q Prövningen p
Sagan är satt med typsnittet Esperanto, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor. 2002 Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX 135 135 23 TYRESÖ TEL. 08 742 83 36 franko@omnibus.se www.omnibus.se
Det var en gång en mycket rik och förnäm man, som hade trenne de vackraste och bäst uppfostrade döttrar i hela landet. I sinom tid blevo de alla gifta med män lika förnäma och rika som de själve och yttade till var sitt slott i fadrens grannskap. Denne, som började bli gammal och grå och fann, att tiden för hans hädanfärd icke var långt borta, beslöt att, innan han skrev sitt testamente och förordnade om sin egendom, noga pröva sina döttrars hjärtelag för att så mycket lättare kunna bestämma åt var sin del efter deras förtjänst. I detta ändamål stofferar han ut sig en vacker dag i den uslaste tiggarens dräkt, sedan han genom konst vanställt sina anletsdrag, att han omöjligen kunde igenkännas. Stödd på sin nötta vandringsstav, lutande och krokig med påsen på ryggen, trädde han in i köket hos sin äldsta dotter och bad i Guds namn om en allmosa. Jag får ej ge er något, sade hushållerskan. Min grevinna har förbjudit mig det. Tvärtom har hon befallt att köra sådana strykare på dörren. Jag kan ej tro det, min jungfru. Men om jag ej kan få något, så vore det dock en fägnad för mina gamla ögon att endast få se er grevinna. Man säger, att hon är så uto- 3
mordentligt vacker, att man aldrig sett någon vackrare. Kära, bed henne gå ut i köket, att jag må få se henne! Nå, du är en lustig gubbe, som stryker omkring att bekika vackra fruntimmer. Jag skall säga grevinnan, vad du önskar. Så sprang hon in, och efter några ögonblick kom grevinnan ut i köket. Vad vill du min gubbe? Jo, först fägna mig vid åsynen av en så skön människa och sedan be om en allmosa. Jo, det skall du tro! Sådana lättjefulla strykare ger jag icke något. De äro endast en börda för jorden. Om jag vore kung, skulle jag låta hänga dem alla tillsammans. Huru kan man vara så vacker och så obarmhärtig? sade gubben. Jag må vara vacker eller icke, du får dock icke något. Dock, tyst, vänta! Så sprang hon in och kom strax tillbaka med ett snörre i handen. Se här! Detta snörre giver jag dig, och råder dig, att du hänger dig själv i första träd du nner i skogen, på det jag aldrig mer må se dig åter. Fadren gick med blödande hjärta bort från henne. Därpå ställer han kosan till sin andra dotter, och där gick det honom på samma sätt som hos den första med den skillnad endast, att han av henne ck en kniv tillika med rådet att skära halsen av sig och sålunda befria världen från en så onyttig varelse. Huru bedrövad han blev över denna hårdhet, är lätt att förstå. Gud nåde mig, tänkte han, för döttrar jag har! Är 4
min tredje dotter likaså obarmhärtig, så gör jag dem alla arvslösa och skänker min egendom till de fattige. Med detta beslut vandrar han till sin tredje dotter. Han träder in i köket sent om aftonen och ber om allmosa. Sitt ner! svarar hushållerskan. Jag skall tillsäga min fru. Hon är god och barmhärtig och nekar visst icke att ge dig, vad du behöver. Friherinnan kom i köket. Stackars gamle man, som nödgas så där söka dina smulor! Vad du är olycklig! Hör, jungfru, giv honom fullt att äta, och då han blivit mätt, för honom i rummet innanför barnkammaren att vila tills i morgon, då jag vill söka upp kläder för att skyla honom mot köld och oväder! God natt, min gubbe, sov sött och dröm om mig! Det vill jag göra, nådig friherinna, och tillika nedkalla den gode Gudens rikaste välsignelse över friherinnan och hela dess hus. Tack skall du ha, min gubbe! En rättfärdig mans bön förmår mycket, då den allvarlig är. Den gamle blev rikligen trakterad och efter slutad måltid förd genom barnkammaren in uti ett mycket snyggt rum och anvisad att vila uti en väl bäddad säng. Då han gick genom barnkammaren gav han noga akt, var den lille sonen i huset hade sin säng. Påklädd kastade han sig på sin vilobädd, sedan han innerligen tackat Gud för den glädjen att hos sin yngsta dotter nna ett ömt och medlidsamt hjärta. Vid midnattstid stiger han så sakta upp, sveper om sig i lakanet och spasserar ut i barnkammaren. Då han 5
märkte att alla där sovo en djup och stilla sömn, smyger han sig till den lilles säng, lyfter honom i sina armar och skyndar ut. Ingen märkte allt detta. Så fort han orkar, hastar han till sitt slott, utan att den lille vaknade på vägen. Vilken uppståndelse och förskräckelse härskade i friherinnans hus om morgonen, då man saknade både tiggaren och barnet, är lätt att förstå. Man sökte, man spanade, men förgäves. Man fann inga spår efter någondera. Att gubben bortsnappat barnet, på den tanken föll ingen. Tvärt om förmodade man, att denne av blygsel och förlägenhet över det ovanliga emottagandet skyndat sin väg, och att den lille smugit ur rummet om morgonen, innan barn ickan vaknade, och förvillat sig i den närbelägna skogen. Efter några dar lät fadren bjuda alla sina tre döttrar och deras män till sig för att mellan dem dela sin egendom. De kommo och blevo mycket vänligt emottagna, men friherinnan med förgråtna ögon och nedslagen min. Vad går åt dig, mitt barn? Du ser så bedrövad ut. Så berättade hon sin sons obegripliga försvinnande. Tåla dig, mitt barn! Jag hoppas och tror, att det endast är en prövning av den gode Guden, och att du snart får återse ditt barn. Gud give det! Annars är min glädje för detta liv försvunnen. Systrarne sökte också trösta henne på sitt vis. Vad är det värt att du gråter över ett barn? Du är ännu ung. Du kan få ett helt dussin härefter. 6
Jag har tre, sade den äldsta. Och jag har två, sade den andra. Men vi skulle icke giva oss över, om döden tog dem allesammans. De äro så besvärliga, de skrikhalsarna, och hindra oss i våra nöjen. Fadren hörde detta samtal och ruskade på huvudet. Friherinnans tårar öto så mycket ömnigare. Man satte sig till bords. De äldsta och deras män låto sig väl behaga. Den yngsta blott suckade och gret. Till slut inburos tvenne täckta fat, som sattes ett framför vardera av de äldsta döttrarne. Fadren bad dem avtaga locken. Huru förvånade blevo de ej, då den äldsta såg det snöre och den andra den kniv, som de givit tiggaren. Sen här, mina döttrar, återgiver jag er de gåvor, som ni skänkte mig, då jag såsom förklädd tiggare för några dagar sedan prövade edra hjärtan och sinnelag, och giver er samma råd, som ni gåven mig. Du, min äldsta dotter, häng dig i det första träd du nner! Och du, min andra dotter, skär halsen av dig med det allra första! Ty hårda och obarmhärtiga människor äro icke värde att vandra på Guds jord. Av min egendom fån I icke ett öre, ty I skullen allt för illa använda den. Men du, min yngsta dotter, du har visat dig äga ett ömt och medlidsamt hjärta. Åt dig har jag en annan gåva. Så öppnades dörren, och den lille försvunne med ett papper i handen inbars och överlämnades åt sin mor. Huru glad hon blev, kan icke med ord beskrivas. Papperet, som den lilla höll, upplästes, och däruti förklarade fadren den yngsta dottren vara enda arvingen till all hans förmögenhet, men med det villkor, att, om hon fann sina äldre systrar förändra sinnelag och bliva ömma och 7
barmhärtiga, hon skulle dela med sig åt dem. Detta lovade hon med uppriktigt hjärta. Måltiden slöts och alla reste hem. Från den dagen funnos i hela orten inga ömmare och barmhärtigare fruar än de tvenne grevinnorna, i början av egennytta men i längden av verklig böjelse, sedan de av erfarenheten förnummit, vilken ädel och herrlig njutning, barmhärtigheten giver sina utövare. Och den gode fadren hade den lyckan att leva länge nog för att skåda denna önskade förändring. 8
OMNIBUS 02.99.312 a Omnibus 9