Promemoria Sid. 1(13) 2017-01-27 Guatemala City Landöversikt Panama, januari 2017 Basfakta Folkmängd: 4 miljoner (uppskattning 2016) Huvudstad: Panama City Yta: 75 517 km 2 [Sverige: 449 964 km 2 ] Språk: Spanska officiellt språk, urfolkens minoritetsspråk Religion: Katoliker 85 procent, protestanter 15 procent Valuta: 1 Balboa (PAB) = 1 USD (Balboa finns endast i mynt och har fast växelkurs mot den amerikanska dollarn, Panama använder sig av dollarsedlar) Växelkurs: 1 SEK = 0,11 PAB (jan 2017) BNP/per capita med 22 722 USD (2016) köpkraftsparitet (PPP) BNP (nominell) 54 538 MUSD (2016) Regeringsparti: Partido Panameñista, PPA President/statschef: Juan Carlos Varela (tillträdde 2 juli 2014) Vicepresident och tillika utrikesminister: Isabel de Saint Malo de Alvarado Kongressen: 71 ledamöter Största politiska partier: Partido Revolucionario Democrático; PRD (26 mandat), Cambio Democrático; CD (25 mandat) Partido Panameñista; PPA (16 mandat), Movimiento Liberal Republicano Nacionalista; Molirena (2 mandat), Partido Popular; PP (1 mandat), oberoende kandidater (1)
2(13) Geografisk och demografisk översikt Republiken Panama utgör den sydöstligaste och smalaste delen av det näs som förbinder Nordamerika med Sydamerika. Landet gränsar till Costa Rica och Colombia och kantas av långa kuster mot Karibiska havet i norr och Stilla havet i söder. Regnskog täcker nästan hälften av den totala landytan, och endast en dryg fjärdedel av landet är befolkat. Majoriteten av befolkningen bor längs kanalen och i området kring Panama City. Mot Costa Rica finns enstaka vulkaner, och jordskalv förekommer. Låglanden vid kusterna övergår i bergig, och delvis svårframkomlig, terräng inåt landet. Dessa områden möts i en landkorridor belägen mellan bergkedjorna Talamanca och San Blas, och här öppnades 1914 Panamakanalen som förbinder de två haven med varandra. I öster ligger provinsen Darién, ett glesbefolkat område som består av regnskog och sumpmarker. I området finns en nationalpark som 1981 sattes upp på UNESCO:s världsarvslista på grund av sin ekologiska och biologiska mångfald. I provinsen finns också den så kallade Dariénluckan som är ett 87 kilometer långt avbrott på den panamerikanska motorleden (Panamerican Highway), som löper genom hela Mexiko och Centralamerika och sedan fortsätter i Colombia ner till Eldslandet i sydligaste Sydamerika. I nuläget finns inga konkreta planer på att bygga samman vägnätet då det hittills bedömts vara alltför kostsamt, både ur ett ekonomiskt och ur ett miljömässigt perspektiv. Dariéndjungeln är också ökänd för att vara farlig på grund av närvaron av den colombianska FARC-gerillan och paramilitära grupper. Panama har, med undantag av bergsområden, ett tropiskt, varmt och fuktigt klimat med obetydliga temperaturskillnader över året. Regnperioden som infaller mellan april och december medför stora mängder nederbörd som kan resultera i översvämningar och jordskred. Landet är indelat i nio provinser samt tre självstyrande urfolksområden, comarcas indígenas. Samtliga styrs av guvernörer utsedda av presidenten. Vidare finns 75 kommuner och dessa styrs av direktvalda borgmästare. Majoriteten, cirka 70 procent, av invånarna ser sig som mestiser eller mulatter, det vill säga av övervägande europeiskt- och urfolksursprung eller europeiskt och afrikanskt ursprung. En stor minoritet cirka tolv procent består av engelsktalande afro-panamaner. De är ättlingar till afrikanska slavar eller västindiska arbetare och lever ofta i fattigare områden. En annan grupp är
3(13) urfolk, som utgör cirka en tiondel av befolkningen. Endast åtta urfolk finns kvar av de ursprungliga 60 som levde i området när spanjorerna anlände på 1500-talet, varav den största gruppen är guaymí, även ofta kallade ngöbebuglé (som egentligen innefattar ännu en folkgrupp). Övriga minoriteter är bland annat vita, asiater och libaneser. Historik När spanjoren Rodrigo de Bastidas som förste europé steg iland på det panamanska näset bodde uppskattningsvis mellan 500 000 och en miljon urfolk på den yta som motsvarar dagens Panama. Européernas frammarsch under 1500-talets första årtionden medförde katastrofala följder för urfolken; de dödades, förslavades, flydde eller dog av europeiska sjukdomar mot vilka de saknade immunförsvar. När brist på arbetskraft uppstod förde spanjorerna in afrikanska slavar i landet och Panama blev centrum för slavhandeln i Latinamerika. 1821 bröt Panama med Spanien och anslöt sig istället till republiken Stor-Colombia tillsammans med Colombia, Venezuela och Ecuador. Venezuela och Ecuador bröt sig emellertid ur unionen redan 1830, medan Panama utropade sig självständigt först 1903 med stöd av USA som med krigsfartyg blockerade colombianska försök att slå ner självständighetsupproret. Planerna på kanalbygget hade funnits sedan 1850, då USA och Storbritannien genom det så kallade Clayton-Bulwer-avtalet planerade att bygga en gemensam kanal genom Nicaragua. Men i denna tid av ny stormaktsrivalitet när det spanska kolonialväldet hade kollapsat på 1820-talet hann Frankrike före USA-Storbritannien. Suez-kanalens chefsingenjör Ferdinand de Lesseps startade 1880 de första utgrävningarna i det som idag är kanalens sträckning. Men motgångar i form av malaria, gula febern och skyhöga kostnader gjorde att det franska projektet avbröts efter nio år. Då hade cirka 20 000 arbetare och deras familjer omkommit. Den amerikanska drömmen om en kanal fortsatte emellertid att leva och tog sig allt konkretare uttryck, inte minst efter de militära segrarna mot Spanien på Kuba och i Filippinerna 1898. 1904 utsåg den nya och första panamanska regeringen den franske ingenjören Philippe Bunau-Varilla (han hade deltagit de Lesseps byggprojekt) till sin representant att med USA avtala rätten att göra ett nytt kanalbyggeförsök. Avtalet stipulerade amerikansk kontroll över en cirka 2 mil bred och 14 mil lång landremsa som delade Panama i två bitar. Avtalet som träffades bara en vecka efter självständigheten går under namnet Hay-Bunau-Varilla Treaty (Hay var utrikesminister i USA). Det gav USAs regering, till en engångskostnad av 10 miljoner dollar och en årshyra på 250
4(13) 000 dollar, evigt monopol på att driva kanalen i utbyte mot att garantera Panamas säkerhet och oberoende. Kanalen tog sedan elva år att färdigställa. Den invigdes 1914, samma år som första världskriget bröt ut och fick omedelbart en geopolitisk strategisk betydelse. Panama var aldrig formellt en amerikansk koloni. Men 14 militärbaser i kanalzonen och kontrollen över kanalen innebar en ständig påminnelse över det starka amerikanska inflytandet över det lilla landet. Under perioden 1914 och 1979 upplevde olika panamanska politiska partier och sociala rörelser sin självständighet som begränsad och uppror och protester mot USAs kontroll förekom med jämna mellanrum. År 1977 beslöt USAs dåvarande president Jimmy Carter och Panamas starke ledare, som formellt aldrig var statsöverhuvud, Omar Torrijos, att underteckna det så kallade Torrijos-Carter-fördraget (läs mer under avsnittet Den inrikespolitiska utvecklingen) som resulterade i att kontrollen över kanalen återlämnades helt till Panama vid millennieskiftet. Politiskt system Panama är en demokratisk republik med flerpartisystem och enkammarparlament, Asamblea Nacional. Inför valen går flera partier ofta samman i olika allianser som sällan blir särskilt varaktiga. Presidenten är både stats- och regeringschef och besitter stora maktbefogenheter. Presidenten utser regering, och val till posten hålls vart femte år. En president kan bli omvald men först när två mandatperioder passerat. De 71 ledamötena i den lagstiftande nationalförsamlingen utses också på fem år i allmänna val. Rösträtt gäller från 18 års ålder och vid det senaste valet den 4 maj 2014 var valdeltagandet 76 procent. Konstitutionen stadgar ett oberoende rättsväsende, men rättsvårdande myndigheter är i praktiken präglade av politisk påverkan. Högsta domstolens nio ledamöter föreslås av presidenten och godkänns av nationalförsamlingen för en period om tio år. FNs granskningskommittéer för internationella MRkonventioner samt de amerikanska staternas organisation, OAS, har vid ett flertal tillfällen uppmanat Panama att reformera nominerings- och utnämningssystem för höga domare i syfte att stärka rättsväsendets oberoende.
5(13) Den inrikespolitiska utvecklingen De första årtiondena efter självständigheten från Colombia präglades av politisk instabilitet. I praktiken var makten i landet centrerad till en liten politisk och ekonomisk vit elit. Denna grupp utmanades dock av landets starka militärmakt som 1968 störtade den folkvalde presidenten genom en statskupp. Nationalgardet tog nu makten genom militärens starke man, löjtnant Omar Torrijos Herrera, som sympatiserade med den tidens vänsterinriktade politiska rörelser i Latinamerika. Han förbjöd politiska partier och styrde landet med auktoritära medel. Läget i landet blev tillfälligt stabilare och en rad politiska och ekonomiska reformer genomfördes. Torrijos största bedrift är att ha förhandlat fram Torrijos-Carter-fördraget från 1977 som innebar att USA successivt skulle överlämna kontrollen över kanalen. Den 1 januari 2000 övertog Panama i enlighet med fördraget full kontroll över kanalområdet och driften av kanalen. Efter Torrijos död 1981 i en flygkrasch vars orsak aldrig fastställts utbröt en maktkamp i landet ur vilken nationalgardets nye ledare Manuel Noriega gick segrande år 1983. Under större delen av 1980-talet styrde han Panama med auktoritära medel och han kom att anklagas för inblandning i både narkotikasmuggling och penningtvätt. Han anklagades också för valfusk 1984 när han efter valet deklarerade att PRD:s kandidat Barletta Vallarino hade besegrat Panamistpartiets Arnulfo Arias, trots att rösträkningen hade pekat på en seger för den senare. Barletta Vallarino avsattes året därpå efter bara elva månader på posten som president. Noriega hade kopplingar till CIA så långt tillbaka som på 1950-talet och rekryterades av den amerikanska underrättelsetjänsten i Peru när han befann sig där som student vid en militärakademi. Från 70-talet fram till 1988 fanns han på CIA:s avlöningslista. Relationen mellan Noriega och USA försämrades så småningom och 1988 införde USA ekonomiska sanktioner mot Panama. Året därpå invaderades landet militärt av USA, en invasion som fördömdes av FN. Noriega greps och fördes till USA där han dömdes till ett 30 år långt fängelsestraff för narkotikabrott, penningtvätt och mutbrott. Efter invasionen överlämnades makten till civilt styre och Guillermo Endara, som erkänts av USA som den vinnande kandidaten i valet 1989, tillträdde presidentposten. I valet 1994 återkom Noriegas parti, Revolutionära demokratiska partiet (PRD), till makten. Det fick se sig besegrat i valet 1999 men tog tillbaka makten år 2004 när PRD-kandidaten Martín Torrijos, son till Omar Torrijos, valdes till president.
6(13) Valet 2009 ritade om den politiska kartan då partiet Demokratisk förändring (Cambio Democrático, CD) vann valet och vars kandidat, Ricardo Martinelli, valdes till president. Fram till dess hade kampen om makten huvudsakligen förts av PRD, och Panamistpartiet, PPA, som grundats av den trefaldige presidenten Arnulfo Arias. Martinelli, som äger Panamas största livsmedelskedja, gick till val på löften som att bekämpa korruption och våldsbrott, samt att göra mer för den fattiga delen av befolkningen som han menade blivit försummad av tidigare regeringar. En del vallöften infriades direkt, bland annat infördes bidrag till äldre som inte har rätt till pension och en markant höjning av polisernas löner. Han startade också projekteringen av en tunnelbana i Panama City, den första i Centralamerika, som han utlovat för att få bukt med trafikkaoset i huvudstaden. Den första t-banelinjen invigdes den 5 april 2014, byggnationen av en andra linje pågår och upphandlingen inför en tredje linje initieras under 2017. Hela projektet beräknas vara klart 2025. Tunnelbaneprojektet har, tillsammans med kanalutvidgningen, bidragit starkt till landets höga tillväxt de senaste åren. Ett bakslag för Martinelli kom 2011 då samarbetet mellan CD och PPA avbröts och presidenten avsatte Panamistpartiets Juan Carlos Varela från posten som vicepresident. Martinelli och Varela utvecklade därefter en öppen fiendskap, som består än idag. Under 2012 riktades korruptionsanklagelser mot presidenten och flera av hans närmast allierade, vilket fick till följd att Martinelli stämde sin vicepresident på 30 miljoner dollar. Stämningen drogs tillbaka under 2013, men turerna i regeringen och svårigheterna att föra en gemensam politik gynnade inte Martinelli. Den 4 maj 2014 hölls presidentval och trots att opinionsmätningarna indikerat annorlunda vanns valet av Juan Carlos Varela, som kandiderade för det högerorienterade PPA (Partido Panameñista). Han fick 39,1 procent av rösterna, före tvåan Juan Carlos Navarro från PRD, Torrijos och Noriegas närmast socialdemokratiska parti. Panamas konstitution förbjuder omval och Martinelli deltog följaktligen inte i valet. Regeringspartiet PPA var dock mindre framgångsrika i valet till kongressledamöter. Kongressens sammansättning för perioden 2014-2019 ser ut som följer: Parti Antal röster Antal ledamöter Politisk 2014 orientering Cambio Democrático (CD) 573 603 25 Center-höger
7(13) Partido 535 747 26 Socialdemokratisk Democrático Revolucionario (PRD) Partido 343 880 16 Konservativ Panameñista (PPA) Movimiento 121 815 2 Konservativ Republicano Nacionalista (Molirena) Partido Popular 56 629 1 Humanistisk (PP) Oberoende 52 184 1 N/A Den svaga representationen för presidentens parti har inneburit att PP tvingats skapa allianser i kongressen. En andel av ledamöterna inom både PRD och den f.d. president Martinellis parti, CD, valt att förhandla med och stödja regeringspartiets reformer. Denna allians har gett Varela stöd från 49 av de 71 kongressledamöterna. Det är dock tveksamt om detta räcker för att driva igenom de reformer av val och politiska partier, inklusive konstitutionella reformer, som Varela presenterat. Den politiska polariseringen kommer troligtvis öka inför valet 2019. Kampen mot korruption och ökad transparens i offentlig förvaltning har varit en av Varelas främsta prioriteringar under mandatperiod, vilken karaktäriserats av en serie omfattande korruptionsskandaler med rötter i den förra regeringen. Över 200 utredningar har initierats mot personer närstående den förre presidenten Martinelli, bland dessa flera f.d. ministrar, domare i högsta domstolen och kongressledamöter. Anklagelserna omfattar bl.a. förskingring kopplat till sociala program för utdelning av livsmedel till familjer i extrem fattigdom i utbyte mot att barnen vaccineras och skickas till skolan. Martinelli anklagas även för illegala avlyssningar av politiska motståndare. Den förre presidenten Martinelli, flydde i juni 2016 till Miami, USA. Den panamanska Riksåklagaren har begärt att han utlämnas från USA för att fullfölja åtalet mot honom. Åtal mot korruptionsnätverk inom domstolsväsendet (16 personer anhållna i november 2015), tullmyndigheten (31 personer anhållna i april 2016) och fängelsesystemet (augusti 16) framhålls som framsteg i kampen mot korruptionen av Varela.
8(13) Samtidigt har regeringens transparensagenda satts på prov i samband med avslöjandet av den s.k. Panama Papers-läckan, världshistoriens största läcka som satte Panama i omvärldens blickfång. Läckan avslöjade hur advokatfirman Mossack Fonseca i Panama City skapade kartongföretag för skatteflykt och penningtvätt för politiker, idrottsmän, narkotikakarteler m.fl. runt om i världen. Särskilt bekymmersamt för regeringen Varela är det faktum att byråns delägare, Ramón Fonseca Mora och Jürgen Mossack, båda satt på viktiga positioner i den panamanska regeringen fram till Panama Papersskandalen. Ramón Fonseca Mora var rådgivare till Presidenten tillika t.f. ordförande för regeringspartiet Partido Panameñista och Jürgen Mossack satt i rådet för utrikesrelationer. Utredningar har inletts av riksåklagare, men inget åtal väckts ett år efter läckan avslöjades. Panama Papers har allvarlig skadat anseendet för den för Panama så viktiga finansmarknaden. För att avhjälpa situationen tillsatte Varela en internationell utredningskommission med syfte att ta fram rekommendationer för att stärka transparensen. Ansatsen kom dock på skam efter att två av kommissionens prominenta ledamöter, Nobelpristagaren Joseph Stiglitz och den schweiziska antikorruptionsexperten, Mark Pieth, båda hoppade av kommissionen över oenighet med Varelas krav om att få godkänna kommissionens rapport innan den publicerades. Stiglitz och Pieth hävdade även att de panamanska myndigheterna inte visade tillräckligt samarbetsvilja för att möjliggöra ett oberoende omdöme från kommissionens sida. Till följd av avslöjandena tog Frankrike upp Panama på sin grålista över skatteparadis. OECD, som precis hade avlistat landet på sin Financial Action Task Force grålista, initierade en fördjupad granskning. Under 2016 har Panama antagit lagstiftning som innebär informationsdelning med skattemyndigheterna i USA. Ett liknande avtal med OECD har undertecknats av regeringen och ligger hos kongressen för godkännande. I juni 2016 invigdes den utvidgade Panama kanalen, som möjliggör för fler och större fraktfartyg att trafikera leden. Arbetet påbörjades 2007 och har kostat 5,3 bilj. USD. Kanalmyndigheten, ACP, räknar med att utvidgningen kommer öka kanalens intäkter med 40 % till 2,1 bilj. USD årligen 2021. Cirka 13 000 fartyg passerade årligen kanalen redan före utvidgningen och den är en av världens viktigaste handelsleder. Samtidigt har byggnationen kantats av konflikter. I början av 2014 uppstod en tvist mellan GUPC, det spanskledda konsortium som leder utbyggnaden, och Panamas kanalmyndighet, ACP, rörande oväntade merkostnader. Parterna lyckades emellertid komma överens.
9(13) Därtill har strejker bland byggnadsarbetare på grund av lönetvister mellan fackförbund och regering, då och då tillfälligt stoppat utbyggnaden. Regeringen tampas med låga förtroendesiffror runt 42%. Enligt opinionsmätningar bekymrar sig de panamanska väljarna för säkerhetsläget, bristen på transparens i den offentliga förvaltningen och de ökande levandsomkostnaderna. Ekonomi och handel Panamas ekonomi har varit en av de snabbast växande i Latinamerika under det senaste decenniet med en genomsnittlig årlig ökning runt 5-6 procent. Panama klarade sig lindrigt undan finanskrisen med en ekonomisk tillväxt på drygt tre procent under 2009 som bottennotering. Därefter vände ekonomin snabbt uppåt igen med nyinvesteringar i kanalzonen samt diverse infrastrukturprojekt som bidragande orsaker. För 2016 låg tillväxten på 5 procent och beräknas öka något under de kommande åren. BNP per capita är högre än genomsnittet för regionen och har mer än fördubblats på ett årtionde. Den panamanska ekonomin domineras av tjänstesektorn som står för cirka 75 procent av landets BNP. Sektorn utgörs bland annat av kanalen, en väl utvecklad finansiell sektor och frihandelszonen i Colón. Panamas ekonomiska tillväxt är därför högst beroende av världsmarknadens utveckling. Landet trycker inga egna sedlar utan använder sig av amerikanska dollar vilket medför att räntor och penningflöde är avhängiga det internationella banksystemet. Den nationella valutan, Balboa, finns endast i mynt och har en fast växelkurs mot dollarn. Industrisektorn står för knappa 17 procent av BNP och sysselsätter cirka en femtedel av arbetskraften. Jordbrukssektorn, som stegvis krymper och idag endast står för fyra procent av BNP, sysselsätter var sjätte arbetande panaman. Trots att jordbrukssektorn således bidrar i allt mindre utsträckning till landets totala BNP står jordbruksprodukter och livsmedel för större delen av Panamas varuexport. Importen består främst av oljeprodukter, maskiner och fordon. USA är Panamas viktigaste handelspartner och stod 2014 för 19,8 procent av det totala handelsutbytet. I oktober 2012 trädde ett frihandelsavtal i kraft länderna emellan. Även EU-länderna är viktiga handelspartners, och ett biregionalt associeringsavtal mellan EU och Centralamerika trädde i kraft provisoriskt i Panama 1 augusti 2013 vad gäller handelsdelen. Avtalet utgörs
10(13) av tre pelare: politisk dialog, utvecklingssamarbete och frihandel. Avtalet i sin helhet kommer att träda i kraft först när det har godkänts av samtliga av EU:s medlemsstaters parlament. Panama har även frihandelsavtal med Taiwan och Singapore, samt med Guatemala, Honduras, Nicaragua, El Salvador och Costa Rica i den centralamerikanska regionen. Det är oklart om landets ambition att ingå i Trans-Pacific Alliance påverkas av USA.s beslut att lämna förhandlingarna. Sedan början på 1990-talet har skattetrycket i Panama i princip varit konstant med cirka 17 procent (att jämföras med ett genomsnittligt skattetryck på 35 procent för OECD-länder 2012). 2010 infördes nya skattelagar som bland annat innebar en momshöjning från fem till sju procent, vilket mottogs med högljudda protester. Man har också för första gången infört viss beskattning på företag i frihandelszonen Colón. Trots vissa förändringar för att uppnå en mer stabil och rättvis ekonomi går processen långsamt och regeringen har kritiserats för att relativt lite av landets ökade ekonomi investeras i grundläggande samhällstjänster. Landet fortsätter dras med stora inkomstskillnader, trots att Panama klassas som ett övre medelinkomstland av Världsbanken. Korruptionen är utbredd och 2016 rankade Transparency Internationals Panama på 87 plats av 176 länder. Mänskliga rättigheter Panama klassificeras som ett övre medelinkomstland och placerade sig på plats 60 av 187 länder i UNDP:s utvecklingsindex år 2015, vilket var den bästa placeringen av de centralamerikanska länderna. Den ekonomiska tillväxten är god, men den ekonomiska och sociala ojämlikheten är stor. Den fattigaste femtedelen av Panamas befolkning tar del av knappt två procent av landets totala inkomster medan den rikaste femtedelen delar på drygt 60 procent. Den starka ekonomiska utvecklingen i landet har, trots den skeva inkomstfördelningen, haft positiv påverkan på fattigdomen i Panama. Mellan 2002 och 2011 minskade antalet fattiga från 49 procent till 27 procent och andelen som lever i extrem fattigdom föll från 21 procent till 11 procent. Eftersom den ekonomiska tillväxten spås fortsätta, om än i något minskad takt, blir utmaningen för landet att fördela resurserna på ett sätt som minskar de sociala, politiska och ekonomiska skillnaderna. Panama har ratificerat flertalet av FN:s konventioner för mänskliga rättigheter. Dock uppvisar landet brister på flera områden och man släpar efter med rapporteringen till FN:s konventionskommittéer. Landet har ett gott samarbete med det interamerikanska systemet för mänskliga rättigheter.
11(13) Trots att Panama tillhör de länder i Centralamerika som har lägre våldsnivåer har antalet mord i landet nästan fördubblats sedan år 2007. Dock var mordfrekvensen år 2015 den lägsta på tio år, med 11 mord per 100 000 invånare. Straffrihet förekommer och rättsväsendets institutioner är kraftigt underfinansierade och uppvisar bristande oberoende. Organisationen World Economic Forums Global Competitiveness Report 2013-2014 listar Panamas rättsväsende som ett av de svagaste i Latinamerika och Karibien vad gäller oberoende. Såväl USAs utrikesdepartement som Världsbankens Doing Business index karaktäriserar också rättsväsendet som långsamt, ineffektivt och korrumperat Bristande resurser leder till överbeläggning på landets fängelser och långvariga frihetsberövanden i väntan på rättegång. Den bristande rättssäkerheten anses vara ett av landets största människorättsproblem. Yttrandefrihet i tal och skrift stadgas i konstitutionen och respekteras överlag. Det förekommer att journalister som rapporterar om korruption eller utvinning av naturresurser utsätts för påtryckningar, men allvarliga hot och våld är ovanligt. I organisationen Reportrar utan gränsers yttrandefrihetsindex 2016 är Panama på plats 91 av 189 undersökta och bedömda länder, en försämring med åtta positioner jämfört med året innan. Omkring 40 procent av arbetskraften i Panama sysselsätts inom den informella sektorn och majoriteten tjänar långt under minimilönen. Urfolk och afro-panamaner är överrepresenterade i denna grupp och är marginaliserade både ekonomiskt och politiskt. 90 procent av ursprungsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen och då allmän samhällsinformation sällan ges på deras egna språk försvåras möjligheterna att ta tillvara sina rättigheter och förbättra sin livssituation. En annan utsatt grupp i Panama är kvinnor. Våld i hemmet mot kvinnor är ett utbrett problem. Sexuellt våld och människohandel förekommer och drabbar även barn. Landets urfolk liksom afro-panamanerna, är underrepresenterade vid politiska utnämningar. Konflikter förekommer kopplade till exploatering i urfolksområden. I januari 2017 lyckades regeringen sluta en överrenskommelse med Ngãbe Buglé-folket över det konfliktfyllda vattenkraftsprojeketet Barro Blanco vilket omfattar garantier om arbete och kompensation för urfolken som bor i området.
12(13) Den panamanska migrationsmyndigheten har sett en stark ökning av antalet migranter under 2016 från 8 380 mellan jan-sep 2015 till 17907 för samma period 2016. Den övervägande majoriteten av dessa migranter var kubaner som söker sig till USA genom Centralamerika. För mer detaljerad information, se UD:s senaste rapport om de mänskliga rättigheterna i Panama på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter: http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-i-varlden/ud-srapporter-om-manskliga-rattigheter/nordamerika-latinamerika-ochkaribien?c=panama Internationella relationer Panamas strategiska placering har i stor utsträckning påverkat landets utveckling och utrikespolitik sedan självständigheten år 1903. Kanalen, tillsammans med frihandelszonen Colón, har gjort Panama till en öppen ekonomi som internationellt bedöms som investerarvänlig. USA är fortfarande den viktigaste handelspartnern och de två länderna samarbetar i kampen mot narkotikasmuggling och penningtvätt. Panama begärde även under lång tid den störtade diktatorn Noriega utlämnad från USA. 2010 utlämnades han till Frankrike och först i december 2011 återvände han till hemlandet, där han sedan tidigare var dömd för mord, och sitter nu fängslad. Panama är medlem i den regionala samarbetsorganisationen SICA (Det Centralamerikanska Integrationssystemet) och förhållandena till de övriga länderna i Centralamerika är över lag goda. 2013 ratificerades även ett avtal som inkorporerade Panama i SIECA (Det Centralamerikanska Ekonomiska Integrationssystemet). Även Colombia är en viktig handelspartner och de båda länderna slöt 2013 ett frihandelsavtal. Colombia hävdar dock att Panama snedvrider konkurrensen genom att tillåta penningtvätt i produktionen i frihandelszonen Colón och har därför infört en tull på 10% på panamanska textiler, skor och kläder. WTO har i två omgångar beslutat att tullavgiften är oproportionerlig. Förhållandet mellan länderna påverkas även av närvaron av colombianska flyktingar och FARC-gerillan i Darén området som knyter de två länderna samman. Panamanska myndigheter befarar att allt fler FARC-element kan söka sig till landet till följd av fredsavtalet i Colombia. 2011 antog parterna gemensamt en säkerhetsplan för gränsregionen för att försöka förbättra situationen. Panamas militär avskaffades 1989 efter det att Noriega störtats. Landet får enligt lag inte ha reguljära styrkor, men mindre specialstyrkor finns i form av
13(13) en gränsstyrka och en nationell styrka med ansvar för både sjö- och luftövervakning. Panama har, som flera andra centralamerikanska länder, diplomatiska förbindelser med Taiwan men inte med Kina. Den ökande handeln, och Kinas beroende av Panamakanalen för transporter (Kina är den näst största användaren av kanalen), har gjort att de tidigare politiskt färgade relationerna idag blivit mer pragmatiska och handelsinriktade. Panama och Kina har handelskontor i respektive land sedan 1996. Sverige och Panama Sveriges ambassadör i Guatemala är också ackrediterad i Panama. Sverige representeras i form av ett honorärt generalkonsulat i Panama City. Honorär generalkonsul är Ulla Velander de Carbón. Panama har en ambassad i Stockholm. Dra. Lourdes C. Vallarino är chargé d affaires a.i. Sveriges handel med Panama visar på en tämligen stabil utveckling men med enstaka större upp- och nedgångar under enskilda år. Importen består till 60 % av bananer, 34 % verkstadsprodukter och 7% koppar. Importvärdet var 2015 165 miljoner kronor. Sveriges totala export till Panama låg 2015 på 384 milj. kronor och bestod till 50 % av verkstadsprodukter, 30 % farmaceutiska produkter och 10% alkohol och malt. Siffrorna kan dock vara missvisande då en andel av handeln mellan Panama och Sverige går via europeiska hamnar och därmed inte registreras i handelsstatistiken. Ett flertal svenska företag har kontor i Panama, av vilka Ericsson är det största. Flera företag finns också representerade genom dotterbolag. 2008 undertecknades ett bilateralt investeringsavtal mellan Sverige och Panama, vilket syftar till att ge svenska investeringar i landet ett förbättrat juridiskt skydd. I november 2012 undertecknade också Sverige ett informationsutbytesavtal i skatteärenden med Panama. ANDRÉN