Djurlivet på Årstafältet

Djurlivet på Årstafältet Undersökning utförd av Erland Dannelid sommaren 2004 på uppdrag av Gatu- och fastighetskontoret www.stockholm.se

Årstadammen var färdig 2002. Ganska snart blev den en populär rastplats för förbisträckande vadare och andra fåglar, både under vår- och höstflytten. Den öppna vattenspegeln är attraktiv för fåglar under flytten, den lovar mat och vila. Förhoppningen när dammen anlades var att den även skulle bli en rik groddjurslokal. Under sommaren 2004 har Erland Dannelid på uppdrag av gatu- och fastighetskontoret undersökt djurlivet i Årstadammen, i Valla å och i diken i anslutning till dessa. Han har främst sökt efter groddjur, men även tittat på vilka insektsarter och andra smådjur som förekommer. Resultatet är delvis nedslående, inga groddjur har konstaterats. Anledningen till detta är förmodligen Årstafältets isolering. Tidigare har det funnits både grodor, paddor och mindre vattensalamander i området, men populationerna verkar ha försvunnit innan dammen stod klar. Återstår att se om de kan vandra in igen. När det gäller smådjur är resultaten förväntade, de arter som sprider sig bra har delvis etablerat sig, och de arter som fanns i vattenmiljöer innan förbättringsåtgärderna sattes in har blommat upp. Detta är inga stabila stadier, så artsammansättningen kommer förmodligen att se annorlunda ut om några år. Mova Hebert ekolog vid gatu- och fastighetskontoret, region ytterstad 2004-10-12 Foto: Stefan Lundberg

Bakgrund Restaureringen av en våtmark på Årstafältet ingår i ett landskapsparksprojekt. Grunden till det senare projektet var ett beslut i kommunfullmäktige 1994 och det praktiska arbetet började tre år senare. Våtmarksprojektet består dels i en restaurering av Valla å och dels i anläggandet av en dagvattendamm i anslutning till denna å. Arbetet med detta inleddes 2001 och dammen stod klar samma år (Ingvar Skoog muntl.). Målet med att inventera våtmarken var dels att kontrollera förekomst av groddjur (som förekom på Årstafältet på 60-talet, men sedan dess försvunnit därifrån) och dels att få en uppfattning om vilka evertebrater (ryggradslösa djur) som i detta tidiga skede har hunnit kolonisera våtmarken. Miljöbeskrivning Våtmarken består av en nyanlagd dagvattendamm, ett likaledes nyanlagt dike nordväst om dammen samt ett dike sydost/ost om dammen bort mot Huddingevägen, detta senare dike är en rest av gamla Valla å. Runt dammen växer bl. a. bredkaveldun Typha latifolia, gul svärdslilja Iris pseudacorus, veketåg Juncus effusus, säv Schoenoplectus lacustris, hirsstarr Carex panicea och vass Phragmites australis och i dammen finns bl. a. andmat Lemna minor Tillvägagångssätt Lokalen besöktes vid sju tillfällen, den 6/4 (i introduktionssyfte), den 9 och 16/4 (för att med hjälp av hörsel- och synsinne kontrollera groddjursbeståndet) och slutligen vid fyra till- fällen (29/4, 4/5, 11/7 och 29/7 för att inventera evertebrater. Dessa fångades med vattenhåv och durkslag, lades i sprit och bestämdes senare med hjälp av bestämningslitteratur. Fyra platser utvaldes för provtagningen enligt följande. Lokal 1 : Dike nordväst om dammen (huvudsakligen på östra sidan) Lokal 2 : Själva dammen (västra sidan) Lokal 3 : Valla å sydöst om dammen (nära utloppet i dammen, där utplacerade stenar bildar en bro över ån). Lokal 4: Valla å mellan Lokal 3 och Huddingevägen (stickprov togs här på flera ställen).

Resultat GRODDJUR : Inga som helst groddjur noterades vid något av undersökningstillfällena. Det kan tilläggas att de två julibesöken inföll under en period då det är mycket gott om nykläckta småpaddor och dessa skulle säkerligen ha noterats om arten förekommer i området. EVERTEBRATER: presenteras här i form av en lista med noteringar om datum och lokal. Arter/taxa markerade med en asterisk förefinns i form av spritkonserverade beläggexemplar. Lokal 1 2 3 4 Mollusker *Physella heterostropha (29/4, 4/5, 11/7, 29/7) *Radix baltica (11/7, 29/7) Kräftdjur *Asellus aquaticus (samtliga tillfällen) Dagsländor *Cloeon sp. (larver) (29/4, 4/5) Flicksländor och trollsländor *Lestes sponsa (larv, 2 ex. + flygande adulter)(29/7). *Sympecma fusca (adult) (29/4) *Coenagrion hastulatum (larv, 4/5) Sympetrum sanguineum (adulter 11/7, 29/7) flygande över hela området S. danae (1 adult) Skinnbaggar *Nepa cinerea (nymf) (29/7) Ilyocoris cimicoides (4/5) *Notonecta sp. (nymf, 3 st.) (29/4, 11/7) *Corixa sp. (nymf och adult) (11/7 och 29/7) Skalbaggar Dykare *Hygrotus sp. (2 adulter) (4/5) *Laccophilus sp. (adulter) (4/5 och 29/7) *Hydaticus sp. (1 larv) (11/7) Obestämd dykarlarv (29/4) Vattentrampare *Haliplus sp. (3 adulter) ( 4/5) Palpbaggar *Laccobius sp. (1 adult) (4/5) *Helochares obscurus (1 adult) (29/7) Nattsländor *Limnephilidae sp. (larv 29/4 och 29/7) Tvåvingar *Chaoborus sp.(larver, puppor och nykläckt adult) (29/4,4/5) *Chironomidae sp. (larv) (29/4) Vid håvningen i vatten påträffades även några få landdjur som hamnat i vattnet av misstag, en stritnymf (29/4), några hoppstjärtar ( några klotcollemboler 29/4 och en ledcollembol 29/7) samt en styltfluga (Dolichopodidae) 11/7. Slutligen noterades även hopprätvingar den 29/7, en grön vårtbitare (Tettigonia viridissima) observerades och tre gräshoppsarter, kärrgräshoppa (Mecostethus grossus), backgräshoppa (Chorthippus brunneus) och grön ängsgräshoppa (Omocestus viridulus) spelade.

byav f. s Ö.Å bypåf. h a n d la rv ä g e n S a n d f j ä r d s - g a t a a n d l a r v. 1 Årstalänken Valla Torg t a G å r d s v ä g 2 3 ÖSTBERGA 4 a g r. b b - p s g r. s g r. Ö s t H a r p l i n O n s a l a g g b e r e g r. g a v ä g e n H u d d i n ENSKEDE- FÄLTET g e v b a Undersökta lokaler sommaren 2004 gr. Diskussion Då denna insamling ej gjorts med en kvantitativ metod kan man givetvis ej komma fram till några absoluta mått på abundans och/eller biomassa. Vidare har jag i de fall artbestämning kräver specialistkunskap, bara kommit fram till släktnivå, eller i något fall bara familjenivå vilket givetvis är mindre tillfredsställande. Vidare kan insamlingsmetodiken (håvning) vara selektiv på så sätt att man t.ex. ej fångar djur som ligger nedgrävda i bottenslammet. Åtkomlighet kan också spela roll men eftersom dikena är relativt lättinventerade blir det i detta fall bara de djupare delarna av själva dammen som ej kan nås från land som blivit helt oundersökta. Dessa felkällor gör givetvis att resultatet ej helt speglar verkligheten, d.v.s. det finns säkerligen både arter och betydligt högre taxa som ej konstaterats i vattenmiljöerna men som ändå finns där. Troliga dylika är t.ex. fåborstmaskar (oligochaeter) och mygglarver av andra familjer än de två konstaterade. Givetvis förekommer också fler arter än de konstaterade av både vattenskinnbaggar och vattenskalbaggar, djur med god spridningsförmåga. Detta gäller självklart också trollsländorna. I vad mån resultatet speglar verkligheten gällande dagsländor och nattsländor är svårare att säga.

Däremot är det ringa artantalet av mollusker (två arter snäckor) troligen en realitet, beroende på dessa djurs dåliga spridningsförmåga. Förmodligen finns det ytterligare några arter (t.ex. ärtmusslor Pisidium) men den totala avsaknaden i materialet av stor snytesnäcka (Bithynia tentaculata) och skivsnäckor (Planorbidae) är slående. Även om undersökningen är helt kvalitativ kan några ord ändå sägas om abundans. Två arter, vattengråsuggan (Asellus aquaticus) och nordamerikansk blåssnäcka (Physella heterostropha) dominerar individmässigt i det insamlade materialet. Det gick i princip att få dem i håven (ofta i ansenliga mängder) var man än befann sig inom våtmarken. Övriga djur har jag fått i relativt ringa antal, även om man kan misstänka att vissa (t.ex. en del mygglarver) troligen också förekommer i stort antal. Skillnad kunde också noteras mellan de olika lokalerna. Själva Valla å (lokal 4) är mycket grund och uppvisade ett mycket lågt artantal, förutom Asellus och Physella hittades här bara några mygglarver och någon nattsländelarv samt oval dammsnäcka (Radix balthica), detta trots upprepade håvningar längs åns sträckning. Närmare dammen (lokal 3) är vattendjupet större och artrikedomen ökar. Själva dammen är svårbedömd då den åtkomliga delen är mycket grund. Man kan tänka sig att fler arter kan påträffas längre ut (detta var dock den enda lokal där vattenbi, Ilyocoris cimicoides, påträffades). Lokal 1 slutligen visade (liksom lokal 3) en god artrikedom. När det gäller en nyskapad eller nyrestaurerad våtmark är artsammansättningen starkt beroende av spridningskorridorer, och speglar ofta olika djurgruppers spridningsförmåga. Dammen Flygande djur (de flesta vatteninsekterna i sitt adultstadium, vare sig detta är terrestert eller limniskt) har mycket god spridningsförmåga. Även om det insamlade materialet ej är särskilt stort så visar det t.ex. på en balanserad fauna av vattenskalbaggar. Djur med mycket god flygförmåga (trollsländor) har givetvis bättre spridningsförmåga än de som ej flyger så bra (t.ex. dagsländor som dessutom har ett mycket kortare adultstadium). Detta kan förväntas visa sig på nyanlagda våtmarker där någon form av spridningshinder förekommer. För djur som ej kan flyga blir det givetvis knepigare. Deras närvaro kan förklaras på tre olika sätt. Dels kan vissa vattendjur (t.ex. vissa iglar och trollsländelarver) faktiskt förflytta sig i landmiljön och på så sätt sprida sig mellan olika limniska habitat, som dock i detta fall ej får ligga för långt bort, en färd på flera kilometer är troligen för mycket. Ett

annat sätt är passiv spridning med t.ex. fiskeredskap, fågelfötter och dylikt. Detta är troligen den viktigaste spridningsmekanismen för mollusker. Slutligen kan vissa djur, som t. ex. är tåliga mot uttorkning eller toleranta mot föroreningar, ha funnits på lokalen hela tiden förutsatt att den ej torkat ut helt. Närvaron av de båda dominerande arterna på lokalen kan förklaras på olika sätt. Sötvattensgråsuggan (Asellus aquaticus) är en art som också kan förekomma i mycket små och begränsade limniska habitat (tillfälliga vattensamlingar och diken) och som är tämligen okänslig för föroreningar och försurning (Lundberg 1996, 1997). Även om passiv spridning ej kan uteslutas, är det troligt att den har funnits kvar på Årstafältet i dikesfragment eller i själva ån. Spridningen av snäckor sker nästan uteslutande passivt. Om ett fungerande limniskt habitat finns på mycket nära håll kommer dock troligen de flesta av arterna där ändå relativt snart att sprida sig till det nya habitatet. I detta fall ligger närmaste habitat på ca 2 (Årsta Holmar, Solbergaskogen,) till 3 (Svedmyraskogen) km avstånd, vilket gör spridningen mer slumpmässig. Den nordamerikanska sötvattenssnäckan (Physella heterostropha) är en art som har visat sig mycket expansiv. Den är alltså är en god kandidat till spridning. I frånvaron av andra arter kan den sedan bli mycket talrik, åtminstone i ett initialskede. Vid besöken i juli noterades även oval dammsnäcka (Radix baltica), en inhemsk art som är mycket anpassningsbar och kan förekomma i snart sagt vilken sötvattensmiljö som helst. Om miljöstörningar undviks kommer troligen flera arter att kunna noteras vid lokalen i framtiden. Ytterligare två påträffade arter är av speciellt intresse: I båda fallen rör det sig om arter som är mindre allmänna men som på senare år visat en klar spridning i Stockholmstrakten. Vinterflicksländan (Sympecma fusca) är en liten flickslända som skiljer sig från övriga medlemmar av ordningen Odonata (trollsländor) genom att övervintra som vuxen. Den kan alltså dyka upp som flygande mycket tidigt på våren. Då arten måste genomgå sin larvutveckling snabbt (under sommaren) måste den ha tillgång till soluppvärmt (ej alltför djupt) vatten. Dessutom vill den ha tillgång till flytande döda växtdelar i vilka den lägger sina ägg. Växtsläkten som kan tjäna som äggläggningssubstrat är t.ex. Carex, Eleocharis, Glyceria, Juncus, Nymphaea, Phragmites, Schoenoplectus och Typha (Jödicke 1997). Arten är nationellt rödlistad som missgynnad (kategori NT = Near Threatened) (Gärdenfors 2000), men har en visat en tydlig spridning på senare år (Dannelid & Ekestubbe, 2001, Lönnell, 2004). Om denna utveckling fortgår kommer rödlistningen troligtvis att hävas. Arten har som relativt god flygare givetvis inga spridningsproblem Vattenbiet (Ilyocoris cimicoides) är en vattenskinnbagge som fått sitt namn p.g.a. sitt smärtsamma stick. Arten är ej rödlistad men har ansetts som mindre allmän i Stockholmstrakten. Under de senaste två, tre åren har den dock upptäckts på flera nya lokaler (t. ex. i Nationalstadsparken) och torde alltså vara på spridning. Dess närvaro på Årstafältet är anmärkningsvärd då den, till skillnad från t.ex. ryggsimmare och buksimmare, antas sakna flygförmåga, dvs den har utvecklade vingar men starkt reducerad flygmuskulatur (Southwood & Leston 1959). Det kan förtjänas att påpeka att en annan vattenskinnbagge med likande spridningsproblematik, klodyvel (Nepa cinerea), också påträffades på lokalen. Hos klodyveln uppvisar ett stort antal av individerna i en population åtminstone reducerad flygförmåga. Slutligen, beträffande avsaknaden av groddjur, så torde också detta bero på en kombination av relativt långt avstånd till fungerande sötvattenshabitat kombinerat med dåliga spridningsvägar. Groddjur har rent generellt minskat i Stockholmsområdet, dvs vanlig

padda får fortfarande betraktas som (ibland t.o.m. mycket) vanlig, men våra grodor och salamandrar minskar kraftigt, även om de fortfarande kan vara talrika på vissa gynnsamma lokaler. Anledningen till detta är t.ex. dikningar, försurning, monokulturer, miljögifter, trafik och inplantering av fisk. Våtmarken på Årstafältet är troligen svår att nå för groddjur eftersom den är omgiven av trafikerade vägar. Till detta får tilläggas att en del groddjursarter överhuvudtaget inte finns kvar inom närområdet till Årstafältet. De senaste rapporterna om förekomst av större vattensalamander från detta område är t.ex. alla från 1960-talet (Årstafältet, Älvsjö, Gubbängen, Fruängen, Rågsved, Enskedefältet, Östberga, Globenområdet,Västberga, Aspudden, Tanto) enligt ArtArken (1999). Åkergroda har enligt samma källa iakttagits på 1990-talet (Rågsved, Gubbängen, Farsta, Nacka etc.). Åkergroda, vanlig groda, och större och mindre vattensalamander förekom tidigare i Valla å (Årstafältet en ny landskapspark, 2000). Generellt gäller att om området skall kunna fortbestå och utvecklas gäller att spridningskällor och spridningsvägar säkras, d.v.s. att likartad (eutrof) miljö förekommer på rimligt avstånd och att spridningshinder (vägar, bebyggda områden m.m.) inte helt omger området. Om groddjur i framtiden skulle återkolonisera Årstafältet är det viktigt att skydda dem mot trafiken. Flytande växtmaterial, trådalger mm (gärna i halvruttet skick) bör ej tas bort från dammen. En bortrensning av detta växtmaterial kan påverka förekomsten av vinterflickslända negativt. Referenser ArtArken, Stockholms Artdataarkiv, Miljöförvaltningen, Stockholm, 1999, 162 pp. Dannelid, E. & Ekestubbe, K. 2001. Vinterflickslända (Sympecma fusca) på spridning norrut? Entomologfisk Tidsskrift 122, pp.173-176. Gärdenfors, U. (editor) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. Artdatabanken SLU i samarbete med Naturvårdsverket. 397 pp. Jödicke, R. 1997. Die Binsenjungfern und Winterlibellen Europas. Die Neue Brehm-Bücherei 631. 280 pp. Lundberg, S. 1996. Bottenfaunaundersökning i Laduviken och Solfångardammen - två sjöar/dammar inom Stockholms Nationalstadspark. Projekt Ekovatten WWF. Information från Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm (1996) 4: 1-18. Lundberg, S. 1997. Bottenfaunaundersökning i Lappkärret 1997 - en sjö inom Stockholms Nationalstadspark. Rapport till Projekt Ekovatten WWF. 23 sid. Lönnell, N. 2004. Vinterflicksländan ett förbisett vårtecken på väg norrut. Fauna & Flora 99:2, pp. 42-44. Southwood, T. R. E. & Leston, D. 1959. Land and Water Bugs of the British Isles. Frederick Warne & Cp. Ltd. 436 pp. Årstafältet en ny landskapspark. Gestaltningsprogram. Stockholms Stad. 16 pp.

TACK till Mova Hebert, Gatu- och Fastighetskontoret, som svarat på frågor om Årstafältet och Stefan Lundberg, Naturhistoriska Riksmuseet som också hjälpt mig.