Undersökning pågår om arbetet med förorenade områden på Gotland
Innehåll 1. Inledning...4 Giftfri miljö...4 Vad görs i Sverige?...5 Vad görs internationellt?...5 miljömålet giftfri miljö 2. Bakgrund gotländska förutsättningar...5 Gotlands geologi...5 Gotlands industrihistoria de senaste 1 åren...6 Potentiellt förorenade områden på Gotland...6 3. Hur jobbar man med förorenade områden?...8 Riskklassningar...8 Undersökningar...8 Åtgärder...9 Ansvar... 1 Vem gör vad?... 1 4. Läget på Gotland... 11 Riskklassade branscher... 11 Undersökta platser... 17 Åtgärder... 17 Vad händer i framtiden?... 18 Utgivare: Länsstyrelsen i Gotlands län, 621 85 Visby.Tel 498-29 21. E-post: lansstyrelsen@i.lst.se Illustration till miljömålet Giftfri miljö:tobias Flygar Text och redaktör: Länsstyrelsen, Cecilia Cederborg/Mattias Vejlens Foto svartvita: Bilder ur Waldemar Falcks bildarkiv. Foto övriga: Länsstyrelsen Form & tryck: Snabba Tryck,Visby Omslag: Dito 25 gr. Inlaga: Dito 12 gr Upplaga: 3 ex, 27 ISBN 978-91-9758-7-6 Skriften kan också hämtas i PDF-format på Länsstyrelsens hemsida www.i.lst.se
1. Inledning Giftfri miljö Samhällets miljöarbete har gjort stora framsteg under senare tid. Kunskapen om hur vi påverkar vår miljö har ökat hos både industrier och allmänhet. Förr trodde vi att naturen var oändlig och oförstörbar och mängder av miljöfarliga ämnen släpptes ut i våra marker och vattendrag. Kemikalier som hamnat i miljön blir ofta kvar i marken under lång tid om vi inte gör något åt dem. Vid för höga halter kan människor eller miljön ta skada. Sakta men säkert kan föroreningarna sippra ut i grundvatten och vattendrag och nå brunnar och vattentäkter. Det är en långsam spridning som påverkas av nederbörd, grundvattenrörelser och biologiska processer. Även mänskliga aktiviteter kan påverka spridningen av föroreningar som dittills kanske legat relativt stilla. Förorenad mark kan också påverka vår möjlighet att bo och bruka marken. Därför är det viktigt att ta reda på var förorenade områden är belägna och försöka se till att de blir sanerade. Målet inom miljöarbetet i Sverige är att vi till nästa generation ska kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Som ett riktmärke finns 16 nationella miljömål. Ett av dessa är Giftfri miljö som innebär att miljön ska vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden.
Vad görs i Sverige? Vid Sveriges länsstyrelser pågick ett projekt fram till 25 med målet att lokalisera samtliga platser i landet där någon typ av miljö- och hälsofarlig verksamhet förekommit. Hittills har cirka 8 platser hittats. Arbetet har fortsatt med undersökningar och saneringar, men än är det mycket kvar att göra. Åtgärder av enbart de värst förorenade områdena beräknas ta cirka 4 år i anspråk och kosta minst 45 miljarder kronor. Även om inte alla förorenade områden kommer att bli sanerade, pengarna kommer inte att räcka till det, så vet vi nu åtminstone var någonstans man ska vara försiktig med att sätta spaden i marken i framtiden. Förutom att vi kan pricka in på kartan var Sveriges förorenade områden finns, har projektet även bidragit till kunskaper om Sveriges industrihistoria. Äldre tiders verksamheter, som kanske mer eller mindre glömts bort under årens lopp, har väckts till minnet igen tack vare detta. Vad görs internationellt? USA och Kanada har alltid legat i spetsen inom miljö teknik och det var här som arbetet med förorenade områden startade på 197-talet. I USA har man länge haft en fond för sanering av förorenade områden, det så kallade Superfondprogrammet, vilket har bidragit till att påskynda utvecklingen. Pionjärerna i Europa var Holland och Tyskland samt Belgien, som fortfarande är ledande inom sanering av förorenade områden. 2. Bakgrund gotländska förutsättningar Gotlands geologi Till skillnad från huvuddelen av Sverige har Gotland en sedimentär berggrund som utgörs av lagrad kalksten, märgelsten, revkalksten och mindre områden med sandoch siltsten. Grundvattenmagasinen är av sprick- och karsttyp och de viktigaste ur vattenförsörjningssynpunkt utgörs av kalksten. Karstfenomen (tunnlar och grottor bildade genom kemisk vittring) och spricksystem ger i vissa områden upphov till stora variationer i grundvattennivån. På Gotland förekommer rullstensåsar och sandfält endast sparsamt. Lokalt spelar de dock en betydelsefull roll för vattenförsörjningen. Stora områden i länet utgörs av hällmarker med avsaknad av jordtäcke eller med endast tunna jordlager. Detta innebär att ytvatten snabbt kan tränga ner i berggrunden till grundvattnet. Den sprickiga berggrunden i kombination med tunna jordlager gör att grundvattnet på Gotland är mycket känsligt för föroreningar. Spill eller utsläpp från industriverksamhet eller olyckor kan få förödande konsekvenser för vattenförsörjningen om det sker inom ett påverkansområde för en större vattentäkt. På Gotland finns över 1 enskilda vattentäkter och idag finns stora problem med främst bakterier som förorenar vattentäkterna till följd av de korta transporttiderna i berget. I Norden var det Danmark som var först med att starta arbetet med förorenade områden. Sverige påbörjade arbetet relativt sent jämfört med andra länder, men har snabbt kommit ikapp. Först under de senaste åren har Finland börjat ta itu med sina miljöskulder, ofta med sofistikerade lösningar enligt den senaste forskningen. Arbetet med att prioritera bland förorenade områden för framtida åtgärder skiljer sig inte mycket åt mellan länderna. Tillvägagångssätt och lagstiftning är däremot olika. Mycket arbete återstår på området främst i Sydamerika, Afrika, Asien och Öst- och Sydeuropa.
Visby Träförädling AB och företagets arbetare i början av 19-talet. Gotlands industrihistoria de senaste 1 åren Potentiellt förorenade områden på Gotland Gotlands isolerade läge har medfört att många olika branscher förekommit på ön. Förutom alla lantbruk och vanliga verksamheter som till exempel bensinstationer, bilverkstäder och sågverk har även verksamheter som impregneringsanläggningar, gasverk och bilskrotar funnits. Många av industrierna är eller har varit koncentrerade till Visby eller till något av de större samhällena på ön (Slite, Klintehamn, Hemse), men det finns även exempel på industrier som ligger långt från dessa orter. Hittills har cirka 1 platser lokaliserats där miljöfarlig verksamhet bedrivs eller har bedrivits och som kan ha gett upphov till förorenade områden. Uppskattningsvis är 4 av dessa platser mer eller mindre förorenade. I det nutida Gotland dominerar fyra basnäringar: areella näringar, industri, turism och offentlig sektor. Även om antalet jordbruksföretag har minskat de senaste åren utgör jordbruksektorn en mycket stor del av det gotländska näringslivet. Industrin är mestadels småskalig. Kalkstens- och cementindustrin är den enda storskaliga branschen på Gotland med två stora anläggningar, Cementa och Nordkalk Storugns. Gotland har en lång tradition av kalkstensbrytning, vilket den stora förekomsten av kalkugnslämningar vittnar om. Det finns uppgifter som talar om att cirka 5 kalkugnar funnits på ön. Visby gasverks gasklocka vid Stenkumla väg. Gasverket var i drift mellan 1916 och 1954.
187 st bensinstationer 89 st verkstäder 4 st träimpregnering/sågverk 26 st textilindustrier 25 st garverier 18 st kemtvättar 17 st skrotar 16 st tjärfabriker 14 st oljedepåer 57 st fördelat på ett 4-tal andra branscher På Gotland har det funnits många olika typer av verksamheter som kan ha gett upphov till förorenad mark. Totalt har ca 1 verksamheter lokaliserats fördelat på ca 5 branscher.
3 Hur jobbar man med förorenade områden? Riskklassningar Ett förorenat område kan påträffas på olika sätt. Ett sätt är att söka i litteratur eller i arkiv efter platser där miljöfarlig verksamhet förekommit. Ett annat sätt är att intervjua människor med lokalkännedom. Vid exploateringar och grävningsarbeten stöter man ibland på markföroreningar som leder till att ett förorenat område upptäcks. Nya förorenade områden kan också uppstå vid olyckor där miljöskadliga ämnen är inblandade. När ett förorenat område har lokaliserats gäller det att bedöma hur stor risken är för att området ska orsaka skador på människors hälsa eller på miljön. Naturvårdsverket har utvecklat en metod för att riskklassa förorenade områden i fyra olika klasser, där klass 1 och 2 innebär mycket stor respektive stor risk och klass 3 och 4 innebär måttlig respektive liten risk. Metoden är ett prioriteringsverktyg för miljömyndigheterna. För att få underlag till riskklassningen måste man ta reda på fakta om området. De frågor man vill ha besvarade är: Kemikaliernas farlighet en bedömning av hur pass farliga de kemikalier som har hanterats på området är för människors hälsa och för miljön. Föroreningsnivån en uppskattning av graden föroreningar som kan finnas i mark, grundvatten, ytvatten och sediment. Halterna jämförs med lokal/regional bakgrundshalt och riktvärde. Spridningsförutsättningar en bedömning av hur föroreningarna har spridit sig eller kan sprida sig i mark, grundvatten, ytvatten och sediment. Områdets känslighet och skyddsvärde en bedömning av hur stor risken är för människor, djur och växter att exponeras för föroreningarna. Undersökningar De områden som prioriterats vid riskklassningen undersöks mer noggrant genom markundersökningar och provtagningar. Därefter avgörs om området behöver saneras. Man kan välja mellan att göra en stor detaljerad undersökning direkt eller att gå mer systematiskt tillväga. Ofta väljer man att börja med en mindre undersökning för att ta reda på om området överhuvudtaget är förorenat. Ett fåtal jordprover tas på de mest misstänkta platserna. Visar det sig att området är förorenat förtätar man provtagningen och provtar även grundvatten, byggnader, ytvatten och sediment. Undersökningarna inleds med att en provtagningsplan tas fram. Den visar var man ska ta proverna, hur dessa ska hanteras och vilka kemikalier som ska analyseras. Provtagning kan ske genom att man gräver provgropar med grävskopa eller borrar sig ner i marken. Speciella handskar, provburkar eller påsar brukar användas. Numera finns särskilda fältinstrument som direkt kan ge information om jorden är förorenad eller inte. Man måste dock alltid jämföra fältmätningarna med analyser på laboratorium. Proverna skickas därför till speciellt godkända laboratorier där analyserna utförs.
Resultatet från analyserna, tillsammans med annan information om området, används sedan för att bedöma föroreningssituationen på platsen. Allt sammanställs i en rapport, där man också redovisar vilka risker som är förknippade med föroreningarna på området. Vid mer detaljerade undersökningar utreds också vilka åtgärder man bör vidta för att komma tillrätta med problemet. I denna åtgärdsutredning går man också igenom om det krävs tillstånd för de åtgärder man vill göra och vilka myndigheter som måste kontaktas inför saneringen. Ofta görs även en uppskattning om vad saneringen kostar. Undersökningar görs oftast av erfarna konsulter eftersom kunskaper om kemikalier, jord- och grundvattenförhållanden krävs. Åtgärder Det finns många olika åtgärder att ta till för att få ett förorenat område sanerat. Vilken åtgärd som är lämpligast bedöms från fall till fall. Det kan ta lång tid från det att ett förorenat område upptäcks till att platsen blir sanerad. Saneringar är oftast mycket kostsamma. Den vanligaste åtgärden är att man gräver upp och transporterar bort de förorenade massorna till en deponi eller en anläggning där man behandlar eller renar dem. Man kan också rena massorna på plats med olika metoder. Valet av reningsmetod är beroende av vilken typ av för orening det rör sig om. Om jorden är förorenad av olja och bensin kan man i vissa fall ventilera bort föroreningarna på plats. Man kan även gräva bort jorden och kompostera den. En annan metod som kan användas på framförallt metallförorenade massor är jordtvätt. Jorden sorteras och tvättas, vattnet som använts renas i filter. De förorenade filtren och den mest finkorniga delen av massorna tas om hand och deponeras på specialtippar. Jord som är förorenad av komplicerade organiska ämnen kan vara svåra att kompostera eller tvätta. Denna typ av för orening kan man behandla genom att värma jorden i speciella anläggningar där föroreningarna, som avgår i gas form, antingen fångas upp i filter eller förbränns vid höga temperaturer. För rening av grundvatten finns en mängd olika filter som kan fånga föroreningarna.
niskors hälsa och miljön (enligt principen PPP- Polluter Pays Principle - Förorenaren betalar). Om ingen ansvarig verksamhetsutövare finns kan fastighetsägaren ändå ha ett ansvar för föroreningen (MB 1:3). Förutsättningen för detta är att fastigheten förvärvats efter miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari 1999, samt att fastighetsägaren vid köpet känt till eller borde ha känt till att fastigheten var förorenad. Det är svårt att fastställa ansvar och en juridisk utredning görs i varje enskilt fall. Finns ingen ansvarig kan länsstyrelsen eller kommunen i vissa fall utföra undersökningar och saneringar med hjälp av statliga bidrag. Vem gör vad? Industrier eller andra verksamheter som har förorenat ett område är ansvariga för att platsen undersöks och att åtgärder görs så att människors hälsa och miljön inte kommer till skada. Oljebolagens miljösaneringsfond (SPIMFAB) bedriver inom ramen för sitt program undersökningar och saneringar på bensinstationer som är nedlagda mellan 1969 och 1994. SPIMFAB-programmet sker i samarbete med kommunen. Övriga företag och statliga verk, som exempelvis Vägverket, ser till att saneringar utförs på sina fastigheter. Även Gotlands energiaktiebolag (GEAB) har i samband med framdragning av fjärrvärme sanerat ett antal platser. Försvaret kartlägger, riskklassar och sanerar sina försvarsanläggningar enligt ett särskilt program. Ansvar Grundtanken i miljöbalken är att den som orsakat skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess att skadan upphört (MB 2:8). Den som har bedrivit den verksamhet eller vidtagit den åtgärd som orsakat föroreningen är skyldig att betala efterbehandlingen i syfte att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för män- 1 Länsstyrelsen har till uppgift att lokalisera potentiellt förorenade områden samt att genomföra riskklassningar av nedlagda verksamheter. Länsstyrelsen ansvarar också för bidragsansökningar till sanering av förorenade områden, för uppföljningen av genomförda projekt samt att hålla databasen över förorenade områden aktuell. Länsstyrelsen är också tillsynsmyndighet för förorenade områden som är orsakade av större industrier. Kommunen har olika roller i samband med förorenade områden. Miljö- och hälsoskyddskontoret bedriver tillsyn över över de flesta objekten. Stadsarkitektkontoret beslutar i planärenden och Tekniska förvaltningen driver ärenden med markundersökningar och saneringar.
4 Läget på Gotland Träimpregnering/sågverk Riskklassade branscher Vid vissa sågverk har man förutom att såga virke även behandlat träet för att det inte ska ruttna. Den vanligaste metoden var att man tryckimpregnerade virke med någon form av bekämpningsmedel, som till exempel arsenik, kreosot, koppar och krom. Virket placerades i en stor cylinder, i vilken kemikalierna under tryck pressades in i träet. Ofta förekom en hel del spill i samband med detta. Hittills har cirka 15 områden riskklassats med avseende på hur stor risk området skulle kunna utgöra för människors hälsa och för miljön. Klassningen fördelas på 9 st klass 1, 41 st klass 2, 74 st klass 3 och 24 st klass 4. Riskklassningarna har gjorts enligt en särskild prioriteringsordning. Områden som haft verksamhet inom de mest miljö- och hälsofarliga branscherna har riskklassats först. Nedan och på de följande sidorna följer en beskrivning av större branscher som riskklassats på Gotland. Riskklass Bransch Träimpregnering/sågverk Textilindustri Kemtvätt Gasverk Oljedepå Tillverkning av trätjära Verkstadsindustri/gjuteri Bilskrot/skrot Garveri 1 mycket stor risk 2 stor risk 3 måttlig risk 4 liten risk 5 1 1 1 5 2 1 7 13 9 2 1 6 7 7 2 2 18 3 6 3 3 2 2 5 Tabell 2. Riskklassfördelning prioriterade branscher. Inga bensinstationer har riskklassats eftersom dessa har undersökt enligt SPIMFAB:s eget program. En annan form av träskyddsbehandling som förekom var så kallad doppning. Som doppningsmedel användes ofta ämnet pentaklorfenol, som skyddade träet mot svampangrepp. Virkesbuntar sänktes ner i stora kar, lyftes upp och sedan fick doppningsmedlet droppa av över karet. Ofta förekom en hel del spill även i samband med detta. Träindustrin har varit relativt stor på Gotland. Länsstyrelsen har tittat närmare på de 2-tal större sågar och träindustrier där impregnering och doppning har förekommit. De allvarligast förorenade områdena på Gotland finns på några av dessa platser. Höga halter av arsenik, koppar, krom och kreosot har påträffats. På en av dessa platser har kreosot nått ner och förorenat grundvattnet över ett stort område. Även pentaklorfenol har hittats vid en nedlagd doppningsanläggning. I nästan varje socken har det också funnits och finns än idag mindre bysågar. Dessa bedöms dock inte ha orsakat någon större miljöskada. Platser som klassats i de högsta riskklasserna mycket stor risk och stor risk. Riskklass 1 Riskklass 2 11
De flesta färgerierna på Gotland var aktiva i slutet av 18-talet och låg ofta intill ett vattendrag. En god vattentillgång var nödvändig både för tillredning av färgbaden och för den avslutande sköljningen. Oftast handlade det om små familjeföretag där en del av bostadshuset inretts som färgeri. Kemtvätt Textilindustri Färgerier, tygtryckerier och yllefabriker är några exempel på verksamheter som funnits på Gotland inom branschen textilindustri. Av dessa har färgerier varit vanligast förekommande. Vid färgerierna utfördes två typer av färgning; betfärgning och kypfärgning. Betfärgning innebar att man doppade garnet eller textilen som skulle färgas i ett eller flera lösningar av metallsalter. Metallsaltet satte sig i fibrerna och färgen fäste sedan i metallsaltet. Som betmedel användes till exempel alun, kopparsalt eller kromsyrat kali. Alla kulörer utom indigoblått kunde färgas på detta sätt. Vid kypfärgningen färgades garn och textilier indigoblått. Indigo krävde en särskild procedur eftersom färgämnet inte är vattenlösligt. Kypbadet gjordes alkaliskt genom tillsats av till exempel ammoniak, lut eller natriumhydrosulfit. Den blå färgen framträdde först efter färgningen vid kontakt med luftens syre. Runt 185 började man framställa färger baserade på ämnen i stenkolstjära. De första så kallade tjärfärgerna innehöll höga halter av tungmetaller och var mycket giftiga. Omställningen från växtfärger till tjärfärger skedde på bara ett par decennier under 186- och 187-talen. De miljöproblem som förknippas med textilindustrin härrör främst från utsläpp av avloppsvatten som innehållit giftiga färger, metaller och metallhaltiga fibrer. 12 Kemtvättar har funnits i Sverige sedan andra hälften av 18-talet. Vid kemtvättning används organiska lösningsmedel istället för vanligt tvättmedel för att avlägsna smuts från textilier. Kemtvättningen skedde ursprungligen i öppna kar och efter tvättningen lufttorkades textilierna. På maskiner från 196-talet och framåt är hela tvättprocessen från tvättning, sköljning, centrifugering till torkning sluten så att tvättvätskorna efter destillering kan återanvändas. Viss förlust av tvättvätskor sker dock vid hantering av destillatrester samt vid avledning av kondensvatten.
Som tvättvätska vid de tidigaste kemtvättarna användes varnolen (lacknafta) och bensen. På 193-talet började man använda det klorerade lösningsmedlet trikloretylen och på 195-talet kom även perkloretylen, som är den tvättvätska som används mest idag. CFC (freon) användes fram till 1994, då det förbjöds. Spill och uthällning av tvättvätskor är den vanligaste orsaken till föroreningar vid kemtvättar. Klorerade lösningsmedel befinner sig i vätskeform vid rumstemperatur, är flyktiga och har en hög densitet. I gasform kan de tränga igenom till exempel tjocka betonggolv. I marken sjunker de snabbt ner till djupa nivåer, ibland långt under grundvattennivån, och därför är platser som förorenats av klorerade lösningsmedel ofta besvärliga att sanera. Kemtvättar har funnits på minst 19 platser på Gotland. Samtliga har varit lokaliserade i tätorter runt om på ön, varav 13 stycken i Visby. De flesta har varit mindre inrättningar för service till privatpersoner, men en handfull anläggningar har drivits i industriell skala. Kemtvättarnas storhetstid på Gotland varade från mitten av 196-talet till slutet av 197-talet, då tiotalet anläggningar var i drift samtidigt. Idag finns endast en anläggning i drift på Gotland. Oljedepå En oljedepå är en lagringsplats för petroleumprodukter, som till exempel eldningsolja, diesel och bensin. Vanligtvis förvaras detta i cisterner som placerats på marken. På Gotland har också en stor anläggning för lagring i bergrum funnits. Eftersom petroleumprodukter transporteras till Gotland med båt från raffinaderierna har oljedepåerna placerats i anslutning till exempelvis Ronehamn, Klintehamn, Burgsvik, Fårösund och Visby. På Gotland har föroreningar påträffats vid minst sex oljedepåer. Vanligtvis uppkommer föroreningarna vid påfyllning och lastning av petroleumprodukter. En annan föroreningsorsak kan vara att det kondensvatten som bildas inuti cisternerna tömts ut direkt på marken. Vid kontakt med marken kan petroleumprodukter tränga ner genom marklagren och nå grundvattnet. De lättare fraktionerna flyter på grundvattenytan, medan de tyngre fraktionerna sjunker ner djupare. Eftersom petroleumprodukter inte är vattenlösliga rör de sig på annat sätt än grundvattnet. 13
länen i Sverige, med uppskattningsvis ett 3-tal anläggningar genom tiderna. Förstklassig råvara i mängder (kådrika tallstubbar) bäddade för goda förutsättningar för tjärtillverkning. Det skall dock påpekas att anläggningarna på Gotland ofta var mycket små, sett till storlek och produktion, jämfört med anläggningar i övriga landet. Verkstadsindustri/gjuteri Processerna inom verkstadsindustrin varierar, men gemensamt är någon form av vidarebearbetning av metaller. Vid metallbearbetning används bland annat skärvätskor, avfettningsmedel och lösningsmedel. Ofta har även petroleumprodukter som fotogen och lacknafta använts. I ett gjuteri smälts metaller ner, stelnar i gjutformar och bearbetas sedan mekaniskt till olika metallgods. I processerna bildas metallstoftinnehållande rökgaser som förr släpptes ut orenade. Miljöproblem som förknippas med gjuterier har ofta orsakats av dessa stoftutsläpp samt utsläpp av olja och metaller. Verkstadsindustrin på Gotland kännetecknas till största delen av små, lokala verkstäder. De större verkstäderna har varit lokaliserade till Visbys ytterområden, men i takt med att staden växt hör dessa ytterområden idag till de mer Tillverkning av trätjära Tekniken för industriell framställning av trätjära och tjärprodukter började växa fram under 19-talets början. Innan dess förekom tjärbränning i stort sett endast i så kallade tjärdalar (Gotl. sojde). Tjärbränningen hade sina toppar under de bägge världskrigen, då stigande bränslepriser framtvingade alternativa bränslen. Terpentin, tjära och tjärolja var eftertraktade alternativ till bensin, fotogen och smörjoljor. Trätjära och dess biprodukter innehåller en hel del miljö- och hälsoskadliga ämnen, bland annat cancerogena polyaromatiska kolväten (PAH). Tjärfabrikerna hade ofta en bristfällig hantering av bildade tjärprodukter och spill var vanligt förekommande. Eftersom oönskade restprodukter vanligtvis tömdes ut direkt på marken eller i ett närliggande vattendrag har mark, grundvatten, sjöar och sediment intill tjärfabriker ibland blivit förorenade. Gotland kan nog anses som ett av de mest tjärfabrikstäta 14
centrala delarna av Visby. Även i de mindre samhällena på Gotlands landsbygd fanns det tidigare ofta en verkstad. Bilskrot Bilskroten tar hand om uttjänta fordon och tillvaratar delar från olika bilar. Fordonen demonteras och delarna säljs eller återvinns. Slutskrotning sker sedan vid en särskild bilfragmenteringsanläggning. Innan bilarna fragmenteras förbereds de genom pressning eller klippning. De miljöproblem som förknippas med bilskrotar härrör främst från spill av vätskor i samband med demontering. Vätskorna kan till exempel vara förbrukade oljor, drivmedel, batterivätskor, glykol, spolarvätskor och kondensatorer innehållande PCB. Dessutom kan förbrukade oljefilter och däck orsaka föroreningar. Platser där pressning har skett är ofta kraftigt förorenade. Även områden där bilar stått uppställda i väntan på demontering kan ofta vara förorenade. Garveri Bilskrotarna på Gotland är framförallt lokaliserade till den gotländska landsbygden och Visbys industriområden. Pressning av bilar har skett på några få ställen medan slutskrotning av bilar sker på fastlandet. Idag finns tre auktoriserade bilskrotar i drift på Gotland. Vid ett garveri bereds hudar och skinn genom en metod som kallas garvning. Genom garvningen permanentas skinnen så att bakterier fråntas sina levnadsmöjligheter och skinnen förblir sterila. Olika metoder används beroende på vilka egenskaper man vill att skinnen ska få. Inom det yrkesmässigt bedrivna hantverket förr i tiden var barkgarvning vanligt förekommande. Efter avhåringen lade man skinnen i ett bad bestående av bark från gran, ek, björk, sälg eller al. Skinnen kunde ligga i barkbad i upp till fyra månader. Ett mjukt och smidigt skinn erhölls som var bra att tillverka bland annat skor av. En annan metod som också användes förr var så kal lad mineralgarvning. Man använde till exempel myrsyra och alun i processerna och resultatet blev ett skinn som var relativt hårt och beständigt. Kromgarvning är en form av mineralgarvning som upptäcktes vid mitten av 18-talet. Det revolutionerande med denna metod var att skinnen genomgick en bestående kemisk förändring på mycket kort tid. Eftersom kromgarvning är både tidseffektivt och ger ett bra resultat blev metoden snabbt populär vid de garverier som hade råd att köpa in den kostsamma metallen. De miljöproblem som förknippas med garverier härrör främst från kromgarvning. Krom är en bioackumuler- 15
bar metall (anrikas i ekosystemet) som i vissa former är mycket giftig för både varmblodiga och vattenlevande organismer. Krom bryts inte ner i miljön och kan lätt spridas vidare till mark, grundvatten, ytvatten och sediment. Kromgarvning antas ha förekommit vid endast ett garveri på Gotland, annars är framförallt barkgarvning den metod som har använts. Drivmedel/bensinstationer Oljebolagen i Sverige, Naturvårdsverket och Svenska Kommunförbundet har gått samman om att sanera nedlagda bensinstationer från eventuella föroreningar. Det är ett frivilligt åtagande från branschen och gäller samtliga bensinstationer som lagts ner mellan den 1 juli 1969 och den 31 december 1994, oberoende av vem som drev dem. Arbetet genomförs av Svenska Petroleuminstitutets Miljösaneringsfond AB (SPIMFAB). SPIMFAB registrerar alla aktuella fastigheter i ett fastighetsregister. I samband med denna registrering görs en miljöriskklassning av varje objekt. Klassningen tar hänsyn till faktorer som markanvändning och grundvattenförhållanden på fastigheten. Baserat på resultatet av miljöriskklassningen görs varje år ett urval av cirka 3 fastigheter som ska markundersökas. Fastigheter där risken för människa och miljö anses som störst åtgärdas i första hand. Alla anmälda fastigheter kommer att bedömas, markundersökas och vid behov saneras. Arbetet beräknas pågå i 1-15 år och kosta omkring 1 miljoner kronor per år. På Gotland har hittills 72 fastigheter undersökts av SPIMFAB, varav tre har sanerats. Övriga branscher Förutom ovanstående branscher har riskklassningar även gjorts inom ett antal andra branscher, till exempel järn, stål- och manufaktur samt gasverk. På ett av de mest förorenade områdena på Gotland har det tidigare funnits ett gasverk. Vid gasverket torrdestillerades stenkol för framställning av kolgas. Trots att det var mer än 5 år sedan som gasverket lades ner finns fortfarande mycket höga halter av miljö- och hälsofarliga ämnen kvar i marken, som till exempel cancerogena polyaromatiska kolväten (PAH). Apparatrummet i Visby gasverk under byggandet 1916. 16
Undersökta platser Totalt har cirka 1 områden på Gotland undersökts, varav cirka 7 stycken av SPIMFAB. Länsstyrelsen och Gotlands kommun har med hjälp av statliga bidrag undersökt eller håller på att undersöka 22 platser. På dessa platser har det saknats ansvariga. Kommunen och Länsstyrelsen har också verkat för att ett tiotal platser undersökts där det funnits ansvariga. Kommunen undersöker också gamla kommunala deponier. Ibland har det varit tillräckligt att analysera några få prover av mark och grundvatten för att få en uppfattning om hur pass förorenat ett område kan vara. Om inga föroreningar påträffats vid undersökningarna har områdets riskklass sänkts. Åtgärder Nedan nämns några av de saneringar som skett under senare år. Ingen sanering med statliga bidrag från Naturvårdsverket har ännu skett på Gotland. Åtgärderna som vidtagits har främst varit bortgrävning och deponering. Tjängdarve, Träkumla - sanering i samband med nedläggning Under 22 undersöktes Tjängdarveområdet av Vägverket Produktion efter att nedgrävda tunnor innehållande asfalttjära, olja och lösningsmedel påträffats. Kemikalierna hade använts i samband med asfalttillverkning på fastigheten under 195- och 6-talen. Sanering av området utfördes under 23-26. Totalt grävdes cirka 45 tunnor upp och cirka 14 ton jord förorenad av olja, lösningsmedel och kreosottjära forslades bort. Bensinstation, Visby - sanering i samband med nedläggning Under vintern 23/24 sanerade Shell en nedlagd bensinstation i centrala Visby. Totalt rörde det sig om cirka 54 ton jord som förorenats av petroleumprodukter. Kasernen/kongresshallen, Visby sanering i samband med exploatering På platsen där den nya kongresshallen i Visby byggts (kvarteret Kasernen) fanns vid 18-talets slut Bröderna Grahams gjuteri och mekaniska verkstad. Provtagningar, 17
som gjordes under 23, visade att marken var förorenad av tungmetaller. I samband med kongresshallsbygget 26 genomfördes en sanering av de förorenade massorna. Totalt har cirka 5 ton massor förorenade med bly och koppar forslats bort. Även jord med förhöjda halter av PAH:er (kreosot) från gammal asfaltbeläggning har tagits om hand. Äldre bensinstationer sanering inom SPIMFAB-projektet Inom SPIMFAB-projektet har tre större saneringar på gamla bensinstationer genomförts. Bensinstationerna har legat i Martebo, Hellvi och Bro. Dessutom har mindre mängder jord vid ett flertal platser grävts bort vid uppgrävning av gamla cisterner. Garvaregården, Visby sanering i samband med grävningsarbeten En mindre sanering av tungmetallhaltig jord utfördes av Gotlandshem 24 i samband med att GEAB drog fram fjärrvärme till ett bostadshus vid Almedalen. På platsen har tidigare funnits ett garveri, men föroreningarna kommer troligtvis från någon annan okänd verksamhet. Statens oljelager, Hall Vid Statens oljelager vid Kappelshamnsviken pågår saneringsåtgärder. På platsen har bensin och diesel tidigare lagrats i jättelika bergrum. Saneringen innebär att grundvatten får skölja ut de föroreningar som finns i anslutning till bergrummen. Grundvattnet leds ut under kontrollerade former, provtas och filtreras vid behov. Saneringen beräknas pågå under många år framöver. A7-området, Visby - sanering i samband med exploatering På gamla A7-området har ett flertal saneringar gjorts i samband med byggnation av nya vägar, bostadshus och kontor. Föroreningarna har varit främst PAH (kreosot), diesel och andra petroleumprodukter orsakade av drivmedelsdepåer och sågverksamhet med träskyddsbehandling. Totalt har 15 ton jord schaktats bort. Eftersom delar av marken senare skulle bebyggas med bostäder ställdes mycket hårda krav på sanering och efterkontroll. Hamnområdet, Visby - sanering i samband med exploatering Föroreningar från en tidigare oljedepå i området medförde att en mindre oljeförorening behövde grävas bort. Tyvärr blandades förorenade massor med rena massor, vilket medförde att större mängder massor (cirka 5 ton) än vad som egentligen hade behövts tas om hand fraktades till deponi. Försvarets skjutvallssand, flera platser på Gotland Försvaret har samlat ihop det mesta av den sand som använts i kulfången på de militära skjutbanorna på Gotland. Sanden innehåller bland annat stora mängder bly. Misslyckade försök med jordtvättning på fastlandet har gjort att man ännu inte bestämt hur man slutligt ska ta hand om sanden. I avvaktan på åtgärd mellanlagras sanden. Vad händer i framtiden? Riskklassningar, undersökningar och saneringar genomförs kontinuerligt. Målet är att samtliga platser som bedömts som mer eller mindre förorenade ska vara riskklassade senast vid utgången av 21. En del av de förorenade platserna kommer att vara sanerade före 21, men det är först när samtliga riskklassningar är gjorda som en samlad bedömning över omfattningen av problemet kan göras. En del platser ska saneras av de ansvariga som orsakat föroreningen, en del kommer att saneras med hjälp av statliga medel. Alla platser kommer inte att kunna åtgärdas, men utifrån de riskklassningar och undersökningar som görs kommer vi att få tillräcklig vetskap om de föroreningar som finns på platsen så att man vid kommande byggnationer eller ändringar av markanvändningen kan ta hänsyn till detta och vidta lämpliga åtgärder. 18
19
Visby Cementfabrik runt sekelskiftet 19. Ett förorenat område är ett område som är så förorenat att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Förr trodde vi att naturen var oändlig och oförstörbar. Många typer av kemikalier släpptes ut orenat i vattendrag och på marken. Även i modern tid har oförsiktig hantering av kemikalier orsakat markföroreningar. Just nu pågår ett omfattande arbete med att kartlägga och undersöka förorenade områden. Arbetet kan vara både dyrt och tidskrävande. I denna skrift beskrivs hur man arbetar med förorenade områden och hur situationen är på Gotland.