Vårdnadshavares och föräldrars ansvar för barnets rättigheter Thérése Meldhav

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Vårdnadshavares och föräldrars ansvar för barnets rättigheter Thérése Meldhav Examensarbete i familjerätt, 30 hp Examinator: Johan Schüldt Stockholm, Höstterminen 2016

ABSTRACT This essay has aimed to find out and explore how, especially swedish law, looks at the legal guardians and the parents responsibility for children s rights. Special rights for children are found mainly in the swedish parentalbeam and in the United nations convention on the rights of the child (UNHRC). The child has been, primarily through the UNHRC, received a stronger position as an individual and as a special interest worthy of protection. The child has to a large extent gone from being the guardians and parents property to be seen as separate entities and private individuals who independently have certain rights. A child is a born person who is under 18 years old. The child s legal guardian is the person who has the legal responsibility over the child. It is the guardian who has the right to decide on matters affecting the child, and it is the guardian that has to ensure that the child recieves, among other things, care, security and a good upbringing. The UNHRC has led to that swedish legislation and its application of the law supposed to be based on a strong childs rights perspective. In all cases involving a child and a child s condition should the child rights perspective be permeated. The childs best interest should be illuminates in all aspects of a child and the child should have the right to participate and have a right to be heard. Legal guardians and parents have under the parentalbeam an obligation to give the child the care and the security that their particular child needs. They also have a duty to ensure that the child gets a good education. The assessment is made based on the particular child s own needs and circumstances. Guardians and parents are also obligated to ensure that the child is treated with respect for their person and individuality. At this obligation, it is important to pay particular attention the that the child is not to be seen as the guardian s or the parent s property. The child is supposed to be seen as a separate entity having its own rights and their own needs. Briefly, when a child has a right, there is a corresponding responsibility for guardian and / or parent. It is the guardian who has the primary responsibility for the child to assimilate their rights. Although in many cases it provides that it is the State that has the responsibility, it is impossible for the state to intervene in many cases. 1

Another issue raised by this essay is how far a guardian or parent can and must go to maintain their responsibility for children's rights in relation to UNHRC and the Swedish parentalbeam. 2

SAMMANFATTNING Denna framställning har syftat till att reda ut och undersöka hur framförallt svensk rätt ser på vårdnadshavares och föräldrars ansvar för barnets rättigheter. Särskilda rättigheter för barn återfinns framförallt i Sveriges föräldrabalk och i FN:s Barnkonvention. Barnet har genom framförallt Barnkonventionen fått en starkare ställning såsom individ och som ett särskilt skyddsvärt intresse. Barnet har i stor uträckning gått ifrån att vara vårdnadshavares och föräldrars egendom till att ses som egna subjekt och egna individer som självständigt har vissa rättigheter. Ett barn är en född person som är under 18 år. Barnets vårdnadshavare är den eller de personer som har det rättsliga ansvaret över barnet. Det är vårdnadshavaren som har rätt att besluta i frågor som rör barnet och det är vårdnadshavaren som ska se till att barnet får bl.a. omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barnkonventionen har lett till att det i Sverige ska, i sin lagstiftning och i sin tillämpning av rätten, utgå från ett starkt barnrättsperspektiv. I alla sammanhang som rör ett barn och ett barns villkor ska barnrättsperspektivet genomsyras. Barnets bästa ska belysas i allt som rör ett barn och barnet ska ha rätt till delaktighet och ha en rätt att komma till tals. Vårdnadshavare och föräldrar har enligt FB en skyldighet att ge barnet den omvårdnad och den trygghet som just deras barn behöver. De har även en skyldighet att se till att barnet får en god fostran. Bedömningen görs utifrån barnets egna behov och förhållanden. Vårdnadshavare och föräldrar och också en skyldighet att se till att barnet behandlas med aktning för dess person och egenart. Vid denna skyldighet är det viktigt att särskilt beakta att barnet inte ska ses som vårdnadshavarens eller förälderns egendom utan barnet ska ses som en egen person med egna rättigheter och egna behov. Kort kan sägas att när ett barn har en rättighet så finns det ett motsvarande ansvar för vårdnadshavare och/eller förälder. Det är vårdnadshavaren som har det primära ansvaret för att barnet kan tillgodogöra sig sina rättigheter. Trots att det i många fall föreskrivs att det är staten som har det ansvar är det omöjligt för staten att ingripa i många fall. 3

En annan fråga som väcks genom denna framställning är hur långt en vårdnadshavare eller förälder kan och får gå för att upprätthålla sitt ansvar för barnets rättigheter i relation till Barnkonventionen och FB. 4

FÖRORD Med denna uppsats avslutar jag fyra och ett halvt års heltidsstudier på juristprogrammet i Stockholm. Det har varit lärorika men tuffa år. Jag har fått vänner för livet och erfarenheter som jag kommer att kunna dra nytta av i hela mitt liv. Jag vill rikta ett särskilt tack till familj och vänner som funnits vid min sida och som har accepterat och förstått att jag inte har kunnat vara lika närvarande då jag i många fall har fått sätta studierna först. Med dessa ord tackar jag studentlivet för mig. Det har varit roligt men det är dags att lämna den tiden av livet bakom mig och se framåt. Det är med stor glädje jag välkomnar arbetslivet och lämnar över stafettpinnen till framtida studenter. 5

INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRKORTNINGAR... 8 1 INTRODUKTION... 9 1.1 BAKGRUND... 9 1.2 PROBLEMFORMULERING... 10 1.3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 11 1.4 METOD OCH MATERIAL... 11 1.5 AVGRÄNSNINGAR... 14 1.6 DISPOSITION... 15 2 DEFINITIONER OCH UTGÅNGSPUNKTER... 17 2.1 BARNET... 17 2.1.1 Vem är ett barn?... 17 2.1.2 Synen på barn i den svenska lagstiftningen... 17 2.2 VÅRDNADSHAVARE... 20 2.2.1 Vem är ett barns vårdnadshavare?... 20 2.2.2 Vårdnadshavaransvarets innehåll... 20 2.3 FÖRÄLDER... 21 2.3.1 Vem ett barns förälder?... 21 2.3.2 En förälders främsta rättigheter och skyldigheter enligt FB... 22 2.4 RÄTTIGHETSBEGREPPET... 25 2.5 SAMMANFATTNING OCH ANALYS... 26 3 BARNETS RÄTTIGHETER... 28 3.1 DEN SVENSKA LAGSTIFTNINGEN... 28 3.2 BARNKONVENTIONEN... 33 3.2.1 Historisk bakgrund... 33 3.2.2 De fyra grundläggande principerna... 34 3.2.2.1 Artikel 3 Barnets bästa... 35 3.2.2.2 Artikel 12 Barnets rätt att komma till tals... 36 3.2.3 Övriga rättigheter... 37 3.3 SAMMANFATTNING OCH ANALYS... 38 4 VÅRDNADSHAVAR- OCH FÖRÄLDRAANSVAR... 41 4.1 INLEDNING... 41 6

4.2 NÄR HAR EN FÖRÄLDER ETT ANSVAR?... 41 4.3 OMVÅRDNAD, TRYGGHET OCH GOD FOSTRAN... 43 4.4 BARN SKA BEHANDLAS MED AKTNING FÖR SIN PERSON OCH EGENART... 44 4.5 SKYLDIGHETEN ATT UTÖVA TILLSYN OCH UPPSIKT... 45 4.6 TILLFREDSTÄLLANDE FÖRSÖRJNING OCH UTBILDNING... 45 4.7 SAMMANFATTNING OCH ANALYS... 47 5 GRÄNSDRAGNINGEN MELLAN RÄTTIGHETER OCH ANSVAR... 49 5.1 INLEDNING... 49 5.2 RÄTTEN TILL TILLSYN KONTRA RÄTTEN TILL PRIVATLIV... 49 5.3 RÄTT TILL TILLFREDSTÄLLANDE UTBILDNING... 51 5.3 ETT BARNS RÄTT TILL OMVÅRDNAD I FÖRHÅLLANDE TILL PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA... 53 5.4 BARNETS RÄTT ATT KOMMA TILL TALS... 54 5.4.1 Inledning... 54 5.4.2 I förhållande till barnets ålder och mognad... 55 5.4.3 Försummelse av andra skyldigheter som vårdnadshavare eller förälder har... 56 5.5 SAMMANFATTNING OCH ANALYS... 57 6 AVSLUTANDE KOMMENTARER... 59 6.1 INLEDNING... 59 6.2 VEM ÄR ETT BARN OCH VEM ÄR BARNETS VÅRDNADSHAVARE RESPEKTIVE FÖRÄLDER?... 59 6.3 VAD HAR BARN RESPEKTIVE VÅRDNADSHAVARE/FÖRÄLDER FÖR RÄTTIGHET OCH/ELLER ANSVAR?... 59 6.4 VAR GÅR GRÄNSEN FÖR UTÖVANDET AV VÅRDNADSHAVAR- OCH FÖRÄLDRAANSVARET I FÖRHÅLLANDE TILL FÖRÄLDRABALKEN OCH BARNKONVENTIONEN?... 61 6.5 HUR SER FÖRHÅLLANDET MELLAN VÅRDNADSHAVAR- OCH FÖRÄLDRAANSVARET OCH BARNETS RÄTTIGHETER UT? 61 7 KÄLLFÖRTECKNING... 63 7.1 LITTERATUR... 63 7.2 OFFENTLIGT TRYCK... 64 7.2.1 Statens offentliga utredningar... 64 7.2.2 Propositioner... 64 7.3 RÄTTSFALL... 65 7.4 ELEKTRONISKA KÄLLOR... 65 7

FÖRKORTNINGAR Barnkonventionen Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter Barnrättskommittén Förenta nationernas kommitté för barnets rättigheter BrB Brottsbalk (1972:700) EKMR Europeiska konventionen om skydd for de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna EU:s rättighetsstadga Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna FB Föräldrabalk (1949:381) FN Förenta nationerna LVU Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52) Prop. Proposition RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform SkolL Skollag (2010:800) SOU Statens offentliga utredningar UtlL Utlänningslag (2005:716) 8

1 INTRODUKTION 1.1 Bakgrund Mänskliga rättigheter stadgas i flera olika folkrättsliga konventioner och internationella överenskommelser. Vi finner bland annat mänskliga rättigheter i Förenta nationens (FN:s) allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och i Europeiska konventionen om skydd for de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). De mänskliga rättigheterna gäller för alla, oavsett exempelvis ålder och kön. När det kommer till barn har dock FN ansett att det funnits ett behov av ett särskilt dokument, Förenta nationens konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen). Barnkonventionen antogs av FN 1989. Barnet har genom Barnkonventionen ansetts få en starkare ställning. Detta då barn uttryckligen ses som individer med egna rättigheter. Barnkonventionen har lett till att barnet får en särställning och ses som extra skyddsvärda, vilket betyder att barnet har fått en stärkt ställning. Sverige är ett av 196 länder som har ratificerat konventionen, detta innebär att staten har förpliktat sig att följa det som stadgas i konventionen. Detta innebär vidare att de rättigheter barn har genom Barnkonventionen ska gälla för barn i Sverige. När Sverige ratificerade Barnkonventionen år 1990 ansågs den svenska lagstiftningen vara harmoniserad, dvs. den stämde överens, med konventionen som därför inte föranledde några större ändringar. Barn har således egna rättigheter som idag till viss mån stadgas i svensk nationell lag men framförallt i Barnkonventionen. I och med ratificeringen av konventionen förpliktade sig Sverige att ändra och anpassa de nationella reglerna till att stämma överens med konventionen. Tidigare i år, 2016, kom det ett förslag på att göra Barnkonventionen till lag för att stärka barnets rättigheter i svensk lagstiftning. 1 Det är inte endast i Barnkonventionen som det går att finna särskilda rättigheter för barn. Den svenska nationella lagstiftningen innehåller nämligen även den rättigheter som särskilt riktas mot barn. I vissa fall står det inte uttryckligen att det är en rättighet. Det som i en lagregel stadgas som ett ansvar för en förälder eller för en vårdnadshavare kan i vissa fall motsatsvis ses 1 SOU 2016:19, Barnkonventionen blir svensk lag. 9

som en rättighet för barnet. Ett annat exempel som kan nämnas är det extra skydd som finns för barn när det kommer till sexualbrott i 6 kap. brottsbalken (1962:700)(BrB). En annan bestämmelse som kan ses som en rättighet för barn är stadgandet som finns i 6 kap. 11 föräldrabalken (1949:381)(FB), i denna paragraf stadgas det att barnets vårdnadshavare ska i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Detta innebär således att barnet har en rättighet att komma till tals gentemot sin/sina vårdnadshavare, däremot innebär det inte att vårdnadshavaren kan avsäga sig sitt ansvar genom att överlåta beslutsfattandet helt till barnet utan att barnet är moget nog. 2 Detta är bara några exempel på barns rättigheter som finns i den svenska lagstiftningen. 1.2 Problemformulering Att ett barn har rättigheter står klart men vi leds istället vidare till frågan om vem eller vilka det är som har ansvar för att barnets rättigheter upprätthålls. Ett barn har rättigheter som inte bara gäller gentemot staten utan ett barn har även rättigheter inom sin familj, rättigheter som handlar om att bli behandlad med respekt, inte bli slagen och dylikt. Vem har då ansvar för att dessa rättigheter upprätthålls? Barnets vårdnadshavare och föräldrar, som inte nödvändigtvis behöver vara samma personer, 3 torde ha ett stort ansvar på denna punkten. Konstateranden som redan nu inledningsvis kan göras är att ett barn har rättigheter och att barnets vårdnadshavare och i viss mån även barnets föräldrar har ett ansvar för barnet. Än så länge finns inget problem. Problemet dyker upp när en närmare undersökning görs angående hur familjen som enhet skyddas i Sverige. Det finns rättigheter som stadgar rätten till familjeliv och rätten till privatliv vilket innebär att det allmänna inte hur som helst kan lägga sig i en familjs angelägenheter. Vad finns det då för regler som stadgar vårdnadshavares och föräldrars ansvar? Regler om på vilket sätt och hur det allmänna kan gripa in i vissa situationer finns i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 4 En annan fråga som väcks efter det fastställs att vårdnadshavare och föräldrar har ett ansvar för barns rättigheter är hur långt en förälder eller vårdnadshavare får gå för att upprätthålla sitt ansvar. En vårdnadshavare har till exempel ett ansvar att se till att barnet får en tillfredställande 2 Se Walin & Vängby, Föräldrabalken (1 jan. 2016, Zeteo), kommentaren till 6 kap. 11. 3 Något som kommer behandlas senare. 4 Dessa regler kommer inte närmare gås igenom i denna framställning. Fokus kommer istället ligga på Barnkonventionen och FB. Straffbestämmelserna i BrB kommer heller inte att behandlas. 10

utbildning. Betyder detta att vårdnadshavaren kan tvinga barnet till skolan? Denna diskussion kommer att göras på grundval av om det kan sägas finnas en rättslig grund för ett tvång och därmed kommer inte tvångets medel att beröras. Även här kommer fokus ligga på Barnkonventionen och FB. 1.3 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att utreda hur framförallt svensk rätt ser på vårdnadshavares och föräldrars ansvar för barns rättigheter. Min avsikt är att efter en undersökning av gällande rätt analysera hur stort ansvaret egentligen är. En diskussion kommer även föras angående hur långt det går att påstå att det finns en rättslig grund för en vårdnadshavare eller en förälder att realiseringen av deras ansvar för barnets rättigheter ska vara tillåten. För att kunna uppnå mitt syfte krävs svar på en del frågor. Min huvudsakliga frågeställning kommer att vara: - Hur ser förhållandet mellan vårdnadshavar- och föräldraansvaret och barns rättigheter ut? För att svara på denna fråga krävs det först svar på följande underliggande frågeställningar: - Vem är ett barn och vem är barnets vårdnadshavare respektive förälder? - Vad har barn respektive vårdnadshavare/förälder för rättigheter och/eller ansvar? En ytterligare frågeställning jag i denna framställning kommer diskutera är: - Var går gränsen för utövandet av vårdnadshavar- och föräldraansvaret i förhållande till föräldrabalken och Barnkonventionen. 1.4 Metod och material För att reda ut vad som gäller rättsligt i en fråga och därmed fastställa gällande rätt används ofta en rättsdogmatisk metod som innebär att den gällande rätten bestäms genom att hänsyn tas till 11

de allmänt accepterade rättskällorna. 5 De rättskällor som främst ingår i den rättsdogmatiska rättskälleläran är lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och i vissa fall doktrin. I förevarande framställning ställs frågor som kräver att även internationella överenskommelser och konventioner används. Dessa internationella instrument behandlas således som lagstiftning och blir en del av den rättsdogmatiska metoden. Att internationella instrument är en del av de allmänt accepterade rättskällorna torde finna stöd i Wienkonventionen om traktaträtten som i artikel 27 stadgar att en konventionsstat inte kan åberopa en nationell lagregel för att underlåta att följa det som framkommer av traktat. Detta innebär att dessa internationella överenskommelserna och konventionerna ska ha lika hög, om inte högre, status som nationell lagstiftning. För att kunna fullgöra syftet med denna framställning krävs dock mer än att bara fastställa den gällande rätten. Det krävs även en analys. Den gällande rätten kommer således inte bara att fastställas utan den kommer även att analyseras. Den mest framstående metoden för uppsatsen kommer således att vara av rättsanalytisk karaktär. Den rättsanalytiska metoden innefattar såväl ett fastställande av den gällande rätten som en analys av den. 6 Framställningen har således inte framarbetats med hjälp av en strikt rättsdogmatisk metod, även om rättsdogmatiken är en del av den rättsanalytiska metoden. Den rättsdogmatiska metoden används ofta som ett instrument för att hitta lösningen till ett juridisk problem och används således mest till strikt problemlösning. 7 Syftet med denna uppsats har inte endast karaktär av problemlösning utan det främsta syftet har karaktär av analys och diskussion varför det krävs mer än bara en rättsdogmatisk metod. Detta är således anledningen till att en rättsanalytisk metod kommer vara framställningens primära metodval. Detta innebär att framställningen inte blir begränsad till att lösa ett problem utan framställningen blir fri för analys och diskussion. Det material som varit särskilt relevant för ämnet på denna framställningen ingår till stor del i den traditionella rättskälleläran. Jag har använt mig av lag- och konventionstext, förarbeten och doktrin. Praxis har används i ytterst liten mån. I de fall praxis har använts har det varit för att få fram en syn på rätten som inte kommer fram tydligt på något annat sätt. I denna framställning förekommer underrättspraxis. Underrättspraxis har ingen prejudicerande verkan och ska 5 Korling, Fredric, & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, uppl. 1:1, Studentlitteratur AB, Lund, 2013, s. 21. 6 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, uppl. 3, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015 s. 46. 7 Korling & Zamboni, s. 25. 12

således inte ses som en del av den gällande rätten då det finns en möjlighet att överrätten hade bedömt saken annorlunda. Ett avgörande från Högsta domstolen kan således omkullkasta det som ansetts avgörande hos underrätten. Det underrätten diskuterat och dömt i frågan kan således inte ses som gällande rätt. 8 Det är därför viktigt att endast se domar och beslut från en underrätt som en exemplifiering och inte fastställd rätt. Främst fokuserar arbetet kring FB och Barnkonventionen tillsammans med det som skrivits om dessa regelverk. Det material som faller utanför rättskälleläran men som ändå kan komma att väga tungt vid tolkning av de andra rättskällorna är kommentarer till lagtext och de allmänna kommentarerna till Barnkonventionen. De senare ges ut av FN:s kommitté för barnets rättigheter (Barnrättskommittén). Barnrättskommittén är den kommitté som granskar tillämpningen av Barnkonventionen i de olika konventionsstaterna. Kommentarerna är inte bindande för konventionsstaterna men de finns till hands för att hjälpa till med tolkningen av Barnkonventionens artiklar. Något som talar starkt för att de allmänna kommentarerna från Barnrättskommittén ändock ska väga starkt är en tolkning av Wienkonventionen om traktaträtten. I denna konvention stadgas det i artikel 1 att konventionen ska tillämpas på traktater mellan stater. Barnkonventionen är en konvention, det vill säga ett traktat, som skapats av FN för att gälla mellan stater. Wienkonventionen om traktaträtten ska således äga tillämpning när det kommer till Barnkonventionen. I artikel 2 a utläses vad ett traktat är och konstaterar att Barnkonventionen är en sådan överenskommelse som åsyftas. Vidare ges traktat en högre ställning än nationella regler. Det som kan tolkas som vägledande vad gäller Barnrättskommitténs kommentarer till Barnkonventionen är Wienkonventionen om traktaträttens artikel 31 och artikel 32. I dessa artiklar stadgas vad som kan ses som hjälpmedel vid tolkning av traktater. I samband med att Barnkonventionen undertecknades av FN startade också Barnrättskommittén sitt arbete för att se till att konventionens artiklar efterföljs. Kommittén har till uppgift att övervaka efterlevnaden av Barnkonventionen och som en del i sitt arbete ger de även ut kommentarer som belyser deras tolkning av barnets rättigheter som stadgas i konventionen. 9 Dessa kommentarer torde närmast kunna liknas med förarbeten och ska därmed ses som en del av den gällande rätten och användas för tolkning av Barnkonventionen i enlighet med Wienkonventionens artiklar. 8 Korling & Zamboni, s. 38. 9 http://www.ohchr.org/en/hrbodies/crc/pages/crcintro.aspx, 2016-12-29. 13

Då mitt huvudsakliga syfte är att utreda hur ansvaret för vårdnadshavare och föräldrar för barns rättigheter ser ut har mitt primära material bestått av doktrin, förarbeten och de allmänna kommentarerna till Barnkonventionen. Detta eftersom det är där jag funnit mest vägledning för att kunna uppnå mitt syfte. 1.5 Avgränsningar Ett barn har många rättigheter, jag kommer i denna framställningen däremot inte att ta upp alla. Jag kommer att fokusera på de rättigheter där vårdnadshavare och föräldrar troligtvis har ett större ansvar än staten och andra vuxna har för att rättigheterna respekteras. Som exempel kommer således inte rättigheter som staten explicit har det yttersta ansvaret för att tas upp. Ett exempel på en sådan rättighet är artikel 25 i Barnkonventionen som stadgar att staten ska se till att barn omhändertagna av myndigheter behandlas bra. Jag har i uppsatsen även valt att avgränsa mig på så sätt att när det talas om vårdnadshavare kommer detta inte innefatta det institut som kallas särskilt förordnad vårdnadshavare. Detta främst på grund av utrymmesskäl men även för att det för att det inte är nödvändigt för uppnåendet av syftet med framställningen. Det som ligger till grund vid ett fastställande av föräldraskap enligt 1-3 kap. FB är de biologiska banden eller de band som uppstår mellan vuxna och barn vid en adoption enligt 4 kap. FB. Det följer därmed naturligt att det även kommer vara grunden för denna framställning. Denna grund framhålls även i Barnkonventionens inledning där familjen omnämns som den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd [...] Uppsatsen kommer inte att behandla bestämmelser som gäller brott och omhändertagande av barn. 10 Detta för att framställningens största fokus ligger på FB och Barnkonventionen. När gränserna för vårdnadshavar- och föräldraansvaret tas upp kommer gränserna behandlas utifrån bestämmelserna som finns i dessa dokument och således inte beröra vart gränsen går för att det ska bli tal om ett brott eller ett omhändertagande. 10 Bestämmelserna i BrB och LVU kan kommas att nämnas översiktligt i vissa fall för att läsaren ska ges hela bilden och förstå att dessa bestämmelser kan komma att ge betydelse. 14

1.6 Disposition Uppsatsen är tänkt att vara uppbyggd som en pyramid där vi startar på botten och läser oss upp mot toppen. Meningen är att läsaren ska få en stadig grund för att sedan gå in mer på detaljerade resonemang och analyser. Framställningen inleds med innevarande kapitel som har berört grunderna för uppsatsen. Syfte och frågeställningarna för arbetet har lagts fram och metod och material som använts för att uppnå syftet och besvara frågeställningarna har diskuterats. Avgränsningar har även gjorts för att belysa vad som inte kommer att beröras. Kapitel två reder sedan ut uppsatsens utgångspunkter och definitioner. Utgångspunkterna och definitionerna kommer sedan att följa hela framställningen. Detta görs för att läsaren ska få en klar bild på vad som menas med olika begrepp och för att läsaren ska få en uppfattning om var uppsatsen tar sitt avstamp. Vidare ges i kapitel tre en överblick över de rättigheter som ett barn kan anses ha. I denna del beskrivs bara en del av ett barnets rättigheter. De rättigheter som tas upp är de rättigheter som kan sägas ha en särskild ställning vad gäller just vårdnadshavares och föräldrars ansvar. Här ges en inblick i var vi kan hitta barnets rättigheter och utvecklingen av dem över tid. En framställning som berör barnets rättigheter kräver en överblick om var dessa rättigheter kan finnas och detta görs således i kapitel 3 i denna uppsats. Detta kapitel är en fundamental grund för läsaren. Efter att barnets rättigheter har gåtts igenom översiktligt går vi vidare till den andra sidan av myntet och fokuserar på vårdnadshavarnas och föräldrarnas ansvar i förhållande till de tidigare uppställda rättigheterna för barnet. Detta görs i kapitel fyra i framställningen. I kapitel tre och fyra i framställningen besvaras de två första underliggande frågeställningarna som är uppsatta för arbetet för att uppnå syftet. För att få ett svar på de övriga frågeställningar jämförs i kapitel fem barnets rättigheter med ansvaret som åligger vårdnadshavarna och föräldrarna för att där föra en diskussion om var gränsen går för utövandet av ansvaret i förhållande till framförallt principen om barnets bästa. Här kommer exempel tas upp för att konkretisera och förklara. Kapitlet bygger mycket på egna slutsatser. Dessa slutsatser har däremot sin grund i relevanta rättskällor. 15

Efter varje kapitel ges ett sammanfattande avsnitt för att läsaren på ett lätt sätt ska kunna ta in det som varit mest relevant i det senast lästa kapitlet. I det sammanfattande avsnittet kommer även en analys av det som berörs i kapitlet. Avslutningsvis ges avslutande kommentarer för att knyta ihop framställningen. Det avslutande kapitlet kommer att bygga på framställningens syfte och ge ett koncentrerat svar på uppsatsens frågeställningar. 16

2 DEFINITIONER OCH UTGÅNGSPUNKTER 2.1 Barnet 2.1.1 Vem är ett barn? När det pratas om barn i vardagen är det troligtvis inte många som skulle fråga sig vem som egentligen är ett barn utan det ter sig tämligen naturligt. Om det istället pratas om barn inom juridikens ramar är det viktigt att det definieras vem som är ett barn och vem som inte är ett barn. Utan en definition äventyras förutsägbarheten som är en viktig del av rättssystemet i Sverige. I Barnkonventionens artikel 1 ges den ledning att varje människa under arton år är att ses som barn utifrån konventionens definition. Denna definition gäller om inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag i nationell lagstiftning. I den svenska lagstiftningen, 9 kap. 1 FB, stadgas att den som är under arton år är omyndig. Motsattvis innebär lagregeln att den som är över arton år är myndig. Barnkonventionen tillsammans med svenska FB ger oss således den definition av barn som kommer att vara föremål för den fortsatta framställningen. Ett barn är en människa som ännu inte fyllt arton år. En fråga som ibland kommer upp är vad som gäller foster. Barnkonventionen ger oss inget svar på den frågan utan torde öppna upp för konventionsstaterna att reglera detta i sin nationella lagstiftning. I svensk rätt gäller att barndomen startar vid födseln. 11 Sammantaget ger detta oss utgångspunkten och definitionen: ett barn är en född människa som ännu inte fyllt arton år. 2.1.2 Synen på barn i den svenska lagstiftningen Lagstiftningen som behandlar synen på barn ser och har sett olika ut genom tiderna. De största förändringarna som skett vad gäller synen på barn skulle kunna sägas vara att de i många fall har gått från att vara objekt med bristande själv- och medbestämmanderätt till subjekt med egna rättigheter. 12 Om vi går tillbaka bara 50 år så var det lagligt att i Sverige slå sina barn. Detta 11 Schiratzki, Johanna, Barnrättens grunder, uppl. 5, Studentlitteratur AB, Lund, 2014, s. 18. 12 Socialstyrelsens rapport, Barn och unge deras roll och betydelse förr och nu, 2013, s. 23. 17

tyder på att barn inte hade samma rättigheter som vuxna utan de spelade i en annan liga där andra regler gällde. Innan år 1966 fanns det ett uttryckligt stöd i FB att det var tillåtet med barnaga. Det innebar att en vårdnadshavare/förälder fick slå sitt barn i syfte att uppfostra barnet. Detta uttryckliga stöd togs alltså bort år 1966. Detta innebar att de regler som fanns om misshandel i BrB också skulle gälla för de fall barn blev slagna av sina vårdnadshavare eller föräldrar. Något straffrihet för att slå sina barn som en del av uppfostran fanns således inte längre. 13 Avskaffandet av tillåtandet av barnaga ledde dock inte fullt ut till att föräldrarna slutade att slå sina barn. Många föräldrar trodde fortfarande att det var tillåtet att aga sina barn som en del i deras uppfostran. Detta gjorde att det år 1979 infördes ett uttryckligt agaförbud i FB. Det behövdes alltså ett uttrycklig förbud i form av en pedagogisk lagstiftning för att det skulle ses som en generell uppfattning att det inte är tillåtet att slå barn. 14 Agaförbudet återfinns idag i 6 kap. 1 FB där det stadgas att ett barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. I och med formuleringen av stadgandet skyddas barn såväl mot fysisk misshandel som psykisk misshandel. Barnet ges samma rätt till kroppslig integritet som vuxna. Agaförbudet ses som ett steg i barnens resa från objekt till subjekt med egna rättigheter. Barnrätt är ett samlingsnamn som används när det pratas om lagstiftning som rör barn. Det kan således röra sig om allt mellan reglerna i FB som de särskilda bestämmelserna om brott mot barn i BrB. När det talas om barnrätt lyfts två olika perspektiv på rätten upp. Det talas inte sällan om aktörsperspektivet kontra skyddsperspektivet. Aktörsperspektivet kan kopplas ihop med någon form av deltagande. I detta perspektiv talas det om att lyssna till barnets egna tankar och behov. Barnets ses som ett subjekt med egna rättigheter och egen vilja, barnet är således en aktör inom detta perspektiv. Aktörsperspektivet förutsätter med andra ord att barnet får vara med och deltaga på något sätt. 15 Med detta sagt behöver det inte handla om ett självbestämmande för barnet utan det räcker med att barnet får ett medbestämmande. 16 Skyddsperspektivet utgår istället från att barnet har behov och önskningar som kräver ett skydd 13 Prop. 1978/79:67, Om förbud mot aga, s. 4. 14 Prop. 1978/79:67, s. 4. 15 Se Hollander, Anna (2004) Att tillvarata barnets rätt och bästa. Om det komplexa uppdraget att företräda barn i rättsliga processer. I Hollander A, Nygren R och Olsen L (red). Barn och rätt. Iustus förlag. Uppsala, s. 58f. 16 Mer om självbestämmande och medbestämmande i avsnitt 5.4.2. 18

från de vuxna och från samhället. Barnet är således ett skyddsobjekt. 17 Viktigt att konstatera är att båda perspektiven finns representerade i den svenska lagstiftningen. I flera sammanhang i den svenska lagstiftningen återfinns principen om barnets bästa. 18 Innebörden av principen kan sägas ha varit, och även idag är, beroende av hur synen på barn ser ut, i den tid och i det samhälle, där principen ska tillämpas. Principen om barnets bästa har funnits som målsättning i det svenska rättssamhället under en längre tid och har dessutom varit en del av den svenska lagregleringen. 19 Idag har vår syn på barn ändrats på så sätt att barn inte längre ses som vårdnadshavarnas och föräldrarnas egendom. Detta innebär i sin tur att vi inte ser på principen om barnets bästa på samma sätt som de gjorde förr när synen på barnet var annorlunda. Vår syn på barn och ett barns behov har ändrats mycket över tid och kan fortsätta att ändras med tiden. Det finns följaktligen inte någon klar bild och tydlig definition på vad som är barnets bästa utan principen måste definieras vid varje tid och vid varje tillfälle. 20 Även om principen om barnets bästa funnits ett tag i den svenska lagstiftningen har den inte alltid funnit där. Den har inte heller alltid tillämpats. Principen om barnets bästa och utvecklingen av principen måste även den ses som en del av barnets resa från objekt till subjekt med egna rättigheter. Idag används både aktörs- och skyddsperspektivet när en undersökning av principen av barnets bästa görs. I vissa fall ser vi till det enskilda barnets behov och tar sedan ett beslut därefter och efter just det barnets förutsättningar. I andra fall ser vi på barnen som grupp och beslutar efter vad som i allmänhet ses som bäst för ett barn. Båda perspektiven på barnrätten är således representerade och används på olika sätt inom olika rättsområden. När det kommer till vårdnad, boende och umgänge tillämpas till exempel aktörsperspektivet till störst del i och med att de i dessa frågor är särskilt viktigt med barnets egna vilja. Vad istället gäller socialrätten och LVU torde skyddsperspektivet vara det övervägande perspektivet att se på rätten. Det vi måste komma ihåg är dock att alla barn, precis som alla vuxna, inte är likadana och skyddas inte på samma sätt. Det är således viktigt att barnen ses som enskilda individer, med egna behov och förutsättningar som ska få vara med och bestämma i frågor som rör och påverkar dem. 17 Hollander, s 58f. 18 jfr. bland annat 6 kap. 2 FB och 1 kap. 10 UtlL. 19 Singer, Anna, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, uppl. 6, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2012, s. 18. 20 Singer, Barnets bästa, s. 19. 19

I vissa situationer krävs det att barn ses på som en grupp som kräver ett skydd från samhället. Det kan ibland gå så långt att ett barns egna önskemål och åsikter inte kan intas och beaktas eftersom barnets rätt till skydd ibland väger tyngre. Ett exempel på detta kan vara bestämmelserna i LVU. LVU är en tvångslag och innehåller således bestämmelser där barn, i vissa situationer, saknar ett själv- och medbestämmande. 21 Om det antas att ett barn riskeras att skadas, fysiskt och/eller psykiskt, kan barnet komma att omhändertas från sin familj. Detta kan ses som ett intrång i barnets liv men det är i vissa fall ett nödvändigt ont. Viktigt är då att inte tolka LVU som en lag som behandlar barn som objekt utan rättigheter men istället se det som en skyddslag som finns till för att barns rättigheter ska upprätthållas och inte förbises. 2.2 Vårdnadshavare 2.2.1 Vem är ett barns vårdnadshavare? Huvudregeln i Sverige är att det är barnets föräldrar som också är barnets vårdnadshavare. Dock behöver det inte vara så att ett barns mamma eller pappa också är vårdnadshavare till barnet (se avsnitt 2.3.1). Den som föder barnet, mamman, blir vid födelsen automatiskt vårdnadshavare till barnet och om mamman är gift, med pappan, får dessa automatiskt gemensam vårdnad över barnet och är således båda två vårdnadshavare, 6 kap. 3 FB. Om mamman som föder barnet är ogift vid tidpunkten för födelsen får hon ensam vårdnad av barnet. Enligt 6 kap. 4 andra stycket, kan barnet få två vårdnadshavare om faderskap eller föräldraskap fastställs. Modern får i det fallet gemensam vårdnad tillsammans med den person som fader- eller föräldraskapet fastställs för, detta efter en anmälan till Skatteverket. Ställning som vårdnadshavare ges även de adoptanter som adopterar ett barn enligt 4 kap. FB. 2.2.2 Vårdnadshavaransvarets innehåll Ett barns vårdnadshavare kan även kallas barnets rättsliga förälder. Det är även vårdnadshavaren som har det primära ansvaret för barnet redan från födelsen. Det är vårdnadshavarnas uppgift att arbeta för att barnets intressen blir tillgodosedda. Det är vårdnadshavarna som ska se till att barn får den uppfostran och trygghet som barnet har rätt till 21 Det finns dock även här ett krav på att barnets bästa beaktas och enligt 36 LVU ges barnets en rätt till delaktighet. 20

enligt 6 kap. 1 FB. 22 Att detta är vårdnadshavarens uppgift blev tydligt när bestämmelsen i 6 kap. 1 FB trädde i kraft år 1983. I förarbetena till ändringarna i FB 1983 framgår det att lagen skulle utformas på så sätt att det skulle bli tydligt att barnets behov, och tillgodoseendet av dessa, skulle vara det som låg i fokus. 23 Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. I 6 kap. 2 andra stycket stadgas det som kan sägas vara det övergripande syftet med vårdnadshavare. När det kommer till vårdnadens faktiska utövande finns bestämmelser i 6 kap. 11-13 FB. Här framkommer framförallt att vårdnadshavaren/vårdnadshavarna har en rätt och dessutom en skyldighet att ta beslut och bestämma i frågor som handlar om barns personliga angelägenheter. 24 Inte att förglömma är att vårdnadshavarna, med beaktande av barnets stigande ålder och mognad, ska ta hänsyn till barnets egna synpunkter och önskemål, 6 kap. 11 FB. Detta kan innebära att vårdnadshavarna, vid tillfällen, rådfrågar barnen och efter en samlad bedömning tar beslut. Vad gäller barnets ålder och mognad är detta en bedömning som får göras i varje enskilt fall. 25 2.3 Förälder 2.3.1 Vem ett barns förälder? I detta arbete kommer begreppet förälder att skiljas från begreppet vårdnadshavare. När förälder används kommer detta således vara en person som är barnets förälder men inte barnets vårdnadshavare. Detta gäller såväl när FB diskuteras som när Barnkonventionen behandlas. Ett exempel kan vara en förälder som aldrig tagit del i vårdnaden. För att en förälder som inte fött barnet ska bli vårdnadshavare krävs det att han antingen att han eller hon var gift med den andra 22 Singer, Barnets bästa, s. 100. 23 Prop. 1981/82:168, om vårdnad och umgänge m.m. och Singer, Barnets bästa, s. 100. 24 Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge: samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, uppl. 4, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 151. 25 Se mer angående bedömningen i avsnitt 5.4.3. 21

föräldern vid födelsen eller att de gifter sig med varandra, detta enligt 6 kap. 3 FB. Ett annat alternativ för en förälder, som inte är gift med mamman, att få vårdnaden av barnet är genom att en domstol ger föräldrarna gemensam vårdnad efter en begäran, från de båda, 6 kap. 4 FB. Ett annat exempel på när en person kan vara förälder men inte vårdnadshavare är när den föräldern på något vis blivit av med vårdnaden. Antingen genom beslut från domstol eller genom en överenskommelse föräldrarna emellan. I FB talas det främst om föräldrar i de inledande kapitlen. Kapitel 1-3 i FB berör frågor om vem som anses vara ett barns föräldrar och på vilka sätt och hur ett föräldraskap ska fastställas. I kapitel 4 FB stadgas det istället regler om adoption. Adoption handlar om föräldraskap på samma sätt som biologiskt föräldraskap. Det görs således inte skillnad på en adoptivförälder och en biologisk förälder, varken i lagtexten eller i denna framställning. I lag (2006:351) om genetisk integritet m.m. berörs frågor som handlar om bl.a. insemination och befruktning utanför kroppen. Detta gör i lagens 6-7 kap. Dessa regler är även de kopplade till föräldraskap och inte heller här görs det någon skillnad om till exempel en mamma är biologisk förälder till barnet eller om ett ägg befruktat utanför hennes kropp förs in. Begreppet förälder handlar således i denna uppsats om en person som antingen inte var gift med mamman vid barnets födelse och inte heller därefter anmält sig som vårdnadshavare hos Skatteverket eller genom beslut hos rätten fått vårdnadshavaransvar. Som förälder räknas också den person som tidigare haft vårdnad över barnet men antingen avsagt sig vårdnaden eller förlorat vårdnaden genom beslut från domstol. 26 2.3.2 En förälders främsta rättigheter och skyldigheter enligt FB En förälder, som inte har något vårdnadsansvar har ändock vissa rättigheter som ska beaktas. Här ska särskilt nämnas en förälders rätt att väcka talan, umgängesrätten och rätt till information om barnet. När det talas om en förälders rätt att väcka talan handlar det om en förälders rätt att väcka talan om frågor som rör vårdnad och umgänge. Här skulle det kanske kännas naturligt att ta upp en förälders rätt att väcka talan om barnets boende också. Detta kommer dock inte göras eftersom 26 I Sverige räknas inte donatorn vid insemination och befruktning utanför kroppen som föräldrar, om donationer skett i utlandet kan dock andra regler gälla som inte kommer att behandlas här. 22

det nu talas om föräldrar som inte har vårdnaden om barnet. Boende förutsätter ett vårdnadsansvar enligt 6 kap. 14 a FB. Om vårdnaden har ålagts en av föräldrarna har den andra föräldern alltid möjlighet att väcka talan om att vårdnaden ska bli gemensam eller att vårdnaden ska anförtros till honom eller henne. Stöd för en förälders rätt att väcka talan i frågor som rör vårdnaden återfinns i 6 kap. 5 tredje stycket FB. När det kommer till rätt för en förälder att väcka talan angående en rätt till umgänge återfinns stödet i 6 kap. 15 a FB. När det kommer till umgängesrätten kan det vara missvisande att säga att det är en rätt för en förälder att få till ett umgänge med hans eller hennes barn. I FB behandlas umgängesrätten nämligen som en rättighet för barnet att få till ett umgänge med dennes förälder, 6 kap. 15 FB. Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffar varandra eller genom att de har annan kontakt. I denna framställning ställs ändock umgänget upp som en rättighet för en förälder, med beaktande av barnets bästa. Detta för att det är föräldern som kan realisera umgängesrätten genom en talan i domstol, om föräldrarna inte kommer överens, 6 kap. 15 a FB. Det faktum att vårdnadshavaren och föräldern själva kan komma överens om ett umgänge stärker även det bilden av att umgängesrätten i praktiken är en rätt för föräldern. Ett umgänge kan heller inte tvingas på en förälder som motsätter sig detta. 27 I en dom från Svea hovrätt 28 menade domstolen att det inte kunde anses vara förenligt med barnets bästa att besluta om ett umgänge till en förälder som motsätter sig detta. Detta eftersom umgängesförordnandet då kan leda till en konflikt mellan vårdnadshavaren och föräldern vilket kan leda till att barnet påverkas negativt. Viktigt att notera är att detta är ett avgörande från en hovrätt och det är således inte prejudicerande på något vis. Det tas dock upp i denna framställning för att exemplifiera en, av kanske många, uppfattning gällande umgängesrätten. 27 Sjösten, s. 115. 28 Svea hovrätts dom den 22 mars 2001, mål nr T 4337-00. 23

Det finns inte någon plikt för ett barn att umgås med den förälder som inte har vårdnaden om barnet. Någon absolut rätt för föräldern att få till ett umgänge finns således inte heller. 29 Om ett barn ger uttryck för att barnet inte vill träffa den ena föräldern ska detta beaktas av domstolen. Det finns dock en möjlighet för domstolen att ändock besluta om verkställighet av ett umgänge om det antas vara till barnets bästa, detta om det inte kan anses finnas några verkställighetshinder enligt 21 kap. 5 FB. Den tredje av en förälders främsta rättigheter är att en förälder har rätt till information om sitt barn. Denna rätt stadgas i 6 kap. 15 fjärde stycket. Där sägs att en vårdnadshavare, i samband med umgänge med den andra föräldern, ska lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. Ett exempel på sådan upplysning som ska lämnas kan vara att vårdnadshavaren tänkt att flytta till annan ort. Denna upplysning måste anses vara av sådan art att den måste lämnas för att främja umgänget. Detta eftersom umgängesföräldern då kan få en möjlighet att vidta åtgärder för att umgänget ska kunna fortsätta på bästa sätt. 30 Vägledande för vad för upplysningar vårdnadshavaren är tvungen till att uppge kan vara att föräldern inte ska ses som en utomstående person. Hon eller han ska kunna umgås med barnet på ett naturligt sätt och barnet ska kunna vända sig till föräldern för stöd och råd. För att detta ska vara möjligt krävs det att föräldern har fått upplysningar om vad som händer i barnets liv vid tidpunkten. 31 Att vara förälder men inte vårdnadshavare innebär inte bara rättigheter utan det finns även skyldigheter för en sådan förälder. Här ska särskilt nämnas underhållsskyldigheten som stadgas i 7 kap. FB. Underhållsbidrag ska betalas till barnet om båda föräldrarna är vårdnadshavare men barnet bor varaktigt hos bara den ena vårdnadshavaren eller om det, som denna framställning utgår ifrån, barnet bara har en vårdnadshavare och barnet dessutom bara bor varaktigt hos denna. Detta enligt 7 kap. 2 FB. Enligt lagtexten följer att det är barnet som kan tillgodoräkna sig underhållsbidraget. Enligt tidigare lagstiftning var det inte särskilt föreskrivet till vem underhållsbidraget skulle utbetalas till. 32 29 Walin & Vängby, Föräldrabalken (1 jan. 2016, Zeteo), kommentaren till 6 kap. 15. 30 Walin & Vängby, Föräldrabalken (1 jan. 2016, Zeteo), kommentaren till 6 kap. 15. 31 Walin & Vängby, Föräldrabalken (1 jan. 2016, Zeteo), kommentaren till 6 kap. 15. 32 Prop. 1978/79:12, om underhåll till barn och frånskilda m.m., s. 4. 24

2.4 Rättighetsbegreppet En rättighet kan sägas innebära att en individ har ett intresse som erkänns vara skyddsvärt. För att det ska vara möjligt att tala om en rättighet krävs dock också att det finns andra som har en plikt att skydda det skyddsvärda intresset som en individ kan sägas ha. Rättigheter kännetecknas av att individen som tillerkänns rättigheten själv kan kräva uppfyllandet av rättigheten. Individen ska också ha möjlighet att avstå från att kräva uppfyllande. För att det ska gå att prata om uppfyllande av rättigheter, och även annat, krävs det att individen kan sägas vara autonom och självbestämmande. Problemen uppstår då när det pratas om barns rättigheter. Detta eftersom det anses att barn inte själva kan utkräva sin rätt. 33 Frågan blir då om det verkligen går att tala om barns rättigheter. Frågan som vi ställer hos här är vad det är som gör en rättighet till en rättighet. En kort inledning ges ovan men de som försökt reda ut rättighetsbegreppet har delats upp i två läger, med två olika teorier; intresseteorin och viljeteorin. Anhängare av intresseteorin menar att en rättighet är ett skyddsverktyg. Skyddet ges till ett intresse som anses väga så tungt att innebära en skyldighet för någon annan. De som förespråkar viljeteorin menar istället att en rättighet har man endast om man kan har dels en möjlighet att hävda rättigheten, dels kunna välja hur rättigheten ska hävdas eller avsägas. 34 När det kommer till barns rättigheter innebär intresseteorin att barn har rättigheter medan barn, och inte heller funktionshindrade eller psykiskt sjuka, enligt viljeteorin inte kan anses ha några rättigheter. Detta eftersom de inte har någon möjlighet att utnyttja rättigheten såsom någon typ av makt som en rättighet måste sägas vara. I andra delar av litteraturen ges olika typer av svar influerade av intresse- och viljeteorin. Ett synsätt som tagits upp är att barn bara kan sägas ha rättigheter när de själva kan bestämma över dem. Ett andra synsätt är att barn har intressen som behöver skyddas men att det är någon annan som får avgöra huruvida rättigheterna ska tillgodoses. 35 John Eekelaar 36 menar att om det är upp till någon annan att avgöra om en rättighet ska tillgodoses så blir rättigheten inte särskilt meningsfull för den egentliga rättighetsinnehavaren. 37 Denna framställning bygger på att det 33 Singer, Barnets bästa, s. 39. 34 Stern, Rebecca, The childs right to participation reality or rhetoric?, Uppsala universitet, 2006, s. 82f. 35 Singer, Barnets bästa, s. 40. 36 En engelsk barnrättsexpert. 37 Eekelaar, The Importance of Thinking that Children Have Rights, s. 221-223. 25

måste gå att tala om barns rättigheter som deras egna rättigheter. Barn, stora som små, saknar egen rättshandlingsförmåga vilket innebär att de inte själva kan utkräva sin rätt. Barn måste ändock ses som kompetenta individer som innehar en växande förmåga att själv förfoga över sina rättigheter. 38 Det finns även ett institut där barn kan få en särskild ställföreträdare som finns till för att hjälpa barnet att utkräva sina rättigheter. 2.5 Sammanfattning och analys Ett barn är en född människa som är under 18 år. Detta gäller enligt 9 kap. 1 FB tillsammans med artikel 1 i Barnkonventionen. Synen på barn har i den svenska lagstiftningen på många sätt genomgått en utveckling. Barn har tidigare sätts som vårdnadshavares och föräldrars egendom men har på senare tid, mycket tack vare Barnkonventionen, behandlats i lagstiftningen som egna subjekt med egna rättigheter. När det talas om barnrätt talas det ofta om skydds- respektive aktörsperspektivet. Inom skyddsperspektivet ses barn som ett skyddsobjekt som behöver skydd från vuxna och samhället. När det talas om aktörsperspektivet talas det istället om barnet som en individ med egna rättigheter och som en individ som kan vara med och delta i beslut och dylikt. Utvecklingen för synen på barn har gått alltmer från ett skyddsperspektiv till aktörsperspektiv. Ett skyddsperspektiv är dock inte alltid oanvändbart. Ett barns vårdnadshavare kan även kallas barnets rättsliga förälder. Det är vårdnadshavaren som har det yttersta ansvaret för barnet redan från födelsen. Det är vårdnadshavarnas uppgift att arbeta för att barnets intressen och rättigheter blir tillgodosedda. Vårdnadshavarna har således det yttersta ansvaret för barnen. En vårdnadshavares ansvar följer av regler i den nationella lagstiftningen, främst FB och av Barnkonventionen. Huvudregeln är att barnets föräldrar även är barnets vårdnadshavare. Det finns dock undantag. Det finns situationer där en förälder inte är en vårdnadshavare. En förälder som inte har vårdnadsansvar har rättigheter, främst rätt till umgänge, rätt att väcka talan och rätt till information. En förälder som inte har vårdnadsansvar har även en skyldighet att betala underhåll till vårdnadshavare. 38 Singer, Barnets bästa, s. 41. 26