Pris 40 kr Syskon i symfonikerna En tjuvtitt på nästa säsong! Världens bästa kammarorkester 47 strängar och sju pedaler: Masayo har full koll 1
Slå ett slag för miljön! Det är så här vi vill se honom rakt framifrån! Snart är det verklighet. I höst kan du se Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker i närbild på datorn hemma och i utvalda biografer. Stena bidrar med stor glädje till ett projekt som innebär att Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, via digitala utsändningar kan nå en ny och stor publik både i Sverige och internationellt. Vi stöder kvalitet och utveckling. Ansvarig utgivare Urban Ward redaktör Stefan Nävermyr skribenter Ylva Bentancor, Anders Carlsson, Sten Cranner, Rolf Haglund, Stig Jacobsson, Katarina A Karlsson, Jan Ling, Rolf Martinsson, Stefan Nävermyr, Lovisa Pihl, Johan Scherwin, Ingrid Sturegård, Nicola Boruvka, Ingmar von Heijne och Kaija Saariaho foto Chris Christodoulou, Nicole Chaud, Nicola Boruvka, Benjamin Ealovega, Stina Gullander, Mat Hennek, Nicola Chuard, Peter Frennesson, Youri Lenquette, Alix Leveau, Camilla Lindqvist, Arne Nilsson, Katarina Nyberg, Sofia Paunovic, Lovisa Pihl, Jared Scott, Lennart Sjöberg, Ingrid Sturegård, Henrik Tobin, Simon van Boxtel och Lars Wallsten formgivning Magdalena Nilsson TRYCKERI Billes Tryckeri AB Prenumeration Säsongens fyra nummer160 kr. Kontakta biljettkontoret. Prenumeration ingår för konsertabonnenter. KONTAKT podiet@gso.se 031-726 53 45 Biljettkontoret 031-726 53 10 hemsida www.gso.se ADRESS Göteborgs Konserthus Götaplatsen 412 56 Göteborg OMslag Masayo Matsuo Foto Anna Hult Vi skickar ut Podiet till alla abonnenter och det innebär att många får dubbla exemplar. Räcker det med ett? Några av er har kontaktat oss och tycker det är onödigt med ett överflödigt nummer som hamnar i pappers återvinningen. Hör av dig till oss så deltar du i utlottningen av en trerätters middag i restaurangen. Vi skulle också vilja citera den respekterade och vederhäftiga musiktidskriften Opus som delat ut en ny utmärkelse: Med ett konsekvent och sprudlande formspråk fokuserar marknadsföringen på konsertupplevelsen och hur musiken tar oss med till fantastiska platser där vi sitter i vår stol. Reklamens lekfullhet matchas med knivskarp professionalism och både traditionella och nya mediekanaler används skickligt för att kommunicera kvalitet och nytänkande. Göteborgs Symfoniker håller sitt varumärke, publiken och utmärkelsen Årets Marknadsteam i ett fast grepp. Vi tackar Opus marknadsansvarige Jonas Söderström för de orden och hoppas få se er alla i våra stolar i år. Mycket nöje! Stefan Nävermyr Citatet: Min musik förstås bäst av barn och djur. Igor Stravinsky 3
På parkett 6 Mario Venzago är tillbaka 8 Symfonikernas harpist Masayo Matsuo 12 Barnen tar över Konserthuset 16 Chick Corea & Gary Burton 20 Brad Mehldau Trio 22 Popical: Rebecka Törnqvist, Sara Isaksson och Daniel Lemma På podiet 6 8 12 16 20 22 Dirigenter, artister och verkkommentarer. Allt om periodens konserter på sid 27-85. 30 34 38 41 45 49 55 I foajén 58 64 70 77 80 Fråga Stefan 86 Pizza Ryderberg 88 Syskon i Symfonikerna 90 Spanienturné 94 Slagverksrummet 96 Tjuvkik på säsongen 2012-2013 98 Ragnarök 100 7 frågor 102 Symfonikrysset 105 Året var 1936 106 Hallå där, Erik Risberg 107 Krönika av Ingrid Sturegård och Nicola Boruvka 108 El Sistema Venezuela 110 Nytt & blandat 111 88 90 94 96 98 100 110 4 5
Gästspel av förre chefdirigenten Mario Venzago TEXT stefan nävermyr Foto alberto venzago Vad har du gjort på sistone? Jag har varit i Bergen i Norge, turnerat i Australien och arbetat med ett stort inspelningsprojekt: Bruckners samtliga symfonier. Nummer 4 och 7 med Basels symfoniorkester har kommit ut och nyligen spelade jag in symfoni nr 8 med Konzerthaus-Orchester Berlin och andra symfonin med Northern Sinfonia. Jag är särskilt nöjd med nollan, hans tidiga symfoni, för ögonblicket mitt favoritverk. Vi spelade in den och första symfonin med Tapiola Sinfonietta. Mina tolkningar har helt andra tempi än de man traditionellt hör i Bruckner. Jag gör dem snabbare och utan vibrato, med anpassade besättningar. I den andra symfonin är det bara sex förstavioliner, till exempel. Jag tacklar musiken mer som Schubertsymfonier utan tyngd och patetik. Du fick en ny orkester 2010? Det stämmer. Jag är chefdirigent för Berns symfoniorkester som jag har haft ett långvarigt samarbete med. Orkestern organiserades om förra året den är både symfoniorkester och operaorkester vilket har inneburit en hel del administrativt arbete. Nu kan jag koncentrera mig på musiken och programsättningen. Jag är mycket tacksam över att få arbeta med denna fina schweiziska orkester som bland annat haft Charles Dutoit, Peter Maag, Paul Kletzki och Dmitrij Kitajenko som chefdirigenter. Min närmaste företrädare var Andrey Boreyko. Du var senast i Göteborg i april 2010, hur känns det att komma tillbaka? Jag är stormförtjust och ser fram emot att träffa orkestern. Jag får lite hälsningar då och då från musiker när jag är ute och dirigerar. Det ska bli roligt att få arbeta med Göteborgs Symfoniker igen. Jag dirigerade Brahms första symfoni förra gången vilket var en fin upplevelse. Du gjorde också en framgångsrik turné med Göteborgs Symfoniker i Schweiz våren 2008. Vad har du för minnen från den? Det var en ära att få turnera med Sveriges Nationalorkester i mitt hemland Schweiz. Det blev en rad fina konserter. Mot slutet spelade vi Schumanns tredje symfoni med en frihet och spontanitet som man sällan upplever. Viviane Hagner var lysande i Mendelssohns violinkonsert. Stenhammar hörde till dina upptäckter i Göteborg. Framför du hans musik utomlands också? Jadå, jag gör uvertyren Excelsior! och har även spelat in de två pianokonserterna med Malmö symfoniorkester och Niklas Sivelöv. Hans andra symfoni är storartad. Du tar din favorittonsättare Schumann med på gästspelet i Göteborg? Violinkonserten, ja. Den har jag dirigerat fler gånger än något annat verk. Jag har gjort den 60 gånger med violinister som Gidon Kremer, Frank Peter Zimmermann och Thomas Zehetmair. Det är den sene Schumann, på väg att försvinna in i sinnessjukdomen vilket avspeglas i musiken. Det är ett verk som med sin känslighet och tragik ligger mig varmt om hjärtat. Men det är ett virtuost och svårspelat verk, mycket krävande för solisten. Jag gjorde den senast med Thomas Zehetmair i Düsseldorf där jag blivit utnämnd till orkesterns Schumann-dirigent. Schumann var själv dirigent för Düsseldorfs symfoniorkester så för mig är det en ära att få förvalta det arvet. Man kan säga att jag är hans sentida efterträdare! Honegger var landsman till dig så jag antar att du framfört en hel del av hans musik? Det har jag gjort och varje gång jag tar mig an ett av hans verk försöker jag hitta nya infallsvinklar. Honeggers musik kan inte bara spelas som noterad, då kan den bli grå och enahanda. Man måste skärpa till den och utnyttja dynamiken. Hans andra symfoni, den liturgiska, skrevs strax efter andra världskriget och är fylld av en religiös känsla. Jag har dirigerat den många gånger så det känns bra att med dessa erfarenheter göra den i Göteborg. Sedan andra sviten ur Ravels Daphnis och Chloé som du också gjort åtskilliga gånger. Ingen risk att det blir rutin? Absolut inte! Det är fantastiskt välskriven och skickligt orkestrerad musik som man aldrig blir färdig med. Jag har gjort den med Göteborgs Symfoniker vid flera tillfällen och tycker denna typ av repertoar passar både orkestern och salen väldigt bra. Vad säger du om kammarkonserten du leder tillsammans med vår konsertmästare Per Enoksson och musiker ur orkestern? Det blir en fin blandning av 1910-talets jazzinfluerade Milhaud och Brahms första serenad i sin ursprungliga kammarbesättning. Ett fantastiskt program. 6 7
Harpa: Masayo Matsuo TEXT stefan nävermyr Foto anna hult Nytt foto på Masayo Ibland händer det att Masayo Matsuo plockar fram ett konsertprogram från hyllan i Örgrytevillan och bläddrar bland konserterna. Hon har samlat alla program sedan hon började i orkestern 1972. När jag tänker efter är det otroligt hur många konserter det blir. Under högsäsong är det en konsert i veckan så det är många verk jag spelat genom åren. Hon övar oftast hemma där hon har två harpor, en modern och en gammal trotjänare som byggdes 1939. Den har fått en ny hals och renoverad klanglåda och klingar utmärkt. Hon har instrumentet i vardagsrummet så hon kan sätta sig och spela precis när det passar. Som konsertbesökare ser man mest armarnas och händernas graciösa rörelser över strängarna men mycket av hemligheten bakom en fin harpinsats ligger i fotarbetet. Harpan fulländades på 1800-talet med dubbelpedalen som tillät att man kunde spela alla toner. Pedalen kortar strängen i två steg så att man kan spela en halv respektive en hel ton högre. För att täcka hela registret krävs det sju pedaler så det gäller verkligen att harpisten har en bra koordination. Fotarbetet sker ju bråkdelen av en sekund innan strängen knäpps och är det en stämma med knepig rytmik och hopp mellan tonarterna låt oss säga Stravinsky kan man få se ett fotarbete värdigt en skicklig balettdansös. Masayo är snabb, det kan jag intyga. Med dubbelpedalen löste den franske instrumentmakaren Érard problemet med att det skulle finnas tillräckligt utrymme mellan varje sträng samtidigt som man skulle kunna spela skalans alla tolv toner och även nå strängarna längst bort. Voila! Franska tonsättare som Berlioz och Bizet var snabba med att utnyttja den nya dubbelpedalharpan och landsmän som Debussy och Ravel förde traditionen vidare. Érards konkurrent Pleyel försökte i slutet av 1800-talet ta upp kampen med en kromatisk harpa där han fördelade strängarna i två korsade plan så att man fick plats med samtliga halvtoner som kunde spelas med valfri hand, en briljant idé, men pedalharpan var lättare att spela så Pleyels instrument slog aldrig igenom. Trots att Debussy specialskrev sina Danses sacrées et profane för den kromatiska harpan. Pedalharpan behöll sin position och är i konstruktionen i stort oförändrad än i dag. Det är ett praktiskt men känsligt instrument. Harpans basregister har metallindade strängar men högre upp är det sensträngar och de är mycket känsliga för luftfuktighet. Före en repetition eller konsert är jag alltid först på podiet 8 9
för att stämma harpan så att jag inte stör mina kolleger alltför mycket. Många håller säkert med om att det kan vara nog så knepigt att stämma en sexsträngad gitarr. Harpan har 47 strängar och det är en helt annan sak. Ibland skojar jag med vår pianostämmare Bengt och säger att han får ta över jobbet, säger Masayo och skrattar. Men hon är rutinerad och klarar att göra en finjustering på fem-tio minuter. När en ny säsong är lagd går hon genast igenom vilka verk som har harpstämma. Det är förstås romantiken som dominerar då harpan var en nyhet och snabbt omhuldades av många kompositörer, liksom tonsättare från 1900-talet och framåt. Masayo har sina favoriter: Sjostakovitj, Prokofjev, Mahler och Richard Strauss! I vintras spelade hon Mahlers femte symfoni med sitt berömda adagietto där harpan har en viktig roll: Det är enkelt men väldigt vackert och effektfullt skrivet. Att få spela denna fina musik tillsammans med stråkarna under Nikolaj Znaiders ledning var underbart, berättar hon. Denna säsong bjuder också på en och annan överraskning. Efter alla år har jag spelat en stor del av repertoaren så jag tänker att det inte kan bli mycket nytt, men varje år finns det några nya utmaningar, och det älskar jag. Dit hör Esa-Pekka Salonens orkesterverk Helix som skrevs till BBC Proms 2005. Här behandlas harpan professionellt. En del andra samtida tonsättare har inte samma kunskap om instrumentet och hur det fungerar. De kan skriva en stämma för tio fingrar men vi spelar bara med åtta, lillfingrarna används inte. Vi är inte som pianister, säger Masayo med ett roat leende. Nu i vår får hon också nöjet att spela Stravinskys Petrusjka och Ravels Svit nr 2 ur balettmusiken till Daphnis och Chloé. Stravinsky är rytmiskt krävande men mycket spännande och i Daphnis et Chloé har harpan uppgifter genom hela sviten. Det är två harpstämmor och den andra stämman kommer att spelas av min före detta elev Liv Dahlén, en mycket duktig harpist som studerar i Cardiff. De konserterna ser jag fram emot! De kan skriva en stämma för tio fingrar men vi spelar bara med åtta 10 11
Barnen tar över Konserthuset TEXT & foto lovisa pihl Jag kommer tydligt ihåg första gången jag gick på konsert. Alla tredjeklassare åkte tillsammans till Konserthuset som var stort och mäktigt. Det är en häftig känsla när man för första gången hör och ser en hel orkester men den vackra byggnaden och de finklädda musikerna gör också intryck. För mig var det som att besöka en annan värld. Historien som berättades vid konserten handlade om en djungel och instrumenten kopplades ihop med olika djur. Jag satt och lyssnade efter ormen, zebran och fågeln och efteråt pratade vi om vilket instrument man gillade bäst och ville börja spela. Dessa minnen kommer tydligt tillbaka när jag lyssnar på konserten Himmel och jord tillsammans med tusen lågstadiebarn. I dag finns GSOPULS, ett team som arbetar med konserter för barn och unga. De har många olika idéer och planer om hur man gör musik och skapar konserter som ger nya upplevelser för unga. Till exempel har de workshops ihop med barnen. Låt oss återvända till Konserthuset en grå dag i höstas. Huset är belamrat med gummistövlar och ryggsäckar, Stora salens podium är inplastat och hundra barn får i mindre grupper besöka tre stationer. I garderobshallen träffar de producenten Petra Kloo Vik som berättar vad en symfoniorkester är och visar bilder på de olika instrumentfamiljerna. På stora scenen tar regissör Svante Grogarn och kontrabaskvartetten emot. Alla får ett papper och kritor och börjar rita till toner av kontrabaskvartetten. De spelar bland annat ett stycke om en hund som är ute på promenad och har väldigt svårt att gå fint när han ser en annan hund. Det inspirerar till många spännande konstverk. I Stenhammarsalen möts vi av tonsättaren Paula af Malmborg Ward. Här finns också en 12 13
Drillar & draköron Ett program kring Ane Gustavssons och Lennart Hellsings musikbok Det är många instrument som ska samsas i en symfoniorkester. Här lär du känna dem. Lyssnar du noga kan du höra kontrabasen brumma som en björn, klarinetten som väcker våren till liv och oboen som får en kobra att dansa i Samarkand. Ayla Kabaca hjälper oss på vägen. Dirigent Torodd Wigum Presentatör Ayla Kabaca trumpetare och en cellist som berättar om sina instrument. Också här får barnen måla men denna gång längs en tidslinje. Orm eller berg och dalar är inspirationen. Efteråt ställs alla teckningar på notställ och tolkas av musikerna. Det blir många skratt men också stolta miner bland de små kompositörerna när de hör sitt allra första verk spelas! Det är intressant att visa att musik inte bara finns utan att det faktiskt kommer någonstans ifrån. Barnen får vara med att påverka i stunden när musiken skapas. Det är också intressant för musikerna som påminns om den skapande processen och att vi faktiskt gör detta tillsammans, säger tonsättaren och workshopledaren Paula af Malmborg Ward. Några veckor senare är det dags för konsert. Foajén och garderobshallen är som vanligt fyllda av tusen minglande gäster. Enda skillnaden är att medelåldern är ungefär sju år och aktiviteten är lite högre än vanligt. Liksom förväntningarna. Klassvis slussas barnen in i stora salen. Vissa känner säkert igen sig från workshopen men denna gång sitter de i salongen i stället för på podiet. Någon drar en hand över de vinröda stolstygen, en annan gungar på stolen och en tredje testar akustiken med ett litet rop. Med så kommer en ensam musiker in på scenen och publiken tystnar och lyssnar, först lite okoncentrerat men sedan allt mer fokuserat på oboesolot. Resten av orkestern kommer intågande, de går sakta och spelar andra satsen ur Beethovens sjunde symfoni och gestaltar ett begravningståg. Den här konserten handlar om döden. Och livet. Efteråt berättar Youssef, åtta år, att det handlar om en fågel som heter Erika som dör. Hennes ägare blev jätteledsen men så lyssnade hon på musik och då kändes det bättre. GSOPULS fortsätter arbetet med att skapa musik för den unga publiken. Våren bjuder bland annat på Den musikaliska kroppen med musik som komponeras med hjälp av barn ute i skolorna, Sportlovsorkestern som övar varje dag under sportlovet under ledning av orkesterns musiker och den årliga utomhuskonserten i Slottsskogen där unga musiker från Göteborg inleder. Barnen får träffa musiker, känna på instrumenten, lyssna på konserter och vara med i workshop i sin egen skola. GSOpuls är ett projekt i olika former men med ett gemensamt mål: alla barn ska få en möjlighet att göra Konserthuset till sitt eget. www.gso.se/puls www.facebook.se/gsopuls familjekonserter i stora salen 21 januari kl 15 Musikaliskt möte med barn från El Sistema Göteborg Fri entré 17 februari kl 18 Sportlovsorkestern 10 mars kl 13 & 15 Drillar & draköron 5 maj kl 13 & 15 Den musikaliska kroppen Finns att köpa i biljettkontoret. Pris 150 kr. GSOPULS Skolkonserter 6-9/3 familjekonsert 10/3 kl 13 & 15 14
Chick Corea & Gary Burton An Evening with Duets TEXT Johan scherwin Stjärnkonstellation. För ovanlighetens skull sitter ordet som gjutet. Vibrafonisten Gary Burton och pianisten Chick Corea är helt enkelt två av jazzens främsta instrumentalister. 25 mars gästar de Göteborgs Konserthus. På programmet står, med hyfsat stor säkerhet, musik av namn som Paul McCartney, Antonio Carlos Jobim, Kurt Weill och Chick Corea. I alla fall om man ska döma av duons aktuella cd, Hot House, som lånat sitt namn av en Charlie Parker-låt. Men riktigt säker kan man inte vara. Efter 40 år har duon byggt upp en lika omfattande som mångfacetterad repertoar, och de är inte främmande för att improvisera. Vi kan plocka upp vad som helst. Det handlar bara om att hitta ett intressant sätt att tolka och gestalta musiken på. I stunden. Både för oss och för publiken, säger Gary Burton i telefon från hemmet i Florida. Tveklöst kan de välja vad som helst. Gary Burton beskrivs oftast som en av de två främsta vibrafonisterna som kom fram under 1900-talets andra hälft (Bobby Hutcherson var den andre), en musiker som tack vare sin unika fyrklubbsteknik kan låta som två tre musiker samtidigt. Chick Corea å sin sida brukar tillsammans med Keith Jarrett och Herbie Hancock rankas som en av de viktigaste nu levande jazzpianisterna, en extremt mångsidig musiker som är lika hemtam på piano som på elpiano och synt. Corea är också den av de två som väljer repertoar. Han skriver oavbrutet nytt eller arrangerar gammalt, han väljer och vrakar och har så gjort sedan den första gemensamma konserten 1972. Vi blev ombedda att göra något ihop på en jazzfestival i Tyskland, som ett slags experiment. Men vi fann varandra direkt, och året därpå gav vi ut den första plattan, Crystal Silence. Sedan dess har vi gjort något tillsammans varje år, säger Gary Burton. Kanske kände de två igen autodidakten i den andre. För en sak Gary Burton och Chick Corea har gemensamt är att de i princip är självlärda. Den sexårige Gary blev tilldelad vibrafonen av sina föräldrar som tyckte att de tre barnen skulle lära sig ett instrument var. En kvinna på samma gata lärde honom grunderna, därefter tog han mest ut låtar som han hörde på radion. Det var först i 18-årsåldern som jag upptäckte jazzen och verkligen blev seriöst intresserad av vibrafonen. För mig var jazz något oerhört spännande. Några år senare hamnade han hos George Shearing och därefter hos Stan Getz i tre år. 1967 bildade han sin första egna grupp, som bland annat sett gitarristerna Larry Coryell och Pat Metheny passera revy. 16 17
Chick Corea slog sig ned vid pianot som fyraåring och var tidigt inspirerad av pianister som Horace Silver och Bud Powell. De första avgörande anhalterna i hans spirande karriär var hos Mongo Santamaria och Willie Bobo. I slutet av 1960-talet, precis när det var dags för jazzen att blomma ut som fusion, fick Miles Davis upp ögonen för honom. Därefter har han stått i spetsen för grupper som Return to Forever och skrivit en lång rad klassiker, med Spain som ohotad kronjuvel. Gary Burton är just hemkommen från New York när vi hörs. Där han uppträtt på den legendariska jazzklubben Blue Note tillsammans med Chick Corea. Chick firar sin 70-årsdag med att uppträda där i en månad. Och han byter sättning var tredje dag. Jag avlöste gitarristen John McLaughlin och efter mig stod sångaren Bobby McFerrin på tur. Chick har sådan otrolig energi! säger Gary Burton entusiastiskt. Han fortsätter med att beskriva Chick Corea som oavbrutet upptagen med olika saker. Han skriver musik, gör plattor, turnerar med olika grupper och projekt, är solist med orkestrar... Och han behärskar vilken musik som helst. Tango, fusion, jazz Han är utan jämförelse den mest produktive och mångsidige musiker jag någonsin stött på! Och allt det där tar han med sig in i vårt samarbete. Gary Burtons karriär har sett rätt annorlunda ut. Sedan tidigt 70-tal har han varvat livet som musiker med att vara lärare på och till slut rektor för den legendariska jazzskolan Berklee i Boston. De dryga 30 åren på skolan, innan han gick i pension för ett tiotal år sedan, vill han inte på något sätt vara utan. Där fick jag ständigt möta nya musikaliska uttryck och unga musiker, och det har hållit mig alert. Och när han ska förklara det speciella med duon som sättning vaknar den vältalige pedagogen i honom till liv. Att spela solo är som att ge ett tal. Med en grupp bjuds publiken på en paneldiskussion. I en duo för man ett samtal. I mina ögon är det den mest intima musikaliska sättning som finns. Och den lämnar så mycket öppet. Man kan växla roller med varandra, gå från komp till solo utan minsta problem. Har man dessutom, som vi två har, en speciell och djup kontakt, då är det utan tvekan det mest kreativa musikaliska uttrycket. Och deras gemensamma kreativitet har inte mattats med åren. Det är bara lite annorlunda nu mot när vi började. Vi har mognat som musiker. Vi kan spela mer komplexa och genomarbetade saker och i en lång rad olika stilar nu. På något sätt har vi ju vuxit upp tillsammans och kan varandra utan och innan. Det är extremt inspirerande och ger oss en otrolig frihet. Gary Burton säger att han under alla gemensamma år bara väntat på den stund då de två skulle tröttna på varandra. Men det ögonblicket har aldrig kommit. Och nu har jag faktiskt börjat tro att vi håller på tills en av oss trillar av pinn. stora salen 25 mars kl 18.00 Introduktion av Sven-Eric Dahlberg kl 17.00 stora salen xxx piazzolla forever! Låt dig svepas med i den argentinska tangon när Astor Piazzollas kronprins Richard Galliano spelar mästarens vackraste musik med sin septett. richard galliano 13 februari kl 19.30 18 19 Göteborgs Symfoniker - en del av
Brad Mehldau Trio TEXT stefan nävermyr Blyg har han aldrig varit, pianisten Brad Mehldau. Medveten om sin egen kapacitet fick han en del att höja på ögonbrynen när han fastslog att han och hans triomusiker var harmoniskt mycket äventyrligare än exempelvis Bill Evans trio. Hans poäng var uppenbar : jazzen kan och måste utvecklas och då krävs djärva musikaliska forskningsresande som tar risker för att sätta flaggan på nya toppar. För Brad Mehldau trio blev det en resa som resulterade i ett musikaliskt monument om fem Foto michael wilson album: The Art of the Trio. Här ville han och hans medmusiker, basisten Larry Grenadier som bland annat spelat med Gary Burton och den spanske trummisen Jorge Rossy (senare ersatt av Jeff Ballard) utforska pianotrions alla möjligheter och erövra nya musikaliska dimensioner. Brad Mehldau är i grund och botten en intellektuell musiker vilket ger hans improvisationer en unik täthet och klarhet i det strukturella upplägget. Låter det komplicerat? Som lyssnare upplever man det på ett helt annat sätt: spännande, fantasifullt och fullständigt självklart. Här finns ett slags fast grund som överraskningarna kan studsa mot och hans medmusiker Larry Grenadier och Jeff Ballard kan passa och kontra så att Mehldau får sträcka sig till det yttersta, men han gör det så elegant och smidigt att publiken häpnar. Men på deras senaste CD Brad Mehldau Trio Live har han avstått från att ställa sig själv i strålkastarljuset: Ett genomgående kännetecken i musiken på Live är att idéerna fått tid att utvecklas tills de är mogna, för mig är det en tydlig utveckling av vårt sound de senaste åren. Det kan bero på att det är just live det finns inga tidsrestriktioner, bara ett tidsblock på 75 minuter som ska fyllas med musik precis som vi vill men jag tror att det handlar om att vi lyssnat intensivt på varandra på scenen: ett tätt, nära lyssnande som resulterar i att vi alla kan identifiera när en nyckelidé i musiken stiger upp och kräver uppmärksamhet, och sedan ett gemensamt åtagande att vänta och se vart idén tar oss. I den processen, under ett framträdande, finns det en medvetenhet oss tre emellan att det inte är någon brådska att påskynda och avsluta skeendet. För mig som bandledare har det inneburit att jag inte styrt mot någon speciell ritning i ett givet ögonblick. De i mitt tycke bästa framförandena, de som hamnat på skivan, är de där jag är minst högljudd i uttrycket: då lyser Larry och Jeff starkast. Skivan innehåller vid sidan av eget material också poplåtar som Oasis Wonderwall och Soundgardens Black Hole Sun. Mångsidige Brad Mehldau har också verkat utanför trioformatet. Bland annat projektet Love Songs med Anne Sofie von Otter där han skapade nya inramningar åt sångerskan i klassiska kärlekssånger av Jacques Brel, Lennon/McCartney, Richard Rodgers, Joni Mitchell och många fler. Brad Mehldau är en fantastisk pianist, säger Anne Sofie von Otter som framträdde och turnerade med honom 2010/2011. Han har tidigare gjort ett liknande samarbete med amerikanska stjärnsopranen Renée Fleming. Många berömda jazzmusiker har också samarbetat med Brad Mehldau: Joshua Redman, Pat Metheny, Charlie Haden och Lee Konitz, för att nämna några. Regissörer som Stanley Kubrick och Wim Wenders har använt Brad Mehldaus musik i sina filmer. Få jazzgrupper kan leverera ett så utsökt spel som Brad Mehldau trio. Trion som konstellation är i mångt och mycket den idealiska jazzkombon med förmåga att briljera i allt från känsliga ballader till komplexa, rytmiska improvisationer och rakt, okomplicerat sväng. Samspelet kan nå oanade höjder, särskilt om musikerna arbetat tätt ihop. Och det har Brad Mehldau trio definitivt gjort. STORA SALEN 4 mars kl 19.30 stora salen 14 & 15 december kl 19.30 20 21
Popical: Rebecka Törnqvist, Sara Isaksson och Daniel Lemma I vår kommer tre artistprofiler till Konserthuset under rubriken Popical där de spelar sina egna låtar tillsammans med musiker ur Göteborgs Symfoniker. Först ut är Rebecka Törnqvist och Sara Isaksson och en månad senare tar Daniel Lemma plats på scen. TEXT Lovisa pihl Sångerskorna Rebecka Törnqvist och Sara Isaksson har samarbetat sedan mitten av 1990-talet. Vi sjöng en duett på Rebeckas skiva Tremble My Heart och sedan dess har vi gjort återkommande samarbeten. Både i bandet Gloria, som gav ut två skivor, och 2005 med skivan Fire In the Hole där vi spelade in akustiska versioner av Steely Dans låtar. Den musik vi hittills har gjort tillsammans är väl någon slags popmusik, i vid bemärkelse säger Sara Isaksson. Öppenhet för olika slags musik kännetecknar också Daniel Lemma som kommer med sitt band i mars. Han slog igenom med filmmusiken till Josef Fares film Jalla! Jalla! och skivan Morning Train från 2001, med singeln If I Used to Love You. Daniel Lemma har också bott i New York och arbetat som musiker. Där är musikklimatet annorlunda. Det var väldigt mycket mer business i USA, folk som försökte tjäna pengar. Jag spelade in en skiva där men den kom aldrig ut utan fastnade i byråkratin. Det var en spännande tid men jag trivs väldigt bra i Göteborg. Och Daniel är ett bekant ansikte i musikgöteborg. Han har sin studio i kulturhuset Oceanen där han också arrangerar klubbar och driver det egna skivbolaget Dextramusic. Det innebär mycket arbete att vara frilansande musiker men också en annan frihet, inte minst artistiskt. Jag har hållit på ett tag nu och vet ungefär vad jag vill göra, var jag vill placera mig musikaliskt. Det är alltid svårt och kanske inte heller nödvändigt att sätta etikett på sin egen musik men jag inspireras av bland annat amerikansk folkmusik som country och blues. För Daniel Lemma har det aldrig funnits något alternativ till att arbeta som musiker. Jag tror att man måste vara lite naiv för att lyckas. Eller rättare sagt: inte bara det. Man måste samtidigt vara väldigt realistisk. Det kanske är balansen mellan de två tillstånden som är nyckeln! Det kan vara en väldigt osäker tillvaro men för mig har det alltid ordnat sig. Och friheten som det innebär att vara självständig är alla gånger värd den osäkerhet som det kan innebära. Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist har under många år varit sina egna sångerskor och sjungit både solo och i olika konstellationer. Utöver att sjunga i olika sammanhang avslutar Sara Isaksson just nu psykologstudier och Rebecka Törnqvist skriver musik. Bortsett från studier så har vi arbetat uteslutande med musik i någon form de senaste 15 åren. De största skillnaderna mot att vara anställd musiker är nog dels bristen på ekonomisk trygg- 22 23
het, dels att vi arbetar i sammanhang där man själv har det slutgiltiga konstnärliga ansvaret, säger de. Även om många av Symfonikernas musiker är vana att spela i olika kontexter skiljer sig en Popicalkonsert från en orkesterkonsert. Både popgruppen och orkestermusikerna är i ett nytt sammanhang. Rebecka och Sara beskriver sin relation till klassisk musik som relationen till vilken annan musik som helst. Rebecka Törnqvist förklarar: All musik som av någon anledning fångar ens intresse och vidgar ens värld är oumbärlig. Jag besökte Göteborgs Konserthus i september och hörde Göteborgs Symfoniker spela Mahlers sjua. Helt fantastiskt! Inför Popicalkonserten förbereder de sig genom att välja ut låtar och instrumentering och diskuterar med den som arrangerar musiken. Och repeterar förstås! Den som skiljer sig från vanligt bandarbete är att det är fler musiker och att man får lyxen att jobba med en arrangör, säger de. Arrangören för denna liksom alla andra Popical-konserter heter Martin Schaub. Han är musiker, sångare och kompositör i bandet West of Eden. Det var också han, tillsammans med en orkestermedlem, som kom med idén till att göra konserter där popartister och musiker ur Göteborgs Symfoniker får mötas. Det är den femte säsongen med Popical-konserter och det har blivit flera spännande möten mellan Symfonikerna och artister som Veronica Maggio, Soundtrack of Our Lives, Miss Li, Loney Dear, Christian Kjellvander och Salem Al Fakir. I somras gjordes också en utomhuskonsert på Kulturkalaset med Timo Räisänen och musiker ur Göteborgs Symfoniker. Ungefär ett halvår före varje Popicalkonsert väljer Martin Schaub och artisterna låtar och vilka instrument som ska vara med. Sedan skriver han arrangemangen för Symfonikerna. Martin är ofta med som dirigent under själva konserten. Att spela tillsammans med ett popband kan kräva en annan sorts lyhördhet eftersom mycket sker i stunden. Det kan bli oväntade pauser och reaktioner från publiken på ett helt annat sätt än vid en klassisk konsert. Men många av musikerna i Symfonikerna tycker att det är en spännande utmaning och ett kul avbrott från deras vanliga repertoar. I själva mötet mellan popartisterna och Symfonikerna uppstår något helt nytt, säger Martin Schaub. amadou & mariam Två skickliga musiker från Mali som gjort succé både i Afrika och Europa. Martin Schaub stenhammarsalen Rebecka törnqvist & Sara isaksson 17 februari kl 21.00 daniel lemma 16 mars kl 21.00 5 mars kl 19.30 24
programsidorna konserter DIRIGENTER, SOLISTER & VERKKOMMENTARER KALENDARIUM 18 & 19 jan KAMMARKONSERT 22 jan 26 & 27 JAN 2 & 4 FEB 8, 9 & 10 FEB 23 & 24 FEB 1, 2 & 3 MARS KAMMARKONSERT 4 MARS 9 MARS 14 & 15 MARS 16 MARS 21 & 22 MARS 28 34 38 40 44 48 53 58 62 64 70 76 80 Samtliga konserter på Konserthuset Göteborgs Symfoniker & Alexander Shelley Mario Venzago och Per Enoksson med vänner Göteborgs Symfoniker & Mario Venzago Göteborgs Symfoniker & Krzysztof Urbanski Göteborgs Symfoniker & Shi-Yeon Sung Göteborgs Symfoniker & Juanjo Mena Göteborgs Symfoniker & Christian Zacharias Christian Zacharias & musiker ur Göteborgs Symfoniker Håkan Hardenberger & Academy of St Martin in the Fields Göteborgs Symfoniker & Pablo Heras-Casado Kungliga Filharmonikerna & Sakari Oramo Göteborgs Symfoniker & Gustavo Dudamel Familjekonserterna 21 januari & 10 mars, Sportlovsorkestern 17 februari samt Ragnarök 19-20 april presenteras i separata program. Se www.gso.se för dagsaktuellt kalendarium. 26
BILJETTKONTORET 031-726 53 10 BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE kalendarium tisdag 17 jan KL 18.00 Stenhammarsalen föreläsning med sixten nordström ONSDAG 18 jan KL 19.30 TORSDAG 19 jan KL 19.30 GÖTEBORGS SYMFONIKER & alexander shelley terés löf piano LÖRDAG 21 JAN KL 15.00 FAMILJEKONSERT Fri entré Göteborgs Symfoniker i musikaliskt möte med barn från El Sistema-Göteborg. söndag 22 jan kl 16.00 & 19.30 gift ett livsfarligt ämne Anna Mannheimer & Peter Apelgren arr CS Nöje SÖNDAG 22 jan KL 18.00 Stenhammarsalen Kammarkonsert Mario venzago & Per enoksson med vänner MÅNDAG 23 jan KL 19.30 Stenhammarsalen nefertiti på konserthuset goran kajfes med subtropic arkestra TORSDAG 26 JAN KL 19.30 the blanks arr Kulturbolaget KB West torsdag 26 jan KL 19.30 fredag 27 jan KL 18.00 GÖTEBORGS SYMFONIKER & mario venzago thomas zehetmair violin torsdag 2 feb KL 19.30 lördag 4 feb KL 15.00 GÖTEBORGS SYMFONIKER & krzysztof urbanski jan lisiecki piano onsdag 8 feb KL 19.30 torsdag 9 feb KL 19.30 GÖTEBORGS SYMFONIKER & shi-yeon sung jakob koranyi cello fredag 10 feb KL 18.00 after work Inklusive mat och dryck efter konserten göteborgs SYMFONIKER & shi-yeon sung jakob koranyi cello LÖRDAG 11 feb KL 11.00 Götaplatsfoajén FIKASTRÅKET måndag 13 feb KL 19.30 richard galliano septett piazzolla forever TISDAG 14 feb KL 18.00 Stenhammarsalen föreläsning med sixten nordström fredag 17 feb KL 18.00 Stenhammarsalen sportlovsorkestern & thord svedlund fredag 17 feb KL 21.00 Stenhammarsalen popical: rebecka törnqvist och sara isaksson med musiker ur Göteborgs Symfoniker måndag 20 feb KL 19.30 tisdag 21 feb KL 19.30 onsdag 22 feb KL 14.00 & 19.30 sicken tyken tid en äkta göteborgsrevy arr Nya Revyteatern torsdag 23 feb KL 19.30 fredag 24 feb KL 18.00 GÖTEBORGS SYMFONIKER & juanjo mena manskör ur göteborgs symfoniska kör pär lindskog tenor måndag 27 feb KL 19.30 tisdag 28 feb KL 19.30 onsdag 29 feb KL 14.00 & 19.30 sicken tyken tid en äkta göteborgsrevy arr Nya Revyteatern onsdag 29 feb KL 19.30 mikael wiehe arr PK Musik & United Stage torsdag 1 mars KL 19.30 lördag 3 mars KL 15.00 GÖTEBORGS SYMFONIKER & christian zacharias piano fredag 2 mars KL 18.00 after work Inklusive mat och dryck efter konserten GÖTEBORGS SYMFONIKER & christian zacharias piano SÖNDAG 4 mars KL 18.00 Stenhammarsalen Kammarkonsert med musiker ur göteborgs symfoniker söndag 4 mars KL 19.30 Stora salen nefertiti på konserthuset brad mehldau trio måndag 5 mars 19.30 Världen i konserthuset amadou & mariam 6-9 mars KL 9.00 & 10.30 skolkonserter drillar och draköron göteborgs symfoniker & torodd wigum presentatör ayla kabaca tisdag 6 MARS KL 19.30 onsdag 7 mars KL 14.00 & 19.30 sicken tyken tid en äkta göteborgsrevy arr Nya Revyteatern FREdag 9 mars KL 18.00 ACADEMY OF ST MARTIN IN THE FIELDS & HÅKAN HARDENBERGER trumpet lördag 10 mars KL 13.00 & 15.00 familjekonsert drillar och draköron göteborgs symfoniker & torodd wigum presentatör ayla kabaca onsdag 14 mars KL 19.30 torsdag 15 mars KL 15.00 GÖTEBORGS SYMFONIKER, GÖTEBORGS SYMFONiska kör & pablo heras-casado Ingela bohlin sopran fredag 16 mars KL 18.00 kungliga filharmonikerna & sakari oramo nancy Zhou violin fredag 16 mars KL 21.00 Stenhammarsalen popical: daniel lemma med musiker ur Göteborgs Symfoniker LÖRDAG 17 mars KL 11.00 Götaplatsfoajén FIKASTRÅKET tisdag 20 mars KL 19.30 joe bonamassa arr Kulturbolaget KB West & Live Nation onsdag 21 mars KL 19.30 torsdag 22 mars KL 19.30 GÖTEBORGS SYMFONIKER & gustavo dudamel fredag 23 mars KL 19.00 michelle wågsjö & bengt forsberg arr SCB Global SÖNDAG 25 mars KL 18.00 chick corea och gary burton lördag 31 mars KL 19.30 magnus betnér arr FTW Productions lördag 14 april KL 19.30 jill johnson arr Live Nation & Nöjet 28 29
BILJETTKONTORET 031-726 53 10 BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE 5 november den sammansatte liszt Franz Liszt fyllde nyligen 200 år vilket bland annat uppmärksammades av en musikforskare i Guldheden. Han skrev en bok om den sällsynt moderne tonsättaren som blandade högt och lågt och med sin motsägelsefullhet blev en frisk fläkt i det europeiska musiklivet. Här har Jan Ling för Podiets räkning tecknat ett porträtt av den remarkable tonsättaren inför framförandet av En Faustsymfoni den 23 & 24 februari. För ytterligare fördjupningar rekommenderar vi hans läsvärda bok Franz Liszt och 1800-talets konstmusik. Vem var denne Franz Liszt, vars 200-åriga födelsedag firades den 22 oktober 2011 med pianomaraton, symfonikonserter och föreläsningar världen över? Själv kunde han ibland presentera sig som halv zigenare, halv munk. Men egentligen bestod han och hans liv av musik, musik och åter musik. Eftersom han trodde på Gud kan vi gott föreställa oss att han nu är i musikens himmel, sittande på musikens helgons, den heliga Cecilias, högra sida och smuttande på sin favoritkonjak. Om han i så fall har möjlighet att blicka ned på jordelivet skulle han med all säkerhet bli förvånad över att hans musik har blivit så populär! Möjligen drömde han om detta när han var ung och omåttligt framgångsrik som pianist och debattör. Men på ålderns höst, då motgångarna hopade sig både privat och i yrkeslivet som tonsättare var detta något han aldrig skulle kunna ha föreställt sig. Nej, som kompositör kände sig nog den gamle Franz ganska misslyckad. Inte blev saken bättre av att vare sig hans vän Frédéric Chopin under sin korta levnad eller Johannes Brahms under sin betydligt längre jordiska vistelse fann hans tonsättningar vara värda så mycket som ett vitten. Brahms tyckte helt enkelt illa om dem. Det gick väl an så länge Franz komponerade för piano, dels sådana stycken som var överkomliga för amatörer och dels sådana som krävde pianovirtuosens teknik. Men de senare årens symfoniska dikter, symfonier och mässor gjorde ingen succé. Snarare motsatsen. De symfoniska dikterna fick han själv köpa hos förläggaren och lämna till vänner med förhoppning att någon skulle ta mod till sig att framföra dem. När de väl någon gång stod på programmen, ofta lanserade av Liszt själv och med honom själv som dirigent, var kritiken blandad. Och publiken? Ja, den var ofta kallsinnig och oförstående. Franz beklagar sig bittert för svärsonen Richard Wagner om dessa ständiga motgångar som också hade allvarliga ekonomiska konsekvenser. Men Richard tänkte bara på sig själv. Han fortsatte skoningslöst sitt livslånga pungslående av denne musikens grand seigneur, oavsett att denne nu var närmast på obestånd. Nej, tonsättandet var som sagt ingen lönsam sysselsättning för Franz på gamla dagar. Som 45-åring hade han definitivt övergivit det offentliga klaverspelandet där han på 1830- och 1840-talen hade varit absolut bäst i världen. Det fanns visserligen konkurrenter, men de låg på milsvitt avstånd. Hans farväl till pianot hade skett på inrådan av Franz sista stora kärlek: furstinnan Caroline Wittgenstein. Hon hade i sin tur lämnat godset i Ukraina och smugglat sig genom ett krigande Europa 1848 för att få leva tillsammans med denne karismatiske man. Gemensamt hade de inte bara konsten och litteraturen utan även katolicismen. Caroline kombinerade sin tro med skarpa angrepp på den katolska kyrkan som hon fann moraliskt förtappad. Kanske var det för att uppfylla just hennes önskan att få leva med en stor tonsättare som fick pianohusaren Franz att byta yrke till det betydligt mindre lukrativa och glamorösa tonsättarkallet? Caroline hade nog tänkt sig Franz som samtidens motsvarighet till 1500-talets Giovanni Pierluigi da Palestrina. Min egen Palestrina kallade i varje fall påven Pius den IX honom skämtsamt för när de vandrade i klostergången vid Laterankyrkan i Rom. Likt katten hade Franz Liszt minst nio liv. I ett liv var han underbarn, i ett senare skede eftersökt och firad pianist. Han införde bland annat konsertformen att ensam och utan noter spela solo en hel kväll, detta som kom att kallas recital. Han var också de stora gesternas man med högt svängande armar och yvigt skakande hår! Men Franz var också en lysande pedagog. Redan i tonåren, något år efter det att familjen anlänt till Paris, var han eftersökt som pianolärare, särskilt av salongens unga damer. På ålderns höst kom han att samla världens elit av pianobegåvningar till Weimar där de fick en lämplig dos handpåläggelse för att förmedla hans pianoarv. Knappast någon pianist kan idag räkna sig vid sidan av det pianistträd som har Franz Liszt som rot. Franz Liszt sysslade också redan som ung med kvalificerad välgörenhet, spelade på fängelser och sjukhus utan ersättning och skrev revolutionär musik och gav ekonomiskt stöd till de utfattiga väveriarbetarna i Lyon. Senare gick de stora gagerna han fick vid sina berömda pianoaftnar med festklädda honoratiores på podiet till välgörenhet. Men åtskilligt spenderade han också på hedersgästerna vid efterföljande bankett. När Franz lämnade virtuoslivets kringflackande liv städslades han som kapellmästare och hovlakej vid det furstliga lilleputthovet i Weimar. Här organiserade han en förstklassig opera- och orkesterverksamhet med flera uruppföranden av skyddslingen Richard Wagners och andra tonsättares operor. Samtidigt utvecklade han konsten att dirigera. Han nöjde sig inte med att på dåtida sedvanligt sätt helt simpelt ange takten utan tolkade musiken med hjälp av hela kroppen, viftade vilt och ohämmat med armarna, hoppade runt för att markera takten, spände ögonen i falskspelare och blinkade uppmuntrande åt perfekta insatser. Franz var också beredd att axla ansvar för att organisera sina tonsättarkolleger så att de fick upphovsrätt till sina verk och därmed inkomster som gav dem en drägligare tillvaro. I all uppräkning höll jag på att glömma en sak: han utvecklade sig också till en ledande skribent om musikaliska ting. Han startade en musiktidning där han skrev vassa debattartiklar. Dessutom hann han med att skriva en generös bok om vännen Frédéric Chopin året efter dennes bortgång. Om sina vänner romerna, dem som han enligt tidens sed kallade zigenare, skrev han senare en mycket omdebatterad bok som särskilt upprörde de ungerska nationalisterna (Liszt ansåg nämligen att romernas musik var själva ursprunget till den ungerska folkmusiken). Han lärde känna sina romer redan i barndomens Raiding där de hade sitt läger i byns utkant. Sedan sökte han upp dem oavsett om han var i Moskva, Kiev eller Budapest för att lyssna och lära av deras musik. Den omsatte han sedan i sina berömda rapsodier för att förmedla sina musikaliska upplevelser till en publik som kanske inte skulle uppskatta zigenarkapellens framföranden på fiol och cimbalom. Det var också som barn i Raiding han med pappa Adam som förmedlare lärde känna franciskanermunkarna. Ofta besökte han klostret tillsammans med pappan. Han döptes också till Franz på förslag av Adam och mamma Anna Lager, detta för att hedra denna ärevördiga munkorden. Redan som barn var han djupt troende enligt hans första biograf och beundrarinna Lina Ramann. Gud följde honom sedan i vått som torrt genom livet. Apropå vått så spottade han inte i glaset. Ryktet säger att han på ålderns höst konsumerade riklig mängd vin och konjak varje 30 31
BILJETTKONTORET 031-726 53 10 BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE dag. Att röka turkisk pipa med varierande innehåll var också inne bland konstnärskretsar i Paris på 1830-talet och Franz var en flitig piprökare. Senare övergick han som tur var helt till saftiga cigarrer. Han var utan tvekan en sammansatt person. Tomas Tranströmer diktar om honom att han är van att bära sin resväska genom snöglopp och solsken vilket sannolikt associerar till hans bakgrund som franciskaner och hans förhållande till sin betjänt. Detta kunde ta sig absurda vändningar. Franz kunde till exempel låta betjänten bo i hotellets lyxsvit medan han själv bodde i minsta vindsrummet. Eller så satte han sig i tredje klassens tågkupé och befallde betjänten att åka första klass! Men i grunden var han en djup humanist som i de flesta lägen ville allas väl. Detta gällde tyvärr inte hans första stora kärlek, Marie d Agoult, efter den tragiska brytningen och den följande kampen om barnens framtid. Franz var en fullblodsegoist som beträffande kärleksaffärer skulle ha passat in i 1960-talets hippierörelse. När den kvinna som betytt så mycket för honom känslomässigt, intellektuellt och även musikaliskt inte längre stod ut med honom hon som lämnat man, barn och överklassen för hans skull så räckte franciskanerandan inte till för att han som ensam vårdnadshavare skulle ge henne anständiga möjligheter att träffa sina barn. De bodde hos sin farmor Anna Lager. Deras fisförnäma mormor, Marie d Agoults mor, erkände av konvenans aldrig barnens existens. 32 Men katastrofen drabbade alla efter en tid. Den begåvade sonen Daniel, född 1839, dog i influensa 1859 och älsklingsdottern Blandine, född 1835, dog 1862. Dottern som överlevde hette Cosima och levde fram till 1939, nära 100 år gammal. Hon hade starka gener som, efter äktenskapet med Liszts favoritelev Hans von Bülow, korsades med Richard Wagners och deras äktenskap resulterade i dynamiska efterlevande som fortfarande regerar med fast hand i Bayreuth. Det var i Bayreuth som Richard Wagner förverkligade drömmen om ett festspelscentrum, detta som svärfadern förgäves försökt skapa i Weimar. Det var också där, vid ett besök hos dottern Cosima, som Franz Liszt avled. Hans sista beundrarinna, en elev, fick betrakta honom genom fönstret, förbjuden att närvara i sjukrummet av Cosima. Dottern serverade inte heller pappan någon avskedskonjak. Jan Ling after work Ni vet vad man vill ha på en After Work: något gott att äta och dricka, schysst mingel, en mysig miljö och bra priser. Allt detta kan många trevliga etablissemang på Avenyn erbjuda men det är bara Konserthuset som har Göteborgs Symfoniker. Gör som så många andra: gå på en timmes konsert och njut av den sköna stämningen vid våra After Work-kvällar. Konsert, mat och dryck för endast 300 kr. Konserten startar kl 18 med efterföljande mat och mingel ca kl 19. 10 februari kl 18 smetana uvertyr till brudköpet dvorák cellokonsert h-moll GÖTEBORGS SYMFONIKER DIRIGENT shi-yeon sung jakob koranyi cello 2 mars kl 18 C p e bach symfoni e-moll zimmermann kyrkmarknadsdanser från rhen c p e bach klaverkonsert d-moll GÖTEBORGS SYMFONIKER DIRIGENT & solist Christian zacharias piano 33
BILJETTKONTORET 031-7265310 10 BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE 18 & 19 januari terés löf Alexander Shelley 2001 erhöll Terés Löf sitt solistdiplom och debuterade i Brahms första pianokonsert med Kungliga filharmonikerna. Sedan dess har hon frilansat som solist och kammarmusiker och turnerat både i Sverige och utomlands. Terés Löf har framträtt som solist med de flesta svenska orkestrar och gav 2007 ett kritikerrosat framförande av Poulencs dubbelkonsert tillsammans med pianisten Johan Ullén och Sveriges Radios symfoniorkester. I sin pianotrio samarbetar hon med violinisten Klara Hellgren och cellisten Kati Raitinen. Terés Löf har gjort flera radioinspelningar för SR P2 samt medverkat i SVT, bland annat i Musikspegeln, Veckans konsert (Gershwins pianokonsert) och Berwaldhallens Trettondagskonsert då hon spelade Lowell Liebermanns pianokonsert med Sveriges Radios symfoniorkester. 2005 kom en CD på Caprice Records där hon spelar Mozarts Pianosonat nr 12 och pianokvintetten med Amadékvintetten. 31-årige Alexander Shelley har snabbt etablerat sig som en av de mest intressanta dirigentbegåvningarna i sin generation. 2005 vann han förstapris i dirigenttävlingen i Leeds och förra säsongen gjorde han framgångsrika debuter i USA och Sydamerika samt med europeiska orkestrar som BBC Symphony Orchestra och Bordeauxs Nationalorkester. Han är redan väl etablerad i Norden där han bland annat dirigerat Sveriges Radios symfoniorkester, Helsingborgs symfoniorkester och Det Kongeliges orkester. Alexander Shelly är chefdirigent för Nürnbergs symfoniorkester och konstnärlig ledare för ett framtidsprojekt med Tyska kammarfilharmonin i Bremen. 34 Foto Torsten Hönig 35
BILJETTKONTORET 031-726 53 10 BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE 18 & 19 januari ONSDAG 18 jan KL 19.30 TORSDAG 19 jan KL 19.30 salonen helix 9 min beethoven pianokonsert nr 2 30 min PAUS Stravinsky petrusjka 42 min GÖTEBORGS SYMFONIKER DIRIGENT Alexander shelley terés löf piano Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink Esa-Pekka Salonen (f 1958) Helix Esa-Pekka Salonen var redan från början en mångsidig musiker: han spelade horn och studerade komposition och dirigering. Efter hand blev intresset för dirigering allt starkare och han inledde redan som 20-åring en karriär som ledde till chefskap för Sveriges Radios symfoniorkester, Los Angeles Philharmonic och Philharmoniaorkestern i London. Som tonsättare har Esa-Pekka Salonen uppvisat flera olika stilriktningar. Hans förläggare ger en kort historik som är talande: I slutet av 1970-talet, när han studerade för Rautavaara vid Sibeliusakademin, komponerade han i en lyrisk, neoromantisk stil. Efter att ha studerat i Italien för Donatoni och Castiglioni gick han över till strikta seriella principer, särskilt i den serie solostycken som fått titeln Yta. Sedan hans dirigentkarriär fått fart 1983 blev det inte mycket tid över till att komponera, men i mitten av 1990-talet började han åter komponera, ofta i större format med en ny känsla av energi, livsglädje och orkesterbriljans. Esa-Pekka Salonen har sedan dess komponerat flera stora orkesterverk, bland dem Foreign Bodies (2001), Insomnia (2002, framfört av Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel 2009) samt Wing on Wing som var en gåva till Los Angeles Philharmonic och fick sitt uruppförande 2004 i orkesterns nya hem, Walt Disney Concert Hall. 2005 komponerade han Helix för BBC Proms. Han skriver själv om verket: Jag bestämde mig för att skriva ett uvertyrlikt stycke med hyllningskaraktär som ändå skulle vara strikt strukturerat och grundat på en kontinuerlig process. Helix form kan beskrivas som en spiral, eller mer akademiskt en kurva som cirklar runt en kon och har ett konstant vinkelförhållande mot en linje parallell med konens bas. Helix är i grunden ett nio minuter lånt accelerando. Tempot ökas men frasernas notvärden blir motsvarande längre. Därför ändras endast materialets relation till pulsen, inte nödvändigtvis intrycket av hastigheten. Därav spiralmetaforen: materialet (vilket huvudsakligen består av två olika fraser) skjuts framåt genom ständigt mindre koncentriska cirklar tills det når en punkt där det måste stanna eftersom det inte längre finns någon väg att gå. Det musikaliska uttrycket genomgår drastiska förändringar under loppet av dessa nio minuter: den idylliska, nästan pastorala öppningsfrasen för piccolo och kontrafagott återvänder långt senare i horn och trumpeter, fortissimo, omgiven av en väldigt livlig tuttiorkester. I den avslutande delen framstår materialet i ett nästan maniskt ljus. Esa-Pekka Salonens anseende som tonsättare har förstärkts ytterligare de senaste åren. 2007 dirigerade han själv uruppförandet av sin pianokonsert med New York Philharmonic och Yefim Bronfman som solist. Två år senare uruppförde Leila Josefowicz violinkonserten som belönades med 2012 års Grawemeyerpris, ett av världens mest prestigefyllda kompositionspriser. Bland tidigare prisvinnare finns György Ligeti, Witold Lutoslawski och Pierre Boulez, så man kan verkligen säga att Esa-Pekka Salonen hamnat i fint sällskap. Ludwig van Beethoven (1770-1827) Pianokonsert nr 2 B-dur op 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro Stefan Nävermyr Jag uppskattar konsertens värde endast till tio dukater, emedan jag, som jag redan skrivit, inte anser att det är en av mina bästa. Ja, så skrev Beethoven själv i ett brev till förläggaren Hofmeister 1801. Det är ett märkligt dokument. Han hade ju då inte skrivit speciellt många konserter! I själva verket skrevs denna konsert 1795, och den som fått beteckningen nr 1 skrevs inte förrän året därefter. Men å andra sidan skrev han också en onumrerad pianokonsert i Ess-dur redan som 14-åring. Eftervärlden har i alla fall sett den andra pianokonsertens kvalitéer och värderat den helt annorlunda. I synnerhet finalen är lysande briljant musik. Om man tycker att B-durkonserten har mycket av Mozart i sig så är det egentligen inte så konstigt. Det var bara fyra år sedan Mozart gått ur tiden och den unge Beethoven hade ännu inte funnit sin egen stil. Mozarts då tio år gamla pianokonsert nr 18 går i samma tonart och har exakt samma instrumentering. Beethoven skrev pianokonserten till den egna offentliga debutkonserten som pianist. Den ägde rum i Wien den 29 mars 1795 och som vanligt blev musiken färdig i allra sista stund. Först två dagar före framförandet skrev han rondot, och då hade han dessutom besvärliga koliksmärtor som ständigt plågade honom. I kammaren satt fyra notskrivare som fick sida efter sida, vartefter de komponerades. Denna metod skiljer sig mycket från mästarens kommande arbetssätt då han kunde bearbeta sina motiv otaliga gånger innan han var nöjd. Den här gången tvingades han improvisera en del solopartier som han ännu inte hunnit komponera. Men å andra sidan var han redan då känd som en av Wiens allra mest begåvade improvisatörer. Liksom första satsen innehåller också adagiot mer finess än den sorgfria ytan låter påskina. Den till synes konventionella, dekorativa långsamma satsen förebådar i själva verket romantikerna Schubert och Mendelssohn. Finalen är mer jordnära och på ett strålande glatt humör. Igor Stravinsky (1882-1971) Petrusjka, balett i fyra scener (1947) Marknad vid fastlagstiden Hos Petrusjka Hos Moren Moren och Petrusjkas död Stig Jacobsson Det är en natt i februari 1911, i Beaulieu i södra Frankrike. Igor Stravinsky har en obehaglig mardröm: han tror han blivit puckelryggig och vaknar skräckslagen med svåra smärtor i ryggen. En tillkallad läkare konstaterar att Stravinsky har drabbats av akut nikotinförgiftning han har rökt för mycket under det intensiva komponerandet av Petrusjka. Arbetet med det som kom att bli Petrusjka Lille Peter, en rollfigur i den ryska dockteatern började i augusti 1910. Stravinsky bodde i Lausanne och hade efter succén med Eldfågeln i Paris börjat skissa på Våroffer. Men han tog sig ett uppfriskande avbrott med ett orkesterverk där pianot spelar huvudrollen, ett slags Konzertstück. Han såg bilden av en docka som plötsligt får liv och retar upp orkestern med djävulska arpeggiokaskader som orkestern besvarar med hotfulla trumpetstötar. Detta tvådelade konsertstycke spelade Stravinsky för Ryska balettens ledare Sergej Djagilev som beställt både Eldfågeln och Våroffer. Djagilev blev eld och lågor och övertalade Stravinsky att göra en balett av musiken. Handlingen skrev de tillsammans. Baletten utspelar sig på fastlagsmarknaden i St Petersburg, på Admiralitetstorget, med alla människor, alla stånd, den traditionsenliga lilla teatern, trollkarlen med alla sina konster, och dockorna som får liv Petrusjka, hans rival moren och ballerinan och deras kärlekstragedi som slutar med Petrusjkas död. Konsertstyckets två satser blev balettens andra scen, Hos Petrusjka (ursprungligen kallad Petrusjkas skrik) och Rysk dans i den första scenen. Stravinsky komponerade baletten på resande fot i Lausanne, Clarens och Beaulieu. Nikotinförgiftningen gav långsamt med sig men det dröjde flera månader innan han blev helt frisk. Den 26 maj 1911 fullbordades Petrusjka i Rom där Ryska baletten befann sig på turné. Om föregångaren Eldfågeln är romantiskt prunkande och inte så litet påverkad av Rimskij- Korsakov är Petrusjka mer rytmiskt kärv med skarpa, ryska färgklickar. Stråkarna spelar inte alls samma roll som i Eldfågeln och orkestreringen är mer dynamisk, stundtals concerto grosso-artad med ett flertal utmanande solon, inte minst för trumpetarna. Där finns också de välkända positivmelodierna i gnistrande och glimmande instrumentation. En av dem hörde Stravinsky på gatan utanför sitt hotellrum i Beaulieu. Positivhalaren lär senare ha krävt och fått royaltypengar för Stravinskys lån. Den unge Pierre Monteux anförtroddes uppgiften att dirigera uruppförandet. Koreografin ansvarade Michel Fokine för. Med Vaslav Nijinsky och Tamara Karsavina i huvudrollerna blev premiären på Théatre du Chatelet i Paris den 13 juni 1911 en stor succé. 35 år senare hade Stravinsky tagit klivet över Atlanten och blivit amerikansk medborgare. Vad han egentligen tänkte när han 1946 satte sig vid skrivbordet i Hollywood för att revidera Petrusjka vet vi inte, men det är väl troligt att fyra faktorer var avgörande: eliminering av kopieringsfel, ny klarare instrumentering i linje med hans senaste utveckling, mindre besättning för att stimulera fler konsertframföranden och framförallt målet att skapa en ny, copyrightskyddad version som säkrade framtida inkomster. Han lyckades i alla delar. De enda som möjligtvis knorrar är de som uppskattar den större och något färgrikare orkestreringen från 1911, originalet som Pierre Monteux kallade min Petrusjka och som fortfarande har en särskild lockelse för habituéer. Stefan Nävermyr 36 37
BILJETTKONTORET 031-726 53 10 BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE 22 januari SÖNDAG 22 jan KL 18.00 KAMMARKONSERT Stenhammarsalen milhaud la création du monde 15 min PAUS brahms serenad nr 1 45 min Per Enoksson & Mats Enoksson violin Per Högberg viola Johan Stern cello Jenny Ryderberg kontrabas Anders Jonhäll & Tina Ljungkvist flöjt Mårten Larsson oboe Urban Claesson & Ola Persson klarinett Anders Engström fagott Sebastian Wilke altsaxofon Lisa Ford horn Per Ivarsson & Paul Spjuth kornett Jens Kristian SØgaard trombone Erik Risberg piano Roger Carlsson & Kenneth Franzén slagverk dirigent mario venzago Darius Milhaud (1892-1974) La création du monde Det är svårt att finna en svensk motsvarighet till det portugisiska ordet saudade, ett brasilianskt uttryck som närmast beskriver en längtan efter något förflutet och förlorat, en nostalgisk känsla av vemod och saknad och en symbol för något som funnits hos människan men för alltid gått förlorat. Jag kan inte låta bli att tänka på vårt svenska vemod, ibland gränsande till svårmod, minnet efter ljus och glädje som i avstånd med tiden fått en melankolisk färgning. Det finns något vi delar, brasilianarna och vi. Darius Milhaud, denne omåttlige tonsättare och livsälskare, var bekant med begreppet saudade. Han var inte bara kompositör utan också sekreterare till författaren och diplomaten Paul Claudel som en tid var Frankrikes ambassadör i Brasilien. Där gjorde Milhaud ett försök att återskapa det brasilianska stämningsläget i sviten Saudades do Brasil men den stundtals skramliga skildringen lyckades inte riktigt fånga den brasilianska själen. Musiken är fjärran från den finstämdhet sydamerikaner som Barrios, Villa-Lobos och bossanovaprofilerna Antonio Carlos Jobim, Luiz Bonfa och João Gilberto uttrycker så fint i sin musik. (Hela bossanovavågen startade för övrigt 1958 med låten Chega de saudade, Ingen mer saudade, komponerad av Jobim och framförd av João Gilberto.) Men i La création du monde fann Milhaud det rätta uttrycket, i det inledande och avslutande motivet som spelas av en expressiv altsaxofon. Det är talande att denna avsaknad och längtan så starkt träder fram i ett orkesterverk som skildrar en tid som fortfarande tycks oss gåtfull och främmande: jordens skapelse och människans ursprung. I detta stycke musik förenas också det brasilianska med det svenska: Milhaud skrev La création du monde på beställning av Svenska baletten i Paris, den tidens mest vågade och experimentella balettrupp som övertagit krona, spira och mantel från Djagilevs Ryska balett. Milhaud välkomnade tillfället att få komponera en jazzbalett med klassisk känsla baserad på en afrikansk skapelsemyt av den karismatiske Blaise Cendrars. Jean Börlin använde i sin koreografi primitiva danser med svartmålade kroppar och bastkjolar. I Milhauds kantiga musik finns också inslag av den nya jazzmusiken (vilken ännu inte fått epitetet jazz utan kallades stomp, ragtime och hot) som uppskattades för sin råa och raka uttryckskraft och sitt hetsiga utspel. Milhaud hade under en USA-resa 1922 tillbringat många kvällar på teatrar och dansrestauranger i Harlem, New York, där jazzen härskade. Han tog orkesterbesättningen från en musikal av den svarte tonsättaren Maceo Pinkard men bytte en av altviolinerna till en altsax i La création du monde. Och rytmerna återanvände han inte utan besvär i mellandelarna som är fulla av förskjutna motiv och synkoper balettens stjärndansare Jean Börlin kan inte haft det lätt med stegen i slagverk, piano och blåsinstrument som härmar Harlems jazzband, inklusive glissandon i stråkar och tromboner. Milhaud hade väl inte en naturlig känsla för swing men La création du monde är ett mycket intressant exempel på den experimentlusta och upptäckarglädje som präglar 1920-talets franska musikliv. Stefan Nävermyr Johannes Brahms (1833-1897) Serenad nr 1 D-dur op 11 Allegro molto Scherzo: Allegro non troppo Adagio non troppo Menuett Scherzo: Allegro Rondo: Allegro Mellan 1857 och 1859 var den unge Johannes Brahms anställd som pianolärare och körledare vid furstehovet i Detmold. Det var hans första musikaliska anställning. Han hade gott om tid att ägna sig åt studier av Mozarts och Haydns partitur och detta satte djupa spår när han 1858 började skriva en nonett som han fullbordade och uruppförde i Hamburg året därpå. Redan innan detta skedde hade han bestämt sig för att skriva om hela verket för orkester och med ledning av erfarenheterna från framförandet fullbordade han omarbetningen året därpå. Resultatet blev den tjugofemårige Brahms första orkesterverk Serenad nr 1 i D-dur. Det första framförandet av verket i denna form ägde rum den 3 mars 1860 och leddes av Joseph Joachim. Det är ett i hög grad fullgånget mästerverk som vi i dag vet rymmer åtskilliga av de egenskaper som vi lärt oss förknippa med typiskt Brahms. Det är uppenbart att Brahms hade den klassiska epokens divertimento i tankarna när han komponerade sin serenad, och många forskare har letat efter den ursprungliga nonetten. Men Brahms var alltid noga med att förstöra alla skisser och tidiga versioner av sina kompositioner, så om man vill spela musiken i originalform måste man använda sig av sentida rekonstruktioner. Kvällens version har gjorts av Jorge Rotter. Redan i första satsens inledning märker man att upphovsmannen studerat Haydns musik ingående. Huvudtemat visar stort släktskap med början av dennes Londonsymfoni (nr 104) och ett tema ur samma symfonis final dyker upp i femte satsen. I detta scherzo hittar man också anspelningar på Beethovens andra symfoni och violinsonat op 24. Men sådana här kollegiala hälsningar är annars sällsynta och de sex satserna utmärks av ett härligt melodiskt musicerande där kammarmusiken lyser igenom också i orkesterversionen, inte minst i menuetten. Det kraftfulla slutrondot mjukas upp av två lyriska episoder innan hela serenaden efter en överraskande vändning mot moll slutar i strålande dur. Stig Jacobsson 38 39