Inledning Som liten kan jag ofta komma ihåg hur jag på sätt och vis såg upp till Pippi Långstrump, hon var så stark och självständig, helt oberoende vuxna människor. Det var nog ganska mycket skälet till att jag gjorde denna fördjupning av henne. Vad är det som gör Pippi är så populär bland barn? Och många andra frågor som jag hoppas finna svar på. Astrid Lindgren Bara en vanlig hemmafru, Suckade bokförläggare Hans Rabén när han hösten 1944 för första gången hörde Astrid Lindgrens namn. Hon hade just vunnit andra pris i förlagets ungdomstävlan: Boken var en tonårsbok, Britt-Marie lättar sitt hjärta, och den vanliga hemmafrun hade då redan skrivit Pippi Långstrump men placerat den i byrålådan sedan den blivit refuserad av Bonniers. Det är en otrolig och märkvärdig väg Astrid Lindgren har gått sedan dess. Hon debuterade 1944, så sent som vid 37 års ålder. Nu är hon vår internationellt ojämförligt mest lästa författare, med ett sjuttiotal böcker översatta till ett femtiotal olika språk. Mängder av journalister har skrivit om henne och försökt att beskriva omfånget av hennes upplagor världen över. Man har gett bilden av 175 Eiffeltorn på varandra eller lagt böckerna i tredubbla rader runt jorden. (Enbart i Ryssland har hon getts ut i mer än fyra miljoner exemplar och det finns översättningar på 13 olika ryska språk.) Vad har Astrid Lindgren som ingen annan har? De flesta vuxna - också många barnboksförfattare - ser på sin barndom som genom en bakvänd kikare, långt borta ser de, med sina vuxna ögon, hur ett barn leker och lever. De färgar vad de ser med vuxna erfarenheter och åsikter. Om de skriver för barn blir det med en pedagogisk utgångspunkt.
Astrid Lindgren hör till de få som aldrig brutit kontakten med sin barndom och med sig själv som barn. Barndomen är för henne sinnlig och konkret nutid. När jag skall skriva, brukar Astrid Lindgren säga, då är det barnet inom mig som bestämmer Och det barnet kommer ihåg vad som ger läsningen dess kittlande och svindlande höjdpunkter. Astrid Lindgren använder stora, raka och okomplicerade känslor, de är universella och tidlösa och har bearbetats i myter och sagor sedan urminnes tider. Hon skriver om behovet av kärlek, ömhet och förståelse, behovet av att lära sig bemästra skräcken och fasan för ensamheten och för det stora okända, för själva döden. Och hela tiden balanserar hon patetiken med sin humor och med en vardaglig berättarton som skapar närhet och trygghet. Pippis uppkomst Astrid Lingren hade länge ingen tanke på att bli författare. Men så blev hennes lilla dotter, Karin, sjuk, och Astrid berättade sagor för henne. Rätt som det var bad Karin: Berätta om Pippi Långstrump! Astrid Lindgren hade aldrig hört talas om någon med det namnet, men hon hittade på äventyr som Pippi varit med om. Sedan skrev hon ned allt som hon hittat på och det blev en bok som var så bra att hon fick ett pris för den. Så kom Pippi Långstrump till år 1945. Den fick två fortsättningar: Pippi Långstrump går ombord och Pippi Långstrump i Söderhavet. Alla tre böckerna har sedan sammanförts till en, Boken om Pippi Långstrump. De flesta av Astrid Lindgrens böcker handlar om pojkar, men Pippi är en flicka. Hon är det frigjorda barnet som överlägset gör allt som alla andra barn knappast vågar andas om, men hon gör det på ett avväpnande och oskyldigt sätt. Hon är inte bara starkare än poliser och förbrytare utan även modig, generös och hjälpsam.
För barn blir Pippi inte endast en otroligt avundsvärd varelse utan en idealgestalt, t.o.m. när hon fantiserar om sin framtid som Karibiska havets fasa. Pippi Långstrump är inte någon vanlig flicka och berättelsen om henne är en slags saga. Före Pippi Pippi Långstrump är inte Astrids Lindgrens första verk. Debutboken kom 1944 som andrapristagare i en flickbokstävlan anordnad av Rabén & Sjögrens förlag. Att boken Britt-Marie lättar sitt hjärta vann pris betydde mycket för fattarinnan, vilket hon fler än en gång påpekat. Inte ens flickboken är emellertid den allra första. Tidigare hade Astrid Lindgren fått några - helt vanliga - små sagor tryckta i tidningar, och hon hade även utarbetat en broschyr för Motormännens riksförbund. Men vid den här tiden hade hon redan sänt iväg det första manuskriptet av Pippi Långstrump till Bonniers, där fick manuskriptet ligga i flera månader. Efter tre månaders väntan känner sig Astrid Lindgren uppmanad att stöta på förlaget. Den 9 augusti skriver hon: Härmed får jag i all vänlighet efterhöra, hur lång tid det egentligen tar att få en bok refuserad på edert förlag. Den 27 april då insände jag till eder ett barnboksmanuskript, betitlat Pippi Långstrump. Jag vore mycket tacksam för ett meddelande, huruvida manuskriptet kommit eder tillhanda. Det blev mycket riktigt en refusering. Den är daterad den 20 september: Vi ber om ursäkt för det osedvanligt långa dröjsmålet med vårt svar. Det har berott på att vi gärna skulle ha velat ge ut er bok och manuskriptet har därför fått vandra runt inom förlaget för läsning, vi har försökt ändra på våra planer så att ert manuskript skulle kunna passas in, men tyvärr förgäves.
När vi förra veckan gick igenom vårt barnboksprogram, visade det sig att det för Bonniers barnbiblioteks del finns manuskript inköpta för hela 1945 och 1946 års produktion och att redan nu binda oss för 1947, det vill vi inte. Manuskriptet är mycket originellt och underhållande i all sin otrolighet och vi beklagar verkligen att vi inte skall kunna åtaga oss utgivandet. Vi återsänder det samtidigt med detta brev som försäkrat postpaket. Dröjsmålet innan beskedet kan viss mening tyda på att man verkligen försökte placera boken, men också att meningarna om den varit delade. Även om refuseringsbrevet är vänligt uppmuntrande så har ändå hänvisningen till det ansträngda utgivningsprogrammet förekommit förr som en dålig ursäkt. Hade man anat en succé för Pippi Långstrump så hade det givetvis gått att ge ut manuskriptet. Refuseringen slog inte ner Astrid Lindgren. Under den tid som följde visade hon en anmärkningsvärd produktivitet. Debuten och framgången med Britt-Marie lättar sitt hjärta var fortfarande en sporre. Hon gör nu en förändring av Pippi Långstrumps karaktär, skriver två nya böcker, barnboken Alla vi barn i Bullerbyn och flickboken Kerstin och jag samt en liten kriminalpjäs för barn, Huvudsaken är att man är frisk. Med boken om Bullerbyn och Pippi Långstrump deltar hon i Rabén & Sjögrens barnbokspristävling och vinner första pris med Pippi Långstrump. Samma år utkommer flickboken och pjäsen. Alla vi barn i Bullerbyn får visserligen inget pris, men förlaget köper in den för att ge ut den senare. År 1946 är det dags att ge ut andra delen i Pippitrilogin och den första barndeckaren, Mästerdetektiven Blomkvist - också den prisbelönas. Detta är inte mindre än sex böcker på tre år. Pippi förändras Breven till Bonniers tyder på att Astrid Lindgren varit ganska osäker på sitt manuskripts möjligheter hos förlaget, och refuseringen - hur vänligt formulerad den än var - har sannolikt bekräftat hennes misstankar att i dess ursprungliga skick skulle ingen förläggare ge ut det.
Men hon visste också att berättelserna vunnit nyfikenhet hos barn, och hon förstod att Pippi svarade mot deras drömmar och fantasier. Den konstnärliga finslipning som manuset fick genom revideringen ger i stort sett två märkbara effekter. Dels innebär den en skärpt språklig utformning och dels en finare anpassning till barnen. Möjligen kan man betrakta dessa som två sidor av samma sak. Det är hur som helst fråga om en märkbar stilutveckling. Den väsentligaste förändringen gäller dock Pippis egen gestalt. Med ökad finess i uttryckssätt och handlingsmönster har hon blivit mer suverän på så sätt att hon inte bryr sig om vanliga människors misstag och tarvligheter - ja hon blir mer frigjord från verkligheten, mer av myt, av främmande barn. Det har blivit självklarare att hon inte kan utgöra något mönster för vanliga barn. Hon har också fått en ny identitet genom draget av anspråkslöshet och godhet i sitt liv. Sena tiders film-pippi har återfått en del av de skrikiga dragen som Astrid Lindgren tog bort ur manuset. Pippis frihet Bara ramen omkring Pippi Långstrumps person garanterar henne den fullständiga friheten. Hon kommer ensam från de stora haven som ligger som grund för hennes bristfälliga uppfostran. Hon flyttar in i Villa Villekulla som hennes pappa en gång köpt för att ha någonstans att dra sig tillbaka när han tröttnat på sjölivet. Sedan han en gång blåst över bord i en storm är Pippi föräldralös. Hennes mor dog redan då Pippi var en liten, liten unge, som låg i vaggan och skrek så förskräckligt, att ingen kunde vara i närheten. Tidigare barnböckers föräldralösa barn har ändå en helt annan attityd tills sin situation än Pippi - de vill ingenting hellre än att få hem och föräldrar. Sådana gestalter har Astrid Lindgren också skapat, de mest minnesvärda kanske i Bröderna Lejonhjärta och Rasmus på Luffen. Pippi däremot är ensam och fri. Här vänder Astrid Lindgren som så ofta upp och ned på ett barnboksmönster.
En litterär utbrytare står Pippi närmare än andra. Det är Huckleberry Finn, som tidigt blev en av författarinnans favoritfigurer. Både Pippi och Huck står utanför samhället, kanske på olika sätt men båda använder sin särställning för att följa sin otroliga lust att göra vad som faller dem in. Pippi Långstrumps avsaknad av familj är förutsättningen för hela skapelsen av henne. Att förse henne med ett par gränslöst förstående målsmän skulle ha varit omöjligt, det hade inte bara gått att smälta in dessa i berättelsens mönster. Pippi måste vara ensam - samt stark och rik - för att kunna ge uttryck åt den obegränsade friheten. Denna frihet skall ändå inte förknippas med otrygghet, såsom normalt varit fallet när man skildrat barn som varit beroende av sig själva. Pippi är vidare inte helt föräldralös. Hennes mor är visserligen död men i sin egen gestalt av en ängel i himlen ganska mycket närvarande. Pippi menar att hon från sin höjd kikar ned på sin på sin energiska dotter, utan att på något sätt lägga sig i hennes liv. Lika lagom närvarande är Pippis pappa. Efter stormen hade han blåst iland på en fjärran ö, där han med den vite mannens självklara rätt hade blivit kung över de svarta infödingarna. Detta är Pippi alldeles säker på, men i boken får man till en början inget annat bevis på pappans existens än Pippis återkommande tveklösa påpekanden. Sannolikt känner många barn en viss lättnad, när det visar sig att han faktiskt finns. Liksom Pippi står han på gränsen mellan fantasifigur och verklig människa, liksom hon står han för friheten och äventyret. Pippis replikkonst Dessa dumheter Pippi så ofta visar exempel på är delvis hennes eget påhitt för att roa sig själv. På detta bygger författarinnan upp många komiska effekter. Också här är det fråga om en gemensam medvetenhet. Berättaren, Pippi och läsaren vet att Pippi är den klokaste i sin omgivning, men omgivningen vet inte detta och tappar lätt talförmågan av förvirring. Hon har en fallenhet för att tolka frågor och påståenden bokstavligt, men man får inte glömma Pippis så många avsiktliga missförstånd. Här några tydliga exempel:
I början av Boken om Pippi Långstrump kommer poliserna för att hämta Pippi, som beretts plats på ett Barnhem. Pippi hävdar stolt att hon redan har plats på ett barnhem: Jag är ett barn, och det här är mitt hem, alltså ett barnhem. Och plats har jag här, gott om plats. När hon får veta att man inte kan medföra hästar och apor till sådana institutioner påpekar hon att man får skaffa ungar till det barnhemmet på annat håll. Hon tänker inte flytta dit. Samma typ av resonemang för Pippi när hon får höra att Toomy och Annika har skurlov, alltså ledigt från skolan därför att lokalerna skall städas, en detalj som man måste förklara för nutidens barn. -Ha, skrek Pippi. Ännu en orättvisa! Jag får minsann inget skurlov, jag, fast det skulle väl behövas. Titta bara så köksgolvet ser ut! Men förresten, la hon till, när jag tänker rätt på saken, så kan jag skura ändå utan lov. Och det tänker jag göra nu, skurlov eller inte. Det markerade utan understryker Pippis tolkning av ordet lov. Pippis spelade oförstånd understryks a hon envist håller fast vid sina tidigare missuppfattningar av ord och händelser omkring henne. Trots tillrättavisningar fortsätter hon säga pluttifikation, surkus, medusin osv. Denna bokstavliga uppfattning av ords innebörd ligger till grund för hennes hanterande under ett kafferep. I detta fall är Pippis lustigheter av det mindre eleganta slaget. Det är om man så vill kvickhet på barnnivå, ett typiskt löjligt sätt att leka med ord och dess betydelser, som när Pippi står inför fröken Rosenblom: - Kan du svara mig på detta, sa fröken Rosenblom. Per och Paul skall dela en tårta. Om Per får en fjärdedel, vad får då Paul? - Knip i magen, sa Pippi. Men om man ser till Pippis svar på fröken Rosenbloms fråga märker man att Pippi besitter tillräckliga kunskaper i fjärdedelarnas värld för att inse att det återstår en såpass stor mängd tårta att Paul mycket väl kan äta sig till magknip på den.
En annan typ av nonsenartad replikföring framgår i Pippis svar till Tommy i deras samtal inför cirkusbesöket: - Pippi, sa Tommy flämtande, för de hade sprungit så fort, Pippi, vill du gå med på cirkus? - Jag kan gå med på vad som helst, sa Pippi, men om jag kan gå med på surkus vet jag inte, för jag vet inte vad surkus är för någonting. Gör det ont?