En av Kungl. Örlogsmannasällskapets belöningar 2003

En av Kungl. Örlogsmannasällskapets belöningar 2003 Studerande Johan Ebeling har tilldelats Kungl. Örlogsmannasällskapets hedersomnämnande för ett förtjänstfullt projektarbete vid Hvitfeldtska gymnasiets klass S3G om Jagare, fregatter och ubåtskränkningar en hypotesprövning kring möjliga samband mellan Sveriges marina försvarspolitik och 1980-talets ubåtskränkningar". Det är både glädjande och tillfredsställande då ett för sjöförsvaret aktuellt och viktigt ämne behandlas även av elever i gymnasiet. Uppsatsen innehåller en relativt stor och intressant historisk del om uppbyggnaden av svensk ubåtsjaktförmåga kopplat till fartygsutvecklingen. Han prövar och godkänner hypotesen på korrekt och logiskt sätt. Han torde kunna räkna med stöd för sin slutsats att inträngningarnas antal och karaktärer troligen kan tillskrivas Sveriges brist på effektiv ubåtsjakt vid 1980-talets början. Mot denna bakgrund anser Kungl. Örlogsmannasällskapet det är av värde att på detta sätt göra projektarbetet tillgängligt för en bredare krets för att därmed utgöra en inspirationskälla för kommande projektarbeten inom akademiens verksamhetsområden. Kungl. Örlogsmannasällskapet, som är en av de nio kungliga akademierna, har till ändamål att verka för marin förkovran i Sverige. Och då handlar det inte endast om det örlogsmarina området utan även övriga delar av marin och maritim verksamhet som bland annat sjöfart i allmänhet samt säkerhet och miljöpåverkan i främst farvattnen runt Sveriges kuster. Herman Fältström Akademiens sekreterare

Jagare, fregatter och ubåtskränkningar en hypotesprövning kring möjliga samband mellan Sveriges marina försvarspolitik och 1980-talets ubåtskränkningar Studerande Johan Ebeling, projektarbete vid Hvitfeldtska gymnasiet klass S3G 2003. 1. Inledning En allmän uppfattning i historieskrivningen om ubåtskränkningarna mot Sverige under det Kalla kriget verkar vara, att motiven bakom dessa grova och hänsynslösa intrång står att finna i den då rådande stormaktspolitiken och den militära strategiska krigsplanläggningen. Detta äger helt säkert sin riktighet. En sak, vilken dock är anmärkningsvärd, är att det faktum att Sverige som en följd av 1972 års försvarsbeslut avskaffat sin fartygsburna ubåtsjaktsförmåga, det vill säga avancerad ubåtsjakt med jagare och fregatter, i sammanhanget mest betraktas som en olycklig omständighet. Även om jag inte var född då de grövsta kränkningarna ägde rum anser jag att det är viktigt att utreda och få klarhet i hur det verkligen låg till, och därför skriver jag denna uppsats. 2. Syfte Uppsatsen syftar till att vara ett komplement till den tidigare nämnda historieskrivningen gällande ubåtskränkningarnas orsak, vilken är koncentrerad på stormakts- och säkerhetspolitik. Denna uppsats är främst koncentrerad på inhemska svenska militära förhållanden. Uppsatsens syfte är vidare, att genom prövning av hypotesen "Avskaffandet av jagare och fregatter ledde till 1980-talets ubåtskränkningar", utreda förhållandet mellan den svenska fartygsburna ubåtsjaktskapacitetens avskaffande som ett resultat av 1972 års försvarsbeslut, och ubåtskränkningarna på 1980-talet. Uppsatsen skall således med andra ord utreda de större svenska ytattackfartygens roll och betydelse för den svenska säkerhetspolitiken och skyddet mot territorialvattenkränkningar i synnerhet. Arbetets uppgift är att ta reda på om det finns direkta eller indirekta samband mellan den svenska ubåtsjaktens skiftande styrka och variationerna i kränkningarnas antal och mönster. Både argument talande för och mot hypotesen skall redovisas, utredas och analyseras. Oavsett om hypotesen visar sig stämma helt, delvis eller inte alls, öppnar svaret naturligt för en mängd följdfrågor. Därför skall uppsatsen visa på vilket sätt hypotesen stämmer eller inte stämmer. 3. Frågeställningar Stämmer hypotesen "Avskaffandet av jagare och fregatter ledde till 1980-talets ubåtskränkningar"? Vilken betydelse hade jagare och fregatter för det svenska skyddet mot ubåtskränkningar? Vilken betydelse hade det militära ubåtsskyddets styrka för den svenska säkerhetspolitiken? 4. Avgränsning Det område jag främst har fördjupat mig i för att undersöka huruvida hypotesen stämmer eller ej, är Flottans förmåga att upptäcka, bekämpa eller avvisa främmande ubåtar. Jag har jämfört förhållandena då Flottan ägt ubåtsjaktsresurser i form av jagare och fregatter, och då dessa fartygstyper utgått. 2

För att utreda jagare och fregatters betydelse för ubåtsjaktsförmågan har fartygstypernas egenskaper i sig undersökts samt olika episoder där de gjort insatser. För att ge arbetet en historisk bakgrund redovisas svensk ubåtsjaktsutveckling i kronologisk ordning mellan Försvarsbesluten 1925 och 1972. Både politiska och militära beslut av vikt för ubåtsjakten däremellan tas upp, samt den materiella utvecklingen i Flottan vad gäller fartyg och helikoptrar, vilka är en relevant komponent i fartygsburen ubåtsjakt. Då uppsatsen främst är skriven ur ett samhällsvetenskapligt och historiskt perspektiv begränsar jag mig till att inte gå in alltför mycket på tekniska uppgifter. Dock finns de mest grundläggande ubåtsjaktsbegreppen kortfattat förklarade. Uppsatsen behandlar inte den ubåtsjakt som Kustartilleriförband har bedrivit utan är helt koncentrerad på sjöstridskrafter. 5. Metod Hypotesen har prövats genom jämförelse mellan olika kvantitativa- och kvalitativa uppgifter, sk korrelation. Inledningsvis har jag undersökt olika statistiska uppgifter gällande ubåtskränkningarnas antal, geografiska spridning och kvartalsfördelning. För att söka trender, förändringar och sammanhang vad gäller antal och kränkningsmönster har statistiken jämförts med kvantitativa uppgifter gällande det svenska ubåtsskyddets styrka och sammansättning. Huvudkällan har varit olika öppna order från Chefen för Kustflottan, dvs förstahandskällor. För vidare tolkning av uppgifterna har jag använt mig av Statens Offentliga Utredningar 1983:13, 1995:135 och 2001:85, samt böckerna "Marinhistoria" av Ronny Lindsjö och "Bakom ubåtskrisen" av Wilhelm Agrell. För att belysa ämnet med en mer personlig tolkning har kommendörkapten Hans von Hofstens bok "I kamp mot överheten" använts. Då von Hofsten skrev boken i egenskap av försvarsdebattör kan vissa uppgifter ses som något vinklade, och därför har boken mest använts som ett komplement. 6. Bakgrund: Svensk ubåtsjakt 6.1. Svensk säkerhetspolitik Eftersom ett land måste kunna sätta kraft bakom sina ord för att internationellt bli taget på allvar, har den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i princip alltid varit beroende av ett efter landets förhållanden starkt militärt försvar. Syftet med det militära försvaret har varit och är att potentiella angripare skall veta att de olika kostnaderna för ett krig blir högre än vinsterna. Försvaret har således en avskräckande roll. 1 Alla suveräna stater är enligt folkrätten skyldiga att försöka förhindra att eget sjöterritorium utnyttjas av andra stater. Som alliansfri stat med avsikt att föra neutralitetspolitik är detta speciellt viktigt för Sverige. 2 6.1.1. Ubåtsjakt i krig och fred Ubåtsjakt kan bedrivas som en del i två av den svenska Försvarsmaktens (före 1974 Krigsmaktens) traditionella uppgifter, nämligen försvar mot väpnat angrepp samt hävdandet av den nationella och territoriella integriteten. Det är försvarsgrenen Marinen som bär ansvaret för ubåtsjakt, och den fartygsburna ubåtsjakten bedrivs främst av förband ur vapenslaget Flottan, vilka i krig skall bekämpa främmande ubåtar och i fred avvisa dem. 1 SOU 1983:13 sid. 13 2 Örlogsboken 1995 (1995) sid. 6 3

Verkanseld får i fredstid användas om den främmande ubåten inte avlägsnar sig från svenskt sjöterritorium efter varning. 3 Storleken och inriktningen på Flottans fredsorganisation bestäms av främst två faktorer, nämligen de skiftande behoven av utbildning av värnpliktiga till krigsorganisationens fartygsförband samt upprätthållandet av marin beredskap mot territorialvattenkränkningar. 4 De fredsrustade örlogsfartygen fanns under den tidsperiod som uppsatsen behandlar samlade i sjöstyrkan Kustflottan, medan övriga fartyg förlades i materieldepå. I början av hösten bedrev emellertid Kustflottan årliga krigsförbandsövningar, KFÖ, och då kunde även fartygen i depå rustas för en kortare period. 6.2.Ubåtsjaktens grunder 6.2.1. Detekteringsutrustning Ubåtsjakt består av två skeden, nämligen lokalisering och anfall. För att upptäcka en ubåt i undervattensläge finns det främst två olika tillvägagångssätt, nämligen aktiv eller passiv metod. I båda metoderna används hydrofoner vilka registrerar ljud i vattnet. Den aktiva hydrofonen, även benämnd sonar, är ett slags ekolod som sänder ut och registrerar reflekterade signaler i vattnet. Ett vanligt ekolod skickar emellertid enbart signaler vertikalt, medan hydrofoner för militärt bruk kan rotera och därmed avsöka både horisontellt och vertikalt. Då signalerna reflekteras mot en ubåt ges uppgift om både riktning och avstånd. 5 Den passiva hydrofonen är i sin tur en mycket känslig mikrofon som enbart registrerar ljud i vattnet. 6 6.2.2. Ubåtsjaktsvapen De ubåtsjaktsvapen som var i bruk vid fartygsburen ubåtsjakt under den tidsperiod som uppsatsen behandlar var sjunkbomber, antiubåtsgranater och antiubåtsraketer. Knallskott användes vid den fredstida ubåtsjakten för att varna ubåten. Sjunkbomberna är de äldsta och enklaste av dessa tre vapen, och fälls akter om fartyget eller skjuts iväg en kortare sträcka med hjälp av en kastare. Laddningen i den vanligaste svenska sjunkbombstypen skadar en ubåt allvarligt på 25 meter, då den detonerar på ett i förväg inställt djup. Detta skiljer vapnet från antiubåtsgranaterna och -raketerna, vilka detonerar då de kommer i närheten av målet. Antiubåtsraketerna har som namnet anger egen framdrivning medan antiubåtsgranaterna skjuts iväg från speciella pjäser. 7 6.2.3. Spaningsförhållanden i svenska vatten Med sitt ringa djup och kuperade botten är Östersjön ett av världens svåraste hav att jaga ubåtar i. Spaning med aktiv hydrofon är speciellt svår, då många falska ekon mot den varierade bottentopografin uppstår. Det bräckta vattnet innebär även det flera svårigheter, då det skiktar sig efter både salthalt och temperatur. Detta försvårar de utsända signalernas framkomlighet. Förhållandena varierar kraftigt under året; under perioden oktober-april kan man med en modern hydrofon upptäcka en ubåt på flera kilometers avstånd, medan räckvidden under maj-september kan vara endast ett par hundra meter. 8 3 SOU 2001:85 sid. 54 4 Örlogsboken 74 (1974) sid. 12 f. 5 Nationalencyklopedin band 2 (1990) sid. 4 ("ASDIC") 6 Nationalencyklopedin band 17 (1995) sid. 70 ("sonar") 7 Örlogsboken 74 (1974) sid. 66 ff. 8 Smedberg M (1996) sid. 139 f. 4

6.3. De första svenska ubåtsjaktsfartygen 6.3.1. Vedettbåtar Det första steget mot en svensk ubåtsjakt togs i och med 1925 års försvarsbeslut där det bestämdes att Flottan skulle tillföras fyra vedettbåtar, vilka skulle vara avsedda för bevakning, minsvepning och eskort. Fartygen, vilka efter den första enheten i serien benämndes Jägarenklassen, levererades i två omgångar 1935-36. Under sex år var vedettbåtarna de enda örlogsfartygen med någon form av ubåtsdetekteringsutrustning. De var utrustade med bogserhydrofoner, vilka var av en sådan gammaldags typ att enbart riktning till målet angavs. 1941 byttes dessa dock ut mot perifoner, en slags hydrofon som angav både riktning och avstånd. Även dessa hade emellertid allvarliga begränsningar då de enbart var funktionsdugliga vid låga farter. Vattenbruset runt fartygens skrov vid högre farter än sex knop omöjliggjorde effektiv lyssning. 9 Även 14 minsvepare av Arholmaklass, vilka var 56,7 meter långa och hade ett deplacement på 395 ton, försågs 1941-43 med perifoner. Två av utrustningarna flyttades senare under kriget till kustjagarna, en fartygstyp som behandlas senare. 10 Jägarenklassens data 11 Längd 54 meter Deplacement 310 ton Fart 23 knop Besättning 41 man Ubåtsjaktsbeväpning Sjunkbombsfällare och -kastare 6.3.2. Jagare byggda före Andra världskriget Flottan förfogade vid krigsutbrottet 1939 över 15 jagare, en fartygstyp som alltid främst har varit avsedd för ytattackuppgifter. Förutom sin huvudsakliga torped- och artilleribeväpning var de flesta dock även bestyckade med sjunkbombsfällare och -kastare. Fartygen var av mycket skiftande modernitet; sex stycken var till och med byggda före Första världskriget. De tre modernaste enheterna var så kallade Stadsjagare (namngivna efter städer), vilka var levererade 1936-39 och Sveriges dittills största och modernaste jagare. Trots det saknades exempelvis något så grundläggande som radiosamband. Kommunikationen mellan fartygen sköttes med semaforering (flaggsignalering). Det faktum att ubåtsdetekteringsutrustning saknades mildrades dock något genom mycket goda fartprestanda. Stadsjagarna var faktiskt Östersjöns snabbaste örlogsfartyg. 12 1940-41 tillfördes ytterligare tre enheter till klassen. Stadsjagarklassens data 13 Längd 94.6 meter Deplacement 1240 ton Fart 41 knop Besättning 130 man Ubåtsjaktsbeväpning Sjunkbombsfällare och -kastare 9 Bergström H, Swahn P (1996) sid. 51 f. 10 Ibid. sid. 125 11 von Hofsten G, Waernberg J (2003) sid. 288 12 Lindsjö R (1993) sid. 342 13 von Hofsten, Waernberg J (2003) sid. 158 5

6.4. Ubåtsjakt under Andra världskriget Under Andra världskriget organiserades Flottan enligt krigsorganisationen i den bemärkelse att alla örlogsfartyg utnyttjades. De modernaste fartygen var sammanförda i Kustflottan och de lite mer slitna enheterna placerades i lokalstyrkor, knutna till olika kustavsnitt. Under hela kriget ställdes det inom ramen för neutralitetsvakten stora krav på skydd av import- och exportsjöfarten, eftersom flera av de krigförande länderna på olika sätt var beroende av svenska råvaror och produkter. Ubåtar var det största hotet. Handelsfartygen organiserades i konvojer, vilka ibland bestod av över 20 fartyg. Eskortfartygen utgjordes oftast av en jagare samt en eller två vedettbåtar, och dessa bedrev så kallad bunden ubåtsjakt. Sådan går i första hand ut på att skydda konvojen och inte nödvändigtvis sänka den anfallande ubåten. Till hjälp för ytspaning fanns marinspaningsplan av typ S 5 Hansa, vilken hade funnits i Flygvapnet sedan 1927. Trots sin ålder var de mycket effektiva i denna tjänst. 14 1942 blev krigets mest hektiska år för Flottan. Situationen kan beskrivas som krig mellan de svenska eskortfartygen och anfallande sovjetiska ubåtar. Fem svenska handelsfartyg sänktes under anfall på svenskt vatten. Eskortfartygens ansträngningar resulterade i att tre ubåtar skadades. 15. Trots de knappa tekniska resurserna är det en allmän åsikt att Flottan gjorde en betydande insats under konvoj- och eskorttjänsten. Under hela Andra världskriget eskorterades 17 769 handelsfartyg. De svenska örlogsfartygen tillryggalade en sträcka motsvarande 155 varv runt ekvatorn. 16 6.5. Utvecklingen mot en avancerad fartygsburen ubåtsjakt 6.5.1. Nya fartyg I förhållande till omvärlden kan den svenska ubåtsjaktsförmågan före och under Andra världskriget inte beskrivas som annat än primitiv. Flottan hade emellertid vid krigsslutet 1945 potential att bygga upp en avancerad ubåtsjaktsförmåga tack vare flera för ändamålet passande fartyg. Genom den någorlunda enighet som under kriget rådde mellan riksdagspartierna kring behovet av ett starkt sjöförsvar hade Flottan tillförts två nya jagartyper, vilka skulle komma att bli viktiga för utvecklingen av ubåtsskyddet. 1942-43 levererades fyra så kallade Kustjagare, vilka var en mindre typ byggda för eskortering och bevakning. Ubåtsjakt ingick i båda dessa uppgifter, och två av fartygen fick därför, vilket redan har nämnts, övertaga perifoner från minsvepare. 17 Kustjagarklassens data 18 Längd 74,3 meter Deplacement 785 ton Fart 30 knop Besättning 67 man Ubåtsjaktsbeväpning Sjunkbombsfällare och -kastare 14 Hugemark B (red.) (2002) sid. 260 f. 15 Ibid. sid. 263 f. 16 Bergström H, Swahn P (1996) sid. 205 17 Ibid. sid. 125 18 von Hofsten G, Waernberg J (2003) sid. 162 6

Efter den lyckade Stadsjagarklassens sex enheter ansågs det i Riksdagen lämpligt att bygga ytterligare enheter på samma koncept, dock något större och med vissa modifikationer. Det resulterade i fyra jagare av modifierad Stadsjagartyp, vilka levererades 1943-44. 19 Data för modifierad kustjagartyp 20 Längd 94,5meter Deplacement 1320 ton Fart 39 knop Besättning 155 man Ubåtsjaktsbeväpning Sjunkbombsfällare och -kastare 6.5.2. Införskaffning av brittisk materiel Utvecklingen mot en avancerad ubåtsjaktsförmåga inleddes omgående då freden infunnit sig 1945 och den internationella marknaden för krigsmateriel åter tog fart. Svenska officerare placerade utomlands fick möjlighet att ta del av de före detta krigförande ländernas erfarenheter och materiel. Detta utbyte resulterade i att Sverige köpte in engelska hydrofoner och antiubåtsgranatkastare samt radar. 21 Den nya utrustningen installerades i slutet av 40- och början av 50-talen på fem av Stadsjagarklassens enheter och på samtliga modifierade Stads- och Kustjagare. På de sistnämnda ändrades beväpningen så radikalt att de blev rena ubåtsjaktsfartyg dvs fregatter. 22 6.6. Landskapsjagarna 6.6.1. Öland och Uppland I 1942 års försvarsbeslut, vilket var präglat av den ovan beskrivna någorlunda politiska enigheten, bestämdes det att framtidens örlogsflotta skulle bestå av upp till tre slagkraftiga eskadrar, vardera innehållande en kryssare, fyra jagare samt sex motortorpedbåtar. Därför blev det efter kriget aktuellt med ytterligare jagarbyggen. De nya fartygen behövde bli större än vanligt, eftersom stormakterna under kriget hade börjat bygga jagare med deplacement på 1500-2000 ton. 23 De två första större jagarna blev Öland och Uppland, vilka levererades 1947 och 1949. Uppland blev den första svenska jagare som redan vid bygget fått ubåtsjaktsutrustning, medan Öland fick sin utrustning installerad något senare. 24 Öland och Upplands data 25 Längd 107 meter Deplacement 2250 ton Fart 35 knop Besättning 231 man Ubåtsjaktsutrustning Sjunkbombsfällare Och -kastare 19 Lindsjö R (1993) sid. 368 20 von Hofsten G, Waernberg J (2003) sid. 164 21 Borgenstam C, Insulander P, Kaudern G (2002) sid. 104 f. 22 Ibid. 23 Ibid. sid. 112 24 von Hofsten G, Waernberg J (2003) sid. 166 25 Ibid. 7

6.6.2. Halland och Småland 1952 fastslogs inom ramen för 1948 års försvarsbeslut, vilket bland annat gick ut på att modernisera Marinen, ett nybyggnadsprogram för Flottan. Planeringen påverkades av den säkerhetspolitiska osäkerhet som Koreakriget förde med sig, och därför beslutades om ytterligare beställningar av landskapsjagare, vilka de nya stora jagarna kom att kallas. Erfarenheterna från Andra världskriget, vilka nu fullständigt hade analyserats, pekade dock på behovet av ännu större jagare. 1955-56 levererades därför Sveriges största jagare någonsin, nämligen Halland och Småland. Fartygen blev mycket slagkraftiga med bland annat fyra helautomatiska 12 centimeters kanoner, vilka kunde avlossa 40 projektiler per minut, samt åtta torpedtuber. Senare blev fartygen de första i västvärlden att bestyckas med sjömålsrobotar. För ubåtsjakt var fartygen bestyckade med 37, 5 centimeters antiubåtsraketer från Bofors laddade med 100 kg trotyl, vilka kunde bekämpa ubåtar på 1200 meters avstånd. Fartygen kunde också hålla den relativt höga farten 20 knop då hydrofonen var igång. Med denna fart hade fartygen en aktionsradie av 3000 nautiska mil. 26 Data för jagare typ Halland. 27 Längd 116 meter Deplacement 3400 ton Fart 35 knop Besättning 290 man Ubåtsjaktsbestyckning Antiubåtsraketer, sjunkbomber 6.6.3. Östergötlandklassen För att ersätta de två äldsta kvarvarande stadsjagarna beställde Chefen för Marinen 1953 ytterligare en jagarklass om fyra enheter. Idén hade ursprungligen varit att bygga ytterligare fyra systerfartyg till Halland och Småland, men då de för projektet avsatta pengarna endast skulle ha räckt till tre fartyg, beslutades det att det var bättre att bygga fyra enheter av Ölands och Upplands storlek. Den nya serien benämndes efter typfartyget Östergötlandklassen och levererades 1958-59. Ubåtsjaktsutrustningen var av modern typ, men i stället för Bofors antiubåtsraketer utrustades fartygen med en något äldre och enklare engelsk antiubåtsgranatkastare, kallad Squid. 28 Data för Östergötlandklassen 29 Längd 107 meter Deplacement 2600 ton Fart 35 knop Besättning 244 man Ubåtsjaktsbeväpning Antiubåtsgranater, sjunkbomber 6.7. Försvarsbeslutet 1958 I 1958 års försvarsbeslut, vilket till stor del styrdes av uppfattningen att försvaret inte skulle få kosta lika mycket som innan, gjordes det stora omprioriteringar mellan försvarsgrenarna, vilket på sikt skulle få följder för den fredstida ubåtsjakten. Den säkerhetspolitiska och militärtekniska utvecklingen i det Kalla kriget pekade, enligt Överbefälhavaren, på att 26 Ibid. sid. 168 27 Ibid. 28 Borgenstam C Insulander P Kaudern G (2002) sid. 150 ff. 29 von Hofsten G, Waernberg J (2003) sid. 170 8

Flygvapnet skulle kunna lösa flera av Flottans ytattackuppgifter i invasionsförsvaret. I kombination med det faktum att Flottans fartyg var dyra att hålla rustade fattades därför beslut om att prioritera attackflyget framför Flottan. Marinens andel av försvarsanslagen minskade från 19 % till 13 %, och planerade byggen av ytterligare två Hallandjagare stoppades. 30 Östergötlandklassen blev följaktligen den sista jagarserien byggd i Sverige. 6.8. Marinplan 60 Till följd av de minskade ekonomiska anslagen behövde Flottan ändra inriktning och sammansättning. Därför utarbetades i slutet av 1950-talet Marinplan 60. Chefen för Marinen föreslog för Riksdagen att sprida ut de större ytattackfartygens eldkraft på ett större antal mindre men rörligare enheter, eftersom kryssare och jagare, på grund av sjömålsrobotutvecklingen, ansågs som alltför sårbara i framtida krig. Under den tid som omstruktureringen skulle genomföras skulle Flottans kärna utgöras av flottiljer bestående av jagare och torpedbåtar. I princip godkände riksdagen denna del av planen, vilken blev tongivande för Flottans inriktning de två följande decennierna. Den del av marinplanen som behandlade vad CM kallade undervattensförsvaret bifölls emellertid inte. Visserligen godkändes förslaget om att Flottan skulle tillföras sex ubåtar med ubåtsjakt som huvuduppgift, sk jaktubåtar, men däremot inte förslaget gällande byggandet av nya fregatter. Enligt CM behövdes dessa för att ersätta den ubåtsjaktsförmåga, som skulle gå förlorad i takt med att jagarna så småningom skulle utgå. Avslaget visade att Sverige drog helt andra slutsatser än omvärlden. 1960 var ungefär 200 fregatter under byggnad i andra länder. Det motsvarade ungefär en femtedel av det totala antalet örlogsfartyg under byggnad. 31 6.9. Gamla jagare blev moderna fregatter Då alltså inga nybyggnationer för undervattensförsvaret var att vänta, valde Flottan inom ramen för Marinplanen 60 att, precis som med Kustjagarklassen, bygga om äldre jagare till fregatter. 1965 fanns det således i krigsorganisationen åtta landskapsjagare och 11 fregatter, varav tre fd stadsjagare och samtliga fd kustjagare och fd modifierade stadsjagare. På de modifierade stadsjagarna Visby och Sundsvall blev ändringarna störst; både torped- och artilleribeväpningen togs bort och ersattes med 57 mm allmålskanoner samt olika ubåtsjaktsvapen, såsom antiubåtsraketer från Bofors. 32 6.10. Helikopterverksamheten Erfarenheter från Andra världskriget pekade på värdet av att kunna upptäcka ubåtar från luften. Därför uppsattes i slutet av 50- och början av 60-talet marina helikopterförband, bestående av sammanlagt tretton Vertol 44 (Hkp 1), populärt kallad "Bananen". Användningsområdet vid ubåtsjakt var av två slag, varav det första gick ut på att helikoptrarna med sina passiva hydrofoner enskilt kunde bevaka sund etc och sätta in sjunkbombsanfall. Det andra gick ut på att samverka med jagare och fregatter, vars mer känsliga hydrofoner kunde leda in helikoptrarna för överraskande anfall. För detta ändamål installerades på fregatterna Visby och Sundsvall utrustning för lufttankning av helikoptrarna, vars aktionstid därefter i princip enbart begränsades av byte av besättningar. 33 I början av 70-talet avvecklades Vertol 44-helikoptrarna och ersattes efterhand med Boeing-Vertol 107-helikoptrar (Hkp 4). Denna typ är fortfarande i bruk. 30 Lindsjö R (1993) sid. 435 31 Ericson H:son Stig (1968) sid. 188 32 Borgenstam C, Insulander P, Kaudern G (2002) sid. 106 33 Norberg I, Liander P (1997) sid. 84 f. 9

6.11. Konservativ taktik Under 1960-talet övade Flottans fartyg på främst två typer av ubåtsjakt, nämligen bunden och fri sådan. De tillämpades enbart ute till sjöss; ubåtsjakt i skärgård bedrevs inte. Detta berodde främst på ett konservativt taktiskt tänkande, där utvecklingen av exempelvis miniubåtar ignorerades. Därmed kan man säga att Flottan var inriktad på jakt av konventionella ubåtar, vilka taktiskt inte uppträder på grundare vatten än 20 meter. 34 Bunden ubåtsjakt, syftande till eskort, hade Flottan redan erfarenhet av från Andra världskriget och finns beskriven i stycket 6.5. Den fria ubåtsjakten, vilken är tillämpbar i fredstida ubåtsjakt, bedrevs i speciella ubåtsjaktsstyrkor bestående av jagare, fregatter och helikoptrar, och gick helt enkelt ut på att lokalisera och sänka fientliga ubåtar. Utbildningen bedrevs bland annat vid Ubåtsjaktsskolan på Berga. Denna disponerade fregatten Mode (fd kustjagare), och för att göra styrkorna uthålliga bedrevs årliga övningar, vilka kunde hålla på i upp till två veckor. 35 6.12. Politisk oenighet i försvarsfrågan 6.12.1. Försvarsbeslutet 1968 En händelse som fick avgörande betydelse för den svenska ubåtsjakten var då den dittills gällande uppfattningen om behovet av politisk enighet i försvarsfrågan i januari 1968 övergavs. På grund av motsättningar mellan partiblocken lämnade de borgerliga ledamöterna arbetet med den utredning som skulle leda fram till 1968 års försvarsbeslut. Det var således upp till Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna att fatta beslut i försvarsfrågorna. Ett resultat av detta blev att ÖB:s militärpolitiska bedömningar inför beslutet, vilka tidigare alltid hade vägts in, inte längre beaktades. 36 Försvarsutredningen 1967 kopplade frågan om ubåtsjakt till skyddet av importsjöfarten. I denna fråga ansåg utredningen att "Importskyddet skall i första hand vara en politisk fråga". I Försvarsbeslutet 1968 omformulerades denna tes till att importskyddet skulle "lösas med andra medel än militära". 37 6.12.2. Försvarsbeslutet 1972 Uppfattningen bibehölls av 1970 års försvarsutredning. I betänkandet föreslog utredningen att skyddet av import- och exportsjöfarten starkt kunde minskas "eller t. o. m. helt utgå". Skydd av sjötransporter till och från Gotland var dock fortfarande nödvändigt, och detta skulle enligt utredningen skötas av "enheter som primärt avses för andra uppgifter". Vad gäller den fredstida övervakningen av sjöterritoriet menade utredningen att "kvalificerade fartygsenheter, särskilt utrustade för denna uppgift kommer att utgå". Funktionen skulle i stället "tillgodoses av helikoptrar utrustade för ubåtsjakt i samverkan med fartyg med ytattackuppgifter". 38 Inför 1972 års försvarsbeslut framhöll CM sin syn på behovet av ubåtsjaktenheter, och föreslog därför att bland annat Östergötlandklassen kunde byggas om till moderna fregatter. Försvarsbeslutet 1972 fattades dock i enlighet med försvarsutredningen, och därmed 34 Smedberg M (1996) sid. 140 f. 35 Borgenstam C, Insulander P, Kaudern G (2002) sid. 163 36 Lindsjö R (1993) sid. 438 37 Smedberg M (1996) sid. 148 38 SOU 1972:4 sid. 207 10

avstannade utvecklingen av svenska ubåtsjaktsfartyg och -förband. På sikt skulle samtliga jagare och fregatter utgå, och ersättas av lättare enheter. Utvecklingen av jaktubåtar samt metoden att lufttanka helikoptrar avbröts. Utan någon förstärkning av bevakningsresurserna tredubblade Sverige 1979 sin territorialvattengräns vilken då kom att sträcka sig 12 nautiska mil ut från kusten. 39 6.13. Patrullbåtar De lättare enheter som skulle ersätta jagarna och fregatterna skulle enligt försvarsbeslutet ha kustnära ytattack som huvuduppgift inom ramen för invasionsförsvaret. 16 sjömålsrobotbestyckade patrullbåtar typ Hugin samt 12 torpedbåtar typ Norrköping (Spica II) införskaffades därför under 70- och början av 80-talen. I en artikel i tidsskriften MarinNytt beskrev kommendör Göran Frisk, själv patrullbåtsofficer, marinens omställning som att "Det kändes som en begränsning för många officerare. Man ville ha större fartyg, som både hade längre sjöuthållighet, tekniskt och personellt, samt kunde lösa fler uppgifter." 40 Det var främst patrullbåtarna, tillverkade i Norge, som var ämnade för ubåtsjaktsuppgifter, även om det, vilket försvarsbeslutet också sade, inte var en prioriterad uppgift för fartygen. Ubåtsjaktsutrustningen var av mindre, enklare och billigare slag. Då patrullbåtarna började sättas in mot ubåtskränkningarna på 80-talet visade sig exempelvis fartygens hydrofoner inte hålla måttet. 41 Patrullbåtarna hade emellertid fördelen av att kunna manövrera i skärgård. Data för patrullbåt typ Hugin 42 Längd 36,6 meter Deplacement 180 ton Fart 30 knop Besättning 23 man Ubåtsjaktsbeväpning Sjunkbomber 7. Avhandling 7.1. Kränkningarnas antal och rustade ubåtsjaktsfartyg 1962-82 För att påvisa överensstämmande trender gällande minskningen av fredsrustade ubåtsjaktsfartyg och det ökande antalet ubåtskränkningar har statistik sammanställts i linjediagrammet nedan. Då jag inte i några tryckta källor kunnat finna statistik gällande antal fredsrustade svenska ubåtsjaktsfartyg, har jag sammanställt en sådan själv. Statistiken är baserad på öppna order från Chefen för Kustflottan gällande Kustflottans förbandsindelning. Källmaterialet har tillhandahållits av örlogskapten Bo Nyman, produktionsansvarig vid bokförlaget CB Marinlitteratur. Då svenska örlogsfartyg emellertid rustas i ett och ett halvt år i taget, och rustningarna inleds och följaktligen avslutas vid olika tidpunkter på året, kan man inte ange ett exakt antal fartyg 39 Nationalencyklopedin band 18 (1995) sid. 187 ("territorialhav") 40 MarinNytt 4-2001 sid. 24 41 Jansson N-O, Johansson C (2001) sid. 68 42 von Hofsten G, Waernberg J (2003) sid. 250 11

som under året varit rustade. Därför presenteras istället det antal som är talande för större delen av respektive år. 7.1.1. Ökningen av kränkningsantalet jämfört med minskningen av ubåtsjaktsresurser Under 1950-talet förekom enbart enstaka observationer av främmande ubåtar. 1962-1981 var antalet kränkningar och möjliga kränkningar, vilket framgår i linjediagrammet, aldrig fler än nio per år. Detta antal anses internationellt vara normalt för ett land i fred. 43 Från och med andra hälften av 1960-talet anses det allmänt att man kan avläsa att kränkningarna i stort ökade. Antalet incidenter år 1982 är internationellt betraktat onormalt högt, hela fyra gånger fler än det konstaterade antalet föregående år (1981). 1982 är även det första år under efterkrigstiden som Sverige varken fredsrustade jagare eller fregatter. antal 40 Ubåtskränkningar och rustade ubåtsjaktsfartyg 1962-1982 35 30 25 20 15 10 kränkningar och möjliga kränkningar Kustflottans jagare och fregatter 5 0 1962 1964 1966 1968 1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 År 7.2. Kränkningsmönstret fram till 70-talets senare hälft De främmande undervattensintrången under efterkrigstiden fram till andra hälften av 1970- talet var överlag av tämligen hanterbart slag. Enligt normalbilden genomfördes kränkningarna företrädelsevis av ensamma ubåtar med intresset riktat mot Kustflottans fartygs övningar. I statistiken kan man exempelvis avläsa att kränkningarna är samlade till det tredje kvartalet då KFÖ genomfördes. De dokumenterade kränkningarna genomfördes av konventionella ubåtar på vattendjup som av Flottan betraktades som normala, dvs utanför 20-meterskurvan. Vanligtvis lämnade även den främmande ubåten svenskt vatten omedelbart efter svensk markering om upptäckt. 44 43 Smedberg M (1996) sid. 139 44 Agrell W (1986) sid. 74 12

Kränkningarnas fördelning kvartalsvis 1962-82. 45 Incidenter Antal (s:a) 1. kv. 2. kv. 3. kv. 4. kv. Kränkningar 53 3 21 24 5 Möjliga 90 8 20 43 19 kränkningar Summa 143 11 41 67 23 7.2.1. Intresseförskjutningen Under den senare hälften av 1970-talet ägde en avsevärd förändring i de kränkande ubåtarnas beteende och tillvägagångssätt rum. I takt med att kränkningarna blev fler fördelade de sig till att börja med mer jämnt över kvartalen. Det tydliga intresset för Kustflottans KFÖ frångicks därmed. Istället tillkom det omkring 1977-78 en mer omfattande och samordnad kränkningstyp med intresset riktat mot skyddsområden i skärgårdarna innehållande baser, hamnar etc. På vissa fasta installationer såsom minlinjer och ubåtsnät upptäcktes sabotage. På grund av det ringa vattendjupet och behovet av god manöverförmåga är det enligt flera källor troligt att sådana kränkningar utfördes av miniubåtar och dykare. Dessa transporterades till sina operationsområden av moderubåtar av konventionell typ. Enligt den parlamentariskt sammansatta Ubåtsskyddskommissionen 1983 (SOU 1983:13), med hänvisning till tekniska indikationer och bottenspår, skedde det bland annat då upp till sex främmande ubåtar genomförde den sk Hårsfjärdenkränkningen 1982. Samtidigt som intresseförskjutningen ägde rum rapporterade Marinen om kränkningar där den främmande ubåten/ubåtarna verkade ha som syfte att inför svensk militär påvisa sin närvaro. Den foglighet som tidigare funnits upphörde även. Kränkarna höll sig envist kvar och "retades" med de svenska örlogsfartygen genom avancerade undanmanövrar. En typisk sådan kränkning behandlas i stycke 7.5.3. Kränkningarnas fördelning på inre vatten respektive territorialhav 1962-82 46. Incidenter Antal Inre vatten Territorialhav (s:a) Kränkningar 53 29 24 Möjliga 90 45 45 kränkningar Summa 143 74 69 7.3. Källkritik och alternativa förklaringsmodeller 7.3.1 Den ökade rapporteringsbenägenheten Det finns en mängd olika källkritiska problem som måste behandlas innan slutsatser kan dras av statistiken i linjediagrammet. Det finns inledningsvis flera alternativa förklaringsmodeller till varför antalet kränkningar och möjliga kränkningar ökade så kraftigt just 1981-82. Det är viktigt att vara medveten om att statistiken ger ett mått på antalet observationer som konstaterats stämma, och inte på det faktiska antalet, vilket det är omöjligt att uttala sig om. Huvuddelen av de hundratals observationerna var optiska, dvs sådant som folk hade sett med egna ögon. Att antalet observationer ökade 1982 kan ha samband med att det åren innan hade ägt rum två ubåtsincidenter, Huvudskärsjakten (Utö) 1980 samt U 137:s grundstötning 1981, 45 SOU 1983:13 sid. 88 46 Ibid. 13

vilka fått stor massmedial uppmärksamhet. Det kan ha medfört att folk just 1982 var mer uppmärksamma på avvikande företeelser i kustområdena. Att ubåtsobservationerna är koncentrerade till de andra och tredje kvartalen kan ha sin naturliga förklaring i att det finns fler människor ute i kustbandet sommartid. För Flottans fartygsförband ökade även förutsättningarna att hitta ubåtar på hösten. Fartygsbesättningarna var i de flesta fall först då utbildade för ubåtsjakt. Dessutom var vattenförhållandena bättre. 47 7.3.2. Budgetubåtar Under andra hälften av 1960-talet uppstod begreppet "budgetubåtar" i vissa radikala samhällsgrupper och i media. Flottans officerare beskylldes för att fabricera ubåtsobservationer och styra rapporteringen gällande kränkningarna till sin fördel för att på så vis kunna få större del av försvarsbudgeten. 48 Detta resonemang kan emellertid avfärdas av två anledningar. Om officerarna, för det första, enligt teorin ville uppnå större ekonomiska anslag, borde rapporteringen ha ökat inför de viktigaste försvarsbesluten, men så är inte fallet, utan nästan tvärtom. För det andra förutsätter konspirationsteorin att Flottans officerare är en homogen grupp, vari alla strävar efter samma mål, vilket i det här fallet var högre anslag. En sådan konspirationskedja skulle, enligt ett resonemang av kommendör 1.gr Emil Svensson, behöva vara mycket lång och innehålla alltifrån högre officerare på olika staber ner till de enskilda förbands- fartygscheferna, vilka det som en följd av den lätta flottans införande fanns många av. Det måste anses som nästan omöjligt att en sådan stor konspiration i ett öppet samhälle som Sverige skulle lyckas förbli oupptäckt. 49 7.4. Jagare och fregatters betydelse för ubåtsskyddet 7.4.1. Fregatternas avskräckande effekt Generalmajor Claës Skoglund som på 1960-talet var ställföreträdande militärbefälhavare för Västra militärområdet, har i en artikel i tidskriften Vårt försvar skrivit om den avskräckande effekt som Kustflottans fregattförband hade. Under oktober 1966 erhölls det i Gullmarsfjorden vid Lysekil flera kontakter med en främmande ubåt. Då det på västkusten saknades ubåtsjaktsresurser kunde emellertid inte ubåten avvisas direkt. Kränkningarna upphörde, enligt generalmajoren, först då 1.fregattdivisionen ur Kustflottan bestående av fregatterna Visby och Sundsvall detacherades till västkusten. 50 I september 1968 slutade Kustflottan att organisera fregattdivisioner, de enda utpräglade ubåtsjaktsförbanden. 7.5. Territorialhävdande insatser gjorda av jagare 1962-82 7.5.1 Fårö 1962 Den 23 augusti 1962 bedrev 11. jagardivisionen ur Kustflottan övningar nord Gotland. Divisionen bestod av Halland, Östergötland och dess systerfartyg Hälsingland och åtföljdes av Chefen för Kustflottan, konteramiral Einar Blidberg. Övningen gick bland annat ut på att 47 Daggfeldt B: Personligt meddelande 48 SOU 2001:85 sid. 48 49 Tidskrift i Sjöväsendet 3-2002 sid. 207 ff. 50 Vårt försvar 2-2002 sid. 20 ff. 14

jagarna skulle övervaka Kustartilleriets provskjutningar från Fårö med sjömålsrobotar av den typ som Halland och Småland senare skulle bestyckas med. Det måste rimligen ha varit av intresse för främmande makt ur underrättelsesynpunkt, då dessa robotar var de första av sitt slag i västvärlden. Halland upptäckte med radar ett föremål mellan sig och Gotland, och bedömningen gjordes att ekot var ett periskop. Antagandet bekräftades av att hydrofonkontakt med en främmande ubåt uppstod då ekot undersöktes närmare. Ubåten varnades först enligt reglerna med knallskott med avsikten att få den att lämna svenskt sjöterritorium. Ubåten tog emellertid ingen notis om varningen, och därför fälldes istället som skarpare varning två sjunkbomber på ett sådant avstånd att ubåten inte skulle skadas allvarligt. Då ökade ubåten istället farten i riktning mot de båda Östergötlandjagarna, vilka avlossade sina antiubåtsgranatkastare. Ubåten vände efter denna skarpa vapeninsats mot internationellt vatten. Ubåtsjakten varade sammanlagt ungefär en timme. 51 7.5.2 Hasslö 1980 Den 12 mars 1980 upptäckte en av Kustflottans minsvepare en ubåt utanför Hasslö i Karlskronas skärgård. Då spaningsförhållandena för aktiv hydrofon var mycket goda kunde jagaren Halland, vilken befann sig i området bedrivandes skjutövningar, lätt upptäcka ubåten. Först efter insats med sjunkbomb, vilken var den första skarpa vapeninsatsen på 15 år, lämnade ubåten svenskt vatten. 52 Incidenten kan bedömas som provocerande, då ubåten efter att ha lämnat svenskt vatten började sända med sin aktiva hydrofon, som en markering mot Halland. 53 7.5.3 Huvudskär 1980 I mitten av september 1980 gjordes flera ubåtsobservationer av privatpersoner i Stockholms skärgård. Den 18 september observerades en främmande ubåt under dykning inne på svenskt territorialhav av besättningen på Kustflottans bogserbåt Ajax vid Huvudskär utanför Utö i den södra delen av skärgården. Då den inte lämnade svenskt vatten fälldes senare samma dag en sjunkbomb som varning från en helikopter. Efter insatsen tappades hydrofonkontakten. De följande fyra dagarna erhöll man emellertid på nytt en mängd olika kontakter, och varningseld insattes. Då inte kränkningarna upphörde fattades det den 25 september, efter påtryckning från regeringen, beslut om att Halland skulle delta i jakten. Tre dagar senare nådde jagaren området, och leddes av två helikoptrar in för anfall. Halland sköt på 800 meters avstånd en antiubåtsraket strax väster om ubåten. Efter detta anfall tappades kontakten med kränkaren. 54 Fartygschefen på Halland, kommendörkapten Hans von Hofsten, menade att det var "signifikativt att den två veckor långa jakten slutade med en ubåtsjaktsraket från Halland i ett läge där helikoptrarna hade förbrukat sina få sjunkbomber eller måste avbryta jakten pga att bränslet var slut. Den ubåtsjaktsraketen kunde, jämfört med helikoptrarnas sjunkbomber, med stor precision läggas mycket nära ubåten, som därefter försvann från svenskt område. 55 Huvudskärsjakten varade i 13 dagar och anses vara den dittills mest provocerande kränkningen. Försvarsminister Eric Krönmark menade vidare att det var den allvarligaste 51 von Hofsten H (1993) sid. 47 f. 52 Agrell W (1986) sid. 51 53 von Hofsten H (1993) sid. 66 f. 54 SOU 2001:85 sid. 49 ff. 55 von Hofsten H (1993) sid. 86 15

kränkningen av Sveriges territorium sedan Andra världskriget. Vissa tidningar pekade emellertid återigen på teorin om "budgetubåtar". 56 7.6. Östersjöns nya strategiska betydelse och den ökade kränkningsfrekvensen Den ökning av antalet kränkningar och möjliga kränkningar som skedde under andra hälften av 1960-talet, sammanföll med en banbrytande omarbetning av den sovjetiska militärdoktrinen 1966-68. Den dittills rådande strategin, vilken var inriktad mot ett totalt kärnvapenkrig, övergavs och ersattes av en doktrin, vilken utgick från möjligheten av ett konventionellt storkrig. Sovjetunionen inledde därför ett omfattande upprustningsprogram vilket bland annat prioriterade ytstridsfartyg och ubåtar, inte minst i Östersjön, där två tredjedelar av den sovjetiska varvskapaciteten fanns. 57 Som en följd av den nya synen på framtida krig ökade Östersjöns strategiska betydelse, då båda maktblocken hade intressen av området vid ett konventionellt krig i Europa. Warszawapakten såg Östersjön främst som en sköld mot västmakterna, där sjöstridskrafter skulle kunna skydda Röda arméns flank vid ett anfall västerut. NATO, som redan var i besittning av Östersjöns in- och utlopp, såg i sin tur Östersjön och Norden som ett potentiellt baseringsområde för anfall med sjö- och flygstridskrafter mot Sovjet. 58 Som en följd av de strategiska intressena ökade den militära aktiviteten i Östersjön, inte minst i Sveriges närområde, där både spanings- och övningsverksamheten tilltog i slutet av 1970- talet. 59 7.6.1. Undervattenskränkningar i andra länder Ubåtskränkningar som företeelse betraktat var inget exklusivt utmärkande för Sverige under det Kalla kriget. Enstaka kränkningar genomfördes mot länder i Europa, Asien och Sydamerika. Däremot var det inget annat land som utsattes för lika omfattande och samordnade intrång som de mot vårt land. Visserligen rapporterades det under 1980-talet ett flertal kränkningar mot Norge, där omfattande vapeninsatser även gjordes. I jämförelse med läget i Sverige förefaller emellertid kränkningsfrekvenserna vara på helt olika nivåer. 60 7.7. Svenska motåtgärder 7.7.1 Utrikespolitikens misslyckande Efter de inledande incidenterna på 80-talet sattes politiska åtgärder in för att få kränkningarna att upphöra. Tanken var att skarpa protester från svenska regeringen skulle få den förmodade kränkaren att respektera det svenska sjöterritoriet. Resonemanget förutsatte att den främmande makten prioriterade goda politiska förbindelser med Sverige framför de fördelar som kränkningarna kunde innebära. 61 Vid två tillfällen ansåg den svenska regeringen att det fanns fog för att utpeka kränkaren, nämligen vid det helt uppenbara fallet med U 137:s grundstötning 1981 samt vid Hårsfjärdenincidenten 1982. Vid båda tillfällena utpekades Sovjetunionen och skarpa protestnoter skickades till Moskva, vilket fick till följd att de svensk-sovjetiska förbindelserna blev mycket dåliga. Trots detta fortsatte kränkningarna med samma onormalt höga frekvens. 56 SOU 2001:85 sid. 58 57 Smedberg M (1996) sid. 137 58 SOU 2001:85 sid. 35 ff. 59 SOU 1979:42 sid. 9 60 SOU 2001:85 sid. 291 f. 61 Ibid. sid. 158 f. 16

Det politiska ubåtsskyddet uppnådde därför inte sitt syfte, förutsatt att Sovjetunionen utförde kränkningarna. 7.7.2. Förstärkning av den militära ubåtsjakten Efter Huvudskärsjakten, U 137:s grundstötning och Hårsfjärdenincidenten påbörjades en förstärkning av det militära ubåtsskyddet, vars syfte var att göra de främmande ubåtarnas intrång mer riskfyllda. Beslut fattades om att skapa ubåtsjaktsstyrkor som skulle kunna hålla beredskap vid platser och tidpunkter där intrång föreföll troliga. 1985 levererades två kustkorvetter med sjömålsrobotar som huvudbestyckning, men likt jagarna skulle de samtidigt kunna sköta avancerade ubåtsjaktsuppgifter. Tillsammans med ubåtar, helikoptrar, patrullbåtar, vilka försågs med nya och bättre hydrofoner, samt nylevererade och mycket tystgående minröjningsfartyg utgjorde kustkorvetterna ubåtsjaktsstyrkan. Data för kustkorvett typ Stockholm 62 Längd 50 meter Deplacement 335 ton Fart 30 knop Besättning 40 man Ubåtsjaktsbestyckning Ubåtsjakttorpeder, Antiubåtsgranatkastare, Sjunkbomber 7.7.3 Ubåtsjakten i Hävringe Under 1980-talet bedöms ubåtsjaktsstyrkan ha kommit i nära stridskontakt med en främmande ubåt endast vid ett tillfälle, nämligen vid ögruppen Hävringe sydöst om Oxelösund 2-5 juni 1988. Ett minröjningsfartyg kunde tack vare sitt tysta maskineri komma mycket nära en miniubåt, vilken långsamt rörde sig utmed botten. Minröjningsfartyget ledde in två patrullbåtar för ett omfattande kombinerat antiubåtsgranat- och sjunkbombsanfall, varefter hydrofonkontakten förlorades (vilket bevisar att det verkligen var en ubåt och inget sk botteneko). 20 minuter senare noterades ett kraftigt luftuppkok, som med "stor sannolikhet" kom från ubåten. Under följande dagar erhölls enstaka kontakter. Under hela jakten insattes tre anfall med sammanlagt 84 antiubåtsgranater och 60 sjunkbomber. 63 Ubåtsjakten vid Hävringe betraktas av källorna som en brytpunkt i ubåtsverksamheten mot Sverige. Först efter denna incident, där det genom olika analyser har konstaterats att en främmande ubåt var mycket nära att sänkas, började kränkningsfrekvensen avta. Intrången föreföll också därefter att genomföras mer försiktigt. Såväl SOU 2001:85 "Perspektiv på ubåtsfrågan" som förre statsministern Carl Bildt anser att detta beror på att de främmande ubåtarna blivit medvetna om att riskerna hade ökat. 64 8. Analys 8.1. Jagare och fregatters betydelse Det finns enligt min uppfattning två perspektiv att beakta då jagare och fregatters betydelse för det svenska undervattensskyddet skall analyseras. För det första var fartygstyperna i sig betydelsefulla då de utgjorde själva målet för en stor del av kränkningarna genom sin 62 von Hofsten, Waernberg J (2003) sid. 254 63 SOU 2001:85 sid. 221 ff. 64 Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift 1-1991 sid. 49 17

betydelse för invasionsförsvaret. För det andra hade de en internationellt sett kvalificerad ubåtsjaktskapacitet, som kränkaren helt säkert var tvungen att på något sätt beakta. 8.1 Ubåtskränkningarnas fokus Det har konstaterats att kränkningarna av svenskt sjöterritorium under 60- och 70-talen främst var riktade mot det svenska försvarets, och då främst Marinens, större övningar och verksamhet. Enligt 1958 års försvarsbeslut och Marinplan 60 genomfördes det under större delen av perioden en omfattande förändring av denna verksamhet då attackflyget övertog Flottans uppgift att möta och bekämpa en angripare långt ute till havs. De kvarvarande landskapsjagarna minskade därför i betydelse för invasionsförsvaret och därmed även för främmande makter. I stället uppkom, genom den sk intresseförskjutningen, den nya sortens kränkningar på inre vatten och i skärgårdarna, då Flottan inriktades mot ett mer kustnära uppträdande. Från detta kan en viktig slutsats dras. Så länge Kustflottan rustade ytattackfartyg med kvalificerad förmåga att upptäcka och bekämpa ubåtar, samt med dessa genomförde återkommande större övningar, hölls undervattenskränkningarna på en nivå som internationellt anses normal och hanterbar. 1982, samma år som den sista jagaren utrangerades, skedde så fyrdubblingen av kränkningsfrekvensen. Även om det är omöjligt att vetenskapligt uttala sig om det faktiska antalet kränkningar, förefaller en ökning helt uppenbar. Skillnaden mellan 50-talet, då det endast förekom enstaka observationer, och 80- talet, då de rapporterna var flera hundra per år, är så stor att det, enligt min mening, inte finns någon alternativ förklaringsmodell som helt kan förklara den. Sambanden mellan förändringen av det svenska försvaret, den ökade kränkningsfrekvensen och främmande makts intresseförskjutning kan inte vara en tillfällighet. 8.1.2. Den avskräckande effekten Närvaron av jagare och fregatter hade säkert en avskräckande effekt för vissa typer av kränkningar. Den foglighet som de främmande ubåtarna inledningsvis hade tyder på det. Fartygens främsta kvaliteter låg framförallt i den personella och tekniska uthålligheten som ett stort örlogsfartyg innebar (och fortfarande innebär). Vapensystem och hydrofoner kunde nämligen tillåtas ta stort utrymme i anspråk, och kunde följaktligen vara av mer avancerad typ. Dessutom kan ett stort fartyg föra med sig mycket bränsle. Små örlogsfartyg som de ersättande patrullbåtarna kunde, på grund av sin litenhet, naturligtvis inte mäta sig med jagarnas egenskaper. Dessutom utrustades de uppenbarligen med hydrofoner som var mindre, enklare och billigare, eftersom ubåtsjakt inte var någon prioriterad uppgift. Fram till 1972, då utvecklingen genom försvarsbeslutet avbröts, hade Sverige tack vare slagkraftiga och uthålliga fartyg, moderna helikoptrar samt realistiska övningar goda möjligheter att upptäcka och bekämpa konventionella ubåtar på öppna vatten. De territorialhävdande insatserna 1962 och 1980 där jagare satte in sina ubåtsjaktsvapen visar att så även skedde med framgång i praktiken. Vidare kan tilläggas att ubåtsjakt ute till havs hade varit en värdefull resurs även efter intresseförskjutningen mot skärgårdarna. De miniubåtar som genomförde operationerna var alltid beroende av konventionella moderubåtar för längre transporter och förrådskomplettering. Det faktum att inga andra länder råkade ut för så omfattande kränkningar som Sverige talar för hypotesen. Det som skiljde Sverige från omvärlden i denna fråga på 1980-talet, och därmed säkerligen gjorde landet mer intressant ur kränkarens perspektiv, var avsaknaden av större ubåtsjaktsfartyg. Detta resonemang ges en intressant bakgrund då den försiktiga 18