Mimers forskarkonferens 2005

Mimers forskarkonferens 2005 Mimers forskarkonferens hölls denna gång på Etnologiska institutionen i Göteborg. Björn Höjer ger en kort presentation av tre papers. 56 deltagare innebar att 2005 års konferens hade ökat deltagarantal jämfört med föregående år. Bidrag hade kommit från många olika institutioner som pedagogik, etnologi, bibliotek, sociologi, historia och filosofi. Deltagarna, lika många kvinnor som män, speglade en livaktig forskning och de många yngre forskare, som för första gången deltog, talar för en god återväxt. Etnologiprofessor Birgitta Skarin Frykman öppnade konferensen med några reflektioner om begreppet mångkultur i anslutning till det annalkande mångkulturella året 2006. Hon orienterade om begreppet oral history som vid slutet av 1970-talet kommit från England, om Grundtviginstitutet vid Göteborgs universitet, om Humanistdagarna i Göteborg och bjöd in till Världskulturmuséet. Hon hoppades avslutningsvis att det mångkulturella året inte bara skulle handla om etnicitet utan också om variationerna och mångfalden inom Sveriges gränser. Någon monokultur hoppades hon inte längre existerade i vårt land. Här nedan återges några personliga klipp ur tre av Mimerseminariets papers. Från folkhögskolestuderande till högskolestudent Grundtviginstitutet på Göteborgs universitet har ett tydligt uppdrag att främja samverkan mellan universitet och olika folkbildningsinstitutioner. Som en del i detta uppdrag genomför Karin Wass en studie för att följa upp hur studenter med folkhögskolebakgrund klarar sina studier vid Göteborgs universitet. Studien finansieras av Västra Götalandsregionen och Göteborgs universitet. En preliminär analys visar att den grupp som antagits och i sin ansökan angett att de har folkhögskolebehörighet har tio procent högre avbrottsfrekvens än övriga studenter. I dag finns det begränsad kunskap om vad detta beror på. Studien ska belysa frågeställningar som kan knytas till denna problematik. Den består av två delar. Den kvantitativa delen syftar till att ringa in och kartlägga den studerandegrupp som åberopat folkhögskolebehörighet vid ansökningstillfället. Exempel på frågor som analyseras är: Hur stor är den studentgrupp som angett att de har studerat vid folkhögskola? Hur många söker på den särskilda 34 Forskning om folkbildning 1/2006

folkhögskolekvoten? Vilka kurser/program väljer studenter som har folkhögskolebakrund? Vilka studenter är det som avbryter studierna (kön, ålder, familj etc.)? Hur ser fördelningen av avbrott ut mellan olika kurser och program? När sker avbrotten? I början, i mitten eller i slutet av utbildningen? Den kvalitativa delen går mot bakgrund av den bild som frågorna ovan ger vidare med frågeställningar som belyser varför det ser ut på detta sätt. Ett urval av intervjuer kommer att genomföras med studenter som tillhör målgruppen. Exempel på frågor som analyseras är: Vilka erfarenheter av högskolestudierna ger studenterna uttryck för? Hur ser studenternas tidigare studieerfarenheter ut? Står dessa i relation till de upplevda kraven i den påbörjade högskoleutbildningen? Vilken bild hade de studerande av högskolestudier inför starten av utbildningen? Hur står den i överensstämmelse med de upplevda erfarenheterna? De som avbryter studierna vilka skäl anger de för att avbryta? Studien väcker en mängd frågor som rör såväl högskolestudiernas utformning och uppläggning som folkhögskolornas förmåga att förbereda för högskolestudier. Finns det en konflikt mellan vad folkhögskolan förbereder till, respektive hur högskolestudierna är utformade? Är detta i så fall högskolans eller folkhögskolans problem? Hur bedrivs studierna på folkhögskolan? Hur ser undervisningen ut? Vad är det folkhögskolan utbildar till? Hur bedrivs studierna vid högskolan? Hur ser undervisningen ut? Vad är det högskolan utbildar till? Studien knyter därmed också an till frågeställningar av mer övergripande art: Hur kan uppdraget om breddad rekrytering förstås i relation till den problematik som studien belyser? Om antagandet är att folkhögskolans studenter är en viktig målgrupp också för högskolan är det lätt att betrakta en betydligt högre avbrottsfrekvens för denna målgrupp som ett misslyckande för universitetet. Vilka krav kan då ställas på högskolan? E-post: Karin Wass@ped.gu.se Minnenas galleri om minnesskåp och kulturarv Kerstin Gunnemarks projekt är inriktat på att finna former för utvecklande av en aktivitet inom äldreomsorgen med möjligheter till tillämpning inom skolan. Tingen som kommer i blickpunkten är tidstypiska och allmänt förekommande. De speglar olika generationers kulturarv med belysning på skilda delar av 1900- talet. När urval gjorts av saker till en serie av minnesskåp har inte statistiskt fast- Forskning om folkbildning 1/2006 35

ställd frekvens eller popularitet varit något avgörande kriterium. I stället har enskilda personers minnesbilder av ägodelar och deras förhållningssätt till dem varit utslagsgivande. Synen på de äldre utgår från ståndpunkten att de lever här och nu och är delaktiga i dagens samhällsliv, även om de uppnått hög ålder. Därmed är de inte enbart intresserade av hur det var förr och av de egna uppväxtvillkoren. Personer som levt under 80-90 år kan göra en rad jämförelser mellan olika tider och företeelser. De är också roade av att höra yngre berätta utifrån sina förutsättningar. För att en dialog över generationsgränser skall fungera krävs att metoder utarbetas, så att olika åldersgrupper kan ha utbyte av varandra. Ett sätt är att träffas och tillsammans titta på konkreta föremål och fotografier. 1900-talets kulturarv Minnenas Galleri om minnesskåp och kulturarv syftar till att inspirera personal inom äldreomsorgen, lärare och andra intresserade att skapa och använda minnesskåp. Skriften bygger på erfarenheter från projektet minneslådor för äldre en kultursatsning över generationsgränser med målsättning att via föremål aktivera minnen, lyfta fram individuella erfarenheter, lokala händelser och nationella strömningar, förknippade med 1900-talets kulturarv. Tematiskt sammanställda minnessaker lockar till möten, social samvaro mellan äldre och vårdpersonal, seniorer och barn. Urvalet av föremål utgår från pensionärers, medelålders, ungdomars och barns berättelser för att befrämja kontakter och förståelse över generationsgränserna. Arbetet är å ena sidan inriktat på minnesbearbetning och föremålsbevarande, å andra sidan på att förmedla och bruka 1900-talets kulturarv. Skrivarcirklar Kerstin Gunnemark har utvecklat skrivarcirkelns metodik efter brittiska förebilder. Uppläggningen har varierat i olika projekt beroende på ämnesinriktning och målgrupp, medan den grundläggande pedagogiken varit densamma. Deltagarnas uppgift är att skriva självbiografiska berättelser och läsa upp eller återberätta minnen vid cirkelmöten. Det sker ingen språklig granskning, utan tiden ägnas åt att reflektera kring de företeelser som omnämns och ge gruppdeltagarna möjlighet att referera till olika minnesbilder och uppfattningar. Ett urval av intervjucitat, uppsatser, teckningar och självbiografiska berättelser är bifogade till minnesskåpen. Innehållsmässigt belyses fler föremål än de som är 36 Forskning om folkbildning 1/2006

placerade i skåpen med avsikt att via texterna förmedla upplevelser och kulturarvskontext till de utvalda objekten. Av praktiska skäl är antalet ting begränsade. Hänsyn har tagits till volym och vikt samt målet att samla ett varierat urval av saker. Avgränsningen medför att de konkreta tingen blir tydligt exponerade och leder betraktaren in på spåren till skåpens ämnesmässiga teman. Det mobila museet Minnesskåpens främsta målgrupper är personer som av olika skäl inte uppsöker museer regelbundet. Både personal inom äldreomsorgen och grundskollärare avstår, av och till, från att uppsöka museer tillsammans med åldringar respektive barn för att aktiviteten är tidskrävande. Genom att minnesskåpen förevisas inom äldreboendet kan aktiviteterna kring dem anpassas till de äldres mentala och fysiska förutsättningar. Det behöver varken vara särskilt ansträngande eller tidskrävande. Att utveckla och öka legitimiteten för kultur i vården är väsentligt för såväl äldre som personal. Målsättningen med att skapa minnesskåp är att samla tidstypiska ting som speglar 1900-talets kulturarv samtidigt som projektarbetet syftar till att utveckla en metodik för att förmedla och bruka detta kulturarv. Därför har en serie av minnesskåp färdigställts på varierande teman med allehanda föremål. Detta är av vikt för att gruppmedlemmar och samtalsledare, vårdpersonal och lärare med flera, skall bli lockade att använda samtliga skåp i serien. Då det ena skåpet stimulerar tankar och minnen kring vissa förhållanden, kretsar det andra kring en annan typ av företeelser, medan det tredje sätter fart på minnesbearbetningen på ett nytt sätt och så vidare. Överensstämmelser finns mellan föremål i olika minnesskåp, men de följer inte kulturhistorisk kronologi eller struktur utan i stället minnets komplexfyllda och fragmentariska logik. Minnesskåpen bildar tillsammans ett mobilt museum med tematiska utställningarna som kan vandra mellan servicehus, skolor och frivilligcentraler. Innehållet belyser olika sekvenser av dokumenterade minnen som kommer att kunna stimulera fram oändligt många nya minnesbilder. Därigenom speglar minnesskåpen både konkret och subtilt kulturarvet. Minnenas Galleri om minnesskåp och kulturarv. Carlssons bokförlag, 2004. 128 sid. ISBN 91-7203-588-9. Kerstin Gunnemark, Göteborgs universitet. E-post: kerstin.gunnemark@ethnology.gu.se Forskning om folkbildning 1/2006 37

Folkbildning i integrationens tjänst Ali Osman inleder sitt paper om den svenska folkbildningens praktik i förhållande till den Andre, dvs. invandrarna, med en syftesförklaring: Jag kommer att belysa studieförbundens sätt att förstå utrikes föddas marginalisering (hur den) sätter ramarna för och strukturerar invandrarföreningarnas arbete. Därpå ägnar han ett avsnitt åt den svenska folkbildningens historiska rötter från kyrkans disciplinerande undervisning och upplysningstidens förnuftstro via studiecirkeln med Ellen Key och Oscar Olsson till Carl Cederblad. Folkbildningen i dag karakteriserar han så här: Det finns ingen plats för att utmana den etablerade demokratiska strukturen och i förlängningen den rådande sociala ordningen, som under folkbildningens tidiga år. Institutionaliserad folkbildning fungerar med andra ord i dag som Statens osynliga och förlängda arm och dess projekt är till stor del att utbilda, disciplinera och förändra beteenden eller attityder. Det finns inga studier som har undersökt folkbildningens roll i processen av underordning av etniska minoritetsgrupper. Han hävdar att underordningen av icke-europeer i västerländska länder är formad av europeisk kolonisering och imperialism, och visar med flera utdrag ur propositioner, författningar och styrdokument inom ABF hur kulturella olikheter används för att förklara exkluderingen av utrikes födda i det svenska samhället. Folkbildningsorganisationernas praktik utgår från att exkluderingen (på arbetsmarknad och bostadsmarknad) i huvudsak är en konsekvens av undermåliga språkkunskaper i svenska, brist på demokratiskt etos och kompetens, och detta tillskrivs utrikes födda och deras kultur. Beträffande exkluderingen inom ABF påpekar han att de omkring 70 invandrarföreningar, man samarbetar med, inte är representerade i de olika beslutande organen, som hyresgästföreningar och fackförbund, trots att en ansenlig del av ABF:s aktiviteter riktar sig till invandrarföreningar. Tyngdpunkten i beskrivningen ligger på tre invandraraktiviteter. A) Den interreligiösa studiecirkeln med kristna och muslimska medlemmar, som skapades i samband med att en moské skulle byggas i området. B) Föreningen Dallo, bildad år 2001 av olika invandrarföreningar med syfte att informera om diskriminering och rasism. C) Den latinamerikanska kulturföreningen, etablerad 1985 i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan, som arbetar med lokalradio, årlig karneval, 38 Forskning om folkbildning 1/2006

studiecirkel i latinamerikansk litteratur och internationellt solidaritetsarbete. Osman karakteriserar de tre gruppernas policy som a) defensiv reaktiv b) offensiv proaktiv c) offensiv reaktiv. Sammanfattningsvis menar Ali Osman att innebörden av folkbildningens språk har förskjutits. Organiseringen går inte ut på att invandrarna ska mobiliseras som ett kollektiv, för att utmana maktstrukturen och kräva social rättvisa, som det lät för hundra år sedan. Den går snarare ut på att fostra utrikes födda och inkludera de Andra i existerande demokratiska strukturer. Osmans slutsatser är tankeväckande och provocerande: Exkluderingen av invandrarföreningar från den beslutsfattande processen i studieförbunden legitimeras av påståendet att utrikes födda i synnerhet icke-européer kommer från odemokratiska och patriarkala kulturer. Praktiken är, i praktiken, skådeplatsen där ett bestämt invandrarsubjekt tar form, ett subjekt som inte bara passivt accepterar, utan även på olika sätt är aktivt involverad i sin egen underordning. E-post: ali.osman@arbetslivsinstitutet.se Björn Höjer Forskning om folkbildning 1/2006 39