Kollektivtrafik med människan i centrum, SOU 2003:67

TJÄNSTEUTLÅTANDE Länshandikapprådet 2003-12-22 Kollektivtrafik med människan i centrum, SOU 2003:67 Ärendet Länshandikapprådet har för yttrande erhållit betänkandet Kollektivtrafik med människan i centrum, SOU 2003:67 och med anledning därav begärt in synpunkter från länets handikappföreningar. Länshandikapprådet har uppdragit åt LHRs arbetsutskott att avge yttrande. Förslag till beslut Landstingsstyrelsen föreslås besluta föreslå landstingsfullmäktige att med beaktande av framförda synpunkter från handikappföreningarna i länet överlämna och åberopa detta tjänsteutlåtande. Bakgrund Den parlamentariska kollektivtrafikkommittén har haft i uppgift att utifrån ett konsument- och helhetsperspektiv identifiera, analysera och beskriva kollektivtrafikens problem och möjligheter, formulera mål och visioner samt föreslå förändringar av organisation, regelverk och dylikt av betydelse för kollektivtrafikens utveckling och ett ökat kollektivt resande. Kommittén har även haft i uppgift att utgöra ett forum för samarbete mellan staten och övriga aktörer på kollektivtrafikområdet. Länshandikapprådets synpunkter Svar har inkommit från DHR De handikappades riksförbund Stockholms läns distrikt, HSO Handikappföreningarnas samarbetsorgan i Stockholms län och NHR, Stockholms län. Länshandikapprådets arbetsutskott ställer sig bakom de av handikappföreningarna i länet lämnade synpunkter och vill därför enbart överlämna dessa. SYNPUNKTER FRÅN HANDIKAPPFÖRENINGARNA

2 (5) DHR Stockholms läns distrikt har i skrivelse den 19 december 2003 anfört följande: DHR är en förening som har funnits sedan 1923. Vi organiserar främst människor med rörelsehinder och därför är vårt svar format utifrån de aspekter som rör detta. Vi välkomnar att man äntligen tar ställning för ett mer konsumentinriktat perspektiv och att man betraktar hela resan som en kedja där länkarna skall passa in i varandra. Vi välkomnar också att man styrker servicenivåer som omfattar alla människor och att vi som resenärer och kunder i detta alla inte är exkluderade p g a att vi uppvisar rörelsehinder. Trafikhuvudmännen har ett stort och starkt ansvar för att kollektivtrafiken uppfyller målen om tillgänglighet för oss med funktionshinder. I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Från patient till medborgare säger man att lokal och regional kollektivtrafik bör vara tillgänglig 2003. Detta mål har inte uppfyllts. Vidare har man satt årtalet 2010 då kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för hela landet. Att åstadkomma detta kräver investeringar i infrastruktur samt att man slutar att beställa och upphandla system, fordon och trafikbolag som inte uppfyller kraven på tillgänglighet för oss med funktionshinder. I remissen Kollektivtrafik med människan i centrum förhåller man sig till tiden fram till år 2020. Vi menar att det måste bli ett slut på de förhalningar som vi upplever att trafikhuvudmän och transportbranschen sysslar med. Senast 2010 måste det vara en självklarhet att vi med rörelsehinder ska kunna åka med de fordon som används för allmänna transporter på lokal, regional och riksnivå. Med detta sagt ser vi fram emot att äntligen få åka kollektivt även om det är några år till dess. Handikappföreningarnas samarbetsorgan (HSO) i Stockholms län har i skrivelse den 17 december 2003 lämnat följande synpunkter: Staten har under senaste åren haft ambitioner och riktlinjer för funktionshindrades möjligheter att resa och ha då uttalat både trafikpolitiska och handikappolitiska mål. Det finns en uttalad vilja att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för funktionshindrade genom att riksdagen har beslutat att takten ska höjas i arbetet med att förbättra möjligheterna för funktionshindrade att ta sig fram på allmänna platser och att använda sig av kollektivtrafiken. Målet är att den skall vara fullt anpassad till personer med funktionshinder 2010.

3 (5) En tillgänglig kollektivtrafik är en viktig förutsättning för funktionshindrades möjligheter till full delaktighet i samhällslivet. Kommittén lägger ett antal förslag som kommer att bidra till att öka tillgängligheten för funktionshindrade. Det välkomnar HSO. Vi konstaterar dock att kommittén uttrycker oro för den framtida utvecklingen där trafikhuvudmännen står inför ökade ekonomiska problem och därför varnar för risken av ökade taxor och neddragningar i trafikutbudet. Den oron delar HSO. HSO anser i likhet med kommittén att konsumentperspektivet och därmed hela resan är det viktigaste utgångspunkterna i arbetet med kollektivtrafikens utveckling och framtid. Detta gäller i synnerhet för människor med funktionshinder. Likaså välkomnar HSO kommitténs konstaterande om att kollektivtrafiksystem som är lätt att använda från dörr till dörr, samtidigt ska vara effektivt, och att alla delar av systemet måste samordnas och samverka. Resenären behöver också tillgång till lätt tillgänglig och tillförlitlig information om hela sin reskedja. En god och tillförlitlig information om hela reskedjan ökar tryggheten generellt och särskilt för personer med särskilda behov. Färdtjänsten är en del av kollektivtrafiken och kommittén berör färdtjänsten ytterst sparsamt. HSO anser att en så viktig del av kollektivtrafiken som färdtjänsten borde ha analyserats mer omfattande. För handikapprörelsens medlemmar är den särskilda kollektivtrafiken i form av färdtjänst det enda färdsätt som finns att tillgå för att vara delaktig i samhället. HSO stöder insatser som ger frihet åt människor med funktionshinder att använda den allmänna kollektivtrafiken för sitt resande. HSO varar dock för att människor som idag är färdtjänstberättigade, ska hänvisas till den allmänna kollektivtrafiken innan resurserna finns för att hela reskedjan ska fungera. HSO i Stockholms län hänvisar i övrigt till bilagda yttrande från NHR i Stockholms län. NHR Stockholms län har i skrivelse den 12 december 2003 anfört följande: Riksdagen har beslutat att takten ska höjas i arbetet med att förbättra möjligheterna för funktionshindrade att ta sig fram på allmänna platser och att använda sig av kollektivtrafiken. För kollektivtrafiken är målet att den bör vara fullt anpassad till personer med funktionshinder år 2010. Att ordna tillgång till transport är en del av de åtaganden som landstinget har som sin uppgift i Stockholms län. I SL:s egen förklaring gällande tillgänglighet skriver man att tillgänglig trafik för alla är målet. Den som själv eller med hjälp av en ledsagare kan ta sig till en station eller busshållplats ska kunna resa med SL.

4 (5) Som man kan förstå är detta en målsättning. SL är inte där än, det fattas mycket för att detta mål skall vara uppfyllt. För den som ännu inte har fått en tillgänglighet som gör att de kan använda SL och för dem som med denna målsättning redan är exkluderade, måste det finnas en fungerande ersättning denna utgörs i nuläget av färdtjänsten. För att lösa trasportbehovet för dem som vi vill skall vara delaktiga måste denna färdtjänst få kosta. Att göra indragningar för att styra över oss till övrig fortfarande, och för flera år framåt, otillgänglig kollektivtrafik gör att vi som grupp inte kan uppfatta landstingets signaler till oss om annat än att vi skall sitta inne, hemma, kosta pengar för samhället och ha dåligt samvete för det. I vårt moderna och upplysta samhälle deltar funktionshindrade i samhällslivet på ett helt annat sätt än för 10-20 år sedan. Detta naturligtvis som en följd av utvecklingen. Miljöer, såväl ute som inne, anpassas på ett sätt som gör det möjligt för rörelsehindrade att utbilda sig, arbeta, gå på bio, teater och konserter, hälsa på nära och kära m m, kort sagt leva. Fler och fler blir sjuka och skadade. Som en följd av utvecklingen överlever också allt fler svårt skadade och vi blir allt äldre. Det är väl inte så konstigt då att flera använder färdtjänst nu än tidigare. De kollektiva färdmedlen är nämligen det som inte har följt mönstret för utvecklingen. Det anses numera självklart att funktionshindrade har rätt att vara delaktiga i samhället. Därför skall de inte utestängas från aktiviteter eller hänvisas till lösningar som kan anses vara diskriminerande. Riksdagen beslutade år 2000 att anta en nationell handlingsplan som har texten från patient till medborgare. I den säger man att kollektivtrafiken bör vara tillgänglig på lokal samt regional nivå år 2003. Då detta inte kommer att uppfyllas i Stockholm utan SL själv talar om att man skall nå målet 2010, som är den bortre gränsen för den rikstäckande kollektivtrafiken, kommer rörelsehindrade även fortsättningsvis att vara beroende av särskilda transportlösningar för sitt resande. SL varnar även för att man inte kommer att uppfylla målet till 100% ens 2010 eftersom vissa banor kommer att fortsatt vara otillgängliga, exvis Roslagsbanan, Lidingöbanan samt vissa busslinjer, efter detta årtal. Hittills har förbättringar främst skett avseende fordon, hållplatser, utbildning av trafikpersonal, stationer och resecentra samt T-banestationer. Andelen låggolvsbussar har ökat kraftigt, särskilda trafiklösningar anpassade för funktionshindrade har införts, t ex servicelinjer och liknande. Många terminaler och hållplatser har anpassats till de funktionshindrades behov. Informationssystem som upplyser om tillgänglighetsaspekter på väg att införas. Tillgängligheten till kollektivtrafiken för funktionshindrade har alltså förbättrats under senare år, men fortfarande finns betydande brister.

5 (5) Det är oroande att Färdtjänsten i Stockholms län i nuläget planerar för att styra över färdtjänstsresenärer till kollektivtrafiken utan att hela reskedjan har tillgodosetts. Till exempel diskuteras införande av delat resande, dvs färdtjänst från hemmet till busshållplatsen/t-banestationen, buss eller T-bana, färdtjänst till slutdestinationen. Det krävs stora insatser och åtgärder av olika slag för att skapa ett tillgängligt transportsystem för alla människor. Särskilda problem uppstår för resor som berör flera huvudmän, t.ex i sådana som beskrivs i föregående stycke. För dessa resor finns kritiska faktorer och områden som är särskilt viktiga att peka på. Arbetet med att ta fram gemensamma standarder måste slutföras. Samordningen mellan trafikslagen måste lösas och gränsdragningen mellan aktörernas ansvar och roller på bytesplatsen måste klaras ut. Det krävs en bemanning i form av stationsvärdar eller motsvarande på alla bytespunkter för att tillgodose alla krav och behov av stöd och service. All personal som direkt eller indirekt möter resenärer i sitt arbete behöver utbildning i bemötande. En tillgänglig kollektivtrafik kräver naturligtvis också att fordonen anpassas eller byts ut. När det gäller fordon krävs mycket stora investeringar. I Stockholms tunnelbana är också fungerande hissar av största vikt för att personer med rörelsehinder ska kunna resa kollektivt. Övervakningssystem bör utvecklas så att man som resenär kan få klara besked om hissen fungerar på måldestinationen innan man kliver ombord på tåget. I det resonemang som för närvarande förs inom färdtjänsten förutsätts uppenbarligen att så gott som samtliga personer med rörelsehinder har tillgång till personlig assistent, vilket är mycket långt från verkligheten. Beträffande pendeltågen så är vagnarna idag fullständigt omöjliga att embarkera om man som rörelsehindrad använder rullstol. Nya vagnar är beställda men beräknas inte börja levereras förrän tidigast 2006. NHR Stockholms län är av den bestämda uppfattningen att en stor del av länets nuvarande färdtjänstresenärer kommer att kunna ersätta sina nuvarande resor med färdtjänst med pendeltåg när det väl kommit så långt. Inge-Britt Lundin Enhetschef