Vikingakvinnan Båtgravar, kammargravar, brandgravar Vilken roll hade den vikingatida kvinnan i Västmanland?

Vikingakvinnan Båtgravar, kammargravar, brandgravar Vilken roll hade den vikingatida kvinnan i Västmanland? Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet Höstterminen 2015 Maja Fröjd Handledare: Anders Carlsson

Innehållsförteckning 1.1 Bakgrund vikingatid i Västmanland 1 1.2 Metod och teori 1 1.4 Syfte och frågeställningar 1 2. Tuna i Badelunda 2 2.2 Båtgravarna 3 2.3 Övriga gravar 9 2.3.1 Kammargravar 9 2.3.2 Brandgravar 11 2.4 Gravarnas relation till varandra 15 3. Norsa båtgravfält i Köping 18 3.1 Bygden 18 3.2 Båtgraven 19 3.3 Övriga gravar 20 3.3.1 Kammargraven 20 3.3.2 Anläggning 3-5 20 3.3.3 Brandgravar 20 3.4 Gravarnas relation till varandra 21 4. Sagån vid Sala 23 4.1 Bygden 23 4.2 Båtgravar 24 4.3 Övriga gravar 25 4.3.1 Kammar/kistgravar 25 4.3.2 Brandgravar 26 4.4 Gravarnas relation till varandra 26 5. Kvinnor i båtgravar under vikingatid i Västmanland 27 6. Sammanfattning 29 7. Referenser 30 Abstract This paper discusses three grave fields from Västmanland County during the Viking Age. It focuses on the burial of women in boat graves during this era. In Västmanland only women received a burial in boat graves and this paper will try to see why this occurred here. This is done with a comparative analysis and a gender analysis with a focus on women-perspective. Key words: vikingatid, båtgravar, kammargravar, brandgravar, kvinnor, Västmanland Omslagsbild är hämtad från Spaning 09-10/2006:16. Bilden visar en smyckeuppsättning från båtgrav 75 i Tuna i Badelunda.

1. Inledning 1.1 Bakgrund Båtgravskicket Båtgravar är ett gravskick där den döde begravts i en båt under jord. Enda sedan bronssåldern så har båten haft ett bytande symbolvärde, bland annat genom båts- och skeppsbilder i hällristningnar. En tolkning är att båten stått som symbol för en kult som förenade föreställningarna om liv och död. Det äldsta exemplet på begravning i verkliga båtgravar finns vid Slusegård, Bornholm där ett 40-tal av gravarna var båtgravar från 100-300 e.kr. Det kan sporadiskt ha förekommit brända båtgravar mellan denna tid och vendeltid även om säkra båtgravar ej har påträffats. Det är sannolikt att den brända varianten av båtgraven spelat en viktig roll som sammanbindande led i båtgravens idé, som ledde fram till senare järnålderns reguljära båtgravsskick med sina två skilda former: graven i jordad respektive bränd båt. Det är sannolikt att detta gravskick ska ha haft sitt genombrott i samband med tillträdet av Yngligaätten som fått sitt namn efter stamfadern Yngve Frej, som är identisk med den nordiska fruktbarhetsguden Frej. Gravskicket har sedan upptäckten av båtgravarna vid Vendel förknippats med lyx och konsumtion (Nylen & Schönbäck 1994:122ff vol. I). Mycket forskning har gjorts om båtgravar, speciellt en hel del om Valsgärde och Vendel i Uppland. Även för de båtgravar i Tuna i Badelunda har det skrivits en del om, men mycket är i relation till Valsgärde och Vendel, där män är begravna, och inte kvinnor som i Tuna. Forskningen kring de båtbegravna kvinnorna är däremot mycket mindre, och kring Norsa och Sagån knappt någonting. 1.2 Metod och teori Till denna uppsats kommer en komparativ analys att användas. Denna metod kommer att användas för att jämföra gravarna på de tre vikingatida båtgravfälten Tuna i Badelunda, Sagån vid Sala och Norsa i Köping, där kvinnor har blivit begravda. Komparationen kommer att ske inom gravfälten först. Sedan kommer gravfälten att jämföras med varandra för att få en djupare förståelse om gravarnas karaktär. Det som kommer att räknas in i analysen är båtgravarnas geografiska läge och gravarnas fynd. En analys av gravfältens placering kommer att göras för att ta reda på vad deras placering har för betydelse för sig själva och för sin omgivning i ett socialt perspektiv. Eftersom de tre båtgravfälten har olika placeringar i landskapet. Fokuseringen på föremålen kommer att ligga främst på hängen och spännen i smyckesuppsättningen hos den gravlagde. Det kommer också att inkluderas en genusanalys. Då uppsatsen fokuserar på kvinnor så kommer ett kvinnoperspektiv att användas. 1.4 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att förstå vilken relation kvinnor i båtgravar hade till sin omgivning. De frågeställningar som ska hjälpa till att uppfylla syftet är följande: - Vilken relation har kvinnorna i båtgravarna till de som är begravda i övriga gravar på båtgravfälten? - Vilken relation har kvinnorna till sin bygd? 1

2. Tuna i Badelunda Figur 1: Strandnivåarta över delar av Västerås för 1000 år sedan. Gravfältet vid Tuna i Badelunda utmarkerat med X. Mörkt vatten är den dåvarande vattennivån, ljust vatten är dagens vattennivå (SGU). 2.1 Bygden och grav X Gravfältet vid Tuna i Badelunda hade en väldigt central placering i landskapet. Gravfältet låg endast ett par hundra meter ifrån den nuvarande Tunagården (Nylén & Schönbäck 1994:9 vol I), vilken ska ha legat på samma ställe som den dåvarande (Fernstål 2004:39). Tunagården och dess gravfält låg närmare Mälaren, då vattennivån på denna tiden var 5 meter högre än idag, och Mälaren utgjorde då en havsvik. Två kilometer västerut (2004:19) låg Badelundaåsen, som sammanhängande med andra åsar kopplade Mälardalen med Dalarna. Svartån, drygt 8km om 2

Tunat har ansetts vara den viktigaste kommunikationsleden mellan Mälaren och Bergsdalen (1994:132 vol I). Gravfältet undersöktes 1952-53 då ägarna till sitt nybyggda hus hittade föremål i schaktmassorna. Det ska även funnits ett samspel mellan Tuna och Anundshögsområdet, som varit en tingsplats för Tuna (Stenberger 1956:65). Vid närmare undersökningar hittades fler föremål, guldföremål, tillhörande grav X som vars stensättning förstörts i husbyggandet (2004:19ff). Fynd som gjordes i graven var en halsring, armringar, fingerringar varav alla i guld, guldnålar, beslag i silver, silverskedar, ringar i silver och brons, hemmoor-kärl i brons, en glasbägare, och pärlor (1994:163f vol II). Graven dateras utefter fynden till 300 år e.kr eller senare av Erik Nylén (Nylén, Schönbeck 1994:34 vol. I). Andra dateringar har satts till 200-talet. En 14 C-datering placerar graven ännu tidigare, men Fernstål säger att det är osannolikt att graven graven skulle vara anlagd tidigare än 200-talet utifrån gravens föremål (Fernstål 2004:16). Gravfältet innehöll ett 90-tal anläggningar av båtgravar, kammargravar och brandgravar och andra anläggningar. 2.2 Båtgravarna Grav 23B Graven påträffades vid friläggandet av brandgrav 1 (se kapitel övriga gravar nedan) i dess nordvästra del, mellan den centrala stensättningen och den yttre stenkretsen. Runtom graven var en stensättning som var ca 3meter lång och 1,5meter bred. Denna stensättning sågs först som enskild grav och fick beteckningen 23A men vid fortsatt utgrävning visade sig den vara en stensättning som låg över grav 23B. Gravschaktet var 5,20meter långt och 1,1meter brett i västra delen och 1,6m brett i den östra delen. Schaktet hade en ONO- VSV riktning. Fynd 23B Ovala spännbucklor. 2 stycken. förgylld brons. Dubbelskaliga. Fragmentariska. Typ Jansson P 51 C3. Storlek cirka 5 respektive 9,5cm. Runt spänne. Förgylld brons. Typ Jansson II B2. Diameter cirka 5,8cm. Votivring. 1 fragment. Järn. Del av ring med rester av hängen. Storlek 6cm. Kniv. Järn. Trärester på skaftet. 14cm. Andra järnföremål: Nålhus, hästbroddar, krampor, nitar och spikar. De ovala spännbucklorna och det runda spännet daterar graven till 900-talet. Figur 2: Ovala spännbucklor från båtgrav 23B (Nylén & Schönbäck 1994:90 vol.ii) Figur 3: Runt spänne från båtgrav 23B (Nylén & Schönbäck 1994:90 vol.ii) 3

Skelettet Inga ben av individen funna i graven. Men av föremålens placering att döma ska personen suttit upp. Sydväst om båtschaktet låg cirka 1 gram brända ben (Nylén & Schönbäck 1994:87f, 90, vol II). Figur 4: Ryggknappsspänne med pärlor. Foto Stig Johansson (Nylén & Schönbäck 1994:39 vol.i) Grav 35 Båtformig stensättning på en längd av cirka 7meter och bredd 3,30meter som bredast. Stenarna mätte 0,10-0,40meter i storlek. Hade en ONO-VSV riktning. Schaktet var en oval insjunkning på 5meter i längd och bredd 1,4meter. Stenpackningen var omgiven en dubbel stenram. Den yttre med 0,25-0,80 stora stenar och den inre med 0,25-0,40 stora stenar. Strax ONO om mitten stod tvärsemot längdriktningen en kantställd häll och en stor lutande flat sten. Fynd Ryggknappsspänne. Förgylld brons med granater. Kanter ornerade med rutmönster, liksom bågens ovansida. Översidan fältindelad genom pärlade band. Plattorna granatinläggningar och knoppar av organiskt material. Längd 17cm, bredd 4,5cm. Textilrester vid nålfästet. Likarmat spänne. Brons. Stämpelornament i S- from. Halvbågar och cirklar i vardera änden samt två utsvängda fågelhuvuden. På baksidan textilrester och en pärla. Längd 4,4cm och bredd 2cm. Oval spännbuckla. Brons. Enskalig med kryssristat band längs mitten och streckade revben över vilka dubbla punktcirklar stämplats. Textilrester på baksidan. Längd 5,1cm, bredd 2,1cm. Hängen. 2 stycken. Brons. Volutformade, de upprullade ändarna med djurhuvuden. Stämpelornamentik i form av fördjupad linje med upphöjda Figur5: Till vänster likarmat spänne. Till höger ovalt spänne. från grav 35 (Nylén & Schönbäck 1994:99 vol.ii) pärlor. Försedda med öglor. Höjd 3,5cm, bredd 3,8cm, respektive 3,4cm och 3,9cm. Hänge. Brons. Ovalt med två Figur 6: tre bronshängen. Från vänster två volutformade. Det högra ovalt med njurformade urtagningar (Nylén & Schönbäck 1994:99 vol.ii) njurformade urtagningar. Ögla fäst vid ett utskott från hänget. Stämpelornering med linjer och cirklar. Höjd 3,8cm och bredd 3,2cm. Kniv. Järn. Trärester från skaftet. Längd cirka 8cm. Pärla. 34 stycken; 1 i förgylld brons, ihoprullad av ett bleck och ornerad med samma rutmönster som ryggknappspännet; 33 stycken glas i olika färger och fomer. 4

Ben Tandemalj. Fåtal fragment. Människa; Vänster underarm. Brända ben var även funna i fyllningen och under stenramen i NO riktning (1994:98. vol II). Smyckesuppsättningen var karaktäristisk för den under 700-talets andra hälft och graven dateras till 800-talet (1994:36 vol I). Grav 46B Oval stenram. Längd 6meter och bredd 2,2meter i NO-SV riktning. Schaktet var cirka 6,40meter långt, 1,35 meter brett och låg 0,60meter under markytan. Fynd Järnföremål: Kniv, skrindelar, ring, nitar, spikar och ten. Pärlor, 5 stycken. Glas. 2 genomskinliga, 3 opaka. Fynden ger inte några säkra dateringar, men pärlorna kan möjligen vara vendeltida, 600-800 e.kr. Graven hade också sin stratigrafiska relation till brandgrav 46A som också tillhörde vendeltid (se kapitlet övriga gravar, kammargravar nedan). Brända ben. 2gram. Troligen djur. Inga rester av liket (1994:100ff vol. II). Grav 48 Schaktet 5 meter långt, största bredden är 1,5meter. O-V riktning med dragning till ONO-VSV riktning. Fynd Ovala spännbucklor. 2 stycken. förgylld brons. Dubbelskaliga med höga knoppar. Brett brätte. Typ Jansson P52 C1. Längd ca 11cm och bredd 6,5cm. Korsformigt spänne. Figur 8: Korsformat spänne med två armar avrbrutna, från båtgrav 48 (Nylén & Schönbäck 1994:86 vol.i) Tenn. Två armar avbrutna. Varje arm utåtbuktande djur-huvud, i mitten finns en förhöjd ring. Mått 4,9cm. Hängen, 2 stycken. Runda med uppdriven mittbuckla. Punktering i svastikaform. Ena hänget dubbel punktrad runt kanten, det andra enkel. Ena hänget har kvar ögla. Hängen, 2 stycken. Förgylld brons. Båda ornerade med bakåtblickande djur och pärlad krans. Andra bronsföremål: Nålhus och holkyxa. Järnföremål: tre stycken knivar; en ullsax; en pincett; fragment av kejda; två stycken ringar. 5 Figur 7: Ovala spännbucklor och pärlor från båtgrav 48. Foto Stig Johansson (Nylén & Schönbäck 1994:87 vol.i)

Figur9: Från vänster: runt spänne med mittbuckla, punktering i svastikaform. Mitten och höger: Hängen med bakåtblickande djur. Teckning Janis Cirulis (Nylén & Schönbäck 1994:86 vol.i) Pärlor. 5 stycken. Glas i olika färger och former; bärnsten. Krukskärvor från tunt, mörkt gods och tunt ljusgult gods. Obrända ben, 5 gram. Människa (1994:108f vol. II). De ovala spännbucklorna utgjorde den sista typen i utvecklingsfasen av en spänneform och dateras till 900-talets senare hälft. Det korsformade spännet dateras även denna till senare 900- talet (1994:84 vol I). Grav 75 Oregelbunden stensättning under 0,10-0,30 meter tjockt lager svart jord. Dess längd är 9,5 meter och bredd cirka 2 meter. Fynd: Hängen. 12 stycken. Silver. Tunt bleck. Pressat över ett arabiskt mynt från Wasit präglat år 742/3 e.kr. Kant av tre präglade ränder. Upphängningsöglorna utklippta ur samma bleck som hängena och ornerade med pärlade ränder. Hängena åtskilda i grupper av små vita eller blå glaspärlor. Diameter: 2,5x2,2cm, tjocklek 0.03cm. Hängen. 2 stycken. Silver. Tunt bleck pressat över ett arabiskt mynt från Wasit, präglat 731/2 e.kr.. Myntavtrycket omgivet av tre pärlade ränder och runtom en slät kant. Hål efter pånitade öglor. Diameter 2,7cm. tjocklek 0.04cm. Ovala spännbucklor, 2 stycken. Brons. Ena saknar knoppar. Djurornamentik och ramverk med fiskbensmönstrade silverband. Andra Figur 10: Likarmat spänne från båtgrav 75. Teckning Janis Cirulis (Nylén & Schönbäck 1994:59 vol.i) Figur 11: Ovala spännbucklor från båtgrav 75. Teckning Janis Cirulis (Nylén & Schönbäck 1994:59 vol.i) spännbucklan fragmentarisk och korroderad, men har 6 stycken knoppar bevarade. Storlekar 10,3x6,3cm respektive 9,1x5cm. Båda är av typ P37. Likarmat spänne. Brons. Korroderad yta och otydlig ornamentik. Typ P578. 6

Figur 12: Pärlor och silverhängen från båtgrav 75. Teckning Janis Cirulis (Nylén & Schönbäck 1994:61 vol.i) Armbyglar, 2 stycken. Brons. Ornerade med tvärgående vulster. Armring. Brons. Fyrsidig ten. Ändarna snodda om varandra. På ena sidan rester av instämplade cirklar och på utsidan snedräffling. Kedja. Brons. Åttaformiga länkar. I ena änden har troligen en ring av bronstråd suttit, i andra änden en ring med tre vulster, vilken låg i ena spännbucklan där också några kedjelänkar låg. Ringar. 2 stycken. Brons. 1 i rund ten med ändarna hopsnörda i en knut; 1 i tunn fyrsidig tenn. Pärlor. 145 stycken i glas i olika färger och former; brons; karneol/bärnsten Textilier Träföremål: Laggkärl; fat; tråg; tallrik; bägare mönstrad med facetter och fiskbensmönster och repmönster; sked i ene; en ask i björknäver, en ask i buxbom. Lerkärl. Gulbrunt, grovt gods. Rak sida. Något vidgande sig mot mynningen. Organiskt material: Hasselnötter; växtdelar Ben Tänder. Människa. Delvis bevarad uppsättning Figur 13: Mynt från båtgrav 76. Teckning Janis Cirulis (Nylén & Schönbäck 1994:76 vol.i) i underkäken; Ben. Små fragment. Människa. Bevarade i armbyglarna och spännbucklorna (1994:112ff vol. II). 7

De ovala spännbucklorna som tillhörde typen P37 dateras till 800-talet och graven placerades till 800-talets mitt (1994:60f v. I). Grav 76 Stensättning, dess längd ca 7 meter och bredd ca 2,60 meter. Ligger sydost om grav 75. Schaktet var ca 5,70meter långt och 1,30meter brett som bredast. Låg ca 0,50-0,60meter under den omgivande lerytan. Fynd Mynt. Silver. Ethelred II. Präglats ca 1009/15 i Rochester av en myntmästare vid namn Godwine. Diameter ca 1,4cm. Ring. Brons. Väldigt upplöst, obestämbar form. Diameter ca 6cm. Pärla. Glas. Opak. Gul. Tunnformig. Diameter 0,75cm Järnföremål: kniv; broddar; nitar och spikar Läder, Trärester I stenpackningen Bronsklump. Försmält. Diameter 1,1cm Ben Tänder. Tandemalj från människa (1994:127 vol. II). Myntet daterar graven till 1000-tal (1994:76 vol.i). Grav 79 Påträffad efter borttagning av röse med odlingssten. Schaktet 7meter långt och 0,80-1,20meter brett i NO-SV riktning. Djupast i mitten, 0,65meter under nedgrävningens marknivå. Härdgropar låg på ömse sidor om schaktet. Figur 14: Runt spänne från båtgrav 79 (Nylén & Schönbäck 1994:135 vol.ii) Fynd Runt spänne. Brons. Skadat runt nästan hela kanten. Genombrutet med mittknopp. Tre knoppar vid kanten bevarade. Typ Jansson II B2. Diameter 6,8cm. Järnföremål: Kniv; dragkrok; nyckel: nitar och spikar. Pärlor. 11 stycken. Glas i olika former och färger och mönster. Figur 15: Mynt från båtgrav 84 (Nylén & Schönbäck 1994:145 vol.ii) I fyllningen Pärla. Fajans. Blå. Melonformig. Diameter 1,45cm Krukskärva Kol 8

Brända ben. 16g. Får/get. Det runda spännet dateras till 900-talets första hälft (1994:130, 136 vol. II). Grav 84 Stenar längs schaktets sydöstra sida och vid dess båda ändar. Schaktet cirka 5,80meter långt och 1,30meter brett som bredast. Låg cirka 0,30meter under lerytan. NO-SV riktning Fynd Folium. 3 stycken. Guld. Fragment. Mycket tunna. Hänge. Silver. Runt. Uppdriven mittbuckla. Punktornering i svastika-form. Punktrad runt kanten. Diameter 2,4cm. Mynt. 1+1 små fragment. Silver. Myntet har rester av en bronsögla. Otto-Adelheid-Pfenning. Präglat i Goslar. Diameter 1,85cm. Ringspänne. Brons. Platt ring med sexkantigt tvärsnitt. Vallmoformerade knoppar. Av nålen återstår endast en liten bit, utplattad till ett bandformigt omtag runt ringen. Ornerat med dubbla linjer längs kanterna. Diameter 6,7cm. Järnföremål: kniv; skänkelsax; ringar; nitar och spikar. Pärlor. Glas i olika former, färger och mönster. Ben Inga benrester Ringspännet, silverhängena och silvermyntet dateras alla tre till 1000-talets början (1994:138ff vol.ii). 2.3 Övriga gravar 2.3.1 Kammargravar Figur 16: Spänne från båtgrav 84 (Nylén & Schönbäck 1994:145 vol.ii) Figur 17: Ringspänne från båtgrav 84 (Nylén & Schönbäck 1994:145 vol.ii) Figur 18: Sköldbuckla från kammargrav 30 (Nylén & Schönbäck 1994:170 vol.ii) Grav 30 Oregelbunden rund stensättning med en kantkedja. Stensättningen täckte den sydvästra kanten på den centrala stensättningen i grav 1. Schaktet hade en ONO-VSV riktning och var 2,70 meter långt och 1,85 meter brett och låg 0,65 meter under markytan. 9

Figur 20: Spjutspets från kammargrav 30 (Nylén & Schönbäck 1994: 170 vol.ii) De fynd som gjorts är: En spjutspets i järn; en sköldbuckla i järn, hög med låg hals och smalt brätte; en kniv i järn med delvis bevarat träskaft; ett eldstål i järn; krukskärvor; diverse järnföremål. Vapnen dateras till första halvan av 900- talet. Sköldbucklan hör till stor del till 800- talet men den smala insnävningen mellan bucklan och dess brätte visar en övergång till 900-talets lägre, mjukt välvda sköldbucklor. Skelettet/ben: Inga rester av den döde individen har gjorts. Placering av föremålen pekar dock på att personen legat med huvudet i sydöstlig riktning. Gravutrustningen ska inte ha varit komplett utan saknat yxa eller svärd (1994:168ff). Grav 43 En oregelbunden stensättning på 2,50 meter i diameter med 0,30 meter stora stenar. Stensättningen var inte helt sluten i den nordsöstra delen. Schaktet mätte 1,90 meter i längd och 1 meter i bredd i ONO-VSV riktning. De fynd som gjorts är: Ett korsformigt spänne i tenn där två av armarna saknas, på de resterande är armarna utåtbuktande djurhuvuden. Ett ringspänne i brons med upprullade ändar, låg under korset. Hänge i förgyllt brons, fragmentariskt och ornerat med ett djur. En kniv i järn. Diverse järnföremål (1994:172 vol. II). Det korsformiga spännet i tenn dateras till 900-talet (Nylén & Schönbäck 1994:90 vol. I). Ben: Tandemalj. Cirka 60 gram ben från människa (1994:172 vol II). Figur 19: Ringspänne, bronshänge och korsformigt spänne från kammargrav 43 (Nylén & Schönbäck 1994:172 vol.ii) Grav 44 Anlagd nordväst om grav 43. Kretsformig stensättning där största diametern mätte upp till 2,20meter. Schaktet var 2,15 meter långt och 1,25 meter brett i NO-SV riktning. Figur 21: Nyckel, järnring, bronsring, pärlor från kammargrav 44 (Nylén & Schönbäck 1994:174 vol.ii) 10

De fynd som gjorts är: 2 stycken fragmentariska ringar i brons; en kniv i järn med rester från träskaft; en nyckel i järn; en kamnit; 4 stycken pärlor i glas; en krukskärva av mörkt gods (1994:174 vol. II). Nyckeln i graven tillhör ett lås som blev vanligt i gravar under mitten av 900- talet och spännet dateras till 900-talets andra hälft (1994:90 vol I). Ben: Tandemalj. 1gram, människa (1994:174 vol. II). Figur 22: Hängen och pärlor från kammargrav 49 (Nylén & Schönbäck 1994:176 vol.ii) Grav 49 Graven var täckt av ett naturligt stenlager och inte en stensättning. Schaktet mätte 1,70 meter i längd och 0,90 meter i bredd och låg 0,50 meter under markytan. De fynd som gjorts i graven är: Järnföremål: en kniv; en ring i fem fragment. 12 stycken pärlor. Två hängen i brons. Krukskärvor. Spännena är importerade och populära under 900-tal. Hängenas beslag dateras till sen vikingatid. Benfynd: Fem gram obrända människoben (1994:175f). 2.3.2 Brandgravar Tuna i Badelunda har ett femtiotal brandgravar (Nylén & Schönbeck 1994:5,7-82), det är endast de som blivit daterade som presenteras här nedan. Grav 2: Oregelbunden rund stensättning som låg vid den sydvästra delen av grav X. 130 gram brända ben från människa, hund och häst fanns i graven. Andra fynd var en spjutspets i järn; minst 13 pilspetsar i järn, en vapenkniv; en sköldbuckla; ett betsel; två stigbyglar; två sporrar; en ryktskrapa; en torshammare; en kniv; 130 fragment från lerkärl. Dateras till senare delen av vikingatid (1994:10f,84). Grav 6: Oregelbunden stensättning. Anläggningen var skadad och stenar har flyttats. 470 gram brända människoben fanns i graven och andra fynd var två bronsfragment, 18 stycken pärlor, fragment från en benkam och ett lerkärl. De brända benen är av en kvinna och graven och är daterad till vendel/vikingatid (1994:17,84). Figur 24: Sköldbuckla från brandgrav 2 (Nylén & Schönbäck 1994:96 vol.i) Figur 23: Torshammare från brandgrav 2 (Nylén & Schönbäck 1994:103 vol.i) 11

Grav 7: Oregelbunden stensättning. Stensättningen var lagd över och utanför den östra delen av den yttre stenkretsen till grav 1. Innehöll 50 gram brända ben av människa och hund. Andra fynd var ett bronshänge; en blå glaspärla med vita ögon och 33 stycken skärvor till lerkärl. Benen tillhör en kvinna och graven dateras till vendel/vikingatid (1994:18,84). Figur 25: Pärla och fibula från brandgrav 8 (Nylén & Schönbäck 1994:19 vol.ii) Grav 8: Oregelbunden stensättning. Norra delen av anläggningen täckte delvis den södra kanten av grav 12. 10 gram brända människoben fanns i graven i den nordvästra delen. Andra fynd var en glaspärla; en krukskärva och en fibula. Fibulan dateras till slutet av vendeltid och finns i både mans- och kvinnogravar (1994:19,84). Grav 11: Triangulär stensättning med bevarad kantkedja i norr och söder. 100 gram brända ben från människa, häst och hund fanns i graven. Anda föremål var fyra stycken pärlor och diverse andra järnföremål. Pärlorna dateras till sen vendel/tidig vikingatid (1994:21,84). Grav 14: Oregelbunden, rund stensättning. Var delvis lagd ovanpå den sydvästra kanten av grav 19. Innehöll 680 gram brända ben från människa, häst och hund. Andra fynd var fem stycken pärlor, krukskärvor, remfästebeslag och andra järnföremål. Pärlorna dateras till sen vendel/tidig vikingatid men är osäkert om graven innehåller människoben (1994:24f,84). Grav 15: Oregelbunden, rund stensättning. Innehöll 390 gram brända ben från människa, hund och svin. Andra föremål var tio fragment från en kam; krukskärvor, flinta, järnföremål. Kamfragmenten dateras till vikingatid (1994:26,84). Grav 26: Oregelbunden stensättning. NV delen bestod av 1-2 lager sten och var fyndtomt. Den SO delen täckte en stenfylld fördjupning, innehöll 4000 gram brända ben från människa, häst, hund, får/get, svin och gås vid det översta lagret. Ännu 140 gram brända ben och en obränd tand från nöt hittades vid ett lerkärl i det undre lagret. Runtom graven hittades 69 gram brända ben. Andra föremål var 12 stycken glaspärlor, en ring i järn, diverse föremål i brons och järn såsom nitar, spikar och krampor. Pärlorna dateras till vendeltid. Med spikarna, nitarna och kramporna skriver Else Norddahl att det kan vara en bränd båtgrav (1994:35,38f,84). Grav 33: Låg, rund stensättning i upp till två lager. Avgränsade och täckte delvis anläggningarna 40B, 59, 60 och 63. Innehöll 120 gram brända 12 Figur 26: Torshammare från brandgrav 33 (Nylén & Schönbäck 1994:46 vol.ii)

ben från människa och katt. Andra föremål var två stycken pilspetsar; en dragkrok; en torshammare; två fragment av en kam; ett hundratal fragment av ett lerkärl och diverse järnföremål. Pilspetsarna dateras till vikingatid, 900-tal och torshammaren till 8-900 tal (1994:44f,84f). Grav 37: Rund, något skadad, stensättning. Tangerade med gravarna 2, 51, 61 och 64. Figur 27: Silvermynt omgjort till hänge, brandgrav 37 (Nylén & Schönbäck 1994:52 vol.ii) Stenar blivit avlägsna i norr och sydväst. Innehöll 15 gram brända ben från människa, hund och katt. Andra fynd var ett mynt omgjort till hänge i silver; en ring i silver; ett fragmentariskt nålhus i brons; en kedja i brons; en bronspärla; en järnkniv; en låsskylt; tolv stycken glaspärlor; åtta fragment från en kam; ett hängbryne i skiffer; flinta: lerkärl; två krukskärvor; diverse bronsoch järnföremål. Fyndföremålen visar att det är en kvinna begraven och silverhänget daterar graven till sen vikingatid (1994:50f,85). Grav 39: Oregelbunden stensättning, utsträckning N-S. Låg över den nordöstra delen av den yttre skenkretsen till grav 1. Innehöll 380 gram brända ben från människa och får/get. Andra fynd var en ring i brons; 39 stycken pärlor som var delvis försmälta och sammansmälta till klumpar; en järnkniv; en krukskärva och diverse järnföremål. Av fynden tillhör graven en kvinna och kan av pärlorna dateras till vendel/vikingatid (1994:54,84). Grav 47B: Oregelbunden stensättning. Dess östra del täckte den västra kanten på grav X. Skadad i söder av nyanlagd brunn och ledningsschakt som skilde graven från anläggning 38, som den möjligt kunnat ha suttit samman med. Grav A: strax söder om mitten på gamla markytan låg 170 gram brända människoben. Andra fynd var smältklumpar av brons. Grav B: under anläggningens nordöstra kant ovanpå stenläggningen till grav X fanns 55 gram brända människoben. Andra föremål var en kniv i järn och ett fragmentariskt lerkärl. Lerkärlet dateras till 900-talet (1994:63,85). Grav 51: Rund stensättning. Låg bredvid brandgrav 37. Hade en delvis bevarad kantkedja. I södra delen har stenar avlägsnats. Innehöll 3 gram brända ben. Andra föremål var en yxa; ett tiotal krukskärvor och diverse järnföremål. Yxan dateras till 700-talet (1994:66,85). Grav 56: Låg i kanten till schaktet för garagenedfarten. Var nästan helt förstörd på grund av schaktningen. I den bevarade delen fanns sett sotlager som innehöll 1 gram brända ben; cirka fem pilspetsar; en kniv och bryne i skiffer. Pilarna dateras till vikingatid, cirka 900-talet (1994:69,85). Grav 59: Rund stensättning. Hade skadade kanter. Innehöll 120 gram brända ben från människa, häst, hund, katt och en obränd djurtand. Andra föremål var 130 skärvor från ett lerkärl; en kniv; beslag till ett betsel; en bjällra som tillhörde betslet; diverse järnföremål. Betslet dateras till sen vikingatid (1994:69,86). 13

Grav 61: Rund stensättning. Låg ovanpå södra kanten till grav X. Innehöll 138 gram brända ben från människa, häst, och hund (1994:73). Andra föremål i lösfynd men som tros tillhöra denna grav var ett silvermynt identiskt med det i grav 37; en silverring; en armring i brons; betselbeslag; järnkniv; åtta stycken pärlor; krukskärvor och järnföremål (1994:191f) Graven dateras av Else Nordahl som icke daterbar (1994:83) i sin kommentar om brandgravarna, men om nu silvermynthänget som fanns bland lösfynden som tros tillhöra denna grav faktiskt gör det, så skulle grav 61 vara samtida med grav 37. Grav 65: Låg mellan gravarna 59 och 33 och bestod av ett tunt lager av jord och lera. Innehöll 230 gram brända ben från människa och hund. Andra föremål var fyra stycken pärlor, en brons och tre glas; tio fragment från en kam; två fragment från en tärning och 175 skärvor från ett lerkärl. Kammen dateras till vikingatid (1994:76,86). 14

2.4 Gravarnas relation till varandra Figur 28: Ritning över gravfältet med nivåkurvor. heldragna linjer säkra kanter, streckade linjer osäkra kanter (Nylen & Schönbäck 1994:195 vol.ii). Egna utmarkeringar: B = båtgrav, K = kammargrav, f = female, m = male På kartan ovan (figur 31) är alla de gravar som gått att könsidentifiera blivit utmarkerade (även de för de gravar som inte har tagits upp ovan). Utmarkeringarna är som bilden ovan säger B för båtgrav, K för kammargrav, f för kvinna (female) och m för man (male). Brandgravarna har inte blivit utmarkerade så de gravar som saknar B och K är brandgravar. I sin text Völvan i Badelunda skriver Stefan Elgh att de kvinnliga gravarna är placerade i gravfältets centrum och de manliga gravarna i periferin (Elgh:2014:28). Ser man på kartan ovan så ser man att detta påstående till stor del stämmer, även om vissa undantag ser ut att förekomma. En del manliga gravar förekommer i centrum och en del kvinnogravar vid 15

kanterna. Dessa gäller endast brandgravarna då kammargravarna och båtgravarna är väldigt centrerade. Det är dock svårt att säga exakt hur mycket detta påstående stämmer då en stor del av brandgravarna ej går att könsidentifiera. Elgh säger då att detta gravförhållande är för Sverige unikt, men kan för Västmanland vara en vanlig företeelse, Västmanland är som redan nämnt det enda landskap där endast kvinnor blivit båtbegravda, (2014:28). För att exakt kunna se om detta gravförhållande är universellt för resten av Västmanland krävs att se över de resterande gravfälten. Gravfältet vid Tuna Badelunda ska ha konstruerats med grav X som den centrala delen. Båtgravarna har placerats medvetet i förhållande till denna grav (Nylén & Schönbäck 1994: vol. II). De undersökta båtarna ligger i en avlång samling mellan grav X och anläggning 1. Det finns antaganden om att det ska finnas fler båtgravar i den ännu inte undersökta åkermarken åt NV då man med ytliga sonderingar funnit avlånga schakt där (1994: vol. II). Kammargravarna ligger alla fyra ha nära den yttre stenkrets till anläggning 1 (se figur ovan). Grav 30 utger sig som speciell med att vara den enda manliga graven som fått skelettbegravning och inte blivit kremerad. Alla andra manliga gravar är brandgravar. Vad som är intressant är varför just denne man fick en skelettbegravning. Har denne en speciell relation till någon av båtgravskvinnorna eller kammargravskvinnan grav 49? Enligt Schönbäck är kammargravarna 43 och 44 små flickebarn. Han spekulerar vidare att gravarna, som likhetsmässigt kom att kallas tvillinggravar, har en mor-döttrar-relation till båtgrav 48 eftersom både båtgraven och kammargrav 43 innehåller ett korsformat spänne vardera som är identiska med varandra (1994:90 vol. I). Närheten mellan gravarna kan stödja detta och att då modern fått en båtbegravning men barnen en enklare kammarbegravning. Om mannen i kammargraven varit den enda mannen som fått en skelettbegravning så borde hans ha haft en högre status i samhället och säkerligen en relation till kammargrav 49 eller någon av båtgravskvinnorna. Dock ska en kvinna per generation ha fått en båtgravsbegravning (Elgh 2014:30, Nylén Schönbäck 1994:118 vol. I), så om kammargravsmannen haft en relation med någon av båtgravskvinnorna så kan han inte ha varit ensam om det. Fyndmässigt går det att se en hel del likheter mellan de olika gravskicken vad gäller båtgravar och kammargravar. Detta gäller speciellt för kammargrav 43. I denna grav fanns ett korsformigt spänne som, förutom olika slitagegrad, är identiskt med det korsformiga spänna som finns i båtgrav 48. Graven innehåller också ett ringspänne i brons, precis som båtgrav 84. Ingen av de tre kvinnliga kammargravarna innehåller ovala spännbucklor eller runda spännen. Båtgravarnas föremålsuppsättningar ska till viss mån ha liknat den i grav X bland annat genom pärluppsättningar och större spännen, men vissa skillnader (Fernström 2004:180f). Elgh skriver i Völvan i Badelunda att det i en av båtgravarna funnits ett föremål som blivit förbisett i graven. Han säger inte i vilken grav föremålet ska ha funnits i, men i fyndlistan ska ha funnits en cirka en meter lång käpp/stav (2014:30). Hos Nylén och Schönbäck nämns en träkäpp och en trästav i fältprotokollet för båtgrav 75 (1994:125 vol. II). Dessa två föremål nämns dock ingen annanstans i volymen. I volym ett nämns endast att det fanns ett antal oidentifierbara trästavar som av Schönbäck skulle tänkas tolkas som delar av båtutrustning eller tältkonstruktion (1994:48 vol. I). Varken Elgh eller Nylén och Schönbäck har med några bilder 16

på trästaven i fråga, och käppen blev aldrig konserverad. En liknande käpp ska bland annat har blivit funnen i en båtgrav i Sala och i Osebergssgraven i Norge. Det har också funnits liknande stavar i järn på flera ställen, alla, plus de i trä, i kvinnogravar. Det finns olika teorier om vad dessa stavar kan ha haft för betydelse: de har varit spinnrockar eller använts av völvor. Eldar Heine för en hypotes att völvorna använt käpparna till att spinna magiska lufttrådar för att kunna påverka skeenden och personer (2014:30). Vilken roll skulle det här då ge kvinnan i båtgrav 75, om staven som Elgh nämner kommer därifrån och kan ha använts av en völva? Graven är den som har ett rikt innehåll av hushållsgeråd, och utöver det en rikedom på smyckeuppsättningen vilket redan ger graven ett betydande värde. 17

3. Norsa båtgravfält i Köping Figur 29: Strandlinjekarta över Köping för 1000 år sedan. Norsa gravfält utmarkerat med X och Jämmertuna med O. Mörkt vatten är dåvarande vattennivå. Ljust vatten är dagens vattennivå(sgu). 3.1 Bygden Båtgravfältet ligger idag beläget ett hundratal meter från Köpingsån (Alström 2005:9). Namnet Norsa har tolkats som Norhusa. Norsa låg vid ett nor, ett smalt vattendrag som förenar två öppna vattenpartier. De vatten som förenades var Köpingsån och ett idag utgrundat vatten som låg norr om gravfältet. Med den dåvarande vattennivå på 6 m.ö.h ska de förenade vattnen ha bildat en njurformad lagun, vilket nor- kan ha syftat på. Efterledet husa har fått olika tolkningar, såsom skeppshus och båthus, varav båda syftar på hamn och kopplas till 18

strategiska platser. (Zachrisson 2009:66). Den njurformade lagunen sträckte sig inåt mot Ströbohög och Tunagården Jämmertuna (Nylén & Schönbäck 1994:136 vol.i). Norsa ligger precis som gravfältet i Tuna vid en Tunagård, Jämmertuna, även om Norsa inte är detta Tunas gårdsgravfält. Även här finns en anslutning till en storhög, Ströbohög. Platsen undersöktes i och med ett exploateringstryck, man ville att denna plats skulle avvaras för egnahem Med detta upprättade Riksantikvarieämbetet en gravfältskarta, men karterade endast 27 gravar. Vid den första undersökningen 1962 inräknades 70 gravar och vid en inventering år 1988 registrerades 15 runda stensättningar, 15 ovala stensättningar och fyra stycken kammargravar. Undersökningarna inleddes 1962 och avslutades 1963, utförda av Greta Arwidsson, Erik Nylén och Peter Manneke. Det som undersöktes var en båtgrav, en kammargrav och tre stycken andra anläggningar (Alström 2005:5f). År 1966 undersöktes 13 stycken stensättningar under ledning av Maud Eriksson (ATA). 1969 ska riksantikvarieämbetet ha gjort en kostnadsberäkning för en total undersökningen för gravfältet, som dock aldrig blev av (Johansson 2013:172f). I närheten av Norsa har man vid schaktningsarbeten hittat bland annat brända ben, två ovalspännen och en pilspets (Zachrisson 2009:67. 3.2 Båtgraven Anläggning 1 Båtgraven, anläggning 1, var den västligaste sänkan som valdes för undersökning. Sänkan var spetsoval och omgiven av en stenram som var tio meter lång och fyra meter bred i SV-NO riktning Gravens schakt mätte åtta meter långt och två och en halv meter i bredd som allra bredast. Själva båten ska ha varit något över sju meter lång och 0,85 meter bred (2005:11). Fynd Ryggknappsspänne. Endast en knapp Verroterrie Cloisonné. Fragment. Pärlkransar. Två stycken som utgjorde 45 stycken pärlor Lerkärl, skärvor Träkärl Textilrester Figur 30: Bild över undersökningsytan vid 1962års grävning. Bilden är tagen av Peter Manneke (Alström:2005:9) Av skelettet fanns spridda rester av en yngre kvinna. Andra skelettdelar är ett kranium av en hund (2005:11). Graven dateras till 800e.Kr (Zachrisson 2009:67). 19

3.3 Övriga gravar 3.3.1 Kammargraven Anläggning 2 Kammargraven, anläggning 2, låg norr om båtgraven, anläggning 1. Det var en rektangulär sänka med stenram i SV-NO riktning. Stenramen mätte cirka 5 meter i längd och 2 meter i bredd. Skelettet var ett nästan helt upplöst skelett av en fullvuxen individ. Personen hade legat på rygg med huvudet i NO riktning. Det fanns inte några rester utav individens fötter. Inte heller av deras högra överkroppssida fanns bevarad. Andra skelett var ett kranium från häst som tros komma från den här graven då det är den enda av de undersökta gravarna i vilken det funnits hästmundering (2005:14-5). Övriga fynd var: två sporrar; två stigbyglar, två rektangulära stiglädersbeslag; ett skärformat beslag; beslag till remtyg; ett betsel; en sköldbuckla och en pilspets (Zachrisson 2009:67). 3.3.2 Anläggning 3-5 Anläggning 3: En rektangulär stenpackning som mätte 2,5 meter i bredd och 3 meter i längd i SV-NO riktning. Under stenpackningen låg ett schakt som mätte 2 meter i bredd och 2,5 meter i längd. De fynd som gjordes var pärlor i glassfluss, glas och bärnsten, ett lerkärl och diverse järnföremål. Av skelett återfanns ett fragmentariskt lårben. Anläggning 4: Låg cirka 2,5 meter öster om anläggning 1 och bestod av en oregelbunden stensamling med en diameter på 1,5 meter. Schaktet var 0,6 meter djupt och innehöll ett lerkärl och diverse järnföremål. Anläggning 5: Låg direkt öster om anläggning 1. Stenpackning i SO-NO riktning som mätte 2 meter i bredd och 2,5meter i längd. Schaktet under mätte 1,5 meter och 2 meter. Fynd var ett lerkärl, en pärla och en kniv (2005:17-20). 3.3.3 Brandgravar Brandgravarna hittades två år efter att anläggning 1-5 undersökts, år 1966. Grävningen pågick mellan 31/5 till 3/7 och gjordes då området var väldigt exploaterat. På undersökningsområdet fanns grunderna till ett garage och en ladugård och byggnaden av dessa ska ha förstört gravarna. I undersökningen framkom elva stycken brandgravar med fynd och två stycken tomma stensättningar (ATA, Maud Eriksson). De elva brandgravarna var alla sparsamma på fynd och innehöll så gott som ospecificerad keramik, diverse järnföremål såsom nitar; broddar; bleck; fragment; krampor; etc. Det förekom även kammar, pärlor och benföremål. Två av brandgravarna innehöll inga ben och en brandgrav saknade stensättning. Då föremålen inte är helt specificerade är de inte helt daterbara men fynden kan ändå peka på någorlunda samtidighet med båtgraven (ATA) 20

3.4 Gravarnas relation till varandra Norsa i Köping följer många likheter med gravfältet i Tuna i Badelunda. De ligger båda vid en Tunagård, även om Norsa inte är Jämmertunas gårdsgravfält. Båda har anslutning till en ås och en å och till Mälaren. Någonting speciellt med kammargraven vid Norsa gravfält är att den skiljer sig dimensionsmässigt från de kammargravar som finns vid Tuna i Badelunda. I Tuna tycks kammargravarna nästintill kvadratiska med storlekar som exempel 2,7x1,85m, 1,9x1m, 2,15x1,25m och 1,70x0,90m. Kammargraven vid Norsa mäter 5 meter i längd och 2 meter i bredd, och har då en mer rektangulär dimension än Tunas kammargravar. Norsas kammargrav har fått en del uppmärksamhet, bland annat av Barbro Johansson. Hon vill bland annat göra kammargraven till en båtgrav (Johansson 2013:172). Johansson vill också koppla fynden som gjorts i graven till anglo-saxisk bakgrund, antingen att en anglo-saxare från kungen Ethelreds tid (978-1016) eller att en viking besökt England under den tiden. Detta efter en undersökning av fynden som ska likna de från England. Stigbyglarna funna i kammargraven ska likna den typ på kartan från södra England kallad 2c ii (se figur). Föremålen har ett flät- och rutmönster, men saknar det skandinaviska djurornamentiken vilket gör att Johansson ser att det kan vara ett saxiskt mönster. Liknande stigbyglar finns i en gav i Ragalunda, som Henry Simonsson kallar Ragalunda-typ och daterar graven till 1000-1050. Stigbyglarna har dateringen 1009-1013. Johansson tror att Norsas kammargrav kan vara samtida med den grav i Ragalunda (2013:176f). I Tuna i Badelunda fanns även ett mynt från Ethelred, präglat cirka 1009-15 i Rochester i båtgrav 76 (se ovan). Fem andra mynt från Ethelreds tid är funna i gravar på Bjurhova, Västerås (2013:180). Figur 31: Detalj av mönsterkomposition på silverbläck från Norsa. Foto Karin Lindahl Acta Koncerveringscentrum AB (2013:178) Figur 32: Karta med spridning av stigbyglar (Johansson 2013:179) Om man nu går tillbaka till Johanssons idé om att kammargraven skulle vara en båtgrav. Om så faktiskt är fallet så skulle det vända upp och ned på hela idén om att det endast är kvinnor som blivit begravda i båtgrav. Det tycks också för mig osannolikt att graven är en båtgrav. Om man jämför denna med den kvinnliga båtgraven så beskrivs båtgraven som spetsoval och den här kammargraven som rektangulär. Även i Tuna i Badelunda beskrivs båtgravarna som 21

Figur 33: Stigläderbeslaget som hängt ovanför stigbygeln med T- format beslag och kors. Foto Karin Lindahl Acta Konserveringcentrum AB (2013:175) spetsovala. Johansson framför heller inga bevis på varför kammar/kistgraven ska vara en båtgrav och av fotot taget av Peter Manneke kan man se att graven inte har en båtformad sänka (se figur). Jämför man med de foton som tagits på båtgraven så kan man se skillnaden mellan de två gravarna (se figur). Kistresterna (de längre pilarna gjorda av Alström i figur) är inte helt raka, men det är något som kan ha orsakats av naturliga orsaker, då graven var i dåligt skick. Man kan däremot se att båtgraven är mycket smalare och mycket längre än kammargraven, och de böjningar i kistkanten hos kammargraven ser inte ut att vara en böjd kant på en båt. Figur 34: Kammar/kistgraven med utmarkeringar av Almström. Foto: Peter Mannike (2005:15) På grund av brist av tillgång till information och bilder av båtgraven finns det tyvärr inte jättemycket man kan säga om den. Kvinnan i graven har ett fattigt fyndmaterial och saknar exempelvis ovala spännbucklor och andra spännen på grund av plundring, som fanns i Tuna i Badelunda, och i Sala (kapitlet nedan). Föremålen från kammargraven kan däremot visa på ett vida kontaktnät. Figur 35: Båtgraven under utgrävning. Foto Peter Manneke (2005:12) 22

4. Sagån vid Sala Figur 36: Karta över Sala. Gravfältet är utmarkerat med X. Källa: SGU 4.1 Bygden Gamla hyttan, där gravarna blev funna, låg en halv fjärdingsväg, cirka 1,33 kilometer norr om staden Sala, vid Sala landsförsamlings kyrka. Gamla hyttan lades ned i slutet av 1800-talet då hyttdriften blivit flyttad till en modernare anläggning närmare Sala silvergruva. Detta leddes till att Sala damm tappades på vatten då området nu skulle lämpa sig bättre som åkermark och Sagån reglerades även den. Det var under detta arbete som gravarna påträffades. Gravarna hade varit kistor som arbetarna beskrev som urholkade ur en stam. Man trodde först att gravarna 23

tillhörde bronsåldern, efter de bronssköldar som hittats, men vidare undersökning visade att bronssköldarna var ovala spännbucklor från vikingatid och de urholkade stammarna var kanoter. Gravarna var å grundligt genomgrävda och genomletade av arbetarna att endast enda halvan av varje grav låg orubbad för undersökningen som gjordes utav Oscar Almgren (Almgren 1907:2). Gravfältet har den direkta anslutningen till en viktig vattenled, precis som Tuna och Norsa. Men den saknar anslutning till en Tunagård och en storhög. Sala har, precis som Norsa i Köping och Tuna i Badelunda en närhet till en vettenled; som nämnt ovan har Tuna i Badelunda Svartån och Norsa i Köping har Köpingsån. Sala har Sagån. Sala ligger däremot en bit bort från Mälaren, vilken både Norsa och Tuna låg nära anslutning med. Inte heller har Sala närhet till trafikleder som åsar. Köping har Köpingsåsen och Tuna har Badelundaåsen. 4.2 Båtgravar Grav 1 Kanot. Något över 4m lång och var cirka 0,65m bred. I södra och förstörda delen av graven låg ett skelett med huvudet riktad i sydlig riktning. Skallen var krossad. Skelettet låg på vänster sida i krum ställning så att överkroppen legat nästan tvärsöver kistan. Fynd Ovala spännbucklor. 2 stycken. Låg vid skelettets hals och bröst. Ytan korroderad. Rester av vitmetallsbeläggning. På undersidan fanns tygrester av enkel vävnad, av Almgren tolkat som linne. Ena spännbucklan har ett uppslitet hål för ring. Saknas hos den andra spännbucklan. Likarmat spänne. Brons. Kedja. Brons. S-böjda länkar. Kedjan tresidig. Varje ände slutar med en ring. Längd 34cm. Hängprydnader. 4 stycken. Brons. Tunna. Cirkelrunda. Kraftigt korroderade. På den bäst bevarade finns spår av vitmetallbeläggning. Diameter 2.7cm. Pärlor. 58 stycken. 57 i glas/glasemalj i olika former och färger. En pärla i ett kritaktigt ämne. Kniv. Järn. Avbruten och ofullständig. Funnen i den uppkastade jorden. Ögla. Förgylld bronstråd. Ändarna snodda om varandra. Lerkärl. Fragment. Grovt gods. Från mynning eller bottenkant. Skelett av en större hund låg öster om båtens södra del; Fårben; Hönsben (1907:3-5). De ovala spännbucklorna dateras till början av 800-talet. Grav 2 Kanot. Bättre behållen än grav 1. Stora stycken gick att tillvaratas. Kanotens längd var cirka 4,5meter lång och 0,4meter bred. Skelettet hade legat utsträckt på rygg, från dess fötter var det cirka 0,5 meter till kanotens västända. Delar av hår har funnits kvar på baksidan av kraniet. 24 Figur 37: Oval spännbuckla från båtgrav 1 (Almgren 1907:3)

Fynd Ovala spännbucklor. 2 stycken. Dubbelskaliga. Låg vid skelettets bröst och hals. Av typ Sv. F 554, men omaka. Likarmat spänne. Vitmetallbeläggningar. Träskrin. Rester. Längd 25cm, höjd 12cm. funnen i den bevarade delen av graven (1907:5ff). De ovala spännbucklorna här är cirka 100 år yngre än de i grav 1, vilket daterar dem till 900-tal. Figur 38: Likarmat spänne från båtgrav 2 (Almgren 1907:6) 4.3 Övriga gravar 4.3.1 Kammar/kistgravar Grav 3 Ligger ett par meter öster om grav 1. Av Almgren definierat som en trolig kistgrav, men på grund av exploatering så var det svårt att göra en bedömning. Den ska enligt Almen gren vara ett mera komplicerat ihopsatt föremål. Gravens sydöstra sida, av en längd på 0,5meter, gick att undersöka noggrant. Graven ska ha mätt 2meter i längd och 0.8meter i bredd. Arbetarna ska ha sagt att graven haft ett lock men saknat en botten (Almgren 1907:8f). Av skelettet var endast kraniet bevarat i gravens Figur 39: Likarmat spänne från grav 3 (Almgren 1907:8) förstörda del. Endast käken låg innanför själva kistan, precis intill den nordöstra sidobrädan. Kraniet låg precis på andra sidan av denna bräda med hjässan uppåt och ansiktet vänt åt NV riktning. Tänderna visade på en medelålders eller äldre individ (Almgren 10). Fynd Ovala spännbucklor. 2 stycken. Liknar den typ i grav 1 men har en annan ornamentering. Båda spännena har ett hål i kanten för en ring där nålen skulle sitta. Likarmat spänne. Även denna lik den i grav 1 och den i båtgrav 75 i Tuna i Badelunda (se figur 12). Figur 40: Oval spännbuckla från grav 3 (Almgren 1907:7) Figur 41: Hängprydnad från grav 3 (Almgren 1907:8) 25

Halsband. Hängprydnader 2 stycken. Tenn. Fördjupat och ornerat mittparti. 4 stycken glaspärlor, varav en var större genomskinlig, grönaktig och platt, diameter 1,5cm; 2 stycken små cylindriska, ena blå och andra grön; 1 vit ringformig. Ben Vid den begravda individen fanns ett skelett av en hund, en mindre än den i grav 1 (1907:7ff). De ovala spännbucklorna, dateras precis som grav 1 till 800-tal. Grav 4 Mer välbevarad än de andra gravarna. Även denna tros vara en kistgrav och kistan mätte cirka 1,8-2 meter i längd. De bevarade delarna av skelettet var: kraniet, varav vissa delar låg rubbade, andra inte; revben; vänster underarm; fingerben; lårben med baksidorna uppåt; fragmentdelar av vänster vadben; höger skenben och vadben; några ben från höger fot. Lårbenen och den vänstra underarmen visar att kroppen legat i framstupa läge. Fynd Tång till kniv. Järn. Trärester från skaftet. Korroderad. Låg vid skelettets vänstra sida. Pilar. Oräknat antal. 2 stycken endast korroderade spetsar. Åtskilliga skaft. Ett skaft funnet i gravens orubbade del. På denna var den ände som sattes mot bågsträngen och en del med spiralformad omlindning bevarad. På tre andra pilskaft fanns samma omlindning fast på pilarnas bakre del, för att binda fast fjädrar där. Benkam. Nitad. I två delar. Långsträckt. Funnen i gravens norra, förstörda del. Träpall. Intakt. Fyra ben, varav ett så välbehållet att det gick att se täljmärken, benens längd cirka 10,5cm. Sätet cirka 45cm långt och 20cm brett. Ben Tänder, kraniedelar, ryggkotor, varav alla från får och funna under pallen (1907:10-16). Ingen av fynden går att datera, men graven är troligen samtida med båtgravarna och den kvinnliga kammargraven (Almgren 1907:16f). 4.3.2 Brandgravar Några brandgravar har inte blivit funna eller dokumenterade vid denna plats. 4.4 Gravarnas relation till varandra Om gravfältet finns det inte mycket att säga, kvinnogravarna, båtgravarna och kammargravarna visar likheter med varandra i fyndmaterial. Både de ovala spännbucklorna och det likarmade spännet hos grav 3 (kammargraven) visar likheter med de spännbucklor och spänne i första båtgraven. Kvinnorna här kanske hade en mer jämställd status än kvinnorna i Tuna i Badelunda där det var större skillnader i gravfynd mellan de olika gravskicken. Platsen för utgrävningen ska inte ha varit gravarnas ursprungliga läge, men de ska enligt Almgren ha legat nära intill strandbädden till Sagån, med ett avstånd på cirka 10 meter. 26

Huruvida gravarna varit markerade ovan jord, med exempel stensättningar går inte att säga (1907:18). Eftersom platsen hade tagits i anspråk av Sala Hytta redan i mitten av 1500-talet så är det svårt att veta hur platsen ursprungligen såg ut. Huruvida det ska finnas ett större vikingatida gravfält på platsen eller om dessa fyra gravar var de enda är oklart då inga andra gravfynd har gjorts på platsen. Det som i närheten finns är en runsten inmurad i sockenkyrkans södra vägg med texten Viste och Halvdan läto hugga denna sten efter sin far Holme och broder Holmfast. Lifsten ristade dessa runor (Meurman 1993:16). I båtgrav två nämns av Almgren [ ] men under det låg på botten en längre träpinne (c). e är en träpinne utanför och något högre än båten. (1907:7). Almgren har inga bilder på pinnarna i fråga i rapporten, så huruvida den längre träpinnen eller den andra är den stav som Elgh nämner ovan i kapitlet om Tuna i Badelunda är inte helt och hållet säkert, även om det är högst troligt att så är fallet. Båda stavarna har blivit förbisedda vid tiden då utgrävningarna gjordes och upptäcktes först mycket senare vad det var för något. Om den ovan nämnda teorin om att stavarna kopplats till völvor så kan man tänka sig att denna båtgrav tillhör en völva. 5. Kvinnor i båtgravar under vikingatid i Västmanland I ovan kapitel har tre gravfält presenterats, Tuna, Norsa och Sagån. Här kommer en djupare diskussion att genomföras, med störst fokus på spänne- och hängedräkten. Likheter och skillnader har redan tagits upp och diskuterats i de föregående kapitlen men kommer då gås in på djupare här. Under romersk järnålder skedde förändringar i det agrara samhället som får konsekvenser för kvinnans status. Kvinnor skötte den lokala produktionen och männen den gränsöverskridande, då de skapade kontakter med fjärrhandeln. När männen var borta tog kvinnan över ansvaret på den lokala nivån. Kvinnan förlorade dock ändå status eftersom hennes lokala produktionssfär inte uteslöt mannen, medan mannens sfär av fjärrkontakter och handel uteslöt henne. Även om kvinnan fick allt större social status stod hon alltid under mannen, och kunde inte inta positioner som hövding eller samhällsledare, något som kan styrkas bland annat genom gravfynden (1993:16f). Men i Västmanland ser detta helt annorlunda ut. Som redan har visats i de föregående kapitlen så har den västmanländska kvinnan en mycket central och hög status. Hon är den enda som är begraven i båtgravar, ett skick som tillhör släkten av hög social status (Jansson 1985:155). Tunas båtgravar är de gravar med rikast fynd och är centralt placerade på gravfältet. I Västmanland skulle det mycket väl kunna vara tvärtom att det var kvinnan som hade den ledande ställningen i samhället. Detta går dock inte att bevisa med Norsa och Sagån i och med att för få gravar har blivit undersökta, men det skulle fortfarande kunna vara en universell sak för Västmanland. Det finns två eventuella völvagravar på dessa tre gravfält, i båtgrav 75 i Tuna och båtgrav 2 vid Sagån. I Vestlandet i Norge ska det vara vanligt att völvastavar förekom tillsammans med köksredskap (Adolfson, Lundström 1993:13). Även hos båtgrav 75 förekommer völvastaven med just köksredskap, vilket skulle göra henne till en husfruvölva, även om skillnaden här är 27