Rödbent mulmblomfluga Chalcosyrphus valgus och dess dubbelgångare (Diptera, Syrphidae) En granskning av samlingarna i Naturhistoriska centralmuseets Zoologiska Museum i Helsingfors och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm avslöjade en för både Finland och Sverige ny blomflugeart, svarttaggig mulmblomfluga Chalcosyrphus rufipes. Entomologer uppmanas nu att med hjälp av bestämningsnyckeln i denna artikel söka i övriga nordiska museer och i privata samlingar för att reda ut förekomsten av C. rufipes och andra arter som är snarlika den vanligt förekommande rödbent mulmblomfluga Chalcosyrphus valgus. h a n s b a r t s c h, g u n i l l a s t å h l s & s a k a r i k e r p p o l a Rödbent mulmblomfluga Chalcosyrphus valgus (Gmelin, 1790) är en svart, långsmal och parasitstekelliknande blomfluga med rödgula fram- och mellanben samt iögonfallande uppsvällda, nästan helt röda baklår. Den sitter gärna på solbelysta stubbar av olika slag eller på solbelysta stammar och lågor av asp. Har man ett par exemplar av Chalcosyrphus valgus i sin samling behöver man inte samla in fler av denna redan i fält lättbestämbara art så trodde nog de flesta tills helt nyligen. Sakari Kerppola (SK) satte bollen i rullning i början av mars 2010. Han hade nyligen fått ett antal blomflugor från ryska Karelen av Alexei Polevoi, däribland en trolig Chalcosyrphus rufipes (Loew, 1873) en art som är mycket lik C. valgus. Han vände sig till Gunilla Ståhls (GS) som studerade flugan (inkl. dess genitalier) och bekräftade artbestämningen. Zoologiska Museet i Helsingfors innehåller flera individer av båda dessa arter i samlingarna från ryska Karelen och Sibirien. Dessutom finns där en tredje snarlik art, nämligen C. femoratus (Linnaeus, 1758). Hane av rödbent mulmblomfluga Chalcosyrphus valgus. Dubbelgångaren svarttaggig mulmblomfluga C. rufipes skulle se likadan ut. Den andra dubbelgångaren C. femoratus avviker bara genom långa hår på fram- och mellanskenbenen. Foto: Krister Hall Bartsch, H., Ståhls, G. & Kerppola, S. 2010. Rödbent mulmblomfluga Chalcosyrphus valgus och dess dubbelgångare (Diptera, Syrphidae). Fauna och Flora 105(2): 30 35. 30 fauna&flora
Inför en åtföljande kontroll av Chalcosyrphus valgus i samlingarna i Zoologiska Museet i Helsingfors ställde GS upp en diagnostabell över tidigare kända karaktärer för att underlätta arbetet. Eftersom flera av de karaktärer som anges i äldre litteratur är svårtolkade eftersöktes samtidigt nya diagnostiska egenskaper. Färgen på de korta, tagglika borsten på undersidan av mellanbenets fotsegment visade sig vara en ny, högst informativ karaktär för att skilja såväl hanar som honor av de mest snarlika arterna C. valgus och C. rufipes. Dessa borst är svarta hos C. rufipes, medan de är gula hos C. valgus. Denna nya karaktär bidrog till att det bland ca 110 Chalcosyrphus valgus avslöjades två finska honor av C. rufipes. Den ena av dessa var tagen i Jakobstad i Österbotten år 1961, leg. (dvs. insamlad av) R. Storå, den andra i Esbo i Nyland i mitten av 1800-talet, leg. Pipping. Därmed var förekomsten av en för Norden ny art bekräftad. Med hjälp av bland annat ovan nämnda diagnostabell kontrollerades omkring 25 lättåtkomliga individer i Hans Bartschs (HB) samling men utan resultat. De flesta flugorna var från Uppland och Dalarna (leg H. Bartsch), men det fanns också några individer från Södermanland (leg. L. Norén) och två exemplar från Norrbotten (Granlandet, leg. R. Pettersson). När HB besökte Naturhistoriska riksmuseet i början av maj upptäckte han att det bland de 65 individerna i Svarttaggig mulmblomfluga Chalcosyrphus rufipes: mellanfotens undersida. Foto: Hans Bartsch Rödbent mulmblomfluga Chalcosyrphus valgus. Ur Nationalnyckeln. Illustration: Andréa Klintbjer asken med den svenska samlingen av C. valgus fanns två som skilde sig tydligt genom kontrasterande svarta borst på mellanfötternas undersida. Spännande! Den ena var en hane etiketterad O.G., dvs. Östergötland, sannolikt insamlad i mitten av 1800-talet av C. H. Boheman eller P. F. Wahlberg (möjligen nära Gusum). Där fanns också exemplar av C. valgus från Östergötland med Bohemans resp. Wahlbergs tillläggsetiketter. Tergit 4 hos den avvikande hanen var mycket riktigt av samma längd som tergit 3 (den är nästan dubbelt så lång hos hanar av C. valgus). Det andra avvikande exemplaret var turligt nog en hona, etiketterad Sweden: Norrbotten: Boden, Krokliden domänreservat: window trap, 25 VII- 6. IX 1996, Per Roos leg. Längre ner på nålen satt dessutom, pinsamt nog, en bestämningsetikett: Chalcosyrphus valgus (Gmelin), f [hona], det. H. Bartsch 1998. Denna honas vingmärke (stigma) är mörkbrunt (hos honor av C. valgus är det ljust gulbrunt). Detta visar entydigt att C. rufipes fanns och finns i Sverige och bör eftersökas inom hela utbredningsområdet för C. valgus (Bartsch 2009). Bingo! En ny art också för Sverige! Sverige är därmed uppe i 394 dokumenterade blomflugearter, och Finland ligger på 357 arter. årg. 105:2, 2010 31
Chalcosyrphus femoratus: Frambenets skenben med för arten typiska långa hår. Foto: Hans Bartsch En titt i Riksmuseets utländska samling gav elva individer av C. rufipes och C. femoratus. Konstigt nog var åtminstone en C. femoratus etiketterad C. curvipes, och en annan såg snarare ut som vår vanliga C. valgus. Nu var det dags att hemma studera litteraturen för att klara ut frågan om arternas nomenklatur och kända utbredning inför fortsatt genomgång. Av nedan stående utdrag ur litteraturen framgår att det har förekommit en del olyckliga missförstånd genom tiderna. Litteraturen anger att upp till fem arter av släktet Chalcosyrphus i Palearktis har helt eller delvis röda baklår. För C. eumerus (Loew, 1896) gäller detta bara honan, medan hanen har svarta lår. Denna art är närmast känd från ryska Karelen vilket inte hindrar att den bör eftersökas också längre västerut. Vingribban R 4+5 är åtminstone hos hanen något böjd (hos övriga arter nästan rak), och honan har svarta eller mörkbruna antenner. Chalcosyrphus pannonicus (Olden berg, 1916) finns sannolikt bara i Sydeuropa och har helt röda baklår. De tre resterande arterna (C. femoratus, C. rufipes och C. valgus) förekommer alla från Västeuropa till Japan. Alla tre förekommer i eller nära Norden. Bara C. rufipes har haft en stabil benämning sedan den beskrevs. Chalcosyrphus valgus har länge på felaktiga grunder kallats C. femoratus, och C. femoratus har länge kallats för C. curvipes (en yngre synonym). Detta förklarar också varför benämningarna i Riksmuseets utlandssamling var en smula föråldrade. Hona av Chalcosyrphus eumerus: Undersidan av mellanbenets lår med för arten typiska, korta men kraftiga svarta taggar Foto: Gunilla Ståhls Vid ett uppföljande besök på Riksmuseet gjordes en ordentlig genomgång av de aktuella arterna i utlandssamlingen med följande resultat: Chalcosyrphus femoratus: en hane från Dornbach (nuvarande Tjeckien), leg. Kowarz, 1907; en hona från Kamtjatka, leg. R. Malaise, (1920-talet); tre honor från Chabarovsk-distriktet leg. B. Viklund 1993. Chalcosyrphus rufipes: två honor från Chabarovskdistriktet leg. B. Viklund 1993. Chalcosyrphus valgus: en hane och tre honor från Kamtjatka, leg. R. Malaise, (1920-talet). Zoologiska museet i Helsingfors innehåller följande utländska material: Chalcosyrphus femoratus: tre hanar Novosibirsk oblast & West Katanda, leg. Mikkola, Hippa & Jalava 1983. Chalcosyrphus rufipes: två honor Rep. Altai, Teletskoe ozero, leg. Ståhls 1990 & 1991; en hona östra Karelen, Soutjärvi leg. Hellén 1943, en hona östra Karelen, Jalolahti leg. Hellén 1943; en hane Karelen, Sortavala leg. Tiensuu (utan årtal). Chalcosyrphus valgus: 17 individer från Karelen och Sibirien. Vid genomgång av material från ryska Karelen har ytterligare ett flertal färska exemplar av C. rufipes identifierats, däremot inga ex. av C. eumerus (A. Polevoi pers. komm.). 32 fauna&flora
Fullvuxen larv av rödbent mulmblomfluga Chalcosyrphus valgus senhösten 2009. Den förpuppade sig tidigt på våren 2010. Foto: Hans Bartsch Förhoppningsvis bidrar denna artikel till att underlätta kontrollen av de individer som bestämts till C. valgus i andra nordiska museer och privatsamlingar. HB har tidigare, och framför allt under hösten 2009, eftersökt och påträffat larver av C. valgus i stubbar av fällda, rötade granar. Artens larver påträffades också i en hink fylld med sågspån och flis av asp m.m. blandad med löv och älgspillning, till två tredjedelar fylld med vatten (med avrinningshål i den höjden) som hade varit uppställd i öppen skogsmiljö. Åtta puppor kläcktes i maj 2010, och alla visade sig tillhöra C. valgus. Det återstår alltså att lista ut vilka speciella krav larven av C. rufipes ställer. Man kan nog utgå från att det rör sig om ett betydligt mer sällan förekommande substrat än det som den relativt allmänna C. valgus nyttjar. Kommentarer till karaktärerna Båda könen av Chalcosyrphus rufipes skiljer sig från övriga arter genom den nya karaktär som GS identifierat: de svarta borsten på undersidan av mellanfötternas segment. Därefter görs kontroll av nedan nämnda kompletterande karaktärer. Hos C. femoratus har båda könen blekgul knopp på svängkolvarna. Hanen avslöjas enklast genom de långa håren på baksidan av fram- och mellanskenbenen. Motsvarande honor är svårare att upptäcka, men nämnda kännetecken i kombination med vingarnas mörka vingmärke bör innebära en säker identifiering. Den ett par veckor senare kläckta puppan. På den uppvikta delen av puppskalet kan puppans två främre andningshorn skönjas. Foto: Hans Bartsch Storleken på det svarta området på baklåren varierar tydligt mellan de studerade individerna av alla tre arter (från att bara omfatta den smala, korta spetsen till att vara betydligt mer utsträckt och, åtminstone på undersidan, ibland nå lårets mitt). Denna karaktär kan därför inte användas vid bestämningen. Båda könen av C. eumerus har åtminstone delvis svarta antenner. Honor av denna art har mer eller mindre gulaktiga bakskenben, medan hanarna har svarta baklår. Honorna har även på fram- och mellanlårens undersida ett varierande antal mycket korta men kraftiga svarta borst, vilket de andra arterna saknar. Observera att övriga arter normalt har gulorange antenner, även om dessa ibland kan vara mörkt missfärgade. Litteraturgenomgång av senare övergripande litteratur. [..] = författarnas kommentar. (Hippa 1968*, 1978*, van der Goot 1981*, Soos & Papp i Peck 1988*, Mutin & Barkalov 1999, Vujic & Milankov 1999, van Veen 2004, Haarto och Kerppola 2007, Speight et al 2008 (Syrph The Net)* och Bartsch 2009 (Nationalnyckeln)). Endast de med asterisk (*) utmärkta författarna behandlar samtliga arter: Nomenklatur: Hippa 1978: Hippa inför ett nytt släkte Chalcosyrphus för de aktuella arterna, men använder den då gängse benämningen Chalcosyrphus femoratus för C. valgus, och följaktligen C. curvipes istället för den art som senare kom att visa sig motsvara Linnés typ av årg. 105:2, 2010 33
Bestämningsnyckel Avslutningsvis presenteras här en bestämningsnyckel till de nordiska arter i släktet Chalcosyrphus som har till stor del orangegula baklår, inklusive de förväxlingsarter som finns i närområdet. Alla arter i släktet Chalcosyrphus liknar dem i släktet Xylota men har iögonfallande uppsvällda baklår samt både lång och kort behåring på bukplåten framför bakhöfterna (där arterna i släktet Xylota har uteslutande kort behåring). När det gäller C. eumerus har endast honan kunnat studeras. 1. Fram- och mellanlår på undersidan med ett varierande antal mycket korta men kraftiga, svarta borst. Bakskenben åtminstone delvis gula. (Hos det studerade exemplaret är bakskenbenen vita i ungefär innersta fjärdedelen, yttersta tredjedelen är gulbrun och däremellan finns ett brunaktigt område). Hela tergiterna 4 och 5 samt främre halvan av tergit 3 med guldglänsande lyster. Antenner delvis svarta (ibland brunaktiga eller med orangefärgad fläck basalt)...chalcosyrphus eumerus (hona, närmast känd från ryska Karelen) Fram- och mellanlår på undersidan utan korta, kraftiga svarta borst (enstaka svarta hår kan finnas). Bakskenben helt svarta. Tergit 3 5 svart. Antenner normalt orangegula (men ibland mörkt missfärgade)...2 2. Svängkolvar med blekgul knopp. Vingmärke brunt. Utskottet vid bakskenbenets spets långt (motsvarande minst halva skenbenets tjocklek). Hane: Fram- och mellanskenben med långa hår längs baksidan (längre än skenbenets tjocklek)...chalcosyrphus femoratus (närmast känd från ryska Karelen) Svängkolvar med gråbrun till mörkbrun knopp. Vingmärke gulbrunt eller mörkare. Utskottet vid bakskenbenets spets kort (motsvarande mindre än fjärdedelen av skenbenets tjocklek). Hane: Framskenben med enbart korta hår (dvs. som hos honan)...3 3. Mellanfötternas innersta segment med tagglika, gula borst på undersidan. Hane: tergit 4 ca 1,5 ggr. så lång som tergit 3. Hona: Vingmärke gulaktigt till ljusbrunt... Chalcosyrphus valgus Mellanfötternas innersta segment med tagglika, svarta borst på undersidan (eller åtminstone med många svarta borst). Hane: tergit 4 inte längre än tergit 3. Hona: Vingmärke brunt...chalcosyrphus rufipes C. femoratus. Van der Goot 1981 för ännu alla arter till släktet Xylota, även om den nyare släktbeteckningen aviseras. Soos & Papp i Peck 1988 följer Hippa 1978. Angiven senare litteratur följer dagens nomenklatur. Speigth m.fl. 2008 förtydligar den historiska bakgrunden till nomenklaturen. Uppgifterna i litteraturen om arternas utbredning, biologi m.m. varierar något men kan sammanfattas som följer: Chalcosyrphus eumerus (Loew, 1896): Förekommer i stora delar av Ryssland från Archangelsk i norr till södra europeiska Ryssland samt vidare österut till Fjärran Östern, Kazakstan och Kina. Uppgiften i Mutin & Barkalov 1999 om förekomst i Finland torde avse fynd från ryska Karelen. Flygtid juni. Besöker blommor av bl.a. Rosa canina. Hanens genitalier avbildas i Hippa 1968. Chalcosyrphus femoratus (Linnaeus, 1758) [= curvipes (Loew, 1854)]: Förekommer från Centraleuropa och nordvästra Ryssland vidare österut till ryska Fjärran Östern (inkl. Sachalin) samt Kazakstan, Kirgizistan, Korea, Kina och Japan. Den av Hippa 1978 angivna förekomsten i Finland torde avse fynd från ryska Karelen. Flygtid maj t.o.m. juli. Påträffas i lövskog, bl.a. med inslag av bok och ek, och besöker blommor av bl.a. Ranunculus repens. Hanens genitalier avbildas i Hippa 1968 [under benämningen C. curvipes]. Chalcosyrphus pannonicus (Oldenberg, 1916): De förekomster som anges i litteraturen ligger alla i ett stråk mellan Balkan och Kaukasus. 34 fauna&flora
Chalcosyrphus rufipes (Loew, 1873): Artens totala utbredningsområde sträcker sig från Centraleuropa genom Ryssland till ryska Fjärran Östern (inkl. Sachalin) samt Mongoliet, Kina, Korea och Japan. Flygtid maj juni. Förekommer i lövskog med bl.a. inslag av bok och ek samt i lövträdsridåer längs vattendrag m.m. Larven har påträffats i murken ved och röthål i Populus och Tilia. Hanens genitalier avbildas i Vujic & Milankov 1999 [fig. 5, ej som av misstag angivet fig 8]. Chalcosyrphus valgus (Gmelin, 1790) [= femoratus auct.]: Utbredningsområdet sträcker sig från Nordeuropa genom Centraleuropa till Balkan och österut genom Ryssland till ryska Fjärran Östern (inkl. Kamtjatka och Sachalin) samt Kirgizistan, Kaukasus, Kina och Japan. Beträffande artfakta hänvisas till Nationalnyckeln. Larver har också odlats från ägg lagda av en infångad hona i en blandning av rötad ved av al, lönn och gran. Hanens genitalier avbildas i Hippa 1968 [och i Vujic & Milankov 1999 troligen som fig. 8, ej som av misstag angivet under fig. 5]. Tack till Alexei Polevoi, Petrozavodsk för tips om, och lån av Chalcosyrphus rufipes från ryska Karelen, och till Hans Silfverberg, Helsingfors för granskning av texten. Summary: A recently caught specimen of Chalcosyrphus rufipes from Russian Karelia prompted the authors to re-examine the specimens previously identified as the very similar species Chalcosyrphus valgus in the collections of the Zoological Museum of the Finnish Museum of Natural History in Helsinki, the Swedish Museum of Natural History, and in our respective private collections. Four specimens of C. rufipes were found in the two museums; two females from Finland as well as one male and one female from Sweden. Both museums also contained material from Far East Russia of C. femoratus, C. rufipes and C. valgus. In addition, a specimen of C. femoratus from the Czech Republic was found at the Swedish museum, and a female of C. eumerus from Russian Karelia at the Helsinki museum. A key to the Chalcosyrphus valgus-like species of the Nordic countries (and neighbouring areas) is pre- sented, in order to facilitate the search for additional miss-identified specimens in other Nordic museums and private collections. C. rufipes is easily identified by the presence of black, short and spine-like setae on underside of mid tarsi, whereas these setae are yellow in C. valgus and all other related taxa. n Hans Bartsch E-post: hans.bartsch@telia.com Gunilla Ståhls E-post: stahls@mappi.helsinki.fi Sakari Kerppola E-post: sakari.kerppola@helsinkinet.fi Litteratur Bartsch, H. 2009. Chalcosyrphus mulmblomflugor s. 361 368. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae (Diptera, Syrphidae). van der Goot, V.S. 1981. De zweefvliegen van Noordwest - Europa en Europees Rusland, in het bijzonder van de Benelux. KNNV, Uitgave no. 32: 275 s. Amsterdam. Haarto, A. & Kerppola, S. 2007. Finnish hoverflies and some species in adjacent countries. Otavan Kirjapaino Oy. Keuruu. 647 pp. Hippa, H. 1968. Classification of the palaearctic species of the genera Xylota Meigen and Xylotomima Shannon (Dipt., Syrphidae). Ann. Ent. Fenn., 34: 179 197. Hippa, H. 1978. Classification of Xylotini (Diptera, Syrphidae). Acta Zool. Fenn., no.156: 1 153. Mutin, V.A. & Barkalov, A.V. 1999. Syrphidae. Fam. 62 in Key to the insects of Russian Far East. Vol VI. Diptera & Siphonanptera. Pt. 1. Vladivostok Dal nauka. 665 s. Peck, L.V. 1988. Family Syrphidae, pp. 11 230. I: Soós, Á. & Papp, L. (eds). Catalologue of Palaearctic Diptera. Vol. 8. 363 pp. Budapest. Speight, M.C.D. 2008. Species accounts of European Syrphidae (Diptera) 2008. I: Speight, M.C.D., Castella, E., Sarthou, J.-P. and Monteil, C. (red.) Syrph the Net, the database of European Syrphidae, vol. 55, 262 s., Syrph the Net publications, Dublin. van Veen, M.P. 2004. Hoverflies of Northwest Europe. Identification keys to the Syrphidae. KNNV publishing. Utrecht. 254 s. Vujic, A. & Milankov, V. 1999. New data for the tribes Milesinii and Xylotinii (Diptera, Syrphidae) on Balkan Peninsula. Dipteron 2 (6): 113 132. årg. 105:2, 2010 35