Länsstyrelsen Östergötland Sidan 1 av 14 Bevarandeplan Natura 2000 (Enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Örbackens kalkkärr, Mjölby kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Örbackens kalkkärr Totalareal Natura 2000-kod SE0230069 10,5 ha Fastställd av Länsstyrelsen 2006-07-06 (Synpunkter vid remiss har vid förekommande fall arbetats in, ytterligare justeringar kan bli aktuellt i framtiden efter att basinventering gjorts i området.) Områdestyp; status psci-område enligt Art- och habitatdirektivet; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden Kommunalt och privat Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 6270 *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen 1,1 ha 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr 0,5 ha 7220 *Källor med kalktuffbildning 0,3 ha 7230 Rikkärr 0,8 ha Summa areal: 2,7 ha Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet Smalgrynsnäcka Vertigo angustior Kalkkärrsgrynsnäcka Vertigo geyeri Otandad grynsnäcka Vertigo genesii Ej regeringsgodkänd Ingående arter enligt fågeldirektivet Törnskata Lanius collurio De ingående naturtyperna föreslås justeras så de bättre stämmer med verkligheten enligt vad som framkommit i samband med den nyligen avslutade ängs- och betesmarksinventeringen. Detta innebär att arealen för naturtypen 6270 föreslås minskas från 1,8 ha i regeringsbeslutet till 1,1 ha och naturtypen 7220 föreslås minskas från 2,1 ha till 0,3 ha. Delar av de minskade arealerna ersätts med naturtyperna 6410 och 7230 som är nya i förhållande till regeringsbeslutet. Den otandade grynsnäckan är dokumenterad med god populationsstatus från området i samband med inventeringar bland annat 1998 och 2005 men är inte tidigare upptagen i samband med utpekandet av området till natura 2000. Detta dokument utgör en första generation av bevarandeplan som ska beskriva objektet, vad som är viktigt i området samt vilka eventuella hot som finns mot områdets värden utifrån Natura 2000. Ett arbete pågår att kartlägga utbredningen av naturtyper och viktiga ekologiska strukturer och funktioner i Natura 2000-områden och naturreservat, den s.k. basinventeringen. Detta och annat naturvårdsarbete kan komma att innebära ytterligare ny kunskap om många områden och arter vilket innebär att justeringar i bevarandeplanerna kan krävas. Länsstyrelsen bedömer att dessa justeringar i liten omfattning kommer att påverka målbilden för området, men däremot att de ingående naturtypernas och arternas förekomst och geografiska utbredning eventuellt kan komma att behöva justeras ytterligare liksom i vissa fall detaljer i områdets gränser.
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 2 av 14 Bevarandesyfte/ -mål Det övergripande målet för alla naturtyper är att upprätthålla så kallad gynnsam bevarandestatus på nationell nivå. Med gynnsam bevarandestatus för en naturtyp menas att utbredningsområdet och de ytor naturtypen täcker är stabila eller ökande, särskilda strukturer och funktioner som kännetecknar naturtypen finns och kommer sannolikt att finnas under en överskådlig framtid. Dessutom ska naturtypens typiska arter ha en gynnsam bevarandestatus i området. Enligt miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap skall senast år 2010 samtliga ängs- och betesmarker bevaras och skötas på ett sätt som bevarar deras värden. Dessutom skall arealen hävdad betesmark av de mest hotade typerna utökas med minst 13 000 ha och arealen hävdad ängsmark utökas med minst 5 000 ha till år 2010. *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen: Naturtypen ska finnas kvar med minst 1,1 ha i området. Området ska fortsätta hävdas årligen så att ingen ansamling av förna sker från år till år. Naturtypens typiska arter ska fortleva och på lång sikt öka i antal och mängd. Buskar och glest stående träd tillför värden till naturtypen men ska inte få breda ut sig så att de skuggar ut de öppna partiernas flora. Vad gäller buskar och träd är det en fördel med en stor variation både av arter och mängd. Ingen gödsling ska ske på dessa marker. Fuktängar med blåtåtel eller starr: Naturtypen ska finnas kvar med minst 0,5 ha i området eller om möjligt på lämpliga delar få ersättas med naturtypen rikkärr (7230). Fuktängens typiska arter ska inte minska i antal och mängd, utan helst öka. Typiska arter är främst olika starrarter, som slankstarr, men även andra hävdgynnade arter, som olika orkidéarter. Fuktängen är öppen med endast enstaka träd och buskar. *Källor med kalktuffbildning: Naturtypen ska finnas kvar med minst 0,3 ha i området. Naturtypens typiska arter ska fortleva och på lång sikt öka i antal och mängd. Naturtypen ska inte skadas av markavvattningar eller exploateringar. Området med naturtypen ska vara öppet. Rikkärr: Naturtypen ska finnas kvar i sin nuvarande utbredning. Arealen i detta områden ska vara minst nuvarande knappa 0,8 ha och om möjligt ska arealen ökas. Hävd eller återkommande röjningar krävs för att bevara den öppna till halvöppna kärrmiljön som då kan trygga hotade arters fortlevnad. Om hävden fortsättningsvis inte sker med betesdjur är målet att den i stället sker genom slåtter. Ingen ny näringspåverkan ska tillkomma och den som finns ska minskas för att på sikt försvinna. Naturtypens typiska arter, t ex kärrknipprot, majviva och axag, ska fortleva och på lång sikt öka i antal och utbredning. Naturtypen ska inte skadas av exploateringar, markavvattningar eller annan verksamhet som kan
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 3 av 14 påverka den känsliga och betydelsefulla hydrologin. Smalgrynsnäcka, kalkkärrsgrynsnäcka och otandad grynsnäcka: Arterna ska påträffas i hela den öppna och halvöppna kärrmiljön i området och populationsutvecklingen ska vara stabil och inte visa tecken på bestående nedgång i området. Törnskata: Målsättningen skall vara att artens utbredningsområde skall förbli oförändrat eller ökande. De öppna markerna i eller i direkt anslutning till Örbackens kalkkärr bör hysa minst 1 häckande par, med minst en flygfärdig unge per par och år. Beskrivning Örbackens kalkkärr är beläget nära väg 32 mellan Mjölby och Skänninge, 6 km norr om Mjölby. Det är ett extremrikkärr beläget i sluttningen norr om Högbymon, en vidsträckt grusformation i Mjölbyfältet. Örbacken är ett av Östergötlands finaste kalkkärr. Kärret är troligen den mest typiska översilningsmyren i Östergötland. Ett djupt dike rinner från upprinnorna i söder och mot nordväst. Kärret är bäst utbildat och artrikast kring upprinnorna och detta dike och i anslutning till spången i Örbacken finns ett öppet kärrparti med blekeflarkar, det vill säga vattensamlingar med kalkutfällningar. Här bryter källvatten fram och bildar små bäckar. Mellan bäckarna är marken bevuxen med vackra mossor. Längre in i kalkkärret finns en axagmyr med martallar och buskar av björk. Platsen har under lång tid utnyttjats för slåtter och bete. Den västra delen var slåttermark medan övriga delar hävdades genom bete. Upprinnorna användes som vattenbord för boskapen. Den nordöstra delen har tidigare varit skogbeklädd men har röjts. Väster om diket finns fortfarande blandskog. I sydväst övergår kärret i fastmark med ängs- och hagmarksflora. I stora delar av kärret är bladvass dominerande tillsammans med blåtåtel och axag. De kalkrika förhållandena i Örbacken ger upphov till en mycket artrik flora som präglas av kalkgynnade arter, bland annat axag, näbbstarr och många orkidéer. Under våren blommar också den violetta majvivan, en släkting till gullvivan, och tätört i kärret. Orkidéerna, med sin enorma färg- och formrikedom dominerar i kalkkärret på sommaren. Flugblomstret är en av de mest fascinerande orkidéerna som finns i Örbacken. Det lockar till sig stekelhanar genom att dess blommor liknar stekelartens honor. En annan orkidé som förekommer i Örbacken är kärrknipproten. Vidare finns många ängs-, blod- och vaxnycklar. En fjällväxt, svarthö, växer också i Örbacken. Den finns bara på några få platser i södra Sverige, där den troligen lever kvar sedan landisen drog sig norr ut för 10 000 år sedan. I gräsmarken i sydväst finns artrik hävdgynnad flora med arter som jordtistel, brudbröd, solvända, jungfrulin, ormrot, gullviva, svinrot, slåttergubbe, lundstarr, låsbräken och klasefibbla. Övriga intressanta växter inom området är bl.a. tagelsäv, backskafting, gräsull, krissla, vildlin, älväxing, blekvide och plattsäv. Det djupa dike som skär genom kärret är ett påtagligt ingrepp som påverkar områdets bevarandestatus negativt. Beskrivning av arter/livsmiljöer *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen: Naturtypen består av magra mer eller mindre öppna gräsmarker som under lång tid hävdats som äng eller betesmark. Naturtypens fortsatta existens är beroende av att den även i fortsättningen hävdas. Fältskiktet är artrikt och har ett stort inslag av hävdgynnade arter som darrgräs, jungfrulin, gullviva, grönvit nattviol, brudbröd, svinrot, stagg och knägräs. Ibland kan man även hitta slåttergubbe, slåtterfibbla, sommarfibbla, låsbräken och jungfru Marie nycklar. Krontäckningen av träd och buskar ska vara mindre än 30 %. Fuktängar med blåtåtel eller starr: Marken är fuktig med ett stort inslag av kalk, lera eller torv. Floran på fuktängar är uppkomna ur lång hävdkontinuitet och naturvärdena är beroende av fortsatt skötsel i form av
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 4 av 14 slåtter eller bete för att naturtypen skall kunna bibehålla sina värden. Dessutom ska träd- och buskskiktet vara öppet för att bevara värdena. Två undertyper finns. Den ena är fuktängar på neutrala till alkaliska, kalkrika jordar. Den andra typen är fuktängar på surare jordar, ibland torvrika, med blåtåtel, tåg- och starrarter. *Källor med kalktuffbildning: I dessa miljöer tränger kalkhaltigt grundvatten kontinuerligt fram. Kalkhalten är så hög att kalket fälls ut när vattnet kommer i kontakt med luftens syre och kalktuff bildas. I denna naturtyp finns oftast en mycket rik och speciell mossflora och i källornas utkanter växer ofta en rik flora med många orkidéer. Naturtypen kan hittas i både odlingslandskapet och i skogsmark. Floran i anslutning till källorna vid Örbacken är beroende av att det är fortsatt öppet i och runt om. Rikkärr: Rikkärr kallas de våtmarker där vattnet har en hög kalk- och mineralhalt. Oftast rör sig vattnet något men tränger inte fram på samma sätt som i källorna och tuffbildning sker inte. Däremot kan många arter utnyttja båda naturtyperna. Gränsdragningen mot fuktängar av kalkfuktängstyp ligger i att torvdjupet i rikkärr överstiger 3 dm samt att rikkärr har en riklig förekomst av rikkärrsmossor. Moss- och kärlväxtfloran är som regel artrik och det samma gäller landsnäcksfaunan. Exempel på karaktärsarter är axag, ängsnycklar, majviva och kärrknipprot. Trädklädda delar kan ibland hysa ovanliga marksvampar. I öppna eller halvöppna rikkärr främst i sydsverige kan hävd i form av återkommande slyröjningar, slåtter eller extensivt bete vara en förutsättning för att naturvärdena ska bibehållas. Betestrycket får dock inte vara så hårt att markslitage uppstår. På myrar med lång kontinuitet i trädskiktet bör skogsbruk undvikas eller bedrivas med stor naturvårdshänsyn. Smalgrynsnäcka: Smalgrynsnäcka förekommer i flera naturtyper (habitat). Den kan leva i habitat som rika och tämligen torra ädellövskogar, i öppna halvöppna rasbranter eller blocksluttningar och på kalkpåverkade torrbackar och alvarmark. Det är främst i kusttrakter som arten återfinns i sådana torra habitat. I övrigt förekommer arten i kalkkärr, på kalkfuktängar och i öppnare sumpskogar. Detta är de vanligaste habitaten för inlandsförekomsterna, men även vid kusterna utnyttjas våtmarkshabitat. I kalkpåverkade strandbiotoper kan den anträffas helt nära havet. Arten är starkt beroende av kontinuitet och stabila förhållanden i markens förnaskikt. En måttligt intensiv betesdrift eller motsvarande påverkan som upprätthåller solinsläpp till fältskiktet är fördelaktigt för arten. Markslitaget får dock inte bli för stort då arten är känslig för förändringar i mikroklimatet. Arten sprider sig ytterst långsamt, i storleksordningen med några få meter per år, vilket innebär att den är hänvisad till just det område där den lever. Långdistansspridning sker dock sporadiskt, sannolikt med fåglar. Kalkkärrsgrynsnäcka: Kalkkärrsgrynsnäcka är bunden till öppna kärrmiljöer och förekommer i regel inte i skogklädda kärr. Arten lever huvudsakligen i rikkärr och kalkfuktängar. En genomgång av lokaler i Syd- och Mellansverige gav ett ph-intervall av 5,75 7,5, vilket visar att arten kan leva i kärr där i varje fall ph är relativt lågt. Kärrmiljöerna är dock ofta mosaikartade och innehåller rikare stråk, vilka torde vara artens huvudsakliga hemvist. Någon gång anträffas den även i kärr som inte har rikkärrskaraktär i mosselaggar, bäckdråg, glest trädklädda kärr och strandkärr. Dessa senare typer av förekomstsätt är vanligare i norra och mellersta Sverige. I skandinaviska fjällkedjan ligger de flesta förekomsterna nedanför trädgränsen. I nordligaste Sverige (Pältsaområdet) finns även ett fåtal förekomster ovan trädgränsen, ca 800 m.ö.h. En måttligt intensiv betesdrift eller motsvarande påverkan som upprätthåller solinsläpp till fältskiktet är fördelaktig för arten. Markslitaget får dock inte bli för stort. Arten sprider sig ytterst långsamt, i storleksordningen några få meter per år, vilket innebär att den är hänvisad till just den våtmark där den lever. Långdistansspridning sker dock sporadiskt, sannolikt med fåglar. Otandad grynsnäcka: Otandad grynsnäcka lever nästan uteslutande i rikkärr (kalkkärr). Utanför fjällkedjan är arten helt bunden till denna biotop. Den förekommer i öppna kärrmiljöer och har inte anträffats i skogklädda kärr. En stor majoritet av de kärr där arten förkommer är soligena, dvs sluttande kärr, (hängkärr) eller backmyrar. Ofta är miljöerna mycket blöta och känsliga för kreaturs tramp. De få lokalerna som finns utanför fjällkedjan (Östergötland, Västergötland samt en i Dalarna) har källflöden med kallt vatten, vilket understryker förekomsternas reliktkaraktär. I Väster- och Östergötlands rikkärr uppträder arten i anslutning till några få sådana källpartier ( upprinnor ). I fjällen har den otandade grynsnäckan någon gång anträffats även i andra kalkrika, fuktiga biotoper såsom översilade mosspartier vid klippor och Dryas octopetala-mattor.
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 5 av 14 I skandinaviska fjällkedjan ligger de flesta förekomsterna nedan trädgränsen. I nordligaste Sverige (Pältsaområdet) finns ett fåtal förekomster ovan trädgränsen, ca 800 m.ö.h. Måttligt intensiv betesdrift eller motsvarande påverkan som upprätthåller solinsläpp till fältskiktet, är gynnsamt för arten förutsatt att slitaget inte blir för omfattande. Arten sprider sig ytterst långsamt, i storleksordningen några få meter per år, vilket innebär att den är hänvisad till just den våtmark där den lever. Långdistansspridning sker dock sporadiskt, sannolikt med fåglar som vektor. Törnskata: Öppna marker (främst jordbruksmark, men även kalhyggen) med rik insektsförekomst på varma, solbelysta lokaler utgör Törnskatans livsmiljö. Häckningslokalerna bör ha god tillgång på attraktiva insektsmiljöer i form av blommande och bärande buskar (t.ex. nypon, slån eller björnbär) i kombination med öppna partier, till exempel kortbetade gräsytor. På jordbruksmark föredrar törnskatan en mosaik av betade och mindre hårt betade ytor där artdiversiteten för växter och insekter är hög. Optimala hyggen för törnskatan är hyggen utan fröträd och/eller högskärmar, det vill säga den gamla typen av hyggen. Generellt får törnskatan fler ungar på hyggen än i jordbruksmark beroende på lägre predation. Törnskatan föredrar hyggen som planteras med gran. Dessa nyttjas till cirka 15 år efter planteringen. Från Dalarna och norrut är hyggen den viktigaste biotopen för törnskatan. Arten hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 5 ha. Törnskatan övervintrar i tropiska östra och södra Afrika. För gynnsam bevarandestatus i detta objekt gäller: Örbackens kalkkärr har en historia som öppen mark som betats eller slåttrats (se häradskartan i bilaga 3) en gång i tiden. En förutsättning för gynnsam bevarandestatus är en bibehållen hydrologisk status utan negativ påverkan från dikningar och andra exploatering i området eller dess närhet. Omfattande huggningar eller annan verksamhet i de skogsdominerade delarna av området kan påverka kalkkärrets hydrologi och näringsämnesstatus på ett negativt sätt. Källflödenas vattenkvalité och strömningshastighet är i detta sammanhang avgörande för områdets värden. Kärrytan har en kalkgynnad flora som är beroende av ett öppet eller halvöppet träd- och buskskikt. Områdets värden är därför beroende av extensiv beteshävd eller återkommande röjningar. Röjningsinsatserna måste dock göras med försiktighet så att inte förändringarna i mikroklimatet blir för drastiska för områdets arter beroende av en stabil miljö. Upprinneområden som hyser otandad grynsnäcka bör skötas med röjning för att undvika betestramp. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen, Fuktängar med blåtåtel eller kalktuffbildning och Rikkärr: starr, *Källor med Utebliven eller felaktig skötsel (p g a ändrad markanvändning etc). I betesmarker skulle en minskad eller upphörd hävd på grund av färre antal betesdjur göra att området växer igen med sly och gran samt att förna 1 ansamlas. Detta leder till att kärlväxtsfloran utarmas. *Källor med tuffbildning och Rikkärr kan vara känsliga för hårt betestryck under hela växtsäsongen, men ett lågt eller helt upphört bete är också ett stort hot mot de typiska arterna i Örbackens kalkkärr. Stödutfodring samt vinterbete med eutrofiering och utarmning av floran som följd. Gödsling, samt läckage eller vindavdrift av bekämpningsmedel och gödning från omkringliggande jordbruksmarker med eutrofiering och utarmning av floran som följd. Även t ex insådd av främmande arter skulle påverka floran negativt. Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar. 1 Förna: Visset växtmaterial som ligger kvar på marken och som det tar lång tid för att brytas ner.
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 6 av 14 Användning av avmaskningsmedel som innehåller avermectin är negativ för den dynglevande insektsfaunan. Markexploatering och annan förändring av markanvändningen i objektet eller i angränsande områden, exempelvis dikning, bebyggelse, upplag och täktverksamhet. Skogsbruk i eller i anslutning till objektet genom avverkningar annat än i naturvårdssyfte, markberedning och plantering kan utgöra ett hot. Virkestransporter eller körning med andra tyngre fordon kan skada för naturtypen viktiga markförhållanden, samt leda till förändrad hydrologi. Körning med fordon på torr mark kan dock vara en förutsättning vid gallringar och röjningar ur naturvårdssynpunkt. Smalgrynsnäcka, kalkkärrsgrynsnäcka och otandad grynsnäcka: Utdikning, dränering och skyddsdikning, liksom alla andra åtgärder som ändrar hydrologin i och i anslutning till arternas biotoper är allvarliga hot. I historisk tid har säkerligen ett stort antal av arternas lokaler, framförallt i kalkrika slättbygder (Skåne, Gotland, centrala Östergötland, centrala Västergötland), förstörts på detta sätt. Exploatering i form av t ex vägbyggen och annan byggnation. Eutrofiering genom läckage av näringsämnen från jordbruket kan utgöra problem. Liknade effekter, orsakade av kornas avföring och urin, kan ses i kärr som överbetas. Ett stort kvävenedfall med påföljande vegetationsförändringar är ett hot för arten. Igenväxning med vass, buskage och träd på grund av att hävd av öppna kärr upphört samt igenväxning av öppnare kärrskogar är påtagliga hot. Ett för hårt betestryck med tramp, särskilt i de blöta partierna och/eller alltför kraftig och felaktigt utförd röjning. Mattor med rikmossor ska finnas kvar kring tuvorna. Skogsbruk på omgivande mark kring kärret där arterna förekommer kan ge effekter på hydrologi och lokalklimat etc och därför är det viktigt att skogsbruket uppmärksammas på var lokaler för arterna finns och att naturvårdshänsyn tas. På lokaler i den nedre delen av ph-intervallet, med dålig buffringsförmåga, kan även den pågående försurningsprocessen komma att slå ut populationer. På lång sikt kan möjligen negativa genetiska effekter p.g.a. isolering av delpopulationer komma att utgöra ett hot. Törnskata: Det största hotet är den under lång tid minskande tillgången på lämpliga häckningsmiljöer; igenläggning av jordbruksmark i skogs- och mellanbygderna, minskad hävd av naturliga, ogödslade betesmarker, allt mer rationell skötsel av kvarvarande marker och avsaknad av brandfält i skogslandskapet. Törnskatan förekomst är kopplad till rik insektsförekomst som i sin tur är kopplad till hög artdiversitet av blommande växter. Enbart kortbetade marker är således inte optimala för törnskator. Kraftig torka under en lång rad av år i övervintringsområdena i södra Afrika kan också bidra till tillbakagången.
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 7 av 14 Bevarandeåtgärder - med tidplan Gällande regler: Enligt 7 kap 28a miljöbalken krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman eller är nödvändiga för skötsel och förvaltning av området. Områdets öppna och halvöppna partier behöver årlig hävd och regelbundna röjningsinsatser för att bibehålla naturvärdena. Tillståndspliktiga åtgärder i detta område kan t ex vara byggnationer, grävningsarbeten, plantering och markavvattning. Om och i så fall vilken påverkan en viss verksamhet kan ha på ett område påverkas av många saker, bland annat omfattningen av verksamheten, hur man gör och när samt de lokala förutsättningarna på platsen. Bevarandeplanen redovisar och ger vägledning vad som vanligtvis kan utgöra en risk för negativ påverkan men kan inte lista alla tänkbara situationer. Om man är osäker om en åtgärd som planeras i eller i anslutning till området skulle kunna innebära betydande påverkan är det lämpligt att söka samråd med tillsynsmyndigheten enligt 12 kap. 6 miljöbalken. Ett samråd kostar inget. Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen och när det gäller skogsbruksåtgärder skogsstyrelsen. Områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken ger möjlighet att skydda områden där naturtypen ingår. Rikkärr kan av länsstyrelsen avgränsas som biotopskyddsområden enligt 7 förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Örbackens kalkkärr är skyddat som naturreservat sedan 1980. Enligt 12 kap 8 MB är brukaren skyldig att ta hänsyn till natur- och kulturvärden vid all markanvändning i jordbruket. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap MB förtydligas i Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1999:119) om hänsyn till natur- och kulturvärden i jordbruket. Enligt förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket får jordbruksmark tas ur produktion först efter anmälan till länsstyrelsen, som då har möjlighet att förbjuda en ändrad markanvändning. Miljö- och landsbygdsprogrammets miljöersättningar innebär att jordbrukare kan få ersättning för skötsel av slåtterängar och betesmarker. Jordbrukare som uppfyller vissa generella skötselvillkor kan få en grundersättning. Länsstyrelsen beslutar om vilka marker som därutöver berättigar till tilläggsersättning och fastställer skötselvillkoren i en åtgärdsplan. Stöd för kompletterande åtgärder kan lämnas när natur- och kulturmiljövärdena kräver skötsel som lövtäkt, lieslåtter eller efterbete. Dessutom finns ett projektstöd för restaurering av slåtterängar och betesmarker. Information och rådgivning bedrivs bland annat inom miljöoch landsbygdsprogrammets åtgärder för kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet. Länsstyrelserna ansvarar för den regionala verksamheten och erbjuder kostnadsfritt enskild rådgivning, kurser och fältvandringar. Betesmarken och de öppna kalkkärrsytorna vid Örbacken ingår i stödsystemet till jordbruket och berättigar till högsta ersättningsnivå i enlighet med åtgärdsplan, giltig tom 2006. Generellt förbud mot markavvattning, (11kap 13-14 MB och förordningen om vattenverksamhet (1998:1388)) gäller i hela Östergötland. Törnskatan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar, samt förvaring av levande exemplar. Förslag på bevarandeåtgärder för Örbackens kalkkärr: Återkommande röjningar och åtminstone ett extensivt bete så att ingen skadlig förnaansamling 2 bildas bör eftersträvas i området. Detta innebär också ett ökat ljusinsläpp till markskiktet i delar av området vilket skulle 2 Förna: Visset växtmaterial som ligger kvar på marken och som det tar lång tid för att brytas ner.
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 8 av 14 vara positivt. Höjden på gräs och örter bör variera under växtsäsongen för att undvika överbete. Örbackens kalkkärr sköts med betesdjur idag och delar av området berättigar till jordbruksstöd. Hela området är skyddat som naturreservat och så länge området sköts i enlighet med gällande skötselplan samt reglerna för jordbruksstöden anses bevarandeåtgärderna vara fullt tillräckliga. Det äldre dike som går genom området har sannolikt haft en negativ effekt på området samtidigt som många av områdets höga floravärden idag finns kvar just i närheten av diket. Att lägga igen diket skulle sannolikt vara positivt men innan en sådan åtgärd genomförs måste möjligheterna och genomförandet utredas ytterligare. Även fortsättningsvis bör upprinneområden skötas med röjning och slåtter istället för bete. Bevarandestatus idag *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen och Fuktängar med blåtåtel eller starr: Naturtyperna hör till de äldre typerna av fodermarker, d.v.s. ängar och betesmarker, som tidigare varit dominerande både arealmässigt och ekonomiskt. Numera har betesmarkerna minskad ekonomisk betydelse. Arealen har minskat drastiskt under de senaste 100-150 åren och naturtyperna hotas än i dag av upphörd hävd, igenväxning och plantering. Inom det nuvarande miljö- och landsbygdsprogrammet hävdas ca 6 500 ha ängsmark och drygt 400 000 ha betesmark i Sverige. Bland annat undertypen kalkfuktäng är sällsynt och har mycket högt skyddsvärde. *Källor med tuffbildning: Totalarealen av habitatet i landet har minskat drastiskt under 1900-talet. Där habitatet spolierats är markavattningsprojekt och förändringar i grundvattenflödena samt täkt av kalktuffen anledningen till förstörelsen. Förekomsterna i Skåne har drabbats särskilt hårt av exploatering. En stor andel av de kvarvarande förekomsterna av habitatet har lokala skador efter täkt av kalktuff och markavvattningsprojekt. Igenväxningen med påföljande beskuggning av källorna och deras närmaste omgivning kan komma att bli ett allvarligt problem framöver. Rikkärr: Totalarealen av habitatet i landet har minskat rejält under 1900-talet, främst i Sydsverige. Då kärren ofta ligger på bördiga jordar har de tidigt dikats ut när åkerbruket spritt sig ner i dalgångar och på fuktiga marker. I södra Sverige finns endast fragment kvar, medan större arealer framför allt återfinns i Jämtland och Norrbotten. Generellt måste dock noteras att mycket få rikkärr återstår i odlingsbygder över hela landet. Där habitatet spolierats är oftast markavattningsprojekt, uppodling och förändringar i grundvattenflödena anledningen till förstörelsen. En stor andel av förekomsterna av habitatet har lokala skador i form av diken. Igenväxningen med påföljande beskuggning och ändrade konkurrensförhållanden i habitatet på grund av upphörd hävd kan komma att bli ett allvarligt problem framöver främst i den sydligaste delen av landet. Smalgrynsnäcka: Smalgrynsnäcka är i huvudsak kustbunden, men det finns en del inlandsförekomster i kalkområden. På Öland och Gotland, i Bohusläns, Södermanlands och Upplands kustzoner samt i delar av Östergötland och Skåne är arten tämligen vanlig. Den saknas dock helt i stora områden, en mycket stor utbredningslucka omfattar nästan hela Småland, södra Halland och södra Västergötland. Smalgrynsnäcka kan, med undantag för isolerade inlandslokaler, inte betraktas som hotad i Sverige. Arten kräver dock vissa insatser (se ovan) i miljön för att det ska finnas förutsättningar för gynnsam bevarandestatus. Kalkkärrsgrynsnäcka: I Sverige är arten, med stora luckor, utbredd från Skåne till Torne Lappmark. Utbredningen är uppsplittrad i en rad mindre, ofta isolerade delområden och huvuddelen av lokalerna ligger i kalktrakter, speciellt i Skåne, Östergötland, Västergötland, Uppland, Dalarna till Jämtland samt i fjällkedjan. Totalt sett är kalkkärrsgrynsnäckan känd från gott och väl 300 lokaler i landet, varav ett mindre antal nu är förstörda. I södra Sverige förstördes många lokaler under 1800-talet och 1900-talets första hälft genom utdikning. Kalkkärrsgrynsnäcka är rödlistad i Sverige som Missgynnad (NT). Otandad grynsnäcka: Huvuddelen av den otandade grynsnäckans lokaler är belägna i den skandinaviska fjällkedjans kalkrika delar. Dessutom finns förekomster i kalkområdena i centrala Jämtland, i Siljansområdet i Dalarna, i kalkområdet i centrala Västergötland, samt på ett fåtal platser i västra Östergötlands kalkområde. Inom den skandinaviska fjällkedjan torde flertalet av dess lokaler vara intakta. De nuvarande förekomsterna utanför bergsområdena är av reliktkaraktär. På grund av biotopförstörelse (jfr kalkkärrsgrynsnäckan, V. geyeri) har arten försvunnit från flera av sina förekomster utanför fjällkedjan. Äldre litteraturuppgifter om
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 9 av 14 arten måste tolkas försiktigt då sammanblandning med den närstående V. geyeri ofta förekommer. V. geyeri ansågs tidigare vara en underart av V. genesii. Otandad grynsnäcka är rödlistad i Sverige som Missgynnad (NT). Törnskata: Törnskatan häckar i samtliga svenska län. Dock är beståndet i Norrlands inland mycket svagt och i fjälltrakterna saknas arten helt. Beståndet beräknas uppgå till mellan 26 000 och 34 000 par. Det svenska beståndet utgör därmed drygt 1 % av det samlade europeiska beståndet på uppskattningsvis 2,2 miljoner par. Törnskatan har uppvisat en mycket kraftig tillbakagång under de senaste 25 åren, av allt att döma har beståndet minskat med 2/3 under denna period. BirdLife International betecknar törnskatan som Declining i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att dess utbredning inte är koncentrerad till Europa, men att den hos oss har en otillfredsställande bevarandestatus. Bevarandestatusen i Örbackens kalkkärr : Bevarandestatusen för rikkärrsmiljöerna och de andra hävdgynnade naturtyperna vid Örbacken och dess arter, inklusive grynsnäckorna och Törnskatan, bedöms vara goda även om områdets isolerade läge är ett bekymmer. De hydrologiska förutsättningarna i området är relativt goda trots det kraftiga dike som finns i området. Eventuella förändringar i vattenkvalité och flöde i det till området inströmmande vattnet är viktigt och bör följas då det i den intilliggande grusåsen förekommer uppumpning av vatten för uttag av dricksvatten. Inga anmärkningsvärda förändringar finns idag registrerade men sådana kan inte uteslutas i framtiden. Statusen för naturtyperna och dess arter, inklusive grynsnäckorna bedöms kunna bevaras och utvecklas ytterligare om nuvarande skötsel av området fortsätter. Uppföljning av bevarandemålen Med ökad kunskap från den kommande basinventeringen av Natura 2000-områdena och det nationella uppföljningsprojektet kommer uppföljningsmetodiken att kunna preciseras. Uppföljning av vissa habitat påbörjades 2005. Tills vidare ges förslag på uppföljningsparametrar: Populationsutveckling och utbredning i området av smalgrynsnäcka, kalkkärrsgrynsnäcka och otandad grynsnäcka. Areal av naturtyperna *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen, Fuktängar med blåtåtel eller starr, *Källor med kalktuffbildning och Rikkärr. Hävdstatus och gödslingspåverkan. Täckningsgrad av träd- och buskskikt. Igenväxning. Mängden hävdgynnade och för naturtyperna typiska arter kan mätas i abundans 3 och diversitet 4, alternativt att frekvensen mäts på några arter. Eventuellt kommer provrutor där typiska arter ska följas upp ingå i uppföljningens metodik. Uppföljning av objektets hydrologiska status (flödesmätningar eller liknande). Fåglar följs främst inom ramen för Svensk Häckfågeltaxering. Det kan också bli aktuellt att riktat följa upp vissa arters förekomst och häckningsframgång, däribland Törnskatan i de områden där den förekommer. 3 Abundans: arternas fördelning i rummet, arttäthet 4 Diversitet: artrikedom, mångfald
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 10 av 14 Kartor Kartorna som följer visar områdets läge och yttergräns enligt regeringsbeslut. Även naturtypernas nu kända utbredning i området redovisas. Referenser Länsstyrelsen Östergötlands webb (http://www.e.lst.se) Naturvårdsverkets webb (http://www.naturvardsverket.se) Natura 2000-kartor på webben (http://w3.vic-metria.nu/n2k/jsp/main.jsp) Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. Objektbeskrivning 362 Örbackens kalkkärr, kommunalt naturvårdsprogram Mjölby kommun.
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 11 av 14
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 12 av 14
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 13 av 14
Länsstyrelsen Östergötland Sidan 14 av 14