Bevarandeplan Natura 2000 (enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Motala kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Fågelmossen Totalareal 43,6 ha Natura 2000-kod SE0230156 Fastställd av Länsstyrelsen 2005-08-15 Områdestyp; status psci-område enligt Art- och habitatdirektivet; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden Statligt Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 7140 Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn 4,7 ha 9010 *Västlig taiga 24,5 ha 91D0 *Skogbevuxen myr 14,4 ha Arealen för 7140 har minskats från 14,8 ha (enligt regeringsbeslut) och arealen för 9010 har minskats från 28,8 ha (enligt regeringsbeslut). Naturtypen 91D0 är ny naturtyp (ej regeringsgodkänd). Ingående arter enligt fågeldirektivet Järpe Orre Pärluggla Sparvuggla Spillkråka Tjäder Bonasa bonasia Tetrao tetrix tetrix Aegolius funereus Glaucidium passerinum Dryocopus martius Tetrao urogallus 1
Bevarandesyfte och mål Järpe: Målsättningen nationellt är att bevara en livskraftig population om minst 150 000 par och att arten ej försvinner från något av de län där den finns idag. Vad gäller Fågelmossen bör området vara uppväxtområde för minst en kull årligen. Orre: Målsättningen nationellt sett bör vara ett livskraftigt bestånd av minst 200 000 par och att arten ej försvinner som reproducerande från något län. Vad gäller Fågelmossen bör området vara uppväxtområde för minst två kullar årligen. Pärluggla: Målsättningen är att det skall finnas förutsättningar för ett häckande bestånd av pärluggla i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa 30 000 par, varav huvuddelen i Norrlands skogsland. Vad gäller Fågelmossen är målsättningen en häckning i området eller den närmsta kilometern 3 år av 10. Sparvuggla: Målsättningen bör vara att det skall finnas förutsättningar för ett häckande bestånd av sparvuggla i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa 20 000 par, varav huvuddelen i de södra och mellersta delarna av landet. Vad gäller Fågelmossen är målsättningen en häckning i området eller den närmsta kilometern 3 år av 10. Spillkråka: Målsättningen är att det skall finnas ett häckande bestånd av spillkråka i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa minst 40 000 par, varav huvuddelen i de södra och mellersta delarna av landet. Vad gäller Fågelmossen är målsättningen en häckning i området eller den närmsta kilometern 8 år av 10. Tjäder: Målsättningen är att bevara livskraftiga bestånd i samtliga svenska landskap (utom Gotland) och att den totala svenska stammen inom en rimlig framtid uppgår till minst 150 000 par. Vad gäller Fågelmossen bör området vara uppväxtområde för minst en kull årligen. Lekplatsen i närområdet bör hysa minst 5 revirhävdande tuppar årligen. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Habitatet bör finnas kvar inom sitt nuvarande utbredningsområde. Vad gäller Fågelmossen så bör arealen endast minska långsamt och då pga naturlig igenväxning och övergång till Skogbevuxen myr eller Västlig taiga. *Västlig taiga: Målet med naturtypen i området är att arealen ska bestå så att all fastmark inom Natura 2000-området uppfyller habitatets kvalitetskrav även i fortsättningen. Gällande kvalitén så är målsättningen att mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och i slutändan inte understiga 20 % av virkesförrådet i genomsnitt och antalet riktigt gamla träd (äldre än 150 år) ska öka så mycket som möjligt utan att aktiva åtgärder sätts in. *Skogbevuxen myr: Målet med naturtypen i området är att den ska ha opåverkad hydrologi och ett trädskikt som så långt möjligt inte påverkats av mänsklig aktivitet. Den döda veden ska på sikt inte understiga 10 % av virkesförrådet. Arealen ska bibehållas (om den inte naturligt övergår i Västlig taiga ). Beskrivning Fågelmossens domänreservat ligger i norra Östergötland i ett karakteristiskt svagt kuperat sprickdalslandskap. Berggrunden i området består av yngre grovporfyrisk granit och jordarten utgörs av sandig morän och torv. Reservatet är småkuperat med blottade hällmarker i de mer höglänta partierna och fuktiga sänkor med skog och myrmarker. Reservatet omfattar myrområden och omgivande skogsmark. Myrmarken består av en svagt välvd till stor del tallbevuxen mosse och ett topogent kärr. De orörda myrmarkerna, som täcker drygt halva arealen av reservatet, är bevuxna med bland annat olika vitmossor, 2
björnmossor, vattenklöver, skvattram, hjortron och sileshår. På den större mossen i norr finns det helt öppna ytor och i kanterna växer en del låga, senvuxna tallar och mindre björkar och pors. Laggkärren är välutbildade och för det mesta öppna med starr- och gräsvegetation. På de mindre mossarna i söder är trädskiktet tätare. Skogen inom reservatet är omväxlande gammal granskog på fuktigare, mer låglänta marker, och hällmarkstallskog med inslag av en del större lavklädda hällar. Al och björk förekommer här och var. Trädskiktet är olikåldrigt med en del riktigt gamla träd bl a utmed vägen som går genom reservatet. I fältskiktet växer bl a blåbär, lingon, kråkbär, skogsfräken och ekorrbär. Vårfryle, kruståtel, ängs- och skogskovall förekommer också. Vanliga skogsmossor som väggmossa, husmossa och raggmossa finns spridda i området. Flera stora hällmarker ligger insprängda i skogsmarken och i anslutning till myrmarkerna. Grå och gulvit renlav breder ut sig på hällarna, liksom fönsterlav och islandslav mm. Djurlivet är typiskt för trakten med älg, rådjur och hare mm. Bland fåglarna kan nämnas tjäder, spillkråka, pärluggla, sparvuggla, orre och en hel del småfåglar som bofink, gulsparv och olika mesar. I de grova träden finns gott om bohål. Beskrivning av arter och livsmiljöer Järpe: Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret bör överstiga 10% för att området skall accepteras. En viktig och begränsad vinterfödoresurs är alknoppar, alhängen samt björkknopp, och i omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir. När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Järpen är en extrem stannfågel inom sitt revir om 25-50 ha. Ungfågelspridningen kan röra sig om i storleksordningen någon eller några km. Orre: Orren är de öppna markernas skogshöna och häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. I skärgårdsmiljö häckar arten på kala skär och öar och i fjälltrakterna kan den gå upp i fjällbjörkskogen. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Björkknoppar är en viktig diet under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar, bl.a. är blåbärsblom en viktig komponent. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen 25 till 75 km 2. Pärluggla: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av olika smågnagare, främst sork men även skogsmöss, näbbmöss och småfåglar. För god häckningsframgång krävs höga gnagartätheter. Tillgång på lämpliga häckningsplatser i form av trädhåligheter. Häckar helst i hål av spillkråka, men kan undantagsvis hålla till godo med naturliga håligheter och hål av gröngöling och större hackspett. Arten häckar dessutom gärna i holk. Bra bohål är en bristvara och hannarna försöker därför stanna året runt i häckningsreviret. Pärlugglan har svårt att komma åt sitt byte genom ett tjockt snötäcke, något som begränsar såväl artens utbredningsområde som chansen till vinteröverlevnad. Pärlugglan häckar med de största tätheterna i tät granskog. Även om den föredrar granskog, helst äldre sådan med små luckor och öppningar i form av stormfällen etc., häckar den frekvent även i barr- och lövblandskogar innehållande tall, björk och asp. I södra Sverige häckar den sällsynt men regelbundet i bokbackar, grövre aspbestånd på inägomark och i Bornholm i Danmark t.o.m. i ren bokskog. I områden med dålig tillgång på lämpliga bohål accepterar den även ren tallskog. Ofta påträffas arten i gränsområden till hyggen och inägor samt kring större myrar, förmodligen därför att bytestillgången är högre i dessa marker än centralt inne i den täta skogen. Emellertid utsätter sig kantugglorna därmed samtidigt för en högre predationsrisk från andra ugglor som t.ex. kattuggla. Arten jagar över arealer i storleksordningen 3 10 km 2. Pärlugglan är 3
huvudsakligen stannfågel, men vissa år äger flyttningsrörelser rum i september november. Sparvuggla: Arten behöver tillgång på lämpliga boplatser i form av gamla bohål från större hackspett eller tretåig hackspett. Den optimala häckningsmiljön är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Sparvugglan är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd finns att tillgå. I södra Sverige hittar man den ofta på gammal, igenväxande inägomark där den häckar i bestånd av äldre asp. Den behöver även god tillgång på lämplig föda i form av gnagare och småfåglar. Sparvugglan är i huvudsak en stannfågel. Vissa vintrar sker mer omfattande rörelser söderut. Arten jagar över arealer i storleksordningen 1,5 km 2. Spillkråka: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta lågt i träd och på stubbar m.m. Den behöver även tillgång på lämpliga häckningsplatser, främst i form av grov asp, tall eller bok. I södra och mellersta Sverige råder ingen uttalad brist på lämpliga häckningsträd, däremot kan tillräckligt grova stammar saknas i stora delar av Norrland där skogsbruket är mera intensivt och tillväxten sämre. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är något av en nyckelart i boreala och nemoboreala skogsekosystem genom att den årligen producerar ett stort antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sitt bo. Spillkråkan är en stannfågel som under sommarhalvåret i södra Sverige födosöker över arealer i storleksordningen 100-1 000 ha. Vintertid rör sig arten över större områden. I Norrlands inland är artens hemområden troligen betydligt större än i södra Sverige. Tjäder: Tjädern kräver större sammanhängande skogsområden för att den skall finnas i livskraftiga bestånd. I dessa måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Således kräver arten vintertid förekomst av äldre successionsfaser av talldominerade skogar (äter tallbarr och tallskott), medan den sommartid påträffas i mycket varierande marker, allt från gammal bärrik skog (bl.a. är blåbärsris viktigt) som till nyupptagna hyggen. Förekomsten av våtmarker är en mycket betydelsefull faktor, då hönan under den tidiga våren till stor del livnär sig på späda skott av tuvull. Tillgången på proteinrika blad, blommor och frön bestämmer till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Våtmarker är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna livnär sig på insekter. Sammanfattningsvis kan sägas att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden som innehåller en stor variation ifråga om successionsstadier och våtmarker (sumpskog, kärr och myr). Dessutom är arten starkt traditionsbunden till speciella lekplatser. Tjädern är en stannfågel. Arten rör sig normalt inom ett område i storleksordningen 25 km 2. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Naturtypen innefattar ett ganska brett spektra av naturligt öppna magra våtmarker. I Fågelmossen rör det sig om några öppna laggkärr och en långsamt igenväxande fd göl centralt. Vitmossor dominerar bottenskiktet och i fältskiktet finns gott om tuv- och ängsull, starrarter och olika ris. Naturtypen är ofta ett övergångsstadium när gölar genom naturliga processer växer igen och blir högmosse eller skogbevuxen myr. Dikningar och annan hydrologisk påverkan förstör naturtypen genom att den då mycket snabbt blir skogbevuxen och många av dess typiska arter dör ut pga för torra förhållanden. *Västlig taiga: Naturtypen består av äldre barrskogar med inslag av gamla träd eller död ved, brandfält eller successioner uppkomna efter en större störning som tex brand. Den senare typen är oftast lövdominerad. Död ved utgör ett mycket viktigt element. Miljön hyser ofta en artrik svamp-, moss-, och lavflora liksom en rik fauna av vedlevande insekter. Större områden hyser dessutom ofta en karaktäristisk fågelfauna med flera skogshöns och hackspettar. I (kring) Fågelmossen består habitatet mest av tallskog och barrblandskog av hög ålder och ganska rik på död ved. Framförallt finns här en rik insektsfauna knuten till död ved. 4
*Skogbevuxen myr: Naturtypen består av skogar på torvmark. Trädskiktet är oftast glesare än de sumpskogar som förs till habitat 9010 och de miljöerna har inte några tjockare torvlager. Trädskiktet domineras oftast av tall eller björk och fältskiktet domineras som regel av tuvull, olika ris och starrarter. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Järpe: Något direkt hot mot artens fortlevnad i Sverige finns ej. Järpen missgynnas dock flerstädes p.g.a. ett intensivt och storskaligt skogsbruk och generellt sett torde arten ha minskat kraftigt under den senaste 40-årsperioden. I starkt fragmenterade skogslandskap med isolerade lämpliga bestånd mindre än 25 ha saknas i allmänhet järpen. Orre: Under 1800-talet förekom orren t.ex. tämligen allmänt till allmänt på de stora ljunghedar som då fanns i södra Sverige. I takt med att skogsarealen ökat och ljunghedarna försvunnit har orren minskat i flera områden. Negativt för orren har även varit försvinnandet av skogsbetet, genom att skogen blivit allt tätare och därigenom allt sämre som födosöksmiljö. De stora brandfält med efterföljande lövuppslag som förr med regelbundna intervall skapades i den boreala zonen, och som var mycket gynnsamt habitat för orren, saknas numera nästan helt eftersom naturliga bränder som regel snabbt blir släckta. I viss mån har orren erhållit en ersättningsbiotop i det storskaliga kalhyggesbruket, men med den inskränkningen att det efterföljande lövuppslaget som regel röjs och gallras bort och ersätts med barrträd. Totalt sett finns ej något hot mot artens fortlevnad i Sverige. En bidragande orsak till att orren får allt svårare att upprätthålla starka bestånd är att småjordbruken i skogsbygderna läggs ned och skogsplanteras i en mycket stor omfattning. Pärluggla: Ett hot mot pärlugglan är att det ofta finns för få hålträd. Som andra hålhäckare är arten beroende av god tillgång på trädhåligheter. De under lång tid uteblivna eller mycket svaga smågnagartopparna i Norrland har successivt lett till en minskning av det häckande beståndets storlek. Ett annat hot är försämrad tillgång på byte i skogs- och mellanbygderna till följd av upphörande jordbruk och minskade arealer öppen mark. Sparvuggla: Eftersom sparvugglan är mycket flexibel i sitt boplatsval är det av allt att döma förekomsten av lämpliga bohål som är den mest begränsande faktorn. Det är oerhört viktigt att alla hålträd sparas på föreskrivet sätt. Spillkråka: Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket och näringens allt större krav på skogsråvara. Minskad lövandel, ökad granandel och mera homogena bestånd i södra och mellersta Sverige missgynnar arten. Minskad medelålder i bestånden i intensivt brukade trakter gör att tillgången på lämpliga boträd minskar. Eftersom spillkråkan i stor utsträckning livnär sig på hästmyror missgynnas den med största säkerhet av stubbrytning och GROT-uttag. Tjäder: Arten är inte rödlistad i Sverige. Tjädern har emellertid starkt missgynnats av det storskaliga skogsbruket, särskilt i södra och mellersta Sverige där betydande populationsnedgångar konstaterats. Det allvarligaste hotet i skogsbrukslandskapet är de förändringar som skett och fortfarande sker på landskapsnivå, t.ex. fragmentering och tillkomsten av stora arealer med monokulturer av tall och gran som aldrig tillåts bli biologiskt mogna. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Tillkommande och existerande ingrepp i form av dikning och andra markavvattnande åtgärder liksom dämning kan påverka habitatets hydrologi och hydrokemi på ett negativt sätt, vilket i sin tur kan ge konsekvenser på vegetation och torvbildning samt torvnedbrytning. Även markavvattningsföretag och dämning i närliggande våtmarks- eller fastmarksmiljöer kan ge en negativ påverkan på habitatet. Torvbrytning är ett stort hot mot habitatet idag då det finns en risk för att efterfrågan på torv som energikälla och 5
jordförbättringsmedel blir större. Genom att anlägga skogsbilvägar över eller i närheten av habitatet kan hydrologin och/eller hydrokemin i området förstöras. Skogsbruk och andra företag som innebär att fastmarksholmar och närliggande fastmark avverkas kan innebära är näringsämnen läcker ut på myren och att de hydrologiska förhållandena ändras. Spridning av till exempel kalk, aska och gödningsämnen i habitatet ger drastiska förändringar på vegetationens artsammansättning. Motsvarande spridning av kemiska substanser i habitatets närhet kan också skada habitatet genom luftburen deposition eller genom transport med tillrinnande vatten. Ökad våtdeposition av kväve gör att habitatets vegetationssammansättning förändras med resultat att antalet vitmossor minskar, och andelen gräs, buskar och träd ökar. Samhällsbyggande med nya kommunikationsleder, anläggningar etc kan förstöra eller skada habitatet, antingen som en direkt effekt eller genom anläggningsarbetet. Igenväxning av habitatet pga markavvattning och kvävedeposition kan innebära att proportionerna mellan olika arter i botten och fältskikt allvarligt förändras och på sikt kan habitatet övergå till trädklädd myr 91D0. *Västlig taiga: Olika former av produktionsinriktat skogsbruk, i eller i anslutning till objekt, hotar naturtypen och leder till brist på gamla träd, död ved etc. Även plockhuggning och bortstädande av vindfällen och död ved är ett hot mot naturtypens typiska arter. Dikning leder till uttorkning av sumpskogar vilket är starkt negativt för många fuktkrävande arter. *Skogbevuxen myr: Olika former av produktionsinriktat skogsbruk, i eller i anslutning till objekt, hotar naturtypen och leder till brist på gamla träd, död ved etc. Dikning eller andra grävarbeten som påverkar hydrologin leder till uttorkning vilket är starkt negativt för många typiska arter. Torvtäkt och annan exploatering är också fatala för naturtypen. Bevarandeåtgärder - med tidplan Enligt 7 kap 28 a MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med områdets skötsel. Hela området är idag skyddat som naturreservat med föreskrifter och skötselplan som ska leda till att gynnsam bevarandestatus för utpekade arter och naturtyper så långt möjligt garanteras inom området. I den närmaste omgivningen finns planer på att ytterligare gammelskog och myrmark ska skyddas och detta troligen innan 2010. Detta kommer starkt gynna tjäder, järpe, pärluggla, spillkråka och sparvuggla. För utpekade fågelarter gäller dessutom följande: Järpe: Järpen får jagas på de tider som anges i bilaga 1 till jaktförordningen (1987:905) Övriga tider på året är den fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av järpe som är olagligt fångade eller olagligt dödade i Sverige. Där förbjuds också förvaringen av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Järpen är upptagen i Bilaga III i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Orre: Orren får jagas på de tider som anges i bilaga 1 till jaktförordningen (1987:905) Övriga tider på året är den fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av orre som är olagligt fångade eller olagligt dödade i Sverige. 6
Där förbjuds också förvaringen av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Orren är upptagen i Bilaga III i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Pärluggla: Pärlugglan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. I rådets förordning (EG) nr 338/97 regleras import och export samt försäljning av levande och döda exemplar av pärluggla. Sådan import och export samt försäljning får endast ske efter tillstånd från Jordbruksverket. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder förvaring av levande exemplar av pärluggla. Pärlugglan tillhör Statens vilt (33 jaktförordningen (1987:905)). Exemplar som omhändertas eller påträffas döda eller dödas tillfaller Staten. Pärlugglan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Sparvuggla: Sparvugglan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. I rådets förordning (EG) nr 338/97 regleras import och export samt försäljning av levande och döda exemplar av sparvuggla. Sådan import och export samt försäljning får endast ske efter tillstånd från Jordbruksverket. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder förvaring av levande exemplar av sparvuggla. Sparvugglan tillhör Statens vilt (33 jaktförordningen (1987:905). Exemplar som omhändertas eller påträffas döda eller dödas tillfaller Staten. Sparvugglan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Spillkråka: Spillkråkan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av spillkråka, samt förvaring av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Spillkråkan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Tjäder: Tjädern får jagas på de tider som anges i bilaga 1 till jaktförordningen (1987:905) Övriga tider på året är den fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av tjäder som är olagligt fångade eller olagligt dödade i Sverige. Där förbjuds också förvaringen av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Tjädern är upptagen i Bilaga II i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Bevarandestatus idag Järpe: Den svenska populationen har uppskattats till drygt 100 000 par. Järpen häckar i samtliga län utom på Gotland. Järpen saknas även på Öland (H-län). Det svenska beståndet beräknas utgöra cirka 17 % av det europeiska utanför Ryssland. Beståndet vid Fågelmossen uppskattas till 1 par. I de planerade utvidgningsytorna verkar ytterligare 3-4 par finnas. 7
Orre: Den svenska populationen har uppskattats till minst 170 000 par (1990-talets mitt). Orren häckar i samtliga län men saknas på Öland där den sista fågeln rapporterades 1969. Många uppgifter från Götaland och Svealand tyder på starkt minskande stammar under 1990-talet. Den svenska andelen av den europeiska populationen (inkl. europeiska Ryssland) är minst 20 %. BirdLife International betecknar orren som Sårbar i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att den globala populationen inte är koncentrerad till Europa men att arten har en otillfredsställande bevarandestatus i området (Tucker & Heath 1994). Vad gäller Fågelmossen så utnyttjas området årligen men frekvensen är osäker. Pärluggla: Pärlugglan häckar i samtliga svenska län, dock ej på Öland. På Gotland häckar ett tiotal par. Beståndet är som starkast i större sammanhängande barrskogsområden och förekomsterna längs kusterna och på de stora slättområdena i södra och mellersta Sverige är svaga. Tätheterna avtar i det inre av Norrland, förmodligen främst p.g.a. klimatiska orsaker. Det häckande beståndets storlek varierar kraftigt mellan olika år beroende på smågnagartillgången. Under goda år handlar det om i storleksordningen 18 000 24 000 par, och under toppår om ännu mer kanske uppemot 40 000 par. Pärlugglan är nomadisk över stora delar av den norra barrskogsregionen. Detta gör att man bör vara försiktig med att uttala sig om beståndsförändringar i enskilda länder. Istället måste man försöka följa utvecklingen över stora sammanhängande arealer Norge, Sverige, Finland och västra Ryssland utgör förmodligen en enhet. Det nordeuropeiska beståndet överstiger förmodligen 30 000 par även under dåliga år, under goda år kan det kanske handla om uppemot 100 000 par. Förutom i norra Europa finns små häckande bestånd i skogs- och bergstrakterna i Centraleuropa, totalt i storleksordningen drygt 10 000 par. Fågelmossen utnyttjas under goda pärluggleår. Sparvuggla: Sparvugglan häckar i samtliga svenska landskap utom på Öland och Gotland. Arten är som vanligast i södra och mellersta Sveriges skogsbygder. Tätheterna avtar norrut och arten är sparsamt till sällsynt förekommande i det inre av Norrland. Det svenska beståndet har beräknats till mellan 12 000 och 16 000 par, vilket utgör bortemot hälften av det samlade europeiska beståndet. Huvuddelen av de europeiska sparvugglorna finns i de norra delarna (Norge, Sverige och Finland). Reliktbestånd finns i bergsskogar i Centraleuropa. Artens beståndsutveckling är i princip helt okänd. Flera tecken tyder dock på att det skett en expansion söderut under den senare delen av 1900-talet. Arten utnyttjar Fågelmossen och häckar troligen med ett par (2003 och 2004). Spillkråka: Spillkråkan häckar i samtliga svenska län, dock fåtaligt i Norrlands inland. Det svenska beståndet uppskattas till i storleksordningen 20 000-35 000 par. Detta motsvarar ungefär 10 % av det samlade europeiska beståndet på 200 000-265 000 par. Beståndet i södra Sverige förefaller vara tämligen stabilt. Utvecklingen i Norrlands inland är mera osäker, främst beroende på de låga tätheterna och att inventeringsunderlaget är väl litet. Fågelmossen ingår i ett spillkråkerevir. Tjäder: Den svenska populationen har uppskattats till 84 000 till 110 000 par (1990-talets mitt). Tjädern häckar i samtliga län utom Gotland. På norra Öland försvann de sista tjädrarna under 1980-talet. Starka minskningar har under de senaste 30 åren registrerats i Götaland och Svealand och även lokalt i Norrland. Det svenska stammen utgör ca 10% av det europeiska beståndet (inkl. europeiska Ryssland).I reservatets närhet finns en lekplats som utnyttjas av minst 7 revirtuppar (2003). Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Habitatets utbredningsområde har inte minskat. Totalarealen av habitatet i landet har minskat rejält under 1900-talet, men fortfarande finns stora arealer kvar. Där habitatet spolierats är uppodling, markavattningsprojekt och storskaliga torvtäkter anledningen till förstörelsen. En stor andel av förekomsterna av habitatet har lokala skador i form av små husbehovstäkter och markavvattningsprojekt. Skadefrekvensen är störst på de små myrarna söder om Limes Norrlandicus. Förekomster av habitatet som ligger i de stora myrkomplexen och i fjällen är oftast de bäst bevarade. Igenväxningen av kärr i den sydligaste delen av landet kan komma att 8
bli ett allvarligt problem för många av de till habitatet knutna arterna. Arealen inom Fågelmossens naturreservat är små vilket gör dem extra känsliga. *Västlig taiga: Denna mycket heterogena naturtyp finns spridd i hela den boreala delen av landet. Västlig taiga är ett svensk-finskt tillägg och Sverige tillsammans med Finland har därmed ett särskilt ansvar för naturtypen inom EU. Historiskt sett är förlusten av västlig taiga mycket stor och endast några få procent återstår (ca 3 % av 21 milj. ha) i boreal region. Produktionsskogsbruket är det största hotet mot naturtypen och dess naturvärden. Bristen på död ved, gamla träd och brandfält leder till en utarmning av artstocken och utdöendet av arter ligger inte i fas med den kvarvarande arealen. Mycket tyder på att flera arter endast lever kvar i restpopulationer som kommer att dö ut inom en snar framtid. Det är därför av stor vikt att så mycket som möjligt av naturtypen undantas skogsbruket. Avsaknaden av brand är också ett problem för naturtypens naturliga dynamik och artinnehåll. Vad gäller Fågelmossen så är här något glest med de äldsta träden och den döda veden. Många till naturtypen knutna arter lever därför med glesa populationer i området vilket gör området extra känsligt. *Skogbevuxen myr: Den totala arealen av naturtypen har minskat betydligt i landet under 1900-talet, både genom skogsbruk och genom markavvattning. En stor andel av naturtypens objekt har lokala skador i form av diken. Naturtypens utbredningsområde har inte minskat utan förekommer i hela landet, med tyngdpunkt på Norrlandslänen samt Kronobergs län i söder. Uppskattad total areal av naturtypen i hela landet är ca 200 0000 ha. I Fågelmossen är skadorna på naturtypen små eller obefintliga. Uppföljning av bevarandemålen För tillfället pågår ett nationellt projekt där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 arbetas fram. Övervakningen av utpekade arter och naturtyper på Fågelmossen kommer att inordnas i det nationella övervakningsprojektet. Kartor Bilaga 1: Natura 2000-områdets utbredning Bilaga 2: Habitatens utbredning (Bevarandeplanekarta) Bilaga 3: Översiktskarta Referenser s webb (http://www.e.lst.se) Naturvårdsverkets webb (http://www.naturvardsverket.se) Natura 2000-kartor på webben (http://w3.vic-metria.nu/n2k/jsp/main.jsp) Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. 9
10
11
12