Bevarandeplan för Natura 2000-område Örmossen (SE ) Eskilstuna och Katrineholms kommun, Södermanlands län

Transkript

1 Dnr: Bevarandeplan för Natura 2000-område Örmossen (SE ) Eskilstuna och Katrineholms kommun, Södermanlands län Natura 2000-kod: SE Områdets namn: Örmossen Totalareal: 84 ha Upprättad av: Länsstyrelsen, kontaktperson: Gunilla Björkhem Fastställd av Länsstyrelsen: Områdestyp: Natura 2000 område enligt Habitatdirektivet samt SPA-område enligt fågeldirektivet Status: Godkänt av Regeringen Ägandeförhållanden: Privat samt Västerhaninge församling Fastighetsbeteckning: del av Husby 1:1, Sörby 2:3 och 2:4 Ekonomiskt kartblad: 10G 2d, 10G 3d

2 Innehållsförteckning Områdesbeskrivning... 3 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet... 4 Ingående arter enligt fågeldirektivet... 4 Bevarandesyfte... 4 Förslag till bevarandemål... 4 Beskrivning av naturtyper/arter i området... 5 Hotbild vad kan påverka Natura 2000-området negativt?... 9 Gällande regler Bevarandestatus idag Förslag till bevarandeåtgärder för Örmossen med tidplan Uppföljning av bevarandemål Exempel på arter i området Referenser Inventeringar Kartor se bilaga

3 Områdesbeskrivning Sett ur ett större perspektiv är Sverige och Finland och de baltiska länderna de enda länder inom EU som ännu har kvar torvbildande mossar som ett naturligt inslag i landskapet. I övriga Europa är i stor sett alla mossar exploaterade eller på annat sätt förstörda. Ur ett europeiskt perspektiv är därför mossar idag en mycket sällsynt och skyddsvärd naturtyp. Örmossens Natura 2000-område är belägen vid foten av Köpingåsen, i den sydvästra delen av Eskilstuna kommun. Den allra sydligaste delen av mossen ligger i Katrineholms kommun. Längs med mossens västra gräns löper riksväg 56. I övrigt omges mossen av småkuperad skogsmark främst barrskog. Området ligger inom m över havet, och omges av morän utom i väster vid åsen. Mossen ingår i två delavrinningsområden och vattendelaren ligger tvärs över mossen i öst väst (se karta). Tillrinningen är sannolikt mest avhängig utströmningen från åsen. Örmossen är en av de största mossarna i Södermanlands län. Den är mångformig och utgör ett mycket värdefullt exempel på en i regionen ovanlig naturtyp. Örmossens form är ganska väl sammanhållen. Endast ett fåtal vikar sticker av från den centrala mossen. De centrala delarna är svagt välvda och tallklädda. Växtligheten domineras av skvattram och nere i bottenskiktet finns en mängd olika vitmossor, bl. a praktvitmossa, rubinvitmossa, rostvitmossa, klubbvitmossa och flaggvitmossa. Ute på mossen finns flera fastmarksholmar. De lite större holmarna utgörs av produktionsskog, medan flera av de små har lämnats mer orörda. Det finns en hel del gamla tallar i området, både på de mindre fastmarksholmarna och i den trädklädda myrmarken. Runt en stor del av mossen löper ett blötare stråk som är helt trädfritt. Här är vitmossemattan mer eller mindre obruten och i fältskiktet finner man tuvull, rosling, tranbär och kallgräs samt lite trådstarr. I en vik ut från den östra sidan finns en barrsumpskog. I mossens södra halva har torvtäkt tidigare pågått. Torvgravarna, som är från olika tidsperioder, har idag dock vuxit igen till stora höljor som domineras av rufs- och flytvitmossa samt tuvull. Örmossen är en mycket värdefull fågellokal. Här häckar pärluggla och spillkråka samt tranor. För tranorna är Örmossen även viktig som rastlokal. Utöver dessa arter finns här både spelande orre samt tjäder. Samtliga dessa fågelarter är på tillbakagång i nästan alla länder inom den europeiska unionen. Även knipa har observerats häcka i området. Det viktigaste för att mossens höga naturvärden ska kunna bestå, är att den inte exploateras ytterligare för torvtäkt eller dikning. Det är också viktigt att gamla och grova, samt döda träd finns i och i anslutning till mossen. Den stora andelen unga, snabbväxande träd i de trädklädda delarna avslöjar att trädskiktet på mossen snabbt har slutit sig och fortsätter att sluta sig allt mer. För att Örmossens naturtyper ska kunna bevaras, kommer därför restaureringsåtgärder att bli nödvändiga. 3

4 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Naturtypskod Naturtypernas namn Areal **(ha) 7140 Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och 74,0 gungflyn 91 D0 *Skogbevuxen myr 10,0 Total naturtypsareal: 84,0 * Prioriterad naturtyp **Arealen kan komma att ändras efter basinventeringen Ingående arter enligt fågeldirektivet Artkod Ingående arter enligt fågeldirektivet A108 Tjäder Tetrao urugallus A127 Trana Grus grus A223 Pärluggla Aegolius funerus A236 Spillkråka Dryyocopus martius A409 Orre Tetrao tetrix tetrix Bevarandesyfte Det övergripande syftet med Natura 2000-området är att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för de i området utpekade naturtyperna och arterna så att området bidrar till den biologiska mångfalden i landskapet och länet. Syftet med Örmossens Natura 2000-område är att restaurera och bevara en för regionen karakteristisk och mångformig myrmarksmosaik. Representativa växtsamhällen ska kunna fortleva i området och det speciella fågellivet ska bevaras. Förslag till bevarandemål Målen kommer att preciseras efter att kommande basinventeringar utförts. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn Arealen av naturtypen skall vara minst 74 ha. Täckningsgraden av träd ska minska. I de täktpåverkade delarna ska frekvensen typiska arter* uppe på torvryggarna öka, så att värdet motsvarar värdet på den trädklädda mossen. I de täktpåverkade delarna ska täckningsgraden av vitmossor uppe på torvryggarna öka, så att värdet motsvarar värdet ute på den trädklädda mossen. I de trädklädda, centrala delarna ska antalet typiska arter öka något från det initiala uppföljningsvärdet. Hela arealen ska ha ostörd hydrologi. 4

5 *De typiska arterna specificeras i listor fastställda av naturvårdsverket. Exempel på typiska arter i den här typen av mosse är ull- och rubinvitmossa, kallgräs, sileshår och tuvsäv. *Skogbevuxen myr Arealen Skogbevuxen myr skall vara 10 ha. Hela arealen ska ha ostörd hydrologi. Området skall i framtiden ha ett rikt bestånd av död ved, dvs torrakor, vindfällen, lågor, grenar, kvistar och stubbrester. Relationen död/levande ved skall vara minst 1/5. Frekvensen av typiska arter* ska inte minska från det initiala värdet. Mer information om områdets befintliga naturvärden ska inhämtas. *Exempel på typiska arter är uddvitmossa, ängsull, stjärnstarr och mörk husmossa. Pärluggla, Spillkråka, Trana, Orre och Tjäder Eftersom de nuvarande populationsstorlekarna är okända kan inga specifika mål för populationsstorleken anges för arterna. Inventeringar som syftar till att få bättre kunskap om fågelarternas nuvarande populationsstorlek ska utföras. Det generella målet är att samtliga nämnda fågelarter ska leva kvar i minst lika stora bestånd som tidigare. Frekvensen av strukturer och mängden substrat viktiga för fågelarternas fortlevnad (främst hålträd, döda och döende träd, grova och gamla träd samt förekomsten av björk) ska öka i området. Beskrivning av naturtyper/arter i området Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus för naturtypen: Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn (7140) Den här naturtypen kan i Örmossen delas in i tre undergrupper som skiljer sig från varandra. Dels finns de trädklädda partierna i mossens centrala del, dels finns det breda och blöta helt öppna stråket längs med mossens östra sida och dels finns det täktpåverkade området i södra delen. Här nedan beskrivs de var och en för sig. De trädklädda partierna i mossens centrala del: Det finns en stor mängd olika vitmossearter i bottenskiktet, bl a praktvitmossa, rubinvitmossa, rostvitmossa, klubbvitmossa och flaggvitmossa. Fältskiktet domineras av skvattram, men här växer även lite rosling, tranbär och tuvull. Den stora andelen unga träd avslöjar att trädskiktet har slutit sig relativt snabbt de senaste decennierna. De flesta träd är omkring år gamla. Även arealmässigt har den trädklädda delen brett ut sig på bekostnad av de mer öppna partierna. Att öppen myrmark växer igen, är idag ett stort problem i södra Sverige. Igenväxning är egentligen en naturlig utveckling för ett mosseplan, men den etablering av träd vi ser ute på mossarna idag är starkt påskyndad av mänskliga aktiviteter. Vår kunskap om mossarnas igenväxning är ännu dålig, men huvudorsakerna till den påskyndade 5

6 igenväxningen är dikning och det omfattande nedfallet av luftburet kväve (vilket innebär tillförsel av näring till mossen). Etableringen av träd påskyndar i sig igenväxningsförloppet ytterligare, då trädens behov av vatten torkar ut mossen ännu mer. För att Örmossens olika livsmiljöer för växt- och djurliv ska kunna bibehållas krävs att restaureringsåtgärder i form av röjning utförs. Hydrologin behöver också klarläggas för att avgöra nuvarande till och avrinningsmönsters betydelse. Det blöta stråket i den östra delen: Det blöta stråket i den östra delen är till stor del helt trädfritt. Vegetationen här är av lite annan karaktär än i de trädklädda delarna, p g a att här är så pass mycket blötare. Vitmossemattan i bottenskiktet är mer sammanhängande och utgörs främst av rufsvitmossa och flytvitmossa, men här finns även drågvitmossa. Fältskiktet, som är mer sparsamt utvecklat, utgörs av tuvull, kallgräs och lite trådstarr samt tranbär och rosling. Bevarandestatusen i den här delen av området ger intryck av att vara god. Den täktpåverkade delen i söder: Den södra delen av mossen är starkt påverkad av täkt. Täktgravarna har dock till stor del läkt ihop till jättehöljor med mellanliggande torvryggar. Täktområdet kan delas in i 3-4 delområden som skiljer sig åt genom hur lång tid som gått sedan ingreppen gjordes. De jämnåriga trädskikten uppe på torvryggarna avslöjar vid vilken tidpunkt täkten utfördes. Samtliga träd i området är dock yngre än 50 år. Det välutvecklade trädskiktet torkar ut torvryggarna och vegetationen uppe på täktryggarna domineras av olika ris, som lingon, skvattram och kråkbär. Renlav förekommer rikligt. Torvtillväxten har avstannat. Endast 5-10 % av bottenskiktet täcks av vitmossor. Även i den här delen av mossen krävs restaureringsinsatser. Stora delar av trädskiktet bör avverkas och fraktas bort. Hur stor andel av trädskiktet som ska lämnas kvar får avgöras efter att historiska kartor har studerats. För hela naturtypen gäller att en tillräckligt bred trädklädd skyddszon (ungefärligt mått = en trädlängd) lämnas vid avverkningar i anslutning till myren. Skyddszonen har flera uppgifter. Dels skyddar den mossen från uttorkande vindar. Därför är det särskilt viktigt med skyddszon i den del av mossen som ligger i den förhärskande vindriktningen. Dels hindrar skyddszonen att jord och avverkningsrester sköljs ned i myren vid kraftiga regn. Om marken sluttar ned mot myren är skyddszonen därför extra viktig. Vidare hör gamla och döda träd ihop med myrmarken. De gamla träden är en förutsättning för att många arter även fortsättningsvis ska kunna leva kvar i området. Därför ska det finnas gamla och döda träd i och i anslutning till myrmarken. Också här har skyddszonen en viktig ekologisk roll. Skogbevuxen myr (91D0) Naturtypen utgörs av en skvattramtallmosse i en väl avgränsad våtmarksvik som går ut från områdets östra sida. Naturvärdena i detta område är ännu dåligt kända och måste undersökas närmare, men generellt är naturlig dynamik en förutsättning för att naturtypens bevarandestatus ska vara gynnsam. Naturlig dynamik omfattar naturliga störningar som stormfällningar, insektsangrepp och översvämningar. Även ostörd hydrologi är viktig. En annan grundförutsättning är skoglig kontinuitet av barrskog med en varierad åldersstruktu, samt förekomst av död ved. De döda träden är viktiga för t ex många mossor, lavar svampar, insekter och insektsätare. Gamla och grova träd av olika trädslag (främst tall) är också betydelsefulla inslag i naturtypen. 6

7 Också för den här naturtypen gäller att en tillräckligt bred trädklädd skyddszon (ungefärligt mått = en trädlängd) lämnas vid avverkningar i anslutning till myren. Syftet med skyddszonen är det samma som för föregående naturtyp. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus för arten: Pärluggla Pärlugglan häckar i trädhåligheter. Den föredrar hål efter spillkråka, men kan undantagsvis hålla till godo med naturliga trädhåligheter och hål efter gröngöling och större hackspett. Arten häckar dessutom gärna i holk. Hannarna stannar ofta året runt i reviret för att försvara bohålet. Pärlugglan häckar främst i tät granskog, helst äldre, luckig sådan. Den häckar även i barr- och lövblandskogar innehållande tall, björk och asp. Bra bohål är en bristvara och i områden med dålig tillgång på lämpliga bohål, kan pärlugglan även ha fördragsamhet med ren tallskog. Ofta påträffas arten i gränsområden till hyggen och inägor samt omkring större myrar, förmodligen därför att bytestillgången är högre i dessa marker än inne i den täta skogen. Ugglan lever av smågnagare, främst sork men även skogsmöss, näbbmöss och småfåglar. För god häckningsframgång krävs hög täthet av smågnagare. Pärlugglan har svårt att komma åt sitt byte genom ett tjockt snötäcke, vilket begränsar artens utbredningsområde och chans till vinteröverlevnad. Den jagar över arealer i storleksordningen 3 10 km². Pärlugglan är huvudsakligen stannfågel. Spillkråka Spillkråkan häckar i hål som den hackar ut i grova träd, främst i aspar, tallar eller träd av bok. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Medelåldern på utnyttjade tallar är i Småland 115 år, Uppland 170 år, Dalarna 187 år och i Gästrikland 239 år. I södra och mellersta Sverige råder ingen uttalad brist på lämpliga häckningsträd. En lägre andel lövskog och ökad andel granskog samt mer ensartade skogsbestånd, har dock missgynnat arten i södra och mellersta Sverige. Spillkråkan är en nyckelart. Den producerar årligen ett stort antal bohål vilka används av andra fåglar och däggdjur som inte själva kan hacka ut sina bon. Arten lever främst av vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta nära trädbasen och på stubbar och letar gärna efter hästmyror i rotrötad gran. Spillkråkan är en stannfågel. Under sommarhalvåret i södra Sverige födosöker den över arealer i storleksordningen 100 ha. Vintertid rör sig arten över större områden. Trana Tranan häckar på sanka sjö- eller havsstränder, på våta myrmarker, på vattensjuka hyggen omgärdade av sumpskog, vid större slättsjöar, i öppna kärr, i sänkta sjöar och andra större eller mindre våtmarker. Ett gemensamt krav, oavsett val av habitat, är att tranorna har möjlighet att bygga boet oåtkomligt för marklevande rovdjur, dvs. att det alltid är omgärdat av vatten. 7

8 Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt av insekter, blötdjur, grodor och småfisk. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett område i storleksordningen 1 km². En stor andel av tranorna övervintrar i korkeksmarker i Spanien, men fåglarna övervintrar också i Portugal och Frankrike i Nordafrika. Orre Orren är de öppna markernas skogshöna. Den häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. I skärgårdsmiljö häckar arten på kala skär och öar och i fjälltrakterna kan den gå upp i fjällbjörkskogen. Genom skogsbrukets inriktning mot produktionsbarrskog har lövrika, luckiga och flerskiktade skogar de senaste 50 åren blivit allt ovanligare. Detta missgynnar orren som vintertid är mycket beroende av björkens knoppar. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar bl.a. är blåbärsblom en viktig komponent. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen 25 km². Tjäder Tjädern kräver större sammanhängande skogsområden för att kunna fortleva i livskraftiga bestånd. I tjäderns skogar måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Vintertid äter arten endast tallbarr och tallskott och är alltså beroende av tallskogar. På våren livnär sig tjädrarna till stor del på späda skott av tuvull. Detta gör förekomsten av våtmarker till en mycket betydelsefull faktor. Våtmarkerna är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna endast äter insekter. Sommartid påträffas arten i mycket varierande marker - allt från gammal skog rik på blåbär, till nyupptagna hyggen. Tillgången på proteinrika blad, blommor och fröer bestämmer till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Sammanfattningsvis kan sägas att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden som innehåller en stor variation ifråga om successionsstadier och våtmarker (sumpskog, kärr och myr). Andelen gammal, biologiskt mogen skog med rikt fältskikt, är ofta en begränsande faktor. Tjädertupparna är revirhävdande. Framemot vårvintern håller de sig i närheten av den gemensamma lekplatsen, där samtliga tuppar i upptagningsområdet möts. Själva leken äger rum under tidiga mornar i april och maj. Lekplatsen är den samma från år till år och den förläggs ofta till gammal skog i anslutning till myrflikar. Tjädern är en stannfågel. Arten rör sig normalt inom ett område i storleksordningen 25 km². 8

9 Hotbild vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Nedan följer en beskrivning av några hotbilder mot naturvärdena inom Natura området. Det kan naturligtvis finnas fler men avsikten med detta stycke är att beskriva några tänkbara hot. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn och Skogbevuxen myr. En fortsatt igenväxning av tidigare mer öppna ytor är ett hot mot Örmossen då detta än mer torkar ut mossen. Följden blir ytterligare förlust av fuktighetskrävande vegetationssamhällen och arter. Skogliga åtgärder i, eller i anslutning till området. Exempel på sådana åtgärder är körvägar över myren, avverkning eller förberedelser till avverkning, gallring, plockhuggning, dikning, skyddsdikning, plantering eller markberedning. Skogliga åtgärder ska dock inte förväxlas med avverkning av träd i syfte att förhindra igenväxning av tidigare mer öppna ytor. Negativa förändringar av hydrologin. Exempel på åtgärder som kan påverka hydrologin i området är dikning och dikesrensning i tillrinnings-/ avrinningsområdet och inom området. Plantering av skog. Avlägsnande av död ved eller torrträd då detta innebär en minskning av viktiga substrat för lavar, insekter och svampar. Ökad våtdeposition av kväve som gör att naturtypens vegetationssammansättning förändras. Torvtäkt i objektet eller i intilliggande öppna myrar. Exploatering i form av vägar, stigar, bebyggelse eller andra anläggningar Pärluggla Det största hotet mot pärlugglan utgörs av det moderna skogsbruket. Främst är avverkning av skog med lång kontinuitet i anslutning till område ett hot mot pärlugglans fortlevnad. Brist på bohål är ett hot mot pärlugglan. Igenväxning av tidigare öppen mark (t ex på grund av nedläggning av jordbruk) leder till minskad tillgång på bytesdjur (smågnagare) och är därför ett hot mot pärlugglan. Avverkning i och i anslutning till området/häckningsplatserna under häckningstid riskerar att störa häckningen. Spillkråka Det största hotet mot spillkråkan utgörs av det moderna skogsbruket. Avverkning av skog med lång kontinuitet i anslutning till området är ett hot mot spillkråkans fortlevnad, då gamla skogar hyser sådana kvalitéer som gynnar spillkråkan - t ex döda träd, döende träd och grova träd. Minskat tillgång på potentiella boträd (måste vara grova träd). Avverkning av grova aspar (över 30 cm i diameter) och grova tallar (över 40 cm i diameter) innebär att mängden potentiella hålträd minskar. 9

10 Avverkning i och i anslutning till området/häckningsplatserna ska inte ske under häckningstid då detta riskerar att störa häckningen. Spillkråkan livnär sig i stor utsträckning på hästmyror. Därför missgynnas den troligtvis av stubbrytning och GROT-uttag. Trana För närvarande finns inget hot mot arten i Sverige. Följande bör dock beaktas i området. Eftersom tranan alltid bygger sitt bo vattenomflutet, måste vattenavledning/vattenståndssänkning i anslutning till häckningsområden undvikas helt. Tranan är skygg vid sina boplatser och vandringsleder som planeras med sträckning över stora, öppna myrområden bör dras på behörigt avstånd (minst 500 m) från boplatsområdet. Avverkning i och i anslutning till området ska inte ske under tranans vistelsetid i området. Orre Totalt sett finns inget hot mot artens fortlevnad i Sverige. I Götaland och Svealand har dock märkbara populationsminskningar konstaterats den senaste tioårsperioden. Igenväxning av tidigare öppen mark missgynnar orren. Avverkning av luckiga, flerskiktade och lövrika skogar i och i anslutning till området, samt tilltagande täthet i tidigare mer öppna skogsbestånd påverkar orren negativt. Brist på löv(björk-)rik skogsvegetation (brandfält eller liknande) är ett hot mot orr-populationen i området. Avverkning i och i anslutning till området under lek- och häckningstid utgör en allvarlig störning. Tjäder Totalt sett i Sverige finns inte något direkt hot mot artens fortlevnad. Tjädern har emellertid missgynnats starkt av det storskaliga skogsbruket, särskilt i södra och mellersta Sverige där betydande populationsnedgångar konstaterats. Tjädern ställer mycket komplexa krav på sin livsmiljö. Att här kunna beskriva samtliga hot mot artens fortlevnad är därför svårt. Nedan listas de viktigaste hoten mot arten. Det allvarligaste hotet mot tjädern är den låga andelen biologiskt mogen skog/gammal skog (dvs. glesa skogar med välutbildat fältskikt) i landskapet. Avverkning av tjäderlekplatsen utgör ett konkret hot mot det lokala tjäderbeståndet. Ett annat hot är bristen på nya, lämpliga miljöer där tjädrar kan etablera nya lekplatser. Lekplatser förläggs i regel i gamla och glesa miljöer. Tillkomsten av stora arealer med monokulturer av tall och gran missgynnar tjädern. Tjädermarker måste vara mer småskaliga för att djuren ska kunna finna föda under olika årstider. 10

11 Tjäderkycklingar är mycket utsatta för predation (att bli uppätna av rovdjur). Hyggen leder till att kantzoner - vilket är livsmiljöer för predatorer som grävling och räv - bildas. Vidare lockar hyggenas gräsvegetation sig smågnagare, vilket ytterligare gynnar populationen av räv och grävling. Hyggen medför därför goda förutsättningar för predatorer, vilket missgynnar tjäderkycklingarna. Hyggen orsakar även att landskapet fragmenteras. Tjädertupparnas revirstorlek beror på hur pass tjädergod skogen är. I skogar som fragmenteras av stora hyggen och monokulturer blir reviren för stora, vilket leder till att tupparna får svårare livsvillkor. Byte av trädslag från tall till gran missgynnar tjädern som föredrar tallskog (vintertid lever den av tallbarr). Gällande regler Enligt 7 kap 28 MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön eller störa utpekade arter i ett naturområde som har förtecknats enligt 27 Miljöbalken, dvs ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman eller är nödvändiga för skötsel och förvaltning av området. För att kontrollera om tillstånd krävs för någon åtgärd Kontakta länsstyrelsen Bevarandestatus idag Naturtyp Gynnsam bevarandestatus Kommentar (ja/nej) Öppna svagt välvda mossar, fattiga och Nej Stora delar av mossen är igenväxande. intermediära kärr och gungflyn Skogbevuxen myr Vet ej/troligtvis* Tillståndet i just den här delen av området är okänt. Pärluggla Vet ej* Spillkråka Trana Orre Tjäder Vet ej* Vet ej/troligtvis* Vet ej* Vet ej/troligtvis inte* *Kunskap saknas till stor del, kommande basinventering kompletterar bilden. 11

12 Förslag till bevarandeåtgärder för Örmossen med tidplan Bevarandeåtgärderna syftar till att skötseln blir sådan att områdets naturtyper och arter kan leva kvar och sprida sig Orre Tjäder avverkning i och i anslutning till området. Upprättande av skogsbruksplan på landskapsnivå samt information om orrhänsyn i skogbruket till skogsägare i trakten. Lokalisering av lekplats. Upprättande av skogsbruksplan på landskapsnivå samt information om tjäderhänsyn i skogbruket till skogsägare i trakten. Naturtyp Åtgärd År Finansiering Öppna svagt välvda mossar, fattiga och 1. Ta fram en restaureringsplan för området. Planen syftar till att klargöra hur stor del av intermediära kärr och gungflyn trädskiktet som ska tas bort och hur röjningsarbetet ska utföras. Planen bör också klarlägga hydrologiska förhållanden. 2. Genomför restaureringsplanen. Skogsbevuxen myr Inhämta mer kunskap om det aktuella 2006 området. Samtliga fågelarter Inventering av det aktuella beståndet. Pärluggla, Spillkråka Spara potentiella hålträd vid avverkningar i eller i anslutning till området (generell hänsyn). Aspar och sälgar, sjuka och döende träd samt en del grova tallar sparas vid löpande Uppföljning av bevarandemål När basinventeringen genomförts kan mer noggranna uppgifter lämnas. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn Restaureringsåtgärderna följs upp genom fullständig uppföljning enligt Sebastian Sundbergs metod i detta habitat (S. Sundberg. 2005). Uppföljningen utförs i permanenta transekter/provytor och omfattar bl a parametrarna täckningsgrad av vitmossor, stamtäthet och frekvens av typiska arter. Flygbildstolkning av trädskiktets täckningsgrad. Skogbevuxen myr Eventuella. diken karteras vid basinventering. Mängden död ved följs upp var 15:de år. Trädbeståndens genomsnittsålder följs upp var 15:de år. 12

13 Samtliga fåglar Fåglar följs främst inom ramen för Svensk Häckfågeltaxering. Många skogslevande arter fångas dock dåligt upp inom ramen för nuvarande Häckfågeltaxering, särskilt gäller detta hackspettar, skogshöns och andra tidigt våraktiva arter. För dessa arter föreslås ett särskilt övervakningsprogram med linjetaxeringar under perioden 15 mars-30 april. För att erhålla ett underlag som går att bearbeta statistiskt krävs att samtliga standardrutter inventeras med regelbundna intervall helst årligen. Uppföljningen av samtliga fågelarter samordnas i den mån det är möjligt med varandra. Pärluggla Ugglelyssning längs definierade sträckor (ca 30 km) vid tre tillfällen 15/2-15/4. Stopp för lyssning och lokalisering av ugglor görs med cirka 1 km mellanrum. Kontroll av antalet besatta revir/holkar vid sammanlagt tre tillfällen under häckningssäsongen (15 april- 15 juni). Spillkråka, Orre, Tjäder Särskild linjetaxering med inriktning mot skogsfågel under perioden 15 mars- 30 april. Inventeringen utförs enligt standardiserade metoder för linjetaxering. Trana Arten följs främst upp inom ramen för Svensk Häckfågeltaxering. Exempel på arter i området Typiska arter markerade med fetstil Grus grus, trana Aegolius funerus, pärluggla Dryyocopus martius, spillkråka Tetrao tetrix tetrix, orre Tetrao urogallus, tjäder Alnus glutinosa, klibbal Andromeda polifolia, rosling Betula pubescens, glasbjörk Calluna vulgaris, ljung Carex lasiocarpa, trådstarr Carex limosa, dystarr Carex rostrata, flaskstarr Empetreum nigrum, kråkbär Eriophorum vaginatum, tuvull Ledum palustre, skvattram Picea abies, gran Pinus sylvestris, tall Rhynchospora alba, vitag Rubus chamaemorus, hjortron Scheuchzeria palustris, kallgräs Vaccinium myrtillus, blåbär Vaccinium oxycoccus, tranbär Vaccinium uliginosum, odon Vaccinium vitis-idaea, lingon Viola palustris, kärrviol Sphagnum: S. cuspidatum, flytvitmossa S. magellanicum, praktvitmossa S. rubellum, rubinvitmossa, S. fuscum, rostvitmossa S. angustifolium, klubbvitmossa S. balticum, flaggvitmossa S. majus, rufsvitmossa S. pulchrum, drågvitmossa 13

14 Referenser Abenius J mfl Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet, samt arter i Fågeldirektivet. Rapport från Naturvårdsverket. ISBN ISSN Hjort Ingemar Tjädern en skogsfågel. ISBN Skogstyrelsens förlag. Första upplagan. Rydberg Hans m fl Sörmlands natur, Naturvårdsprogram länsstyrelsen i Södermanlands län. ISBN: Länsstyrelsen i Södermanlands län. Sundberg Sebastian Fältmanual för uppföljning av öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn (7140) inom Natura Avd f växtekologi, Evolutionsbiologiskt centrum, Uppsala universitet. Testversion Söderström L & Hedenäs L Checklista över Sveriges mossor Myrinia 8: ISSN Finns på: Wahlström Ann Definition av Natura 2000 naturtyper, våtmarker, beslutade april, Stencil. Vattenmiljöenheten, Naturvårdsverket. Hemsidor: Naturvårdsverkets hemsida, Art och naturtypsvisa vägledningar Naturvårdsverkets hemsida 2005, Fastställda listor över typiska arter, Natura Inventeringar Våtmarksinventeringen (VMI), 1983, Södermanland, Länsstyrelsen, (opublicerad) Kartor se bilaga 14

15 15

16 16