2 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna

Transkript

1 2 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna kan arten överleva varma vintrar som fullbildad fluga. Det normala i Norden är dock att den migrerar in; till Danmark redan i april, till Sverige först under maj månad. Larven livnär sig av barkbladlusen Cinara pini på tall, liksom av många andra bladlusarter som lever på barr- och lövträd eller buskar. I Centraleuropa har övervintrande larver påträffats bland granbarr på marken. utbredning Gul glasvingefluga är ganska vanlig i nästan hela Sverige, men saknas möjligen i fjällen. I Danmark förekommer den utbrett men mindre allmänt. I Norge finns den främst längs sydkusten, men det finns även fåtaliga, spridda fynd längs västkusten norrut till Finnmark. I Finland är arten ganska vanlig i söder, ovanligare i norr. Den förekommer också på Färöarna. Arten finns i nästan hela övriga Europa och även i Nordafrika. Den förekommer vidare österut genom Turkiet till Bajkalsjön i västra Sibirien. n a m n g i v n i n g Scaeva selenitica (Meigen, 1822). Originalbeskrivning: Syrphus seleniticus Systematische Beschreibung 3: 304. Synonymer: Scaeva baltica Kuznetzov, 1985 (var.), Scaeva rossica Kuznetzov, 1985 (var.). Etymologi: selenitica fem. av seleniticus = trol. som har med månen att göra; selene (gr.) = måne, syftar på fläckarna på bakkroppen. Uttal: [Séva selenítica] k e y fa c t s Length mm. A large species with pairs of yellow, hook-shaped spots on abdomen. The shape of these spots distinguishes this species from the rather similar Scaeva pyrastri. Frons swollen. Eyes hairy. Occurs in various habitats, often near forests. The larva feeds on aphids on various tree species. Flight period in Sweden mainly from late May to September. In Denmark known to overwinter in the adult stage in years with a favourable climate. släkte Sphaerophoria sländblomflugor stam understam ordning överfamilj familj underfamilj tribus släkte Arthropoda Hexapoda Diptera Syrphoidea Syrphidae Syrphinae Syrphini Släktet Sphaerophoria omfattar 6 12 mm långa flugor. Den långa, smala bakkroppen bidrar till att sländblomflugorna påminner om miniatyrer av trollsländor. Bakkroppen är svart med gula band eller mer eller mindre åtskilda gula parfläckar på tergit 2 4. Färgteckningen på tergit 5 är mer komplicerad och ofta arttypisk. Inom detta släkte är hanarnas genitalier viktiga för att särskilja arterna. Sländblomflugor påträffas framför allt i öppna, soliga biotoper som ängar, stränder, myrar och mossar, hedar, dyner och sandtag. Arterna rör sig tillbakadraget i låg vegetation. Sländblomflugornas larver är gröna med två breda vitaktiga ryggstrimmor. Kroppsformen är ganska platt och jämnbred. De livnär sig av bladlöss och andra tunnhudade insekter som lever i markskiktet. I världen finns totalt omkring 60 arter tillhörande släktet Sphaerophoria, varav ca 45 i Palearktis och 17 i Norden. n a m n g i v n i n g Sphaerophoria Lepeletier & Serville, I: Latreille m.fl., Encycl. Méth. Hist. Nat. 10: 513 (som undersläkte till Syrphus Fabricius, 1775). Etymologi: Sphaerophoria = klotbärande; sfaira (gr.) = klot etc.; fero (gr.) = bära, syftar antagligen på de tillsammans klotformiga genitalierna. l i t t e r at u r: Andersson 1970a, 1970b, Bankowska 1964, Barkemeyer 1994, Bartsch (i tryck), Bartsch, Bygebjerg & Claussen (i tryck), Claussen 1984, Decleer 1989, Dixon 1960, Dušek & Láska 1974, Goeldlin de Tiefenau 1974, 1989, 1991, Haarto & Koponen 2003, Marcos-García 1981, Mutín & Barkalov 1999, Nielsen 1998, 1993, Speight 1988, Ståhls 1995, van Steenis 1998, Violovitsh Släktet Sphaerophoria omfattar 6 12 mm långa, långsträckta och slanka flugor. Bakkroppen är svart med distinkta gula band eller parfläckar. Den långa smala bakkroppen bidrar till att sländblomflugorna påminner om mycket små trollsländor, särskilt hanarna som har smalare bakkropp än honorna. Inom detta släkte är hanarnas genitalier viktiga vid artbestämningen. Även teckningarna på huvud och bakkropp skiljer Sländblomflugor, släktet Sphaerophoria, känns igen på den långa, smala bakkroppen och de ljusgula längsstrimmorna på ryggsköldens sidor. Bilden visar en hane av taggsländfluga Sphaerophoria scripta.

2 syrphidae: sphaerophoria 3 På bilden ses en hane av taggsländfluga Sphaerophoria scripta som besöker ljungblommor. Då flugan näringssöker virvlar pollen upp från blommorna och ses på bilden som vita prickar. sig åt mellan könen och är viktiga vid bestämningen. Därför ges separata beskrivningar för hanar och honor. Hanar: Ansiktet är gult, medan munkanten och ansiktsbucklan kan vara mer eller mindre svarta. Kinderna är gula till bruna eller svarta. Pannan är gul med utstående, övervägande ljus behåring. Hos vissa arter finns även ett antal svarta hår i bakre delen. Pannan är sammanstötande längs en sträcka som ungefär motsvarar avståndet mellan främre punktögat och ett av de bakre. Pannvinkeln är, beroende på art, rät till trubbig. Lunulan är gul och har ofta en liten svart fläck i mitten. Antennerna är gula; tredje segmentet är brunt till svart på översidan, antennborstet gulbrunt till svart och naket. Ögonen är nakna, och så stora att de är lika höga som huvudet. Ryggskölden är grönsvart och har på vardera sidan en bred ljusgul strimma, vilken i de flesta fall löper utmed hela ryggsköldens längd (men smalnar av bakom vingarna). Hos två arter, Sphaerophoria loewi och S. rueppellii, är bandet brett avbrutet ovanför vingfästet. Längs ryggsköldens mitt finns två (mer eller mindre framträdande) breda gråpudrade längsstrimmor, i övrigt är den bara svagt pudrad. Ryggsköldens behåring är utstående och ljus. Skutellen är gul med svarta hörn och har utstående behåring som kan vara allt från helt ljus till helt svart. Sidoplåtarna är svartglänsande med ett stort och tre mindre, ljusgula fält. Bakkroppen är hos hanen lång och smal, hos honan mer varierande i formen. Hos de nordiska arterna är bakkroppen normalt övervägande svart med gula band eller mer eller mindre åtskilda gula parfläckar på tergit 2 4. Färgteckningen på tergit 5 är mer komplicerad och ofta arttypisk. Behåringen är på tergit 1 och främre delen av tergit 2 lång och ljus, på övriga tergiter kort och övervägande svart. Bakkroppens sidokanter är mer eller mindre gula och har ofta artspecifik gul eller svart behåring. Vingarna är klara till svagt gultonade med gulbrunt till brunt vingmärke. Omfattningen av vingarnas behåring är i vissa fall väsentlig för artbestämningen. Den bakre basalcellen är ofta mer eller mindre naken längs framkantens inre delar. Vingfjällen och svängkolvarna är ljusgula. Benen är oftast övervägande gula, ibland med mörkbruna till svartaktiga partier. Baklårets undersida har hos vissa arter en naken strimma, men hos de flesta är också undersidan mer eller mindre hårig.

3 4 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna En blombesökande hane av släktet sländblomflugor Sphaerophoria. Man kan på bakkroppens undersida se de infällda genitalierna (ses här från sidan). Ytterst ses de hårbeklädda hårloberna (del av surstyli), som här pekar framåt, och basalt bakom hårloberna ses den blanka genitaliekapseln (epandriet). C aedeagus tandlob innerflik hårlob hårlob På bilden till vänster (A) ses bakkroppsspetsen från översidan. Genitalierna är här utfällda och vridna så att de ses från högersidan. Man kan urskilja hårlob, innerflik och tandlob som oftast är viktiga att studera för att identifiera arterna. Man kan även urskilja aedeagus som är utpreparerad men som normalt inte används för identifiering av arterna. A epandrium cercus B B Den högra bilden (B) visar genitalierna sedda från undersidan, så som de är i infällt läge mot bakkroppen och hos hanen på bilden ovan. Pilen med ett B vid bild (A) visar betraktningsvinkeln för denna bild. (Genitalierna hos ängssländfluga Sphaerophoria taeniata har använts som underlag för bilderna på denna sida.) innerflik hårlob (här utan hår) lilltand tandlob stortand På bilden (C) är genitalierna är utfällda. Av surstyli kan man se de pariga hårloberna med smala innerflikar, samt tandloberna, vardera med två tänder, en större s.k. stortand och en mindre s.k. lilltand. Pilen med ett C vid bild (A) visar betraktningsvinkeln för denna bild. Modellen är här vriden så att surstyli ses nästan helt från sidan. En surstylus visas här så som den oftast illustreras i litteraturen. C För att förtydliga bilden till vänster visas ovan en modell av de båda surstyli (jfr modell av genitalier på s. 36).

4 syrphidae: sphaerophoria 5 Vid bestämning av hanar använder man sig i förs ta hand av genitaliernas utseende. Genitalierna ligger invikta i 180 grader under bakkroppsspetsen och deras spets pekar alltså framåt under flugan. Om man betraktar bakkroppens undersida framträder epandriet (genitalkapseln) och framför detta de två hårloberna (hör till surstyli), ibland också delar av de s.k. innerflikarna. Epandriet är hos de flesta arter nästan kvadratiskt med rundad basal del. I denna vy framstår hårloberna oftast som symmetriska med konvexa eller konkava mitt- och sidokanter och rundad topp. Surstyli består i utfällt läge och sett från sidan av två iögonfallande och arttypiska tredimensionella griporgan, tandlober, som används för att hålla fast honan vid parning. Varje surstylus består alltså av en hårlob med en från denna utgående innerflik samt en tandlob med normalt två tänder, en större s.k. stortand och en mindre lilltand. De två tandloberna är hos vissa arter spegelbilder av varandra (symmetriska), men hos andra inte (asymmetriska). De vanliga nordiska arterna kan normalt skiljas genom formen på den ena av tandloberna. En mer kvalificerad bestämning baseras på kombinationen av båda lobernas och innerflikarnas utformning och inbördes lägen samt kontroll av övriga kännetecken. Surstyli kan vara gula eller till stora delar svarta, men färgen har ingen betydelse för bestämningen. Hanens genitalier ser olika ut beroende på från vilket håll de betraktas. I litteraturen avbildas de i olika vyer, vilket till en början kan vara förvirrande. För att förstå normalt förekommande avbildningar och för att säkerställa bestämningen krävs ofta referensexemplar. För några få arter räcker det att man betraktar epandriet och övriga delar av genitalierna utan vidare preparering. För andra krävs kontroll av delar av genitalierna som bara syns om dessa prepareras fram. Detta görs enklast i samband med flugornas preparering direkt efter insamling (genitalierna viks då ut en bit och vrids åt sidan så att man kan se tandloberna). Ibland är det bra att sära på tandloberna en aning. Honor: Kinderna, munkanten och ansiktets mittstrimma är normalt gula. Pannan framför hjässan har oftast en bred, svartglänsande mittstrimma som är ungefär lika bred som avståndet mellan de bakre punktögonen. Strimman utgår från hjässan och når fram till lunulan. Dess utseende är bara i viss mån arttypiskt. Pannans behåring framför hjässan är ljus, ibland med inblandning av ett par svarta hår. Hjässan är svartglänsande och svarthårig. Vid hjässans framhörn finns svarta, kilformiga utlöpare längs ögonkanterna. Ögonen är brett åtskilda. Mellankroppen ser ut ungefär som hos hanen. Honorna har däremot generellt sett bredare och plattare bakkropp än hanarna. Normalt syns sju breda tergiter och spetsen av den åttonde. Tergit 2 4 har gula band som hos vissa arter (eller individer) är mer eller mindre brett avbrutna i mitten. Banden når ofta men inte alltid sidokanterna. Parning hos taggsländfluga Sphaerophoria scripta (hane t.v., hona t.h.). Man kan se att hanens genitalier vid parningen är roterade horisontellt 180 grader. En hona av släktet Sphaerophoria kryper omkring och äter pollen.

5 6 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna De gula teckningarna på tergit 5 är ofta åtskilda i mitten, men kan i vissa fall nudda varandra eller vara förbundna med ett smalt band. Teckningarna på tergit 5 har arttypiskt utseende i form av band, klubbor eller mer eller mindre spetsiga hammare. Skaftdelen på hammaren, som utgår från sidokanten, är mer eller mindre böjd och vinklad. Tergit 6 är ofta gul med fem svarta fläckar; en ligger i mitten och täcks delvis av tergit 5, de övriga ligger parvis på sidorna. De främre sidofläckarna skyms ofta helt eller delvis av tergit 5. Ibland är den bakre och den främre sidofläcken förbundna med varandra. De bildar då ett svart band längs vardera sidokanten. Också formen på tergit 7 kan i några fall vara viktig för artbestämningen. Tergiternas sidokanter har för respektive art inom vissa gränser specifik fördelning mellan svarta och ljusa hår. Sterniternas utforming och andel av svarta hår har också visat sig vara artspecifika. Omfattningen av och färgen på benens behåring är hos vissa arter specifik, i andra fall kan den vara ganska variabel. Flera arters honor har förblivit obeskrivna, och de fåtaliga nycklar som fanns före Haarto & Kerppola (2007) omfattar inte på långt när alla arter. Nedan återges dock kortfattade beskrivningar av de flesta honor med utgångspunkt från nordiska exemplar. Det presenterade förslaget till nyckel omfattar samtliga kända nordiska arter, men kan behöva utvecklas och göras entydigare bl.a. genom insamling av fler kopulerande par. Ibland påträffas s.k. melanoida honor. Huvudet och mellankroppen hos dessa ser ut som hos vanliga honor men bakkroppens form liknar mer en hanes, dvs. den är ganska smal men har sju väl synliga tergiter där tergit 5 och 6 är bredare än de övriga. Bakkroppen har inte heller normala gula band eller parfläckar. Istället är den övervägande svart med gula band eller parfläckar på översidan av tergit 2 4 som ibland täcker en tredjedel till hälften av tergiternas bredd. Vid sidokanterna finns ofta smala, snedställda gula sidofläckar. Tergit 5 har åtskilda gula parfläckar och gula kantfläckar. De två svarta sidostrimmorna löper över tergit 2 5 och delar de normala gula teckningarna. Tergit 6 har ofta som vanligt tre svarta fläckar och tergit 7 är gul eller brunaktig. På bakkroppens undersida ser sternit 1 6 ganska normala ut. Sternit 7 och tergit 7 är däremot förbundna till en bakifrån sett rund eller oval ring, dvs. detta segment Flugorna till vänster visar överst en normal hona av ängssländfluga Sphaerophoria taeniata. Därunder ses en s.k. melanoid hona. Melanoida honor känns igen på att bakkroppen har reducerade gula teckningar och att bakkroppsspetsen är bred hanliknande. Orsaken till dessa missbildningar är okänd. De två bakkropparna nedan är ytterligare exempel på form och färgteckning som bakkroppen kan ha hos melanoida honor.

6 syrphidae: sphaerophoria 7 7 Melanoid hona bakkroppsspets underifrån 7 Melanoid hona bakkroppsspets från sidan är inte tillplattat som hos normala honor. Innanför ringen finns något som möjligen kan betecknas som stängda hongenitalier. Sådana melanoida honor har på 1800-talet; beskrivits av Zetterstedt som egna arter Sphaerophoria flavicauda (från Östergötland, synonym med S. rueppellii) och S. multipunctata respektive S. insignita (från Lycksele lappmark respektive Skåne, båda synonyma med S. scripta). Författaren har studerat ett trettiotal melanoida honor insamlade över stora delar av Sverige från 1985 och framåt. Fynden är gjorda från slutet av maj till mitten av augusti och härrör från för släktet normala biotoper. Det har visat sig att de flesta går att bestämma med hjälp av samma kännetecken som normala honor (om man bortser från de två svarta sidostrimmorna som löper över tergit 2 5). De undersökta honorna tillhör arterna S. batava, S. interrupta, S. philantha, S. scripta, S. taeniata och S. virgata. Den av Boheman 1863 beskrivna Sphaerophoria pictipes (en hona från 24 augusti 1862 nära Malmö) är av beskrivningen att döma en melanoid hona. Flugan verkar ha förkommit och av beskrivningen går det tills vidare inte att dra några slutsatser om vilken av våra arter som avses. Sländblomflugor påträffas framför allt i öppna, soliga biotoper som ängar, stränder, myrar och mossar, hedar, dyner och sandtag. I synnerhet Sphaerophoria scripta är allmän i stort sett överallt, inte minst i kulturpåverkade områden. Några arter är sällsynta och har uppenbarligen ganska specialiserade biotopval. Kännedomen om många arters utseende och levnadssätt är dålig, och därför kan flera av de sällsynt påträffade arterna i själva verket vara vanligare än vad antalet fynd anger. Arterna rör sig tillbakadraget i låg vegetation där den svartgula teckningen fungerar som perfekt kamouflage bland grässtrån på en solbelyst äng. Åtminstone den vanliga arten S. scripta är en bra migrant. Med tanke på flera av de sällsynta arternas stora spridning bedöms också dessa kunna förflytta sig långa sträckor. Sländblomflugornas larver är gröna och ser ut som larver av närstående släkten, dvs. de är ganska platta och jämnbreda, något snigellika och anpassade till att förflytta sig på blad. De har ofta två breda, vitaktiga, delvis sammanstötande ryggstrimmor. De livnär sig av bladlöss och andra tunnhudade smådjur som lever i markskiktet (mer sällan på buskar och träd), t.ex. bladloppor (Psylloidea) och sköldlöss (Coccoidea) samt larver av mjöllöss (Aleyrodoidea) och dvärgstritar (Cicadellidae). I laboratoriemiljö kan larverna matas med t.ex. långrörsbladlusen Megoura viciae som lever på bondböna Vicia faba. I odlingar har larven av S. scripta påträffats i anslutning till bladlusen Brevicoryne brassicae på rödkål samt minst ett 20-tal andra bladlusarter på olika grödor. Larverna parasiteras av steklar tillhörande bl.a. familjerna bracksteklar (Braconidae), bredlårsteklar (Chalcididae) och brokparasitsteklar (Ichneumonidae). Inte minst genom P. Goeldlin de Tiefenaus arbeten har kunskapen om släktet förbättrats och många nya arter beskrivits. Antalet i Norden kända arter har på mindre än 20 år utökats från 9 till 17, varav bara S. potentillae ännu inte påträffats i Sverige. I Europa finns ytterligare tre kända arter, och det är inte omöjligt att även någon av dessa kommer att påträffas i Norden. Antalet kända arter i Palearktis är ca 45. Därutöver tillkommer tio arter i Nordamerika, tre i Afrika, tio i den orientaliska regionen och två i den australiska (inklusive oceaniska) regionen. Totalt i världen finns därmed ca 60 arter. Bestämningsnyckel till arter i släktet Sphaerophoria För hanar visas här den ena sidans surstylus med tandloben nedtill och hårloben pekande uppåt. Key to species of the genus Sphaerophoria In this key, the surstylus is shown from the outside, with the toothed lobe below and the hairy lobe pointing upwards. 1. Ögon sammanstötande (hanar)... 2 Ögon brett åtskilda (honor) Eyes meet (males)... 2 Eyes widely separated (females)... 18