Remissvar kring Genomförande av EU:s jordbruksreform i Sverige (Ds 2004:9)

Till Jordbruksdepartementet 103 33 Stockholm Remissvar kring Genomförande av EU:s jordbruksreform i Sverige (Ds 2004:9) Den föreslagna jordbruksreformen kommer att få stora konsekvenser för svenskt jordbruk, livsmedelsindustri och därmed också svensk landsbygd. Hushållningssällskapens Förbund lyfter i sitt remissvar fram exempel på konsekvenser av det framlagda förslaget och ger också i några fall förslag till förändringar. Effekter för växtodling, mjölk- och köttföretag Egna analyser vid Hushållningssällskapen och också analyser i departementspromemorian visar tydligt att merparten av växtodlings-, mjölk- och köttproducerande företag förlorar intäkter och får sämre resultat än tidigare med den nu föreslagna jordbruksreformen. Hushållningssällskapens rådgivare har redan mött jordbrukare som tagit beslut på hur man ska bedriva sin produktion i framtiden. Växtodlingsgårdar lägger åkerarealen i träda, tjuruppfödare slutar köpa in tjurar, amkoproducenter diskuterar att ej betäcka sina amkor. Mjölkproducenterna ser ut att fortsätta med produktion fram till år 2007. Det finns dock oro över konsekvenserna för mjölkproduktionen efter 2007 inte minst beroende på vilket mjölkpris som kommer att råda. Kommer mjölkpriset att ligga lågt bedömer vi att det kommer att innebära stora svårigheter för lönsamheten och därmed också möjligheterna att tillfredställa mejeriernas behov av mjölk. Den långvariga osäkerheten kring den framtida jordbruksreformen har inneburit att många jordbrukare tvekat att investera i sina företag. Omfördelningseffekter Företag med hög intensitet i animalieproduktionen förlorar till dem med lägre intensitet, både inom mjölk- och nötköttssektorn. Vår erfarenhet är att nyare och då oftast större enheter håller förhållandevis högre nivå på djurmiljö- och arbetsmiljöomsorganisation. Även dessa företag bedöms som nettoförlorare, vilket är beklagligt eftersom dessa är framtidens produktionsplatser. Geografiska effekter Effekterna av den föreslagna jordbruksreformen blir att lågproducerande betesmarker, t ex alvarsbeten med förhållandevis stora enskilda skiften kommer att erhålla mycket stora ersättningsbelopp. Detta kommer inte att leda till ett ökat antal djur på markerna. Denna höga ersättningsnivå kommer vissa jordbrukare till godo på bekostnad av jordbrukare med mindre arealer, men med samma omfattning av djurproduktion. Risken finns att dessa lågproducerande marker kan skötas utan djur och ändå inte igenväxa då tillväxten är så knapp på magra marker. 1

För att försäkra sig om att hävden av betesmarker hålls på en hög nivå är det bättre att merparten av ersättningen till betesmarkerna läggs inom LBU-programmet. Där kan skötselvillkor och ersättningar anpassas till olika typer av betesmarker. Detta görs inom LBU-programmet redan idag men ersättningsnivåerna borde differentieras ytterligare. Hushållningssällskapens Förbund anser att det borde vara ett effektivare sätt att uppnå miljömålen för betesmarkerna än att lägga höga ersättningar på marker med låga hävdkrav. Inför nästa LBU-program bör det undersökas om det går att ha större djurkopplingar för skötsel av betesmarkerna. Konsekvenser av tidigare politiska beslut Nötköttsproduktion Agenda 2000 innebar att begränsningen till 90 handjur togs bort samtidigt som direktersättning till nötköttsproduktion höjdes under perioden 2000 2002. Dessa beslut innebar att det fanns en ekonomisk grundtrygghet i systemet med hjälp av ersättningarna. Jordbrukarna valde att investera i djurhållning med antingen nystart eller utökning av befintlig produktion. Producenterna tolkade direktstöd och möjlighet till investeringsstöd som politiska önskemål om ökad animalieproduktion. Inom produktionen erhölls samtidigt förbättrad djur- och arbetsmiljö. Effekten av jordbrukarnas investeringsprojekt, till följd av Agenda 2000, visade sig först 2002 2004 i form av ökad produktion. Ingen rimlig tid fanns för att den utökade produktion skulle finnas redan år 2000 2001 direkt efter att 90-handjursgränsen togs bort. Jordbrukare anpassar inte sin produktion omedelbart efter politiska beslut utan reagerar först när systemet trätt i kraft. Liknande effekter sågs vid EU-inträdet 1995, då priserna på arrenden och fastigheter steg först i mitten av 1996, vilket var ett och ett halvt år efter Sveriges EU-inträde och en omgång av arealersättningen betalats ut. Nu, 10 år senare, ser vi att skuldbördan under denna period ökat från 60 till 120 miljarder kronor för svenskt jordbruk, främst genom fastighetsköp och investeringar i ekonomibyggnader. De analyser som gjorts med hjälp av jordbruksverkets stödregister för åren 2000 2002 speglar inte omfattningen av produktionen i dag. Detta dels på grund av ovan nämnda tröghet i investeringsviljan och dels på grund av att det tar drygt 12-16 månader att föda upp ett handjur till slaktmogen storlek. Övriga jordbrukssektorer Motsvarande spår orsakat av tidigare begränsningar (90-djursgränsen) finns inte i mjölk- och vegetabilieproduktionen utan enbart inom nötköttsproduktionen. Nyuppbyggda köttföretag som investerat och därmed skuldbelastats får med den föreslagna svenska anpassningen av jordbrukspolitiken ta emot oproportionerligt mycket stryk. Vi bedömer att spannmålsproduktionen kommer att flytta från avkastningssvaga mellanbygder till slättbygder. 2

Förslag Hushållningssällskapens Förbund föreslår därför att en nationell reserv för dessa typer av företag inrättas. Register förda över företag som erhållit investeringsstöd inom nötköttssektorn kan bidra till att finna företagen. Referensproduktionen på företag med särskilda omständigheter, t ex utbrott av paratuberkulos eller salmonella under eller strax före referensperioden, måste justeras. Stödrättigheter Nya marker Inom Hushållningssällskapen ser vi redan resultaten med att inrätta ett system med stödrättigheter för all åker och betesmark. Sveriges areal med jordbruksmark ökar 2004, dels åker dels betesmark. De marker som nu kommer in i systemet är arealer, som det inte varit någon produktion på under tidigare år, dessa arealer är omställda sedan tidigare. Det gäller både åker och betesmarker, dock är de i ett sådant skick att de inte kan betecknas som igenväxta och kan skötas passivt utan maskinell betesputsning eller betesdrift med djur. Dessa marker finns både vid vegetabilie- och animalieföretag och effekten är oförändrad miljönytta. Samtidigt blir de nya stödrättigheternas värde lägre än de skulle ha blivit om de fördelats ut på arealer som tidigare ingått i stödsystemen (2000-2003). Detta inverkar på de företag som tidigare erhållit ersättningarna genom att det totala beloppet slås ut på en större areal. Detta påverkar de aktiva jordbruksföretagen negativt i och med att beloppen sänks mer än nödvändigt. Förhållande jordägare och arrendatorer Stödrättigheterna ställer till oreda i förhållandet mellan jordägare och arrendator. Muntliga arrendeavtal och arrendeavtal kortare än ett år sägs redan nu år 2004 upp för omförhandling eller självinträda av jordägaren sedan den svenska tillämpningen av EU:s föreslagna jordbruksreform blev känd. Detta beror dels på att all mark kan läggas i träda till 100 procent men framförallt att betesmarken från och med år 2005 erhåller stora ersättningsbelopp. Betesmarkerna har haft ett lägre arrendebelopp historiskt. I arealersättningszon 1, 2 och 3 har det varit högre arrendebelopp på grund av brist på mark för foderarealer som underlag för djurersättningar. I zon 4 och 5 har det varit vanligare med gratisupplåtelser i och med att det finns relativt mycket betesmark i förhållande till åkermarken. Oönskade effekter Den nu uppkomna situationen på arrendemarknaden där jordägare vill ha högre arrenden för sin betesmark drabbar alla animalieproducenter. De djurersättningar som tidigare betalats ut som direktbidrag till djurproducenter läggs ut på arealen. I de fall där jordägaren tar tillbaka marken för egen del, där förlorar den tidigare producenten viktiga ersättningar. Förståelsen hos jordägare är liten för att dessa nya betesmarksersättningar tidigare hörde till djurproduktionen. Indirekt blir resultat för dessa djurproducenter ännu sämre än vad den nya 3

jordbrukspolitiken skulle innebära från början med frikoppling och modulering. Även om betesmarker måste hävdas t ex genom betesdrift så blir det mycket svårt för en djurproducent att få eller ta betalt av jordägaren motsvarande belopp jordägaren får i nya betesarealersättningar. Varken jordägare eller brukare är vana att ta betalt för denna typ av skötsel. Systemet med stödrättigheter försvårar eller utestänger nyetableringar inom vissa produktionsgrenar. Byten av stödrättigheter Som det framställts kommer det att finnas en stödrättighet per hektar som ger rätt till ersättning. För de som historiskt haft djur betingar stödrättigheten ett högre värde. I de fall en animalieproducent lämnar ifrån sig, frivilligt eller ofrivilligt, arrendemark inklusive stödrättighet till jordägare eller ny arrendator så urholkas brukarens gårdsstödsdel när dessa rättigheter lämnas över. Detta är till nackdel för de som initialt tilldelats dessa högre stödrättigheter. Den del som uppstått av historiska djurersättningar borde kunna lyftas av från den stödrättighet som hör till arealen och istället behållas på gården där djurproduktionen ursprungligen existerade. Åtgärder för att förbättra kvaliteten och saluföringen av jordbruksprodukter Hushållningssällskapens Förbund delar uppfattningen i departementspromemorian att resurser behövs för att stärka den småskaliga livsmedelsförädlingen. Det finns uppenbart en potential för att öka livsmedelproduktionen utifrån en mer lokal prägel. Här finns många goda exempel och ett mer samlat stöd, både regionalt som nationellt skulle ge bra effekt för att öka denna produktion. Modulering En övergripande tanke med förändringen av jordbrukspolitiken är att resurserna som minskas i produktionsstöden, skall flyttas till jordbrukspolitikens andra pelare som handlar om landsbygdsutveckling. Det är angeläget att detta även i realiteten blir av, för att därmed vinna förståelse och acceptans för förändringarna. Den förändrade jordbrukspolitiken, tillsammans med andra förändringar i samhället såsom ökad konkurrens för den etablerade jordbruksproduktionen, skapar oro hos många producenter och ger behov av att finna nya idéer och nya lösningar för att kunna ha kvar företagandet på landsbygden. Den nya jordbrukspolitiken bör uppmuntra och ge stöd till dessa förändringar, i syfte att bibehålla och skapa nya hållbara företag på landsbygden. Det är Hushållningssällskapens uppfattning att de medel som överförs från EUs budget, den s k moduleringen, bör tillskjutas det pågående LBU-programmet och ej för att täcka de i inledningen ökade administrativa kostnaderna vid genomförande av jordbruksreformen. Administrationen av programmet bör utnyttja svensk nationell finansiering. 4

Ändringar i existerande LBU-åtgärder Utöver investeringsstöd, startstöd och kompetensutveckling utgör projektstöd medel för att skapa landsbygdsutveckling. Eftersom dessa åtgärder, på det sätt de tillämpas i Sverige, är så nära anknutna till jordbruket kan det kännas svårt att prata om ett landsbygdsprogram, snarare vore begreppet jordbruksprogram bättre. För ett realistiskt landsbygdsprogram bör åtgärderna öppnas upp för att nå bredare grupper av företagare på landsbygden. De projektstöd som finns för närvarande inom LBU-programmet bör finnas kvar och få mer resurser. De bör dessutom kompletteras med rådgivnings- och kompetensutvecklingsinsatser, så att de sökande får hjälp med hanteringen av stöden på ett bra sätt. Inom exempelvis områdena lokal/regional mat, turism och entreprenörskap finns mycket insatser som kan och bör göras på landsbygden. Vi finner det glädjande att ett tillägg gjorts i LBU-förordningen för att stödja lokala partnerskaps genomförande av lokala utvecklingsstrategier. Den halvtidsutvärdering om Leader + som nyligen blev klar visar tydligt att Leader är ett väl fungerande program i Sverige. Trepartnerskap, underifrånperspektiv, nyskapande och nätverkande är nyckelord för hur en utvecklingsprocess i ett geografiskt avgränsat område kan ske enligt Leaders modell. Det bör därför redan nu kunna vara möjligt att använda LBU-medel för leaderliknande åtgärder. Inför den kommande programperioden, då Leader kan komma att bli en del av de nya målområdena resp. inom jordbrukspolitiken, och inte som nu ett eget enskilt initiativ, kan det vara viktigt att redan nu börja med leaderliknande arbeten. Jordbruksrådgivning I den föreslagna jordbruksreformen föreslås att medlemsstaterna skall upprätta ett system för rådgivning till jordbrukare angående markskötsel och jordbruksdrift. Det föreslås att systemet skall skötas av eller flera utvalda myndigheter eller av privata organ. Inom nuvarande LBU-programmet bedrivs en omfattande rådgivningsverksamhet inte minst inom miljöområdet, exempel är KULM-projektet Greppa näringen. LBU-programmet innefattar inte mål 1 området. I promemorian framför man två system för att sköta den föreslagna rådgivningsverksamheten. Det ena förslaget är att koppla det ihop med rådgivningen inom KULM-programmet och därmed ge länsstyrelserna att ha huvudansvaret. Det andra förslaget är att Jordbruksverket upphandlar rådgivningen. Hushållningssällskapen är fristående och oberoende kunskapsorganisationer med verksamhet över hela landet. Inom Hushållningssällskapen finns kvalificerad rådgivarkompetens inom jordbruk inklusive miljö, som är en förutsättning för att kunna genomföra det eventuella uppdraget från Jordbruksverket. Vi ser det som angeläget att särskilja på rollen som myndighet och rådgivare. 5

I samband med införandet av rådgivningssystemet är det viktigt att tydligt definiera vad som menas med god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden. Individuell rådgivning på gårdsnivå är angelägen för att ge jordbrukare stöd i vilka vägval som är lämpliga för företaget. Den rådgivning, av köksbordsmodell, som introducerats av de katalysatorer som finns för att ge information och rådgivning runt LBU-programmet, är värdefull och bör fortsätta in i nästa programperiod. Finansiering av ökade kostnader för administration Det är Hushållningssällskapens uppfattning att de medel som överförs från EUs budget, den s k moduleringen, bör tillskjutas det pågående LBU-programmet och ej för att täcka de i inledningen ökade administrativa kostnaderna vid genomförande av jordbruksreformen. Administrationen av programmet bör utnyttja svensk nationell finansiering. Blandmodellens svagheter Valet av blandmodellen får vissa oönskade omfördelningseffekter på omfördelningar. I en del fall är minskningen större än 25 procent jämfört med åren 2000-2002. En nationell reserv kan lösa övergångsproblemen för vissa men det finns fortfarande en grupp som är stora förlorare. Det vore bra om blandmodellen kunde kompletteras med en gräns för hur mycket man kan förlora innan ett skyddsnät löser ut. I ett sådant scenario behöver man titta på både procentsatser och belopp i kronor. Det skulle kunna ske i en stafflingsskala. Införandet av en blandmodell får dessutom till följd att det uppstår en grupp vinnare som får miljonbelopp genom att vara markägare till magra betesmarker. Även här borde en gräns inrättas för hur mycket en vinnare kan tjäna på omläggningen av jordbrukspolitiken, t ex en omvänd stafflingsskala för den som gällde förlorare. De medel som frigörs på detta vis kan antingen användas för att stärka stora förlorare eller höja beloppen i någon arealzon där det ingår relativt många förlorare. Betesmarkens stödbelopp Sedan förslaget blev känt på hur den nya jordbruksreformen ska tillämpas i Sverige har det förts fram kritik mot att betesmarken får olika värden mellan arealersättningszonerna. Kritiken kommer främst från arealersättningszon 4 och 5 där man vill släta ut betesmarksbeloppen mellan arealzonerna. Anledningen är att analyser visar hur en gård i zon 4 och 5 får ändrade ersättningar. Därefter har gården jämförts med att den istället ligger i arealzon 1 eller 2 där gården når ett helt annat resultat av reformen. Utifrån och kunskaper och erfarenheter inom Hushållningssällskapens rådgivning är inte denna analys helt korrekt. En gård (djurgård) kan inte flyttas mellan zonerna utan att anpassa det arealmässiga förhållandet åker och bete. I zon 4 och 5 är det betydligt mer betesmark i förhållande till åkermarken, vid en jämförelse i zon 1 och 2 måste detta justeras där det istället är lägre proportion betesmark och mer åkermark. Dessutom är arrendepriser för betesmark betydligt högre i arealzon 1 och 2 än vad den är i arealzon 4 och 5. Detta på grund av en relativt mindre mängd betesmark men framför allt att åkermarken har en 6

alternativ användning för spannmålsproduktion eller uttagen areal där höga arealersättningar erhållits, detta har satt spår på arrendeprissättningen. Därför har det varit mycket mindre attraktivt att använda åkermark till foderarealsbegreppet i stödsammanhang. I arealzon 4 och 5 är arrendebeloppen lägre och det är vanligare med gratisupplåtelser. För djurägare i arealzon 1 och 2 bedömer vi att man oftare missat extensifieringsbidraget än vad djurägare i arealzon 4 och 5 har gjort på grund av dessa skilda möjligheter att hitta betesmarker och foderarealer. Detta talar emot att ändra på betesmarksbeloppen. Vid sammanställning av Hushållningssällskapens Förbunds remissvar har ekonomirådgivare Lars-Åke Gustafsson och utvecklingsledare Nils Lagerroth bidragit med bakgrundsmaterial och lämnat värdefulla synpunkter. Den slutliga sammanställningen av remissvaret har gjorts av förbunds-direktör Åke Clason i dialog med styrelsen för Hushållningssällskapens Förbund. Åke Clason Förbundsdirektör 7