SOPHIE ZETTERMARK SMÄRTANS OFÖRMÅGA OM JAG KUNDE

SOPHIE ZETTERMARK SMÄRTANS OFÖRMÅGA OM JAG KUNDE

Om jag kunde skulle jag skriva om kärleken: om hur den har påverkat mig, satt igång mig, utmanat mig. Jag skulle skriva om det kroppsliga också: om utbytandet av kroppsvätskor, om allt det köttsliga, det vackra och det fula. Jag skulle skriva om känslan en erfar när en har legat stilla i flera timmar och sett någon i ögonen. Jag skulle skriva om den ensamhet som slår till när en minst anar det. Jag skulle skriva om det hopp och de rädslor som kärleken inger, om allt det som en är så rädd för att förlora. Jag skulle skriva om vad kärleken har gjort med mig, hur den har förändrat mig, vad den har förstört. Jag skulle skriva om vad som händer när åtrå går över i begär och vad som händer när det begäret besvaras. Om jag kunde skulle jag skriva om kärleken, om dess svindlande rymder, dess ändlösa korridorer, dess fantastiska energi och dess oerhörda smärta.

Om jag kunde skulle jag skriva om barndomen: om hur det kändes att springa ensam i skogarna och frihetskänslan i det, om rädslan för björnarna och vargarna som tog sig in som skuggor i mitt rum om natten, om allt det jag drömde om och såg framför mig skulle hända, om det skrivblock där jag skrev ner hela mitt liv utan mellanrum mellan orden, om alla de otaliga prinsessberättelser jag ägnade min tid åt att skriva, om glädjen i att hålla en riktigt tjock bok i händerna och veta vad en har framför sig, eller tvärtom, att inte veta det, om spökhistorierna som skrämde upp mig till den grad att jag inte kunde sluta tänka på dem i flera veckor, om glädjen i att varje gång skrämma min far nere i sitt arbetsrum i källaren när jag kom för att säga att det var middag, om alla dessa sena sommareftermiddagar som jag och min bror tillbringade med att leka med barnen på gården, om mina läslistor och högar med böcker inför sommarlovet, om känslan av att sitta under en fårskinnspäls på en spark om vintern och bli skjutsad, om all denna tid i väntan på att våra föräldrar skulle sluta jobbet, om all kärlek, om all ensamhet, om all barnslighet, om hur det är att sakta mogna.

Om jag kunde skulle jag skriva om döden: om den svindlande känsla som jag får när jag tänker på min egen död, om alla de begravningar jag har varit på och den som jag missade eftersom jag var inlagd, om hur vi höll en egen begravning på sjukhuset vilket kändes passande eftersom det var på sjukhuset som personen dog, om de självmordstankar och planer som jag haft och hur de tankarna aldrig riktigt lämnar en, till och med när en mår bättre finns de kvar, som en möjlighet, en sista utväg. Jag skulle skriva om mina två självmordsförsök och om vad att stå så nära döden gör med en mänska, vad det förändrar i en, jag skulle skriva om sorgen jag känner i förväg för att mina föräldrar kommer att dö och att det är någonting som jag måste genomleva, jag skulle skriva om den där natten vi tillbringade på akuten när R tagit en överdos och jag inte visste om hon skulle leva eller dö, jag skulle skriva om R:s missbruk som en dag kommer att ta död på henne, jag skulle skriva om J:s föreställningar om att hitta min döda kropp den natten jag gjorde mitt första självmordsförsök, jag skulle skriva om A:s dödstankar som hela tiden återkommer, jag skulle skriva om alla de vi förlorat, om sorgen, om smärtan, jag skulle skriva om döden som en möjlighet, ett slut, en omöjlighet.

Om jag kunde skulle jag skriva om ångesten: om denna outhärdliga känsla av att vilja ut ur sin egen kropp, om kartläggningen av hur de olika ångesttillstånden känns och upplevs, om hur det är att gå med hög ångest i flera månader, att det aldrig tar slut, om graderingsskalorna som jag och R uppfunnit för att jag ska förstå hennes ångest, om hur hela huden brinner av en iskall eld när en har ångest, och det finns ingenting som hjälper, det finns inget sätt att komma bort från det, allt en kan göra är att uthärda, och som det härdar oss, så starka som vi blir av att uthärda så mycket ångest, om jag kunde skulle jag skriva om den underbara lättnad en erfar när ångesten äntligen släpper eller åtminstone går ner i styrka, om hur en känner att hela kroppen slappnar av efter att ha varit i anspänning i dagar, veckor, månader, om jag kunde skulle jag skriva om den ångest vetskapen om att det inte är såhär en vill tillbringa sina dagar på skapar, att detta inte är något liv, att det finns så mycket mer en vill göra, så mycket mer en vill åstadkomma, jag skulle skriva om det fängelse som ångesten utgör, ett fängelse som är jag.

Om jag kunde skulle jag skriva om rädslan som mina sjukdomstillstånd för med sig, om den outhärdliga rädslan att de en gång kommer att ta död på mig, dödligheten är mycket hög och det är egentligen fantastiskt att det finns mänskor som klarar av det, som inte dukar under under sjukdomens tyngd, och till det alla de mindre rädslorna, rädslan för att gå in i ett skov igen och tappa bort mig själv, tappa bort allt det som jag har kämpat så länge för, rädslan för att medicinen ska sluta fungera, rädslan för att bli inlagd igen med allt vad det innebär, rädslan för att de runt omkring mig inte ska orka mer och ge upp, rädslan för att jag själv inte ska orka mer och ge upp, rädslan för att komma in i ett tillstånd där jag inte kan lita på mig själv och att hjälpen inte kommer fort nog, rädslan för att gå sönder igen när det gör så ont att göra det, rädslan för att folk ska utnyttja min intensitet och kreativitet och parasitera på mig, rädslan för att de röster jag hör när jag är i affekt en dag ska bli starkare än mig, rädslan för att jag en dag ska förlora.

Om jag kunde skulle jag skriva om de destruktiva relationer jag har varit i, om vad de gjort med mig, om vad de har förstört, om den där speciella känslan av utmattning som infinner sig efter att ha bråkat i timmar, om rädslan att bli lämnad eftersom en någonstans vet att allt inte står rätt till, om omöjligheten i att lita på den andre och vad det förstör, om de spel en spelar eftersom en är rädd för att om en visar sitt sanna jag så kommer den andre att antingen stänga av och bli kall eller lämna en, om vad sexet får ersätta: tillit, kärlek, förtroende, om att aldrig få tid att vila från varandra utan leva i ett konstant spänt tillstånd där ett enda fel ord, en enda fel handling kan vara det som sätter igång allt igen, om att tro att en älskar den andre så förbannat mycket men vara fast i dramat, om att prova alla sina försvarsmekanismer på den andre eftersom en inte kan komma förbi rädslan, och sedan, när relationen väl tar slut: den outhärdliga separationsångesten, känslan av att inte vara klar, att det fanns så mycket mer att säga, men också lättnaden: äntligen är det över, nu kan jag få frid.

Om jag kunde skulle jag skriva om rastlösheten, detta som får mig att leva i ett konstant tillstånd av att nästan explodera, detta som får mig att hela tiden söka efter ett större liv, efter någonting, vad som helst, som ska få mig att känna mig friare, lugnare, bättre, detta som finns i mig och som är en del av sjukdomen, men det är mer än så, detta som jag inte vet hur jag ska kontrollera, detta som jag inte kan kontrollera, detta som jag som ett hungrigt djur försökt stilla med att flytta, med att resa, med att byta bekantskapskrets, men ingenting är nog, ingenting räcker, det kanske stillas för ett tag men det visar alltid sitt fula ansikte igen, och jag försöker att skriva ut den rastlösheten, detta behov, men det finns någonting som jag inte kan nå, jag kan inte komma till botten med det, jag kan inte nå in i själva kärnan av problemet, så det fortsätter att spöka för mig, fortsätter att följa mig som en skugga jag inte blir av med, och det är ibland som att det sitter i själva kroppen, jag måste röra mig från plats till plats för att försöka stilla det, stilla detta monster, stilla detta odjur som är jag.

Om jag kunde skulle jag skriva om samhället, om allt jag har blivit besviken på och arg över, om hur mycket som står fel till och så mycket som jag skulle vilja ändra på, jag skulle skriva om hierarkier och maktspel, jag skulle skriva om vanliga människors avstängande av att andra människor är mänskliga, som är ett skådespel som sker varje dag med de tiggare som fyller gatorna, jag skulle skriva om den girighet som genomsyrar det kapitalistiska samhället och att den girigheten aldrig stillas, jag skulle skriva om lyckobegreppet och vad hetsen till lycka gör med vanliga människor, jag skulle skriva om valfrihetens ångest och vad valfrihet faktiskt leder till, vilka det är som får friheten att välja, jag skulle skriva om intersektionalitetsbegreppet och vad det tankesättet gör med synen på samhället, jag skulle skriva om vitheten utifrån en problematiseringsanalys, jag skulle skriva om vilka det är som vägras en röst och vilka det är som får sig rösten given, jag skulle skriva om det våld som förekommer i förtryckta grupper och vad det våldet egentligen har för orsaker, jag skulle skriva om psykiskt sjukas plats i samhället och hur vi behandlas, jag skulle skriva om den framryckande rasismen och dess människosyn och allt, allt, allt det förkastliga med det samhälle som vi lever i idag.

Om jag kunde skulle jag skriva om livet, om detta svåra, outhärdliga, fantastiska liv som fortsätter att överraska och förbrylla mig i all dess komplexitet, alla dessa oväntade möten som jag har varit med om, all denna glädje och all denna smärta, denna fruktansvärda smärta som genomsyrar allt, allt det jag drömmer om och allt som faktiskt blev, hur jag har hoppats och blivit besviken och hoppats igen, alla de jag har försökt hjälpa och de som inte kan bli hjälpta, allt det jag har sagt och som antingen stannar i folks minne eller löses upp, allt det jag har skrivit och som finns kvar som ett masoleum över vad jag har tänkt och känt under olika perioder i mitt liv, alla de gånger då jag trott mig utvecklas i en rak linje framåt bara för att förstå att utveckling är cirkulärt, alla de jag förälskat mig i och tänkt på, det spelar ingen roll hur många gånger det händer, känslorna är lika starka ändå, hur jag föreställde mig mitt liv som ung och att det gick en annan väg, eller flera andra vägar, men att skrivandet alltid har funnits med mig, och jag fortsätter att skriva, jag skriver om livet, om detta fantastiska, detta outhärdliga, detta enda liv som vi har.