo i tron att de alla var beredda. Skvadronen ryckte nu fram i två led, med artilleriet mellan leden. Just som vi påbörjat framryckningen kom ännu en polisman inridande. Han meddelade att Sitting Bulls anhängare hade ett antal av de övriga polismännen omringade och instängda i hövdingens stuga och att de var så gott som utan ammunition och knappast kunde hålla ut så mycket längre. Nu kunde vi också höra avlägsen gevärseld. Några minuter senare var vi framme på höjderna ovanför Grand River och kunde därifrån se Sitting Bulls hus, omgivna av hans följeslagares tipier, nå-
gon kilometer nedanför oss. Skottlossningen fortsatte och tycktes vara riktad huvudsakligen från tre vitt skilda håll. Dels från huset, dels från en träddunge bakom huset och dels från en grupp indianer, omkring fyrtio till femtio, till höger om oss och kanske omkring sju till åttahundra meter bort. Ännu så länge kunde man inte urskilja var poliserna fanns. Vår ankomst hade tydligen inte observerats av någondera parten, så upptagna var de av den pågående striden. Den överenskomna signalen - en vit flagga höjdes, men medförde inte någon reaktion. Jag beordrade då Brooks att fälla en granat i området mellan huset och träddungen där bakom. Här förtjänar att nämnas, att Hotchkisskanonen hade inte funnits till hands vid detta tillfälle, om det inte varit för den förslagne och snabbtänkte sjukvårdaren Nickel. Under den snabba framryckningen hade kanonvagnen vält och draghästarna kommit lösa. Men den storvuxne och urstarke Nickel hade då tagit plats i ambulansen, tagit spjärn med fötterna mot dess bakläm och gripit tag i kanonvagnens dragstänger med sina bara händer. Sedan hade han beordrat kusken att piska på hästarna och på det viset lyckats släpa fram kanonen de sista, kritiska metrarna. Granatkrevaden fick avsedd effekt. Genast kunde en vit flagga skönjas nere vid huset. Slocum och Steele, med sina män avsuttna, avancerade nerför sluttningen, medan Crowder, med kompani G, skickades ut längs krönet, för att skydda de framryckandes högra flank. Brooks sände ännu ett par granater mot träddungen bakom huset, samt också några mot gruppen vi hade sett till höger om oss, men som nu var på hastig reträtt ner mot dalen. När Slocum och hans män närmade sig huset kom poliserna ut och anslöt sig till hans styrka. Den nu förstärkta linjen fortsatte en bit bortom husen och drev med beslutsamhet ut de sista av upprorsmakarna från träddungen. Därmed beordrade jag linjen att avbryta framryckningen och i stället falla tillbaka till området kring husen, medan vaktposter lämnades i området ytterkanter. Då alla motståndsmän tydligen hade försvunnit återkallade jag också Crowder. Jag hade själv varit med i skärmytslinjen och när jag passerade huset hade jag sett Sitting Bulls kropp ligga på gården. När återtåget var genomfört och platsen säkrad kunde jag äntligen överblicka vad jag uppfattade som resultatet av en tämligen desperat kamp. Framför huset och inom en radie av knappt femtio meter, fanns kropparna av åtta döda indianer, bland dem Sitting Bull, samt två döda hästar. Inne i stugan fanns fyra döda polismän och tre sårade, varav två dödligt. Bidragande till den redan skrämmande situationen var Sitting Bulls hustrur, som fanns i den mindre stugan bredvid, och som nu hela tiden upphävde sina gälla klagosånger. Jag började genast förhöra mig om vad som förevarit. Det tycktes som att polisen hade stormat in i stugan omkring klockan 5:50 på morgonen och arresterat
Sitting Bull Sitting Bulls son Crowfoot Sitting Bull. Han hade först accepterat arresteringen, men tagit väldigt lång tid på sig att klä sig. Under tiden hade dock hans son, den unge Crowfoot, börjat anklaga honom för feghet, om han lät polisen föra bort honom. Då hade Sitting Bull satt sig till motvärn och vägrat följa med poliserna. Efter några övertalningsförsök hade poliserna helt enkelt gripit hövdingen och tvingat honom med sig ut genom dörren, där de då plötsligt befann sig öga mot öga med en stor grupp av Sitting Bulls följeslagare, som visade sig i allra högsta grad hotfulla. För detaljer kring vad som därefter hände på gården vill jag hänvisa till major Laughlins rapport, som är mera detaljerad än mina korta anteckningar. En rapport, som utgör resultatet av detaljerade undersökningar på platsen mindre än tre timmar efter händelsen: Polismännen försökte resonera med den upprörda massan av indianer och lyckades successivt få dem att dra sig tillbaka, så att cirkeln framför Sitting Bulls stuga vidgades betydligt. Men Sitting Bull uppmanade dem ständigt att angripa poliserna för att frita honom. Hövdingen hade ropat, att om de bara de dödade Bull Head och Shave Head, så skulle de andra poliserna ge sig och försvinna. När Sitting
Bull slutligen befallde dem att gå till angrepp hade Catch the Bear och Strikes the Kettle, två av hövdingens förtrogna, rusat fram genom folkmassan och avlossat sina gevär mot poliserna. Löjtnant Bull Head hade stått på Sitting Bulls ena sida och Shave Head på den andra, medan sergeant Red Tomahawk hade stått bakom hövdingen för att hindra honom från att fly. Catch the Bears skott hade träffat Bull Head i högra sidan. Bull Head snurrade genast runt och avlossade sitt gevär mot Sitting Bull. Kulan träffade hövdingen i vänstra sidan, mellan tionde och elfte revbenet. Strikes the Kettles skott träffade i sin tur Shave Head i magen. All tre föll, dödligt sårade, tillsammans till marken. Catch the Bear, som varit den som avlossat det första skottet, blev omedelbart nedskjuten av polismannen Lone Man. Striden blev därefter allmän. Poliserna barrikaderade sig dels i huset och dels i stallet, varifrån de lyckades driva andedansarna till att söka skydd i skogsdungen i närheten. Från dessa positioner fortsatte sedan skottväxlingen ända till vår styrka nådde fram. Medan jag hållit på med min undersökning hade frukost ställts i ordning för männen och hästarna hade utfodrats. Just som jag var på väg till kokelden för en kopp kaffe såg jag polismännen peka uppåt vägen. Där såg jag då en andedansare till häst, i full krigsmundering, inklusive en andedansskjorta. Han var inte mera än något sjuttiotal meter ifrån oss. Poliserna öppnade genast eld mot honom. Men i samma ögonblick vände han sin häst och var på någon sekund borta ur vårt synfält. När han, efter en kort stund, på nytt blev synlig, några hundra meter längre bort, sändes ännu en gevärssalva efter honom. Men han undkom och passerade strax därefter mellan två av mina vaktposter, vilka båda försökte träffa honom utan att lyckas. Så han undkom oskadd bara för att ett par veckor senare falla vid Wounded Knee. Vi utgick ifrån att denna indian medvetet hade ridit fram i skotthåll för att testa om det var sant att andedansskjortan skulle skydda honom mot våra kulor. Något som predikades av andedansledarna. Nu flydde han, stärkt i tron, söderut, tillsammans med andra för att förena sig med Big Foots band. Han var en av de som starkast argumenterade för att Big Foot inte skulle kapitulera till överste Sumner, utan i stället förena sig med andra andedansare i Bad Lands. Säkert använde han historien om hur skjortan hade skyddat honom i samband med sina övertalningsförsök mot Big Foot. Vem vet, hade kanske den tragiska händelsen vid Wounded Knee rent av kunnat förhindras och kapten Wallace och hans olyckliga kamrater ur 7:e Kavalleriet ännu varit ibland oss, om Indianpoliserna den här dagen varit mera träffsäkra och kunnat hindra den här indianen från att förena sig med Big Foots folk?
Knappt hade upprördheten lagt sig efter incidenten med andedansaren, förrän det på nytt blev uppståndelse när två unga pojkar, som varit gömda i huset där kvinnorna befann sig, upptäcktes. De drogs fram under en hög av täcken och buffelfällar, på vilka flera av kvinnorna suttit. De här pojkarna fördes till agenturen och överlämnades till major McLaughlin. De blev inte alls mördade, framför ögonen på kvinnorna, som det stod att läsa i en tidning senare. Mitt på dagen, ungefär klockan 13:00, startade skvadronen återtåget. Innan vi lämnade platsen lades liken av de döda indianerna in i ett av husen och Sitting Bulls kvinnor släpptes fria, efter att ha varit fängslade så länge vi var kvar. Då jag utgick ifrån att de skulle ta kontakt med sina vänner, bad jag dem sprida budskapet, att alla som återvände och fredligt stannade på sina gårdar skulle slippa efterräkningar. De döda och sårade polismännen, samt Sitting Bulls kvarlevor, lastades in i vagnarna för att föras tillbaka till Fort Yates. Vid ankomsten till Oak Creek, omkring klockan 17:00, möttes vi av en kurir från överste Drum, som meddelade, att han avsåg att möta mig någon gång under natten med en infanteritrupp. Omkring midnatt kom så översten, med kaptenerna David J. Craigies och Harry L. Haskells kompanier. De förde med sig mat och tält, vilket vi var i stort behov av. Kylan var dock svår och bristen på ved till bränsle så stor, att endast små eldar kunde underhållas. Men våra magar skrek efter mat, då vi inte haft något att äta sedan den sena middagen kvällen innan, för mera än 24 timmar sedan. Så mat kokades och åts så snart det lät sig göras och infanteristerna delade generöst med sig av sina filtar till våra frusna mannar. Efter en lång och viktig överläggning med överste Drum, om vad som borde göras härnäst, konstaterades att det troligen skulle förorsaka mera skada att nu ta upp jakten på de flyende indianerna, då det förmodligen bara skulle få till följd att ännu flera sveptes med ner till Bad Lands. Så översten beordrade att hela styrkan skulle återvända till Fort Yates. Uppbrott skulle ske i gryningen. Klokheten i det beslutet skulle senare bekräftas, då major McLaughlin, via budbärare informerades om att över 160 av de som flytt reservatet hade återvänt inom några dagar och att ytterligare 88 kom tillbaka något senare. Av de som ändå fortsatte söderut hade 168 män, kvinnor och barn kapitulerat till löjtnant Harry C. Hale, 12:e Infanteriet, den 21 december nära Cherry Creeks utlopp i Cheyenne River. Det var endast omkring 38 män, kvinnor och barn, som nådde fram till Big Foots läger. Om ett förföljande hade tagits upp skulle med största sannolikhet de allra flesta av Sitting Bulls anhängare ha jagats ner till Big Foot och därmed ytterligare ökat numerären på den indianska styrka, som senare mötte överste Forsyth vid Wounded Knee.