Mindre komplex normgivning inom redovisning i framtiden? - med fokus på de nya K1-reglerna

MAGISTERUPPSATS (61-80 P) I FÖRETAGSEKONOMI VID INSTITUTIONEN FÖR DATA OCH AFFÄRSVETENSKAP 2007:MF25 Mindre komplex normgivning inom redovisning i framtiden? - med fokus på de nya K1-reglerna Conny Hedberg och Sandra Petersson Vårterminen 2007 1

Svensk titel: Mindre komplex normgivning inom redovisning i framtiden? - med fokus på de nya K1-reglerna Engelsk titel: Less complex accounting standard setting in the future? - with focus on the new K1-regulation Författare: Conny Hedberg och Sandra Petersson Färdigställd (år): 2007 Handledare: Sten-Eric Ingblad och Pernilla Lundqvist Abstract: The accounting standard setting is complicated today because of several existing parallel sets of rules and regulations. Nowadays simplifying rules is a global question as well as it is in Sweden. To achieve a simplified accounting standard setting in Sweden, the Swedish Accounting Standards Board has changed the direction of their standard setting. Companies are now classified into four categories and special sets of rules and regulations are issued for each category. The set of rules and regulations for the first category took effect on 1 January 2007 and covers sole traders. The purpose of the new set of rules and regulations is simplification but will this be achieved? The aim of this essay is to examine whether the new set of rules and regulations means simplification or not for the one who does the work with the accounting. The research starts with a frame of reference containing simplification, standard setting and the new set of rules and regulations. Then a qualitative empirical survey follows where accounting consultants are being interviewed. Both the frame of reference and the empirical survey underlie an interpretation and an analysis, from which the conclusions of the research are drawn. The essay is written in Swedish. The new set of rules and regulations means a simplification for the sole trader who does the work with the accounting by him self and hence knows how to create a balance sheet. The simplification consists of gathered rules which are coordinated with the fiscal regulation. For that reason the accountancy can be used as a basis for the income-tax return form without adjustments. The rules also include a possibility to establish a simplified version of the annual accounts. The accounting consultants are choosing not to use to new set of rules and regulations because they say it won t mean any

simplification for them. Still they mention benefits like a smaller need of accruals and deferrals at the year-end procedures with the new rules. Keywords: simplification, standard setting, the Swedish Accounting Standards Board, K1

Sammanfattning Dagens normgivning inom redovisning är komplex då det råder flera parallella regelverk världen över. Regelförenkling är ett aktuellt område både internationellt och i Sverige. För att uppnå en förenklad normgivning inom redovisning i Sverige har Bokföringsnämnden förändrat sin inriktning på normgivningen. Företagen ska nu delas in i fyra olika kategorier och särskilda regelverk ska ges ut för vardera kategori. Regelverket för den första kategorin trädde i kraft den 1 januari 2007 och omfattar enskilda näringsidkare. Avsikten med regelverket är att uppnå förenkling men frågan är om det lyckas. Syftet med uppsatsen är därför att undersöka huruvida de nya K1-reglerna leder till en förenkling för den som utför redovisningen. Forskningen inleds med att behandla en referensram kring förenkling, normgivning och det nya regelverket. Därefter följer en kvalitativ empirisk undersökning i form av intervjuer med redovisningskonsulter. Det sker en tolkning och analys av båda delarna och analysen ligger sedan till grund för resultatet av forskningen. Uppsatsens slutsatser är att det nya regelverket innebär en förenkling för den enskilda näringsidkare som själv sköter sin redovisning och har kunskap om hur en balansräkning upprättas. Förenklingen består i att reglerna är samlade på ett ställe och är samordnade med skattereglerna. Därmed kan redovisningen användas som underlag för deklarationen utan justeringar. Reglerna ger även möjlighet till att upprätta en förenklad version av årsbokslutet. Redovisningskonsulterna som utför redovisning åt enskilda näringsidkare väljer att inte tillämpa regelverket då de inte anser att det innebär någon direkt förenkling för dem. Fördelar som ändå nämns är exempelvis ett mindre behov av periodisering av kundfordringar och leverantörsskulder vid bokslutet. Nyckelord: förenkling, normgivning, Bokföringsnämnden, K1

Förord Med den här magisteruppsatsen slutför vi författare vår utbildning till civilekonomer på Högskolan i Borås. Arbetet med uppsatsen har varit krävande men också lärorikt och utvecklande. Vi vill här passa på att tacka våra handledare till uppsatsen, Pernilla Lundqvist och Sten-Eric Ingblad, som har varit till stor hjälp och inspiration under uppsatsprocessen. Vi vill även tacka de opponenter som hjälpt oss med tips och råd under arbetet med uppsatsen. Ett stort tack riktar vi också till de respondenter som ställt upp på våra intervjuer. Utan deras hjälp hade inte uppsatsen kunnat genomföras. Borås maj 2007 Conny Hedberg Sandra Petersson

Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 1.1 Problembakgrund...1 1.2 Problemdiskussion...3 1.3 Problemformulering...4 1.4 Syfte...4 1.5 Avgränsning...4 2. Metod... 6 2.1 Vetenskapligt förhållningssätt...6 2.2 Vetenskapligt angreppssätt...7 2.3 Forskningsansats...8 2.4 Metod för informationsinsamling och analys...8 2.4.1 Sekundärdata...8 2.4.2 Primärdata...8 2.4.3 Analysmetod...9 2.5 Giltighetsanspråk...10 2.5.1 Reliabilitet...10 2.5.2 Validitet...10 2.6 Källkritik...11 3. Referensram... 13 3.1 Förenklingsarbete...13 3.1.1 EU...13 3.1.2 Sverige...14 3.2 Internationell normgivning inom redovisning...15 3.2.1 IASB...15 3.2.2 USA...16 3.3 Svensk normgivning inom redovisning...17 3.3.1 Redovisningsrådet...17 3.3.2 Bokföringsnämnden...18 3.3.3 FAR SRS...20 3.3.4 Skatteverket...21 3.4 K 1...22 3.4.1 Förenklingar med K 1...23 4. Empiri... 26

4.1 Normgivning...26 4.1.1 Förenkling...26 4.1.2 IASB:s förenklingsprojekt för icke-noterade företag...27 4.1.3 Bokföringsnämnden...28 4.1.4 Skatteverket...28 4.2 K 1...29 4.2.1 Förenklingar med K 1...29 4.2.2 Kontant- respektive faktureringsmetoden...30 4.2.3 BAS-kontoplan och tillämpning...30 5. Analys... 32 5.1 Normgivning...32 5.1.1 Förenkling...32 5.1.2 IASB:s förenklingsprojekt för icke-noterade företag...33 5.1.3 Bokföringsnämnden...34 5.1.4 Skatteverket...35 5.2 K 1...36 5.2.1 Förenklingar med K 1...36 5.2.2 Kontant- respektive faktureringsmetoden...37 5.2.3 BAS-kontoplanen och tillämpning...38 6. Slutsatser... 40 7. Avslutande diskussion... 42 8. Referenser... 44 Bilagor... 49 Bilaga 1 Intervjufrågor...49 Bilaga 2 Intervju med Maria Olausson, Ernst & Young, Borås...50 Bilaga 3 Intervju med Magnus Haglund, Markekonomerna, Kinna...54 Bilaga 4 Intervju med Marie Winberg, Marie Winberg Redovisning, Kinna...61 Bilaga 5 Intervju med Lars-Erik Blom, Ekonomipoolen, Skene...68 Bilaga 6 Intervju med Maria Ullinger, Sjuhäradsbygdens Revisionsbyrå, Borås...72

Förkortningsordlista AICPA BFN BFNAR EU FAR FASB IAS IASB IASC IFRS IOSCO NUTEK RR RSV SAS SFS SKV SRS SRF SEC USA US GAAP American Institute of Certified Public Accountants Bokföringsnämnden Bokföringsnämndens allmänna råd Europeiska Unionen Föreningen för revisionsbyråbranschen Financial Accounting Standards Board International Accounting Standards International Accounting Standards Board International Accounting Standards Committee International Financial Reporting Standards International Organization of Securities Commission Verket för näringslivsutveckling Redovisningsrådets Rekommendation Riksskatteverket Statements on Auditing Standards Svensk Författningssamling Skatteverket Svenska Revisorsamfundet Sveriges Redovisningskonsulters Förbund Securities and Exchange Commission United States of America Generally Accepted Accounting Principles in the United States 0

1. Inledning Kapitlet presenterar bakgrundsproblematiken med dagens normgivning inom redovisning samt det förenklingsarbete som pågår världen över. I Sverige har Bokföringsnämnden ändrat sin inriktning på normgivning för att uppnå förenkling och särskilda regelverk ska ges ut för olika kategorier av företag. Problemdiskussionen tar upp den första kategorin av företag vars regelverk precis trätt i kraft. Diskussionen mynnar ut i uppsatsens problemformulering. Även uppsatsens syfte och avgränsningar definieras i kapitlet. 1.1 Problembakgrund Normbildning inom redovisning har under de senaste åren förändrats i en snabb takt och en internationell harmonisering av redovisningen har ofta legat till grund för förändringarna. I nuläget finns det internationellt sett flera normgivare inom redovisning och varje normgivare har utformat sitt eget regelverk. Det här medför att det råder flera parallella regelverk inom samma område och att få en övergripande bild är därför svårt. De rådande reglerna anses också vara onödigt komplicerade (Prop. 2005/06:116). Dzinkowski (2007) hänvisar i sin artikel 2007: time to simplify till ett uttalande gjort av ordföranden i ett av de stora normgivande organen, FASB. Han menar att både världen, modern ekonomi och dess transaktioner är komplexa. Dessa kombineras dessutom med komplicerade redovisningsregler, vilket kan resultera i ett haveri. Den komplexa situationen har enligt Dzinkowski (2007) lett till att FASB är på väg att förenkla sitt regelverk då de upptäckt att den stora mängden regler inte är hållbart i längden. Även FASB:s samarbete med IASB, det andra stora normgivande organet i världen, är ett exempel på ett försök till förenkling av de internationella regelverken inom redovisningen. Det här genom att försöka förändra regelverken till att bli mer lika varandra. På så vis slipper exempelvis noterade bolag att upprätta flera olika finansiella rapporter enligt de olika regelverken. IASB driver också ett projekt med mål att utveckla en redovisningsstandard för små och medelstora företag. Syftet med projektet är att förenkla för dessa företag som inte har lika stora krav på sig som noterade företag (IASB, 2007 a). Förenklingsbegreppet ligger alltså i tiden och är ett gemensamt mål för flera normgivare inom redovisning. Även inom EU är förenkling aktuellt och ett regelförbättringspaket har tagits fram för att leda till en förenkling av EU-lagstiftningen. På så vis hoppas EU 1

kunna uppnå en mindre administrativ börda för företagen (Riksdagen, 2007 a). För Sveriges del har regeringen som mål att genom olika slags förenklingar minska företagens administrativa kostnader med minst 25 procent fram till hösten 2010 (Näringslivets regelnämnd, 2007). Inom redovisningsområdet råder det i Sverige förändringar för att uppnå en förenkling av det svenska regelverk som råder parallellt med de internationella regelverken. Ett av de ansvariga normgivande organen inom redovisning i Sverige är Bokföringsnämnden. De har försökt att anpassa de internationella regelverken som gäller för börsföretag till att även passa övriga svenska företags behov. Det här har inneburit mer komplicerade regler, i vissa fall för komplicerade regler, särskilt för de mindre företagen (Prop. 2005/06:116). Redan 1996 gav regeringen Finansdepartementet uppgiften att tillsätta en utredning kring regelsystemet för enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag (SOU 1999:28). Grundtanken med den svenska redovisningslagstiftningen är att alla företag ska tillämpa samma redovisningsregler så långt det är möjligt. Med tanke på att olika slags företag har olika förutsättningar kan det här dock vara svårt att uppnå då större företag ofta har en mer riskfylld verksamhet och fler intressenter. Därmed ställs det högre krav på kontroll och insyn. Reglerna som används måste därför i viss mån anpassas till de olika företagens speciella omständigheter. Den rådande lagstiftning inom redovisning och revision i Sverige tar därför viss hänsyn till de skillnader som finns mellan enskilda näringsidkare och juridiska personer. För att lösa problemet med det komplicerade svenska regelverket inom redovisning gav regeringen ut en proposition om förenklade redovisningsregler i början av 2006. Propositionen går ut på att ändra Bokföringsnämndens inriktning på normgivning inom redovisning för företag som inte är noterade. Samtliga företag ska delas in i fyra olika kategorier och särskilda regelverk ska ges ut för vardera kategori (Prop. 2005/06:116). Bokföringsnämnden har valt att dela in företagen i kategorierna utifrån organisationsform eller storlek på verksamheten. Om företaget vill använda reglerna i en högre kategori är det tillåtet, dock får inte reglerna i en lägre kategori tillämpas (Bokföringsnämnden, 2007 a). I dagsläget (våren 2007) är det enbart reglerna för den första kategorin som har trätt i kraft. Det skedde genom en ändring i Bokföringslagen (SFS 1999:1078) kring upprättande av årsbokslut och möjligheten till ett förenklat årsbokslut. Upprättandet ska ske enligt god sed, det vill säga att Bokföringsnämndens normgivning ska följas. Övriga regler för resterande kategorier är ännu inte färdiga (Bokföringsnämnden, 2007 b). 2

1.2 Problemdiskussion Enligt förändringar i Bokföringslagen som trädde i kraft 1 januari 2007 ska alla företag upprätta ett årsbokslut. Om företagets nettoomsättning normalt uppgår till högst 3 miljoner kronor finns möjlighet att upprätta ett bokslut i förenklad form istället, ett så kallat förenklat årsbokslut. Det förenklade årsbokslutet ska upprättas i överensstämmelse med god sed vilket betyder att Bokföringsnämndens nya regler ska följas Bokföringsnämndens regelverk för första kategorin av företag, så kallade K1-företag, omfattar små enskilda näringsidkare. Reglerna benämns som K1-reglerna och inverkar både på den löpande bokföringen och på hur räkenskapsåret ska avslutas. (Bokföringsnämnden, 2007 b). Det förenklade årsbokslutet är ett exempel på hur förenkling ska uppnås. Ett annat exempel på hur reglerna förenklar redovisningen är att de kompletteras med en ny BAS-kontoplan som har utformats speciellt för K1-företagen. Det är en kraftigt förminskad version av den ordinarie BAS-kontoplanen för att förenkla den löpande redovisningen (SRF Konsult, 2007). Frågan är om reglerna är tillräckligt enkla eller om det behövs ytterligare en förenkling av dem för att syftet med regelförändringen ska uppnås. Kritik har framförts mot att reglerna inte är tillräckligt förenklade (Svenskt Näringsliv, 2007 b). En relevant synvinkel är därför vad som skiljer de nya reglerna från de gamla. De nya reglerna har som syfte att förenkla redovisningen för den enskilde näringsidkaren och vilka skillnader som uppstår mellan regelverken bör därför beaktas för att se huruvida en förenkling uppnås eller ej. Med tanke på att det internationellt sett sker förenklingsarbete i flera organisationer inom redovisning kan det vara en bakomliggande orsak till att även Sverige har börjat fokusera på förenkling. Vägen fram till Bokföringsnämndens nya regelverk kan vara viktig att fördjupa sig i för att förstå det underliggande syftet med regelförändringarna. Eftersom det idag råder flera parallella regelverk inom redovisning har dagens normgivning blivit så omfattande och komplex att det krävs en förändring av den för att uppnå en mer förenklad redovisning. Bokföringsnämndens lösning med att ta fram ytterligare regelverk kanske istället leder till ytterligare komplexitet om inte alla företag vet vilken kategori de ska tillhöra och därmed vilket regelverk de ska följa. Målet med förändringen är trots allt en förenkling av redovisningen vilket är frågan om det uppnås med Bokföringsnämndens lösning. Svenskt näringsliv (2007 a) skriver i en rapport om den pågående regelförenklingen genom införande av nya regler eller förändringar av gamla regler. Trots förenklingsarbetet ökar hela tiden det samlade antalet regler vilket leder till en ökad börda för företagen. Därmed går man i motsatt 3

riktning mot vad riksdagen beslutat om, nämligen att försöka minska de administrativa bördorna. K1-reglerna är frivilliga att tillämpa då Bokföringsnämnden enligt Regeringsformen (SFS 1974:152 8 kap. 13 ) inte har någon rätt att ge ut bindande föreskrifter. Om företaget väljer att tillämpa regelverket skall samtliga regler följas, vilket kan innebära att andra lagregler hindras. Då Bokföringsnämnden saknar föreskriftsmakt har remissinstanser ifrågasatt deras rätt till att ge ut regelverket då en tillämpning av det hindrar att andra lagregler följs. Bokföringsnämnden gav därför Per Thorell i uppgift att komma med ett utlåtande kring problemet men han menar att kritiken saknar grund. Han anser att det nya regelverket ligger inom Bokföringsnämndens normgivande mandat (Thorell, 2006). Det faktum att Bokföringsnämnden inte har rätt att ge ut bindande föreskrifter har alltså lett till frågor kring tillämpningen av det nya regelsystemet. Frågan är om det verkligen är rätt av nämnden att ge ut regelverket och hur många företag som faktiskt kommer att gå över och tillämpa det. Sker en övergång ska hela regelverket tillämpas fullt ut. Ofta är det inte näringsidkaren själv som utför redovisningen utan han eller hon tar hjälp av en redovisningskonsult eller revisor. Kanske överlåter näringsidkaren beslutet om en eventuell övergång till ett nytt regelsystem till de personer som faktiskt utför redovisningen. 1.3 Problemformulering Ovanstående bakgrund och problemdiskussion leder till följande problemformulering: På vilket sätt kommer förändringen av normgivningen genom de nya K1-reglerna leda till en förenkling för den som utför redovisningen? 1.4 Syfte Eftersom regelförenkling är ett högst aktuellt område och de nya K1- reglerna precis har trätt i kraft, är uppsatsens syfte att undersöka huruvida de nya K1-reglerna leder till en förenkling för den som utför redovisningen. 1.5 Avgränsning Bokföringsnämnden har skapat en indelning av företagen i fyra olika kategorier. Den här uppsatsen kommer dock avgränsas genom att enbart att 4

behandla den första kategorin. Anledningen till att vi har valt K1 är att det är de regler som först trätt ikraft. Med den som utför redovisningen avser vi den person som faktiskt utför den löpande redovisningen för de enskilda näringsidkarna. Då näringsidkarna ofta överlåter den här uppgiften till redovisningskonsulter har vi valt att genomföra intervjuer med just denna yrkesgrupp. Då företag finns i hela landet och vi inte kan täcka in hela Sverige har vi valt att inrikta oss på redovisningskonsulter i Sjuhärad. För att avgränsa oss ytterligare har vi valt orterna Borås, Kinna och Skene. Intervjupersonerna består av redovisningskonsulter från byråer av olika storlek. När vi talar om förenkling genom K1-reglerna avgränsar vi oss till de förenklingar som uppstår för den som utför redovisningen i den enskilda näringsverksamheten, antingen det är företagaren själv eller en redovisningskonsult. Då reglerna innebär flera olika förändringar har vi valt att fokusera på några exempel av förändringar. Dessa har valts ut då de ofta omnämnts i sammanhang kring K1-reglerna. 5

2. Metod I det här kapitlet presenteras uppsatsens metodval. Det vetenskapliga förhållningssättet och uppsatsens angreppssätt tas upp. Vidare behandlas den forskningsansats som använts samt hur och vilken data som samlats in. Kapitlet avslutas med en diskussion kring giltighetsanspråk och källkritik. 2.1 Vetenskapligt förhållningssätt Det finns olika förhållningssätt inom vetenskapen och det krävs att forskaren har en god överblick över de olika alternativen för att lyckas med sin forskning. Inom samhällsvetenskaplig forskning tillämpas främst det hermeneutiska förhållningssättet, en inriktning där man studerar och tolkar en företeelse eller ett problemområde för att skapa förståelse. Att försöka se helheten i forskningsproblemet ligger i fokus inom hermeneutiken. Helheten ställs i relation till delarna och forskaren pendlar ständigt mellan helhet och del för att få en så fullständig förståelse som är möjligt. Ett alternativt förhållningssätt är positivismen som kan sägas vara hermeneutikens motsats. Positivismen har sin grund i naturvetenskapen och kunskapen byggs upp av generella lagar som beskriver orsak-verkan-sambandet (Patel & Davidsson, 2003). En hermeneutisk forskares utgångspunkt är dennes förförståelse och kunskap inom problemområdet. Forskaren använder sig av förförståelsen för att subjektivt närma sig forskningsproblemet (Patel & Davidsson, 2003). När forskningsfrågan i den här forskningen formulerades grundade den sig på författarnas förkunskap och förståelse av det valda problemområdet, nämligen normgivning och regelförändringar inom redovisning. Den förkunskapen styrde därmed utformningen och valet av forskningsområdet. Det är av vikt om forskaren vill uppnå en förklaring eller en förståelse med sin forskning. Den här forskningen bidrar till en ökad förståelse kring den rådande förändring av normgivningen inom redovisning. Även en förståelse av de nya reglerna för K1-företag samt huruvida reglerna uppnår en eventuell förenkling har varit en utgångspunkt i forskningen. Eftersom forskningen fokuserar på en förståelse av forskningsområdet har därmed ett hermeneutiskt förhållningssätt använts. Molander (2003) menar att den hermeneutiska cirkeln innebär att en förståelse av helheten inom ett forskningsproblem kräver en förståelse av de delar som bygger upp helheten. Samtidigt krävs det omvända, nämligen en förståelse av delarna för att skapa en förståelse av helheten. Den här uppsatsen skapar ett underlag som kan leda till en ökad förståelse av helheten inom problemområdet. För att det här 6

ska uppnås har helheten delats upp i mindre beståndsdelar såsom olika slags normgivning och hur K1-reglerna är utformade. Delarna har studerats för att uppnå en förståelse kring dem. Även empirin i form av intervjuer utgör en del som tillsammans med de andra delarna skapar en djupare förståelse av helheten. På så vis förändras och fördjupas den förkunskap som styrde valet av forskningsområdet. 2.2 Vetenskapligt angreppssätt Inom samhällsvetenskapen brukar det skiljas på två olika angreppssätt, kvalitativ och kvantitativ metod. Valet av metod styrs efter hur forskningens frågeställning är uppbyggd. Den kvalitativa metoden är inte direkt formaliserad utan har förståelsen som huvudsyfte. Därmed finns ett starkt samband med det hermeneutiska förhållningssättet. Fokus inom den kvalitativa metoden är att samla in information för att kunna beskriva helheten av sammanhanget och uppnå en djupare förståelse av problemområdet. Den kvantitativa metoden använder sig istället av mer formaliserade metoder såsom statistiska mätmetoder för att pröva resultatet av forskningen. Den skapar en helhetsbild som möjliggör en ökad förståelse av sammanhanget (Andersen, 1998). Eftersom uppsatsen syftar till att undersöka huruvida den förändring av normgivningen som just nu sker leder till förenkling var en kvalitativ metod ett lämpligt val av angreppssätt. Vid en kvalitativ metod är frågeställningen sällan fast utan utvecklas under forskningens gång (Lundahl & Skärvad, 1999). Det här stämmer väl överens med uppsatsens frågeställning som bearbetats under arbetets gång. Då forskningen kontinuerligt förändrar och fördjupar förståelsen av uppsatsens problemområde har det lett till att även forskningsfrågan utvecklats under arbetet med uppsatsen. Uppsatsens forskningsfråga är uppbyggd kring huruvida den rådande förändring av normgivningen leder till förenkling. Förståelse av problemområdet är i fokus och således har en kvalitativ metod använts. Det här kan även kopplas samman med användandet av ett hermeneutiskt förhållningssätt, då detta ofta kombineras med ett kvalitativt angreppssätt. Även frånvaron av statistiska mätmetoder styrker valet av en kvalitativ metod. Istället har information samlats genom olika former av intervjuer och en bearbetning har skett av ett flertal texter kring de olika delarna inom problemområdet. 7

2.3 Forskningsansats Ett av de grundläggande problemen för en forskare är hur teori och empiri ska relateras till varandra och det finns olika val och strategier för det här. Dels kan forskaren inrikta sig på bevisning och då använda en deduktiv ansats, det vill säga att härleda hypoteser ur befintlig teori och testa dessa hypoteser i empirin. Forskaren kan även fokusera på upptäckandet och använder då istället en induktiv ansats vilket innebär att information samlas in i empirin för att kunna formulera en teori (Patel & Davidsson, 2003). Den ansats som bäst kan sägas beskriva arbetssättet i uppsatsen är deduktion. Arbetssättet i uppsatsen har varit att insamla teori kring normgivning inom redovisning och kring regelförändringen i form av de nya K1-reglerna. Därefter har intervjuer genomförts i empirin för att undersöka om regelförändringen lett till en förenkling. Sedan har vi ställt teorin mot empirin i form av en analys för att kunna komma fram till uppsatsens slutsatser. 2.4 Metod för informationsinsamling och analys 2.4.1 Sekundärdata Sekundärdata är data som andra forskare samlat in i annat syfte än det syfte som funnits i uppsatsen. Sekundärdatan som använts i uppsatsen består dels av den normgivningslitteratur som finns inom området, dels den information som Bokföringsnämnden lagt fram samt vetenskapliga artiklar. Andersen (1998) säger att en av de stora fördelarna med sekundärdata är att det är mycket tidsbesparande. En annan fördel är att det ökar generaliserbarheten. Lundahl och Skärvad (1999) påpekar dock att det är viktigt att man är försiktig vid användandet av sekundärdata då den kan vara såväl vinklad, inaktuell som partisk. Därför är det viktigt att säkerställa sekundärdatans validitet, reliabilitet och relevans i förhållande till uppsatsens syfte och forskningsfrågor. 2.4.2 Primärdata Primärdata är den rådata som forskaren eller dennes medarbetare själva har samlat in (Andersen, 1998). Forskningen i uppsatsen syftar till att ta reda på om de nya normerna leder till en förenklad redovisning. Primärdatan består av en kvalitativ studie där fem redovisningskonsulter i Borås, Kinna och Skene har intervjuats. Anledningen till att vi valt dessa orter är att de finns i 8

vårt närområde. Undersökningen har därmed blivit mindre kostsam och tidskrävande vilket är en fördel då vi har ett begränsat tidsschema. Nackdelen är att resultatet inte nödvändigtvis blir representativt för övriga delar av landet. Redovisningskonsulterna vi intervjuat på respektive byrå har valts ut efter kriteriet att de till stor del ska arbeta med just redovisning för enskilda näringsidkare. Storleken på företagen konsulterna jobbar på har varierat, allt från konsult med en anställd till en revisionsbyrå med cirka 30 anställda på det lokala kontoret. En av respondenterna önskade att få se intervjufrågorna i förväg, varför vi skickade dessa via mail till henne. Att det enbart skett till en respondent kan påverka resultatet på så vis att hennes svar är lättare att tolka jämfört med de andra respondenternas svar. Anledningen är att hon endast svarade på frågorna, medan de andra respondenterna gav bredare svar och information utanför frågeområdena. Det blir då svårare att utläsa av deras svar vad de egentligen menar. Intervjuerna genomfördes på redovisningskonsulternas arbetsplats och spelades in på band. En sådan inspelning gör att risken för att missa eller misstolka någon information minskar. Efter att intervjuerna var genomförda transkriberades de för att sedan kunna sammanställas i empirikapitlet. Ljudkvaliteten på inspelningarna var bra, vilket annars skulle kunna ha försvårat arbetet med att lyssna av och tolka intervjuerna i efterhand. Enbart två av respondenterna önskade att få läsa igenom intervjun när den transkriberats för att kontrollera att inga missförstånd uppstått. Med anledning av detta har endast de två fått göra det. De hade dock inga önskemål om ändringar varför det inte har någon nämnvärd påverkan med en olik behandling på detta sätt. Ingen av respondenterna uttryckte en önskan att vara anonym. Därför anges även namn på intervjupersonerna i bilagorna för att uppnå en högre trovärdighet med intervjuerna. 2.4.3 Analysmetod Intervjuerna presenteras genom en sammanställning i empirikapitlet samt i sin helhet i bilagor. Sammanställningen är uppbyggd på så sätt att de frågor som behandlar liknande områden har samlats under samma rubrik. Respondenternas svar på frågorna har fogats samman i en löpande text. Anledningen till att vi valt denna analysmetod är att vi därmed får fram en övergripande bild av undersökningsområdet, och inte fokuserar på den enskilda respondentens åsikter. En övergripande bild underlättar att besvara problemfrågan och uppnå syftet med uppsatsen. 9

2.5 Giltighetsanspråk Rapportens giltighetsanspråk innefattar två olika delar, validitet och reliabilitet. 2.5.1 Reliabilitet Reliabilitet handlar om hur man mäter på ett tillförlitligt sätt, vilket avser hur säkert och exakt vi mäter det som vi faktiskt mäter, oavsett vad vi avser att mäta (Andersen, 1998). Pålitlighet är ett annat ord för reliabilitet. Om någon annan utför samma undersökning som vår undersökning och kommer fram till samma slutsats har vi uppnått hög reliabilitet. Detta kan ske om man gjort ett bra jobb med att låta slumpen påverka så lite som möjligt. För att förstärka reliabiliteten har vi valt att genomföra intervjuerna på respondenternas arbetsplatser där de känner sig trygga. Intervjuerna har även spelats in på band för att all information som framkommer ska komma med i sammanställningen. De respondenter som har önskat har fått läsa igenom intervjun i efterhand för att kontrollera att inga missförstånd uppstått, vilket också styrker reliabiliteten. Rapporten har kompletterats och styrkts med vetenskapliga artiklar vilket gör att reliabiliteten i rapporten ökar. 2.5.2 Validitet Det är inte tillräckligt att ha reliabel information. Vår information kan vara hur pålitlig som helst, men om man inte mäter det som är relevant i sammanhanget så kan vi inte använda informationen för att pröva våra frågeställningar (Holme & Solvang, 1997). Förutsättningen för att vi ska få en hög validitet är att vi har en hög reliabilitet. Därmed inte sagt att en hög reliabilitet automatiskt ger en hög validitet. Man kan alltså ha en hög reliabilitet och ändå sakna validitet (Ejvegård 2000). Validitet består av inre och yttre validitet. Inre validitet är kopplingen mellan teori och empiri i själva projektet, och den yttre validiteten är kopplingen satt till sin omvärld (Svenning 1999). Vi har i arbetet försökt mäta huruvida det verkligen har blivit regelförändringen innebär att det blir enklare för den som utför redovisningen. Det här kan sägas motsvara uppsatsens inre validitet. För att öka den inre validiteten, det vill säga mäta det vi ska mäta, har vi på förhand utarbetat relevanta frågor som respondenterna har fått svara på. Sedan har vi försökt tänka på att inte tolka in våra egna tankar och att endast ta med den information som vi frågade efter. Vi har också tänkt på att inte påverka respondenterna under intervjun genom att till exempel svara med ett nickande efter vissa svar, utan vi har försökt att inta en objektiv inställning och därmed påverka respondenten i så liten utsträckning som är möjligt. 10

Den yttre validiteten kan sägas vara den utsträckning som resultaten från undersökningen kommer att vara tillämplig i andra situationer. Man kan också benämna det här för undersökningens generaliserbarhet. Merriam (1994) säger att för att det ens ska vara möjligt att diskutera frågan om yttre validitet så måste undersökningen ha en inre validitet, eftersom det inte är någon mening med att generalisera meningslös information. Det talas också om att då forskaren går för långt med att kontrollera faktorer som kan påverka resultatet, kan följden bli att resultatet endast kan generaliseras till situationer som är lika strikt kontrollerade som den i vilken undersökningen utfördes. I den här uppsatsen är det viktigt att intervjuerna ger meningsfull information, då det annars vore meningslöst att analysera vad intervjurespondenterna säger. I ett sådant fall finns det heller ingen anledning att försöka generalisera och tillämpa resultatet för att försöka förstå hur andra som utför redovisning tänker. Då respondenterna har valt att inte börja tillämpa det nya regelverket praktiskt än, är de inte fullt insatta i vad regelförändringen innebär. Detta har påverkat deras svar på intervjufrågorna vilket kan ha en negativ inverkan på uppsatsens validitet. 2.6 Källkritik Forskaren måste hela tiden förhålla sig kritiskt till de källor som används för att forskningen ska uppnå en hög tillförlitlighet. Detta görs genom att ställa sig frågor som när, var och varför källan tillkommit. Även källans upphovsman och vilken relation till problemområdet han eller hon har bör beaktas. Det är också viktigt att forskaren försäkrar sig om att det är originalkällan och inte en förfalskning som används. Då det är forskaren som styr vilka källor som används är det viktigt att inte bara hänvisa till källor som styrker den egna hypotesen vilket då skulle skapa en falsk bild av helheten. Istället bör även källor som motsäger hypotesen diskuteras (Patel & Davidson, 2003). Då källor till uppsatsen tagits fram har vi varit uppmärksamma på vilket år som källan tillkommit. Förändring inom området sker så pass snabbt att källorna fort blir inaktuella, varför det är viktigt att ha så nya källor som möjligt. För att förstärka forskningen i uppsatsen har vetenskapliga artiklar skrivna på engelska använts. Det har då skett en översättning av författarna av den engelska texten, vilket kan försämra källan eftersom författarna då gör en egen tolkning. Ord i den engelska texten har inte alltid exakta motsvarigheter i svenskan vilket gör att den exakta innebörden i texten kan vara svår att få fram. 11

Respondenternas bakgrund och erfarenhet påverkar deras svar på intervjufrågorna. Det faktum att de ännu inte börjat tillämpa de nya K1- reglerna gör att de får svårare att besvara frågorna, eftersom de inte är insatta i de nya reglerna. Även gällande att respondenterna är utvalda inom ett begränsat geografiskt område påverkar, då svaren kan ha blivit annorlunda på andra orter i landet. 12

3. Referensram Kapitlet behandlar den teori som ligger till grund för uppsatsen. Som inledning presenteras det förenklingsarbete som råder inom EU och i Sverige. Därefter följer en presentation av normgivare inom redovisningen. Både internationella normgivare såsom IASB och svenska normgivare som Bokföringsnämnden behandlas. Sista delen av kapitlet beskriver det nya regelverk som Bokföringsnämnden gett ut för enskilda näringsidkare och som precis trätt ikraft. 3.1 Förenklingsarbete Regelförbättring har fått stor internationell uppmärksamhet under de senaste åren. Nedanför beskrivs det förenklingsarbete som råder både inom EU och i Sverige. 3.1.1 EU Redan 1996 tog EU initiativ till bildandet av ett program för förenkling av gällande lagstiftning. Mindre arbetsgrupper lade fram förslag på förenklingar som kommissionen sedan presenterade för rådet och parlamentet. Metoden visade sig dock vara tidskrävande och rådet uppmanade därför år 2000 både kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta en strategi för att förenkla bestämmelser. Resultatet blev ett regelförbättringspaket som kommissionen presenterade under 2002. I paketet ingår en handlingsplan för enklare och bättre regler genom att förbättra lagstiftningen. Anledningen till detta är att företagens största administrativa kostnad beror på gällande lagstiftning och den bör därför förenklas (Riksdagen, 2007 b). Målet med kommissionens regelförbättringspaket är att mäta de administrativa kostnaderna för att kunna minska den administrativa bördan med 25 procent innan år 2012. Avsikten med programmet är inte att avreglera eller att ändra politiska mål utan det är snarare ett försök till att användarna ska få ett smidigare regelverk att tillämpa. Fokus ligger på att hitta obsolet, överflödig och upprepande informationsskyldighet och det är av största vikt att alla länder samarbetar för att målet ska uppnås. Om målet uppnås så räknar man med att EU:s sammanlagda värde av alla varor och tjänster som producerats i EU under ett år ökar med 1,4 procent. Programmet kommer att leda till konkreta resultat på kort och medellång sikt, men det kommer även att ge ekonomiska fördelar på lång sikt. Målen som satts upp kommer lättare att nås på EU-nivå än på medlemsstatsnivå vilket innebär att 13

det finns en effektiv fungerande inre marknad. Varje medlemsstat ska utföra åtgärder på nationell nivå för att uppnå en minskad administrativ börda för företagarna. Det här är viktigt att det sker då en stor del av de administrativa kostnaderna beror på nationella regler och inte enbart på EU:s lagstiftning (EU, 2007). 3.1.2 Sverige Som en följd av EU:s regelförbättringspaket satte Sveriges regering igång en handlingsplan för minskad administrativ börda för företagen. Mätningar har genomförts på hur stora de administrativa kostnaderna är. Samtliga departement fick som uppgift att gå igenom de lagar och förordningar som berör företagande med syfte att identifiera regler med onödig administrativ börda (Riksdagen, 2007 b). Regeringen har nu beslutat att handlingsplanen ska minska företagens administrativa kostnader med minst 25 procent fram till hösten år 2010. Departementen ska dels redovisa hur deras regelförenklingsarbete ska läggas upp och dels identifiera EU-regler som kan förenklas. Även de myndigheter som departementen ansvara för ska redovisa sitt förenklingsarbete. Senare under året ska departementen dessutom redovisa vilka förenklingsåtgärder som genomförts samt de förenklingsprojekt som pågår. Exempel på åtgärder är förenkling av regler, ett ökat samarbete mellan olika myndigheter samt en enklare process att följa befintliga regler. Som motiv till handlingsplanen angav regeringen att regelförenklingsarbete är av stor betydelse för att Sverige ska kunna bli ett av världens bästa länder att starta och driva företag i. Företagen ska kunna lägga mindre tid på administrativt arbete på grund av regler och istället kunna fokusera på verksamheten som drivs (Regeringen, 2007). Sverige har valt att fastställa mål först efter att mätningar av de administrativa kostnaderna genomförts. Danmark och Nederländerna hör till de länder som har längst erfarenhet av att mäta företagens kostnader och Nederländerna har satt sitt mål med 25 procent minskade kostnader redan till 2007 (Riksdagen, 2007 b). Ytterligare exempel på förenklingsarbete i Sverige är startandet av Simplexgruppen som har som uppgift att identifiera befintliga regler som behöver förenklas. De ska även granska nya regelförslag som tas fram. En särskild Simplexförordning har utarbetats som innebär att myndigheter är skyldiga att utföra en konsekvensanalys när de överväger att förändra regler som påverkar småföretagande. Simplexgruppens ansvar är att ge stöd och råd i arbetet med konsekvensanalyser vid regelförslag (Riksdagen, 2007 b). 14

3.2 Internationell normgivning inom redovisning Internationellt finns det en mängd aktörer som har ett stort inflytande på redovisningens normer. De kan sägas bestå av två olika grupper, dels amerikanska normgivare och dels globala organisationer. Orsaken till att amerikanska normgivare fått ett så stort inflytande är främst deras framgångsrika ekonomi med globala jätteföretag. New York-börsen är marknadsekonomins Mecka vilket ger en tyngd åt de normer som tillämpas där. En annan viktig faktor är att det engelska språket är det största främmande språk som studeras i världens skolor. Därmed dominerar den amerikanska litteraturen på högre ekonomiska utbildningar (Nilsson, 2005). 3.2.1 IASB International Accounting Standards Board (IASB) är den helt dominerande aktören på den internationella arenan för redovisning. Organisationen bildades 1973 under namnet International Accounting Standards Commitee (IASC), men omstrukturerades år 2001. IASB samarbetar med normbildare världen över med målsättningen att skapa redovisningsnormer som kan accepteras globalt. IASB är privatägt och överlever genom stora donationer från såväl revisionsbyråer som företag (Nilsson, 2005). IASB:s standarder inom redovisning kallas för International Financial Reporting Standards (IFRS, tidigare IAS) och IASB har för avsikt att dessa normer ska bli accepterade världen över (Nilsson, 2005). IFRS/IAS har fått stor genomslagskraft och många länder har kommit överens om att implementera reglerna antingen från 1 januari 2005 eller från 1 januari 2007. IASB:s ordförande hänvisar i ett uttalande till en studie gjord av revisionsbolaget Deloitte & Touche, som visat att det är mer än 100 länder som kräver eller tillåter ett användande av regler baserade på IFRS/IAS (Tweedie, 2006). Ball (2006) menar att det finns både för- och nackdelar med gemensamma standarder såsom IFRS/IAS. En av fördelarna är att det ökar jämförbarheten mellan företagens finansiella rapporter vilket förenklar för investerare. Han frågar sig dock om det inte är naivt att tro att gemensamma standarder kommer att innebära en redovisning som utförs på samma sätt i alla länder. Han anser att man då bortser från det faktum att hur redovisningen utförs påverkas av underliggande faktorer som kultur, politik och ekonomi. Nackdelen blir då att investerare tror att redovisningen är mer överensstämmande länderna emellan än vad som egentligen är fallet. 15

IASB har i nuläget ett pågående projekt kring en förenklad redovisningsstandard för små och medelstora företag. Målet med projektet är att ta fram en standard som fortfarande baseras på IFRS/IAS men som är anpassad för icke-noterade, mindre företag vad gäller behov och kostnad/nytta. Under februari 2007 publicerade IASB ett utkast av standarden och banker, företag och revisorskåren förväntas nu uttala sina åsikter kring IASB:s förslag. Målet är att ge ut en komplett standard under sista delen av 2008 (IASB, 2007 a). Evans et al (2005) menar att de mindre företagen har en stor betydelse inom EU men följer just nu olika regelverk. Det finns begränsat behov av internationell jämförbarhet mellan mindre företag och därför skulle kostnaderna överstiga nyttan för dessa företag om de skulle följa de omfattande IFRS-reglerna för noterade företag. Då dessa regler inte bygger på ett samband mellan redovisning och beskattning skulle det för ett flertal länder dessutom innebära en ökad börda för de mindre företagen, då skilda rapporter för redovisning och beskattning skulle krävas. Särskilda förenklade IFRS-regler för mindre företag som nu lagts fram skulle dock underlätta att implementera gemensamma internationella regler även för de mindre företagen. Då skulle en ökad jämförbarhet och ett ökat informationsvärde för användarna uppnås. IASB och FASB inledde 2002 ett samarbete för att förändra sina existerande parallella standarder IFRS/IAS och US GAAP till att bli mer lika varandra. Anledningen var bland annat att kunna motsvara behoven och kraven från den mer komplexa kapitalmarknaden på ett bättre sätt. Samarbetet ska bland annat leda till att företag som följer IFRS/IAS men är noterade i USA ska slippa att upprätta olika finansiella rapporter på grund av olika regelverk. En sådan förändring skulle då leda till en förenkling för företagen (IASB, 2007 b). 3.2.2 USA De viktiga amerikanska normgivarna är Securities and Exchange Commission (SEC), Financial Accounting Standards Board (FASB) och American Institute of Certified Public Accountants (AICPA). En kort beskrivning av dessa presenteras nedan: SEC kan på sätt och vis sägas vara USA:s motsvarighet till Sveriges finansinspektion. De har en formell makt att bestämma hur normgivningen ser ut. Dock har de i praktiken intagit en mer övervakande roll när det gäller detaljregleringen och litar på att FASB och AICPA sköter detaljregleringen korrekt. SEC har också ett stort inflytande över vilka krav som ska gälla på aktiebolagens redovisning för att företag skall få noteras på alla världens 16

börser. Detta på grund av att man är USA:s representant i den internationella börsövervakande organisationen IOSCO (Nilsson, 2005). AICPA kan sägas vara motsvarigheten till FAR SRS här i Sverige. Organisationen bildades redan år 1887 och har hela 340 000 auktoriserade revisorer som medlemmar. Man ger ut Statements on Auditing Standards (SAS) vilken kan sägas utgöra grunden för den svenska motsvarigheten till god revisionssed (Nilsson, 2005). FASB är USA:s mest inflytelserika enskilda organisation inom redovisningsområdet då deras ramverk har stått som modell för flera länders ramverk. De ger ut anvisningar för noterade företag och när det gäller de mindre företagen så regleras de på en mer lokal nivå. FASB:s standarder är synnerligen detaljerade och normerna omfattar flera tusen sidor, vilka ska täcka samtliga av de viktigaste områdena. De kompletteras av så kallade Industry Standards vilket innebär att varje specifik bransch har egna anvisningar (Nilsson, 2005). Då standarderna är regelbaserade föreslogs 2002 att normgivningen skulle röra sig mot att bli mer principbaserad, liknande IASB:s normgivning. Det här för att minska den ökande kompexiteten inom området. Det gäller dock att det finns en lämplig princip som går att använda som grund inom varje enskilt område som ska regleras. Om inte en sådan princip existerar eller används kan det leda till att behovet av regler istället ökar. Det kan också leda till att ökade valmöjligheter bland flera redovisningsmetoder, då det inte framgår tydligt vilket val av de olika reglerna som är det mest korrekta (Nobes, 2005). 3.3 Svensk normgivning inom redovisning Sveriges lagar kring redovisning, Bokföringslagen och Årsredovisningslagen, har båda karaktären av en ramlag. Det sker sedan en kompletterande normgivning inom de ramar som lagen beskriver. Lagarna hänvisar till den kompletterande normgivningen genom att använda uttrycket god redovisningssed, vilket har definierats som en faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets av bokföringsskyldiga (Prop. 1998/99:130). 3.3.1 Redovisningsrådet Då Bokföringsnämnden inriktar sin normgivning mot icke-noterade företag skapades 1989 en stiftelse med syfte att fokusera på normgivning för noterade företag. Genom stiftelsen skapades även ett råd benämnt Redovisningsrådet med uppgift att utfärda rekommendationer inom 17

redovisning samt sprida information om redovisningsfrågor. Genom skapandet av rådet avsågs inte att Bokföringsnämnden skulle få mindre betydelse som normgivare inom redovisningsområdet. Avsikten var istället att Bokföringsnämnden skulle kunna upphöra med att ge ut rekommendationer för publika företag och fokusera sin normgivning på icke-noterade företag (Prop. 1998/99:130). Redovisningsrådets rekommendationer har haft sin utgångspunkt i IASB:s regelverk. Avsikten har varit att rekommendationerna ska följa regelverket och endast avvika då svensk lag eller andra starka skäl lägger hinder i vägen. Därmed anpassas rekommendationerna till den praxis som råder internationellt (Redovisningsrådet, 2007 a). Då noterade företag ska tillämpa IASB:s regelverk IFRS/IAS i sin koncernredovisning från och med 1 januari 2005 gäller inte Redovisningsrådets rekommendationer RR 1 - RR 29 längre för dessa företag. Istället har rådet utformat tre nya rekommendationer, RR 30 RR 32, just för de noterade företagen. De tidigare rekommendationerna finns dock kvar, men har övergått till att utgöra ett komplement till normgivningen för de icke-noterade företagen. Det här gäller under en övergångsperiod och rekommendationerna uppdateras ej av Redovisningsrådet (FAR, 2007). Redovisningsrådet är avvecklat från och med den 31 mars 2007 och ersatt med Rådet för finansiell rapportering. Den nya organisationen övertar Redovisningsrådets uppgift att anpassa och utveckla god redovisningssed för noterade svenska företag (Redovisningsrådet, 2007 b). 3.3.2 Bokföringsnämnden Den myndighet i Sverige som har huvudansvaret för utveckling av god redovisningssed är Bokföringsnämnden. Myndighetens uppgifter definieras i en särskild förordning som att bland annat främja utvecklingen av god redovisningssed, lämna råd och anvisningar för hur bokföringsskyldighet ska fullgöras samt utarbeta rekommendationer kring företagens redovisning (SFS 1988:1118). Det här har skett genom att Bokföringsnämnden har gett ut allmänna råd vilka benämnts som rekommendationer och uttalanden. Rekommendationerna har innefattat övergripande redovisningsfrågor medan myndighetens uttalanden har haft fokus på redovisningssproblem som uppstår i mer specifika situationer. Fram till 1986 fanns även möjlighet att ställa frågor till Bokföringsnämnden, där svaren publicerades i en 18

cirkulärserie. Dessa svar upphävdes dock från och med den 1 januari 2000 (Bokföringsnämnden, 2007 c). Bokföringsnämndens normgivning inom redovisning har riktat sig mot ickenoterade företag och utformats genom ovan nämnda allmänna råd, vägledningar och uttalanden. Bokföringsnämndens allmänna råd, BFNAR, innefattar enbart normer som myndigheten själv beslutat om. Ofta har dessa allmänna råd ett samband med en lagbestämmelse och bör läsas tillsammans med lagen för att rådets avsikt ska framgå fullt ut. Därmed utgör det allmänna rådet i sig själv en otillräcklig regel för att en fullständig bild av problemet ska uppnås. Bokföringsnämnden ville även ge en samlad framställning av hur redovisningen bör ske inom ett visst område. Serien vilken benämns som Bokföringsnämndens vägledningar fyller denna uppgift. Där framställs alla de normer som finns inom ett område och Bokföringsnämnden har kompletterat normerna med en kommentar om hur redovisningen bör ske i praktiken. Bokföringsnämndens uttalanden består av allmänna råd som fokuserar på en snävare frågeställning. Även en motivering till det allmänna rådet finns med i uttalandet (Bokföringsnämnden, 2007 c). 2004 beslutades det dock att Bokföringsnämnden skulle ändra sin inriktning på normgivningen. Tidigare har icke-noterade företag i princip haft en valmöjlighet om de vill tillämpa Bokföringsnämndens allmänna råd och vägledningar eller om de istället vill följa Redovisningsrådets rekommendationer. Detta har inneburit ett omfattande regelverk för de mindre företagen och en stor möjlighet att styra resultatet genom olika val av redovisningsprinciper. Bokföringsnämnden konstaterade att det behövdes en förändring för att uppnå ett mer kortfattat regelverk som är lättare att tillämpa, vilket den nya normgivningen har som syfte att uppnå (Bokföringsnämnden, 2007 a). Bokföringsnämnden har nu valt att dela upp företagen i olika kategorier både beroende på storlek och på juridisk form. Kategori 1, vilken den här uppsatsen fokuserar på, innefattar enskilda näringsidkare med en omsättning under 3 miljoner kronor. Även små handelsbolag som ägs av fysiska personer ingår i kategorin, men Bokföringsnämnden har inte givit ut någon normgivning för dessa företag beroende på att det då skulle krävas förändringar i skattelagstiftningen. Eftersom det för närvarande inte finns förslag på sådana förändringar måste normgivningen anpassas just för handelsbolag för att kunna användas. Regelverket för kategorin började gälla från och med den 1 januari 2007 och har utformats i samarbete mellan Bokföringsnämnden och Skatteverket. Syftet med samarbetet har varit att kunna utforma ett regelverk där redovisnings- och beskattningsreglerna ska fungera tillsammans (Bokföringsnämnden, 2007 a). 19