med många hästkrafter under huven av Johanna Uddén 14
Jag har tänkt på det mycket. Varför är jag så arg? Det är svårt att ändra på, men jag har faktiskt mjuknat med åren. Ja, inte är den särskilt cool, men nog så personlig, Katalins senaste bil en ärtgrön Fiat Qubo. Intresse för olika bilmodeller verkar vi ha gemensamt, så jag kommenterar hennes val av bil. Ja, jag har länge kört en jeep som jag gillar. Men när jag följde med min syrra för att köpa bil till henne blev jag helt oplanerat ägare av den här. Den är seg, men det är en miljöbil, så den passerar. Katalins bilintresse har kanske sitt ursprung i att hon hjälpte till på lantgården hemma i byn nära Bratislava i Slovakien, som under hennes uppväxt ingick i Tjeckoslovakien. Bland annat ingick en hel del traktorkörning, vilket passade henne bra. Jag är uppväxt under väldigt enkla förhållanden. Vi är fem systrar och vi fick alla hjälpa till på gården. Familjen tillhörde en ungersk minoritet på omkring en halv miljon, som bor i området. Ungerska var det språk man talade hemma och Katalin och hennes systrar gick i ungersk skola. Vad som hände i Tjeckoslovakien under hennes uppväxt hade hon ingen aning om. Jag hade en sträng men kärleksfull barndom, men när det gällde politik visste jag ingenting. Mina föräldrar sa inte så mycket om situationen i landet. Inte förrän jag hade varit i Sverige i många år förstod jag hur det där med öst och väst egentligen hängde ihop. Katalin torkar sig i ögonen med en servett flera gånger under vår intervju. Jag tänker att hon blir rörd av sina minnen, men hon påstår att det är allergi. Ok, då. Men det ligger faktiskt nära till hands att tänka känslor när det gäller Katalin. Hon är en utpräglad känslomänniska och vi är många som fått stränga tillsägelser om att flytta stolar, äta upp eller vara tysta. När jag frågar varför hon är så arg, skrattar hon varmt. Jag har tänkt på det mycket. Varför är jag så arg? Det är svårt att ändra på, men jag har faktiskt mjuknat med åren. Jag är egentligen en blyg och tillbakadragen person när det gäller offentliga sammanhang. Men när jag är engagerad och ska vara tydlig, då höjer jag rösten. Det är mitt sätt att prata, det har jag med mig hemifrån. Alla har starkt temperament i min familj och vi pratar högt. Förmodligen är det en kulturfråga också. Jag tror man låter mycket i den del av Europa som jag kommer från. Numera betraktar sig Katalin som svensk, hon har trots allt bott här i över fyrtio år. Som 18-åring ingick hon i en sång- och dansgrupp som fick möjlighet att åka till Finland på turné. Gruppens agent ville sen ta med Katalin till Stockholm för att hon skulle uppträda med ett ungerskt band, men det blev inget av det. Jag hamnade ensam i Sverige och fick inte åka tillbaka till Tjeckoslovakien. Det här var 1969 och eftersom jag en gång lämnat landet var jag inte välkommen tillbaka. Jag har sökt visum fjorton gånger till mitt eget hemland, men fått avslag. Kan du förstå! Vid den här tiden var jag dessutom väldigt omogen och förstod inte riktigt omständigheterna. På Wallingatan i Stockholm fanns ett hem för kvinnor Unga Kvinnors Värld som drevs av två nunnor. Där bodde Katalin tillsammans med andra ensamma flickor, flera av dem var gravida och hade skickats till Sverige för att föda. 15
Det var himmelriket! Jobbet var trevligt, svettigt och varmt. Det var ren kärlek! Jag bodde där i ett halvår medan jag sökte visum och väntade på papper. En ungersk tolk började engagera sig i mig och hon fick mig till slut att bestämma mig för att göra något av situationen. Så hamnade Katalin i Uppsala och utbildade sig till fritidspedagog. Världens mest onödiga yrke, menar hon själv. Efter något år i Uppsala gick hennes mamma bort, vilket blev ett svårt slag. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag hade ju inte träffat henne på sex år, sedan jag åkte på turné. Jag fick en djup kris och ville lämna Sverige. Jag sökte än en gång inresetillstånd till Tjeckoslovakien, men fick inte. Min pappa mötte mig i Warszawa och vi fick i alla fall träffas några dagar. Det var fint. Jag hade massor med frågor om min uppväxt och bakgrund som han kunde hjälpa mig med. Efter det fick jag vänta ytterligare tretton år på att få åka hem till Tjeckoslovakien. Det dröjde precis nitton år och åtta månader innan jag kunde återvända. Förstår du?! Det var helt fantastiskt att komma hem! Men det var förstås också svårt eftersom så mycket hade förändrats. Katalin har valt ett arbetande liv. Hon jobbar som en häst var hennes amerikanske chefs omdöme, när hon under några år bodde i USA. Och hon menar själv att hon jobbar med glädje, även om hennes familj kanske inte alltid uppskattat det. Hon menar att om man ger sig in i något måste man kunna lägga all sin kraft på det. Och så blev det när hon startade sin rörelse. Jag jobbade hos några kompisar som drev Café Engelbrekt i övervåningen på Svartbäcksgatan 19. Efter ett år frågade de om jag ville ta över. Jag kunde inte laga mat, men jag gillade att jobba, så jag gjorde det. Det var 1984 som Café Katalin föddes. Det blev ren och skär kärlek. Och ett fruktansvärt hårt jobb. Företaget och personen Katalin har sedan blivit en institution i Uppsala. Det började som ett kafé, där många av oss med småbarn hängde under helgerna en livlig träffpunkt där den högljudda och hjärtliga Katalin var centrum. Så småningom serverades öl och mat på kvällar och hon bokade musiker till den lilla scenen. Här har till exempel stora jazzstjärnor som Monica Zetterlund, Rebecka Törnqvist och Viktoria Tolstoy uppträtt, liksom Arne Domnerus och Svend Asmussen. Vi hade massor av fantastiska svenska och utländska artister, för att inte tala om en stor drös med underbara lokala artister! Det var himmelriket! Jobbet var trevligt, svettigt och varmt. Det var ren kärlek! Utvecklingen gick relativt snabbt för Katalin. Hon tog över den nedre våningen 1990 och öppnade Pub 19. Många konserter och gårdsfester senare blev hon tvungen att flytta sin musikscen på grund av ägarbyte på Svartbäcksgatan. Vid upprustningen av Godsmagasinet för tolv år sedan öppnade hon Katalin and all that jazz, ett större ställe med rejäl scen. Sedan öppningen av Godsmagasinet har mycket hänt i Uppsala. Till exempel har det stora Uppsala Konsert & Kongress tillkommit. Dessutom har det öppnat flera krogar, även några med musikscener. Förr var Katalin störst och nästan utan konkurrens. Hur ställer hon sig till alla nya ställen? 16
17
Många har försökt att få mig att säga att det är jobbigt med konkurrensen, men det tycker inte jag. Det är en otrolig känsla med allt som hänt. Jag blir bara ödmjuk inför det. Vi kompletterar snarare varandra. Och upprustningen och byggnationen i området runt resecentrum är fantastisk! Tänk hur det såg ut här när vi började. Uffes bil var det enda som fanns på grusplanen här bakom. Uffe, ja. Det är svårt att inte nämna bandbokaren Ulf Carlsten om man ska prata om Katalins framgångar. Han arbetade tillsammans med Katalin i tio år och bokade bland annat stora artister som Taj Mahal, Isaac Hayes, Ron Sexsmith och den legendariska soulkungen Solomon Burkes. Ulf Carlsten gick bort 2009 och det var ett svårt slag för Katalin, både som vän och som företag. För närvarande har hon ingen fast bokare, men där vill hon ta nya tag. En annan motgång har varit Pub 19 som inte bar sig under senare år. Den har hon därför arrenderat ut under två år sedan i julas. Det känns ok och det blir bra att ha fokus på Östra. Jag känner att jag kan börja om lite från början. Jag vill hitta mitt ursprung i rörelsen och kunna stå för och njuta av innehållet. Katalin gillar motgångar. Det låter kanske konstigt, men hon drivs av frustrationen när något inte funkar. Och då kan det hända att hon gormar på folk hon har omkring sig. Katalin kan förmodligen med rätta ha sina sidor. Det är numera en del i hennes varumärke. Om allt skulle gå på räls skulle jag inte klara av det. Jag får styrka av en viss oordning samtidigt som jag har kontrollbehov. Och precis som kärleken till arbetet är en drivkraft, är även motgångarna det. Jag tror att jag ger utlopp för de båda sidorna i mitt sätt att vara. 0 18