Ensamgravar och gravfält

Ensamgravar och gravfält - Olika begravningsmönster under romersk järnålder på Gotland Högskolan på Gotland VT2011 Kandidatuppsats i arkeologi Författare: Karin Stenström Institutionen för kultur, energi och miljö Avdelningen för arkeologi Handledare: Gustaf Svedjemo

ABSTRACT Solitary Graves and Grave Fields Different burial patterns during Roman Iron Age on Gotland. The aim of this thesis is to make a comparison between solitary graves and graves in grave fields from the Roman Iron Age on Gotland, Sweden. Differences in burial customs, morphology, dating, gender, age, grave-goods and social status are compared between 19 solitary graves and graves in three different grave fields in different parts of Gotland. An attempt is made to explain these differences and to discuss which functions the solitary graves had. Discussions about whether it is possible to distinguish social status and gender with the help of grave-goods are also made in connection to the determination of status and sex. Keywords: graves, solitary graves, grave fields, Roman Iron Age, Gotland 1

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING 4 1.1. Syfte och frågeställningar 4 1.2. Källmaterial, metod och avgränsning 5 1.2.1. Källkritik 6 1.3. Definitioner 7 2. TIDIGARE FORSKNING 7 2.1. Gravar från romersk järnålder på Gotland 7 2.2. Gravarnas betydelse och funktion 8 3. GRAVEN SOM KUNSKAPSKÄLLA 9 3.1. Vad är en grav? 9 3.2. Graven och social struktur 9 3.3. Könsbestämning 12 3.3.1. Biologiskt och socialt kön 12 4. GRAVAR UNDER ROMERSK JÄRNÅLDER 13 4.1. Gravskick under romersk järnålder 13 4.2. Gravarnas placering i landskapet 14 4.2.1. Annorlunda gravläggningar 15 5. SAMMANSTÄLLNING AV GRAVARNA 16 5.1. De ensamliggande gravarna 16 5.2. Gravarna på gravfälten 17 5.2.1. Bläsnungs, Väskinde socken 17 5.2.2. Sojvide, Sjonhem socken 18 5.2.3. Gannor, Lau socken 18 5.3. Morfologiska skillnader 18 5.4. Gravskick 20 5.5. Könsfördelning 21 5.6. Individernas ålder 22 2

5.7. Högstatusgravar 22 5.7.1. Dryckeshorn 22 5.7.2. Romerska föremål 23 5.7.3. Vapengravar 24 5.7.4. Föremål av guld 25 5.7.5. Hästutrustning 26 5.7.6. Bronsskållor 26 5.7.7. Björnfalanger 27 5.7.8. Skillnader mellan gravarna 28 5.8. Övriga gravgåvor 31 6. DISKUSSION OCH TOLKNING 31 6.1. De ensamliggande gravarna 31 6.1.1. Individerna i de ensamliggande gravarna 32 6.2. Gravarna på gravfälten 33 6.3. Skillnader mellan gravarna 33 6.3.1. Könsfördelning 34 6.3.2. Sociala skillnader 34 6.4. Gravarnas funktion 36 6.4.1. Återbruk av gravar 36 6.4.2. Omarkerade gravar 37 6.4.3. Gravar som gränsmarkeringar 38 6.4.4. Gravar som kultplatser 39 6.5. Framtida studier 40 7. RESULTAT 40 8. SAMMANFATTNING 41 9. REFERENSER 43 3

1. INLEDNING Den romerska järnåldern var en fyndfattig tid när det gäller gravar, inte bara på Gotland utan även på det svenska fastlandet. Länge sågs denna fyndfattiga tid på Gotland som ett resultat av en ekonomisk nedgång (Cassel 1998:97), men den utvecklade stengrundsbygden talar emot detta (Carlsson 1979:34). På senare tid har idéerna om en hård och mörk tid på Gotland istället bytts mot ljusare tankar. Det verkar som att det faktiskt inte var en så gravfattig period som arkeologer tidigare trott (Cassel 1998:38). En GIS-analys av järnåldersgravfälten i Västmanland, där en stor andel gravar kunde bestämmas till romersk järnålder, bekräftar detta (Löwenborg 2010:1137ff). Istället har det diskuterats att gravarna verkar vara svåra att hitta, bland annat på grund av brist på daterbara gravgåvor (Cassel 1998:38). Detta skulle kunna betyda att en stor mängd av alla odaterade gravar som grävts ut genom åren egentligen tillhör romersk järnålder, men det går inte att säga utan att en 14 C-analys först utförs. En annan anledning till att vi inte hittar gravarna kan vara att de ibland påträffas på platser vi inte förväntar oss, som i en stengrund, en stensträng eller i Gotlands enda megalitgrav. Gravarna verkar alltså dyka upp på mer okonventionella platser under äldre järnålder. Samtidigt blev det vanligt med bygd- och gårdsgravfält under tidig romersk järnålder (Cassel 1998:40), där många stora gravfält började växa fram redan under förromersk järnålder (Nylén 1958:71). Detta till trots valde vissa att dessutom begrava en stor mängd människor på enskilda platser långt ifrån gravfälten. De ensamliggande gravarna består av rösen, stensättningar och flatmarksgravar och stora variationer förekommer mellan dessa gravar, men också mellan dessa och gravarna på gravfälten. Kanske skilde sig också människorna åt mellan gravarna. Vilka blev egentligen begravda i de ensamliggande gravarna och varför? Detta ska jag försöka ta reda på i denna uppsats. 1.1. Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att jämföra gravläggningar från romersk järnålder belägna på gravfält med ensamliggande gravläggningar som återfinns på spridda platser i landskapet på Gotland. Dessutom ska ett försök göras att förklara eventuella skillnader. Frågeställningarna som ska besvaras och bidra till att syftet uppfylls är följande: Vilken rumslig utbredning har gravarna från romersk järnålder, och vilka gravskick och morfologiska skillnader förekommer bland dessa? Vilka människor är begravda i gravarna och vilka gravgåvor har de begravts med? Går det att urskilja sociala skillnader i gravarna? Vilka samhällsgrupper går det i sådana fall att spåra i materialet? 4

Vad kan skillnader i begravningssätt bero på? Kan de ensamliggande gravarna ha fyllt en speciell funktion? 1.2. Källmaterial, metod och avgränsning Denna uppsats utgörs av både empiriska studier och litteraturstudier. Det empiriska materialet till denna studie är främst hämtat från olika förteckningar av gravar gjorda av andra författare, men också utgrävningsrapporter. Dessa gravar har sedan identifierats i olika arkiv och databaser, såsom Gotlands Museums arkiv, Statens Historiska Museums (SHM) arkiv samt FMIS, där fyndlistor, morfologi med mera har sammanställts. Det hade varit att föredra att även studera ATA:s (Antikvarisk-Topografiska Arkivet) samling av rapporter för att få en mer utförlig bild av gravarna, men detta har det tyvärr inte funnits tid till. Sammanställningen av gravarna har främst baserats på den förteckning Cassel publicerade i sin avhandling (Cassel 1998), men även Malin Lindquist förteckning (Lindquist 1988) över alla gravar grävda på Gotland mellan 1826 och 1985 har använts. Utöver dessa två förteckningar har litteratur nyttjats för att hitta senare funna och utgrävda gravar. Gotlands Museums arkiv har också använts flitigt för läsning av de berörda grävrapporterna. Då jag anser att det inte finns någon anledning att ifrågasätta existerande dateringar har jag helt förlitat mig på de dateringar som redan finns publicerade. Det hade varit att föredra att endast behandla gravar där ordentliga vetenskapliga utgrävningar skett, men då många av de ensamliggande gravarna upptäcktes av bönder under 1800-talet kommer även gravar som inte är sakkunnigt framtagna att studeras. I sammanställningen och analysen av gravarna har gravarnas placering i landskapet (gravfält eller ensamliggande grav), gravskick, gravarnas morfologi, datering, kön och ålder på den begravde, samt gravgåvor studerats. Konstruktionsdetaljer har jag valt att avstå från att ta med i sammanställningen. Även om det finns förhållandevis få gravar från romersk järnålder är de kända gravarna ändå så pass många att tid inte finns för att kunna gå igenom hela gravmaterialet på Gotland. Alla ensamliggande gravar jag lyckats hitta är med i sammanställningen medan ett urval bland gravarna på gravfälten har gjorts; endast tre gravfält, placerade på skilda delar av Gotland, studeras. Gravfälten har valts på ett sådant sätt att den geografiska spridningen blivit så stor som möjligt, för att regionala skillnader ska jämnas ut, utan att behöva innefatta gravfält som är knapphändigt dokumenterade. Gravarna i sammanställningen utgörs endast av gravar på det gotländska fastlandet. I vissa fall har i denna uppsats begravningar från äldre och yngre romersk järnålder skilts åt. Den indelning av romersk järnålder som används i sådana fall är den Montelius utarbetat; den äldre romerska järnåldern motsvarar år 0-200 e.kr. medan den yngre romerska järnåldern motsvarar år 200-400 e. Kr. (Montelius 1892:32, 35). 5

1.2.1. Källkritik Många gravar och gravfält har inte genomgått en fullständig arkeologisk undersökning, vilket innebär att en stor andel av de befintliga gravarna kan ha undgått upptäckt. Dessutom har många av undersökningarna genomförts för flera decennier sedan, vilket innebär att utgrävningar skett och rapporterna skrivits på flera olika sätt. Detta påverkar kvalitén på dokumentationen. Utöver detta finns det fortfarande många omfattande utgrävningar utförda av RAGU (Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar) vars rapporter ännu inte är skrivna eller inrapporterade. På grund av detta har det varit svårt att få tag på rapporter över förhållandevis sentida utgrävningar och därför har jag tvingats förlita mig på äldre utgrävningar där gravarna ofta är mindre detaljerat beskrivna än jag önskat. Detta till trots går det ändå att utföra en jämförande studie av dessa gravar. Materialet för de ensamliggande gravarna är mycket mindre än för gravfälten vilket dock försvårar jämförelser mellan dessa gravar. Inga systematiska undersökningar har heller utförts av de ensamliggande gravarna vilket påverkar deras representativitet. Eftersom det är en så liten del av de ensamliggande gravarna som faktiskt är utgrävda har jag fått nöja mig med detta lilla material fastän ett större hade varit att föredra. Även om det går att studera skillnader i materialet är inte detta material tillräckligt stort för att definitiva slutsatser ska kunna dras om begravningsmönstret på Gotland under denna tid. Eftersom gravarna i uppsatsen delvis utgörs av gravar som inte är sakkunnigt undersökta finns risken att några av dessa gravar ligger i närheten av andra gravar, då deras exakta position och kontext inte finns dokumenterad. Dessutom utgörs majoriteten av de ensamliggande gravarna av flatmarksgravar som påträffats av en slump vid täckdikning eller åkerbruk och därför finns risken att fler flatmarksgravar finns i området. Jag har i varje enskilt fall noga övervägt om graven kan räknas som ensamliggande grav utifrån den information som finns tillgänglig, vilket förhoppningsvis minskat risken för att en grav felaktigt tas med i sammanställningen. För sammanställningen av gravarna har jag delvis utgått från Kerstin Cassels (Cassel 1998) förteckning av gravar från romersk järnålder, men då jag upptäckt felaktigheter om Gannor-gravfältet i Lau i denna förteckning finns risken att andra felaktigheter också finns. Detta skulle dock troligtvis endast gälla dateringen av gravarna till äldre eller yngre romersk järnålder. Många av gravarna i materialet har utsatts för plundring, vilket innebär att gravar är omrörda och föremål sannolikt saknas. Det går således inte att utgå ifrån att de plundrade gravarna är fullständiga, vilket självklart påverkar deras representativitet. Samtidigt lär de flesta flatmarksgravarna, tack vare deras osynliga läge, undsluppit plundring, såvida de inte plundrades redan innan en eventuell gravmarkering av organiskt material förmultnat. 6

1.3. Definitioner Med romersk järnålder menas perioden 0-400 e.kr. I de fall äldre och yngre romersk järnålder skiljs åt representerar äldre romersk järnålder år 0-200 e.kr. och yngre romersk järnålder representerar år 200-400 e.kr. enligt Oscar Montelius. Den äldre romerska järnåldern benämns period IV medan den yngre romerska järnåldern benämns period V (Montelius 1892:32, 35). Period IV delas i sin tur in i period IV:1 och IV:2 medan period V delas in i period V:1 och V:2 (Cassel 1998:32). I de fall begreppen hög, röse och stensättning används i texten är det ett resultat av att författarna till den refererade texten använt dessa begrepp. I sammanställningen har dock i många fall en benämning på gravmarkeringen saknats i utgrävningsrapporter eller texter rörande gravar. Därför har ett försök till att särskilja gravmarkeringar utan tydlig beteckning gjorts och då har definitionerna av rösen, stensättningar och flatmarksgravar hämtats från Riksantikvarieämbetet. Definitionen för rösen är gravanläggningar med markant välvd profil, helt uppbyggd av stenar utan synlig inblandning av sand och jord (Olsson 2008:56). Gravar med välvd profil men som har en övertorvad yta som till större delen är uppbyggd av sand och jord (ibid:54) är enligt definitionen en hög, men då de i texterna i många fall benämnts som jordblandade rösen har istället den termen använts. Definitionen för stensättning är istället en stensatt grav med flack eller svagt välvd profil (ibid:59) och flatmarksgravar är gravar utan idag synlig markering ovan jord (ibid:48). När begreppet ensamliggande gravar används menas inte enbart de gravar från romersk järnålder som är helt isolerade från andra gravar utan även de gravar som finns i anslutning till äldre gravar, men där det endast finns en grav från romersk järnålder i området. För att en grav ska räknas som ensamliggande i denna sammanställning ska närmsta grav från samma tid ligga minst 100 meter från graven. I de fall begreppen bygdegravfält används menas större gravfält för hela bygden som kan innefatta flera hundra begravningar (Cassel 1998:40). Med ett gårdsgravfält menas istället ett mindre gravfält nära gården (ibid.) avsett för dess invånare. 2. TIDIGARE FORSKNING 2.1. Gravar från romersk järnålder på Gotland I Die Ältere Eisenzeit Gotlands 1 och 2 (1914 och 1923) gjorde Oscar Almgren och Birger Nerman ett gediget arbete med att sammanställa alla dittills funna föremålstyper och utgrävda gravar från romersk järnålder. De två verken är uppdelade efter Montelius perioder IV:1, IV:2, V:1 och V:2 och förändringar i föremålsvärld och begravningstraditioner mellan dessa perioder beskrivs där. 7

Dessa verk ses som de viktigaste där romersk järnålder på Gotland behandlas och i stort sett alla som skriver om denna period på Gotland hänvisar till dessa verk. Die Jüngere vorrömische Eisenzeit Gotlands (Nylén 1955) skriven av Erik Nylén utgör ett annat stort verk som delvis behandlar den romerska järnåldern på Gotland. Här är dock huvudfokus på den yngre förromerska järnålderns gravar och gravgåvorna funna däri, men också material från den äldre romerska järnåldern behandlas. En annan viktigt bearbetning av romersk järnålder, som är från senare tid, är Kerstin Cassels avhandling (Cassel 1998) där i huvudsak bebyggelsen från romersk järnålder på Gotland behandlas. Då Cassel har en kontextuell utgångspunkt behandlas dock även andra källmaterial, nämligen gravarna från samma tid. Målet med Cassels avhandling är att diskutera järnåldersbebyggelsens och -gravarnas betydelse för att se förändringar i samhället och människornas föreställningsvärld under romersk järnålder. I avhandlingen gjorde Cassel dessutom en förteckning av majoriteten av de gravar från romersk järnålder som hittats och grävts ut fram till 1998. Vad Cassel dock inte fick med i sin sammanställning var de utgrävningar som vid publiceringen av hennes avhandling inte var helt avslutade eller saknade en publicerad rapport, som grävningarna vid Sälle i Fröjel socken och Annelund i Visby (Cassel 1998:34). Tyvärr är dessa grävrapporter än idag ofärdiga. I sin uppsats från 1981 diskuterar Peter Jankav huruvida förändringar i gravfältsstruktur återspeglar förändringar i social struktur. Som utgångspunkt använder Jankav gravmaterial från äldre och yngre järnålder på Gotland där förändringar mellan romersk järnålder/folkvandringstid och vendeltid granskas. Förutom all litteratur som skrivits om gravar från romersk järnålder har många utgrävningar gjorts på Gotland. Det första gravfältet att bli helt undersökt var gravfältet vid Lilla Bläsnungs i Väskinde socken (RAÄ Väskinde 3:1). Detta gravfält grävdes ut under 1870- och 1880-talen av Fredrik Nordin (Nordin 1889:2ff). På senare tid har andra totalutgrävningar skett, som till exempel av gravfältet vid Annelund i Visby (Pettersson 1979; Wennersten 1979), men liksom många andra grävningar som gjordes under RAGU (Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar) saknar dessa grävningar än så länge en fullständig rapport. 2.2. Gravarnas betydelse och funktion Mycket forskning har också gjorts om gravarnas sociala och religiösa betydelse, däribland av Agneta Bennett. I hennes avhandling (Bennett 1987) behandlar Bennett de gravformer, gravskick och gravgåvor som förekommer i de folkvandringstida gravarna i Mälardalen och relaterar dessa till sociala och religiösa strukturer. Bennett försöker bland annat se vilka fenomen i gravens sammansättning som kan bero på sociala skillnader och vilka som kan vara resultat av trosföreställningar. 8

Ett annat intressant verk i sammanhanget är Anders Kaliffs avhandling (Kaliff 1997), där han bland annat tar upp själva gravbegreppet och diskuterar gravarnas eventuella funktion som viktiga kultplatser. Avhandlingen baseras på resultaten av olika utgrävningar i Östergötland från sen bronsålder och förromersk järnålder. I en artikel skriver Evert Baudou (Baudou 1989) om rösen från äldre järnålder i Mellannorrland. Baudou diskuterar den skilda funktionen av gravar på gravfält och ensamliggande gravar. De ensamliggande gravarna från romersk järnålder är i detta område placerade centralt bland bebyggelsen och tros vara viktiga platser för förfäderskult. Enligt ett holistiskt perspektiv har Anna Arnberg i sin avhandling (Arnberg 2007) diskuterat olika lämningars betydelse i förhållande till varandra för att förstå människorna och deras samhällen. Materialet som behandlas i avhandlingen utgörs av åkersystem, fornborgar, gravar, järnframställningsplatser och artefakter från förromersk järnålder, och människornas förhållande till dessa. 3. GRAVEN SOM KUNSKAPSKÄLLA Presentationen av material delas upp i tre avsnitt; ett teoretiskt kapitel, ett mer allmänt kapitel där tidigare publicerad fakta om gravar från romersk järnålder presenteras och ett kapitel där sammanställningen av gravarna presenteras. 3.1. Vad är en grav? En grav kan ses som en sista viloplats för den döda, ett sätt att förvara de jordliga kvarlevorna, men gravar kan ha fler funktioner än så. Gravarnas utformning kan vara en viktig del av en religion, personer med samma tro begravs på likartade sätt (Kaliff 1997:68). Det är inte heller ovanligt att betydelsefulla individers kvarlevor ses som reliker inom många religioner. Gravar kan därför utgöra viktiga platser för utövning av religion, som till exempel i form av tillbedjan och offerritualer (Edsman 1987:223). En stensättning med brända människoben skulle alltså rent teoretiskt sett kunna vara ett altare med en bengömma. Samtidigt behöver det dock inte vara några motsättningar mellan gravfunktionen och altarfunktionen. Således borde en stensättning eller ett röse kunna ha båda funktionerna samtidigt (Kaliff 1997:69f). 3.2. Graven och social struktur En vanlig uppfattning är att det går att se social struktur med hjälp av gravskick och gravgåvor. Genom att se skillnader i mängden gravgåvor och deras exklusivitet mellan olika individer kan sociala skillnader framträda. Det kan vara fråga om skillnader i rang mellan olika individer inom en familj, en släkt eller ett samhälle, och dessa skillnader anses vara baserade på individernas ålder, kön, 9

yrke etc. (Bennett 1987:167). Sättet gravarna utformats på kan också ha betydelse. Utformningen är förhållandevis individuell; att gravar är exakt likadana är ovanligt. Skillnaderna i gravutformning kan spegla statusskillnader, men också individernas olika önskemål om gravläggningens utseende (Kaliff 1997:68). Större gravar med till exempel större mängd och fler antal olika sorters djurben anses påvisa individer med en starkare ställning än individerna i de mindre gravarna med färre djurben (Bennett 1987:167). Ett annat sätt att se social status hos den begravde skulle kunna vara med vilken omsorg människorna behandlat benen vid en kremering eller hur mycket arbete som lagts ner på att utforma och iordningställa graven (ibid:168; James 1963:110). När det kommer till gravar från äldre järnålder är det dock ofta formen och storleken på graven, samt de olika konstruktionsdetaljerna som kan ge ledtrådar om den dödes sociala status (Bennett 1987:169). Det är dock viktigt att ha i åtanke att en gravs utformning inte nödvändigtvis avspeglar den begravda människans sociala status. Det kan istället vara ett resultat av en efterlevande nära släktings sociala rang. En kvinna anses vanligen ha en lägre rang än en man och Bennett har därför föreslagit att en rik kvinnograv kan vara ett resultat av en vuxen sons eller makens rang, om hon inte själv arbetat sig uppför den sociala stegen (ibid:168). Lewis Binford, som behandlar gravarna utifrån ett positivistiskt perspektiv, menar också att skillnader i begravningsmetoder hör samman med sociala skillnader i samhället. De olika begravningsmetoderna speglar då främst den begravdas sociala ställning, samt storleken och sammansättningen på den grupp den avlidna tillhört. Binford menar att det finns ett direkt sammanhang mellan begravningssättet och samhällets ekonomi och sociala organisation (Binford 1972:225ff). I detta sammanhang är begreppet social persona viktigt. Detta begrepp innefattar alla de sociala roller och identiteter en individ haft under sitt liv och som det sedan tas hänsyn till när individen dött. En individ kan ha rollen som son, bror, far, hövding etc. och ju högre social position individen haft, desto fler sociala relationer har denne haft till andra människor. De människor som haft en relation till individen har sedan ett ansvar när individen dör, och ju fler människor som haft en relation till den avlidne desto mer utvecklad blir graven och gravgåvorna (Binford 1972:225f; Chapman 1977:21f). Enligt detta synsätt borde således unga människor i ett egalitärt samhälle ha en låg social rank eftersom de inte hunnit skaffa multipla roller och relationer med en stor mängd människor. Detta kan ses i gravarna genom att unga människor ofta begravs på ett annorlunda sätt än äldre individer (Binford 1972:232). Ian Hodder ställer sig dock mycket skeptisk till att det går att rekonstruera den sociala strukturen i ett samhälle med hjälp av gravar och deras artefakter på detta sätt. Hodder, som har en strukturalistisk utgångspunkt i sina diskussioner, menar att Binford missade att ta hänsyn till den kulturella 10

relationen mellan människorna och gravarna samt deras förhållningssätt till döden (Hodder 1982:195ff; Hodder 1991:2f). På gravfältsnivå går det till exempel att se en skillnad mellan tydligt avgränsade gravfält med gravar som är tydligt organiserade och markerade, och gravfält där det inte finns någon riktig avgränsning. Denna skillnad har förklarats som ett resultat av förfädernas olika roller i de olika samhällena. De tydligt avgränsade gravfälten tros tillhöra samhällen där det linjära släktledet är viktigt; äganderätt och utnyttjandet av naturresurser i området legitimeras genom linjära släktband. En annan viktig aspekt är eventuella koncentrationer av gravar inom ett gravfält, vilket kan indikera släktband, klansamhörighet eller dylikt. Hodder menar dock att det är riskabelt att anta att så är fallet då det kan finnas bakomliggande tankar och idéer, och en anledning till varför begravningsmönstret ser ut som det gör, som vi inte känner till (Hodder 1982:196ff). Även om Hodder ställer sig kritisk till Binfords idéer om att samhällets sociala struktur är direkt reflekterad i gravarna håller Hodder ändå med om att en persons komplexa roll i samhället kan återspeglas i rika och komplexa gravgåvor. Däremot menar Hodder att gravarnas komplexitet inte skulle minska drastiskt om samhället plötsligt skulle förändras och bli mindre komplext (ibid:196ff). Dessutom påpekar Hodder att odifferentierade gravar inte behöver reflektera ett jämställt samhälle, människorna kan ha valt att begrava sina medmänniskor på ett likartat sätt även om samhället i övrigt är högst ojämnställt (ibid. 1991:2). Detta är något som den marxistiska arkeologin ställer sig bakom; enligt marxismen behöver inte ett gravfält med lika begravningar och samma uppsättning gravgåvor nödvändigtvis vara ett bevis på att människorna som är begravda på platsen var jämställda. Det kan istället vara frågan om att ett ojämställt och hierarkiskt samhälle försöker framställa sig som jämlikt (Nordquist 1999:15). Enligt den marxistiska arkeologin måste även relationer mellan bland annat huslämningar, ekonomi och gravar studeras för att få kunskap om samhällsuppbyggnaden inom en grupp, eftersom den jämställda bilden som fås av gravarna kan sägas emot av andra materiella lämningar som till exempel boendet och bruk av föda. Motsättningarna som bildas mellan olika källmaterialkategorier i ett samhälle kan alltså berätta mycket om samhällets sociala struktur. Enligt den marxistiska arkeologin går det alltså inte att studera social struktur i ett samhälle genom att endast analysera en grupp av källmaterial, som i detta fall består av gravar. Istället är det viktigt att studera den materiella kulturens funktion och plats i samhället (Kristiansen 1991:17; Nordquist 1999:23f). 11

3.3. Könsbestämning Osteologiska analyser för att könsbestämma individer i gravarna har endast gjorts i några enstaka fall bland gravarna i sammanställningen, vilket gör att andra könsindikatorer måste användas för könsbestämning i denna uppsats. Istället används gravgåvor som alternativa könsindikatorer, men det har också diskuterats att gravkonstruktioner och konstruktionsdetaljer möjligtvis också kan indikera könstillhörighet (Bennett 1987:147). En föremålskategori som i stort sett alltid associeras med män är vapen; svärd, spjutspetsar, sköldar etc. (Almgren 1914:49; Petré 1993:150; Sellevold et al. 1984:232). Andra föremål som också kan räknas till den manliga sfären är till exempel hästutrustning, eldslagningsflinta, spelpjäser, tärningar och sylar (Petré 1993:150; Sellevold et al. 1984:232f). Kvinnogravar innehåller inga vapen, utan gravgåvorna består istället av smycken, såsom arm- och halsringar, dräktutsmyckningar som dräktnålar, flertalet pärlor (enstaka pärlor förekommer även i mansgravar), hängsmycken, men också toalettartiklar (som exempelvis pincetter), bronssaxar, små skrin med lås, samt nycklar (Petré 1993:151f; Sellevold et al. 1984:232f). De enda föremål som med säkerhet går att länka till kvinnogravar under hela järnåldern utgörs dock av sländtrissor (Sellevold et al. 1984:232). Samtidigt finns det smycken som inte kan användas för att bestämma kön. Detta gäller speciellt fingerringar och fibulor, vilka användes av både kvinnor och män. Andra föremål som förekommer i både mans- och kvinnogravar är bland annat lerkärl, järnknivar, brynstenar, remsöljor, synålar, kammar, dryckeshorn och alla sorters importerade föremål (Petré 1993:150ff; Sellevold et al. 1984:232f). 3.3.1. Biologiskt och socialt kön Ett problem med att använda gravgåvor som könsindikatorer är dock att vi då inte längre kan vara helt säkra på att det är det biologiska könet, om det är en man eller kvinna i biologisk mening, som bestäms. Istället bestäms snarare en individs sociala kön den könsroll samhället givit personen. Detta betyder att det som tolkas vara manliga gravgåvor i en mansgrav inte nödvändigtvis behöver innebära att den begravde faktiskt är man ur biologisk synpunkt (Arwill- Nordbladh 2001:31f). Det har egentligen ingen större betydelse om det är det sociala könet som jämförs, det viktiga är att det är samma sak som jämförs i alla gravar och att det finns en medvetenhet om att det är det sociala könet som bestäms. Dag Widholm menar dessutom att en kategori likartade rika gravar med mestadels mansbegravningar inte nödvändigtvis ska ses som mansbegravningar. Istället kan det essentiella med dessa gravar vara att det uppvisar en viss status och makt. Att det oftast är männen som innehar hög status förklarar varför majoriteten av gravarna ändå innehåller skelett efter män. Widholm har applicerat detta fenomen på de rektangulära stensättningarna från 12

äldre järnåldern på Öland som oftast innehåller manliga vapengravar, men där vissa rektangulära stensättningar innehåller de kvinnliga föremålen nålar och vävutrustning (Widholm 2006:50f). 4. GRAVAR UNDER ROMERSK JÄRNÅLDER 4.1. Gravskick under romersk järnålder Under romersk järnålder finns det inte något enhetligt dominerande sätt att handskas med de dödas kroppar då det under denna period förekommer både skelett- och brandgravar (Cassel 1998:42; Almgren 1914:25). Under äldre romersk järnålder dominerar skelettgravarna något medan brandgravarna är något dominerande under yngre romersk järnålder (Cassel 1998:42). På majoriteten av gravfälten förekommer båda begravningstraditionerna samtidigt. Vid några få platser, till exempel Sälle i Fröjel socken, verkar brandgravar upphöra att anläggas när skelettgravarna gör sin entré (Pettersson 1979:77). Under den första delen av äldre romersk järnålder (period IV:1) var små runda och tämligen flacka högar eller stensättningar vanliga. Dessa har ibland en kantkedja av större stenar, ofta med en yttre stenkedja anlagd ungefär en meter från högens fot. Diametern på gravöverbyggnaden är oftast omkring 3-5 meter, även om både gravöverbyggnader ner till 1,35 meter och upp till 8 meter i diameter förekommer. Den yttre stenkedjan kan dock variera mellan 6 och 22,5 meter i diameter, vilket innebär att denna kan vara betydligt större än resten av graven (Almgren 1914:25). Det finns inget dominerande sätt för placering av skelettet under äldre romersk järnålder, utan skeletten är antingen placerade på rygg, höger eller vänster sida i utsträckt läge eller med mer eller mindre böjda ben. Armarnas ställningar varierar också, men de är alltid placerade i naturliga lägen. Riktningen på skelettet är dock mer bestämt då huvudet oftast är riktat åt norr eller nordost. Benen är placerade i en grop under högen som oftast innehåller någon form av stenkonstruktion; antingen innehåller den en hällkista eller så är gropen täckt av hällar (ibid:25). Under senare delen av äldre romersk järnålder (period IV:2) blir högarna större, vanligtvis 6-10 meter i diameter, även om mindre gravar på ett par meter i diameter fortfarande förekommer. Högarna blir dessutom lite högre, omkring en meter, samtidigt som den yttre stenringen blir lite ovanligare under denna tid. Kistorna är inte längre helt nedgrävda i marken under gravhögen och kan ibland placerad direkt på marken under högen. Dessa gravar kan täcka både skelettoch brandgravar (ibid:44ff). I brandgravarna finns det oftast ett brandlager efter kremeringen av den avlidne. Detta brandlager är ofta avlångt, vilket kan visa på vilket håll den avlidne låg då hon/han kremerades. I fallen från äldre romersk järnålder sträcker sig brandlagren i en nord-sydlig riktning, precis som skeletten i 13

skelettgravarna. Ofta förekommer brandgravar från period IV:2 som sekundärbegravningar i högar med lite äldre skelettbegravningar (Almgren 1914:48f). Ett annat brandgravskick som uppträder under period IV:2 är de brandgravar där resterna från kremeringen placeras under en upprätt stenhäll, som inte sticker upp mer än några decimeter över markytan. Dessa gravar utgörs oftast av vapengravar (ibid:49f). När den äldre romerska järnåldern övergår till den yngre (period V:1) sker inga större förändringar i gravarnas utseende. Högarna ser fortfarande i stort sett likadana ut och har ungefär samma storlek som under period IV:2. Högarna som täcker skelettgravar verkar dock vara generellt större än de som täcker brandgravar, även om de allra största högarna innehåller både skelett- och brandgravar. Under period V:1 uppträder dessutom några få exemplar av kistgravar utan hög eller stensättning, där överkanten av täckhällen är det enda som är synligt ovan jord (Almgren & Nerman 1923:88). Vad gäller skelettets placering i gravarna är det vanligtvis placerat på rygg eller vänster sida, men till skillnad från tidigare gravar är det högst ovanligt med ett skelett placerat på höger sida. Vad gäller brandgravarna går det att under denna period att urskilja två distinkta grupper bland brandgravar utan vapen; de med ett tunt brandlager och de med kista (ibid:88). Under period V:2 minskar storleken på högarna betydligt, bortsett från högar innehållandes vapenbegravningar som endast minskar lite i storlek. Till skillnad från tidigare förekommer dock vapen endast i skelettgravar och skelettgravar utan vapen är förhållandevis få (ibid:108). Vid studier av uppsatsens material har jag iakttagit att det samtidigt också finns gravar, både de med kistkonstruktion och de utan, som saknar gravmarkeringar ovan jord. 4.2. Gravarnas placering i landskapet Inget dominerande begravningsmönster under romersk järnålder går att urskilja då gravarnas placering varierar mycket under denna period. Gravarna återfinns vid stora gravfält eller bygdegravfält med upp till 400 gravar, mindre gårdsgravfält nära gården eller ensamliggande gravar (Cassel 1998:40). Det finns dessutom flera markanta skillnader mellan gravar från äldre och yngre romersk järnålder. En av dessa skillnader är det faktum att gravar från den yngre romerska järnåldern oftast återfinns på andra platser än de lite större gravfälten (ibid:34). Hela 38 % av den yngre romerska järnålderns gravlokaler utgörs enligt Cassels beräkningar av ensamliggande gravar (ibid:40), hur stor andel av själva antalet gravar från yngre romersk järnålder som utgörs av ensamliggande gravar är dock osäkert. Gravfält som har anlagts under yngre romersk järnålder verkar ha en tendens till att ligga närmare kusten än de tidigare anlagda gravfälten (ibid:38). 14

Placeringen av gravar kan ha haft stor betydelse och bland andra Dan Carlsson har diskuterat att rösen placerade i utkanten av markerna kan ha fungerat som gränsmarkeringar (Carlsson 1979:57, 157; 1981:14f). Dessa gravar, som ligger i utkanten av ett territorium, är väl synliga (ibid. 1981:15). Många gravar från bronsålder och järnålder ligger dessutom nära de forntida vägarna (Måhl 1979:72f). 4.2.1. Annorlunda gravläggningar Det finns flera exempel på gravar som påträffas på oväntade platser. I Backänget i Levide socken hittades en grav i en stensträng under utgrävningar på platsen (Gerdin 1986:231). Det finns ingen datering av graven, men en hypotes som framförts är att graven är samtida med stensträngen (Cassel 1998:39) och stensträngar dateras vanligtvis till romersk järnålder eller folkvandringstid (Carlsson 1979:51). Denna grav är dock inte en ensamliggande grav då det finns flera gravar i närheten (Gerdin 1986:231, 234), men det är inte en omöjlighet att det förekommer flera ensamliggande gravar i den stora mängd stensträngar som finns runt om på Gotland. Det finns dessutom exempel på att människor har begravts i den äldre järnålderns stenhus. Vid utgrävningarna av Vallhagar hittades i byggnad 11 ett nästan komplett skelett efter en individ. Benen var helt eller delvis brända och starkt fragmenterade (Biörnstad 1955:175). Färgen på benen indikerar att individen i huset, som visade sig vara en man, inte var utsatt för direkt kontakt med eld, utan att benen brändes av den höga temperaturen från elden. Det verkar alltså inte som att mannen blev innebränd i byggnaden utan att han placerades där redan innan branden och att skelettet förstördes av rasmassorna när byggnaden brann ner (Gejvall 1955:766f). Vid en annan utgrävning, vid Höglundar i Stenkyrka socken, hittades delar av ett mänskligt kranium tillsammans med några andra enstaka delar av ett skelett i en stengrund. Då stengrunden och delar av skelettet eldhärjats är det möjligt att delar av skelettet totalförstörts. Då det fanns minst ett huggmärke i kraniet är det troligt att individen dött innan branden (Lundberg 1951:26). Det finns ingen säker datering på husgrunden eller den keramik som hittades tillsammans med skelettet, men det lär vara från omkring mitten av järnåldern (ibid:28). Cassel menar att dessa fynd kan vara bevis på att människorna medvetet begravde avlidna i stengrunder under romersk järnålder (Cassel 1998:40), men inga säkra dateringar finns av gravarna i stengrunderna. Många stengrunder överlagrar äldre boplatser och gravfält (Arnberg 2007:71,77), vilket innebär att individerna möjligtvis gravlagts vid ett tidigare skede och således är äldre än stengrunderna. De skulle också kunna ha gravlagts efter att husen slutat användas. På grund av att säkra dateringar saknas kommer inte husgrunderna behandlas mer i uppsatsen. Det är dock en intressant tanke att människor kan ha gravlagts i hus. En annan intressant gravläggning hittar vi vid Ansarve i Tofta socken. Här finns Gotlands enda megalitgrav och när denna grävdes ut 1984 hittades en 15

sekundärgrav strax intill megalitgravens centrala konstruktion. I denna sekundärgrav låg skelettet efter en kvinna (Bägerfeldt 1992:7,15,27). 14 C- analyser har gjorts på materialet, som visat på både yngre bronsålder och äldre järnålder, men den senaste (från 2010) visar att sekundärgraven anlades runt år 1 e Kr. Sekundärgraven är således från allra tidigaste romersk järnålder (Wehlin In press:1). 5. SAMMANSTÄLLNING AV GRAVARNA I denna bearbetning ingår 75 gravar. 56 av dessa utgörs av gravar på gravfält medan 19 består av ensamliggande gravar. Urvalet av ensamliggande gravar har gjorts utifrån vilka gravar som är utgrävda och dokumenterade, vilket lett till att materialet är relativt litet eftersom få ensamliggande gravar har grävts ut. Urvalet för gravarna på gravfälten har gjorts dels utifrån tillgång på dokumentation och dels utifrån målet att få en stor rumslig spridning så att risken för regionala variationer minskas. I denna sammanställning innefattas dessutom endast variabler av gravar som förekommer i de flesta gravbeskrivningarna. På så sätt har bland annat stenarter och fyllnadsmassa i gravarna uteslutits. Då många rösen och stensättningar är dåligt beskrivna vad gäller utseende har förekomsten och utseendet av yttre stenkretsar inte jämförts. I de fall mått på gravmarkering och kistor angivits är dessa inkluderade i sammanställningen. Tyvärr har inte mått angetts för alla gravar, vilket försvårar jämförelser mellan dessa gravar. Den kompletta förteckningen av gravarna finns i appendix 4. Eftersom antalet ensamliggande gravar skiljer sig från antalet gravar på gravfälten kommer jämförelserna i denna sammanställning göras med hjälp av procentsatser. 5.1. De ensamliggande gravarna I sammanställningen av de ensamliggande gravarna är 19 gravar medtagna. Dessa är spridda över hela Gotland, med undantag av de allra sydligaste delarna av ön (kallat Storsudret). Gravarna förekommer i följande socknar: Alskog, Barlingbo, Eke, Ekeby, Endre, Etelhem, Fardhem, Fleringe, Follingbo, Hablingbo, Hejde (2 stycken), Hörsne, Lye, Othem, Tofta, Vall, Vänge och Väskinde (figur 1). 16

Figur 1. Karta över Gotland där de ensamliggande gravarna och gravfälten är markerade. 5.2. Gravarna på gravfälten 5.2.1. Bläsnungs, Väskinde socken I detta gravfält tillhör nästan alla gravar den äldre järnåldern; det finns endast en bronsåldergrav och några få stenåldersgravar. Bläsnungsgravfältet (RAÄ Väskinde 3:1) var det första stora gravfält på Gotland att bli helt undersökt, med undantag av några hårt plundrade och kringrörda rösen. Flera av dessa är från romersk järnålder. Gravfältet är annars förhållandevis fyndfattigt och många gravar innehåller inga fynd alls (Nordin 1889:2ff, 27). Utgrävningar av gravfältet skedde under flera år och dokumentationen av dessa utgrävningar, som finns tillgängliga via SHM:s samlingar, är mycket varierande och en stor del av dokumentationen beskriver endast vilka föremål som hittades. Därför finns endast 1884 års utgrävda gravar med i sammanställningen då dessa var de enda där både gravmarkering, kistförekomst och gravskick beskrevs. Gravgåvorna skiljer sig dock inte markant 17

mellan de uteslutna gravarna och de jag valt att inte innefatta. Som komplement till de beskrivningar som finns i SHM har en artikel som Nordin skrev i Svenska fornminnesföreningens tidskrift 6 (Nordin 1887) även använts. 5.2.2. Sojvide, Sjonhem socken Sojvidegravfältet (RAÄ Sjonhem 1:1) innefattar ungefär 200 fornlämningar (FMIS) men är inte totalutgrävt. Delar av gravfältet har använts som grustäkt och många gravar är tyvärr plundrade (Cassel 1994:40). Ändå är detta gravfält medtaget i sammanställningen då de utgrävda gravarna är så pass bra beskrivna i de källor jag fått tag i. 5.2.3. Gannor, Lau socken Gravfältet vid Gannor i Lau (RAÄ Lau 7:1) kallas ofta i folkmun för Laus backar och är beläget på en grustäckt platå på sydöstra Gotland. Gravfältet består av ungefär hundra gravar i olika former och storlekar från olika perioder (Stenberger 1935:53). De gravar från Gannorgravfältet som behandlas i denna sammanställning har, liksom gravarna vid Bläsnungs och Sojvide, valts ut utifrån Kerstin Cassels förteckning (Cassel 1998:202 210). När gravarna från Gannor skulle studeras uppstod dock ett problem: inventarienumren som Cassel angivit i sin förteckning stämde inte överens med Gotlands Museums databas. Problemet och min lösning presenteras i appendix 1. En extra intressant grav på Gannorgravfältet är grav 13:1 (grav 25 i tabellerna) och dess sekundärgrav 13:2 (grav 26 i tabellerna). Mellan de två gravarna skiljer sig troligtvis endast en generation, då skillnaderna mellan gravgåvorna tyder på att ingen stor tidsskillnad kan föreligga mellan dessa. Detta har fått Stenberger att dra slutsatsen att de två männen i graven kan vara far och son (Stenberger 1935:62). I sekundärgraven i grav 13 (grav 26 i tabellerna) hittades en tång, en hammare och ett prylliknande instrument av järn. Redskapen är, på grund av deras ringa storlek, med stor sannolikhet använda för fint smide som exempelvis guld- eller bronssmide. De är helt unika fynd på Gotland och verkar inte heller ha någon motsvarighet bland forntida smidesredskap i övriga Sverige. Andra kända fynd av smidesredskap på Gotland förekommer endast på andra platser än gravar och då från vendel- och vikingatid (ibid:61ff). 5.3. Morfologiska skillnader Även om samma gravmarkeringar och samma typer av gravgömma, med eller utan hällar, förekommer både bland de ensamliggande gravarna och bland gravarna på gravfälten är det stor skillnad på vilken typ som är vanligast i respektive grupp. Bland de ensamliggande gravarna finns en klar majoritet av flatmarksgravar medan gravarna på gravfältet oftast utgörs av rösen eller 18

stensättningar (figur 2). På samma sätt är den dominerande utformningen av gravgömman hällkistor bland de ensamliggande gravarna, samtidigt som gravar utan kista är vanligast på gravfälten (figur 3). 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Gravmarkeringar Ensamliggande gravar Gravar på gravfält Figur 2. Gravmarkeringar vid ensamliggande gravar och gravar på gravfält. 70% Förekomst av kistkonstruktion 60% 50% 40% 30% 20% Ensamliggande gravar Gravar på gravfält 10% 0% Hällkista Täckhällar utan kista Avsaknad av kista Figur 3. Förekomst av kistkonstruktion i de ensamliggande gravarna och gravar på gravfält. Vid jämförelser av förhållandet mellan gravmarkering och kistförekomst ser resultatet mycket likartat ut. Bland både de ensamliggande gravarna och gravarna på gravfälten är det vanligast att flatmarksgravar innehåller hällkistor medan rösen och stensättningar oftast saknar gravkistor (figur 4 och 5). 19

80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Förhållande gravmarkering och kistförekomst - ensamliggande gravar Hällkista Täckhällar utan kista Avsaknad av kista Markerad grav Flatmarksgrav Figur 4. Förhållandet mellan gravmarkering och förekomsten av kistor bland de ensamliggande gravarna. 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Förhållande gravmarkeringar och kistförekomst - gravar på gravfält Hällkista Täckhällar utan kista Avsaknad av kista Markerad grav Flatmarksgrav Figur 5. Förhållandet mellan gravmarkering och förekomsten av kistor bland gravarna på gravfält. 5.4. Gravskick Även inom gravskicket förekommer markanta skillnader. Skelettgravskicket är starkt dominerande bland de ensamliggande gravarna, medan det inte finns något starkt dominerande gravskick på gravfälten. Förekomsten av skelettgravar och brandgravar är ungefär lika stor bland gravfälten (figur 6). 20

Gravskick 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Ensamliggande gravar Gravar på gravfält Figur 6. Gravskicket i de ensamliggande gravarna och gravarna på gravfält. 5.5. Könsfördelning Det är en stor del av materialet som inte går att könsbestämma då inga distinkta kvinnliga eller manliga gravgåvor finns i dessa gravar. I fallet med de ensamliggande gravarna har ändå så mycket som 58 % av gravmaterialets kunnat könsbestämmas, till stor del tack vare vapengravarna i detta material, vilket visar en övervikt av mansgravar. Endast 34 % av gravarna på gravfälten har gått att könsbestämma, men av dessa finns en majoritet av kvinnogravar (figur 7). En av gravarna (grav 11, SHM 10530:A) har könsbestämts till man? då graven innehöll vapen, men just detta fall är intressant då det också hittades en järnnyckel i graven och nycklar räknas vanligen till kvinnliga gravgåvor. Då graven innehåller två vapen anser jag det dock vara troligare att individen i denna grav är en man. 21

70% Könsfördelning 60% 50% 40% 30% 20% Ensamliggande gravar Gravar på gravfält 10% 0% Män Kvinnor Obestämt Figur 7. Könsfördelningen i de ensamliggande gravarna och i gravarna på gravfält. 5.6. Individernas ålder Intressant hade också varit att jämföra de gravlagda individernas ålder, men inga sådana osteologiska analyser har gjorts bland gravarna i sammanställningen. Dock har det noterats en icke-vuxen individ i en av de ensamliggande gravarna (grav 19, SHM 20751). 5.7. Högstatusgravar För att se om det går att urskilja skillnader i social position mellan de gravlagda med hjälp av gravgåvor utgår jag från idén att rika eller speciella gravgåvor avspeglar viktiga personer i ett samhälle. Det har dock diskuterats av många om det verkligen går att se sociala skillnader med hjälp av gravgåvor (se kap. 3.2.). Enligt min åsikt går detta att göra till en viss grad, en diskussion om detta följer nedan i kapitel 6.3.2. En risk finns att fler statusbärande gravgåvor ursprungligen funnits i gravarna, men att de varit tillverkade av organiska material och därför förmultnat. 5.7.1. Dryckeshorn Dryckeshorn förknippas delvis med gästabud och dryckesceremonier under romersk järnålder. Eftersom dessa tillställningar med stor sannolikhet varit viktiga för att upprätthålla den sociala ordningen utgjorde de troligtvis ett viktigt politiskt och socialt medel. Dryckeshornen torde därför ha tillhört de mäktigare och rikare individerna, då det förmodligen endast var dessa som hade möjligheten och resurser till att bjuda till gästabud (Cassel 1998:46ff). 22

Som figur 8 visar hittades dryckeshorn i 21 % av de ensamliggande gravarna, men endast 11 % av gravarna på gravfälten. 25% Förekomst av dryckeshorn 20% 15% 10% Gravar med dryckeshorn 5% 0% Ensamliggande gravar Gravar på gravfält Figur 8. Andelen gravar med dryckeshorn bland de ensamliggande gravarna och gravarna på gravfält. 5.7.2. Romerska föremål De romerska föremålen, som innefattar vinskopor och bronssilar, har troligtvis kommit till Gotland genom utbyte av prestigevaror. Liksom dryckeshornen borde de ha haft en viktig betydelse på grund av möjligheten att använda dessa vid dryckesceremonier. Det faktum att de troligtvis sågs som exotiska föremål från det avlägsna Romarriket torde också ha betydelse för deras exklusiva status (Cassel 1998:54f). Hyenstrand menar att människor gravlagda tillsammans med importföremål torde tillhöra en elit i samhället, då de haft tillgång till överskottsproduktion (Hyenstrand 1982:26). Under äldre romersk järnålder förekommer de romerska föremålen i gravar där många andra gravgåvor också finns. Under yngre romersk järnålder börjar de romerska föremålen istället dyka upp i gravar som innehåller färre antal andra gravgåvor, i vissa fall även färre gravgåvor än en genomsnittlig grav. Detta har tolkats som att de romerska föremålen tappar sin betydelse under yngre romersk järnålder (Cassel 1998:57f). Romerska föremål förekommer i ännu färre fall än dryckeshornen; de finns i nästan 11 % av de ensamliggande gravarna och nästan 4 % av gravarna på gravfälten (figur 9). Romerska föremål förekommer endast i gravar med dryckeshorn, vilket är ytterligare ett tecken på att de använts i samband med dryckeshornen under olika ceremonier. 23

12% Förekomst av romerska föremål 10% 8% 6% 4% Gravar med romerska föremål 2% 0% Ensamliggande gravar Gravar på gravfält Figur 9. Andelen gravar med romerska föremål ibland de ensamliggande gravarna och gravarna på gravfält. 5.7.3. Vapengravar I en del gravar från romersk järnålder påträffas vapen, såsom svärd, spjutspetsar och sköldbucklor, i olika kombinationer. Dessa uppträder oftast endast i ett fåtal gravar på ett gravfält, vanligast är en eller två gravar per gravfält. Gemensamt för vapengravar från romersk järnålder, förutom att de innehåller vapen, är att de har få andra sorters fyndtyper (Cassel 1998:50ff). Det faktum att vapengravar skiljer sig mycket från andra begravningar har av Kerstin Cassel tolkats som att människorna i dessa gravar ville särskilja sig från övriga medlemmar av samhället. Kanske blev det viktigare att visa grupptillhörighet under romersk järnålder. Människorna bar vapen långt innan den romerska järnåldern, men under denna tid är det möjligt att vapengravarna uttryckte en annan gruppering än till exempel en krigargrupp (ibid:52ff). Vapen torde dock vara viktiga symboler för status och makt (Jankav 1981:F36; Nicklasson 1997:122). Nästan hälften av de ensamliggande gravarna i materialet utgörs av vapengravar medan endast 9 % av gravarna på gravfälten innehåller vapen (figur 10). Dessa vapen utgörs av svärd, både eneggade och tveeggade, spjutoch lansspetsar samt sköldar (sköldbucklor). Vapnen verkar vara, då ingenting annat har angetts i beskrivningarna av gravarna, oförstörda. 24