Remissyttrande Sida 1 (7) Kammaråklagare Jenny Ahlner Wetterqvist Ert datum Er beteckning Ju2009/8083/L2 Justitiedepartementet Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt 103 33 STOCKHOLM Departementspromemorian Ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrar (Ds 2009:42) Sammanfattning Åklagarmyndigheten avstyrker förslaget. Skälen till detta är främst följande. Det kan starkt ifrågasättas att det föreslagna skadeståndsansvaret kommer att motverka ungdomsbrottslighet. Förslaget leder till att den unges personliga ansvar för följderna av sin brottlighet reduceras. Det finns en påtaglig risk för att den föreslagna ordningen upplevs som orättvis genom att vårdnadshavare bestraffas för sina barns brott. Möjligheterna att lagföra ungdomsbrott kan försvåras om förslaget genomförs. Den föreslagna regleringen försvårar förundersökningen och tynger domstolsprocessen. Finns behov av ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrar? Enligt promemorian är syftet med förslaget om ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare att motverka ungdomsbrottslighet och att tydliggöra vårdnadshavarnas, i de flesta fall föräldrarnas, ansvar. Självfallet är det angeläget att motverka ungdomsbrottslighet. Det kan emellertid starkt ifrågasättas om ett principalansvar en skadeståndsskyldighet som drabbar föräldrar oavsett varje form av egen försummelse och som i realiteten ger föräldrarna ytterst liten praktisk möjlighet att undgå sitt skadeståndsansvar verkligen kan antas bidra till en minskad brottslighet. Jag är förvissad om att för de allra flesta föräldrar är ansvarskänslan och omsorgen om deras barns bästa större incitament att göra vad de kan för att hindra barnet från att begå brott än risken att, solidariskt med sitt barn, förpliktas betala drygt 8 500 kr i skadestånd. Jag instämmer givetvis i bedömningen att föräldrar har ett stort ansvar för att förmedla normer och värderingar till sina barn och ungdomar, att uppfostra dem och sätta gränser m.m. samt att föräldrars engagemang eller bristande engagemang kan påverka om deras ungdomar kommer att begå brott eller på Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 08-453 66 00 Telefax 08-453 66 99 registrator@aklagare.se Webbadress www.aklagare.se
Sida 2 (7) annat sätt hamna snett. Det torde vara särskilt viktigt att föräldrarna sätter gränser och reagerar på eventuell misskötsamhet på ett tidigt stadium, dvs. flera år innan barnen blir straffmyndiga. Det är också en allmän erfarenhet att en stor andel vårdnadshavare till unga lagöverträdare engagerar sig i sina barn och så gott de kan försöker få barnen på rätt väg samt känner ansvar för den uppkomna situationen. Det torde inte heller vara ovanligt att föräldrar som har ekonomisk förmåga frivilligt betalar de böter och de skadestånd som deras barn och ungdomar förpliktas betala. Detta för att dels "göra rätt för sig", dels för att den unge inte ska skuldsättas vilket kan orsaka ekonomiska problem och försvåra en positiv utveckling. Underlag saknas för slutsatsen att vårdnadshavare, vars barn begått brott, på ett tidigare stadium generellt sett kan sägas ha brustit i sitt föräldraansvar. Den preventiva effekt som det föreslagna principalansvaret förutsätts ha torde vara mycket liten, dels eftersom det inte är fråga om att påverka något uppsåtligt eller vårdslöst handlande, dels och kanske särskilt som skadeståndsskyldigheten kan inträffa flera år efter det att den unge har hamnat snett. Det finns också situationer där den unge gör sig skyldig till brott utan att det dessförinnan funnits några tydliga varningssignaler såsom skolk eller annan misskötsamhet. Föräldern, som kanske gett sitt barn en god uppfostran, satt rimliga gränser och visat ett normalt engagemang i vad barnet företar sig, kan med fog fråga sig vad han eller hon skulle ha gjort annorlunda för att förhindra det inträffade. Denna förälder torde i praktiken sakna möjlighet att undgå skadeståndsskyldighet enligt sitt principalansvar trots att han eller hon upplever sig ha gjort allt man rimligen kan kräva av en ansvarskännande förälder. Det är svårt att se att förekomsten av ett principalansvar skulle ha inverkat på den förälderns beteende och ansvarstagande. Ännu svårare är det att se att det skulle ha kunnat hindra den unge från att begå brott. Även de föräldrar som hyser en berättigad oro över vad deras tonåringar företar sig har oftast små möjligheter att faktiskt hindra dem från att begå brott. Det går i praktiken inte att fysiskt stoppa en sjuttonåring från att gå ut eller att i alla lägen ha fullständig kontroll över var den unge befinner sig och vad han eller hon gör. En sådan kontroll från vårdnadshavarnas sida är säkert inte heller önskvärd. I promemorian finns en redogörelse för rättsläget i våra nordiska grannländer. Som framgår av denna redogörelse har vårdnadshavare i Norge skadeståndsansvar för skador som deras barn orsakar genom brott. I redogörelsen saknas emellertid uppgifter om den norska lagstiftningen har utvärderats och vilka eventuella effekter den har fått. Endast förekomsten av en skadestånds-
Sida 3 (7) skyldighet enligt annan nationell rätt är naturligtvis inte något bärande argument för att införa en ny skadeståndsbestämmelse i svensk rätt. Jag anser sammanfattningsvis därför att promemorian inte ger något stöd för bedömningen att det föreslagna skadeståndsansvaret kommer att motverka ungdomsbrottslighet. Till detta kommer att skadeståndsskyldigheten kan uppfattas som en bestraffning för att vårdnadshavaren varit en dålig förälder eller annars brustit i sin uppfostran och tillsyn över barnet. Det finns därmed också en påtaglig risk för att den föreslagna ordningen upplevs som orättvis, t.ex. av en förälder som gjort allt man rimligen kan kräva för att hindra att barnet begår brott. Förslagets effekter När det gäller förslagets olika effekter och utformningen av förslaget mer i detalj skulle ett flertal synpunkter kunna lämnas. Här finns det dock endast anledning att lyfta fram de viktigaste synpunkterna. Konsekvenser för möjligheterna att utreda och lagföra ungdomsbrott Möjligheterna att lagföra ungdomsbrott kommer sannolikt att försvåras om förslaget genomförs. Många föräldrar bidrar i dag både konstruktivt och framåtsyftande i arbetet med att få den unge på rätt väg. Genom att göra föräldern till motpart i brottmålet riskerar man att gå miste om möjligheten att få med föräldern på samhällets sida i försöken att tillrättaföra den unge. Detta skulle vara mycket olyckligt. Föräldrar till unga lagöverträdare kommer med den föreslagna ordningen att få ett självständigt intresse av att den unge inte döms för brott. Utöver det faktum att de åläggs ett ekonomiskt ansvar kommer de säkert, som redan nämnts, att uppfatta skadeståndsskyldigheten som att de själva, orättvist, bestraffas för att de misslyckats i sitt föräldraskap. Det kan bl.a. mot den bakgrunden inte uteslutas att vårdnadshavare kommer att vilja bagatellisera den unges brottsliga gärning, försöka förmå honom eller henne att inte erkänna eller att skylla på någon annan och enskilda vårdnadshavare kanske t.o.m. frestas att ge sitt barn falskt alibi. Vårdnadshavare kan också förväntas bli mindre benägna att samarbeta med polis och åklagare under förundersökningen eller senare i processen. Effekter för vårdnadshavarna Det finns anledning framhålla att den föreslagna skadeståndsbestämmelsen kommer att påverka enskilda vårdnadshavare väldigt olika beroende på ekonomiska förhållanden.
Sida 4 (7) De föräldrar som har god ekonomi och en stor betalningsförmåga torde inte ekonomiskt påverkas särskilt mycket av ett skadeståndsansvar som är begränsat till för närvarande drygt 8 500 kr. Många av dessa föräldrar ersätter dessutom säkert, som tidigare berörts, redan i dag de skador som deras barn orsakat oavsett om det skett genom brott eller på annat sätt. För dem får ett utökat skadeståndsansvar inte några påtagliga ekonomiska konsekvenser. Flertalet av de föräldrar som lever under riktigt besvärliga ekonomiska och/eller sociala förhållanden kommer sannolikt inte heller att i praktiken påverkas särskilt mycket. För dem som saknar ekonomisk förmåga och utmätningsbara tillgångar eller inkomster, och som ofta redan är överskuldsatta, blir ett skadeståndskrav bara ytterligare en skuld som inte kan betalas. För de föräldrar som däremot tillhör ett mellanskikt, som har inkomst men inte något ekonomiskt överskott eller några marginaler, kommer effekterna att blir mycket kännbara. Många i denna kategori inte minst ensamstående föräldrar kämpar hårt för att få ekonomin och vardagen att gå ihop och en skadeståndsdom kan slå mycket hårt mot dem. I sammanhanget finns anledning att notera att det endast är vårdnadshavare som kan bli skadeståndsskyldig enligt förslaget. För det fall den ensamstående föräldern vid tidpunkten för den skadevållande brottsliga gärningen också är ensam vårdnadshavare är det bara den föräldern som får bära skadeståndsansvaret. Det kan med rätta uppfattas som orättvist att den andra föräldern, t.ex. en frånvarande pappa som kan ha minst lika stor del i ansvaret för den uppkomna situationen och som kanske har väsentligt bättre ekonomi, helt slipper ersättningsansvar. Slutligen noteras att det enligt förslaget sannolikt kommer att vara möjligt att teckna en försäkring som täcker vårdnadshavarens skadeståndsskyldighet. Det är naturligtvis också ägnat att minska skadeståndets eventuella preventiva effekt, i vart fall för dem med så goda inkomster att de anser sig ha råd med en försäkring. Effekter för den unge Den förälder som betalat skadestånd för en skada som en underårig orsakat genom brott får visserligen en regressfordran på sitt barn. Det finns dock skäl att anta att en sådan fordran sällan kommer att göras gällande mot barnet. I praktiken innebär förslaget därför att den unges personliga ansvar för följderna av sin brottlighet reduceras. I många andra sammanhang betonas vikten av att man själv ska ta ansvar för sina handlingar och bära konsekvenserna av dessa. Den föreslagna ordningen går alltså i motsatt riktning.
Sida 5 (7) En annan effekt som kan uppkomma är, som jag redan berört, att den unge i enskilda fall kan antas löpa en lägre risk att dömas för sin brottslighet genom att föräldrarna på olika sätt försvårar möjligheterna till lagföring. Beloppsbegränsningen, gärningsbegreppet och jämkningsfrågan I promemorian förslås att skadeståndsansvaret ska begränsas till en femtedel av gällande prisbasbelopp för varje skadevållande brottslig gärning. Inte sällan prövas flera gärningar i samma rättegång. Det kan då bli fråga om betydligt högre belopp som vårdnadshavaren genom skadeståndsdomen blir skyldig att betala. Som exempel kan nämnas att en tidigare ostraffad ung person, som fungerat väl socialt och i skola, plötsligt grips som delaktig i en grupp som ägnar sig åt att råna mobiltelefoner. Det kan i sådana fall handla om tiotals gärningar med olika målsägande. Det framstår som oklart om och i så fall i vilken utsträckning som det är avsett att vårdnadshavarens skadeståndsansvar ska kunna jämkas i en sådan situation. Den nya jämkningsregeln synes, enligt dess lydelse och vad som anförs i promemorian, inte vara tillämplig. Enligt författningskommentaren kan det däremot tänkas att jämkningsregeln skulle kunna bli aktuell om den unge begår en brottslig gärning i första hand i syfte att skada vårdnadshavaren genom att denna blir skyldig att betala skadestånd. Det framstår som självklart att vårdnadshavaren inte ska blir skadeståndsskyldig i det fallet. För jämkning krävs emellertid att vårdnadshavaren kan visa att barnet orsakat skadan i första hand i syfte att skada honom eller henne. Att tvinga en förälder att föra sådan bevisning framstår som olämpligt. I detta sammanhang finns det anledning att ställa sig frågan hur en situation där barnet begår brott i syfte att skada en av två vårdnadshavare ska hanteras. Processuella frågor Förundersökningen I samband med förundersökningar mot unga lagöverträdare har polis och åklagare ofta kontakt med den unges föräldrar under förundersökningen. Som anförts finns en beaktansvärd risk att dessa kontakter kan komma att påverkas negativt om vårdnadshavaren har ett eget ekonomiskt intresse i saken. Det är inte heller klart hur eventuella invändningar om skäl för jämkning som framförs under förundersökningen ska hanteras och i vilken mån avsikten är att sådana invändningar ska utredas av polis och åklagare. Enligt min mening bör någon sådan utredningsskyldighet inte föreligga utan en invändning om jämkning som inte framstår som helt grundlös bör vara skäl för att åklagaren inte ska föra målsägandens talan mot vårdnadshavaren.
Sida 6 (7) Domstolsprocessen Det finns anledning att befara att det kommer att bli rätt vanligt att frågan om vårdnadshavarens skadeståndsansvar blir tämligen komplicerad. Detta kommer antingen att leda till att brottmålsprocesserna kompliceras eller till att ett inte obetydligt antal enskilda anspråk kommer att få avskiljas för att handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Även om avsikten är att jämkning av skadeståndsskyldigheten sällan ska förekomma kan det antas att jämkningsregeln oftare än vad som förutsätts i promemorian kommer att åberopas och att vårdnadshavare kommer att vilja föra bevisning om alla de åtgärder man tycker sig ha vidtagit för att förhindra att den unge ska begå brott. Risken är stor att detta kommer att leda till att fokus i brottmålet flyttas från den unge och dennes brottlighet, vilket ju är huvudsyftet med processen, till vårdnadshavaren och dennes skadeståndsansvar. Detta anser jag skulle vara en olämplig utveckling. Om skadeståndsfrågan handläggs i brottmålet måste vårdnadshavaren också, själv eller genom eget ombud, tillåtas ställa frågor till sitt barn och andra bevispersoner i skuldfrågan då denna ju har avgörande betydelse för den egna skadeståndsskyldigheten. Föräldern kan också vilja åberopa egen bevisning i denna del. Även detta måste anses vara en utveckling som inte är önskvärd. Sammantaget kan alltså längre förhandlingstider i domstol förväntas. För det fall vårdnadshavaren har framgång med sina invändningar och skadeståndsyrkandet ogillas, uppkommer frågan om vem som ska svara för vårdnadshavarens rättegångskostnader. Enligt nu gällande regler torde det normalt vara målsäganden som blir ersättningsskyldig även om det är åklagaren som fört talan. Detta kan vara svårt att överblicka för målsäganden och kan många gånger vara en negativ konsekvens som denne inte har förutsett. Det sagda visar också att bestämmelsen om att åklagaren ska vara skyldig att föra målsägandens talan mot vårdnadshavaren är problematisk. De överväganden som åklagaren måste göra angående utsikterna till framgång med en skadeståndstalan riktad mot vårdnadshavaren kommer sannolikt att leda till ett väsentligt större merarbete än som förutsätts i promemorian. Ekonomiska konsekvenser Förslaget kan förväntas leda till inte obetydliga kostnadsökningar för rättsväsendet. För Åklagarmyndighetens del bedöms de inte rymmas inom nuvarande anslag. Ytterligare överväganden med anledning av skadeståndsanspråk riktade mot vårdnadshavare kommer att krävas från åklagarnas sida. Därtill kommer att frågor om vårdnadshavares skadeståndsskyldighet kan förväntas leda till
Sida 7 (7) merarbete för polis och åklagare under förundersökningen, dels genom att denna fråga måste utredas genom förhör eller på annat sätt, dels genom att själva brottsutredningen i vissa fall kan komma att försvåras. Om skadeståndsanspråket ska handläggas i brottmålet kommer förhandlingstiderna i många fall att bli längre, vilket drabbar såväl åklagare som domstol, försvarare och målsägandebiträde. Förhandlingar kan också komma att behöva ställas in. Alternativet att skadeståndsanspråket istället handläggs som ett eget tvistemål leder naturligtvis till ett ökat antal mål för domstolarna. Det kan heller inte förutsättas att den helt nya måltyp som kan bli aktuell de fall där målsäganden själv väcker talan mot vårdnadshavare till barn under 15 år kommer att bli så ovanlig som man utgår från i promemorian. Målsägande som ofta utsätts för skadevållande brottsliga gärningar, t.ex. trafikföretag som utsätts för skadegörelse eller butikskedjor som utsätts för tillgreppsbrott, kan ha ett intresse av att driva sådana mål. Brottsofferperspektivet Med den föreslagna ordningen kommer målsägandens utsikter att få ersättning för de skador som en underårig orsakat genom brott att förbättras i viss, om än med hänsyn till bl.a. beloppsbegränsningen samt reglerna om brottsskadeersättning ganska begränsad, utsträckning. Ur ett brottsofferperspektiv är det naturligtvis en positiv effekt som kan sägas utgöra argument för att införa ett utökat skadeståndsansvar för föräldrar. Enligt min mening väger detta argument inte så tungt att det överväger förslagets negativa effekter. Sammanfattning Sammanfattningsvis anser jag att förslaget med stor sannolikhet kommer att få sådana negativa konsekvenser att det inte bör genomföras. I detta ärende har riksåklagaren Anders Perklev beslutat. Kammaråklagaren Jenny Ahlner Wetterqvist har varit föredragande. I ärendets handläggning har även överåklagaren Nils Rekke och vice chefsåklagaren Peter Lundkvist deltagit. Anders Perklev Jenny Ahlner Wetterqvist