Haliaeetus albicilla Havsörn Fåglar NE NA LC DD NT Nära hotad (NT) D1 VU EN CR RE Klass: Aves (fåglar), Ordning: Accipitriformes (hökfåglar), Familj: Accipitridae (hökartade rovfåglar), Släkte: Haliaeetus (havsörnar), Art: Haliaeetus albicilla - havsörn (Linnaeus, 1758) Synonymer: Haliaeëtus albicilla, Falco Albicilla Linnaeus, 1758 Kännetecken Havsörnen är mycket stor (vikt normalt mellan 4 och 7 kg, kroppslängd upp till 100 cm) med långa, breda vingar (vingspann 195 245 cm) som är tydligt fingrade i spetsarna. Honan är oftast tydligt större än hanen. Den ganska korta och något kilformade stjärten kombinerat med den relativt långa halsen och en mycket kraftig näbb ger havsörnen en typisk siluett i flykten. Unga havsörnar har svart näbb, mörkt huvud och övervägande mörk stjärt medan äldre fåglar (4 5 år och mer) har ljust huvud med gul näbb och övervägande vit stjärt. ArtDatabanken - artfaktablad 1
Utbredning och status Havsörnen häckade för 200 år sedan över hela Sverige. Genom att arten i hög grad är knuten till vatten för sitt födosök har utbredningen alltid varit ojämnt fördelad, med tätare bestånd vid kusterna och vid de större sjöarna. Men även mindre sjöar och vattendrag har hyst häckande havsörnar, och även om säkra belägg saknas i många fall måste vårt sjörika land ha haft ett betydande bestånd även i dessa biotoper. En försiktig skattning av den historiska beståndsstorleken stannar vid att det bör ha funnits åtminstone 500 häckande par innan det stora utrotningskriget började på allvar under 1800-talet, men det kan ha funnits betydligt fler. I Sverige har havsörnen varit nära utrotning två gånger under 1900-talet: i början av seklet på grund av intensiv förföljelse, och under 1960- och 70-talet i huvudsak på grund av miljögifter. Arten försvann helt som häckfågel vid Västkusten i början av 1900-talet och var vid denna tid också till största del borta från sjösystemen i södra och mellersta Sverige och från södra Östersjökusten samt Öland och Gotland. När arten blev fredad 1924 återstod ca 35 40 par vid Ostkusten, några enstaka par vid insjöar i Mellansverige och ytterligare ett litet antal par i Lappland. Beståndet vid Östersjökusten ökade långsamt fram till 1950-talet då det uppgick till drygt 100 par. Redan i början av 50-talet började fortplantningsförmågan försämras till följd av stigande koncentrationer i Östersjön av olika miljögifter, främst DDT och PCB, och situationen försämrades successivt under de följande åren. Samtidigt drabbades beståndet troligen av en ökad dödlighet genom påverkan av kvicksilver. I början av 1970-talet var ungproduktionen knappt en femtedel av det normala och rekryteringen var helt otillräcklig. Antalet par hade då nästan halverats jämfört med 1950-talet och minskningen uppvisade ett accelererande förlopp beståndet gick mot en krasch. Genom förbud mot användningen av metylkvicksilver, DDT och PCB under 1960- och 70-talet och genom intensiva skydds- och stödåtgärder kunde minskningen stoppas. Från förbudet mot DDT tog det dock mer än 10 år innan de första tecknen till en förbättring av fortplantningen började visa sig under 1980-talet, och det tog 25 år innan fortplantningen blivit i stort sett återställd. Under 1980-talet började en återkolonisering av gamla häckningsområden. Ett 10-tal etableringar skedde även vid sötvatten innanför kusten under 80-talet och under 90-talet fyrdubblades antalet par vid sötvatten i Syd- och Mellansverige. Genom att de flesta havsörnsungar i Sverige färgringmärkts sedan 1976 har det kunnat visas att rekryteringen till dessa nygamla sötvattensmiljöer till en början helt kom från Östersjökusten. De ungar som fötts vid insjöarna har sedan ofta koloniserat andra insjölokaler. Ringmärkningen har också visat att det lappländska beståndet tycks vara skilt från Östersjöbeståndet inget utbyte av individer har kunnat påvisas under 25 år av ringkontroller. Från en stabilisering vid mitten av 1970-talet ökade beståndet med i snitt 2 3 % per år till mitten av 80-talet. Havsörnen blir könsmogen runt 5 års ålder och den första förbättringen av fortplantningen under början av 80-talet började ge utslag i antalet etablerade par från 1987. Från 1986 till 1996 ökade beståndet söder om Lappland med i snitt ca 7 % per år och 1996 2005 med nära 9 % per år. I Lappland, har ökningstakten varit långsammare, ca 5 % per år under perioden 1985 2005. Havsörnen häckar numera återigen nästan sammanhängande längs hela svenska Östersjökusten från Blekinge, Öland och Gotland ända upp till Norrbotten, och ojämnt spritt vid sötvatten i Syd- och Mellansverige från Skåne till Dalarna-Hälsingland och vid sötvatten i Pite, Lule och Torne lappmarker. Häckande havsörn förekommer nu så långt västerut som till Vänern. Inom artens naturliga utbredningsområde i landet saknas havsörnen ännu (2005) som häckande vid Västkusten och i större delen av sydvästra Sverige, samt i Jämtland (där arten uppgavs häcka under 1800-talet) och övriga Norrlands inland söder om Lappland. Beståndet uppgår för närvarande till totalt minst 400 revirhållande par i de tre delbestånden (kusten 275, syd- och mellansvenska sötvatten 75, Lappland 75). Havsörnens naturliga utbredningsområde omfattar hela Europa samt Asien ungefär mellan den 30:e och 70:e breddgraden (nominatrasen). Ett isolerat bestånd finns på Grönland (H. a. groenlandicus, ca 150 170 par). Världsbeståndet reducerades kraftigt från 1800-talet och framåt genom förföljelse och havsörnen utrotades helt i flera länder under 1900-talet. En stark återhämtning har skett i Nordeuropa sedan 1980-talet men arten är hotad eller saknas ännu i flera länder i Sydeuropa och Mellanöstern. De senaste beståndsskattningarna indikerar betydligt färre par i Ryssland än vad som antagits tidigare och världsbeståndet uppskattas för närvarande till 6800 7300 par (år 2001), varav ca 2200 i Asien. ArtDatabanken - artfaktablad 2
Ekologi Havsörnen söker sin föda i första hand vid vatten och häckar i anslutning till kuster, sjöar och vattendrag, ofta på öar, men ibland även ganska långt från vatten. I Sverige byggs bona nästan uteslutande i träd, oftast tallar. Häckningar i klipphyllor eller direkt på marken förekommer i trädlösa områden (t.ex. Grönland, Island, Norge; har även förekommit i enstaka fall i Sverige). Ett havsörnspar har ofta ett par bon som kan användas omväxlande, men använder gärna mestadels ett av bona. Boet placeras oftast i trädets övre tredjedel eller direkt i toppen. Det kan genom årlig påbyggnad bli mycket stort (2 m i diameter och flera m i höjd) vilket ställer särskilda krav boträden. I svenska kustområden varierar medelavståndet mellan etablerade par från ca 13 km till under 5 km, mest beroende på bytestillgänglighet; minsta avstånd mellan samtidigt bebodda bon i vårt land är ca 1,5 km (men betydligt tätare förekommer lokalt t.ex. i Norge och i Polen). Etablerade par lever normalt i livslånga äktenskap, men om ena parten försvinner bildar den kvarvarande ofta nytt par, alternativt försvinner och reviret tas över av ett helt nytt par. Samma områden utnyttjas på detta sätt av generation efter generation av havsörnar under långa tidsrymder. Många av reviren har med säkerhet utnyttjats i 100 150 år idag, och i första hand har gamla, kända havsörnslokaler blivit återbesatta när beståndet ökat. Havsörnen är normalt långlivad och kompenserar en långsam fortplantning med många reproduktionstillfällen under livet. Den årliga överlevnaden är numera mycket hög som ett resultat dels av minskad förföljelse, dels av den omfattande stödutfodring som bedrivits ända sedan början av 1970-talet. Beräkningar baserade på ringmärkningskontroller under 1990-talet vid utfodringsplatser i Estland, Finland och Sverige visade på en minimiöverlevnad till första vintern på 86 94 %, från första till andra vintern 90 93 % och från andra till tredje vintern 96 99 %. Det bör påpekas att vintrarna under 1990-talet varit osedvanligt milda. Kontroller av ringmärkta häckande fåglar vid svenska Ostkusten 1980 2000 visade en årlig minimiöverlevnad på ca 95 %. Första reproduktion sker oftast i fågelns sjätte kalenderår, i enstaka fall så tidigt som i fjärde och ibland först i sjunde kalenderåret eller senare. Havsörnen lägger en kull om året på 1 3 ägg (medelkull 2,1 vid kusten och 1,6 i Lappland). Häckningsfrekvensen är hög, ca 90 % av de könsmogna paren lägger ägg varje år. Äggläggningen sker vid Ostkusten från slutet av februari till början av april (mediandatum 17 mars); i Lappland från slutet av mars till mitten av april (mediandatum 7 april). Ruvningstiden är ca 38 dygn, med kläckning oftast under andra halvan av april eller (Lappland) i mitten av maj. Ungarna blir flygga först efter ca 70 85 dygn, oftast i mitten av juli eller (Lappland) i augusti. Fram till början av 1950-talet lyckades i snitt ca 72 % av häckningsförsöken vid svenska ostkusten och producerade 1,84 ungar per kull, vilket ger en genomsnittlig reproduktion på ca 1,3 ungar per etablerat par och år under denna tid. Dessa siffror från en tid med obetydlig påverkan av miljögifter och andra störningar kan användas som referensnivåer. Motsvarande siffror för beståndet i Lappland saknas men åtminstone kullstorleken tycks vara naturligt lägre i Lapplandsbeståndet (födobegränsning). Havsörnen är en mångsidig jägare och födans sammansättning varierar både lokalt och regionalt och under olika årstider med tillgängligheten hos olika bytesdjur. Vid Ostkusten utgörs födan under sommaren genomsnittligt av ca 54 % fisk och 42 % fågel (viktsbasis) men under vinterhalvåret av ca 61 % fågel och 36 % däggdjur (ofta kadaver). Under sommaren i Lappland utgör fisk ca 43 %, fågel 34 % och däggdjur (i huvudsak renkadaver) 23 % av födan. Under vårvintern före islossningen utgör kadaver från större däggdjur (mest ren) nära 80 % och fågel 15 20 % av de lappländska havsörnarnas föda. Födotillgången är en begränsande faktor för havsörnarna i Lappland i de bon där det kläcks två ungar dör den yngre i hälften av fallen på grund av näringsbrist. Vid Östersjökusten och de flesta sötvattenslokaler i Syd- och Mellansverige är detta mycket ovanligt och i de flesta fall klarar föräldrafåglarna där att föda upp även tre ungar. Ostkustens häckande havsörnar är i huvudsak stannfåglar. Yngre fåglar liksom många av häckfåglarna i Lappland flyttar i september november till södra och mellersta Sverige, Danmark och norra Tyskland (enstaka fynd även i Polen, Ungern); åter i mars början av april. Enstaka ringkontroller har också visat att en del lappländska havsörnar övervintrar vid norska kusten. Vinterstammen i Sverige består även av fåglar från Finland och Ryssland, i mycket liten utsträckning också av fåglar från Norge och då uteslutande av ej könsmogna fåglar. Avläsningar av ringmärkta häckfåglar visar att hemortstroheten är mycket stark hos havsörnen. Kontroller av ringmärkta häckfåglar under 25 års tid har hittills inte kunnat påvisa något utbyte mellan den svenska kusten och Lappland, inte heller mellan Lappland och Norge eller mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Denna starka hemortstrohet innebär att en utgångspunkt i förvaltningen måste vara att delbestånden ska vara självbärande. Den medför också att återkoloniseringen av regioner där arten försvunnit går långsamt först när bestån-det tätnat tillräckligt i fåglarnas födelsetrakter sker en expansion utåt. Beståndet i kärnområdena vid Ostkusten är nu såpass tätt att en stor del av de fåglar som föds där väljer att söka sig längre bort för att etablera revir, och en fortsatt förtätning och expansion västerut i Sverige kan förväntas. ArtDatabanken - artfaktablad 3
Hot [En genomgripande översikt av olika hotfaktorer för havsörn i världen lämnas i Action Plan for the Conservation of the White-tailed Eagle (Helander & Stjernberg 2003)]. Havsörnen blev näst intill utrotad genom direkt förföljelse i Sverige från mitten av 1800-talet till 1920-talet, och i flera andra länder lyckades man utrota den helt (Irland, Storbrittanien, Danmark m.fl.). Trots totalfridlysning sedan 1924 skjuts fortfarande årligen havsörnar i Sverige, men denna illegala förföljelse är inte av sådan omfattning att den hotar bestånden annat än möjligen lokalt. Av 58 undersökta havsörnar 1989 1994 var 11 påskjutna (19 %). De vanligaste dödsorsakerna var kollision med ledningar 24 %, kollisioner med trafik (mest tåg) 16 % och dödsskjutna 16 %; dessutom blyförgiftning troligen minst 5 %. Detta innebär att minst 60 % av dödligheten var direkt eller indirekt orsakad av mänsklig påverkan. Under de senaste åren har kollisioner med tåg blivit den vanligaste dödsorsaken. Det största hotet mot havsörnen i vår tid har varit inverkan av miljögifter. Reproduktionen sjönk från 1950-talet till i snitt 0,29 ungar per par och år under perioden 1965-1980 och beståndet var akut hotat. Efter förbuden mot DDT och PCB dröjde det 10 år innan fortplantningen började återhämta sig. Under 1981 1985 ökade reproduktionen svagt till 0,36 och under följande femårsperioder till 0,60, 0,88, 1,10 och 1,05. De lägsta miljögiftsnivåerna för när reproduktionen börjar påverkas negativt (LOEL) har nu uppskattats till ca 120 mg/kg DDE respektive 500 mg/kg PCB (fettviktsbasis) i svenska havsörnsägg. Genomsnittsnivån i ägg från svenska Ostkusten 1965-1979 var mer än fem gånger högre än LOEL för DDE och dubbelt så hög för PCB. Först under senare delen av 1990-talet hade koncentrationerna i havsörnsägg från Östersjön sjunkit till i snitt strax under LOEL för både DDE och PCB. En annan orsak till den långsamma återhämtningen av fortplantningen i kustbeståndet var att många gamla honor hade fått kroniska skador och förblev ofruktsamma trots att miljögifterna minskade. Koncentrationerna i havsörnsägg från Lappland tangerade LOEL för DDE under 1960- och 70-talet men har hela tiden legat under LOEL för PCB, och påverkan från DDE och PCB på reproduktionen bedöms ha varit mycket liten i Lapplandsbeståndet. Genom sin position högst upp i akvatiska näringsvävar är och förblir havsörnen dock potentiellt hotad av bioackumulerande miljöföroreningar i alla områden. I södra Bottenhavet är den genomsnittliga kullstorleken (antal ungar per lyckad häckning) fortfarande signifikant lägre än före 1950 och ett eventuellt samband med andra miljögifter är under utredning. Andra aktuella hotfaktorer berör främst bevarandet av boplatser och häckningsområden. Skyddandet av befintliga bon i samband med skogsavverkning måste upprätthållas. Vidare är behovet av bärkraftiga träd för bobyggnad även i framtiden är en mycket viktig planeringsfråga. Genomsnittsåldern hos botallar vid svenska Ostkusten under 1970- och 80-talet var 160 år (från 100 till 350) men har sannolikt redan nu sjunkit betydligt genom en brist på gamla träd. Frekvensen nybyggda bon i för svaga träd där boet rasat under häckningen har ökat markant under senare år i Syd- och Mellansverige. I Lappland var boträden i snitt 350 år (200 ca 600). Mot bakgrund av de lägsta uppmätta åldrarna hos dessa fungerande boträd utgör den sjunkande omloppstiden vid slutavverkningar i Sverige ett hot det kommer inte att räcka med att spara överståndare vid slutavverkningar av kanske högst 70-åriga bestånd i framtiden. Exploatering av mark för bebyggelse, vägar och olika industriändamål kan spoliera häckningsområden för all framtid. Detta är särskilt allvarligt med tanke på den långa kontinuitet som är kännetecknande för reviren. Ökad tillgänglighet (genom nya vägar, snöskotrar etc.) och ett ökat friluftsliv kan lätt medföra ökade störningar vid bona, och kan även underlätta och medföra ökad risk för illegal förföljelse. Framför allt i Lappland men även vid kusten har illegal förföljelse vid bona förekommit lokalt även under senare år, och åtskilliga häckningar spolieras varje år genom störningar vid bona. En ny potentiell hotfaktor är kollision med vindkraftverk. En amerikansk studie påvisade att mer än en tredjedel av dödligheten hos radiomärkta kungsörnar i anslutning till en vindkraftpark skedde genom kollisioner med rotorblad. Havsörnar förekommer ofta i betydligt tätare grupper än kungsörnarna i den aktuella studien och en lokalisering av stora vindkraftparker till kustområden kan innebära en stor risk för förhöjd dödlighet genom kollisioner. ArtDatabanken - artfaktablad 4
Åtgärder Havsörnsbeståndet vid Östersjökusten inventeras årligen med avseende på reproduktionsutfall och beståndsutveckling inom ramen för den nationella miljöövervakningen. En övervakning även av sötvattensbestånden har hittills kunnat ske inom Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn. Det är angeläget att även dessa bestånd snarast inordnas i miljöövervakningsprogrammet. Förutom reproduktionsdata och prover för att mäta miljögiftsbelastning ger inventeringarna ett nödvändigt underlag för skyddandet av boplatserna. En konsekvens av att havsörnen häckar i anslutning till vatten är att bevarandeintressena ofta kolliderar med exploateringsintressen. Det är därför särskilt viktigt att skyddsintressena vägs in fortlöpande i den regionala planeringen för markanvändningen. För att garantera möjligheter till häckning även i framtiden bör ett nätverk av häckningsområden skyddas inom artens hela naturliga utbredningsområde i landet. Havsörnen är upptagen bland de arter som enligt fågeldirektivet/habitatdirektivet har ett sådant gemenskapsintresse inom EU att särskilda skydds- eller bevarandeområden behöver utses (Miljöbalken, Bilagan till Artskyddsförordningen 1998:179, reviderad 2001). Vid skogsavverkning ska befintliga boträd sparas med en lämpligt avgränsad skyddszon runtom. I föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen saknas numera preciserade anvisningar när det gäller skyddszoner. Sådana anvisningar bör åter inarbetas i tillämpningsföreskrifterna till lagen. Under häckningsperioden 1 januari 15 augusti bör ingen avverkning eller annan störande verksamhet ske inom 500 m från boplatsen. Skogsbilvägar bör ej anläggas närmare bon än 500 m. Vid slutavverkning bör eftersträvas att en skyddszon på 100 m runt boplatsen lämnas intakt. Andra lösningar kan diskuteras från fall till fall utifrån förhållandena på platsen, i samråd mellan skogsvårdsstyrelsen, markägaren och personer inom havsörnsprojektets nätverk. Det är ofta möjligt att hitta fungerande kompromisser utan för stora intrång. I de fall detta inte går bör det vara de regionala skogsstyrelsernas skyldighet att säkra häckplatsen genom att i första hand teckna naturvårdsavtal, eller avtal om biotopskydd där detta är möjligt. En sådan praxis ligger naturligt inom skogsvårdsstyrelsens sektorsansvar när det gäller att uppfylla både miljömålet och produktionsmålet i skogsvårdslagen. Om sådana avtal inte kan träffas bör länsstyrelsen kontaktas. För att åstadkomma en succession av lämpliga boträd för kommande generationer av havsörnar behöver ett betydligt större antal s.k. evighetsträd sparas vid avverkningar redan idag. Den stora andel dödsfall som orsakas av trafik (främst tåg) och ledningar (både genom kollisioner och eldöd) ger anledning att utreda hur denna dödlighet kan minskas. Ett enkelt sätt att minska tågkollisionerna är att flytta bort tågdödade älgar, renar etc. från banvallarna. Kusträckor som är viktiga häckningsområden eller övervintringsområden bör inte tas i anspråk för lokalisering av vindkraftparker. Det finns anledning att misstänka att blyförgiftning är en vanligare dödsorsak hos havsörnar i Sverige än vad som hittills är känt. Organprover från alla havsörnar som inkommit till naturhistoriska riksmuseet finns sparade i Miljöprovbanken och är tillgängliga för retrospektiva studier. Sedan 1976 administreras från det svenska havsörnsprojektet ett internationellt färgringmärkningsprogram för havsörn i nio länder i Nordeuropa. Projektet planeras för närvarande fortlöpa åtminstone till år 2007. Över 10 000 kontroller av märkta individer har hittills gjorts i Sverige och totalt finns mer än 20 000 kontroller inom märkprojektet. Stödutfodring under vintern medför en förhöjd överlevnad och hade en avgörande betydelse för att rädda beståndet när det var akut hotat. Idag finns inte detta behov på samma sätt, men en fortsatt förhöjd överlevnad genom vintermatning medför att arten mycket snabbare kan återkolonisera de områden som den tidigare försvunnit ifrån. Vid åtlarna sker också avläsningar av ringar vilket ger värdefull information för förvaltningen av bestånden. Utfodringen sker i huvudsak ideellt och bör uppmuntras även fortsättningsvis. Övrigt Utländska namn NO: Havørn, DK: Havørn, FI: Merikotka, GB: White-tailed Sea Eagle. Havsörnen är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga I (hotade flyttande arter som ska ges ett strikt skydd vilket även inkluderar rastplatser och flyttningsvägar) samt CITES bilaga A. Havsörnen är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 jaktförordningen. Konventioner och artskydd Konventioner: Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga I, CITES bilaga A Åtgärdsprogram: Avslutat Litteratur ArtDatabanken - artfaktablad 5
Dahlbeck, N. 1942. Havsörn (Haliaeetus albicilla L.) och kungsörn (Aquila chrysaetos L.) som häckfåglar i Sverige 1940-41. Vår Fågelvärld 1: 1-6. Hailer, F., Helander, B., Folkestad, A. O., Ganusevich, S. A., Garstad, S., Hauff, P., Koren, C., Nygård, T., Volke, V., Vila, C. & Ellegren, H. 2006. Bottlenecked but long-lived: high genetic divesity retained in white-tailed eagles upon recovery from population decline. Biol. Lett. In press. Hauff, P. 2001. Horste und Horstbäume des Seeadlers Haliaeetus albicilla in Mecklenburg-Vorpommern. Ber. Vogelwarte Hiddensee 16: 159-169. Helander, B. 1978. Feeding white-tailed sea eagles in Sweden. I: Temple, S. (red.): Endangered birds. Univ. Wisc. Press. Wisconsin. Helander, B. 1981. Nestling measurements and weights from two white-tailed eagle populations in Sweden. Bird Study 28: 235-241. Helander, B. 1983. Reproduction of the white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla (L.) in Sweden, in relation to food and residue levels of organochlorine and mercury compounds in the eggs. Doctoral Dissertation, Stockholm University, Gotab, Stockholm. Helander, B. 1983. Food consumption of a captive white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla. s. 77-86 i Doct. Diss (se ovan). Helander, B. 1983. Food ecology of the white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla in Sweden. s. 87-155 i Doct. Diss (se ovan). Helander, B. 1985. Reproduction of the white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla in Sweden. Holarc. Ecol. 8: 211-227. Helander, B. 1985. Winter feeding as a management tool for white-tailed sea eagles in Sweden. I: Newton, I. & Chancellor, R.D. (red). Conservation Studies on Raptors. ICBP Techn. Publ. No. 5, Page Bros. (Norwich) Ltd, England. Helander, B. 1985. Colour-ringing of White-tailed Sea Eagles in Northern Europe. I: Newton, I. & Chancellor, R.D. (red.). Conservation Studies on Raptors. ICBP Techn. Publ. No. 5, Page Bros. (Norwich) Ltd, England. Helander, B. 1988. Havsörnen trogen sitt ursprung. Sveriges Natur 79: 16-18. Helander, B. 1994. Pre-1954 breeding success and productivity of white-tailed sea eagles Haliaeetus albicilla in Sweden. I: Meybug, B.-U. & Chancellor, R.D. (red.), Raptor Conservation Today, WWGBP/The Pica Press. Helander, B. 1994. Productivity in relation to residue levels of DDE in the eggs of white-tailed sea eagles Haliaeetus albicilla in Sweden. I: Meybug, B.-U. & Chancellor, R.D. (red.), Raptor Conservation Today, WWGBP/The Pica Press. Helander, B. 2000. Projekt Havsörn 1999. Fågelåret 1999 (Vår Fågelvärld, suppl. 33): 46-51. Helander, B. 2005. Havsörn. I: Wiklund, K. (red.). Bottniska viken 2004. Umeå Marina Forskningscentrum (UMF), sid. 30-31. [Motsvarande rapporter är publicerade årligen sedan 1989 i Bottniska viken och Östersjö, årsrapporterna från den marina miljöövervakningen, utgivna av Umeå Marina Forskningscentrum respektive Stockholms Marina Forskningscentrum]. Helander, B., Olsson, M. & Reutergårdh, L. 1982. Residue levels of organochlorine and mercury compounds in unhatched eggs and the relationships to breeding success in the white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla in Sweden. Holarc. Ecol. 5: 349-366. Helander, B., Ekman, B., Hägerroth, J-E., Hägerroth, P-Å. & Israelsson, J. 1989. Dräktvariationer hos havsörnar med känd ålder. Vår Fågelvärld 48: 319-334. Helander, B., Marquiss, M. & Bowerman, W. (red.) 2003. SEA EAGLE 2000. Proceedings from an international Conference at Björkö, Sweden, 13-17 September 2000. Swedish Society for the Conservation of Nature/SNF & Åtta.45 Tryckeri AB. Stockholm. Helander, B., Olsson, A., Bignert, A., Asplund, L. & Litzén, K. 2002. The role of DDE, PCB, coplanar PCB and eggshell parameters for reproduction in the white-tailed sea eagle Haliaeetus albicilla in Sweden. Ambio 31(5):386-403. Helander, B. & Stjernberg, T. (red.) 2003. Action Plan for the conservation of White-tailed Eagle (Haliaeetus albicilla). Recommendation 92/2002, adopted by the Standing Committee of the Bern Convention in Dec., 1992. BirdLife International. 51 pp. Koivusaari, J., Nuuja, I., Palokangas, R. & Finnlund, M. 1980. Relationships between productivity, eggshell thickness and pollutant contents in addled eggs in the population of White-tailed Eagles Haliaeetus albicilla L. in Finland during 1969-1978. Environ. Pollut. (Ser. A) 23: 41-52. Krone, O. & Scharnweber C. 2003. Two white-tailed sea eagles (Haliaeetus albicilla) collide with wind generators in northern Germany. J. Raptor Res. 37(2): 174-176. Kurosawa, N. 2000. Lead poisononig in Steller s Sea Eagles and White-tailed Sea Eagles. I: Ueta, M. & McGrady, M. J.(red.) First Symposium on Steller s and White-tailed Sea Eagles in East Asia. Wild Bird Society of Japan. Tokyo. Olsson, A., Ceder, K., Bergman, Å. & Helander, B. 2000. Nestling blood of the white-tailed sea eagle (Haliaeetus albicilla) as an indicator of territorial exposure to organohalogen compounds - an evaluation. Environ. Sci. Technol.34: 2733-2740. Olsson, V. 1972. Revir, biotop och boplatsval hos svenska havsörnar (Haliaeetus albicilla). Vår Fågelvärld 31: 89-95. ArtDatabanken - artfaktablad 6
Storstad, K.A. 2002. Nesting success in the White-tailed Sea Eagle (Haliaeetus albicilla) in central Norway in relation to habitat and human activity. Cand. scient. thesis, Norw. Univ. of Science and Technol. Trondheim. 34 s. Wallin, J-E. & Helander, B. 2001. Återetablering av havsörn i Västerbottens läns kustland. Fåglar i Västerbotten 26: 10-13. Wiemeyer, S.N., Bunck, C.M. & Stafford, C.J. 1993. Environmental contaminants in bald eagle eggs - 1980-1984 - and further interpretations of relationships to productivity and shell thickness. Arch. Environ. Contam.Toxicol. 24: 213-227. Willgohs, J.F. 1961. The White-tailed Eagle Haliaeetus albicilla albicilla (Linné) in Norway. Ph D Thesis. Acta Universitatis Bergensis, Ser. Math. Rer. Nat. 12: 1-212. Författare Björn Helander 2002. Rev. Björn Helander 2006. ArtDatabanken, SLU 2006. ArtDatabanken - artfaktablad 7