Resolution - en ny metod för att hantera banker i kris (SOU 2014:52)

REMISSYTTRANDE Vår referens: 2014/104 Er referens: Fi2014/2275 1 (30) 2014-10-28 Finansdepartementet Finansmarknadsavdelningen 103 33 Stockholm fi.registrator@regeringskansliet.se Resolution - en ny metod för att hantera banker i kris (SOU 2014:52) Svenska Bankföreningen (Bankföreningen) välkomnar Finanskriskommitténs arbete och ställer sig, på ett övergripande plan, positiv till kommitténs förslag till införlivande av direktiv 2014/59/EU i svensk rätt. Vi anser lika med Finanskriskommittén att bestämmelserna om resolution bör användas som en sista utväg och att utgångspunkten därför måste vara att åtgärder ska vidtas i ett tidigt skede innan förutsättningarna för resolution är för handen och att krishanteringsåtgärder i första hand sker genom att använda förebyggande statligt stöd. Som kommittén anför kan ett tidigt agerande både bevara värden i det enskilda institutet och begränsa risken för att problemen sprids till andra institut utanför koncernen. Även om kommittén på ett förtjänstfullt sätt har redogjort och klargjort för innehållet i ett i flera stycket komplicerat direktiv bör det i det fortsatta arbetet göras hänvisningar i löptexten till aktuella lagrum. Detta skulle öka såväl läsbarheten som förståelsen för lagens krav. Vi ser också ett värde i att lagtexten i så stor utsträckning som möjligt följer direktivets disposition med några undantag. Undantag som relaterar eller kan relateras till ett krav i en paragraf bör anges i anslutning till paragrafen. Även om detta innebär att vissa undantag kan komma att upprepas är detta att föredra framför en ordning där undantagen till viss del anges i anslutning till en paragraf och i övriga delar i de avslutande bestämmelserna i lagtexten. I detta sammanhang bör också noteras att direktivets bestämmelser i flera avseenden kommer att fyllas ut med såväl tekniska standarder beslutade av kommissionen som riktlinjer beslutade av EBA. Det är således svårt att i detta läge kunna lämna fullödiga synpunkter på förslaget eller att skapa sig en bild av hur direktivet som helhet kommer att tolkas/hanteras och vilka konsekvenser bestämmelserna totalt sett kommer att få. Detta till trots efterlyser vi en såväl bredare som mer djupgående analys av förslagets konsekvenser.

2 (30) Sammanfattning Bankföreningen anser i likhet med Finanskriskommittén att Riksgäldskontoret bör tilldelas ansvaret för hantering av företag under resolution, liksom att besluta om resolutionsavgifter och att förfoga över resolutionsreserven. Vi anser också att Finansinspektionen bör ges ansvaret att ange minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Däremot anser vi att ansvaret för beslut om åtgärder för att undanröja hinder mot resolution bör förtydligas så att det klart framgår att Finansinspektionen har att fastställa eller förkasta ett förslag till beslut från resolutionsmyndigheten. Det bör också framgå av lag eller förordning hur Finansinspektionen ska upprätthålla det operativa oberoendet mellan myndighetens tillsynsansvar och ansvar enligt förslaget till resolutionslag. Bankföreningen anser att det är av yttersta vikt att det klargörs hur kraven enligt lagen om säkerställda obligationer och förslaget till resolutionslag förhåller sig till varandra vid en resolution. Utgångspunkten bör vara att kraven enligt lagen om säkerställda obligationer bör ges företräde framför en resolutionslag. Det är särskilt viktigt att det av resolutionslagen och dess förarbeten tydligt framgår att en skuldreduktion avseende säkerställda obligationer endast kan komma ifråga om det är uppenbart att emittentinstitutet inte uppfyller de matchningsregler som föreskrivs i lagen om säkerställda obligationer, och att en sådan bristande uppfyllelse inte endast är temporär. Bankföreningen anser att det är rimligt att kravet på nedskrivningsbara skulder bedöms från fall till fall i enlighet med direktivet. Det måste dock tydligt framgå i vilka situationer myndigheten kan avvika från en normal nivå. De kriterier som ska kunna ligga till grund för Finansinspektionens beslut måste vara tydliga och processen måste vara transparent. Om Finansinspektionen ska få utfärda föreskrifter om medräkningsbara skulder och om myndigheten ska få kräva att kravet på nedskrivningsbara skulder ska uppfyllas med vissa typer av instrument bör förutsättningarna för detta vara tydligt reglerade. Bankföreningen avstyrker kommitténs förslag att det inte ska finnas någon bortre gräns för avgifterna till resolutionsfonden. Vi anser att det bör finnas en absolut målnivå för fonden, uttryckt som en procentsats av garanterade insättningar. När målnivån är nådd anser vi att avgiftsuttaget ska upphöra helt. Vi delar kommitténs uppfattning att avgiften ska vara riskbaserad, vilket följer av direktivet, men avstyrker att en tilläggsavgift ska kunna tas ut förutom grund- och riskavgiften. Prioritetsordningen måste vidmakthållas även vid en nedskrivning eller konvertering utanför resolution, dvs. företagets borgenärer ska inte komma sämre ut i samband med nedskrivning eller konvertering utanför resolution än om företaget hade försatts i konkurs.

3 (30) En borgenär måste ges möjlighet att överklaga ett värderingsbeslut även om den åtgärd för vilken värderingen ligger till grund inte överklagas. Det bör vidare anges direkt i lagtexten i vilka fall resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen kan bestämma att beslut ska gälla omedelbart. Bankföreningen anser också att det måste klargöras hur bestämmelserna om lex specialis ska hanteras i förhållande till den kommande lagen om resolution och övriga specialregler som gäller för den finansiella sektorn. Bankföreningen anser att myndigheternas möjligheter att ställa krav på rapportering från företagen bl.a. avseende krav på register över avtal, bör samordnas för att minska dubbelrapportering. Bankföreningen konstaterar att såväl resolutionsmyndigheten som Finansinspektionen kommer att spela en mycket viktigt roll i det gränsöverskridande samarbetet med att bl.a. bedöma och fastställa återhämtningsplaner och resolutionsplaner samt de åtgärder som följer av dessa bestämmelser. Det är därför viktigt att myndigheternas befogenheter är tydliga både i förhållande till stater inom som utanför EU. 2 Definitioner Bankföreningen anser att 2 kap. om definitioner även bör innehålla en definition av tredje land. 3 Gällande rätt Finanskriskommittén behandlar i detta kapitel bl.a. de rörelseregler som gäller för kreditinstitut samt de gällande associationsrättsliga reglerna. Bankföreningen anser att beskrivningen av gällande rätt även bör inkludera en redogörelse för bestämmelserna i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer eftersom dessa bestämmelser dels innehåller regler som ska förebygga situationer då emittenten inte kan fullgöra sina skyldigheter avseende de säkerställda obligationerna, dels reglerar hur tillgångar, skulder och derivat ska hanteras om ett emittentinstitut hamnar på obestånd liksom vilka ingripandemöjligheter som Finansinspektionen då ska ha. Enligt nämnda lag avses med emittentinstitut svenska banker och kreditmarknadsföretag som fått tillstånd att ge ut säkerställda obligationer. Eftersom såväl lagen om utgivning av säkerställda obligationer som den kommande lagen om resolution behandlar frågor om hur finansiella instrument ska hanteras vid obestånd är det viktigt att förhållandet mellan dessa regelverk tydliggörs. Mot denna bakgrund är det viktigt att även lagen om utgivning av säkerställda obligationer behandlas i avsnittet om gällande rätt. På ett mer generellt plan bör också Finanskriskommitténs bedömning av den föreslagna resolutionslagen som lex specialis lyftas. Bankföreningen ansluter sig i

4 (30) denna fråga till Svenska Fondhandlareföreningens bedömning. Vanligen brukar begreppet lex specialis användas för att beteckna att en specifik författning går före mer generella lagar. Den föreslagna lagstiftningen om resolution är mycket omfattande och är avsedd att fullständigt reglera ett helt område. Den föreslagna lagen framstår mer som en generell författning för området än en specifik reglering. Därtill kommer att den föreslagna regleringen på olika områden enligt kommittén ska gå före bestämmelser som också kan uppfattas som lex specialis. Som exempel kan nämnas reglerna om nettning (bilateral och multilateral), reglerna om avvecklingssystem, och möjligheterna att förfoga över säkerheter enligt direktivet om finansiella säkerheter. Reglerna om nettning kan betecknas såsom lex specialis i förhållande till de allmänna principerna om kvittning. Därtill kommer den föreslagna lagens förhållande till de regler i säkerhetsdirektivet, som efter ganska omfattande diskussioner om bl.a. tolkningen av reglerna, har ansetts förenliga med svensk rätt. Det bör klargöras i respektive lag hur den föreslagna regleringen förhåller sig till andra bestämmelser som kan anses utgöra lex specialis. 6 Resolutionsändamålen Finanskriskommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska få besluta att försätta ett företag i resolution om förutsättningarna för resolution är uppfyllda. En av dessa förutsättningar är att resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse, dvs. om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av resolutionsändamålen, är proportionerligt i förhållande till dessa och en avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i samma utsträckning. I lagförslaget finns fem resolutionsändamål angivna; 1) motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet genom att bl.a. säkerställa att kritiska verksamheter kan upprätthållas och förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet, 2) upprätthålla marknadsdisciplin, 3) skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd, 4) skydda garanterade insättare och investerare, och 5) skydda kundmedel och kundtillgångar. Kommittén anger dock i allmänmotiveringen att det är högst troligt att det endast är det först angivna ändamålet (motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet) som kan motivera att resolution inleds. Bankföreningen anser lika med Finanskriskommittén att fokus bör ligga på tidiga åtgärder för att undvika resolution med utgångspunkt i förebyggande statligt stöd. Som kommittén anför kan ett tidigt agerande både bevara värden i det enskilda institutet och begränsa risken för att problemen sprids till andra institut utanför koncernen. Om förutsättningar för resolution är för handen bör således resolution endast komma ifråga i situationer där något annat alternativ inte bedöms föreligga, dvs. som sista utväg. Vi håller vidare med Finanskriskommittén om att resolution utgör ett ingrepp i enskildas rättigheter och att det grundläggande skälet för att tillgripa resolution därför

5 (30) måste handla om allvarliga hot mot det finansiella systemet dvs. en systemkris. Lagtexten bör återspegla detta, dvs. att en grundläggande förutsättning för resolution och förberedelser för resolution är att motverka en systemkris och att övriga punkter som anges i förslaget ska beaktas vid bedömningen av om en systemkris är för handen. Dessa omständigheter bör således inte enskilt kunna utgöra grund för beslut om att försätta ett företag i resolution. Vi föreslår därför att lagtexten ändras enligt följande. 8 kap 1 Ändamålet med resolution är att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet, genom att bland annat a. säkerställa att kritiska verksamheter kan upprätthållas, och b. förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet När resolutionsmyndigheten använder resolutionsverktygen får resolutionsmyndigheten, för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet, även beakta följande ändamål: a. upprätthålla marknadsdisciplin och förhindra spridning (särskilt i förhållande till relevant infrastruktur), b. skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd c. skydda garanterade insättare och investerare som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd, och d. skydda kundmedel och kundtillgångar. 7 Förutsättningar för beslut om resolution Nödkredit Finanskriskommittén påpekar att ett institut som står under tillsyn av Finansinspektionen och som i övrigt är solitt men drabbas av likviditetsproblem kan beviljas s.k. nödkredit av Riksbanken. I detta sammanhang påpekar kommittén att nödkredit från Riksbanken, utan statlig garanti, inte ska anses utgöra statligt stöd. Bankföreningen anser att Riksbankens roll när det gäller likviditetsstöd måste förtydligas. Riksbanken ges i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank möjlighet att bevilja krediter till solventa företag. Lagtexten anger inte närmare vilka situationer som avses eller vilka kriterier som bör vara uppfyllda förutom att synnerliga skäl ska föreligga. Det är vidare fråga om en möjlighet för Riksbanken, inte en skyldighet, att bevilja en nödkredit. Detta skapar osäkerhet om när Riksbanken faktiskt kan komma att bevilja en nödkredit även om kravet på solvens är uppfyllt för institutet i fråga. Ett beslut om att inte bevilja nödkredit kan resultera i att institutet uppfyller förutsättningarna för resolution genom att institutet inte kan fullgöra sina betalningsförpliktelser. Bestämmelserna om när Riksbanken bör lämna likviditetsstöd behöver därför förtydligas i lagen eller dess förarbeten så att möjligheten att erhålla

6 (30) likviditetsstöd blir förutsägbar för företagen och berörda aktörer. I annat fall är risken stor att det i praktiken blir Riksbanken, istället för resolutionsmyndigheten, som beslutar när ett företag ska träda i resolution. Fallera eller sannolikt komma att fallera Finanskriskommittén anför att det bara torde komma ifråga att fastställa att ett institut sannolikt kommer att fallera i situationer där något alternativt scenario på sakliga grunder framstår som osannolikt och att invänta ett faktiskt fallissemang skulle innebära en ytterligare försämring av institutets situation och minska chanserna till en effektiv resolution. Bankföreningen håller med om att ett tidigt agerande kan bevara både värden i det enskilda institutet och begränsa spridningsrisken i det finansiella systemet. Möjligheten för Finansinspektionen att vidta åtgärder i ett tidigt skede har redan genom CRR och CRD IV (förordning 575/2013 och direktiv 2013/36/EU) tydliggjorts. Vi ifrågasätter dock Finanskriskommitténs beskrivning av vikten av att agera tidigt, nämligen att ägare och ledning har incitament att öka risktagandet i takt med att institutets kapital minskar och utsikterna för företaget blir dystrare. För det första bör noteras att även om den finansiella risken för bankens långivare rent teoretiskt ökar, allt annat lika, när kapitalet minskar är detta dock inte detsamma som att bankens risk eller risktagande ökar. Risken kan vara densamma, minska eller öka när kapitalet minskar samtidigt som den finansiella risken för långivarna ökar. För det andra är det ett starkt intresse för ägare och ledning att försöka se till att institutet överlever. Att det intresset ska leda till att de medvetet börjar ta stora risker för att öka intjäningen snabbt blir ett teoretiskt resonemang. Enligt vår mening är detta knappast ett skäl att agera tidigt, däremot finns det som kommittén också framhåller andra starka skäl att agera tidigt, framför allt att det kan förhindra spridningsproblem, vilket minskar risken för statsfinanserna samt att risken minskar för värdeförstöring i enskilda företag. Vi anser vidare att förklaringen av begreppet sannolikt kommer att fallera och hänvisningen till CRR är otydlig och medför osäkerhet om när resolution kan komma i fråga. Även i de fall resolutionsåtgärder vidtas i ett tidigt skede måste gränsen mellan tillsyn, tidigt ingripande och resolution förklaras och tydliggöras. I detta sammanhang bör även noteras att möjligheten för tillsynsmyndigheten att vidta åtgärder i ett tidigt skede enligt CRR inte innebär att myndigheten kan försätta institutet i resolution utan endast att myndigheten har möjlighet ingripa inom ramen för sin tillsyn, vilket är en väsentlig skillnad mot de möjligheter som anges i förslaget. Eftersom resolution innebär ett ingrepp i den enskildes grundläggande rättigheter är det av vikt att tydligare vägledning ges för myndighetens bedömning och för var gränsen mellan tillsyn, tidigt ingripande och resolution ska anses ligga.

7 (30) 8 Generellt om genomförandet av resolution Finanskriskommittén föreslår att proportionalitetsprincipen införs i en bestämmelse i lagtexten. Av bestämmelsen framgår att lagens bestämmelser beträffande ett enskilt företag ska tillämpas på ett sätt som står i proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och komplexitetsgrad. Bankföreningen, som inte har något att invända mot vad Finanskriskommittén föreslår, anser att det bör tydliggöras att proportionalitetsprincipen också ska gälla vid tillämpningen av den reglering som tas fram enligt bemyndigandena i lagen. 9 Kontroll och styrning av ett företag under resolution Finanskriskommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska överta kontrollen över ett företag under resolution. Styrelsens och verkställande direktörens skadeståndsansvar ska inte ändras på grund av att företaget är under resolution. Bankföreningen anser att det är viktigt att det av lag framgår att resolutionsmyndigheten tar över den faktiska kontrollen av ett företag under resolution. Vi har inte heller något att invända mot att styrelsen och verkställande direktören i ett företag under resolution ska ha samma skadeståndsrättsliga ansvar som om företaget inte var föremål för resolution, dvs. om de uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar skada i fullgörandet av sitt uppdrag ska de ersätta skadan. Vi anser emellertid att gränsdragningen mellan resolutionsmyndighetens ansvar under resolution och styrelsens samt verkställande direktörens ansvar bör förtydligas. Eftersom resolutionsmyndigheten initialt föreslås träda in och fatta beslut i styrelsens ställe bör det klargöras att åtgärder som företagets ledningsorgan, styrelsen och verkställande direktören, vidtar på uppdrag av resolutionsmyndigheten eller i enlighet med resolutionsmyndighetens riktlinjer, inte ska medföra något skadeståndsansvar för styrelseledamöterna eller den verkställande direktören. Det måste tydliggöras att ansvar som härrör från beslut och dess verkningar som beslutats av resolutionsmyndigheten eller dess agerande ska stanna på staten. Endast i de fall styrelsen eller verkställande direktören uppsåtligen eller av oaktsamhet agerar på ett sätt som inte överensstämmer med resolutionsmyndighetens riktlinjer eller beslut bör ansvar kunna åläggas dessa. Samma resonemang gör sig gällande avseende den särskilda förvaltaren. Ansvarsfrågan hänger nära samman med den värdering som ska ske av ett företag i samband med resolution, se vidare under avsnittet Värdering. Bankföreningen anser att det är viktigt att distinktionen mellan myndigheternas ansvar och företagets (dess bolagsorgan) ansvar är tydligt för att ansvarsfrågan ska vara överblickbar och för att undvika svåra gränsdragningsproblem avseende vem som ska kunna ställas till ansvar.

8 (30) 10 Rådrum och kontinuitet Finanskriskommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska få besluta att ändra vissa villkor beträffande kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument och att ett företag under resolution bl.a. inte ska fullgöra en betalnings- eller leveransförpliktelse. Förbudet ska gälla under en begränsad tid, från och med offentliggörandet till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet. Bankföreningen utgår från att svenska definitionen av bankdag ska utgöra grund för beräkning av tidsperioden. Detta kan medföra att för avtalsförbindelser med motparter utanför Sverige kan den tid som fullgörelsen fryses bli längre än den estimerade 48-timmars perioden. Även om syftet med bestämmelsen är att ge resolutionsmyndigheten rådrum för att hantera företaget under resolution bör effekterna av ett förbud även inkludera motparter utanför Sverige. För att undvika osäkerhet i gränsöverskridande koncerner bör den tidsperiod som införs vara så harmoniserad som möjligt med de tidsperioder som införts i övriga medlemsstater. Av förslaget framgår vidare att resolutionsmyndigheten bör utreda de tänkbara effekterna av ett tillfälligt fullgörelseförbud innan beslut fattas. Resolutionsmyndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få för de finansiella marknadernas funktionssätt. Ett sådant beslut behöver inte avse företagets alla förpliktelser eller ens alla förpliktelser enligt ett visst avtal. Bankföreningen noterar att syftet med att resolutionsmyndigheten ges möjlighet att förbjuda fullgörelse är för att skapa rådrum för myndigheten att agera så att syftet och målen med resolutionen nås. Den tid som resolutionsmyndigheten har till sitt förfogande innan ett fullgörelseförbud meddelas torde därför vara mycket kort och det kan därför ifrågasättas om den utredning som myndigheten ska genomföra innan beslut fattas medger någon djupare analys av vilka avtal eller förpliktelser som lämpligen bör omfattas av ett fullgörelseförbud för att inte få en alltför negativ effekt för de finansiella marknadernas funktionssätt. Dessa omständigheter bör analyseras ytterligare för att inte negativt påverka de finansiella marknadernas funktionssätt. Finanskriskommittén föreslår vidare att bestämmelserna om hinder mot att utöva vissa rättshandlingar även ska gälla en motpart till företaget beträffande ett beslut om en krisavvärjande åtgärd. Kommittén föreslår vidare att resolutionsmyndigheten ska kunna förelägga ett företag att höja sitt maximikapital. Kommittén föreslår också att det i 12 kap. 5 lagförslaget införs en bestämmelse som anger att avtalsvillkor som strider mot kraven i 12 kap. 4 lagförslaget ska vara ogiltiga. Bankföreningen konstaterar att bestämmelsen kommer att få ett mycket omfattande och därmed även svåröverblickbart tillämpningsområde i och med att definitionen av krisavvärjande åtgärder innefattar dels Finansinspektionens åtgärder för att undanröja hinder för återhämtning, dels Finansinspektionens beslut om att undanröja

9 (30) hinder för rekonstruktion eller avveckling, dels Finansinspektionens beslut om krisavvärjande åtgärder, dels Finansinspektionens beslut att tillsätta en tillfällig förvaltare och dels Finansinspektionens beslut att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utanför resolution. Vi anser att möjligheten att begränsa motpartens rättigheter vid krisavvärjande åtgärder måste begränsas så långt det är möjligt. Bankföreningen anser vidare att möjligheten för resolutionsmyndigheten att förelägga ett företag att höja maximikapitalet bör modifieras. Ett sådant föreläggande kommer att antyda att en nyemission planeras. Om myndigheten anser att företaget bör kapitaliseras ytterligare bör företaget äga processen. Därigenom kan en stämma hållas och emissionen genomföras i anslutning till denna med möjlighet till en framgångsrik kapitalisering. Bankföreningen anser att rättsföljden i 12 kap. 5 lagförslaget inte bör vara ogiltighet utan snarare att villkoret i fråga inte ska få tillämpas i förhållande till en part i resolution. 11 Åtgärder mot ägare Finanskriskommittén föreslår att det förtydligas i lagtexten att åtgärder som syftar till att ägarna ska vara de första att bära förluster berör aktier och andra andelar. Bankföreningen har inget att invända mot förslagen i denna del utan anser i likhet med Finanskriskommittén att ägarna av aktier och andelar bör vara de som ska bära förluster först, dvs. därmed ska inte teckningsoptioner och konvertibler inkluderas. Vi delar också Finanskriskommitténs uppfattning att i aktiekapitalet ska preferensaktier inkluderas även om dessa inte hänförs till definitionen av kärnprimärkapital. 12 Försäljningsverktyget Finanskriskommittén föreslår att det införs vissa undantag från gällande rätt i samband med att försäljningsverktyget används. Det gäller bl.a. Finansinspektionens prövning enligt 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bankföreningen anser att det är viktigt att skapa förutsättningar för resolutionsmyndigheten att agera skyndsamt om situationen kräver detta. Mot denna bakgrund är det av central betydelse att det i lagen tydliggörs att eventuella tillståndsbeslut ska hanteras med skyndsamhet. Även om det skapas förutsättningar för en skyndsam hantering genom att vissa undantag från kraven införs i lagen kan Finansinspektionens prövning innebära att den tilltänkta ägaren inte bedöms lämplig. Detta skulle innebära att resolutionsmyndigheten måste hitta en eller flera nya köpare alternativt använda sig av något annat av de verktyg som står till resolutionsmyndighetens förfogande. En sådan ordning skulle med all sannolikhet

10 (30) innebära en förlängd process. Även om vi har förståelse för att utgångspunkten måste vara att en ägare ska uppfylla kraven enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse kan konsekvenserna av ett icke godkännande av den tilltänkta nya ägaren innebära att processen försenas och att resolutionsändamålen kanske inte nås. För att inte dra ut på hanteringen finns risk för att resolutionsmyndigheten skulle behöva driva en alternativ process samtidigt, som en fall-back, för den händelse ägarprövningen inte faller väl ut. En sådan ordning skulle öka kostnaden för resolutionsarbetet till nackdel för borgenärerna i företaget som är föremål för resolution. Mot denna bakgrund anser vi att det bör övervägas att utforma bestämmelserna om ägarprövning i enlighet med direktivet. Förvärvare som redan har tillstånd att driva aktuell verksamhet bör kunna undantas från kravet på ägarprövning. Bankföreningen saknar vidare en analys av om, och i så fall på vilket sätt, konkurrenslagen kan medföra begränsningar för användandet av försäljningsverktyget. För det fall konkurrenslagens bestämmelser i fråga om t.ex. företagskoncentrationer kan bli tillämplig i ett resolutionsärende bör det övervägas att införas ett skyndsamhetskrav och eventuella undantag även avseende Konkurrensmyndighetens beslutsprocess. Det bör även tydliggöras att lagen (2007:1091) om offentlig upphandling inte är tillämplig på de åtgärder som resolutionsmyndigheten vidtar inom ramen för en resolution. En mer generell synpunkt är frågan om återvinning ska vara möjlig vid resolution. Även här bör moral hazard-aspekten göra sig gällande, dvs. att rättshandlingar vidtas strax innan ett beslut om resolution fattas, som gynnar vissa borgenärer på andra borgenärers bekostnad. Även om detta är en komplex frågeställning ser Bankföreningen ett behov av att även denna fråga analyseras inom ramen för detta arbete. Vi anser att det kommer att bli mycket komplicerat att tillämpa principen om no creditor worse off inom resolution om återvinning kan ske vid konkurs men inte i resolution. Finanskriskommittén föreslår vidare att det införs ett krav i 18 kap. 11 förslaget till resolutionslag om att resolutionsmyndigheten ska bjuda ut äganderättsinstrument till försäljning på marknaden. I 18 kap. 12 föreslås vidare att detta krav inte behöver iakttas om det skulle försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen. Bankföreningen anser att det bör definieras vad som avses med att bjuda ut till försäljning på marknaden - avses endast ett publikt erbjudande eller även ett erbjudande till en viss begränsad krets av potentiella köpare? I detta sammanhang bör även de eventuella problem som kan uppstå vid försäljning av äganderättsinstrument i ett noterat bolag under resolution lyftas.

11 (30) Bankföreningen anser vidare att bestämmelsen i 12 är svår att förstå. Vi förslår därför att lydelsen renodlas enligt följande: 12 Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kraven i 11 om ett sådant erbjudande förhindrar eller försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen. Finanskriskommittén föreslår att det införs en möjlighet till återföring av överförda tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution till den ursprungliga innehavaren. Bankföreningen anser att det bör tydliggöras vad som ska gälla om möjlighet till återföring framgår av avtalet men företaget under resolution har hunnit försättas i konkurs eller likvidation innan en återföring har kunnat ske. 13 Broinstitutsverktyget Finanskriskommittén föreslår att Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att samtliga krav som gäller för sådan verksamhet är uppfyllda. Detta ska endast gälla om resolutionsmyndigheten har bedömt att ett sådant tillstånd krävs och lämnat in en begäran till Finansinspektionen. Bankföreningen, som är medveten om att ett broinstitut helt eller delvis ska vara statligt ägt, anser dock att det bör framgå av lagtexten vilka krav som broinstitutet minst ska uppfylla för att kunna erhålla ett verksamhetstillstånd. I en tidsmässigt pressad situation bör myndigheterna kunna falla tillbaka på tydliga regler. Vi anser också att det är tveksamt om förtroendet på marknaden återställs om kraven för att broinstitutet ska erhålla tillstånd inte tydligt framgår. 14 Avskiljandeverktyget Finanskriskommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska få överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag. Bankföreningen konstaterar att det inte uppställs några krav i lagförslaget på tillstånd för att driva verksamhet i tillgångsförvaltningsbolaget oavsett omfattningen eller typ av verksamhet som överförs. Även om staten helt eller delvis ska äga tillgångsförvaltningsbolaget bör, ur ett förtroende och konkurrensrättsligt perspektiv, i vart fall samma krav ställas på denna typ av rörelse som på ett broinstitut om verksamheten är tillståndspliktig och omfattas av exempelvis lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden.

12 (30) 15 Skuldnedskrivningsverktyget Finanskriskommittén föreslår att en skuld som är säkerställd undantas från resolutionslagens definition av kvalificerad skuld till den del skulden täcks av säkerhet. Av betänkandet framgår att säkerställda obligationer är avsedda att innefattas i uttryckssättet skuld som är säkerställd. Bankföreningen vill initialt peka på att skuldnedskrivning eller konvertering till aktier inte får ske på ett sådant sätt att det påverkar prioritetsordningen så att bolagets borgenärer kommer sämre ut i samband med en resolution, än om företaget hade försatts i konkurs. Det är också viktigt att det av den svenska lagtexten tydligt framgår att borgenärer i samma klass ska behandlas likvärdigt på sätt som framgår av artikel 34 1 f) direktivet. En grundläggande princip för säkerställda obligationer är att säkerhetsmassan ska hållas samman och avskild även efter emittentens försättande i konkurs i syfte att betalningar som genereras av säkerhetsmassan används till att möta löpande betalningsåtaganden till investerarna i de säkerställda obligationerna (s.k. timely payments ). Så länge emittenten möter sina betalningsåtaganden under de säkerställda obligationerna och de föreskrivna matchningskraven uppfylls ska inte konkurslagens normala regler för utbetalningar ur konkursboet gälla. Säkerställda obligationer intar därför en särställning i emittentinstitutets konkurs, och skiljer sig från hur andra säkerställda skulder behandlas vid gäldenärens konkurs. Det är ytterst angeläget att denna särställning inte rubbas av regler i resolutionslagen. Bankföreningen anser att den av Finanskriskommittén föreslagna metoden för att undanta säkerställda obligationer från skuldnedskrivningsverktyget kan ge intryck av att den svenska implementeringen ger större möjligheter att skriva ned säkerställda obligationer än vad som avses med direktivet. Kommitténs förslag innebär att säkerställda obligationer kan bli föremål för nedskrivning till den del obligationerna inte täcks av säkerhetsmassan utan att det ställs något ytterligare krav. Direktivet är något annorlunda utformat. Säkerställda obligationer undantas i princip från användning av skuldnedskrivningsverktyget men resolutionsmyndigheten ges en särskild rätt att skriva ned den del av de säkerställda obligationerna som inte täcks av säkerhetsmassan dock endast i de fall en sådan nedskrivning är lämplig. Den engelska direktivtextens uttryckssätt för detta är where appropriate medan den svenska textens motsvarande uttryck är vid behov. Bankföreningen anser att den engelska texten bättre speglar direktivets restriktiva inställning till nedskrivning av säkerställda obligationer och att en direktivkonform lagstiftning bör baseras på denna restriktiva inställning. Bankföreningen föreslår att ett kommande lagförslag i stället utformas i enlighet med direktivets metod. Lagen kan då lättare förses med ett klargörande tillägg som innebär att skuldnedskrivningsverktyget endast får användas på säkerställda

13 (30) obligationer då reglerna i lagen om utgivning av säkerställda obligationer avseende matchning av tillgångar och skulder inte längre är uppfyllda och en skuldnedskrivning i övrigt är lämplig. Det får under inga omständigheter finnas risk för att de säkerställda obligationerna och tillgångarna i säkerhetsmassan värderas på något annat sätt än enligt nyssnämnda matchningsregler med konsekvensen att skuldnedskrivningsverktyget kommer till användning trots att emittenten även fortsättningsvis skulle kunna fullgöra sina förpliktelser enligt de säkerställda obligationerna. I avsnittet om skuldnedskrivningsverktyget föreslår Finanskriskommittén vidare en regel med innebörden att när det gäller resolution av ett företag som gett ut säkerställda obligationer så ska dessa obligationer samt tillgångarna i säkerhetsmassan och tillhörande derivatavtal hållas åtskilda från övriga tillgångar och skulder och resolutionsmyndigheten ska se till att tillgångarna förses med tillräcklig finansiering. Förslaget grundar sig på artikel 44.2 tredje stycket i direktivet. Bankföreningen instämmer med Finanskriskommittén att det kan vara bra att detta förhållande klargörs i resolutionslagen. En sådan bestämmelse får dock absolut inte tolkas som att bestämmelserna i 4 kap. lagen om utgivning av säkerställda obligationer om emittentinstitutets obestånd ska anses tillämpliga redan vid resolutionstidpunkten. Vi anser därför att det är viktigt att förhållandet mellan resolutionslagen och lagen om utgivning av säkerställda obligationer klargörs tydligare för att undvika oklarhet om vilka grundläggande principer som ska gälla för verksamhet med utgivning av säkerställda obligationer under resolution, jämfört med normala förhållanden och jämfört med vad som skulle gälla vid en konkurs. Bankföreningen föreslår därför en regel av innebörd att lagen om utgivning av säkerställda obligationer ska gälla fullt ut. Med en sådan regel skulle det vara tydligt att verksamheten hos en emittent av säkerställda obligationer som är i resolution ska fortsätta att drivas i enlighet med lagen om säkerställda obligationer. En ny bestämmelse i 13 kap. resolutionslagen skulle exempelvis kunna ha följande lydelse: I ett företag under resolution som har gett ut säkerställda obligationer ska lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer gälla. Alternativt kan en särskild regel med motsvarande innebörd införas i lagen om utgivning av säkerställda obligationer. På sidorna 724-725 i utredningen förs resonemang om att verksamheten med säkerställda obligationer ska hållas samman även om förutsättningarna i lagen om säkerställda obligationer inte är helt uppfyllda, samtidigt som det konstateras att säkerställda obligationer kan bli föremål för skuldnedskrivning. Det saknas emellertid ett resonemang om vilken effekt (om någon) en skuldnedskrivning skulle få i förhållande till emittentens skyldighet att uppfylla matchningskraven enligt lagen

14 (30) om säkerställda obligationer. Under normala förhållanden skulle en varaktig bristande uppfyllnad av matchningsreglerna kunna resultera i att Finansinspektionen återkallar emissionstillståndet, varvid Finansinspektionen har att bestämma hur avvecklingen av verksamheten ska ske (jfr 5 kap. 2 och 5 kap. 4 i lagen om säkerställda obligationer). Bankföreningen anser att det bör förtydligas om en skuldnedskrivning enligt resolutionslagen kan medföra att emittenten åter anses uppfylla matchningskraven i lagen om säkerställda obligationer och om (och i så fall hur) Finansinspektionens befogenheter enligt 5 kap. i lagen om säkerställda obligationer påverkas av att resolutionsmyndigheten genomför en skuldnedskrivning. Bankföreningen har slutligen i denna del ytterligare ett par synpunkter varav några av mer teknisk karaktär avseende förslaget till 22 kap 17 resolutionslagen. Vi anser inte att indragning av skuldinstrument är en självständig åtgärd utan endast ett sätt att säkerställa ett beslut om nedsättning av en skuld i de fall skulden representeras av utgivna skuldinstrument. Detta bör framgå tydligt, inte minst därför att det annars inte framgår hur indragningen ska ske om endast en del av en skuld sätts ned. Vidare anser vi att sista stycket inte behövs eftersom det framgår av 22 kap. 2 att säkerställda skulder varken får sättas ned eller dras in. Vi föreslår att 22 kap. 17 ges följande lydelse: 17 För att skriva ned eller konvertera skulder får resolutionsmyndigheten besluta att: 1. Skuldernas kapitalbelopp helt eller delvis ska skrivas ned permanent, eller 2. Skulder i ett företag under resolution.. som hör till företaget överförs. Om en skuld som skrivs ned motsvaras av ett utgivet skuldinstrument får resolutionsmyndigheten besluta att dra in skuldinstrumentet och, i de fall en skuld endast skrivs ned delvis, besluta att företaget under resolution ska ge ut nya skuldinstrument motsvarande den del av skulden som inte skrivs ned. Även avseende 22 kap. 18 anser vi att ett förtydligande bör göras. Bestämmelsen hänvisar till 15 kap. 5 som inte anger att man ska ta hänsyn till säkerheter vid slutavräkning. Det bör framgå av lagtexten att hänsyn ska tas till säkerheter vid slutavräkning. Det bör också noteras att det är oklart hur nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument som enligt CRR betecknas som primärkapitaltillskott eller

15 (30) supplementärt kapital förhåller sig till nedskrivning och konvertering av annan bail inable debt i samband med resolution. 17 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder (MREL) Finanskriskommittén föreslår att resolutionsmyndigheten (i det här fallet är det Finansinspektionen som kommittén har i åtanke) ska fatta beslut om ett minimikrav på nedskrivnings och konverteringsbara skulder. Kriterier som ska ligga till grund för kravets storlek, samt under vilka förutsättningar kvalificerade skulder ska anses medräkningsbara, föreslås regleras genom föreskrift. Bankföreningen anser att kommitténs förslag att MREL-kravet bedöms från fall till fall, i enlighet med direktivet, är rimligt men det måste tydligt framgå vilka kriterier som myndigheten ska beakta och hur dessa krav relaterar till kraven enligt bl.a. CRR. Vi anser att kriterier som, enligt direktivet, ska ligga till grund för Finansinspektionens beslut, ska vara tydliga och lagfästa och att processen ska vara transparent. I direktivet i artikel 45 finns kriterier för fastställande av MREL, som kan beaktas då kravet för varje institut ska beslutas. De kriterier som nämns i artikel 45 återfinns inte i förslaget till lagtext i Kommitténs betänkande. Vi anser att det är av yttersta vikt att dessa kriterier framgår av lagtexten, eftersom utelämnande av kriterierna skulle kunna medföra att processen för beslutande om kravet blir tämligen godtycklig. Bankföreningen återkommer avseende MREL-kravet i det avslutande avsnittet Ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Enligt direktivet införs ett undantag som innebär att bolåneinstitut som finansieras huvudsakligen av säkerställda obligationer inte behöver uppfylla MREL-kravet under vissa förutsättningar. Finanskriskommittén föreslår att den undantagsbestämmelsen inte införs i Sverige (se s.786 samt s.788 i utredningsbetänkande). Skälet som anförs är att det inte finns lagstiftning i Sverige som förbjuder sådana bolåneinstitut från att ta emot insättningar. Bankföreningen anser dock att det undantag från MREL-krav som finns i direktivet för bolåneinstitut som finansieras helt av säkerställda obligationer bör föras in i svensk lag. Svenska stora banker har i allmänhet hypotek eller liknande som är finansierade av säkerställda obligationer. Dessa hypotek tar inte emot insättningar. Bankföreningen anser att det faktum att svenska hypoteksinstitut inte tar emot insättningar borde vara ett tillräckligt skäl för att undanta dem från MREL-kravet. För att kunna säkerställa att det juridiska kravet i direktivet uppfylls, skulle en tänkbar lösning kunna vara att i lag införa en bestämmelse som kräver att instituten skriver in i bolagsordningen att insättningar inte får tas emot, för att undantaget från MREL krav ska kunna tillämpas. Om ett hypoteksinstitut bryter mot detta, får det inte undantas från MREL-kravet. En sådan lösning torde innebära att myndigheter också kan kontrollera om bestämmelsen följs. Om undantaget från MREL krav för bolåneinstitut inte implementeras i svensk lag skapas en ineffektiv fundingstruktur för

16 (30) dessa de blir tvungna att emittera medräkningsbara kvalificerade skulder enkom för att uppfylla regelkrav inte för att själva verksamheten (att låna ut till bostäder) faktiskt kräver det. 18 Värdering Finanskriskommittén föreslår att värderingen bör syfta till att ge en rättvisande bild av företaget och dess tillgångar och skulder. Värderingen bör vidare utgå från förutsättningarna för företagets fortsatta verksamhet. Vidare bör försiktighetsprincipen beaktas. Värdering ska ske innan ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd fattas. Värderingen ska utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen. Bankföreningen anser att utgångspunkten för värdering enligt artikel 36 måste vara värdering vid fortlevnad (going concern). Det ligger också i linje med kommitténs uppfattning (s. 530), nämligen för att kunna tillämpa resolutionsverktygen på ett ändamålsenligt sätt är det viktigt att ett företag under resolution fortsätter att vara en going concern och att rörelsen drivs vidare utan avbrott. Innan ett beslut om resolution föreligger bör företagets ställning betraktas som going concern och inte som ett företag under avveckling bl.a. mot bakgrund av att företaget i detta skede fortfarande har tillstånd att driva verksamhet och det förhållandet att resolution syftar till att låta verksamheten fortgå. En värdering på andra grunder riskerar driva in ett företag i resolution, med såväl värdeförstöring som förhöjda risker för systemstabiliteten som följd. Det riskerar också leda till ett ianspråktagande av aktieägares och andra finansiärers medel utan att detta är motiverat, vilket är allvarligt med hänsyn till det konstitutionella skydd som finns för enskildas egendom. Även om resolutionsinstitutet som sådant införs med motiveringen att detta skydd behöver åsidosättas för att skydda systemstabiliteten, är det centralt att det används så restriktivt som möjligt. Bankföreningen anser således att det är av stor vikt att utgångspunkten för en värdering enligt lagförslaget ska vara ett going concernperspektiv. Med detta i beaktan anser vi lika med Finanskriskommittén att värderingen ska vara realistisk och ge en rättvisande bild av företagets ställning genom att baseras på hur företag i allmänhet normalt värderar och redovisar tillgångar och skulder i enlighet med de regler som gäller för detta. I en verksamhet som avser utgivning av säkerställda obligationer ska dessa obligationer, tillgångarna i säkerhetsmassan och tillhörande derivatavtal dagligen värderas i enlighet med gällande regler för denna typ av verksamhet. Så länge värderingen innebär att matchningsreglerna uppfylls och verksamheten i övrigt uppfyller de krav som ställs i reglerna ska verksamheten fortsätta. Till och med om emittenten försätts i konkurs ska verksamheten under dessa förutsättningar fortsätta såtillvida att en avveckling ska ske genom att de säkerställda obligationerna

17 (30) återbetalas punktligt och i takt med att de förfaller till betalning. I samband med en resolution är det därför särskilt viktigt när det gäller värdering av en verksamhet avseende utgivning av säkerställda obligationer att värderingen sker med utgångspunkt i att verksamheten ska fortsätta och i enlighet med förutnämnda regler. Det är också angeläget att beakta den systematik för nominell matchning som följer av 3 kap. 8 lagen om säkerställda obligationer. Lagen om säkerställda obligationer och tillämpliga föreskrifter från Finansinspektionen innehåller regler om värdering av de fastigheter som utgör säkerhet för de hypotekskrediter som ingår i säkerhetsmassan. Fastighetsvärdet bestämmer i sin tur hur stor del av en kredit som tillåts ingå i säkerhetsmassan (s.k. loan to value, LTV ). Bankföreningen anser inte att resolutionslagen ska innebära en ändring i den systematiken. Om resolutionslagen kräver en separat marknadsvärdering av hypotekskrediterna i sig skulle en sådan värdering behöva beakta även andra parametrar än underliggande fastighetsvärden, såsom kredittagarens allmänna kreditvärdighet och hypotekskreditens räntekonstruktion. Det kan inte vara meningen. Utgångspunkten vid värdering av hypotekskrediterna bör istället vara att de tas upp till sitt nominella belopp efter tillämpning av LTV reglerna i lagen om säkerställda obligationer. Bankföreningen anser också att en värdering bör utföras av en person som har en oberoende ställning till såväl företaget som till myndigheterna. Såväl av direktivet som av Finanskriskommitténs förslag framgår dock att denna princip kan frångås med hänsyn till tidsaspekten, dvs. det finns inte möjlighet, tidsmässigt, att följa huvudprincipen om att värderingen ska utföras av en person med oberoende ställning. Vi har förståelse för detta och ser inte några egentliga problem med detta så länge de grundläggande principerna för värderingen upprätthålls. Vi ser det dock som problematiskt att Finanskriskommittén utgår från att undantagsregeln kommer att tillämpas i de flesta fall, dvs. att den första värderingen i normalfallen inte kommer att göras av en person med oberoende ställning till parterna. För det fall lagen om offentlig upphandling ska tillämpas på förfarandet, att anlita en oberoende person för värderingen, är det sannolikt så att undantaget kommer att tillämpas i övervägande delen fall. Om undantaget med stor sannolikhet kommer att bli det normala förfaringssättet bör processen för denna ordning klargöras tydligare i förarbetena. Exempelvis vilken myndighet som i normalfallet ska ombesörja värderingen, ska myndigheten själv genomföra värderingen, hur ska processen inom myndigheten hanteras i de fall myndigheten själv gör värderingen? Vidare bör frågan om offentlig upphandling behandlas i lagstiftningsprocessen vad gäller upphandling av en oberoende värdering. Enligt Bankföreningens mening bör kraven enligt lagen om offentlig upphandling undantas vid upphandlingen av värderingen, med hänsyn till den tidsbrist som alltid kommer att vara för handen när sådan värdering behövs.

18 (30) Vad gäller möjligheten att överklaga ett värderingsbeslut anser Bankföreningen att det måste klargöras att var och en som berörs av en värdering bör ha möjlighet att klaga på ett värderingsbeslut även om detta endast ska kunna ske i efterhand. En långivare bör således självständigt kunna klaga på ett värderingsbeslut även om något överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen ligger till grund inte ingivits. Långivaren kan anse att beslutet om resolution, alternativt att myndighetens åtgärd att använda visst resolutionsverktyg i sig är korrekt men kan anse att värderingen som legat till grund får åtgärderna är felaktig. 19 Skyddsregler Finanskriskommittén lyfter i inledningen till kapitlet att resolution innebär ett ingrepp i ägarnas och borgenärernas rättigheter. Detta ingrepp är befogat med tanke på det övergripande behovet av att skydda den finansiella stabiliteten och skattebetalarna. Resolutionsdirektivet innehållet emellertid också skyddsregler som ska förhindra att de negativa effekterna för ägarna och borgenärerna blir alltför långtgående i relation till bl.a. allmänna regler om egendomsskydd. En utgångspunkt är att ägarna och borgenärerna till ett företag under resolution inte ska drabbas av större förluster än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden. Bankföreningen anser att det ytterligare bör förtydligas hur derivat som ingår i säkerhetspoolen för säkerställda obligationer ska hanteras liksom derivat i övrigt. Att skydda den finansiella stabiliteten utgör, som också Finanskriskommittén påpekar, ett av de övergripande syftena med resolution. Finansiell stabilitet kan inte nås om inte investerarna anser att de regelverk som gäller är förutsägbara och säkra, inte bara i en going concern utan även i resolutionsfasen. Det är därför oerhört viktigt att de regler som styr möjligheten till nettning i resolutionsfasen inte kan skapa tolkningsproblem utan är tydliga. Bankföreningen anser vidare att derivat, utanför säkerhetspoolen för säkerställda obligationer, bör nettas innan en eventuell överföring/försäljning eller konvertering/nedskrivning sker. För att lindra konsekvenserna av de ingrepp i aktieägarnas och borgenärernas rättigheter som resolutionsverktygen medför bör, så långt det är möjligt, partiell överföring eller försäljning undvikas. Även i detta fall är det av stor betydelse för investerarna att reglerna är förutsägbara och tydliga. 20 Förmånsrätt för insättningar m.m. Finanskriskommittén föreslår att allmän förmånsrätt ska gälla för insättningar som omfattas av insättningsgarantin upp till garantinivån. Vidare föreslås att allmän förmånsrätt med prioritet därefter ska gälla för insättningar som omfattas av insättningsgarantin som överstiger garantinivån för insättningar från fysiska personer och från mikroföretag samt små och medelstora företag.

19 (30) Bankföreningen har inget att invända mot förslaget som sådant men anser att en övergångsbestämmelse bör införas i denna del. En ändring av förmånsrättsordningen kommer att medföra en förändring i parternas civilrättsliga rättigheter genom att vissa fordringsägare kommer att få en sämre ställning vid en ändrad prioritetsordning än vad de har enligt gällande rätt. Vi saknar en bedömning av konsekvenser för de befintliga fordringsägare som kommer att få en sämre ställning i och med en ändrad förmånsrättsordning och vad detta kan komma att medföra för de finansiella företagen. 21 Finansieringsarrangemang Finanskriskommittén föreslår att det ska finnas tre fonder - insättningsgarantifonden, stabilitetsfonden och en ny resolutionsfond. Den sistnämnda fonden föreslås skapas genom att man för över hittills inbetalda avgifter från stabilitetsfonden (cirka 12 miljarder kronor) och tar ut en framtida resolutionsavgift från bankerna, bestående av en grundkomponent och en riskbaserad komponent. Stabilitetsavgiften slopas i förslaget. För resolutionsfonden föreslås ingen slutlig målnivå men ett tröskelvärde på först 1 procent och därefter 3 procent av garanterade insättningar. Bankföreningen avstyrker Finanskriskommitténs förslag att det inte ska finnas någon bortre gräns för avgifterna till resolutionsfonden och anser att det bör finnas en slutlig nivå för fonden (uttryckt som en procentsats av garanterade insättningar). När den nivån är nådd bör avgiftsuttaget upphöra. Direktivet fastställer en målnivå för fonden om 1 procent av garanterade insättningar. Även om direktivet medger att medlemsstaterna får sätta en högre målnivå bör ändock en slutlig nivå för fonden fatställas för svenska förhållanden. Vi delar kommitténs uppfattning att avgiften till resolutionsfonden ska vara riskbaserad. Särskilt om överföring av medel från stabilitetsfonden till resolutionsfonden Finanskriskommittén föreslår att de medel som bankerna betalat in till stabilitetsfonden (ca 12 miljarder kronor inkl. avgifterna för 2014) ska överföras till resolutionsfonden. Direktivet fastslår att inga statliga medel kan tillföras resolutionsfonden. Bankföreningen anser lika med Finanskriskommittén att de medel som bankerna betalat in till stabilitetsfonden bör överföras till resolutionsfonden Finanskriskommittén föreslår en riskbaserad avgiftsmodell som består av dels en grundavgift och riskavgift, dels en tilläggsavgift. Tilläggsavgiften ska enbart tas ut om fonderingsnivån faller under 3 procent av garanterade insättningar

20 (30) Bankföreningen är tveksam till att Finanskriskommitténs modell skulle kunna vara förenlig med den riskbaserade avgift som EU-kommissionen presenterat. Den avgiftsmodellen består av en storlekskomponent (som kan sägas motsvara grundavgiften i Finanskriskommitténs förslag) och en riskvägd komponent (ungefär motsvarande det som Finanskriskommittén betecknar som riskavgift). Bankföreningens bedömning är att det i EU-regelverket inte finns utrymme för ytterligare en tilläggsavgift. Vår uppfattning är att de regler som blir gällande i form av en delegerad akt från EU-Kommissionen även måste gälla för den svenska resolutionsfonden. Detta är viktigt, inte minst av konkurrensskäl. Vi anser att det är avgörande att det skapas harmonisering, konkurrensneutralitet och ett level playing field inom EU, även när det gäller resolutionsavgifter. 22 Gränsöverskridande samarbete Finanskriskommittén pekar på vikten av ett väl fungerande samarbete och informationsutbyte i alla led. För länderna inom EES innehåller direktivet konkreta bestämmelser om hur myndigheterna ska samarbeta och utbyta information för att om möjligt komma fram till gemensamma beslut. Kommittén påpekar att det också är viktigt att resolutionsmyndigheten har ett fungerande samarbete även med myndigheter i länder utanför EES (tredjeland). Direktivet reglerar dock inte samarbetet mellan medlemsstaterna och tredjeland på samma sätt som samarbetet mellan medlemsstaterna. Bankföreningen anser att det är viktigt att identifiera de eventuella regelkonflikter som kan uppstå mellan svenska regler och regler i tredje land såsom t.ex. USA där flera svenska företag har antingen filial eller dotterbolag eller bådadera. Enligt de amerikanska resolutionsreglerna ska företaget årligen upprätta en resolutionsplan för hantering av krissituationer, s.k. living will, i enlighet med Dodd-Frank Act Section 165(d). I en sådan plan ska företagen bl.a. ange de åtgärder som ska vidtas för att underlätta en snabb och ordnad avveckling samt beskriva hur de olika ländernas regelverk inom konkursområdet ser ut och förmodas tillämpas vid en eventuell avveckling i såväl USA som i Sverige. Detta förutsätter för det första att företaget kan få information om innehållet i den svenska avvecklingsplanen för företaget/koncernen och för det andra att eventuella regelkonflikter mellan svenska och amerikanska regler är lösta och att det finns en överenskommelse mellan myndigheterna om hur eventuella problemområden ska hanteras. I de fall direktivet och det svenska införlivandet av direktivets regler i svensk rätt utgör ett hinder för resolution i USA eller för den delen de amerikanska reglerna om avveckling utgör hinder för resolution i Sverige är det inte möjligt för företaget att lösa dessa regelkonflikter på egen hand. Det kan t.ex. vara fråga om regler i USA som rör ringfencing av tillgångar i det landet eller förbud att lämna koncerninternt stöd. Även om FSBs rekommendationer ska borga för att vissa grundläggande beståndsdelar ska finnas i respektive lands avvecklingsregelverk måste det åligga myndigheterna i respektive land att se till att eventuella regelkonflikter löses. För att nå en effektiv