LEKTIONER KRING LÄSNING Lektionsövningarna till textutdragen ur Sara Kadefors nya bok är gjorda av ZickZack Läsrummets författare, Pernilla Lundenmark och Anna Modigh. Billie: Avgång 9:42 till nya livet (del 4) av Sara Kadefors, sid. 41 (rad 10) sid. 47 (rad 6) FÖRE LÄSNINGEN Skapa förförståelse och förkunskaper Billie har hamnat hos familjen Persson i Bokarp, ett litet samhälle som ligger sju timmars tågresa från Stockholm. Pojken i familjen, Alvar, och Billie går båda i sexan och tar sällskap till skolan Billies första dag. Sanoma Utbildning, september 2015.
UNDER LÄSNINGEN Läs och arbeta med texten Sid. 41, rad 3 Allt är så pyttelitet att jag får lust att vända. Sid. 41, rad 10 11 När vi närmar oss vänder de sig om och stirrar. Sid. 42, rad 9 Sid. 43, rad 24 25 På samma gång blir han så röd om kinderna att ingen människa i hela världen skulle kunna missa det. Sid. 44, sista raden Jag märker att folk inte vet vart de ska ta vägen. Sanoma Utbildning, september 2015.
EFTER LÄSNINGEN Samtala om och arbeta med texten Diskutera Sanoma Utbildning, september 2015.
Alvar är en person som jag i vanliga fall inte skulle lägga märke till. Han ser alldeles för sorglig ut. Samtidigt är han inte tillräckligt tragisk för att jag skulle börja undra vad som är problemet. Mange gick tidigare eftersom hans första lektion började redan 8:10. Jag vill fråga Alvar om det är jobbigt att ha en pappa som är idrottslärare på samma skola som han själv går i, men det känns för tidigt. Alvar har ju knappt sagt hej till mig än. När jag försöker skämta fortsätter han att vara allvarlig. Kan det vara en annan humor som gäller i Bokarp? Jag bestämmer mig för att ställa vanliga, normala frågor. Tycker du om skolan? Va? Är det kul i skolan? Ett diffust mummel. Vad brukar ni göra på rasterna? Mummel. Harkling. Vad sa du? Inget svar. Ni spelar fotboll, va? Ibland. Vad heter dina kompisar? Tystnad. Har du nån kompis? Ja. Vad heter han, eller hon? Eh Vi passerar en massa hus som ser ungefär likadana ut som familjen Perssons. Sedan kommer några andra mer långsmala hus. Sedan kommer en tråkig tegelbyggnad, och en tråkig tegelbyggnad till. Så särskilt många människor syns inte till, förutom några andra barn som är på väg till skolan. Då och då, men inte särskilt ofta, åker en bil förbi. Var är alla? frågar jag. Vilka då? Nästa sekund är vi framme. Skolan består av tre låga byggnader som bildar ett U, med en skolgård i mitten. Allt är så pyttelitet att jag får lust att vända. Hemma går jag i en skola med åttahundra elever. Här kan det knappast få plats mer än hundra barn, kanske inte ens det. Visst hade jag fattat att Bokarp skulle vara något annat än Stockholm, men det här blir man ju nästan deprimerad av. Alvar och jag kliver in på skolgården. Här och där står barn i klungor. När vi närmar oss vänder de sig om och stirrar. Kan det vara jag som är så intressant? Kanske. Det börjar pirra i kroppen, fast inte på ett jobbigt sätt. Hej hej, säger jag. De tittar på varandra som om jag pratar ett annat språk. Barnen liknar barnen hemma. Kläderna och frisy- 40 41
rerna är likadana. Vissa tjejer ser ut att tro att de är femton här också, med smink och korta toppar. Alvar och jag går genom korridorerna där det hänger planscher med skolarbeten, kartor och teckningar. Överallt vänder sig folk om efter oss. Jag börjar känna mig som en popstjärna. Hemma är jag som vem som helst i skolan. Inte en människa viskar om mig. Inte någon tycker att jag är så intressant. Kommer det inte nån ny så ofta, eller? Alvar skakar på huvudet samtidigt som han stannar vid en dörr. Alla som står där slutar genast att prata med varandra. Vem är hon? Tjejen som frågar är mörk med tajta jeans och kort jacka. Billie, mumlar Alvar. Billie? Ja, säger jag. Min mammas älsklingsartist är Michael Jackson. Så jag är döpt efter Billie Jean. Tjejen kväver ett fniss, men det låter inte elakt. Okej Är det ditt riktiga hår? frågar en annan. Vems skulle det annars vara? Den mörka skrattar till. Hon har ett leende som man blir glad av, smilgropar och massor av tänder. För att visa att jag inte försöker vara kaxig sträcker jag fram en av mina dreadlocks. En kille med stöd- dig blick vågar sig fram för att peta på den, men drar snabbt tillbaka handen. Å fy fan! Vadå? frågar den mörka. Äckligt. Hur gör du när du ska kamma dig? Jag svarar så artigt jag kan, försöker verkligen förklara. Folk vågar komma närmare, ställa fler frågor. De tror inte att det är riktigt hår eftersom tovorna är så hårda. Till slut har jag en ring runt mig med människor som vill ta på mina dreads. Asså, det här kan inte vara hår Är det här hår? Jag fattar ju inte riktigt hur mitt hår kan vara så intressant, men ställer upp till hundra procent på att det är så. Men vad gör du här egentligen? frågar den mörka till slut. I samma sekund kommer jag på att jag har glömt bort Alvar. Jag har inte gjort ett dyft för att visa att han och jag hör ihop. Nu väntar jag så att han kan svara på frågan. Hon bor hos mig, säger han så lågt att man knappt hör. På samma gång blir han så röd om kinderna att ingen människa i hela världen skulle kunna missa det. Jag tycker hemskt synd om honom. Inte kunde jag veta att han tyckte att det var så jobbigt. Kanske har han oroat 42 43
sig för den här dagen i flera veckor, fått andnöd av bara tanken på att vi ska gå hit tillsammans, drömt värsta mardrömmarna. Ja, säkert har ingenting värre hänt honom i livet än just precis det här. Den mörka lyfter på ögonbrynen. Varför bor hon hos dig för? Alvar öppnar munnen, men det kommer inget ljud. Han bara står där medan alla tittar på. I hans ögon syns det tydligt hur mycket panik han har. Då fattar jag att han inte vet hur mycket han får säga om mig. Det är för min skull han håller tyst. Jag är fosterbarn hos Alvar och hans familj. Men bara tillfälligt. Ögonen runt oss blir dubbelt så stora. Det står kanske femton, tjugo personer där och det syns lång väg att de vill höra mer. Fosterbarn? säger en tjej. Det är när man inte kan bo kvar hos sina föräldrar och måste flytta nån annanstans. Min morsa kan inte ta hand om mig så bra, tycker socialen. Vad är det med henne? Hon har en sjukdom som heter MS som gör att hon sitter i rullstol. Jag utelämnar att hon är smällfet, trött, ledsen, inte kan passa tider, laga mat eller hålla reda på en enda sak. Jag märker att folk inte vet vart de ska ta vägen. De skruvar på sig och fnissar. Så du känner inte Alvar? Jag träffade honom första gången igår, säger jag, men vi kommer nog lära känna varann snart eftersom vi bor i samma hus. En vissling hörs. Alvar tittar ner i golvet. Hans nacke är så röd att den ser brännskadad ut. Men det är ju inte för att umgås med Alvar som jag är här, tillägger jag. För inte vill jag att de ska tro att jag bara vill vara med honom. Du kan sitta bredvid mig för Filippa är sjuk, säger den mörka tjejen. Jag heter Evin förresten. Jag nickar. Ögonblicket efter kommer fröken. Hon är piercad i näsan och knallrött hår. Är det du som är Billie? Jag nickar. Fröken sträcker fram handen. Jag heter Roya. Roya liknar inte alls den bild jag gjort mig av läraren i Bokarp. Men jag blir ju inte direkt besviken. Nu låser hon upp dörren och jag följer efter Evin in i klassrummet. Två killar knuffas lite. Den busige som kände först på mitt hår säger håll käften till den andre. Så pratar vi inte här, Douglas. När jag har satt mig smygkikar jag på klassen. De flesta ser snälla ut, som tur är. Man kunde ju inte veta om Bokarp var ett ställe där folk bara längtade efter 44 45
att mobba en som kommer ny. Jag har läst i böcker och sett på tv om mobbning. Det verkar inte så kul att få huvudet nertryckt i en toalett. Om någon här skulle få för sig något sådant är det säkert den där Douglas och hans spattige kompis. Jag försöker låtsas som om de inte finns, men det är svårt för Douglas glor verkigen helt hysteriskt. Roya börjar prata om hur fantastiskt roligt det är att jag har kommit till klassen. Jag ler så mycket att det gör ont i käkarna. Evin viskar hemlighetsfullt att Roya inte är som alla andra. Jag vill fråga vad det är för fel med det, men tänker på vad mamma och jag kom överens om. Lektionen börjar och det handlar om vulkaner. När fröken säger att vi ska ta upp böckerna gör Evin en ful grimas som gör mig skrattig. Under lektionen har jag fullt upp med att fantisera om mina nya klasskompisar, vilka de är och varifrån de kommer. En tjej har långt, brunt hår och det mest dockliknande ansikte jag sett i verkligheten. Jag slår vad om att det är hon som heter Nadine och är den sötaste på skolan. En kille som sitter bakom petar på henne med en penna. När hon vänder sig om låtsas han som ingenting. Bänkgrannen viskar saker i Nadines öra. Men Nadine sitter bara där och ser inte ut att lyssna. Hon tror att hon är nåt bara för att hennes pappa bor i London, viskar Evin i mitt öra. Varför tror hon att hon är nåt bara för det? viskar jag tillbaka. För att, Evin tittar undrande på mig. London! Jag låtsas fatta grejen. Så klart. Min pappa är från Kurdistan, men det gäller liksom inte. Hon imiterar en man som gestikulerar vilt och pratar på bruten svenska. Evin! Vad är detta pingis? Slå på liten, löjlig boll? Va? På rasten tar Evin min arm innan Alvar ens har rest sig från stolen. Först fattar jag inte vad hon gör. Jag är inte en sådan som går arm i arm med kompisar, men det kan ju inte Evin veta. Hon kan ju inte veta att jag aldrig har haft en bästis i hela mitt liv och är med olika varje dag. Vi får ett följe av nyfikna tjejer efter oss när vi går ut på skolgården. Evin berättar om den galna tanten som hon träffade på väg till skolan. Tanten går omkring i Bokarp och pratar högt för sig själv. Evin härmar hennes röst. Alla skrattar. Jag får lust att säga att jag också pratar för mig själv ibland eftersom det hjälper mig att tänka. Men jag är inte säker på att de skulle skratta då. Alla stannar som på kommando vid bänkarna, sätter sig huller om buller och får upp sina mobiler. Kommer du verkligen från Stockholm? frågar en tjej som heter Mickis. Ja. 46 47