Baggar och kanoner Skalbaggar på Rinkaby skjutfält

Baggar och kanoner Skalbaggar på Rinkaby skjutfält 1 Christoffer Sjöholm, Malmö 2011

Baggar och kanoner Skalbaggar på Rinkaby skjutfält Konsultuppdrag utfört 2008 av Christoffer Sjöholm, Malmö Handledare: Pål-Axel Olsson, Ekologihuset, Lund Omslagsfoto: Guldkornlöpare, Amara aenea, en karaktärsart för öppen sandmark, från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica 2

Baggar och kanoner Skalbaggar på Rinkaby skjutfält Christoffer Sjöholm 2011 Innehållsförteckning Sammanfattning... 4 Inledning... 5 Material och metoder...6 Resultat 1. Allmänt... 9 2. Jordlöpare, Carabidae... 9 3. Bladbaggar, Chrysomelidae...13 4. Bladhorningar, Scarabaeidae... 14 Diskussion... 15 Använd Litteratur... 16 3

Sammanfattning På försommaren 2008 undersöktes skalbaggsfaunan på två områden av Rinkaby skjutfält med hjälp av fallfällor. Ett av områdena hade nyligen varit utsatt för restaureringsåtgärder för att få fram kalkrikare sand i ytlagret och få fram mer sandblottor. Det andra området är ett mindre område med sandstäppsartad vegetation. Skalbaggar inom familjerna jordlöpare (Carabidae), bladbaggar (Chrysomelidae) och bladhorningar (Scarabaeidae) inventerades. Totalt så artbestämdes 893 skalbaggar fördelade på 27 arter. Tre av arterna är rödlistade som Sårbar (VU) och tre av arterna som Nära Hotad (NT). Ett speciellt intressant fynd var ängsjordbagge (Heptaulaucus villosus). Det finns inga nutida fynd rapporterade från Skåne av denna bladhorning. Den hittades med flera exemplar och kan förmodas ha en god population i området Abstract In the early summer of 2008 the beetle fauna of two sites inside of the Rinkaby firing range was investigated using pit-fall traps. One of the sites had recently been subjected to treatment for restoring open sand habitat, vital for many rare plants and animals. The other area had a surviving patch of species rich sand heath. Beetles in the families Carabidae, Chrysomelidae, Scarabaeidae were censused. In total, 893 beetles was determined, representing 27 species. Of these, three are red-listed as Vulnerable (VU) and three as Near Threatened (NT). A particularly interesting finding was Heptaulaucus villosus. There are no resent findings reported from Scania of this scarabid. It was found with several specimens and is likely to have a good population of the area 4

Inledning Torra öppna sandmarker täckte förut en betydligt större del av södra Sverige än vad de gör idag. I gamla tider hölls de öppna av kringströvande större djur såsom tarpaner och uroxar, senare av deras tama ättlingar, hästar och kor. De sista 100-150 åren har dock dessa marker till stora delar försvunnit och blivit ersatta med tallplanteringar, konstgödslade åkrar och bebyggelse. De marker som ej har exploaterats hotas av ett minskat betestryck och ett ökat kvävenerfall vilket leder till igenväxning. Även det sura regnet har här gjort illgärningar genom att spola väck det kalk i sandens ytlager som behövs för sandstäppens speciella flora och fauna. Intressant nog är det ofta i områden som behärskas av den del av staten som sysslar med att lära sig spridda död och förstörelse som sandmarken bäst har bevarats. De stora öppna ytor som behövs för militärens skjut- och övning-fält har blivit refugier där den urgamla sandstäppens arter kan fortleva. Ett sådant skjutfält inventerades 2008 för att ta reda på dess förekomst av skalbaggar från de tre familjerna jordlöpare, bladbaggar och bladhorningar. Hur restaureringsåtgärder på nämnda skjutfälts sandmarker påverkade skalbaggsfaunan undersöktes även. Projektet leddes av Lektor Pål-Axel Olsson, Lunds Universitet. 5

Material och metoder Området Rinkaby skjutfält, är ett militärt övningsfält som ligger utanför Rinkaby, söder om Kristianstad (se figur 1). Skjutfältet används bland annat av Södra skånska regementet (P 7). På skjutfältet finns både skogsbeklädda partier och öppna torrmarker som betas. Skogspartierna består till största delen av tall. Området är sandigt och har där det gränsar till havet sanddyner. Skjutfältet är känt för sin rika flora och fauna. Speciellt förekomsten av sandstäppsvegetation med tillhörande rara sandstäppslevande insekter är spännande för naturintresserade. Ett restoreringsprojekt av sandstäppsmiljöer inom området pågår under lektor Pål-Axel Olssons ledning. Bland annat har ett antal försöksytor blivit plogade för att öppna upp sandblottor och få fram kalkhaltigt sand till ytan. Dessa ytor undersöktes i denna inventering. Figur 1. Rinkaby skjutfält är beläget vid markeringen X på kartan. Fällornas placering i området Fällorna placerades i nio olika områden, 4 plogade ytor, 4 kontrollytor och ett område som hyste en sandstäppsartad vegetation. De plogade områdena var rektangulära och fällorna placerades på en fällinje placerad i mitten med två meters mellanrum, se figur 2. Se även figur 3 och tabell 1 för mer information. 6

Tabell 1. De inventerade provrutornas placering och antalet fäller på respektive provyta. Namn Kordinater (RT90) Antal fällor Annat Plogat 1 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Plogat 2 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Plogat 3 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Plogat 4 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Kontroll 1 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Kontroll 2 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Kontroll 3 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Kontroll 4 6205246/1405515 +/- 75 m 26 Sandstäppsyta (Tims yta) 6204230/1407730 +/- 50 m 26 Område som valdes ut då det hyste en sandstäppsartad vegetation. Området ligger nära havet och kan ha påverkan av havssanddynsarter. Figur 3. Rinkaby skjutfält. I området märkt med A var de plogade ytorna och kontrollytorna belägna, i området märkt med B undersöktes naturlig sandstäppsvegetation. Fällor Som fällor användes två deciliters kaffekoppar i plast som fylldes till 75 % med en dödarvätska. Dödarvätskan utgjordes av 10 % koksaltlösning med en mindre mängd tillsatt oparfymerat diskmedel för att häva ytspänningen. Denna vätska dödar och konserverar effektivt skalbaggar och har den fördelen framför glykol som ofta används att den ej är giftig för djur som kan komma åt att dricka den, den är även billig att tillverka. Fällorna grävdes ner precis i markhöjd och stod ute mellan den 26 maj och tredje juni 2008. Efter 7

fällperiodens hälldes innehållet i varje fällområde i individuella påsar, tillverkade av nylonstrumpor, dödarvätskan silades ut och en lapp med information om vilket fällpar fällorna var placerade i lades i ett så kallat eppendorfrör och därefter i påsen som förslöts. Proverna förvarades sen frusna tills de analyserades. Sortering, montering och bestämning Varje påse med fällmaterial blötlades under ca 12 timmar i 10 liter varmt vatten för att avlägsna saltet. Saltet kan annars kan bilda kristaller på skalbaggarna när de torkar vilket försvårar bestämning, nålarna man använder kan även rosta sönder efter en längre tid. Fällmaterialet sorterades sedan blandat med vatten i en vanna. Skalbaggar ur de grupper som jag hade i uppdrag att inventera sorterades ut, resterande djur spritlades för eventuella framtida undersökningar. Större skalbaggar nålades direkt, mindre limmades först upp på papp som i sin tur nålades. Djur från grupper där könsdelarna behövs för säker bestämning fick dessa framtagna och limmade på papp som fästes på samma nål som djuret. Djuren torkades under 2 veckor och försågs sedan med etiketter där det framgår vilket fällområde de härrör från. Skalbaggarna bestämdes sedan under stereomikroskop. Samlingarna förvaras hos författaren. Val av skalbaggsgrupper Jordlöpare valdes då dessa skalbaggar är väldigt artrika i den typ av miljö och används både inom och utom landet som indikator organismer för skyddsvärda torrmarker. Det finns även ett flertal arter inom gruppen som är hotade i Sverige och har några av sina sista lokaler just på Österlens sandstäpper. Bladbaggar är en intressant grupp då de är växtätare och ofta monofaga, det vill säga de livnär sig endast på en växtart. De är ofta även kräsna med miljön som växten lever på. Det finns flera arter inom familjen som är knutna till torr sandmark. Bladhorningar är en annan grupp som ofta har blivit använd som indikatorer på skyddsvärda sandmarker och den har även den ett flertal mycket hotade arter på denna typ av miljö. 8

Resultat 1.Allmänt Totalt bestämdes 893 skalbaggar fördelade på 27 arter. Tre av arterna är rödlistade som Sårbara (VU), tre arter som Nära Hotade (NT). För mer utförlig information angående de olika arternas fördelning i området, se Appendix 1. 2.Jordlöpare, Carabidae 860 individer av jordlöpare blev funna, de var i sin tur fördelade på 23 arter. En av arterna är rödlistade som Sårbar (VU) och två som nära hotad (NT). Guldkornlöpare, Amara aenea En mellanstor (6.2-8.8 mm) art, väldigt varierande i storlek och färgskimmer, men normalt med kraftigt mässingsskimmer. Arten finns i södra halvan av landet och är vanligast vid kusten. Den är en karaktärsart för torra solbelysta marker som dock ej ska vara helt utan växtlighet. Man ser dem ofta springa omkring över sanden under soliga dagar. 55 individer noterades. Ljusbrun kornlöpare, Amara bifrons En mellanstor (5.3-7.4 mm) ljus kornlöpare med svagt bronsskimmer. Den har en vid spridning i landet men har sin huvudsakliga utbredning vid kusten i de södra delarna. Det är en utpräglad torrmarksart som gillar nästan sterila sandytor som är solexponerade. 18 individer blev tagna. Gul kornlöpare, Amara fulva En stor (8-10.4 mm) ljust färgad jordlöpare. Den är klumpigt byggs och svår att förväxla med andra arter när man väl känner den. Den finns över större delen av landet förutom fjällen och är en utpräglad sandmarksart som ej trivs där det finns sammanhängande vegetationstäcke. 42 individer hittades. Kustkornlöpare, Amara lucida En liten (4.6-6.4 mm) kornlöpare, svart med ofta kraftig glans. Den finns längs kusten i södra Sverige. Det är en utpräglad kustart som man hittar på torra kortvuxna gräsmarker på sand eller grus. 71 (!) individer fångades. Liten kornlöpare, Amara tibialis En liten (4.4-5.7) mörk jordlöpare. Ser ut som en mindre upplaga av guldkornlöpare och lever även på samma platser som denna art. Den är alltså en sand eller grusmarksart. Den finns över större delen av landet även om den är vanligast i de södra delarna. En individ blev funnen. Hagbroklöpare, Badister bullatus En liten (4.8-6 mm) rödbrokig art. Täckvingarna har 2 fläckar. Den finns i södra hälften av Sverige och är ej så nogräknad med habitatval utan finns både i skog och mer öppna platser. 2 exemplar togs. 9

Gulbent marklöpare, Calathus ambiguus En stor (8.4-11.6 mm) svart jordlöpare med röda ben. Den finns upp till mellansverige men huvuddelen av sin utbredning i Sverige är på Öland och östra Skåne. Den lever uteslutande på öppna sandmarker med sandblottor. 106 (!) individer blev tagna. Ängsmarklöpare, Calathus erratus En stor (8.5-11.8 mm ) mörk art. Den finns i större delen av Sverige men är vanligast i söder. Den föredrar torra vegetationsfattiga sand eller grusmarker. 241 (!) individer blev funna. Stor marklöpare, Calathus fuscipes En stor (10-14.4 mm.) jordlöpare, glänsande svart med rödaktiga ben. En relativt allmän art i landets södra hälft. Den föredrar hyfsat torr öppen mark, helst gräsbevuxen men är ej så kräsen. 39 individer fångades. Rödhalsad marklöpare, Calathus melanocephalus En mellanstor (6-8.8 mm.) jordlöpare som är svart med en vackert röd halssköld. Den finns allmänt förekommande i större delen av landet. Det är ej en kräsen art men den föredrar torr till måttligt fuktig ängsmark eller åker, Men även på stäpp och hed kan den ibland vara väldigt talrik. 207 (!) individer noterades. Rödhalsad marklöpare, Calathus melanocephalus Från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica Kameleontlöpare, Harpalus affinis En stor (8.5-12 mm) väldigt varierande art, från svart till metalliskt blå. Den finns över hela landet förutom fjällen och vill ha öppen mark, helst sandmark. Den är en av de vanligaste arterna inom släktet. Två exemplar fångades Smal frölöpare, Harpalus anxius Nära hotad (NT) Detta är en medelstor (6.5-8 mm.) jordlöpare med en långsträckt mörk kropp. Den var förut funnen i Skåne, Blekinge, södra Halland, Öland, Gotland, Östergötland och Närke. Under 1900 talet minskade den och har nu försvunnit från Östergötland och Närke. Den är fortfarande relativt allmänt förekommande i östra europas 10

stäpper. Den lever på torr sandmark med sparsam vegetation och gynnas av sandblottor orsakade av störningar från betande djur eller till exempel stridsvagnskörning. Det främsta hotet mot den är exploatering eller igenväxning av de få lämpliga sandmarkslokaler som finns kvar. 14 individ fångades. Dynfrölöpare, Harpalus neglectus Nära Hotad (NT) En mellanstor (6-8.5 mm) klumpigt byggd mörk frölöpare. Sentida fynd av arten finns från Skåne, Halland och Öland, tidigare fanns den även i Blekinge, Gotland och Västergötland. Den hittas främst på öppna sanddyner nära havet men är även känd från Vombsänkan där den lever på sandmark som hålls öppen av militärövningar. Den hotas främst av igenväxning och exploatering av dess habitat. Ett exemplar blev funnet i en upplogad yta. Dysterlöpare, Harpalus melancholicus Sårbar (VU) En hyfsat stor (9-12 mm) svart jordlöpare, ser ut som en typisk representant för släktet men är lätt att känna igen på dess punktrad i slutet av åttonde strimmellanrumet på täckvingarna. Den är funnen på kustnära lokaler på Öland och Gotland och i Skåne. I Skåne Fanns den förr från Skanör till Åhus men har nu minskat sin utbredning avsevärt och nutida fynd är begränsade till två begränsade områden i Hanöbukten. Den har hittats förut på Rinkaby skjutfält (2 exemplar enligt artportalen). Den vill ha öppna sandytor och hittas oftast på kustnära sanddyner Dysterlöpare, Harpalus melancholicus. Från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica 11

eller på sandstäppsmiljöer. Även på trädesmark i sandområden kan man finna den. Arten hotas såsom många andra sandmarksarter av igenväxning/igenplantering av sandmarker. Då den kräver öppna sandytor är den extra känslig för lågt betestryck eller annan markstörning. Hela 12 individer blev funna vilket måste sägas vara anmärkningsvärt. Blå frölöpare, Harpalus rubripes En stor (8.5-12.2 mm) jordlöpare där hannen oftast är glänsande blåsvart, honan är dock mattsvart. Den finns i södra hälften i landet och gillar grusmark, helst kal, såsom grustag. Man kan även finna den på lastplatser och liknande platser. 17 individer fångades Sandfrölöpare, Harpalus smaragdinus En hyfsat stor (9-11.4 mm) mörk art. Hannen har oftast blått eller violett glänsande täckvingar. Den finns i södra hälften av landet och man finner den uteslutande på torra öppna sandmarker med stora sandblottor. Fem exemplar blev tagna. Grusfrölöpare, Harpalus tardus En hyfsat stor (8.4-11 mm) art, mörk och bredd, lik föregående men mindre kullrig. Den finns i en större del av landet på sand och grusmarker, dock ofta med mullinblandning och ej nödvändigtvis torrt, finns därför även på frodigare ängar och i öppen skog där närstående arter ej förekommer. Fyra individer fångades. Midjelöpare, Masoreus wetterhalli En liten (4.7-5.6 mm.) svartbrun till rödbrun jordlöpare med karaktäristisk midja mellan halsköld och bakkropp. Den förekommer södra Sverige, med en betoning på Öland, Österlen och Falsterbohalvön, på torr sand eller grusmark. Den är relativt sällsynt och förekommer oftast med enstaka individer. Två individer blev tagna i undersökningen. Kopparögonlöpare, Notiophilus germinyi En liten (4.5-5.5 mm) jordlöpare med framträdande ögon. Den är i grunden svart men har kraftig mässingsglans. Den föredrar fuktig mark där den lever bland mossa och löv, gärna i närheten av vatten. Men ströexemplar går att finna i andra typer av miljöer. Den är spridd i hela landet. Ett exemplar hittades. Fuktögonlöpare, Notiophilus palustris En liten (5-6 mm) glänsande skalbagge med stora ögon. Den är fuktighetsälskande och hittas bland annat ibland mossa och vegetation i fuktig lövskog och ängsmark. Den finns spridd större delen av landet och är vanligt förekommande. En individ hittades. Sommarsollöpare, Poecilus lepidus En stor (11-15.2 mm) kraftigt metallglänsande vacker art som ger ett betydligt smalare intryck än den föregående. Den finns i hela landet uteslutande på sand och grusmarker med gles vegetation som är öppna och solbelysta. Fyra individer blev tagna i fällorna. Smal svartlöpare, Pterostichus minor En mellanstor (6.8-8.7 mm) mörk spenslig art. Den finns i hela landet och föredrar sötvattenstränder med en del vegetation, men man kan även hitta den i andra blöta miljöer. En individ fångades. 12

Bronsstumplöpare, Syntomus foveatus En liten (3.1-3.8 mm) matt bronsglänsande jordlöpare. Den finns i en stor del av landet men uteslutande på torra och sandiga marker med gles vegetation. 14 individer fångades 3. Bladbaggar, Chrysomelidae Två arter blev funna med 22 individer. En av arterna är rödlistad såsom Sårbar (VU). Chrysolina haemoptera En mellanstor (5-9 mm) starkt kullrig bladbagge med mörk blåsvart färg. Den finns is södra delen av landet och verkar vara vanligast på Öland. Den lever på öppen torrmark där den hittar sina värdväxter inom släktet Plantago (bland annat svartkämpar). Den har rapporterats 14 gånger från Skåne på artportalen, inkluderat ett tidigare fynd från Rinkaby. 20 individer blev tagna. Chrysolina haemoptera. Från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica Galeruca pomonae Sårbar (VU) En relativt stor (6-12 mm) bladbagge. Hyfsat platt med normalt bruna täckvingar. Arten finns i södra hälften av landet med sin största population på Öland. I Skåne är den mest känd från ett fåtal lokaler på västra sidan med två fynd de sista 20 åren rapporterade på artportalen. Den är dålig på att spridda sig till nya områden då den saknar flygförmåga. Den lever på torra öppna områden såsom sandstäpp och alvarmark. Där livnär den sig på korgblommiga växter, främst rödklint, Centaurea jacea. Två exemplar blev tagna i undersökningen 13

4.Bladhorningar, Scarabaeidae Endast två arter blev funna i undersökningen, troligen beroende på brist på dynghögar inom fällområdet, de flesta arter inom gruppen är dynglevande. De två arter som blev funna är dock både anmärkningsvärda Månhornsbagge, Copris lunaris Sårbar (VU) En stor (17-23 mm) klumpigt byggd art som man knappast i Sverige kan förväxla med någon annan art. Den är glänsande svart och hannen har ett stort bakåtsvängt spetsigt horn i pannan, honan har ett mindre horn som är trubbigt. Den finns i Sverige i Skåne, Blekinge och Öland, tidigare även Gotland. Den har minskat i utbredning och i Skåne finns den bara kvar i de östra delarna och det finns risk att den försvinner därifrån liksom den har gjort från Danmark. Den finns i Skåne endast på öppen torr sandmark där den besöker främst kospillning. Den hotas främst av nedläggning av betesmark och även av övergödning. Även vissa avmaskningsmedel har visat sig vara giftig för den och många andra dyngbaggar. Den gynnas av sandblottor och liknande störningar. Två individer återfanns i fällorna. Ängsjordbagge, Heptaulacus villosus Nära hotad (NT) En liten (3.5-4.5 mm) rödaktig cylindrisk skalbagge med kraftiga grävben. I Sverige finns den enligt litteraturen från Skåne till Dalarna, men utbredningen är dåligt känd och den är bara rapporterad 13 gånger på artportalen, ingen av de rapporterna är från Skåne. Den lever på öppen mark, såsom sandmarker och strandängar. Där lever den som larv på ruttnande växtdelar och humus. Den hotas främst av igenväxning av öppna betesmarker och restaureringar av sandtag. Nio individer blev funna vilket tyder på att arten har en god population i området. 14

Diskussion Majoriteten av de funna skalbaggsarterna är anpassade för öppen torrmark. Denna typ av miljö har efter att tidigare varit allmänt förekommande i speciellt östra Skåne blivit undanträngd till mindre isolerade reservat eller liknande områden. Öppen sandmark hyser ett stort antal rödlistade arter som är beroende av vårt skydd, det är därför glädjande att se att Rinkaby skjutfält fortfarande hyser en rik sandmarksfauna som troligen har överlevt i området tack vare det slitage på markvegetationen som de frekventa militärövningarna i området har tillhandahållit. Detta markslitage som har hjälpt till att bevara sandstäppsmiljön, Sveriges mest hotade naturtyp bör uppmuntras och restaureringsåtgärder såsom grävningar och harvning/plogning bör uppmuntras. Det i mitt tycke mest spännande fyndet var av ängsjordbagge, en art som troddes vara försvunnen från vårt landskap. Då den hittades med flera exemplar så kan det ej röra sig om vindburna ströexemplar utan måste vara en lokal population. Det torde vara intressant att se huruvida den endast finns kvar inom skjutfältet eller om fler förbisedda populationer finns i närliggande sandmarker. Den stora och karismatiska månhornsbaggen blev funnen i området, denna art förekommer oftast tillsammans med flera andra rödlistade dyngbaggar, speciellt horndyvlar (Onthophagus sp.), en ordentlig inventering av områdets dynglevande skalbaggar rekommenderas därför. 15

Använd Litteratur Artdatabanken. 2010. Faktablad: Galeruca pomonae. ArtDatabanken, SLU Hansen, V. 1927. Biller VII. Bladbiller of bønnebiller (Chrysomelidae & Lariidae). Danmarks Fauna 31. Köpenhamn, Danmark Landin, B O. 1957. Svensk insektfauna 9: Skalbaggar. Bladhorningar: fam. Scarabaeidae. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Lindroth, C. H. 1961. Svensk insektfauna. 9, Skalbaggar, Coleopetra. Sandjägare och jordlöpare, fam. Carabidae. 2. omarb. uppl. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Ljungberg, H., Hall, K. 2009. Nyckel till svenska dyngbaggar. Trycksaken, Uppsala, Sverige Ljungberg, H. 2005. Artfaktablad: Harpalus anxius, smal frölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H. 2005. Artfaktablad: Harpalus melancholicus, dysterlöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H. 2005. Artfaktablad: Harpalus neglectus, dynfrölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H., Svensson, M. 1993. Förenklad Bestämningsnyckel till Svenska jordlöparsläkten (Coleoptera: Carabidae). Lund Dynfrölöpare, Harpalus neglectus. Från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica 16