odyssé organ för svenska kryssarklubbens medelhavsseglare nr 3/2005 Tema Italien Odyssé Oktober Nr 3/2005 1
2 Odyssé Oktober Nr 3/2005
Innehåll nr 3/2005 Ledare 3 4 16 Tema Italien Italien 4 Den italienska södern 6 Kultur 8 Italien kan vara både gratis och dyrt 10 6 18 Med Miramar i Italien 12 Brant, klippigt och bilfritt 16 Tips för västitalienska vatten 18 Övriga artiklar Navigationens historia från antiken till 1800-talets slut 21 Motsols runt Svarta havet 26 Vårt seglarliv 32 8 10 21 Fasta rubriker Klubbnytt 34 Sjörätt 36 Skeppsbiblioteket 37 Tipssidan 38 Sjöboden 39 Omslagsbild Castelsardo på norra Sardinien. En trevlig liten fiskeby med en marina som har en nybyggd servicebyggnad och rimliga priser. Foto: Bengt Björlin. 12 26 24 Nästa nummer 15 december 2005 Tema Långfärdsbåten 32 www.medelhav.se Odyssé Oktober Nr 3/2005 1
odyssé Ansvarig utgivare Hugo Tiberg Redaktör Bengt Björlin Gjutegården 119, 436 45 Askim bengt.bjorlin@tele2.se, 031-49 30 32 Redigering och grafisk form Folke Westling Lojovägen 61, 181 47 Lidingö logopict@swipnet.se, 08-765 76 80 Annonser Jan Burström jan.burstrom@jeloin.net, 0910-77 84 73 redaktionellt material Författaren är ensam ansvarig för innehållet i insända artiklar. De åsikter som framförs delas inte nödvändigtvis av Odyssés redaktion eller styrelsen för Svenska Kryssarklubbens Medelhavsseglare. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera inkommet material. Odyssé äger copyright för publicerat material, såvida det inte tidigare publicerats i andra tidskrifter, vilket i så fall skall anges. Material som publicerats i Odyssé får ej åte rges eller säljas utan redaktionens medgivande. Textmaterial skickas till Bengt Björlin. Redaktionellt bildmaterial skickas till Folke Westling. Annonsmaterial skickas till Jan Burström. Texter skall skickas som digitala filer. Bilder bör i första hand skickas som digitala filer. I andra hand accepteras positiv färgfilm (diabilder), negativ svart/vit film eller papperskopior av bilder. Negativ färgfilm accepteras ej. Digitalt material skickas med e-post eller som cd-skivor. Zipskivor och äldre disketter accepteras ej. Digitala textdokument skall vara i formatet Microsoft Word. Bilder som skickas med e-post bör ha formatet jpeg. De skall vara i färgläget RGB och måste innehålla tillräckligt många pixlar för att medge tryck med upplösningen 300 dpi. Jpeg-bilder skall vara så litet komprimerade som möjligt. Bilder som skickas med cd-skiva bör ha formatet tiff. Ingen digital bildbehandling får vara gjord. Ange gärna om bilderna tagits med digital eller analog kamera. Bilder får absolut inte infogas i textfiler (Worddokument) utan skall skickas som separata filer (högst en bild per e-brev). Till bilder skall finnas bildtexter och uppgift om fotografens föroch efternamn. Bildtexter skickas i ett separat dokument med referens till bildfilens namn. Texter skall vara försedda med författares för- och efternamn. Utgivningsdatum 1 mars, 1 maj, 1 oktober, 1 december. Material skall vara redaktionen tillhanda senast sex veckor före utgivning, dvs. den 15 januari, 15 mars, 15 augusti, 15 oktober. annonspriser Omslaget, baksidan (210x250 mm) 4 000:- Omslaget, baksidan, halv sida 2 500:- Omslaget, insida (210x295 mm) 3 500:- Inlagan, hel sida 2 000:- Inlagan, halv sida 1 500:- Inlagan, kvarts sida (90x135) 1 000:- Inlagan, åttondels sida (65x90 mm) 800:- Inlagan, sextondels sida (45x70 mm) 600:- Privata medlemsannonser införs gratis. kansli Svenska Kryssarklubben Maria Fasth Box 1189 131 27 Nacka 08-448 28 80 maria.kansli@sxk.se repro, tryck och bokbinderi Exakta Tryck AB, Hässleholm Hur seglar vi vidare? S egling i Medelhavet, kanalvägarna till Medelhavet eller kanske bara att få drömma om Medelhavssegling lockar oss Medelhavsseglare. Under vinters bitande kyla och mörker i Sverige, tar vi gärna vår tillflykt till Odyssés många artiklar och till vår hemsidas växande resursbank. Där kan vi hämta inspiration och kunskap i väntan på sommar och semester. Men det är inte varje sommar som drömmen om Medelhavsseglingen förverkligas. För oss som tillbringat denna sommar i Norden framgår det klart att vår arkipelag har fått ökad dragningskraft på verkligt stora segel- och motorbåtar med utomnordisk flagg. Lustyachter som vi förr mest satt i samband med Medelhavet eller Västindien börjar söka sig till oss i norr. Idag är det inte längre ovanligt att finna dessa långväga gäster i skyddade naturhamnar eller i våra gästhamnar. Utbudet av service, kultur, restauranger och underhållning längs kusterna utvecklas också. Positivt är att vi börjar bli allt stoltare över vår nordiska natur och kultur. Och över vår nordiska husmanskost! Men tyvärr ser vi ju också allt tydligare bevis på förstörelsen av vår marina miljö även i Norden. Drivande bälten av giftalger i Östersjön visar skrämmande klart på ett ekosystem som havererat. Hur tar vi ansvar för att kommande generationer ska få möjlighet att njuta av segling på blåglittrande hav vare sig det är i Norden eller i Medelhavet? Detta är en fråga som måste engagera oss alla. Apropå Medelhavet och nordiska farvatten vill jag poängtera vikten av att styrelsen snarast får ta del av dina åsikter om en eventuella stadgeändring avseende obligatoriskt medlemskap i SXK eller ej. Vid senaste årsmötet fick styrelsen i uppdrag att klarlägga möjligheter och konsekvenser. Diskussionerna mellan SXK och Medelhavsseglarna har hållits i positiv anda och konstruktiva förslag på lösningar har lagts fram. SXK:s styrelse har vid tre tillfällen behandlat ärendet. Den 11 september accepterade SXK slutligen förslaget till reducerad medlemsavgift för de av våra medlemmar som mest seglar utomlands. Avgiften är vid Odyssés pressläggning dock inte fastställd. Det är heller inte klarlagt hur associationen till SXK i så fall ska utformas efter SXK:s nyligen genomförda omorganisation. Läs mera på sidan 34. Hur seglar vi vidare? Beslut ska fattas av årsmötet i Göteborg den 29 oktober. Vi efterlyser dina synpunkter. Nina Odyssé Oktober Nr 3/2005 3
t e m a it a l i e n text bengt björlin grafik folke westling I talien är så mycket att det är svårt att kortfattat beskriva. Det är historia, konst, arkitektur, möbler, opera, mat, vin, turism, mode och fotboll. På den mörka sidan finns maffian med sina förgreningar högt upp i samhällsskikten, korruptionen och den höga arbetslösheten i söder. I Rom finns Vatikanstaten, världens minsta stat med endast 900 fasta innevånare på en yta av 0,5 km 2. Den är andligt centrum för hela världens katoliker och har, trots sin litenhet, stort inflytande och diplomatisk representation i 170 andra stater. Historik Italien blev en parlamentarisk nationalstat 1861 under kung Victor Emmanuel II. Det parlamentariska statsskicket upphörde i början av 1920-talet, när Benito Mussolini etablerade sin fascistiska diktatur. Sedan Mussolinis Italien och det nazistiska Tyskland förlorat andra världskriget, etablerades den nuvarande italienska, demokratiska staten 1946. Geografi Italien är 1 200 km långt från norr till söder och har sammanlagd kuststräcka på 7 600 km. Landet omfattar den Apenninska halvön som omges av Liguriska och Tyrrenska havet i väster, Joniska havet i söder och Adriatiska havet i öster. De största öarna är Sicilien och Sardinien. I norr avgränsas landet av Alperna och Dolomiterna. I Italien finns tre vulkaner, Vesuvius på fastlandet, Etna på Sicilien och Stromboli, på en ö med samma namn, norr om Sicilien. Vesuvius har varit vilande sedan 1944, medan Etna är en av världens mest aktiva vulkaner. Stromboli är ständigt aktiv och kallas ibland för Medelhavets största fyr. Det är ett populärt mål för de som seglar i området liksom för turister som kommer med turbåtar från turistorter på norra Sicilien och andra platser som t.ex. Taormina söder om Messinasundet mellan fastlandet och Sicilien. Befolkning Två tredjedelar av befolkningen bor i större städer eller i större samhällen. Det råder en stark familjesammanhållning bland italienarna, familjen är deras fasta punkt i tillvaron. Det är ett levnadsglatt och gästvänligt folk som älskar att prata och umgås med varandra över en måltid och gott vin. Levnadsstandarden är hög men ojämnt fördelad med stor skillnad mellan landets södra och norra delar. Det finns också stora motsättningar mellan norr och söder. Norditalien är landets kärnområde, både befolkningsmässigt och ekonomiskt. Där ligger fem av Italiens största städer och huvuddelen av industrin. Låglandet är tätast befolkat, liksom den liguriska kusten. Syditalien är eftersatt både ekonomiskt, socialt och industriellt. Här dominerar jordbruket. Kriminaliteten och arbetslösheten är högre än i norr. Industri Italien är en av världens största exportörer av kläder, skor och textilier. Mest känd är kanske Fiatfabriken en av Europas största biltillverkare. Italienska sportbilar, t.ex. Alfa Romeo, Ferrari och Maserati är kända för sin elegans och sina prestanda. Jordbruk och viner Vinproduktionen utgör en en stor del av jordbruket. Nästan 10 procent av befolkningen är baeroende av vinet för sin försörjning. Italien är världens största vinproducent. Det italienska köket håller mycket hög klass. Vin produceras överallt. Enkla bordsviner dominerar men andelen kvalitetsviner ökar. Bland druvsorterna kan nämnas Sangiovese, Nebbiolo, Barbera, och Trebbiano. De röda vinerna dominerar. De bästa kommer från Piemonte vid bergets (Alperna) fot i nordväst. Barolo, ett kraftigt rött vin med djup färg och Barbaresco hör till de främsta. Från Toscana kommer Brunello di Montalcino, Antinori och Chianti. Barbera är ett enkelt, alkoholstarkt och grovt lantvin. 4 Odyssé Oktober Nr 3/2005
t e m a it a l i e n Det finns också vita viner: Orvieto, Frascati, Soave, Valpolicella och många andra. Bland starkvinerna kan nämnas Marsala och Vermouth. Vinlagarna är stränga och liknar de franska. Konst och musik Italien har rika konstskatter och storslagen arkitektur. Där finns Florens med sina museer och gallerier. Där finns Venedig, ett drömmål vid segling i Medelhavet. Det är en mäktig känsla att med egen båt glida in mot denna fantastiska stad. Italien är känt för sin operakonst med kompositörer som Rossini (1792 1868), främst känd för sin opera buffa Barberaren i Sevilla ( förspelet till Mozarts Figaros bröllop). Där finns Giuseppe Verdi (1813 1901), känd för operorna Aida, Rigoletto och La Traviata, Giacomo Puccini (1858 1924) med operorna La Boheme, Tosca, Turandot och Madame Butterfly, Ruggiero Leoncavallo (1857 1919) med operan Pajazzo/På Sicilien. Skratta, Pajazzo är kanske operalitteraturens mest kända tenoraria. Den har behållit sin enastående popularitet långt efter att publiken vant sig vid värre underhållning än sicilianska vendettor och svartsjukedåd. Nämnas kan också Pietro Mascagni (1863 1945) med operan Cavalleria rusticana. Att segla i Italien Att segla i Italien innebär ofta segling på öppet hav, eftersom öarna är få. De flesta finns i Bonifaciosundet mellan Sardinien och Korsika. Här finns det ett antal större och mindre öar av vilka Isola La Maddalena är den största. Det är ett fint område att segla i, med vikar som har ett kristallklart vatten. Ibland får man en känsla av att så här måste det vara i Västindien. Här är det goda möjligheter för ankring men det finns också några marinor. Vikar för ankring finns också längs Sardiniens norra kust. För övrigt är man ofta hänvisad till att ligga i hamn eller marina. Många av de hamnar som tidigare var gratis har på senare år fått marinastatus med priser som ofta är mycket höga. I det sammanhanget kan nämnas marina Villa Igiea strax utanför Palermo. Där kostade det oss vid ett besök i juni i år 117 euro plus 40 euro för el per natt och 20 euro för vatten. Kostnaden var för en 51-fots båt, men marinans standard motsvarade på långt när inte priset. Faciliteter såsom toaletter och duschar var av mycket låg klass. Ett alternativ var en marina inne i staden för 50 euro per natt. Men platsen som erbjöds oss låg i rena kloaken med en stank som var outhärdlig om man ville vistas i båten. Det var inget alternativ att ens fundera på. Motsatsen fann vi i Castelsardo på norra Sardinien, en trivsam marina med nya toaletter och duschar. Vi betalade bara 30 euro per natt inklusive el och vatten. I Italien finns också många privata klubbhamnar där man oftast inte har möjlighet att få en plats. Läs mer om avgifter i hamnar på annan plats i tidningen. Landet i mitt hjärta Det finns olika åsikter om Italien och jag har en känsla av att man antingen är för eller emot detta land. Det finns de som har råkat ut för någon tråkig händelse och det sätter sina spår i sinnet, oavsett i vilket land händelsen inträffar. Första gången som jag kom till Italien var på en semesterresa med bil och tält. Det är nu otaliga år sedan och jag besökte italienska Rivieran. Det var naturligtvis soligt och varmt. Sol och värme, god mat och gott vin kan man få i många av länderna kring Medelhavet. Men det var det italienska folkets levnadsglädje och bemötande som gjorde att landet sedan dess har fått en speciell plats i mitt hjärta. Efter den resan kom det att dröja länge innan jag kom tillbaka. Det var i början på vårt sabbatsår 1989 1990 i Medelhavet med vår Donna Mi. Det blev tre månaders vistelse och jag fick uppleva landet igen, nu under höst och vinter. Det var lite annorlunda än under sommar och högsäsong när det är fullt av turister på de flesta platserna längs kusten. Men min känsla för landet och befolkningen fanns kvar. När vi sedan seglade vidare och efter en vår och sommar i Grekland återvände till Italien, kom vi till en liten hamn på ostkusten som heter Tricase. Vi fick hjälp med att förtöja av ett italienskt par från en båt som låg bredvid oss. När det var klart så frågade de om de fick bjuda på kaffe. Si grazie svarade vi och efter en stund dukades det upp ett fat med kakor och till dessa serverades härligt espressokaffe. Efter några månaders bortavaro kändes det som att vara hemma igen. Denna händelse är bara en av de många tillfällen som vi har fått ta del av italienarnas gästvänlighet. Vi återvände med Donna Mi till Sverige sommaren 2003, men jag har haft möjlighet att segla i Medelhavet under de två efterföljande åren. Det har blivit Sardinien, Sicilien samt en liten del av det italienska fastlandet och det känns som att segla i hemmavatten. Eller kanske ännu bättre. n Nägra fakta Huvudstad: Rom. Folkmängd: 58 miljoner. Invånare/km 2 : 190. (Sverige 20.) Yta: 301 309 km 2 (Sverige 450 000 km 2..) Statsskick: Republik. Nationaldag: 2 juni (1946). Parlamentet har två kammare, Senaten med 315 ledamöter och Deputeradekammaren med 630 ledamöter. President: Carlo Azeglio Ciampi. Premiärminister: Silvio Berlusconi (sedan 2001). Valuta: euro. Inflation: 2,3 %. (Sverige 0,7 %.) Religion: Italien har ingen statsreligion men majoriteten (98 %) är romerska katoliker. Födelsetal: 1,26 barn/kvinna. (Sverige 1,70 barn/kvinna.) Spädbarnsdödlighet: 6/1 000. (Sverige 2,8/1 000.) Medellivslängd: Män 76,5, kvinnor 82,5. (Sverige 78,2, resp. 82,7.) Några Internetsajter Information för segling i Italien www.noonsite.com/countries/italy Väder www.eurometeo.com/italian/meteomar www.meteo.it Mat, vin www.italiantourism.com/foodwine. html Turistinformation och kultur www.enit.it www.beniculturali.it Musikevenemang www.promart.it Italienska statens turistbyrå E-postadress italiantouristoffice.se@telia.com Telefon 08-667 99 30 Fax 08-667 11 07 Odyssé Oktober Nr 3/2005 5
t e m a it a l i e n Inloppet till den lilla ön Ventotene med hamnen uthuggen ur berget. Den italienska södern text& bilder bengt westerlund I talien består av ett antal regioner, var och en med sitt språk och sin kultur, som undan för undan är på väg att förenas till ett land med ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Processen började 1861 och är ännu inte avslutad. Invånarna är i första hand romare, milanesare, sicilianare etc. och i andra hand italienare. Hur vi upplever Italien beror på vilken region vi besöker, vilket kan vara en förklaring till att svenskar har många olika uppfattningar om Italien. Självklart spelar besökarens attityd en betydelsefull roll. Det finns svenskar som tror att den italienska kulturen är underlägsen den svenska och att vi svenskar i någon mening har anledning att känna oss överlägsna. Dylikt överlägsenhetskomplex botas raskt genom ett besök i någon av de stora bokhandlarna i Florens. Det enorma utbudet av böcker från alla ämnesområden speglar en högt utvecklad kultur, som får en hjälpligt bildad svensk att känna sig långt bak på efterkälken. Trots att Italien fortfarande är i puberteten som nation betraktad, är de italienska kulturerna gamla och framför allt i de södra regionerna starkt påverkade av antikens Grekland. Långt innan Rom blev en stormakt blomstrade de grekiska kolonierna i södra Italien och överglänste i alla avseenden den lilla statsbildningen vid Tibern. Det västliga Hellas av Alf Henriksson skildrar underhållande det grekiska väldet i Italien, som i Italien kallas för Magna Grecia, dvs. Storgrekland, och vars minnesmärken man ideligen träffar på söder om Neapel, som också var en grekisk stad i begynnelsen. Neapel heter på italienska Napoli och ordet kommer från det grekiska Nea Polis, som helt enkelt betyder ny stad, Det grekiska templet är en bestående sinnebild för antikens Grekland, men ironiskt nog finner man de bäst bevarade grekiska templen i Italien. Om du seglar längs den italienska västkusten får du inte försumma att taga natthamn i Agropoli, där man ligger gratis innanför den yttre piren. Från Agropoli tar man buss eller taxi till Paestum som ståtar med tre magnifika om än inte oskadade grekiska tempel, diverse antika ruiner och ett museum. Paestum låg i forntiden vid havet, men när floderna skapade mer och mer land hamnade Paestum på landbacken och övergavs. På Siciliens sydsida helt nära båthamnen San Leone finns andra storartade grekiska tempel i Agrigento. Siracusa, på Siciliens ostsida,, ligger i en väl skyddad bukt där man ligger gratis vid stadskajen. Siracusa var den kanske mäktigaste av de grekiska kolonierna. Än i dag spelas grekiska tragedier (på italienska) i den grekiska friluftsteatern och den gamla staden är oändligt charmfull, bl.a. med en katedral, där man vördar Santa Lucia som helgon. Norr om Siracusa ligger Catania, som har mindre charm och färre minnesmärken men en flygplats och bussförbindelse med vulkanen Etna. Åk dit upp, helst när den inte är alltför aktiv, och revidera alla tidigare uppfattningar av vad som menas med en vulkan. Nästan alla kuststäder i södra Italien grundades av grekerna och det är inte meningen att lista alla här. Reggio di Calabria i Messinasundet är något så ovanligt som 6 Odyssé Oktober Nr 3/2005
t e m a it a l i e n en otrevlig italiensk stad, men ändå värd ett besök för att beskåda Le bronze di Riacce, två sällsynt imponerande mansskulpturer av brons, som bärgats från havets botten. Tillsammans med körsvennen i Delfi torde de vara de enda bevarade grekiska bronsstatyerna från antiken. Om man seglar in i den italienska hålfoten måste man besöka den gamla flottbasen Taranto, som hyser en särdeles samling grekisk keramik dekorerad med mytologiska scener utförda med röda eller svarta figurer. Den grekiska kulturen ersattes så småningom av den romerska, som i sin tur gav vika för den kristna kulturen. Båda har lämnat otaliga spår i Italien. Själva Rom är värd en egen resa, men för oss seglare ligger det nära till hands att anlöpa den lilla privathamnen Santa Lucia i Neapel för att besöka Pompeji och Herculaneum, som grävts fram i nyare tid. Det jättelika kungliga slottet i Neapel är ett överraskande påminnelse om hur mäktigt de bägge Sicilierna en gång var. Jag har också en speciell känsla för den lilla ön Ventotene, dels för att kejsarens brorsdotter Flavia var förvisad dit en gång i tiden, dels för att den är så romantisk och annorlunda, särskilt om man anlöper den ur berget uthuggna hamnbasängen i skymningen. I den lilla staden Gaeta, mitt emellan Rom och Neapel, låg vår båt Flavia en hel vinter i skydd av den starka fästningen. Den gamla stadens smala gränder är fulla av liv och rörelse och på landtungans sydsida finns en vidsträckt sandstrand. Upplevelsen av Italien beror inte bara på vilka regioner man besöker utan i lika hög grad på årstiden. April, maj och juni är ljuvliga månader utan trängsel med andra fritidsbåtar. I juli och augusti är trängseln desto större och värmen kan bli besvärande. September och oktober är oftast fina månader, men då ligger alla italienska båtar i hamn, vilket kan medföra platsbrist i marinorna. En marina man inte bör missa är Rocella Ionica under den italienska stövelns tår. Marinan är troligtvis ännu inte färdig, och då ligger man gratis. Inloppet är delvis igensandat. Om man lyckas taga sig in finner man en samling långseglare, som inte har något annat att göra än att prata med varandra. Här möter seglare på väg österut dem som går i motsatt riktning och här finns mycket intressant information att hämta. Jag har tillbringat två och ett halvt år i Italien och varit i kontakt med alla sorts människor, alltifrån kriminella och snorkiga till hjälpsamma och vänliga. I början Hur bar grekerna sig åt för att bygga de magnifika templen i Paestum? var jag på min vakt gentemot människor, som föreföll alltför vänliga, men jag lärde mig att flertalet italienare är påfallande socialt begåvade och att vänligheten är äkta. I flera fall har jag fått mer spontan hjälp av okända personer än jag någonsin skulle fått i Sverige. Jag är också imponerad av yrkesfiskarenas tålamod med nöjesseglare. Vi har vid några tillfällen inte kunnat undgå att ligga i vägen, men ändå har fiskarena visat oss Soluppgång över den italienska bergskedjan. all möjlig hänsyn utan några som helst förebråelser. Troligen omfattar den fördragsamheten inte de fritidsseglare, som seglar på näten. Se upp med gula ljus på natten. Dessa markerar drivgarn och man skall aldrig passera mellan två gula ljus. Sannolikt ligger en fiskebåt i närheten och passar garnen, och det hände oss en gång att de varnade Flavia med en stark strålkastare. Vi ändrar gärna kursen och fortsätter att älska Italien. n Odyssé Oktober Nr 3/2005 7
t e m a it a l i e n Kultur text & bilder ingmar hård N är vi ändå låg i närheten med båten försökte vi först besöka Italiens Lutande Torn. Men där var på tok för mycket folk. Man fick liksom inte plats någonstans. Så vi gav upp. Men Florens fick man väl ändå inte missa! Det ligger ju i närheten. Vi tog tåget. Men även i Florens fick vi trängas. Tyvärr blev det fel känsla för oss även där. I Rom hade vi inte bättre lycka. Men där var det biltrafiken som blev för mycket. Vi tyckte att vi drunknade. Kulturminnesmärkena låg alla bortom vår mentala turistiska förmåga. Men vi såg i alla fall några byggnader på håll, sa Annika. Tidigare, under vår seglande resa ner till Medelhavet, hade vi haft samma känsla vid Stonehenge i England och vid de otroliga bautastensraderna i Bretagnes Carnac. Fast vid stenålderslokalerna lyckades vi å andra sidan lura stressen genom att nattetid planka in i anläggningarna och där bli ensamma med stenarna. Det har alltså varit svårt att få personlig kontakt med all den gamla kultur, som bokstavligt hopar sig i Medelhavsseglarnas trakter. Fast kultur är ju inte bara vittnesbörder från det förflutna Stenåldern, Antiken eller Medeltiden. Kultur är lika mycket eller kanske mer det som pågår just nu. Och den bästa kontakten med Medelhavskulturen har vi fått i mötet med människorna som lever där NU. Då går vi till något av dessa Möten. Det lilla berget heter Santa Lucia. Men eftersom det ligger på Elba, är det inte så litet. Där finns rester av en gammal borg. På senare tid har man byggt ett litet kapell. Och så finns här en fantastisk utsikt. Det tar bara en dryg timmes rask promenad att komma hit från Portoferraios hamn. Ändå möter man aldrig några flanörer här. Fast det är väl snarast typiskt, eftersom det inte går väg hit upp. Bara en stig. Och så är det ganska brant. Ibland möter man en herde. Det gjorde jag den första gången jag hittade hit. Jag hade vandrat stigen upp och slagit mig ner vid utsikten i den nedåtgående solens sken. Kvällen var otroligt grann och de olika bergssiluetterna i väster avtecknade sig mot varandra ända bort till Monte Capanne. Rödhakar sjöng intensivt. Mandelträd och mimosa blommade. I gräset lyste stjärnanemoner. På avstånd hörde jag små klockor ringa svagt, så som det låter från betande djur. Det är nog får, tänkte jag. Det ser ut som fårbetesmark här bland de gamla terrasserna, fortsatte mina tankar. Så småningom kom det lilla klockringandet närmare och jag ser den lilla gruppen av får på det saftigt gröna alldeles nedanför mig. Jag räknar ett tiotal tackor och bland dom syns minst tre nyfödda lamm, som ivrigt prövar sina lammiga ben. De flesta av fåren är ljusa men där finns ett par svarta också. Det är en fridfull scen med dessa betande djur. De svaga klockljuden klingar in aftonen. Jag blir djupt försjunken i det jag upplever och har fridfulla tankar. Så jag märker inte när han kommer tassande. Inte förrän han är just bredvid mig och sätter sig ner, märker jag honom. Herden. Han hälsade. Buona sera. Jag hälsade. Så satt vi tysta en stund vända mot utsikten. Trots solnedgångens sköna strålar var det ändå lite kyligt i nordvinden och herden krängde på sig sin jacka, som han bara haft hängande över axlarna förut. Jag såg att han hade en bukett nyplockad vildsparris i handen. Jasså, här sitter du och vilar dig. Vad gör du annars på en sån här plats, undrade han stillsamt utan att ta blicken från utsikten. Jag promenerar och vilar och ser på hur vackert allt är, svarar jag. Det flög korpar över dalen nedanför. De voltade i luften som korpar gör i februari. Och jag kunde inte låta bli att härma deras läte, som jag ofta gör. Hemma finns de i vårt berg. Korpar är favoritfåglar. Corvo imperiale, säger herden, vänder huvet och följer dom med blicken. Fina fåglar. Och så talade vi lite om dessa härliga flygare. Herden visste en hel del om dom och om hela naturen. Men det gör nog herdar. Så sitter vi tysta en stund igen. Det känns alldeles naturligt att sitta tyst bredvid en her- 8 Odyssé Oktober Nr 3/2005
t e m a it a l i e n de och låta solen nudda Monte Perones topp. När solen försvunnit talar herden till sina får med ett alldeles särskilt språk med ljud jag inte förstår. Till mig säger han: Jag tar ner dom till dalen så sakteliga i kväll. Efter en paus: Dom här fåren tar tid från mig. Dom lönar sig inte. Men det är min passion. En passion att vara ute så här. Jag kan inte låta bli. Så blir det lite mjölk och ost. Och lite kött från lamm. Fast det är mest för mjölken vi har dom. En ny kort paus. En koltrast tar upp en strof. Och så får man lite sparris ibland. Han ler och viftar med sin lilla bukett. Känner du till vildsparris? Det är gott. Farväl och godafton. Trevligt att råkas. Han reser sig, lyfter handen till hälsning och går mjukt över det gröna. Talar till sina får igen: Yuh, iaoii, le pecore. En ytterligt behaglig man. Världen skulle må bra av människor med sådant sinnelag. E un passione, hade han sagt. Jag får dålig pension men det är en passion. Och han hade lett både varmt och allvarligt på en gång. Arrivederci! Tillbaka ombord Rissa igen ett par timmar senare lagar jag aftonmåltid. Lyssnar till eterns nyheter från Sverige och världen. Det handlar om Saddam Hussein och massförstörelsevapen, krigshot. Nya näringslivsfallskärmar, kontokortsskandaler och börskurser. Det klingar både overkligt och falskt nere i ruffen. När jag tänker på Herden. Till Sancta Lucia återvände jag flera gånger. Annika hade kommit tillbaka från besöket i Sverige och jag berättade för henne om mitt möte med herden. Honom vill jag gärna träffa, sa hon. Så vi gick dit några kvällar och hade aftonnjutningar. Vid vårt tredje besök dök herden upp. Nu red han på en åsna och hade hund med sig. God afton, sa jag. Nu möts vi igen! Får jag presentera min hustru. Hon heter Annika och hon har sett årets första svalor här ikväll. Så intressant, svarar vår vän och sitter av. Här kommer jag på min åsna, som man gjorde förr. La Signora vill kanske pröva att rida. Det är som att rida på en häst. Annika, som ridit förr, blir förtjust. Hon får hjälp upp i sadeln av herden och tar ett par varv i en stillsam ritt över gräset. När hon kommer tillbaka, sitter hon av och överlämnar åsnan till herden. Grazie mille. E un animale simpatico, säger hon. Vänd till mig fortsätter hon: Jag hade kontakt med den Gamla Tiden, när jag red. Den tysta och lugna. Då människorna levde i åsnetakt. Då det inte gick att leva snabbare. Under vår tid på Elba stötte vi på herdar på andra platser också. Vi kom förbi deras nu oanvända väderskydd, vackert byggda med flata stenar skickligt lagda i iglooteknik. Att gå in i sådan, huka sig ner, se ut genom öppningen, det födde tankar. Man förstod, att det var gott med lä mot vintermistralen. Man kunde tänka sig herden vid en eld i Capannan. Sedan detta möte och några andra senare både på Elba och Korsika tänker jag ofta på herdar. Jag hade sett herdar vid sina djur förut, på Shetland, uppe i Alperna, Pyrenéerna, i Camargue. Men att möta dom i samtal så här var nytt. Alla jag talat med har varit lugna, milda intelligenta människor. Människor man skulle velat umgås mera med. Jag funderar på hur ett möte mellan herden och hans motpol Börsmäklaren skulle se ut. Eller hur en EU-parlamentariker med tankarna på nästa flygavgång från Bryssel hade fungerat i kontakten med tidlöst folk. Men med några kvarvarande fäbodsmänniskor i Norden skulle de nog trivas, herdarna. Kanske också med samer, som nog ännu trots allt bär herdesjälen kvar. Och så skulle de nog trivas med riktiga seglare också. n Odyssé Oktober Nr 3/2005 9
t e m a it a l i e n Italien kan vara både gratis och dyrt Blomsterrivieran och nästa hamn blev det lika charterkända Alassio. Där fick vi tigga oss till en plats, men priset var humana 120 sek. Hamnkapten upplyste oss om att man lämpligen borde boka plats före kl. 4 i de italienska gästhamnarna! text arne nilsson Bilder elisabeth walander N ågot som vi alltid efterfrågar, är prisvärda hamnar i Medelhavet samt upplysning om vilka som åtminstone av kostnadsskäl bör undvikas. När vi på 1980-talet seglade i de italienska farvattnen, kunde vi mestadels räkna med att ligga i kommunala hamnar. Detta var antingen gratis eller så var avgiften nästintill försumbar. Dock var de s.k. ormeggiatori ett svårmanövrerbart plågoris för en mutovan svensk. Vatten tog man i den allmänna kran som alltid finns för torghandelns skull eller vid tankning. Landström var inte ens påtänkt i en Amigo 27:a. Nu finns ju både vatten och el merendels som standard, men så kostar det också! Det var med stor spänning vi gick över gränsen till Italien sommaren 2004. I kärt minne från Menton, vår sista franska hamn, hade vi vårt möte med de gamla seglarvännerna Anna och Kurt Monfrino-Svensson. De har nu gått i land och bosatt sig i de italienska kustbergen ovanför Ventimiglia. Skepparen hade 1985 lyckats trassla sig in i flodmynningen vid Arma di Taggia, där man då höll på att bygga hamn. Maxi 84:ans blygsamma 1,50 m i djupgående var dock nu i mesta laget. Det var också priset på nästan 200 sek, men italienarna håller på att muddra, och förstår svenska efter många flygcharterbesök. Dessutom är det gamla Taggia några km upp med buss längs floden väl värd besöket. Eftersom vädret vid Cap Corse fortsatte att vara olämpligt för familjesegling, beslöt skeppsrådet att fortsätta färden längs Eftersom vi väl kände det inre av Genuabukten se n tidigare, styrde vi djärvt direkt på en gammal favorit: Vernazza i Cinque Terre! Och tänk, vi lyckades tränga oss in igen! Vi pratade vackert med de två taxibåtar som frekventerar insidan av piren och kunde sedan lyckliga ligga kvar i två dagar utan att betala något! Platsen är fullständigt unik, något som uppenbarligen alla amerikanska guideböcker påpekar. Det illustra Portovenere, som på 1980- talet var gratishamn, har nu bytt skepnad till en girig marina som pungslog oss på 48 euro! Skepparn antydde att de skojade med oss, vilket gjorde dem något purkna. Varning! Tyvärr! Däremot hade både Viareggio och Livorno välskötta klubbhamnar med ytterligt vänlig personal och ett dygnspris för oss på ca 120 sek. Portoferraio på Elba ville ha 24 euro per natt, men viken utanför ansågs redan av lord Nelson vara den nästintill ideala ankringsplatsen. Samma sak torde även gälla Porto Azzurro på sydostsidan. Marciana Marina västerut på Elbas nordsida är vårt tips. Längst in i hamnen, norr om tornet, finns det en kajsträcka där man ligger gratis! Visserligen utan all service, men ändå. Man kan med fördel ankra upp i hamnviken i väntan på att någon skall lämna sin plats vid den fria kajsträckan. Längre ut på pirarmen disponeras platserna av en klubb som hyr ut gästplatser med service. Från Marciana Marina kan man lätt ta bussen till olika platser på denna vackra och av svenska turister tämligen okända ö. Här kom vi att ligga bredvid Maj och Yngve Nilssons Vindö 50:a. Dessa var vänliga nog att förse oss med en mängd matnyttiga tips som vi skall försöka vidarebefordra på annan plats. 10 Odyssé Oktober Nr 3/2005
t e m a it a l i e n Bastia på Korsika ligger ju nästgårds, och för oss var den moderna Porto Toga prisvärd 19 euro. Att ta tåget från Bastia till det inre av ön är en hisnande upplevelse! Porto Giglio på ön med samma namn verkar numera behärskas av maffialiknande ormeggiatori, som bara kan hojta tutto privato åt billiga småbåtar som vår Maxi 84. Maj och Yngve fick i fjol betala 10 euro för att ligga en timme och handla! Dock finns ankringsvikar både här och vid närbelägna öar, om man inte mår illa av lite gung på natten. Porto Ercole fick vi inte lägga oss i, utan blev hänvisade till Marina Cala Galera, som är det verkliga miljonärstillhållet och mycket dyrt! De tar heller inte betalt för båtstorlek utan efter storleken på den plats man får sig tilldelad. Vi blev pungslagna på 49 euro. Varning! Civitavecchia har vi en speciell klockarkärlek till sedan tidigare en kärlek vi tycks vara nästintill ensamma om. Möjligen med undantag för Göran Schildt vars skildring av den då 1949 fortfarande sönderbombade staden är både medkännande och kärleksfull. Den stora moderna marinan syd om staden lär vara mycket dyr, men vår favorit den nära 2 000 år gamla Darsena Romana är inte heller så billig. Vi betalade 27 euro, men så blev vi också bjudna på fest och fick träffa gamla vänner från 1980-talet! Gå allra längst in i hamnen, förbi alla de stora färjorna till Sardinien och håll babord in till fiskebåtarna, Guardia Finanza samt de två båtklubbar som samsas om platsen i den antika hamnbassängen. Circolo Nautico Civitavecchias hamnfogde Vincenzo behärskar den första flytbryggan. Han är en otroligt dominant liten man som är kolossalt ängslig för att man ska riva ner de gamla elskåpen på bryggan, vilka tydligen inte är så väl förankrade. Guardia Finanza bevakar in- och utpassering från hamnen landvägen, så det kan vara bra att ha pass eller annan legitimation med sig när man går in till sta n. Ett par kvarter bakom den stora kyrkan i centrum finns en stor gammaldags Mercato, där man kan handla allt till hyggliga priser. Man kan också med fördel ta tåget till Rom, ett tåg som går en gång i halvtimmen härifrån. Stationen ligger söder om hamnen om man går stora gatan längs stranden. För oss är Civitavecchia Italien! Annars är Fiumicino den perfekta utgångspunkten för att besöka Rom. I den antika kanalen mellan gångbron och bilbron ligger man faktiskt gratis, och på andra sidan bilbron kan man vinterförvara hos engelskspråkige Fulvio på Tre Effe Elle för resonabla 10 euro per meter båt och månad. Gångbrons öppningstider verkade i början av juli vara 06.55, 11.25, 14.30 och 18.55, medan bilbron öppnades 10 minuter senare. Dock ändrades tiderna innan vi reste hem i början av augusti. Någon slags sommartid tror vi. Tiderna fanns anslagna på hytten vid bilbrons södra fäste. Bäst är nog att fråga någon som ser ut att veta. Som vanligt i Italien kan det vara klokt att fråga mer än en person, eftersom en italienare ogärna vill medge att han inte vet. Bättre då att dra till med något! I Calligulas och Neros födelseort Anzio är ett 10-tal platser mellan flygbåtarna och fiskebåtarna faktiskt gratis så när som på en påpasslig ormeggiatore som verkar nöjd med 5 euro. Guardia Costiera vill också ha in en anmälan och efter två dygn måste man lämna platsen för att inte återkomma inom 24 timmar. Se upp för resterna av Neros gamla hamnanläggningar väster om nuvarande hamnen samt för uppgrundningen vid pirnocken och öster om märkena i inloppet. På ön Ponza har det blivit avskräckande dyrt att gå in till kaj, men om man håller sig ur vägen för färjorna, kan man ankra upp i hamnen och ta dingen i land. Men det finns också andra fantastiska ankarvikar att tillgå. Dock har kommunen ändå rätt att ta upp en miljöavgift för de sopor man beräknas lämna kvar. Avgiften är mer än 10 euro per dygn och beror på båtens storlek. Då vi påpekade att vi enbart skulle ligga på svaj och dumpa våra sopor i Anzio, slapp vi undan med lägsta avgiften. Nästa sommar går vi nog i mitten av juni ner till Ventotenes lilla antika hamnbassäng innan italienarna ännu har upptäckt att seglingssäsongen börjat för länge sedan! Åtminstone kunde man för tjugo år sedan ligga nästan ensam där vid den tiden på året, något som förefaller nästintill otänkbart för den som även varit där i början av augusti! n Odyssé Oktober Nr 3/2005 11
t e m a it a l i e n Tyska Tante Thea seglar ut från Cavo på Elba. 12 Odyssé Oktober Nr 3/2005 Träbåtar i San Stephano.
t e m a it a l i e n Med Miramar i Italien text & bilder anita stolpe M iramar, vår Monsun 31, seglade under sommaren 2004 från Korsika till Elba och gick till vintervila i Fiumicino utanför Rom. Från Korsika, kontrasternas ö, till Elba, ljusets ö D origine Hallberg Rassy? Den unge fransmannen stod med stegen beredd nedanför Miramar på Macinaggios hamnplan. Vi hade lånat en stege förra kvällen men nu ville ägaren ha tillbaka den så vi var i trångmål, hur skulle vi skaffa en ny stege? I Port Napoleon vi var ju vana vid att bara kunna låna en en stege för några dagar. OK, fransmannen ville gärna låna oss sin stege mot att han fick komma ombord och titta på vår Monsun 31 i original, d origine. Han gick runt och granskade alla detaljer, allt medan han utstötte beundrande ord som O la la, d origine?! Vi kände oss riktigt stolta över vår gamla 28-åriga båt. Den unge fransmannen och hans far som arbetade i hamnen hade under vintern beundrat vår båt och var mycket nyfikna på hur hon såg ut inuti. Så kära Monsunägare var stolta över era gamla båtar (vilket ni naturligtvis redan är). Miramars utseende visade tydligt att det hade varit en hård och blåsig vinter; skydden runt vinscharna var sönderslitna, styrbords sejnfall blåste för vinden, men tack och lov hade vi haft vett att tar ner rorkulten. Efter ett par dagar var hon i Ship shape and Bristol fashion igen och vi kunde möta anstormningen av seglande vänner från Malevik, Kungsbacka, Korsikaturistande vänner från Tuve, Göteborg och egna biloch färjefarande ungdomar. Efter ett hett och intensivt midsommarfirande med bad i närmsta vik, fotbollstittande på favoritkaféet vid hamnplanen, grönsaks- och bombplansdykning vid Calvi längre västerut på Korsika och ett par dagars inblåsning, var det äntligen dags att styra ut runt hamnpiren för segling till Portoferraio på Elba. Vännerna från Malevik på Paolina var före oss och kunde rapportera att det tyvärr var alltför svag vind för riktig segling, men gott om plats i hamnen. Vi tog det lugnt och behöll bara storen uppe och järrngenuan fick arbeta som vanligt. Skönt att sitta i skugga bakom seglet och njuta av iskall nyuppskuren melon, tyckte ungdomarna. Framme vid Elba efter åtta timmars lugn färd med ett härligt delfinmöte som på beställning för ungdomarna, kunde vi njuta av den anslående synen av Napoleons palatsliknande villa på höjden vid inloppet till Portferraio, liksom sedan stäva in i den fyrkantiga medeltida Darsena Medici-hamnen, som öppnade sig välkomnande för oss. Det dröjde inte många minuter förrän en ormeggiatore anropade oss och vi fick en plats alldeles vid kajen i centrum intill Porta Medici. Vi fällde upp våra blågula solparasoller till skydd och kunde luta oss tillbaka och njuta. En märklig upplevelse att ligga där mitt i smeten, titta på alla och själv bli betittad (se bild på nästa uppslag). Ungdomarna hoppade iland, sökande efter bästa dykmöjlighet och vi, skepparn och jag, vandrade senare genom den vackra gamla porten in på folkrika små torg och runt gamla byggnader allt i varma sandfärger upp emot musik som hördes i kvällningen. Vid en trattoria stod ett hundratal människor lyssnande på gitarrmusik och vi stannade till: I m sailing hördes och vi fick även njuta till Imagine som framfördes på klingande engelska av två stiliga italienare. Kvällen kändes magisk med gnistrande stjärnor på sammetshimlen och tingeltangelstånden verkade vara fyllda av vackra handgjorda smycken som syntes gjorda enbart för mig. Jo, jag fick ett vackert halsband av silver, lintrådar och grön aventurin av skepparn, Maleviksvännerna blev också inspirerade. De vet hur de skall göra oss köpbenägna, Italien och italienarna! Odyssé Oktober Nr 3/2005 13
t e m a it a l i e n Edda, en mogen varmhjärtad signora på bageriet till höger från hamnen var också en upplevelse. Hon gav oss varje dag extra brödbullar och gav mig vid avseglingen en stor kram. Dagarna gick i strålande sol vid Elba, tre dagar i Portoferraio, en ankring ute vid Isola Paolina, en ö, som var Napoleons systers badö norr om Elba. Fin ankring och härliga dyk och bad finns där plus ett mysigt kafé dit den kvinnliga delen av besättningen rodde för att officiellt vandra uppe i skogen däromkring, men där caffe latte, modetidningar och women s talk snarare gällde. Ibland är det skönt att softa bara! Dessutom var det det här med toabesök! Toabesök gjorde vi annars inne i sta n på La vela eller Nettuno till priset av en caffe latte; det var för långt att gå upp till stadens officiella toalett. Tre dygn fick vi ligga i Darsena Medicea, sedan var det bara att gå över till Esaom Cesa, där vi blev välkomnade ytterligare tre dygn, medan ungdomarna for ut med dykbåtar och dök runt Elba. Napoleonvillan besökte vi och beundrade den fantastiska utsikten däruppifrån, men vi missade tyvärr bussturen runt ön. Ungdomarna for iväg på nya äventyr och vi var efter tre dagar i hamn tvungna att lägga oss ute på redden och fick ankra om fyra gånger i den lösa bottengyttjan, när det började blåsa ordentligt! Dags att segla vidare när det lättade och vi gick i mycket lätt vind runt nordostudden och fann genast en vacker lugn vik vid den gamla romerska badorten Cavo. Ganska få båtar låg där och vi fick lugn och ro i tvåsamhet efter att ha varit sex i tolv dagar. Där kunde vi bada, läsa, ro in till den lilla pittoreska orten för proviantering. Intill låg Tante Thea, en tysk dittrailad träbåt, egenhändigt byggd av en tysk finsnickare som vi fick fin kontakt med. Makalöst vacker båt i gammal amerikansk design. Den lilla trädingen, Onkel Hubert, låg där bakom och hälsade så trevligt, när vi kom i vår dinge, men besvärligt var det att ta sig ombord, man måste klättra upp på rodret! Inne i hamnkafét ville jag efter enskild vinglig rodd äntligen ringa hem och tala med väninnor och under konversation på bruten italienska (en termin på Medborgarskolan) med barpersonalen kom en glad italienska fram och ville visa mig exakt var jag kunde stå i lugn och ro och prata länge med mina väninnor. Hon följde själv med och visade mig! Lyfte luren, slog numret och lämnade över luren till mig som bara stod och gapade, snacka om hjälpsamhet. Efter ett långt samtal var det dags för hemfärd, men då skulle damen, Laura, som jag fick veta, visa mig den bästa restaurangen och vad man skulle äta där. Ja, det blev nästan för mycket. Nästa dag när vi var inne vid stranden fick skepparn och jag redogöra för om maten på stället hade varit god osv. Senare när vi promenerade runt blev vi inbjudna av Laura och hennes Dimitri till deras sommarparadis i en del av en gammal patriciervilla, fantastiskt vackert! Bara för att jag kunde några glosor på italienska hade vi fått bekanta på Elba! Dessutom plockade hon färsk rosmarin och lager till oss, allt för att minnas henne och Elba. Vi seglade vidare längs Elbas östra kust och de vackra gröna skogarna avbyttes av höga rödaktiga berg, där järngruvorna en gång fanns och lyste upp hela ön, Elba betyder ju ljusets ö. Vi hittade ingen bra ledig ankarplats, för här var det fler båtar, så vi gick vidare ner mot södra kusten, där tre stora ankringsvikar bredde ut sig. Vi valde Stellaviken och ankrade på sandbotten i en skyddad del av bukten i en härlig ljummen kväll med solnedgång och lugnt väder. Vi tog dingen in till stranden och vandrade upp till Camping Lacuna, där vi kunde proviantera och ta en stillsam öl. Ett sista kvällsbad följde och sedan till kojs. På natten skulle jag upp som vanligt och för att inte störa tog jag mig fram i mörker mot hinken som stod inne på toan, satte mig ner och smack där satte jag ögonvrån rakt i pappershållaren! Smärtan var fasansfull och jag kunde inte se på tre dagar. Ögat rann och oron för bestående men var stor, men på tredje dagen var det värsta över tack och lov! I nästa bukt skulle vi besöka det mångomtalade Marina di Campo och ja det var mycket vackert, men väldigt folkrikt och upptaget i hamnen. Vi behövde efter 9 dagars ankring ladda alla våra apparater och fylla på vatten, men det var omöjligt enligt hamnkaptenen som hänvisade oss till ankring ute i bukten och vi ankrade där. Med kvällen kom kvällsbrisen som sedan ökade till frisk och gav rejäl sjö som höll oss vakna hela natten. Klockan sju bestämde skeppar n: Vi går härifrån nu! och aldrig har vi varit så snabba med att starta motorn och få upp ankare och segel och komma iväg. Härligt med frisk vind och segling! Så lämnade vi Elba, men vi skall utforska henne närmare med scooter nu på hemfärden mot fastlandet. Elba är värd en längre tur. Mot Italiens västra kust Vi hade hört rykten om de dyra hamnarna på fastlandet och ja, det var dyrt, men det läget i vilket vi befann oss, längtade vi efter full kräm i alla små apparater och massor av rent vatten och det fick vi i Punta Ala Marina, 48E. Efter en lugn översegling till Italiens västra kust var det även fridsamt och ganska folktomt i hamnen i mitten av juli och vi fick alla behov tillgodosedda. Men det visade sig omöjligt att hitta en tvättmaskin. Jag kunde sända iväg tvätten med en man, som skulle låta tvätta den i sta n, sades det, men nej tack, sa jag; det var bara att tvätta för hand! Jag önskade mig verkligen en så n där käck handvevdriven tvättbulle som jag för första gången såg hanteras av en nyazeeländska i Port Vell i Barcelona år 2000. Efter två dagar gick färden vidare längs det flacka fastlandet och den höga vackra halvön Monte Argentario (romarnas silverberg) syntes snart. Vi gick in i den stora hamnen San Stefano, för några ankringsvikar syntes inte till. Längs bryggorna i denna livliga färjerika hamn låg träbåtar, den ena vackrare än den andra (se bild). Vi fick prata med en engelsktalande italienare som just berättade att hamnen var känd för sina fina båtsnickerier. Han var själv från Pavarottis hemstad Modena och hade vänner i Stavanger, men kände även väl till Sverige. Han rekommenderade oss att fara in till Maremma och studera etruskiska lämningar och det bestämde vi oss för. Nästa dag tog vi den lokala bussen in till ett scootercentrum, skeppar n ville ju återuppliva femtiotalets scooterfärder. Vi lyckades vid tolvtiden till slut efter bussturer tur och retur runt Monte Argentario och Orbetello tack vare en liten engelsktalande italienare finna scooteruthyrningen, men enades om att de scootrarna inte såg riktigt tillförlitliga ut eller var det vi...? Halva dagen var ju gången och vi gick slokörade in på ett kafé i Porto Ercole, där vi blev uppiggade med cappucino av en glad italienska 14 Odyssé Oktober Nr 3/2005
t e m a it a l i e n Miramar i vackra Portoferraio på Elba. som uppmuntrade oss att återvända och besöka etruskernas land med bil, vilket vi gjorde när vi lagt båten i Fiumicino. Vi seglade förbi de vackra öarna Giglio och Giannutri och lovade varandra att besöka dem på hemfärden nästa sommar. Högsäsongen närmade sig och det var säkert fullt i deras hamnar i slutet av veckan, men i den enorma Riva de Trajano var det gott om plats. Den var så stor att Anita, som skulle ut och köpa lite färsk frukt och färska grönsaker, aldrig kom fram till shopen. Vi fick klara oss med det vi hade kvar. Vi gick sedan till slutmålet, Fiumicino, vid Fiumicinokanalens utflöde från Tibern. Vi mötte ett glatt gäng delfiner utanför Civitavecchia som lekte runt båten en lång stund och det kändes som en härlig avslutning på sommarens färd. Vi lade oss först några dagar i Darsena Trajano, där vi förberedde Miramar för upptagning genom att möta chefen Fulvio Cruciani på hans varv Tre Effe Elle vid Via della Scafa 19, telefon +39-665 029 392. Vi passade på att fara in till Rom med våra ungdomar som var på hemväg från Sardinien och Sicilien. I Rom kom sommarens första regn, medan vi stod i kö utanför Peterskyrkan, men vid vandring runt Colosseum och upp på Palatinen kändes det friskt och skönt i luften efter regnet. Nu var det dags att ta upp båten och vi gick nöjda efter en härlig italiensk sommar upp för kanalen i god tid för de båda broöppningarna. Vi gick in till styrbord efter andra bron och blev väl mottagna av Fulvio och hans medhjälpare. Där låg vi en natt och nästa morgon var det dags och Miramar kom upp ur vattnet snabbt och behändigt med hjälp av en stor mobilkran. Hon står nu säkert förankrad i sin vagga i skydd bakom en stor hangar. Flera svenska båtar kom också upp så vi kände oss som vi låg i en svensk koloni! Vi fick direkt vatten och el dragna till båten och vi kunde i lugn och ro umgås med svenska nya båtbekanta. Jag cyklade till Conad och grönsaksaffärer och billiga Emme varje dag och vi hyrde en liten Daewood Matiz och upplevde kulturrika Toscana. Från Fiumicino gick färden till Agroturismoboende vid Lago Bolsena, vackra Sienna, mysiga Greve med bed-and-breakfast, mäktiga Florens, glittrande Cinque Terre och Sanzara, lutande Pisa, etruskiska spännande Saturnia och Pitgliano och till sist Tuscania med vackra gamla basilikor, ett fantastiskt slut på en härlig sommar med Miramar. Nu i sommar blir det cykel i Ostia Antiqua och tåg till Pompeji och Herculanum. n Odyssé Oktober Nr 3/2005 15
t e m a it a l i e n Brant, klippigt och bilfritt text & bilder jan burström U nder gång längs kusten från Genua över Tyrrenska havet mot norra delen av den italienska stöveln öppnar sig ett makalöst, säreget landskap på din babordssida. Det avtecknar sig närmast tvådimensionellt med en längd i havsnivån på ca 12 M, men med höjdkurvor upp mot 500 m blir utbredningen avsevärt större. Vinterrasserna, som täcker även den brantaste sluttning, påstås utgöra fyra gånger Kinesiska muren. Du seglar in i Cinque Terres gåtfulla charm och har därmed även nått Ligurien med Riviera Levante, soluppgångens kust. Sedan 1997 ingår Cinque Terre i FN:s Världsarvslista till skydd för landskapet och för att uppmuntra till återuppbyggnad av de gamla odlingarnas stenmurar och restaurering av de ursprungliga stigarna mellan samhällena. I dag utgör de vandringsleder för människor från hela världen. Området har rötterna i den gamla romartiden och betyder fem borgar, alternativt fem samhällen. Dessa är från väster: Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Från havet ser husen ut som små, pastellfärgade pärlor infattade bland klipporna uppe på toppen av en udde (Corniglia och Manarola). Husen är skyddade bakom strandklippor med utlöpare mot vattnet (Vernazza), längs en sandstrand (Monterosso) eller ett halsband med tyngdpunkten i slutet av en bred dalgång nere bland vågorna (Riomaggiore). Vernazza är med sin lilla skyddande pir ett passande ställe för ett lunchstopp. Där kan du vandra upp bland de slingrande gränderna till någon av restaurangerna och de små affärerna. Ett annat alternativ kan vara att besöka utsiktstornet för att beskåda omgivningen, övriga seglare eller turbåten, som går ut från Portovenere. Dit återstår ca 10 M och platsen passar förträffligt som natthamn. Eftersom segling och fjällvandringar tillhör mina favoritnöjen vad gäller friluftsliv har Cinque Terre sedan några år varit ett av mina drömresmål. Tjusningen består främst i kombinationen av sol, värme och vandringar i en relativt lättgången fjällterräng. Lederna är väl utmärkta och preparerade men kvar står det svettdrivande klättrandet uppför bergsidorna och de ibland knöliga nerfarterna, där det gäller att inte kliva snett. Mina gympaskor dög bra men bland de kvinnor och män vi mötte i åldersklass 50+ var läderskor på fötterna och vandrarstav i handen inget ovanligt. Ledkartan över området associerar till ett bättre liftsystem, där avstånden mellan knutpunkterna anges i timmars och minuters gångtid. Allt från en och en halv timme till två och en halv med möjlighet till kombinationer. De lättaste följer närmast havsnivån med lyxtraden Via dell Amore (Kärlekens väg) mellan Riomaggiore och Manarola. Den tar 20 minuter och är skön att vandra i solnedgången medan Medelhavets dyningar rullar in. Belöningen, utöver motionen, är helt betagande vyer över branta vinterrasser med Medelhavet i fonden, lugnet, blomdoften och ett bedövande fågelkvitter. Dessutom kan ibland serveringar dyka upp till vederkvickelse för kroppen. Hustru Eva och jag vandrade omkring här i mitten av maj 2004 som något åldrade backpackers med fjällsäckarna på rummet men med tursäckarna på ryggen under de dagliga utfärderna. Dessa kan ske till fots, med tåg eller båt till någon av byarna. Bra är då att köpa ett Cinque Terre-pass för 1, 3 eller 7 dagar med gratis tillgång till tåg och vandringsleder. Restaurangerna är hemtrevliga och har mestadels havsutsikt. Menyerna baseras på fisk och skaldjur samt pasta i varierande former. Eftersom rätterna på menyn beställs var för sig, behöver inte middagen bli ruinerande. Vinerna smakar bra, t.o.m. ypperligt, och grappan är åtminstone i högre prisklass värd inköpet. Med passet i bakfickan ges möjlighet att resa runt med tåget och undersöka utbudet i området. Vad angår nu detta mig?, kanske du frågar, jag är här för att segla. Men seglatsen från Frankrike mot den appeninska halvön kan vara seg. Lite kroppslig rörelse, dels för att skaffa sig ytterligare ork, dels för att lära känna det Medelhavsområde, som du åstundar, är väl ändå inte fel. Portovenere är en liten idyllisk stad med en god, skyddad natthamn just i inloppet till bukten mot storstaden La Spezia. Den har minnen från såväl den romerska epoken som Genuas försvar mot sin rival Pisa. Andra minnesmärken från de senaste årtusendena är kyrkan, Chiesa di S. Pietro, som vilar på rester av ett romerskt tempel. Den ser och passerar du, när udden Finis Terre (Jordens slut) ligger om babord. Här finns även den smalaste, mörkaste gata man kan tänka sig, utsmyckad med affärer av allehanda värdighet. Dessutom en liten grotta, Grotto Byron, där en inskription förtäljer att den svårmodige och romantiske Lord Byron även utförde hjältedåd genom att simma från Portovenere till Lerici. Hustru Eva och jag själv njöt och vi unnar även dig några dagar i en stillsam atmosfär med fantastisk mat och en tilltalande natur. Ett besök i Cinque Terre är ett gångbart alternativ. n Information: Italienska statens turistbyrå, tel 08-667 99 30. www.cinqueterre.com 16 Odyssé Oktober Nr 3/2005
t e m a it a l i e n Vindlande vy. Vernazza med sina trånga gränder och lilla pir är slutmålet för kustpromenaden från Corniglia. Portovenere med sin skyddade hamn och sitt vakttorn. I bakgrunden Palmaria. Doft av antiken. Utsikt mot Portoveneri. Odyssé Oktober Nr 3/2005 17
t e m a it a l i e n Tips för västitalienska farvatten Capraia, Elba. text & bilder maj & yngve nilsson Detta är våra egna erfarenheter samt vad vi hört från andra om italienska hamnar. Materialet är insamlat fr.o.m. mitten av maj t.o.m. juli 2004. Förutsättningarna kan givetvis vara andra vid senare tidpunkt. Viktig regel: Spara alla kvitton, tills du kommit tillbaka till båten oavsett om du köpt ett vykort eller något annat, eller varit på restaurang. Varför denna uppmaning? Vi anlände den 16 mars 2004 till Tre Effe Elle-varvet i Fiumicino utanför Rom, där vår Vindö 50 Curragh II hade legat på land över vintern. Eftersom Tibern bara höll +8 grader och våren fortsatte att vara kylig, blev vi kvar till i början av maj. Det blev en mycket trevlig tid, eftersom vi lärde känna Elsie Biewer Haglund och Sven Haglund från Nyköping. De hade övervintrat i sin Najad 34. Kåre och Eva Sintorn från Södertälje med sin båt Wasa 410 m.fl. kom så småningom också till varvet. Under vintern hade även ett australiensiskt par Lydia och John med katterna Millie och Magnus legat med sin 38 ton tunga båt, med vilken de gjorde en jordenruntsegling. Lydia hade italienska föräldrar och släkt i Italien och lärde oss ett och annat bl.a. om det italienska samhället. Lydia berättade om en grupp poliser från Guardia di Financa, som uppträder civilt. De har bl.a. till uppgift att kontrollera att ingen betalar svart vid inköp av varor och tjänster. Om du blir stoppad av en sådan polis och inte kan visa kvittot på det du handlat, får du följa med till försäljaren som bötfälls ordentligt. Inte nog med det även du som kund får ett litet bötesbelopp. Den här regeln gäller för allt således även för den minsta pryl du handlat. Även när du har varit på restaurang ska du kunna visa upp notan. Lägg märke till hur noga de flesta försäljare är med att lägga kvittot tillsammans med varan i påsen pga. denna kontroll. Stämmer detta? Vid 22-tiden dagen innan vi skulle lämna Fiumicino med båten, tog vi en promenad till gångbron för att kolla broöppningstiderna. Strax före bilbron hade en restaurang öppnat efter vinterstängningen. Vi stannade och läste på matsedeln som hängde på den snedställda dörren. Då vi gick vidare, stoppades vi av en artig och trevlig man i 30-årsåldern, som bad oss visa notan från restaurangen. Han trodde att vi just kom ut från restaurangdörren. Vi förklarade att vi endast läst på dörren, men det tog oss en lång stund att få honom att inse, att vi faktiskt var på väg tillbaka till vår båt och inte hade ätit utan bara läst matsedeln. Vi erbjöd honom att följa med till varvet för att få bekräftelse på våra uppgifter. Då gav han upp och anslöt sig till en annan civil man, som stod en bit ifrån oss och de två gick vidare. 18 Odyssé Oktober Nr 3/2005